I tre bloggposter har jag försökt ge en övergripande beskrivning av dödsstraffets historia i Sverige, med särskilt fokus på 1600-talet. Vilka brott kunde man få dödsstraff för? Hur tillämpades lagarna i praktiken? Hur vanligt var det egentligen med avrättningar för 300-400 år sen?

Eric Dahlbergs samtida karta över 1600-talets svenska stormaktsvälde

I den här avslutande delen i serien tänkte jag försöka sätta in dödsstraffen i ett lite större perspektiv. Kan de vara lättare att förklara om vi tittar på hur samhället i stort såg ut vid den här tiden? Vad människor tyckte och tänkte om olika saker?

När det görs filmer och TV-serier som utspelar sig längre bak i tiden upplever jag ofta att de inte känns särskilt realistiska när det kommer till hur karaktärerna tänker och känner och handlar utifrån det. Åtminstone inte som jag har uppfattat att t ex medeltidens människor såg på tillvaron enligt historikerna. Det blir mer av 2000-talsmänniskor som lajvar 1600-talsdito.

En sak som verkar vara särskilt svår är religionens och det magiskas självklara plats och betydelse i människors liv och tankevärld. Att människor ofta bröt mot religiösa påbud och exempelvis begick horsbrott betyder inte att de inte var fullt och fast övertygade om att det fanns en högre makt och att den styrde världen. Likaså tvivlade de inte på att det var från denna högre makt som förbuden mot allt från stöld och utomäktenskapligt sex till dråp och mordbrand kom. Fruktan för skärselden och helvetet var reell och drev fram allt från medeltidens stora donationer till kloster, till gråtande bekännelser från anklagade brottslingar som såg det som sin enda chans att bli förlåten av Gud på stupstocken och därmed ändå få komma till himlen efter att ha blivit halshuggen. Det fanns ingen åtskillnad mellan världslig och religiös moral, tvärtom så innehöll lagarna som vi sett en rad bestämmelser om ”brott” som inte drabbade andra människor utan bara handlade om brytandet av religiösa tabun.

Med en sån världsbild blir inställningen till dödsstraff mycket mer begriplig. Likaså bristen, åtminstone i källorna, på ifrågasättande av rätten att ta livet av människor. Här är det två saker som måste hållas isär. Utan tvivel ifrågasattes många gånger dödsstraffet i enskilda fall. Omständigheter runt brottet och den dömdes person fick människor på alla nivåer i samhället att göra det. Från bönderna och andra vanliga människor i häradet via de högutbildade männen i hovrätterna hela vägen upp till kungen själv. Därför blev många människor i slutändan benådade och fick behålla sina liv. Men de innebar inte att dödsstraffet som princip ifrågasattes. För vissa brott som mord verkar knappast någon ha tänkt och tyckt annat än att den skyldige måste betala med sitt eget liv.

Jag tror också att de historiker har rätt som menar att lagstiftningen och särskilt hur den faktiskt utövades inte skulle ha kunnat fungera om den inte i huvudsak hade haft stöd av befolkningen. Vi bör komma ihåg att vissa brott framstår helt annorlunda beroende på perspektiv. De flesta av oss i nutiden kan antagligen känna visst medlidande för kvinnorna som mördade sina barn och att en inte ringa del av skulden fanns i samhällssystemet och dess inhumana behandling av ogifta mödrar, liksom den stora ojämlikhet som rådde. Men 1600-talets människor hade knappast ett sånt perspektiv. De kunde bara utgå från sin egen tids värderingar och normsystem. Med de glasögonen såg man nog knappast några förmildrande omständigheter, bara det hemska brottet.

Två bondkvinnor på 1600-talet hämtar vatten. Teckning av Johan Frisenheim (1670-1737)

Även om den enskilda människan och hennes framtida salighet var viktig i den här tiden så innehöll den inte de föreställningar om livets absoluta okränkbarhet som kom med upplysningstiden. Det är först under andra halvan av 1700-talet som röster mot dödsstraffet börjar höras i Europa och det dröjer innan de får något genomslag i lagstiftningen.

Forskarna är också i stort sett överens om att det här var en tid då våld av alla slag var mycket vanligare och därmed på ett annat vis ett naturligt inslag i människors liv. Från exempelvis bevarade domböcker från sent 1400-tal och framåt kan vi i flera städer se hur mycket högre frekvensen av mord och dråp var. Människor högg ihjäl varandra för banaliteter. Och på varje dråp gick mångfalt fler våldsbrott. Domstolarna hade mängder av fall som rörde slagsmål och misshandel med varierande grad av kroppsskador. Ofta utlöst av någon förolämpning. Det var inte heller alltför ovanligt med mål som rörde våld mellan kvinnor. Till det kan man lägga allt våld som måste ha ägt rum i hemmen, men som bara nådde domstolarna om det gick över vissa gränser.

I en sån värld är det rimligt att anta att det inte framstod som fullt lika extremt som för oss att hugga huvudet av folk på torg eller avrättningsplatser.  Dessutom innehöll straffsystemet också en mängd annat legaliserat våld. Man kunde hugga både öron och händer av tjuvar eller märka dem i pannan. Ännu vanligare var misshandel som straff: Människor blev piskade offentligt eller fick springa gatlopp mellan led av soldater som slog dem med exempelvis hårda käppar. Även om dödsstraffet var det grövsta och slutgiltiga straffet var det mentala avståndet till andra straff på det viset inte så långt. De var helt enkelt en del av ett system av rättsliga sanktioner som för flertalet troligen kände logiskt, om också inte särskilt sympatiskt. Samtidigt ska vi minnas att i det glesbefolkade land Sverige då var, så gick det ändå för många människor ganska långt mellan gångerna då man faktiskt såg offentlig prygling eller rentav en hängning eller halshuggning. Helt enkelt därför att det i en genomsnittlig människas närområde bodde kanske inte mer än några hundra eller på sin höjd något tusental människor.

Döden som sådan var också så mycket mer närvarande i 1600-talsmänniskans värld. Människor dog hemma, inte på sjukhus. De dog i alla åldrar. Livsvillkoren för såväl hög som för låg var att man närsomhelst kunde ryckas bort av någon sjukdom eller skada vi idag kan bota. För de flesta väntade inte något särskilt långt liv. Det liv som väntade var också för de flesta hårt och fyllt av kroppsliga ansträngningar och vedermödor. Många plågades av kroniska sjukdomar som liten eller ingen lindring fanns mot. Människor såg trots livsvilja ofta fram emot döden en befriare, naturligtvis tack vare kyrkans löften om evigt liv i paradiset en dag för den som inte bröt mot kyrkans bud. Att hänga en 30-årig tjuv som redan straffats två gånger för stöld framstod säkert inte som ett lika extremt ingrepp i hans framtid som det skulle ha gjort idag. Avrättningen var förstås lika oåterkallelig då som nu, men den bröt inte av mot det "normala" på samma sätt i en tid där döden ständigt lurade runt hörnet.

Dessutom befann sig Sverige i krig under en stor del av den här epoken, som fortfarande med en ton av självbelåtenhet kallas för stormaktstiden. Mängder av män från hela landet skrevs ut till armén och flottan. En väldigt stor del av dem dog: I strid, av skador efter strid eller av sjukdomar. De som kom hem kan säkert många gånger ha brutaliserats av sina upplevelser. Detta mer eller mindre ständiga krigstillstånd och all propaganda mot Sveriges fiender som spreds i befolkningen har i varje fall knappast inverkat positivt.

Slutligen spelade säkert också ritualen kring dödsstraffen in. Den dödsdömde förväntades bekänna sina synder under vägledning av en präst. Dödsstraffet skulle då sona brottet och åtminstone så småningom skulle det vara möjligt för honom att få komma till himlen. Förmodligen bidrog det här till legitimeringen av avrättningarna i vanliga människors ögon, även om själva exekutionen fortfarande kunde vara brutal med efterföljande stegling eller bränning av kroppen.

En intressant tanke är var dåtidens Sverige värderingsmässigt skulle ha placerats in på den här bilden från World Values Survey som du säkert känner igen:

Helt klart är i varje fall att det var ett land mycket mer präglat av tradition och kampen för överlevnad än de sekulära och individualistiska synsätt som idag präglar Sverige. Även om de skulle ha det lättare med språket än en skomakare från Irak eller en hemmafru från Etiopien så skulle det med all sannolikhet vara förenat med svårigheter för en genomsnittlig 1600-talssvensk att vänja sig vid vår tids synsätt och värderingar på olika områden och antagligen ännu svårare att verkligen anpassa sig, förstå och acceptera dem fullt ut. Även om kanske just frånvaron av dödsstraff inte skulle vara bland det som var svårast att smälta.

Någonstans under 1600-talet började ändå så smått en positiv utveckling ta fart. Historiker är överens om att nivåerna av våld i samhället börjar sjunka. Förklaringar har sökts både i att svenskarna lärde sig hantera affekt bättre och värderingsförskjutningar där det aggressiva försvaret av hedern inte längre blev lika viktigt. Det är väl i mina ögon ganska troligt att bägge dessa, men också andra faktorer spelar in. Häromveckan hörde jag på en podd där det bl.a togs upp att ideal om att behärska sig blev allt starkare under 1600-talet. När den nya svenska lagen kom 1734 och avskaffade rätten för män att slå sina hustrur i uppfostringssyfte så hade den redan föregåtts av en växande uppfattning att det beteendet var ovärdigt en man med kontroll över sig själv.

Även om utvecklingen gick långsamt så började efterhand också synen på institutionaliserat våld i form av allt från offentlig prygling till dödsstraff att förändras. Vid 1700-talets mitt avrättades fortfarande i snitt något 50-tal människor varje år i Sverige. Det är i relativa tal fortfarande en frekvens som är runt 5 gånger så hög som i dagens Saudiarabien. Sen sjönk det mot århundradets slut ner mot runt 10 stycken. Där höll det sig sen med lite variation uppåt och neråt i flera decennier. Fortfarande dömdes många dödsstraff ut, men i de flesta fall blev det benådning. Fler dömdes också till fängelse för brott som tidigare lett till döden.

Runt mitten av 1800-talet började på allvar en debatt om dödsstraffet och dess plats eller snarare inte plats i ett modernt samhälle. Nu sjönk också antalet verkställda dödsstraff ner mot 6-7 om året och det var i princip endast personer dömda för mord som verkligen blev avrättade. År 1864 kom den nya strafflagen som avskaffade flertalet av de tidigare dödsstraffsbelagda brotten och dessutom gav domstolarna möjlighet att själva i de återstående fallen (mord, rånmord, grovt spioneri och ett par till) välja mellan dödsstraff och livstids fängelse.

Egentligen ansåg nu i princip även dödsstraffets försvarare att det var ett extremt rättsmedel som mest skulle tjäna som avskräckningsmedel och kunna tillgripas i de absolut värsta fallen eller i händelse av en oväntad och okontrollerbar våg av dödligt våld. Resultatet syns tydligt i statistiken. Antalet utdömda dödsstraff sjönk snabbt och var efter några år nere på 3-4 stycken per år i snitt. Fram emot sekelskiftet var det bara 1-2 dödsdomar om året. Ännu färre verkställdes; det gick nu åratal mellan avrättningarna.

År 1876 avskaffades de offentliga avrättningarna. I fortsättningen skulle fångarna avrättas innanför fängelsets murar, med ett mindre antal vittnen närvarande för att kunna styrka att allt gått rätt till. Det var nu definitivt slut på de makabra skådespel som halshuggningar och hängningar på galgbackar, torg och avrättningsplatser i många hundra år utgjort i Sverige.

Efter det genomfördes under de 45 år till som dödsstraffet var officiellt i bruk totalt 9 stycken avrättningar. Av dem ägde 8 rum år 1900 eller tidigare. År 1910 skedde den sista avrättningen i Sverige. Alfred Ander halshöggs med en några år tidigare från Frankrike inköpt giljotin. Det hela ägde rum på en Långholmens fängelse i Stockholm. Tio år senare utfärdades den sista dödsdomen i Sverige. Efter att den dömde fått straffet omvandlat till livstids fängelse avskaffades dödsstraffet i fredstid året efter, 1921.

En lång, blodig och för Sverige allt annat än ärofull historia hade till sist nått sin slutpunkt.

Under 1600-talet och även i stor utsträckning 1700-talet var det en mängd handlingar en människa kunde mista livet för som inte ens handlade om våld och övergrepp. I förra bloggposten gick vi igenom de vanligaste kategorierna. Det fanns också en rad andra brott som alla kunde ge dödsstraff om de ansågs tillräckligt allvarliga. Falskmynteri, ärekränkning, vägran att lyda order inom krigsmakten och i den ytterligt stränga, lutheranska regim som rådde även olika former av religionsbrott. Det behövde inte ens handla om att man hade hädat eller smädat Herren Gud i egen hög person.

 År 1698 fick Göta Hovrätt upp en dödsdom till prövning som gällde en viss Sven Jonsson. Denne Svens brott bestod i att han sagt sig ”ge kyrkoordningen tusende djävlar och dem som låtit henne göra”. Hovrätten benådade honom och lät honom slippa undan med fem gatlopp, bland annat med motiveringen att han var ung och oförståndig och hade blivit uppretad av andras handlingar innan. Det verkar ha vanligt relativt ovanligt att hädelser verkligen ledde till avrättning och åtminstone i Rudolf Thunanders granskning av Göta Hovrätts domar så hade de anklagade då även begått andra brott.

Hur var det då med våldsbrotten? Ja, även om mängden av dödsdomar för framför allt stölder och enkelt hor under 1600-talets första hälft gjorde att de faktiskt inte ens verkar ha utgjort hälften av målen vid Göta hovrätt rörande ”hals- och lifssaker” som man målande uttryckte sig vid samma tid, så var de ändå i klar majoritet när det kom till fastställda dödsdomar. Liknande siffror kan man se för Svea hovrätt,  även om trenden inte är lika stark där. Som nämnts kan man också utgå från att en hel del dödsdomar rörande just våldsbrott aldrig kom upp till hovrätterna i början av deras historia.

MORD

Precis som idag skilde man på 1600-talet mellan mord och dråp i fall av uppsåtligt dödande. Det som framför allt utgjorde skillnaden var att handlingen var överlagd och planerad, men också att den som begått gärningen försökte dölja den efteråt. Kristoffers landslag innehöll bland annat definitionen ”lägger å lönn och bärer i gömställe”. Det var precis det gärningsmannen gjort i flera av fallen. Men det förekom också flera fall av giftmord. Något som idag är ett väldigt ovanligt sätt att ta livet av folk, men som förekom regelbundet under denna tid och kulminerade under 1800-talet. Vanligen användes arsenik, som gick att köpa på vanliga apotek.

Mord var ett s.k högmålsbrott. För den som fälldes för mord var det i princip kört. Det gick inte att åberopa förmildrande omständigheter, än mindre mördarens möjligheter till återanpassning i samhället. Det senare är nämligen inte ett modernt påfund som man kanske kan tro, utan förekom – om än ofta i mer indirekta formuleringar – inte sällan redan på 1600-talet när hovrättens ledamöter sökte efter skäl att upphäva dödsdomar. Det gällde som sagt bara inte mord. Thunander hittade 14 mordfall som behandlats under 40 år i sin undersökning, samtliga dödsdomar fastställdes av hovrätten.

Sveriges landslag enligt vilken de flesta av dödsdomarna den här bloggen handlar om utfärdades. Foliant från år 1621

Mord var också ett av de brott som gav kvalificerat dödsstraff. De utgjorde dock bara en liten del av det dödliga våldet mellan vuxna, inklusive ungdomar. De flesta av fallen som kom upp till hovrätterna för prövning gällde istället:

DRÅP

Under samma tid som de 14 morden begicks och ledde till att gärningspersonen avrättades och sen antingen steglades (om det var en man) eller brändes på bål (om det var en kvinna) var drygt 160 dödsdomar för dråp begångna i Småland och på Öland uppe till prövning i hovrätten.

Dråp var i äldre tid en brottsrubricering som liksom engelskans ”manslaughter” omfattade både uppsåtligt dödande och olyckor och försummelser av olika slag som orsakat andra människors död. Den vanligaste orsaken till det sistnämnda var olyckor och oförsiktig och dumdristig hantering av vapen. Så kallade vådadråp ledde inte till dödsstraff, utan ekonomisk kompensation till offrets anhöriga och ibland också böter till Kronan.

Dråp i ordet nutida betydelse var som regel något som skedde i mer eller mindre hastigt mod, även om det ibland kunde ligga gamla konflikter bakom, och där gärningsmannen inte försökte dölja brottet. Jag skriver gärningsmannen därför att i alla fallen utom två var det en man som begick brottet. Även offret var nästan alltid en man, bara sex stycken kvar kvinnor. Av dem hade två gått emellan vid bråk.

De enskilt viktigaste förklaringarna till att det såg ut så här kan sammanfattas med två ord: Alkohol och lättkränkthet. I över 70 av de 160 dödsdomarna inträffade dråpet i samband med ett kalas eller på/vid en så kallad ölstuga. Uppmaningar att ta av sig mössan inomhus, en anmärkning om att ölet på ett bröllop smakade vatten och en knuff av misstag som ledde till lite utspillt brännvin är autentiska exempel på händelser som startade förlopp som slutade med en död person och en dödsdom på Göta hovrätts bord. Men även sådant som oreglerade skulder eller bråk om markgränser ledde ibland till dråp.

Bröllopsdansen. Målning av Pieter Brügel den äldre år 1566. Det är inte jättesvårt att föreställa sig att bråk lätt uppstod på såna här tillställningar då precis som nu när många trängdes på en plats och många män druckit alldeles för mycket.

Förutom de 160 dödsdomarna skickade härads- och rådstugurätterna också 35 fall där man ville fria dråparen eller nöja sig med böter och skadestånd till offrets anhöriga. Det handlade då ofta om att man ansåg att dråparen handlat i självförsvar, eller åtminstone att den döde själv bar stor skuld till utgången genom att ha börjat bråket. Ibland åberopades också offrets bristande karaktär.

Hovrätten godtog dessa argument och omvandlade dessutom själv nästan 40% av dödsdomarna till höga böter och skyldighet att kompensera målsäganden. Även här spelade bedömningar om vem som egentligen bar mest skuld till själva bråkets uppkomst in. Om ett sånt fall hette det om dråpoffret att han gett sig på dråparen och ”honom öl avtvingat och med förargerliga ord tilltalat”. I nästan 100 av dråpen fastställdes dock dödsdomen, ibland efter att människorna i dråparens hemsocken vädjat om att avrättningen skulle verkställas eftersom personen i fråga var en både illa omtyckt och fruktad bråkmakare.

När det gällde dråp fanns en särbestämmelse som gjorde att långtifrån alla 100 dödsdomarna kom att verkställas. Om man inte greps i samband med brottet, utan flydde sin väg, hade man möjlighet att komma till tinget med fri lejd. Det var en möjlighet som en hel del män utnyttjade. Fick de en dödsdom i häradsrätten hade de ändå flera dagar på sig att lämna socknen och myndigheterna där, i skydd av den fria lejden. Höll de sig sen undan framgångsrikt i några år kunde de söka benådning, vilket de ofta fick.

BARNAMORD

Barnamorden är det sorgligaste kapitlet i den här serien bloggposter om dödsstraffet förr i tiden. Förövaren var i de allra flesta fallen en ung, ogift kvinna som hade blivit med barn med en man hon inte kunde eller ville gifta sig med. Redan det var som allra minst ett brott som kallades lönskaläge – sex mellan två ogifta personer. Men det kunde också röra sig om horsbrott om mannen var gift och i allra värsta fall kunde det vara dödsstraff om mannen t ex var kvinnans svåger eller farbror.

Även om dödsstraff hörde till ovanligheterna så ledde förbindelsen som obönhörligen avslöjades genom graviditeten – domstolarna gjorde stora ansträngningar att klarlägga vem som var fadern till oäkta barn trots att dessa barn saknade arvsrätt – ofta till andra straff som böter, att piskas med ris offentligt, skamstraff i kyrkan och ibland förvisning från hemorten. Trots detta valde de allra flesta som hamnade i den här situationen att föda sitt barn och försöka klara situationen så gott det gick. Men en del kvinnor valde av desperation och för att försöka undvika att förstöra sitt eget liv att göra sig av med barnet. Ibland genom att försöka framkalla en abort med de primitiva medel som då stod till buds, ibland genom att försöka hålla graviditeten hemlig, föda i hemlighet (”i lönn”) och sen döda barnet och gömma kroppen. Bägge dessa handlingar straffades som huvudregel med döden i de flesta fall.

Många av dessa kvinnor blev upptäckta. Inte sällan därför att den sociala kontrollen omöjliggjorde hemlighållande av graviditeter. Andra kvinnor eller i vissa fall män skvallrade för myndigheterna, det blev förhör och undersökningar av om kvinnan hade mjölk i sina bröst. Ofta erkände kvinnorna, men det var också vanligt att de hävdade att barnet varit dött vid födseln. Med dåtidens primitiva metoder försökte man avgöra om det stämde efter att man hittat barnets kropp.

Myndigheterna såg barnamorden som ett stort socialt problem, inte minst på 1700-talet då de började öka i takt med att landsbygdsproletariatet ökade i antal. Man införde en slags omvänd bevisbörda där kvinnan tvingades bevisa att barnet varit dött vid födseln för att komma undan dödsstraff.

Thunander hittade i sin studie 40 fall som lett till dödsstraff även i hovrätten. En annan studie hittade ungefär 175 dödsdomar i tre mellansvenska län från mitten av 1600-talet och 100 år framåt.

Med denna morbida men kanske inte så verklighetsnära bild illustrerades barnamord i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet.

Naturligtvis var det inte heller alltid som graviditeten var ett resultat av en frivilligt ingången relation. Det var inte ovanligt med husbönder och andra som med lock och pock och i vissa fall rena hot hade sex. Unga kvinnor, inte minst de som kom från fattiga förhållanden, hade den lägsta positionen av alla i den dåtida, sociala hierarkin och hade många gånger kanske inte mycket annat val än att ge efter.

Det förekom också att fäder till oönskade äkta barn hjälpte till eller rentav dödade barnet efter födseln. Även dessa dömdes då för barnamord med samma eller t.o.m större stränghet än kvinnan. I en avhandling om barnamord på 1700-talet finns flera refererade fall där kvinnan benådades av hovrätten till fängelse på fästning, medan mannen halshöggs på närmaste avrättningsplats.

I slutet av 1700-talet mildrade Gustaf III de stränga lagarna kring födslar utom äktenskapet och gjorde det möjligt för kvinnor att föda barnet utan att behöva uppge vem som far. Skamstraffet i kyrkan avskaffades och regeln att kvinnan skulle bevisa att barnet inte levt togs bort. Dödsstraffen minskade då snabbt i antal, men själva brottet fortsatte att vara vanligt. År 1830 skedde enligt uppgift den sista avrättningen i Sverige av en kvinna dömd för barnamord. Trettio år senare, 1860, dömdes 31 personer för barnamord och 35 för vållande till fosters död. Abort blev lagligt i Sverige år 1938. Först 1974 infördes nuvarande lag med rätt att avbryta graviditeten av vilket skäl kvinnan än anser sig ha.

ANDRA VÅLDSBROTT SOM KUNDE GE DÖDSSTRAFF

Våldtäkt var i princip belagt med dödsstraff. Problemet var den bevisning som krävdes, inkluderat att kvinnan måste ha ropat på hjälp under våldtäkten. I Göta Hovrätt-studien fanns ett fall under 40 år som ledde till döden för våldtäktsmannen. I det enda andra fall som var uppe i domstolen ansåg man sig inte kunna bevisa att våldtäkten fullbordats. Gärningsmannen dömdes dock fredlös och att böta all sin lösa egendom.

Våldtäkter ingick i de s.k fridslagarna som går tillbaka till Birger Jarl. De kallades också för edsöresbrott. Att t ex misshandla en person i hans eget hem var mycket värre än att göra det utanför ölstugan, eftersom hemmet var en särskilt fredad plats precis som kyrkan och tingsplatsen. Grova förbrytelser, oftast rån i kombination med våld eller hot om grovt våld, kunde ge dödsstraff, även om det inte verkar ha varit så vanligt.

Slutligen fanns också den speciella bestämmelse som införts 1608 med hänvisning till Gamla testamentet om att barn som misshandlade sina egna föräldrar skulle dömas till döden. Misshandel var annars ett mycket vanligt brott som nästan alltid resulterade i böter för gärningsmannen. Underrätterna i Småland och på Öland dömde i snitt ut en dödsdom för våld mot föräldrar, styvföräldrar eller svärföräldrar vartannat år under 1600-talet. Hovrätten mildrade dock straffen i de flesta av fallen, bland annat med motiveringar som att en pappa retat sin son till vrede och först slagit honom själv med en yxhammare. Man hänvisade också till skrivningar i Nya testamentet där även föräldrar gjordes ansvariga för att familjer levde i harmoni.

Exempel på straff som hovrätterna istället dömde till när de upphävde dödsdomar (rena frikännanden förekom också, men var inte vanliga):

-          Fängelse en månad på vatten och bröd

-          Böta 50 daler silvermynt till kyrkan

-          Landsförvisning

-          Löpa fem gatlopp under 50 par spö och skamstraff i kyrkan.

Dömda brottslingar inför ett gatlopp.