Språket är våra tankars verktyg. Våra tankar formar språket och våra tankar påverkas också av de ord vi formulerar.

Låt oss tänka att du och jag befinner oss på ett ställe där det ligger en hög med märkliga föremål huller om buller på golvet. Ingen av oss har någon anknytning till högen och ingen av oss vet varför den ligger där. Anta nu att jag säger: Vad är det för skit som ligger där och skräpar. Den meningen kommer att skapa vissa associationer, tankar och känslor hos dig. Säger jag istället Vilken märklig hög med saker som ligger där, vad kan det finnas för spännande där? så blir din reaktion sannolikt en annan. Det kan vara så att du tycker att jag rent allmänt är så dum att du nästan automatiskt antar en motsatt ståndpunkt till vad jag än säger. Men om vi antar att du ändå ser mig som en ganska vettig person för det mesta så påverkas din egen inställning till grejorna som ligger där säkerligen av mitt ordval.

Att ordval och formuleringar påverkar hur vi uppfattar saker är ganska självklart. Men hur långt fungerar det där egentligen? Kan vi skapa en positivare bild av saker enbart genom att byta namn på dem? Är det rimligt att använda ord och beskrivningar som är mer oprecisa eller rentav vilseledande om bara syftet är gott? Det jag talar om är det som på fiiiin svenska brukar benämnas eufemismer: Förskönande omskrivningar.

Ett av de mest klassiska exemplen på eufemismer är föryngringsyta. Jag vet inte exakt när ordet myntades första gången, men det kan ha varit någon gång på sjuttiotalet. Anledningen brukar anges vara att de stora skogsbolagen utsattes för mycket kritik från lokalbefolkning och den gryende miljörörelsen p g a de stora kalhyggen som blev resultatet av deras stora avverkningar. Sagt och gjort: Vi lanserar ett ord som inte har lika negativ klang och hoppas att det kan vrida debatten i rätt riktning. Vad jag vet så var det inte ett särskilt lyckat försök. Snarare blev det föremål för både kritik och rent hån. Med rätta kan man tycka. Kalhygge är alla gånger en mycket mer rättvisande beskrivning av den här typen av skogsbruk.

Eufemismernas ursprung handlar dock vad jag känner till inte om propaganda. Snarare var det religiösa och moraliska skäl bakom. De allra äldsta exemplen handlar tror jag kan vara hur man satte ersättningsord för saker som ansågs farliga att nämna vid namn. Djävulen blev istället Hin håle. Med framväxten av en överklass och övre medelklass med mer förfinade vanor så kom också eufemismer för sådant som har med kroppsfunktioner att göra. En svensk bonde på 1600-talet skrädde sannolikt inte orden om sina naturbehov (ett ord som förstås i sig är en eufemism!). Han behövde pissa eller skita, svårare än så var det inte. Men ett århundrade eller två senare (om inte förr) ser vi framväxten av ett kodspråk för de här sakerna i de högre samhällsskikten. De flesta av dessa eufemismer är fortfarande i bruk. En del är inte alltför missvisande, som tex kasta vatten. Andra har ingenting att göra med verkligheten. Pudra näsan kan ju faktiskt betyda att man går och klämmer ur sig en bajskorv (inga eufemismer här inte!). Vi använder dem ändå. Ibland halvt skämtsamt, men också för att det oftast känns lite genant att tala rakt upp och ner om det.

Enligt min erfarenhet är just det här med ordval för kroppsfunktioner en ganska tydlig klassmarkör.  Själv ett medelklassbarn som stannat i medelklassen kan jag tycka att de snirkligaste omskrivningarna är löjliga. Men jag är inte heller helt bekväm i de flesta sammanhang med att säga den rena och oförfalskade sanningen. Mina barndomsvänner från typiska arbetarhem hade inte de här hämningarna och jag mötte även i mitt tidiga arbetsliv en hel del exempel på personer med sån bakgrund som helt naturligt (för dem själva åtminstone) kunde meddela exakt vad de gjort på toaletten…

I dagens värld har emellertid eufemismerna fått ett betydligt bredare användningsområde. Det handlar inte längre om rädsla för högre väsen eller att vara fin i kanten. Det handlar om att använda språket som ett medvetet verktyg för att ändra människors syn på saker och ting. Frågan är hur realistisk denna strävan är.

Låt oss ta ett annat exempel med några år på nacken: Lokalvårdare. Tanken såvitt jag förstår det var att ordet städerska hade en negativ klang, ett lågstatusyrke med dålig betalning för den minst kompetenta delen av arbetskraften. Jag har svårt att se att namnbytet har lett till någon uppgradering av yrkets status i något avseende. Däremot är det ur språklig synvinkel inte nödvändigtvis en dålig eufemism. Att vårda lokalerna är väl ändå en rätt bra synonym till att städa och plocka undan?

Det finns fler eufemismer som handlar mer om att ersätta ett ord man ser som belastat med ett annat ord för samma sak som egentligen varken är bättre eller sämre rent språkligt. Ett typiskt exempel är handikappad kontra funktionshindrad. Som jag förstått det så tyckte man att handikappad var ett ord från ett samhälle där personer med handikapp sågs som mindre värda och inte utrustade med samma rättigheter som fullt friska. Alltså hittar man på ett nytt ord och tänker att människors tankar ska ledas in i andra banor. Men jag är tveksam till om det verkligen fungerar så. Attitydförändringarna kring handikappades/funktionshindrades rättigheter och plats i samhället tror jag hade kommit med samma styrka ändå. Och de som fortfarande har/hade en tendens att se ner på de här personerna skådade nog inte ljuset bara för att ett nytt ord kom in på arenan.

Intressant i det här sammanhanget är också rullstolsburen som ersättare till rullstolsbunden. Jag förstår tanken, men samtidigt torde det vara ett faktum att knappast någon människa frivilligt sitter i rullstol. Den som har en är mer eller mindre bunden till den och kan i princip inte förflytta sig utan den. Oavsett hur vi benämner saken är det något som är en nackdel i den personens dagliga liv. Även om man vant sig och accepterat sin situation. Det känns ibland som att vi är lite rädda för att medge att funktionshinder faktiskt är just det.

Det är dock svårt att avgöra ibland vad som är eufemismer och vad som är naturliga betydelseförskjutningar i språket. Låt oss gå tillbaka till 30-talet. Då var ordet idiot fortfarande det gängse sättet att beskriva någon med en måttlig eller stor utvecklingsstörning. Med tiden har dock ordet fått en alltmer negativ och förolämpande klang, samtidigt som andra begrepp började användas för att beskriva människor vars intelligens ligger undan normalvariationen. Det är inte lätt att säga vad som är hönan och ägget här, men det är inte svårt att komma till slutsatsen att det är ännu mer dumt att kalla en person med dessa svårigheter idag för idiot än vad det är att använda N-ordet för det ökända bakverket.

Jag är betydligt mer kritisk till eufemismer som jag menar tjänar som försök att dölja vad det verkligen är fråga om. Även om syftet säkert är vällovligt för det mesta så blir resultatet bara otydlighet och att många människor uppfattar det hela som hyckleri eller rentav verklighetsförfalskning. I värsta fall kan det bidra till att värderingsklyftor mellan olika grupper blir ännu djupare. Detta särskilt som det är uppenbart att många uppfattar det som ett medvetet och organiserat försök från ”samhället” eller ”den politiska eliten” att pådyvla andra sin verklighetsbild.

Begreppet papperslös kan tjäna som exempel. Oavsett vad man tycker om aktuell lagstiftning så är det ett faktum att den adekvata beskrivningen på denna grupp är personer som medvetet uppehåller sig illegalt i Sverige. Det handlar alltså inte om att de i största allmänhet inte har papper som styrker deras rätt att var ahär. De har fått avslag på ansökningar om asyl eller uppehållstillstånd och borde inte vara här överhuvudtaget. Åtminstone inte om man hyser den idag inte sällan misstänkliggjorda uppfattningen att våra demokratiskt beslutade lagar ska följas – annars sätts faktiskt demokratin i den delen ur spel.

Jag vet inte vem som hittade på begreppet papperslös, men syftet är uppenbart. Det är naturligtvis fritt för envar att uttrycka sina egna åsikter och även använda språket som verktyg för att försöka övertyga andra om dem. Men när media i helt neutral nyhetsförmedling och t.o.m politiker som säger sig stå bakom de lagar vi talar om här använder ordet så blir det hela ganska märkligt och i mitt tycke också suspekt. Det är svårt att befria sig från intrycket att man i en påstått objektiv förmedling av fakta försöker smuggla in politiska ställningstaganden genom att använda missvisande eller rentav vilseledande beskrivningar av saker.

För att nu ingen ska anklaga mig för att vara ensidig vill jag lägga till att det finns en slags pendang till eufemismer som används av den andra sidan med exakt samma syfte: Bidragsturister, lycksökare etc är ord som försöker skapa en bild av att människor som söker asyl i Sverige gör det för att lura oss och snylta på oss, inte för att de faktiskt flyr från krig och elände i olika grad. Människor med dessa åsikter använder mycket medvetet språket som ett verktyg för att försöka dölja (förmodligen ofta för sig själva också) hur det faktiskt ligger till.

Av ännu nyare datum är det märkliga EU-migrant. Man behöver inte vara sverigedemokrat för att inse att det finns en välvillig, men samtidigt ängslig politiskt korrekthet i vissa läger som ibland slår över i rena absurditeter. I stort sett alla vuxna i Sverige idag vet vad det handlar om när man hör eller ser ordet: Det är fattiga, socialt utslagna romer från i huvudsak Rumänien och Bulgarien som kommer hit för att tigga. Problemet är med enstaka individuella undantag koncentrerat till denna grupp människor. Men trots att man skulle kunna tro att de omfattande försöken att ersätta zigenare med romer (Något som däremot INTE är en eufemism eftersom det ju faktiskt är gruppens egen benämning på sig själva) vore nog så var uppenbarligen ändå sanningen för svårsmält för ett antal opinionsbildare och skribenter. Så i någon slags bisarr och missriktad välvilja så hittar man på ett ord som är ett klockrent exempel på en eufemism av absolut sämsta sort. Saken är ju den att EU-migranter är alla personer som är medborgare i andra EU-länder och kommer hit för att arbeta, studera eller möjligen njuta sin pensionärstillvaro här. Vilket är de godkända skälen för att migrera inom EU. Åtminstone om man med ordet menar något annat än tillfälliga besök.

Resultatet av ordvalet har alltså blivit att om vi i något sammanhang behöver ett nytt samlande begrepp för Ursula från Tyskland som flyttade hit för att jobba på Ericson, Diego från Spanien som kom hit för att plugga och Jadwiga från Polen som nu gått i pension och flyttat till sin särbo i Ystad – ja då vet i varje fall inte jag vad vi ska använda för ord. För säger man EU-migrant så är jag övertygad om att 9 av 10 ser en kvinna i huckle och med färgglada kjolar som sitter med en mugg utanför ens mataffär och säger ”Hej hej”

Tydligare exempel än så kan jag inte komma på för att visa att eufemismer av den här sorten inte fungerar. Möjligen får de en del personer att känna sig snällare. Men de retar garanterat upp ännu fler. Samt gör språket otydligare och mer oprecist.

Självklart är inte eufemismer ett unikt svenskt fenomen (Även om jag misstänker att de inte är lika vanliga i exempelvis det mer rättframma danska samhället). Från USA har vi gott om exempel. Negros blev Blacks som sen blev det märkliga Afroamericans. Den som tvivlar på att det eller direktöversättningen ”afrosvensk” är eufemismer behöver bara fundera på vad de skulle kalla en tunisisk arab eller eller en inflyttad boerättling. Syftet till namnändringarna har varit vällovligt, men det vi ser framför oss har inte nödvändigtvis ändrats. Dessutom rör det sig om ord som knappt ens använts nedsättande. Vi behöver inte diskutera ordet negers besudling, men jag kan knappt komma på ett enda exempel på hur ”svart” eller ”black” används så. Det är faktiskt ganska oklart vad syftet med det hela varit. Särskilt som jag misstänker att få eller inga ”Afrosvenskar” skulle betrakta min mammas grannbarn från Egypten som hon läser sagor för varje vecka som just det.

Eufemismerna är dock inte begränsade till den offentliga samhällsdebatten. Var på din vakt när företag försöker svepa in saker i förskönande omskrivningar för att sälja eller för att övertyga dig som kund om att de ändringar de gör i dina villkor inte i själva verket är en försämring. Om du får ett brev från ditt elbolag som börjar tala om ”förändringar i avtalsvillkoren” så är det i många fall en eufemism. I varje fall från din synvinkel. Det blir dyrare utan att du får något mer. Eller så blir det sämre till oförändrat pris.

En del eufemismer på det här området är närmast komiska. Kan de verkligen lura någon? Inte så långt från mig växer just nu ett nytt bostadsområde fram. Det ligger i Råcksta, men har ändå av inblandade byggherrar döpts till Vällingby parkstad. Förvisso kommer det att finns lite träd och buskar mellan husen, men det ändrar inte på det verkliga förhållandet. Vad det rör sig om är nämligen i grunden en ombyggnad av Vattenfalls gamla kontorsområde. Anskrämliga höghus i lättbetong från 60-talet som är K-märkta och inte får rivas har byggts om till bostäder. Området flankeras av befintlig hyreshusbebyggelse, högt trafikerade trafikleder, tunnelbana och en vagnhall för tunnelbanan som gnisslar som faaaan. Men det blir ju lite stadsradhus också (en eufemism för hus som inte har några egna tomter).

Något isolerat exempel är det inte heller. Jag såg ett liknande namn på ett nytt område som uppförs i närheten av E4:an i Södertälje och även Tyresö har ett område med det fantasieggande namnet Tyresö trädgårdar (flerfamiljshus i otrevlig närhet av trafikleder, givetvis utan några trädgårdar värda namnet att förlusta sig i).

Det här var bara några exempel inom ett område som är välfyllt av mänsklig lust att skyla över otrevliga och obehagliga saker genom att hitta på nya ord i hopp om att den gamla negativa klangen på något mystiskt vis ska tvättas bort. Friställning, kriminalvård, asylsamtal (det är givetvis ett förhör det är fråga om), terminalvård, stilla insomnat. Jag säger inte att de aldrig fyller ett syfte, men jag tror att vi många gånger skulle vara ärligare både mot oss själva och andra om vi kallade saker för deras rätta namn istället för att svepa in dem i omskrivningar eller rent förvillande benämningar.