jonesiskt

Alla inlägg under februari 2017

Av Henrik - 13 februari 2017 23:44

Får det lov att vara lite svenskt stål herr Diktator? Kanske förstklassig, medicinsk utrustning? Eller varför inte köpa ett gäng blågula lastbilar? Här har du min hand, trevligt att göra affärer.


Sverige har en lång, om än kanske inte så stolt, tradition av handel med diktaturer. Från den omdiskuterade försäljningen av svenskt stål till den tyska vapenindustrin under WW2 till Kina och Saudiarabien. Och så nu, när sanktionerna mot landet håller på att hävas: Iran.


 

från helgens möte (SVT)


Att göra affärer med diktaturer är förstås inte oproblematiskt när man själv är en demokrati. Det kan bli gnissel redan om man tillåter sina storföretag att sälja till länder där man fängslar och t.o.m skjuter folk bara för att de har fel åsikter eller sexuell läggning. Än mer knepigt kan det bli om man dessutom bestämmer sig att delta aktivt i processen från landets ledning.


Har man sen också en ovanligt hög profil i frågor som rör mänskliga rättigheter och till och med utnämnt sig själv till en moralisk stormakt, ja då kan det börja bli besvärligt på riktigt.


Ändå har svenska regeringar gång på gång visat sig villiga att sätta sig i exakt den positionen.


Kanske kommer man denna gång undan hyggligt i huvudfrågan därför att opinionen i sociala medier, alltid lika snabb att snöa in på cykelställsfrågor, riktat in sig på slöjan som handelsminister Ann Linde bar vid besöket i Teheran. Kanske slipper man undan en del kritik från vänster på grund av rädslan hos vissa att uttala något som kan tolkas som kritik mot islam och därmed ”spela mörka krafter i händerna” (Sverigedemokrater däremot skiter nog fullständigt i vem vi handlar med så länge det rullar in pengar till Sverige). Och högerut… tja, där brukar ju devisen någonstans vara att man inte ska blanda ihop affärer och politik.


Säkert har nog politiska riskanalyser på ungefär detta tema gjorts av regeringen innan säljresan, förlåt statsbesöket till Teheran planerades in.


Hur som helst så luktar inte pengar. Och även om handen man skakar varit indränkt i blod så har dess bärare tvättat den ordentligt ren och säkert manikurerat den också innan det hälsas.


Nu låter det kanske som att jag tycker det här är en enkel fråga. Men det tycker jag bara i den meningen att det är omoraliskt att göra affärer på statsnivå med diktaturer. Åtminstone såna som så grovt kränkt och kränker mänskliga rättigheter som exemplen här. Frågan är snarare vilken grad av omoral man kan tillåta sig i en imperfekt värld. Och vilket mått av hyckleri man kan gå med på när det hela ska rättfärdigas.


Idén att ekonomisk bojkott och isolering leder till att diktaturer faller har dessvärre ett ganska svagt stöd i verkligheten. Snarare visar ett antal exempel i relativ närtid att diktatorn snarast stärker sitt grepp om makten.


Lidande blir bara de breda folklagren, tyrannen och hans hejdukar ser alltid till att få vad de behöver. Därmed faller det kanske tyngsta skälet till att inte ha handelsutbyte.


Å andra sidan kan en positiv ekonomisk utveckling leda till att härskarna stärker sitt grepp om makten också, genom att man blir mer populära eller åtminstone tolereras av breda folklager. Det är väl rätt uppenbart att det är en viktig faktor till att kommunisterna kan sitta kvar i Kina.


Ett rätt trist, men ändå i den krassa verkligheten rimligt argument, är att om vi inte säljer så gör någon annan det istället. En hög moral leder alltså inte till något annat än att vi inte får vara med och dela på kakan.


En regering har också i första hand ett ansvar för det land den styr. Insikten att en stor del av vårt välstånd och därmed vår välfärd kommer från våra exportinkomster finns hos alla politiker med någon form av förankring i verkligheten. Liksom att det är lagrar man aldrig kan vila på, utan ständigt måste kämpa för att erövra på nytt. Vi behöver nya handelsavtal, nya storaffärer med stora köpare. På många håll i världen kan det åtminstone underlätta väsentligt att landa såna om offentliga makthavare är inblandade. Vår nuvarande statsminister med sin djupa förankring i den del av fackföreningsrörelsen där jobben till stor del skapas under såna villkor vet förstås det bättre än någon annan. Till skillnad från sin företrädare Persson som lovprisade kommunistbossarna i Kina så tror jag inte att han tycker bättre om mullorna i Iran och deras vidriga regim än de flesta andra av oss.


Men han håller god min i övertygelsen att det är det bästa han kan göra för Sverige.


Nu vore ju inte Sverige Sverige om vi i offentligheten anförde dessa trots allt beaktningsvärda argument för att svälja omoralen eller åtminstone komma fram till att inget blir bättre av att vi ger fan i att göra affärer. Krocken med de vi vill vara eller önskar att vi vore blir för stark. Så istället tar vi till det argument som ungefär lyder så här: Genom att föra en DIALOG och vara PÅ PLATS så kan vi PÅVERKA. Med andra ord: Big business som ger massor av svenska exportinkomster leder också till att vår affärspartner påverkas av de överlägsna svenska värderingarna de möter i kontakterna med oss. Mer mänskliga rättigheter och mer demokrati eller åtminstone mindre diktatur blir resultatet.


Det här låter förvisso väldigt bra. Det är bara ett litet problem.


Det finns vad jag vet ingenting som tyder på att det verkligen fungerar på det viset.


Den svenska stålförsäljningen till Tyskland under kriget gjorde knappast nazisterna mindre nazistiska. Snarare förlängde den kriget enligt experter. Kina har vad jag förstår på bland annat min kusin Arons och hans frus rapporter inte tagit minsta steg i positiv riktning på området sedan statsminister Perssons fjäskresa. Snarare tvärtom.


Saudiarabien ska vi ju bara inte prata om. Inte heller den praktfulla, svenska pudeln efter ett oförsiktigt uttalande från vår utrikesminister.


Kan någon mer upplyst upplysa mig om det finns något tecken på att Iran – ett stolt land med en befolkning drygt åtta gånger större än lilla Sveriges – genom försiktig undervisning i svensk syn på exempelvis homosexualitet skulle rucka en millimeter på de positioner man anser sig vara förpliktigade att följa därför att en stridslysten, makthungrig arabisk köpman dikterade dem för sina anhängare för 1400 år sen?


Frågan är om man alltid ska säga som det är. Vita lögner drar vi alla till med ibland och med åren lär man sig att man själv och andra inte nödvändigtvis i alla sammanhang mår bäst av att beskriva verkligheten som den är när den är för skruttig. Kanske är skönmålningen trots allt att föredra framför den ohejdade cynism som kan bli följden. En försäkran till oss själva om att vi trots allt inte har övergivit våra ideal, att vi fortfarande vill verka inte bara i ord för en värld där människor inte förföljs för sina åsikter, sin sexuella läggning eller sin etnicitet.


Det är bara det att jag har så jävla svårt för allt jag uppfattar som hyckleri.


Om vi borde göra affärer med länder som Iran på statsnivå, allt sammantaget? Ja, det är en jävligt svår fråga. Jag är nog tacksam att jag slipper ta såna beslut. Men det gör ont i bröstet när jag tänker på det – där det brukar sägas att samvetet sitter.


 

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se