jonesiskt

Alla inlägg under september 2016

Av Henrik - 25 september 2016 13:54

Nästan varje gång jag läser Peter Kadhammars reportage tänker jag att det är så här journalistik borde vara. Många av hans kollegor verkar mer syssla med att skriva av TT, pressmeddelanden eller andra mediers artiklar. Eller så skriver de meningslösa skvallerreportage om vad Pep eller Zlatan senast sa eller vilken klänning prinsessan Sofia bar på den senaste kungliga tillställningen. Eller så skriver de krönikor som alltför ofta handlar om hur goda, alternativt förnuftiga de själva är.


Peter Kadhammar gör något annat: Han åker ut i verkligheten. Pratar med människor. Läser dokument. Och levererar reportage som är som reportage borde vara: Iakttagande, inkännande men utan att bli smetigt personliga eller tjäna som fond för att framhäva de egna åsikterna eller förträffligheten.


Nu har han varit i Biskopsgården i Göteborg. Ett av Sveriges utanförskapsområden. Platsen för ett brutalt gängkrig de senaste åren där åtskilliga personer dött och där även fullständigt oskyldiga personer fått sätta livet till. Fokus i hans reportage är hur en skola i området fungerar, eller snarare inte fungerar. Och hur det kan knytas till situationen i området i allmänhet.


Du ska naturligtvis läsa reportaget om du inte redan gjort det. Hoppa hellre över resten av den här bloggen om dagens läskvot förbrukas. http://gangvaldet.story.aftonbladet.se/chapter/har-ar-99-procent-av-eleverna-barn-till-invandrare/

 



När jag läser hans reportage stiger vreden i mig. Men inte bara vrede. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på de elever som ska försöka tillgodogöra sig kunskap i det kaos som beskrivs. Visst: Jag förstår att det omöjligt kan vara fullt så här illa hela tiden, på varenda lektion och i varenda klass. Men det som sker här är inget mindre än en skandal. Samhällets oförmåga att hantera den situation det själv har skapat genom en migrationspolitik som inte har motsvarats av samma nivå av satsningar på skola, bostäder och integration. De här områdena var utsatta redan från början. Nu har vi fyllt dem till bristningsgränsen därför att bostäder åt nyanlända inte gått att uppbringa någon annanstans. Till stor del orsakat av att politikerna hela 2000-talet pratat mer om att bygga än att se till att byggande faktiskt kom igång. Precis som de pratat om att satsa på skolan, fast först de allra senaste åren och i elfte timmen börjat vidta åtgärder för att återge yrket dess forna status och därmed locka fler och mer kvalificerade personer att välja läraryrket.


Jag läser brevet som Kadhammar fick ut efter en kontakt med stadsdelsnämnden. Fem unga tjejer, elever på skolan, som skrivit till kommunen om att det nästan bara är vikarier som undervisar. Vikarier som ofta varken kan något om ämnet de ska undervisa i eller tillräckligt med svenska. Unga människor som vill lära sig, som är oroliga för sin framtid skrev ett brev och fick till svar att de skulle prata med sin rektor. Vilket de skrivit klart och tydligt i brevet att de redan gjort.


Läs gärna sammanfattningarna i Kadhammars artikel från Skolinspektionens observationer av två lektioner på skolan också. Sån ”undervisning” erbjuder vi alltså barn i svenska grundskolor idag. I landet som en svensk statsminister för två år sen glödande av självbelåtenhet kallade en ”moralisk stormakt”. Det framstår närmast som ett under att 33% av eleverna ändå går ut nian med fullständiga och godkända betyg. Och det här är bara en av många exempel, för så här ser det i många, kanske de flesta av miljonprogramområdenas skolor. I hela Sverige klarar 75% av eleverna som en jämförelse.


Samtidigt verkar alla Kadhammar talar med överens om att situationen i skolan lika mycket beror på att området som sådant inte fungerar: Social utslagning, utanförskap och kriminella gäng som tagit över med hjälp av våld och hot. Skolan speglar det omgivande samhället helt enkelt. Och jag kan inte annat än dela hans slutsats: Samhället visar en impotens i sin oförmåga att hantera detta, att bryta gängens makt. Här blir det snarast ett aktivt val för ungdomarna att INTE bli kriminella säger en sociolog.


Förlorarna blir alla de i Biskopsgården som i stort sett i tysthet försöker leva hederliga liv. De fem tjejerna som skrev brevet. Den somaliske killen Kadhammar mötte vid ett besök hos en kvinnoförening och som var på väg till biblioteket för att plugga med en kompis. Och naturligtvis många fler.


Det stämmer säkert att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i och flertalet av oss har det väldigt bra. Men det är svårt att slå sig för bröstet när man läst det här reportaget. Eller det som Magda Gad (också en utmärkt journalist) skrev i Expressen i somras. http://www.expressen.se/nyheter/longread/utanforskapet-inifran/grabbarna-pa-seved/ Eller när man läser i Skolverkets statistik att två tredjedelar av de elever som invandrat till Sverige efter 2006 går ut grundskolan utan att ha nått kunskapskraven i alla ämnen.


Även om människor som bor eller arbetar i och med dessa områden slitit hårt i åratal för att åstadkomma positiva förändringar så har samhället i stort fram till ganska nyligen blundat. Trots att det sannerligen inte saknats varningssignaler. Men de passade uppenbarligen inte in i vår världsbild eller självbild.


Eller som artonårige Amal Ahmed uttryckte saken efter ett möte på skolan förra hösten efter att en tjugosexårig kriminell man skjutits ihjäl precis utanför:


- Det är tragiskt att det ska vara så här, år efter år. Det är som att politikerna har gett oss sitt årliga besök. Men det räcker inte med att prata om hur fina människor som bor här. Det måste göras något


Frågan är just vad detta något ska bli. Det svaret kommer att bli avgörande för många människors framtid. Jag hoppas att det i alla fall kommer att gå bra för fem unga tjejer som försökte ta det ansvar som mängder av politiker och opinionsbildare å det grövsta har svikit.


 

Peter Kadhammar. 



ANNONS
Av Henrik - 16 september 2016 08:24

Tidigare i veckan började jag precis som titeln ovan antyder skriva en post som skulle vara en uppföljare till det jag skrev om Sverigedemokraterna alldeles efter valet för två år sen. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2014/09/15/10861171-uppvaknandet/ Jag ville summera vad som hänt sen dess och hur jag uppfattar läget nu när precis två år återstår till vi ska rösta fram en ny riksdag.


Men ibland är det svårt att blogga. Man hittar inte tonen, får inte fram det väsentliga, blir för abstrakt. Man får helt enkelt inte sagt det man ville säga. Så jag gav upp och bestämde mig för att istället försöka beskriva vad jag känner och vad jag tänker kring det jag känner.


När jag läste igenom min gamla bloggpost så kändes det mesta av det fortfarande aktuellt. Mycket har förvisso hänt på de två år som gått. Men de grundläggande frågorna kring hur vi borde förhålla oss till SD för att stoppa och helst vända trenden av tillströmmande sympatisörer står kvar obesvarade. Åtminstone i den meningen att det enda som hittills förmått bromsa deras uppgång var omläggningen av migrationspolitiken i fjol.


Vad känner jag då inför SD? Det är enklare att svara på frågan om vad jag känner för partiets företrädare, så låt oss börja där. Jag bryr mig inte särskilt mycket om de idioter på lokal nivå som med jämna mellanrum dyker upp i rikspressen för att de delat rasistiskt material eller näthatat. Det är förväntat att ett parti av den här typen drar till sig såna och det har varit skrämmande lätt att komma på valbar plats i många kommuner för människor utan både omdöme och politisk erfarenhet. Jag kan tycka att det är att göra det ganska lätt för sig att dra upp deras dumheter som bevis för partiets dumhet och ondska generellt. Betänk att partiet fick in närmare 1500 personer i kommun- och landstingsfullmäktige. En mycket stor majoritet av dessa har i alla fall inte gjort några skandaler som hamnat i media. Och då bör man ha i minnet att det är nog många som har letat…


Nej, jag tänker mer på partiets officiella företrädare. Alla i huvudsak män i min egen ålder och neråt. De är välformulerade och, med en del undantag, artiga och korrekta (okej då, inte Björn Söder). De har arbetat hårt i åratal nu på att få sitt parti att framstå som rumsrent (om de också försökt göra partiet det i praktiken är en fråga jag avstår från att spekulera i här). De verkar inte sällan rentav trevliga.


Men det är något som inte känns rätt, något som inte är autentiskt.


Jag ska direkt säga detta: Jag tror inte att Sverigedemokraternas ledning är onda. Jag tror inte att de är nazister eller ens fascister i förklädnad som bara väntar på det tillfälle då de kan låta masken falla. Jag tror inte att de har en hemlig agenda att störta demokratin, fängsla meningsmotståndare och starta etnisk rensning.

Men de saknar något: De känns inte snälla. Observera ordvalet: KÄNNS. Men där jag oftast även hos människor med andra politiska åsikter och rent av livsåskådningar ändå känner vänlighet, empati och en vilja att se positivt på andra människor så fångar jag inte upp många såna signaler hos de här personerna. De känns inte äkta.


Att inte vara snäll är inte nödvändigtvis det samma som att vara elak. Och det är precis som jag var inne på redan i min förra bloggpost inte elakhet eller ondska jag ser som förklaringar till vare sig varför Jimmie och de andra veteranerna eller alla nytillkomna väljare tror på partiet som lösningen på våra problem. Förklaringen är snarare en negativ världsbild: Rädsla och oro för förändring och det främmande. Och hos många, inte minst partiets hårda kärna, en ren misantropi. Alltså: Man har en i grunden negativ syn på andra människor och har svårt att tro andra om gott. Med en sån syn följer givetvis också en nedsatt empati, utom möjligen för en mindre krets av människor i ens närhet. Därmed är också grunden lagd för att blunda för andras lidande, eller rentav intala sig att lidandet inte existerar.


I mitt tycke blir det mycket lättare att förstå både partiet och dess sympatisörer om man ser från det perspektivet. Då blir också en del av partiets handlingar mer begripliga. Det som utmärkte dem hösten 2015 var inte tillfredsställelse över en situation som tvingade fram en radikal kursomläggning av den politik som de varit såna motståndare till. Inte en tillfredsställelse över att – i sina egna ögon – få rätt. Inte en beräknande cynism att utnyttja läget genom att annonsera i tunnelbanan och dela ut flygblad till migranter på grekiska öar.


Det var rädsla. När de använde ord som ”invasion” kom det från hjärtat. De såg migranterna som en flod som riskerade att utplåna det svenska, utplåna deras egen identitet. Rädslan hade de redan känt när strömmarna hit var mycket mindre och den hade format mycket av deras världsbild. Nu tycktes deras värsta mardrömmar bekräftas.

Inget av detta skriver jag för att ta SD i försvar. Inte heller påstår jag att misantropi skulle vara ofarligt i ett politiskt sammanhang. Men jag är fortfarande övertygad om att vi inte ska cementera ett SD med 15-20% eller i värsta fall ännu fler röster i flera riksdagsval framåt så måste vi försöka förstå.


Den som är rädd, den som misstror hellre än litar på. Den som känner sig hotad i hela sin identitet av förändring. Den personen kommer inte att låta sig bevekas av att få höra att hen är en idiot, främlingsfientlig eller ännu värre en nazist och fascist. (De få äkta nazisterna som finns i Sverige hatar för övrigt SD och ser dem som överlöpare, det behöver man inte läsa många inlägg på Flashback för att få klart för sig).


Sen finns naturligtvis hatarna också. Svansen som skriver gravt elaka och rasistiska saker i kommentarsfält och anonyma mejl. Som hotar med eller åtminstone önskar våldtäkt och misshandel. Jag tror i och för sig att det är misantropi och rädsla som driver även dem i de allra flesta fall, snarare än genuin elakhet och psykopatisk känslokyla. Men det ursäktar naturligtvis inte beteendet. Det är också en del av inautenciteten hos partiledningen att avståndstagandet från dem inte känns helt igenom äkta. Jag tror dock att man ska minnas att svansen är just en svans och att den typiske SD-väljaren knappast sitter och skickar mail till Zara Larsson med våldtäktshot i.


Jag har inga patentlösningar för hur det ska gå till att vända utvecklingen. Inte heller tror jag att SD:s hårda kärna, som enligt eftervalsanalyser uppgår till någonstans 3-4% av nuvarande väljarkår, går att påverka. Det är de övriga man måste inrikta sig på. Ett av de sannolikt effektivaste sätten att misslyckas är att fortsätta den isoleringspolitik som ger SD en perfekt offerroll och hjälper dem att odla myten om ”sjuklövern” som gått ihop för att föra en svenskfientlig politik och förstöra vår gemensamma framtid. Som förväntat hördes genast moralistiska brösttoner när Jan Björklund sände upp sin försöksballong om att bjuda in SD till samtal. Men jag tror mig förstå att han var ute efter just en desarmering av offerrollen. Det är inte troligt att partiet skulle gå med på några uppgörelser i sina egna hjärtefrågor och i övriga frågor där SD oftast – om vi ska vara ärliga – inte har en politik som på något avgörande vis skiljer sig från vad man hittar hos övriga riksdagspartier, tja jag tror inte att de kommer att skörda framgångar i opinionen för att de anslutit sig till ett förslag om ökat järnvägsunderhåll och fått igenom en extra satsning på renovering av stationen i Krylbo.


Nu hör jag förstås röster om ”legitimering” och ”normalisering”. Men saken är den att vi är redan där. Förmodligen har åtminstone en fjärdedel av valmanskåren åtminstone vid något tillfälle sen valet 2014 övervägt att rösta på SD i nästa riksdagsval. I stora grupper av människor, inte minst utanför de medelklassreservat i storstäderna som jag och de flesta av er som läser detta rör oss, är det idag inget konstigt eller skamligt att stödja partiet. Jag ser därför mycket lite att vinna på att fortsätta vägra att ens lyssna på partiet av det skälet.

 


I samhällsdebatten är ett annat bra sätt att cementera skyttegraven mellan SD-väljarna och resten av oss att fortsätta skriva svavelosande drapor om fascister, nazister och rasister. Eller att som en kolumnist i Aftonbladet häromdagen kalla en avdankad rocksångare som sjungit på något SD-event och sagt sig sympatisera med partiets politik för ”medlöpare till ny fascism”.


Ett steg i rätt riktning är däremot taget: Efter valet 2014 och inte minst efter hösten 2015 så går det nu att föra en öppen diskussion om migrationspolitik och integrationsproblem. Det är fortfarande ett mödosamt samtal därför att många har så otroligt starka åsikter och i diskussionens stora utmarker frodas rasism, hat och förakt. Men i min och många andras värld är det alltid bättre att människor får framföra sina åsikter. I en öppen diskussion finns också åtminstone en liten chans att påverka. Försöken att bromsa ökningen av invandringsfientlighet och ren rasism och SD:s framgångar i deras kölvatten genom att ”lägga locket på” hela frågan i mångt och mycket fick som jag ser det bara motsatt effekt: Folk blev övertygade om att ”sanningen” aktivt tystades ner och sökte sig till särskilda forum där enbart människor med samma tankar fanns. De ”alternativa” mediernas framgångar hade säkert inte blivit fullt så stora om vi haft ett er öppet klimat.


Inget av det jag säger ovan ska tolkas som att jag menar att man måste anlägga en positiv syn på SD som parti. Inte ens det faktum att jag menar att det har funnits och finns mer än korn av sanning i deras beskrivning av vissa saker, fast mycket varit och är groteskt överdrivet. I det verkliga livet är det tyvärr heller inte så enkelt att den som är dum och egoistisk och har en oärlig agenda automatiskt har fel i alla sakfrågor. Man kan ha rätt eller få rätt i en sakfråga fast den åsikt man kommit fram till är bildad från helt fel utgångspunkter. Men SD är i mina ögon fortfarande ett parti som bygger på en misantropisk och destruktiv syn på människorna och på samhället. Det kan inte komma något gott ur en politik som står på en sån plattform. Dessutom är politisk nationalism i sig själv en ytterligt farlig ideologi, eftersom den spelar på och underbygger motsättningar, misstro och rent av hat mellan olika grupper. Det är visserligen ett problem den i högsta grad delar med ideologier på den yttersta vänsterkanten och som jag avvisar lika bestämt av samma skäl. Men det gör ju inte saken bättre.


Ska man slutligen säga något om 2018 så ser jag som en typisk alliansväljare absolut inte samregerande eller ens nån form av organiserad samverkan med SD som ett ens övervägbart alternativ. Det vore till skillnad från inbjudan till samtal och uppgörelser i enstaka sakfrågor att ge partiet en position det inte ska ha. Detta trots att erfarenheten vad jag förstår visar att det mest effektiva sättet att få populistiska partier att tappa sitt väljarstöd är att faktiskt släppa in dem i regeringsställning. Men även min pragmatism har en gräns. En Allians som blir större än de rödgröna bör sätta sig i regering med inriktning på att göra upp i sakfrågor med alla partier som är intresserade. Samt naturligtvis, rent krasst, utnyttja det faktum att SD förmodligen i många fall inte kommer att rösta med de rödgröna, trots att de ogillar även Alliansens politik. Något annat rimligt alternativ ser jag inte, åtminstone inte om SD landar över förra valets resultat. Möjligen då en samlingsregering av mittenpartier och S. Tyvärr tror jag det är ett orealistiskt scenario, då inget i nuvarande politiska landskap talar för att väljarna skulle belöna en sån konstellation och att partierna skulle våga eller vilja ge sig in i det.


Två år kvar. Kommer något att förändras på den tiden, kommer vi att vinna tillbaka några av stora skaror väljare som gått till partiet? Kanske kommer bloggen tillbaka med en uppföljning hösten 2018.



ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se