Med bara tre veckor kvar till valdagen i USA närmar sig nu spänningen vad som faktiskt utan allt för stora överdrifter skulle kunna kallas för kokpunkten. Både i omvärlden och i Förenta staterna. Men det är ju inte spänning som inför en spännande fotbollsmatch. Snarare är det hos många en gnagande oro. Visst, Biden leder rätt stort i opinionsmätningarna. Men man minns ju hur det såg ut 2016. Först skulle Donald Trump absolut inte kunna vinna den republikanska nomineringen. Sen skulle han absolut inte ha en chans i själva valet. Och han låg ju under i opinionsmätningarna hela tiden. Men ändå vann han. Och nu har han i snart fyra år haft världens viktigaste ämbete och gjort det till vad väldigt många av oss anser är en skam och projektionsyta för hans patologiska narcissism, lögnaktighet och allmänna opålitlighet och oförutsägbarhet. Oron är stor för vad som skulle hända om han fick fyra nya år i Vita huset.

Jag kan naturligtvis inte lova att så inte blir fallet och även jag känner mig på ett plan nervös. Men jag har ett gäng siffror och fakta som jag menar ändå pekar tydligt mot att Trump faktiskt kommer att bli dumpad av de amerikanska väljarna. Ja, troligen kommer han att förlora valet klart,  om det inte inträffar något extraordinärt som vänder hela spelet nu alldeles i slutet.

Impopuläraste presidenten

Donald Trump har varit en av de mest impopulära presidenterna i landets historia. Undantaget Gerald Ford 1976 så är han den sittande president som vid ingången till året för eventuellt omval haft det lägsta antalet amerikaner som anser honom godkänd som president: Bara 42,6%. Som en jämförelse hade Bill Clinton 52,5% och Ronald Reagan 54,1%. Under hela den period han suttit har aldrig en majoritet av de tillfrågade svarat JA på frågan, vilket är unikt.

Trump hade tur med konjunkturerna de första tre fjärdedelarna av sin mandatperiod. Men sen kom pandemin. Förutom att den skickat ner ekonomin i källaren – alltid ett stort problem för den som vill bli omvald – så har Trumps hantering av den varit sådan att till och med en del av hans egna väljare anser att han inte skött den bra. Senaste siffrorna säger att bara 4 av 10 ger honom godkänt.

Att ställa upp för omval till president anses ofta ge en fördel. Men en titt på historiken under det senaste halvseklet ger inte för handen att det varit en stor fördel:

Omvaldes till en andra presidentperiod:

Richard Nixon (1972)

Ronald Reagan (1984)

Bill Clinton (1996)

George W. Bush (2004)

Barack Obama (2012)

Ställde upp för omval – förlorade

Gerald Ford (1976)

Jimmy Carter (1980)

George Bush sr. (1992)

5-3 alltså bara för omval. Men den verkliga hårdvalutan för prognoser om valutgången är förstås:

Opinionsundersökningar

Ja, Hillary Clinton ledde i de flesta mätningar som gjordes av olika opinionsinstitut. Men inte i alla. Det kom hela tiden mätningar där Trump låg före. Marginalen varierade också mycket och många enskilda mätningar låg faktiskt nere mot de 2% övervikt hon till slut vann ”the popular vote” med.

Joe Biden ser ut att ha en mer stabil ledning i opinionen och trenden sen presidentens möte med Covid-19 och diverse märkliga beteenden i samband med det tycks gå i Bidens riktning. I de mätningar som bygger på utfrågningar under oktober ligger han i snitt på ett övertag om cirka 10% Av de 30 senaste (de gör många mätningar där borta) var det bara två där marginalen var under 8%, bägge dessa visade 5% överläge för den f.d vicepresidenten. I en enda mätning, i mitten av september, har Trump fått fler röster. Tre institut som gör sammanvägningar av alla mätningar har i genomsnitt Biden som ledare med 9,6%. I motsvarande mätningar 2016 hade Clinton som mest en ledning med cirka 6,5%.

I nedanstående sammanvägda mätning har Biden hela tiden haft en ledning med minst 3,5% och denna lägsta marginal noterades så tidigt som i april. Mellan Clinton och Trump varierade samma mätning mycket mer: Både i slutet av juli och slutet av september var Clintons ledning bara en dryg procent. Det var mer än fyra månader sen Bidens ledning var lägre än 7 procent.

Kan då Donald Trumps stöd vara underskattat i opinionsmätningarna, precis som i valet 2016? Det kan förstås inte uteslutas. Men opinionsinstitut justerar sina analyser baserat på kunskap och vet mycket mer idag om hur de ska bedöma Trump och hans väljarstöd. Och så stort var inte misstaget när man tittar på de sammanvägda mätningarna. Om hänsyn tas till att bägge kandidater fick fler röster än i prognoserna så visade den sammanlagda mätningen som mest runt fyra procent för lite vid några tillfällen, medan Clintons faktiska röststöd aldrig överskattades.

Vi bör utgå från att den hårt pressade presidenten inte är mer underskattad i mätningarna nu än för fyra år sen när han surfade på en framgångsvåg efter den oväntade vinsten i Republikanernas primärval. Det verkar då rimligt att dra slutsatsen att Trump kommer att göra ett sämre val än 2016 och Biden å sin sida antagligen ett bättre än Clinton. Inget talar för annat just nu än att han kommer att få fler röster än Trump och vinna med en större marginal än de nästan 3 miljoner rösters övervikt som Hillary Clinton noterade 2016. Frågan är bara hur stor skillnaden blir och om det finns någon möjlighet för Trump att ändå ta hem spelet genom det amerikanska valsystemets konstruktion. Vilket för oss till:

Prognoser för elektorröster

För att hänga med i alla svängar här behöver du som läsare förstå hur elektorsystemet fungerar. För en tämligen utförlig förklaring: Läs min bloggpost från förra valet. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/

Grundförutsättningen är dock enkel: 538 elektorsröster står på spel. 270 krävs för att utses till president vid den formella omröstningen i december. Med några få undantag tillämpar staterna ”Winner takes it all” och ger alla sina elektorsröster åt den kandidat som får flest röster på valdagen, tisdagen den 3 november 2020.

Så här blev resultatet av 2016 års val:

I den verkliga omröstningen blev resultatet 304-227 i Trumps favör, beroende på att två av hans elektorer och fem av Clintons valde att stödja andra kandidater. Så många elektorer har inte avvikit från den tänkta rösten på mer än 150 år och då var orsaken att den förlorande kandidaten i valet avled innan omröstningen.

Trumps seger möjliggjordes av att han vann knappa segrar i flera tämligen folkrika stater. I både Wisconsin (10 elektorer) och Pennsylvania (20 elektorer) var hans segermarginal bara runt 0,7% och i Michigan (16 elektorer) var skillnaden bara 0,23%! Hade Clinton istället tagit hem dessa tre stater hade hon fått 278 elektorröster mot Trumps 260.

Så hur ser då prognoserna ut på delstatsnivå? Wikipedia har en utmärkt sammanställning:

Vi kan direkt konstatera att Biden enligt prognosen ligger väldigt nära de magiska 270 rösterna. I samtliga de delstater där Hillary Clinton vann leder han i samtliga opinionsundersökningar. Men det är mer än så han leder också i alla undersökningar i två delstater – Pennsylvania och Wisconsin – som Trump tog hem år 2016. Och utöver det slåss han med Trump om sammanlagt 150 elektorröster i de stater som är ljusbruna på kartan. I en stat som Georgia (16 elektorröster) som Trump vann med över 5% har Biden just nu en ledning med 0,6% i de sammanvägda mätningarna. I Michigan leder han med betryggande 7%. Och i viktiga Florida med nästan 30 elektorer på spel är Bidens försprång drygt 2%. I Ohio (+8% till Trump 2016) är det i princip dött lopp mellan kandidaterna just nu.

Inte ens i sydstaterna sydstat Texas där Trump slog Clinton med nästan 10% är det helt kört för Biden, även om siffrorna just nu pekar mot att den sittande presidenten ändå tar hem spelet.

Det är väldigt, väldigt mycket som måste börja rulla Donald Trumps väg dessa sista tre veckor om han ska ha en chans att ändå bli omvald. Men bland många andra problem han brottas med så är tydligen inte hans kampanjkassa så stark som han säkert hade önskat. Demokraterna har fått ihop betydligt mer och har de senaste veckorna också haft betydligt mer TV-reklam i de stater där kampen framför allt står. Vilket också är ett problem för honom, då Demokraterna har fler i praktiken säkrade elektorröster. Exempelvis kan de luta sig tillbaka i Kalifornien, New York, Maryland och Maine som tillsammans samlar ihop över 100 elektorröster.

När jag använder huvudet säger därför mitt sunda förnuft mig att frånsett risken för något väldigt stort och omvälvande i kampanjens slutskede så kommer det här att gå vägen. Vi ska kunna känna oss lugna: Narcissisten och lögnaren Donald Trump kommer inte att väljas om för ännu en mandatperiod som USA:s president. Vilket inte är samma sak som att det inte kan komma att bli jämnt och obehagligt spännande ändå.

Källor:

https://en.wikipedia.org/wiki/Statewide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2020_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Nationwide_opinion_polling_for_the_2016_United_States_presidential_election

https://en.wikipedia.org/wiki/2016_United_States_presidential_election

https://fivethirtyeight.com/features/trump-is-the-most-unpopular-president-since-ford-to-run-for-reelection/

https://projects.fivethirtyeight.com/trump-approval-ratings/?cid=rrpromo

https://projects.fivethirtyeight.com/2016-election-forecast/national-polls/

https://projects.fivethirtyeight.com/polls/president-general/national/

https://edition.cnn.com/2020/10/06/politics/cnn-poll-biden-trump-2020-election/index.html 

https://www.bbc.com/news/election-us-2020-53657174 (utmärkt sammanställning av opinionsläget stat för stat)

https://www.cnbc.com/2020/09/29/election-money-coronavirus-impact-biden-trump.html

Det kan inte vara särskilt kul att vara part i Januariavtalet. Med lite mindre än hälften av mandattiden kvar till nästa riksdagsval tornar problemen upp sig på alla fronter. Som om det inte räckte med de mer eller mindre självförvållade så har man också fått en pandemi med efterföljande jättelågkonjunkturen Orvar på halsen.

Jag skrev om problemen kring Januariavtalet i början av året (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/01/13/11649199-januariavtalet-ratt-id-fel-motiv/ ) och ska inte upprepa mina klagomål här. En sak missade jag dock att ta upp: Att man förutom sin inbördes problematiska överenskommelse dessutom saknar majoritet i riksdagen. Jag är dock i gott sällskap, för det är uppenbart att de inblandade missade det själva.

Man ska aldrig underskatta en motståndare brukar det heta. Men det gjorde de fyras gäng. Nu har de genom dyrköpt och bitter erfarenhet lärt sig. Att riksdagsmajoriteten var uppdelad till höger och vänster om dem innebar inte att de inte kunde göra upp i enskilda sakfrågor. Resultatet har varit särskilt jobbigt för de båda f.d allianspartierna som fått flera av sina utlovade reformer som användes som motivering till att ingå Januariavtalet upprivna.

Och nu hotar en regeringskris när förhandlingarna om reformerad arbetsrätt strandade. Kommer verkligen Socialdemokraterna om det ställs på sin spets orka dra i spaken för en lag som är ett rött skynke för många av medlemmarna och inte minst LO? Samtidigt som oppositionen bidrar till vad som ibland känns som ett politiskt narrspel när partier på fullt allvar funderar på att väcka misstroende mot regeringen för förslag de egentligen tycker är bra. Eller som Vänsterpartiet fälla en regering trots att de därmed riskerar en regering de skulle tycka vara etter värre.

Elak men i mina ögon en satirbild som visat sig bli än mer sannspådd än tecknaren kanske föreställde sig när han ritade den (Steget Efter)

Viktor Barth-Kron i Expressen – Sveriges bästa politiska kommentator just nu i mina ögon – sammanfattar det bra:

En regering riskerar att bli avsatt för att den gör det den lovat att göra, trots att den absolut inte vill det, av ett parti som egentligen vill ha kvar regeringen och av andra partier som egentligen stöder löftets innehåll.

Nu tycker inte jag att det här är enkla frågor. Raljerande från Viktor, mig och andra får inte skymma grundproblemet: Ett mycket svårt parlamentariskt läge med låsningar som varit och är svåra att dyrka upp.

Men regeringen och dess samarbetspartier har fler problem. Pandemin gav faktiskt ett visst andrum. Frågorna om lag och ordning, migration och integration som plågat regeringen hamnade i skuggan av viruset. Väljarna gjorde som väljare ofta gör i kristider och sökte sig till större partier som uppfattas som trygga och stabila, samt helst sitter vid makten. Socialdemokraterna steg från 24 till nästan 32 procent i den sammanvägda bedömningen av olika opinionsinstituts mätningar hos http://pollofpolls.se  (deras vägda resultat har stämt väldigt bra senaste riksdagsvalen). Tyvärr för S så har pandemieffekten klingat av efter hand. Partiet är nere mot 26% igen, med en fallande trend.

En titt på opinionsläget – ”om de vore val idag” ger en del kött på benen till gissningar om vad som kommer att styra det politiska spelet framöver:

-          Vänsterpartiet                                       35 mandat (9,1%)

-          Miljöpartiet                                             0 mandat (3,9%)

-          Socialdemokraterna                              101 mandat (26,4%)

-          Centerpartiet                                         30 mandat (8%)

-          Liberalerna                                              0 mandat (3,5%)

-          Kristdemokraterna                                 25 mandat (6,4%)

-          Moderaterna                                          81 mandat (21,1%)

-          Sverigedemokraterna                             77 mandat (20,1%)

Givet vad som väl får betecknas som de nya konstellationerna i svensk politik skulle det ge följande totala mandatfördelning:

-          ”Vänstern” (Vänsterpartiet)                                       35 mandat

-          ”Januaripartierna” (S+C+L+MP)                                 131 mandat

-          ”Nya konservativa blocket” (M+KD+SD)                     183 mandat

Siffrorna - om de stämmer – är naturligtvis rena katastrofen för januaripartierna. Två av dem åker ut ur riksdagen och de två kvarvarande kan inte ens med Vänsterpartiets mandat matcha det konservativa blocket. Stödröstning från de andra två januaripartierna kan rädda kvar både L och MP (de ligger trots allt nära spärren). Men hur det nu än blir med det har fyrklövern som styr Sverige  tappat 5% i väljarstöd sen valet, från 46,8 till 41,8%. Nya konservativa blocket har däremot ökat med 4% och har ett övertag med nästan 6%.

Räknar man in alla procenten finns fortfarande en chans att som det brukar heta ”hålla SD borta från allt politiskt inflytande”. Men då kommer det krävas aktivt stöd även av Vänsterpartiet för budgetar och annat efter nästa val. Om det varit svårt att samla de fyra nuvarande medlemmarna kring en gemensam politik lär det inte direkt bli lättare att få till det med V som tillskott i skaran. Personligen förstår jag inte hur det skulle kunna gå till. Det finns både enorma sakpolitiska skillnader mellan de f.d allianspartierna och V och gammal fiendskap som ligger och pyr.

Antar vi att ett av de två lindansarpartierna klarar spärren, vilket jag tror är ett minst lika sannolikt scenario som att bägge klarar sig, ser det ut att kunna bli väldigt jämnt mellan ”Nya konservativa blocket” och hela resten. Det kan komma att hänga på enstaka mandat om Ulf Kristersson kan bilda en högerregering.

”Fast mycket kan ju hända, det är två år kvar”, kanske du invänder. Det är sant, men tittar man på rörelserna i opinionen i de senaste fyra, fem åren så ser man att undantaget några månader under pandemin så har det varit rätt stabilt när man tittar på nivån som utgörs av de traditionella blocken plus SD.  (http://pollofpolls.se/poll_img/block.svg ) 40-40-20 är en bra sammanfattning av läget.  Det som egentligen hänt sen valet är att det borgerliga och det rödgröna blocket tappat någon procentenhet var till SD (som nu ligger ganska precis där man låg 2016, så egentligen är det inte mycket dramatik i det). Mycket talar därför just nu för att det är kampen runt riksdagsspärren och eventuella interna rörelser mellan de f.d allianspartierna som kommer att avgöra. Där har L och C dessvärre för januarisamarbetet gått kräftgång hela tiden sen valet. Det är uppenbart att den mer lättrörliga delen av alliansväljarna inte lockas av deras insatser som stödhjul åt en socialdemokratisk regering.

Om det finns någon bild där ledarna för de fyra partierna i överenskommelsen poserar tillsammans så har jag i varje fall inte lyckats googla fram den. Ett faktum som jag tror säger något om både hur de vill framstå och de faktiska relationerna emellan dem.

Att något av de gamla blocken skulle få egen majoritet i valet 2020 finns det fortfarande absolut ingenting som talar för. Möjligen en jättekatastrof i världen då som skrämmer en hel hord av SD-röstare och vankelmodiga socialliberaler på vänsterkanten in i det (S)tatsbärande partiets trygga famn. Men det kan väl inte ens Sveriges mest hårdföra betongsossar hoppas på?

Tillbaka till här och nu. När höstbudgeten las fram var det uppenbart att det extraordinära läget hade tagits till intäkt för att ge alla i de fyras gäng chansen att plocka lite pluspoäng i opinionen. Borta var alla års ”budgetdisciplin”. Pengar vräktes ut till höger och vänster. Självklart finns det rationella skäl till att satsa i en stor ekonomisk kris, men detta var helt uppenbart något mer. Frågan är om det kommer att få den opinionsmässiga effekt särskilt MP och L är i desperat behov av.

Januaripartierna har flera problem på halsen. Att sitta i regeringsställning eller aktivt stötta en innebär för det mesta redan det ett opinionsmässigt problem i mellanvalsperioderna. Även om man inte sällan ser ett visst flöde av väljare tillbaka från oppositionen när riksdagsvalet närmar sig. Men för S+C+MP+L tillkommer att de regerar på en överenskommelse som åtnjuter en allmän impopularitet hos väljarna. Även deras egna. Det finns därför goda skäl för dem att kasta av sig det ok den innebär opinionsmässigt i god tid före september 2022. Men samtidigt är det viktigt för trovärdigheten att de håller ihop. De har ju beskrivit sitt avtal som en kombination av tvingande nödvändighet för att Sverige överhuvudtaget ska kunna styras och ett bålverk mot både fascism, rasism och socialism (Nåja, den där sista ismen är det främst de två f.d allianspartierna som skriver under på, men politisk isolering av V finns med i avtalet). Ingen av dem ser heller ut att gå stärkta ur ett eventuellt nyval efter en regeringskris.

För att sen ytterligare addera sten på bördan så är ”fel” frågor i fokus i den allmänna opinionen mest hela tiden. Regeringen och dess partners vill helst diskutera de olika satsningar de gör i budgeten på allt från höjda pensioner till infrastrukturella satsningar av olika slag. De vill prata sjukvård, miljö och gärna lite skattesänkningar också (fast bara C och L egentligen där också). Men med undantag för några tunga coronamånader så ligger tonvikten i debatten mest hela tiden på lag och ordning och dess trådar mot både migrations- och integrationspolitik. Dessutom blottade pandemin allvarliga brister i framför allt äldrevården och förvärrade den redan bekymmersamma vårdskulden rejält. Den är visserligen formellt regionernas ansvar, men riskerar att bli en black om foten på riksplanet också om inte en positiv utveckling sker.

Det finns redan och kommer att finnas ännu mer ammunition för oppositionen när valdagen börjar krypa närmare.

Eftersom klämman är så hård och svår blir det också svårt även för större experter på svensk politik än yours truly att bedöma vad som kommer att hända. Det scenario jag skulle skatta som allra mest sannolikt är att överenskommelsen ”halvspricker” före valet. Med det menar jag att en eller flera partier officiellt lämnar samarbetet. Men de fortsätter hjälpa till med att åtminstone baxa igenom den eller de budgetar som återstår. Om väljarna kommer att tycka om en sån konstruktion är ett bevis på att ett sånt parti nu står fritt och inte längre är ett stödhjul i praktiken åt Löfvén och hans parti återstår att se. Jag är som Dr. Dengroth uttryckte saken skeptisk.