jonesiskt

Alla inlägg under maj 2016

Av Henrik - 27 maj 2016 00:58

En vanlig dags vanliga inköp i mataffären. Kassaapparaten stannar på 119.99 Det är nånting fascinerande i den där raden med siffror, en speciell harmoni. När jag vandrar hemåt med min matkasse fortsätter den att ljuda i mitt huvud: Elvatusenniohundranittionio, Elvatusenniohundranittionio. Jag inser att en av alla saker de där fem siffrorna kan symbolisera är ett årtal. Tiotusen år framåt i tiden från år 1999. Det förra milleniets sista år och också det år min äldste son föddes, vilket förstås gör det till ett särskilt år för mig i dubbel bemärkelse.


Årtal har alltid fascinerat mig. Varför vet jag inte. Inte långt efter att jag lärt mig läsa började jag sitta och slå i uppslagsböcker och läste artiklar om olika människor eller historiska händelser. Snart märkte jag, utan att reflektera över det medvetet, att årtalen lätt fastnade i mitt minne. Som barn kan man investera stora mängder tid och energi i saker som intresserar en. Ett av flera såna projekt för mig var svenska kungar, särskilt då när de regerat. Utan att ha det som medvetet mål hade jag snart lärt mig hela regentlängden från Erik Segersäll i slutet av 900-talet till Carl XVI Gustaf. Fråga mig inte hur jag gjorde.


Fortfarande har jag en hel del i grunden rätt meningslös ”TP-kunskap” som vilar på årtal. Jag har tagit mängder av frågor i olika frågesporter genom åren som varit av typen ”Han föddes i X 1867 och dog 1933 i Y. Vem var han?”. Dessvärre måste jag erkänna att det inte alltid jag vet mycket mer om personen än när hen föddes och dog, vad hen hette och inom ungefär vilket fält hen var verksam.


Årtal har en laddning för mig, de är mer än bara siffror. Jag vet inte hur det är för människor i allmänhet. Att till exempel se eller höra 1945 väcker alltid någon tanke, känsla eller åtminstone medvetenhet om Andra världskriget och freden som äntligen kom. Det är kanske ett lite extremt exempel, men jag har många andra. 1956 – både Ungernrevolten, kommunismens ondska och alla de svenska idrottsstjärnorna. Dessutom ett OS-år. 1987 – lumpen, min öronoperation, morfar dör. Alla årtal nära släktingar fötts eller dött på väcker känslor, även de jag endast känner genom andras berättelser. Starkast är de jag haft nära relationer till. Jag kommer nog aldrig att se eller höra 1921 utan att mormor kommer fram ur minnenas skuggor. Hon skrattar och gör att hela årtalet blir varmt och positivt laddat.


Intresset – eller om man så vill, fixeringen – för årtal gör också att jag ganska snart brukar ta reda på när människor jag lärt känna är födda. Dock utan att glömma bort regeln att aldrig fråga en dam om hennes ålder. Det brukar också sitta kvar och för alla närmare vänner och släkt skulle jag aldrig glömma bort det. För mig är det helt enkelt en del av en människas identitet, en pusselbit jag brukar känna att jag behöver för att känna att jag verkligen känner henne eller honom.


Om jag hör ett årtal från 1900-talet så tar det mig mindre än en sekund att räkna ut hur långt tillbaka i tiden det är i år. Lika snabbt går det att räkna åt andra hållet. Det tycker jag inte är något märkvärdigt, men jag märker att många har det betydligt trögare. Och vissa har inte ens full koll på föräldrars och syskons födelseår, något som framstår som smått obegripligt för mig med min årtalsfixering.


 

Tavlor målade av On Kawara - en japansk konstnär som i decennier gjorde tavlor med årtal och datum på.


Tillbaka till år 11999. Nu har vi 9983 år kvar dit. Är det ens möjligt att föreställa sig? Hur kommer villkoren för mänskligheten att se ut då? Finns vi ens kvar? Och om vi finns kvar, finns det då någon som bryr sig om oss som levde för tiotusen år sen? Kommer de att ha koll på historien så långt bakåt. Det är en fråga som känns mer klurig och mångbottnad ju mer man funderar på den.


Om civilisationen som vi känner den går under kan vi nog lugnt utgå från att det mesta av vår kvarlåtenskap i form av elektroniska spår och mer konkreta artefakter går under med den. Även om de överlevande människorna och deras ättlingar så småningom bygger upp en ny civilisation så kommer deras kunskap om oss troligen att vara ytterst fragmentarisk och bygga lika mycket på gissningar och spekulation som på hårda fakta. Ungefär så som det ser ut för oss själva om vi går bara ett par tusen år bakåt i tiden. Det finns till och med en risk att allt gått förlorat och att bara myter finns kvar.


Men även om civilisationen överlever finns det flera saker som kan hindra våra efterkommande att få vetskap om oss och vår tid. Ett problem är hur informationen ska överleva och fortfarande vara tolkningsbar. Redan idag funderar arkivarier mycket över frågan om hur vi ska skapa tekniker och format som garanterar att allt vi sparat ner i databaser och i filsystem av olika slag ska kunna läsas om tio, femtio eller hundra år.


Själv tror jag inte att det kommer att vara huvudproblemet. Problemet är snarare alla de år som ligger emellan människorna i år 11999 och oss. År under vilken mänsklighetens samlade mängd information om vi bevarar civilisationen kommer att fortsätta växa till ett allt högre och alltmer obestigbart berg. Hur avancerade söktjänster vi än kan bygga. Vem ska hinna eller orka gräva i allt det där? Och även om några hinner – torra historiker finns nog även i den framtiden – vilka kommer att ha tid och lust att lyssna till dem när de berättar om livet på Jorden runt år 2000?


Åren emellan oss kommer också att resa ett annat hinder. Språk och kulturella föreställningar och sedvanor kommer att förändras. Förmodligen ännu fortare än idag. Om människor fortfarande pratar svenska om tusen år så kommer den att ha ändrats på så många punkter att vi med all säkerhet skulle ha stora svårigheter att förstå varandra.

Tiodubbla den tiden och det är osannolikt att det finns någon som helst gemensam språklig grund att stå på. Hur många framtida historiker kommer då att behärska tjugohundratalsengelska så att de kan läsa våra böcker och webbsidor och titta på filmer och filmklipp? Om det nu inte uppfunnits något i stil med babelfisken.


Människorna år 11999 kommer säkert också att ha ett begränsat intresse av oss på grund av avståndet. Det kommer att ha hänt så mycket i världen mellan dem och oss och vi är av naturliga skäl oftast mer intresserade av saker som vi känner har någon mer direkt koppling till oss själva och vårt eget liv. Men det är klart att man kan hoppas att inga fler riktigt stora krig har utkämpats när människan kommer dit. I så fall är det kanske inte helt otänkbart att ett visst intresse för Andra världskriget skulle kunna finnas kvar bland ett gäng historienördar.


Men det kan lika gärna vara så att det är en helt bortglömd händelse. Att 1945 bara är ett meningslöst årtal bland alla andra i tidens djupa brunn.


Våra framtida ättlingar har ändå fördelen av att om de tänker på oss veta att vi ändå existerat. Stora tidsavstånd är alltid mer eller mindre abstrakta för oss. Det spelar ingen roll hur intresserade vi är av historia och årtal. Men bakåt är ändå lite lättare. Trots all SF-litteratur och alla SF-filmer verkar vi ha märkbart svårt de flesta av oss att visualisera en framtid som bara är något decennium bort med någon större skärpa. Det blir också tydligt när man tittar på äldre SF-filmer eller läser förutsägelser om framtiden som gjordes säg år 1960. Det blir gärna en egendomlig blandning av totalt orealistiska saker som är lika långt bort att bli verklighet nu som då och förutsägelser som begränsas av att man är fånge i sin egen tid.


Jag tror att det finns något skrämmande i att tänka sig år långt framåt i tiden också. Det påminner oss om vår egen begränsade livstid. Vi skrattar åt talesätt som Om hundra år är vi ändå döda allihop. Men inom oss går det en kall kåre. Är det inte på något vis en förolämpning att tänka sig att bara några decennier framåt i tiden ligger det en oändlig rad av år framåt som vi inte kommer att få vara med om? Då det istället är några andra som andas, äter, sover, älskar och gör allt vad nu framtidens människor kommer att göra.


Vi vill inte gärna tänka på det där och därför vill vi inte på allvar föreställa oss människor om tiotusen år i en tid då vi på sin höjd är en hög dammiga minnen i något sällan eller aldrig besökt digitalt arkiv. Om vi ens är det? Fast jag tror att om det finns människor kvar år 11999 så kommer de att vara just människor fortfarande. Vår biologi och vårt genetiska arv kommer inte att ha förändrats på ett avgörande vis. Medicinska framsteg har kanske förlängt våra liv med hundratals år och botat många av våra sjukdomar. Men vi kommer fortfarande att vara en märklig blandning av förnuft och känsla, av disciplin och destruktivitet, av fysiska behov och av psykiska. Och en mängd andra saker. Vi kommer att vara olika då med och ha olika syn på allt från hur samhällen ska byggas till skönhetsideal.


Och en del av oss kommer säkert fortfarande intressera sig för i grunden helt meningslösa saker. Som exempelvis årtal.

ANNONS
Av Henrik - 8 maj 2016 23:27

Så var det dags för lite identitetspolitik igen. Och den här gången är det ingen mindre än Jan Lööf som hamnat i skottgluggen, angripen av sin eget förlag. Jag vet inte hur mycket mitt blodtryck steg av att läsa nedanstående artikel i DN: http://mobil.dn.se/kultur-noje/jan-loofs-populara-bocker-kan-stoppas/ Lite lugnade jag mig av att alla som kommenterat saken på Facebook verkar rörande överens om det vansinniga i tilltaget. Frågan är bara om det vinner över de idéer som tycks röra sig i huvudena hos kvinnorna på förlaget som enligt egen utsago ägnar mycket tid internt åt att gå igenom äldre utgivningar. I syfte då att revidera och skriva om historien i bästa 1984-stil.


Jag har tidigare skrivit om min syn på de här idéerna som hur välmenande de än är leder i helt fel riktning och dessutom bygger på en många gånger felaktig syn på det som granskas http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2012/12/17/9159216-censur-i-tomteverkstan/. Jag ska därför inte återupprepa de principiella argumenten i den, utan ägna mig mer åt just Jan Lööf och de aktuella böckerna.


 


Jan Lööf är en genialisk tecknare och historieberättare som skapat flera av det senaste halvseklets mest klassiska svenska bilderböcker. Dessutom har han tecknat serier där Ville som ursprungligen publicerades i tidningen Vi som följetong utgör kronan på verket. Hans teckningsstil är på samma gång burlesk, absurd och realistisk. Han älskar att rita bilar, maskiner och apparater av alla de slag och de är alltid verklighetstroget återgivna i både detalj och funktion, även om de alltid är tecknade i hans speciella stil.


När Jan Lööf ritar människor så gör han det också på ett speciellt och helt igenom personligt vis. Förutom när han ritar barn så är ett genomgående drag att figurerna i hans böcker är mer eller mindre överdrivna, fast de samtidigt är realistiskt ritade. Män har nästan alltid mer eller mindre grova anletsdrag med stora öron och näsor. Ofta är de fula eller ser lite robotlika ut. De är karikatyrer. Den stilen använder han oberoende av ålder och etnisk härkomst och vad det verkar oberoende av vad han känner för figuren i fråga. Det är hans teckningsstil helt enkelt.


Innan de politiska strömningar som krävde kulturell rättning i det identitetspolitiska ledet fick fäste på allvar i Sverige brukade man kalla sånt för konstnärlig frihet. Särskilt när det inte fanns någon anledning att misstänka onda avsikter hos konstnären.


Det är inte heller vilka böcker som helst man gett sig på. Morfar är Sjörövare är en av hans allra första och mest klassiska berättelser. Och Ta fast Fabian – ja det är en av mina absoluta favoriter i barnboksgenren. Som tur är tyckte mina söner samma sak när de var små. Jag vet inte hur många dussin gånger jag läste den för dem som godnattsaga när de var små. Inte heller hur många gånger jag upptäckte någon ny rolig detalj i hans fantasieggande och detaljrika teckningar från olika Stockholmsmiljöer som apan Fabian förflyttar sig genom på sin flykt från de elaka djurskötarna.


Alldeles bortsett från det är det också en djupt mänsklig berättelse om apan som tas från sin mamma, men med intelligens och beslutsamhet lyckas återvända till Afrika och sitt liv i frihet.


Hur någon kan få för sig att klanka ner på den för en enda teckning – dessutom uppenbarligen av en person som Janne själv beundrade och tyckte om – övergår mitt förstånd.


Så vad är det då som hänt? Har horder av barn av afrikansk eller arabisk härkomst vänt sig till bibliotek, bokhandlare eller bokförlag och gråtande berättat om hur ledsna de blivit och hur ”rasifierade” de känt sig av att läsa Jan Lööfs sagor? Nej, åtminstone inte vad som framgår. Man har fått ”reaktioner från läsare” skriver man. Det tvivlar jag inte på, men jag tror inte ett ögonblick att det finns några ledsna barn. Bara ilskna identitetspolitiker som letar fel och läser in ”strukturell rasism” i allt som skildrar en ”icke-vit” på minsta humoristiska eller kanske småfåniga vis. Oavsett om samma berättelse skildrar horder av ”CIS-män” på precis samma vis.


Man kan nu invända att uppsåtet ändå är gott och att ingen vill någon något illa. Det må vara sant, men det gör inte det hela mindre ”problematiskt” (för att använda ett annat av identitetsvänsterns favorituttryck i dessa dagar). För den som kan sin historia finns det något djupt obehagligt i det här. När man talar om censur i diktaturer finns det en tendens att mest föreställa sig brutala män i långa rockar som kommer och beslagtar hela travar med ”förhatlig litteratur” och slänger på bokbål eller i dokumentförstörare. Men sanningen är att en lika stor del består av självcensur och ängsliga människor som ger sig på andras verk i vad de tror är en kamp för det goda och rätta.


Just själva idén att ett verk inte borde ges ut för att det kan väcka anstöt eller skildrar något ”olämpligt” ämne är en bärande idé i detta tankemönster och dominerade t ex den sovjetiska litteraturen i många decennier. Även efter Stalins fall. Resultatet blev därefter: Mängder av i grunden värdelös, men ”god” litteratur gavs ut och berömdes av recensenter och litteraturkritiker. Medan författare av stor litteratur som blev utgivna trots att de tog upp något som sågs som ”kontroversiellt” enligt rådande ”socialistiska” normer inte sällan fick löpa gatlopp efter att någon bombastisk hävdare av dåtidens politiska korrekthet satte igång ett drev mot vad det nu var för något i verket som bröt mot det ideal som skulle känneteckna litteraturen.


Och att i efterhand a’la George Orwells 1984 ge sig in och korrigera och förbjuda litteratur man plötsligt kommit på att den var olämplig förekom det också. Och förekommer fortfarande. Det är motbjudande och skrämmande när det sker i diktaturer. Men det är tamejfan mer än obehagligt också när det sker helt frivilligt på förlag i en demokrati med i stort sett full yttrandefrihet.


Man kan bara hoppas att de politiskt korrekta damerna på förlaget tar åt sig av kritiken och inser att det måste vara en försvinnande liten minoritet människor som på fullt allvar vill censurera några av Sveriges bästa och roligaste barnböcker.


Rör inte min Jan!


        

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se