jonesiskt

Alla inlägg under januari 2016

Av Henrik - 30 januari 2016 16:39

I den med ojämna mellanrum återkommande introspektionen av min något dammiga boksamling är turen idag kommen till G.


Dammig ja. När jag skrev om E i fjol så nämnde jag den rent fysiska dammigheten. Men i sanningens namn är min boksamling lite dammig även när man tittar på dess genomsnittsålder och antalet nyförvärv. Visst blir det några nya böcker varje år, men merparten är från 80- och 90-talen och en hel del är arvegods. Det speglar också mitt läsande som inte är vad det en gång var. Jag kan inte påstå att jag följer med i floden av nya böcker och de gånger jag läser något nytt så är det ofta mest av en slump.


I år har jag dock gjort ett medvetet beslut och inhandlat en av årets nobelpristagares, Svetlana Aleksijevitj, böcker. Men A har vi redan avverkat, så den blir det inte mer om här. Låt oss istället hoppa till Stig Hadenius. Vadå Hadenius, vi var ju på G? Svaret är att det handlar om hans biografi om Gustaf V och biografier sorteras som bekant på den biografin avhandlar och inte på författarnamnet.


Få saker kan vara så underhållande och intressant att läsa som en riktigt bra biografi. Jag antar att det handlar om en kombination av att biografier ofta skildrar intressanta, historiska skeenden och att en enskild människa är i förgrunden. En människa vi – om det är en duktig biograf – får lära känna med både hennes fel och förtjänster. Och Hadenius är en duktig biograf.


Gustaf V som människa är kanske inte jätteintressant. Han var ingen djupsinnig tänkare, han hade inga intressanta expertkunskaper. Han tycks inte ha haft något särskilt dramatiskt känsloliv heller. Men han var ändå Sveriges kung i mer än 40 år, över två världskrig och i en brytningstid då vi gick från ett konservativt och fattigt bondesamhälle till en modern industri- och välfärdsstat. I början av sin regeringstid sökte han vid några tillfällen spela en politisk roll, men kom efter hand att acceptera att den nya tiden innebar att han skulle träda tillbaka från den arenan och nöja sig att vara en symbolisk statschef utan egen makt.


 

V-Gurra slår en volley


Som ung var Gustaf blyg och inbunden och hade svårt att få vänner. Med åren blev han mer säker i umgänget och han tycks ha haft en vänlig och välvillig personlighet, i stort sett fri från de divalater man kan vänta sig av någon som ärvt det högsta ämbetet i en stat och i sin ungdom fått höra att det var något som Gud i sin allvishet bestämt. Hans påstådda tyskvänlighet verkar överdriven. För nazisternas antisemitism hade han ingen som helst förståelse. Tvärtom ordnade han på eget initiativ ett möte med Hitler redan 1933 i Berlin där han i skarpa ordalag kritiserade politiken mot landets judar och lär ha gjort Hitler så upprörd att denne efter en stund slog näven i bordet. Hans förmåga till empati med lidande människor tycks överhuvudtaget ha varit stor. Så engagerade han sig även 87 år gammal i den s.k baltutlämningsfrågan efter kriget och försökte bidra till att utverka någon slags nåd från de sovjetiskt håll. Som bekant dock utan framgång.


Det tasslades redan i samtiden en hel del om Gustafs påstådda intresse för unga, vackra män. Själva bilolyckan vid den plats som efter det fick namnet Kungens kurva sades av elaka tungor vara resultatet av att majestätet tafsat på chauffören. Sen kom också den s.k Haijbyaffären, där det efter kungens död uppdagades att hovet betalat pengar till vad som föreföll vara en utpressare som påstått sig ha haft en kärleksaffär med kungen. Hadenius konstaterar att det mesta förefaller vara just rykten och att ganska mycket tyder på att utpressaren faktiskt ljög, men att hovet ville undvika skandal till varje pris och betalade ändå. Idag kan man konstatera att utvecklingen gått framåt och vi kan strunta i vad kungen gillade i sängkammaren.

 

En klassisk bild. Gustaf med son, sonson och i knäet sonsonson, den nuvarande knugen.


Jag har också en biografi om Gustafs namne och föregångare på den svenska tronen: Gustav Vasa. Den är skriven av historikern Lars-Olof Larsson och kan närmast beskrivas som ett rent karaktärsmord på mannen som generationer svenska skolbarn fick lära sig var ”Sveriges landsfader”. För även om Gustav på många sätt lade grunden till nationalstaten Sverige och var en duglig regent med gott praktiskt förstånd och enorm arbetskapacitet så var han som person även med den tidens mått förskräcklig. Det råder inget tvivel om att de drag han uppvisar skulle kunna klassas som psykopati idag. Våldsam, hämndlysten, egoistisk, oärlig, manipulativ. Bara för att nämna några. Men boken är bra.


Från biografi till självbiografi, för det antar jag att man kan kalla Gunilla Gerlands En riktig människa. En oerhört fascinerande skildring av att växa upp med en autismspektrumstörning som gör att omvärlden framstår som kaotisk, obegriplig och skrämmande. Dessutom i en dysfunktionell familj. Men också om hur viljan kan försätta berg. Efter en svår barndom och traumatisk ungdom med missbruk och män som utnyttjade henne fann Gunilla kraften att inte bara ta sig ur den situationen, utan också arbeta intensivt med att förstå hur ”vanliga” människor tänker och känner. Idag är hon mamma, författare, föreläsare och driver företag. Jag har en oerhört stor respekt för henne.


Ett relativt nyförvärv i bokhyllan är David och Goliat av Malcolm Gladwell, en populärvetenskaplig bok om bl.a saker som är kontraintuitiva, dvs att vår normala logik kommer fram till felaktiga svar när vi försöker tillämpa den. I titelessän visar han att som kampen utspelade sig så hade faktiskt David oddsen på sin sida för att besegra Goliat, inte tvärtom. Han skriver också om sådant som att dyslexi faktiskt verkar vara en fördel när det kommer till att skapa framgångsrika företag och att det inte alls är bäst att satsa på de bästa och mest prestigefyllda universiteten bara för att man kommer in där. I vissa fall handlar det om saker som vi har en viss insikt i, men ändå har svårt att tillämpa på konkreta situationer. I universitetsfallet rör det sig om ordspråket om att det är bättre att vara en stor fisk i en liten damm än tvärtom. Många studenter klarar inte psykologiskt av den stenhårda konkurrensen på de bästa lärosätena och faktum är att den som känner sig sämre än genomsnittet också presterar sämre än vad den hade gjort i ett sammanhang där den hört till de bättre.  

 

David - inte den underdog i situationen som vi lärt oss att tro


Bara facklitteratur så här långt, men nu är det dags för romaner. En del av det jag har på G är inte mycket att nämna egentligen. Böcker som fått stå kvar mest av letargi eller nostalgiska skäl. Man kan ju gilla en bok i yngre dar, men som vuxen inse att den är rätt ytlig och klichéartad. Så är det t ex med Gerald Greens bok Förintelsen som jag fick i julklapp nån gång alldeles i början av 80-talet. Då tyckte jag den var spännande, även om jag insåg att den var något annat än de biografiska skildringar av överlevare från dödslägren som jag redan läst. Idag skulle jag väl snarast karakterisera den som ”Hollywood goes Holocaust”. Vilket de ju också gjorde, boken filmades och visades som TV-serie på SVT.


Jonas Gardell däremot håller sin plats av kvalitetsskäl. Jag har några stycken, främst av dom sätter jag En komikers uppväxt. Att läsa den första gången var nästan som att få en spark i magen. Herregud, det var ju precis så här det var! De osynliga, men alltid närvarande hierarkierna. Grymheten klassens tuffingar kunde visa. De egna försöken att passa in och få högre status. Kanske inte som clown i mitt fall, men definitivt genom att använda det vapen jag hade: Snabbtänktheten och formuleringsförmågan. Skratta med när någon sa något taskigt.


Det är något konstigt med Gardell. Lika sparsmakad med orden och angelägen om att inte själv ta plats med sitt ego som han är i sina skrivna berättelser, lika pladdrig, självupptagen och ibland närmast självförhärligande förefaller han mig utanför dem. Visst, han kan vara rolig. Men ofta blir det för mycket Gardell och för lite substans. Människor är sammansatta.


Jag läste ju mycket science fiction som ung, men som vuxen har det inte blivit så mycket. Ett undantag är Dmitrij Gluchovskijs böcker om livet i Moskvas tunnelbana efter apokalypsen. Det finns idéer som är så oerhört bra att man nästan blir arg för att någon annan kom på dem. Plotten i Metro 2033 är en sån. Ett massivt kärnvapenkrig föröder det mesta av världen. Men i Moskva har ett antal människor turen att befinna sig i eller hinna fly ner i stadens på många linjer djupt liggande tunnelbanenät som byggdes för att så emot en kärnvapenattack. Där växer efterhand ett helt samhälle fram, med små nationalstater med olika inriktning som ockuperar olika stationer och tunnlarna däremellan. Man lever på saker som modiga personer hämtar på ”ytan” försedda med strålningsdräkter och på svamp man odlar i tunnlarna. Samtidigt har många mystiska varelser uppstått till följd av den enorma strålningen. Den värld författaren skapat är enormt fascinerande, tyvärr är han inte riktigt lika bra på konsten att bygga en intrig och personporträtt.


Så slutligen Giovanni Guareschi och hans böcker om Don Camillo. Också de är julklappar från 80-talet från min mamma. Jag är tacksam för att ha haft två föräldrar som lärde mig uppskatta att läsa och som har satt många bra böcker i händerna på mig. Hade inte mamma gjort det här så hade jag väl sannolikt inte av egen maskin hittat fram till den fattige, men såväl andligen som fysiskt storvuxne lantprästen och hans antagonist, borgmästaren och kommunisten Peppone.

 


Det är nog få om några böcker jag läst som är så djupt mänskliga och så perfekt balanserar det komiska och det allvarliga. Tyvärr verkar de svåra att få tag på idag, åtminstone i svensk översättning. Guareschi var journalist och flertalet berättelser skrevs från början för tidningar. Böckerna är därför av novellkaraktär, även om det ibland finns teman som spänner över flera kapitel. Don Camillo är en stor idealist och människovän, men han har också sina mänskliga svagheter. Han gillar jakt, ibland olovandes på andras mark. Han är rätt stolt över sin fysiska styrka och han har ett häftigt humör som omgivningen ibland får känna på. Men han är hela tiden i dialog med sitt samvete, eller är det möjligen Kristus själv? Det får vi aldrig veta och det är inte heller viktigt för berättelsen. I varje fall för han en ständig dialog med Kristus på korset i kyrkan och med sin klokskap och större förmåga till förlåtelse, ödmjukhet och förståelse för andra hjälper Kristus prästen att göra det rätta i svåra situationer.

 

Don Camillo i samspråk med frälsaren.


Hans antagonist Peppone är nästan lika fysiskt imponerande han och också en naturlig ledare. I efterkrigstidens norra Italien där berättelserna äger rum är konflikten mellan kommunismen och kyrkan tydlig och ibland på dödligt allvar. Men trots att de är fiender och ibland i rejält i luven på varandra så har de också en ömsesidig respekt. Och när det väl gäller den lilla byns väl och ve eller något riktigt allvarligt så står de på samma sida.


En del av berättelserna är mest lustiga, andra djupt tragiska. Som när den lille föräldralöse pojken dyker upp hos Peppone på order av sin farmor för att denne skall tillverka och sätta upp ett kors på den okända plats där hans pappa begravts efter att vid krigsslutet ha skjutits av några av Peppones partikollegor. Bara verkligt stora författare med en djup förståelse för människor klarar av att skriva sånt utan att det antingen känns för neutralt och distanserat, eller också för smetigt och känslosamt. Det är en balansgång på en väldigt smal spång, lika svår i böcker som på film. Men när det väl lyckas blir det stor litteratur. Och det är – i all sin enkelhet – Don Camillo. Har du möjlighet att få tag i Don Camillo och hans lilla värld så pröva den. 

ANNONS
Av Henrik - 16 januari 2016 17:12

Vällingby - vällingarnas by. En gammal kulturbygd alldeles intill Mälaren som varit bebodd åtminstone sen järnåldern och som fram till slutet av 1940-talet fortfarande var rena landet. Åkrar, ängar, några gårdar, ett antal mindre hus där lantarbetare och deras familjer bodde. En liten byskola. Grusvägar. Mindre än en mil bort från stadspulsen vid Fridhemsplan. Helt säkert lever fortfarande människor som vuxit upp i denna miljö.


Så kom 1950-talet och med det framväxten av det nya Sverige. Stockholms Stad hade förvärvat marken några år tidigare och nu skulle ett stolt projekt förverkligas. Med en ambitionsnivå långt från dagens "förtätningar" med maximering av både antal lägenheter och vinster för bygghetrrarna. Vällingby skulle bli ett slags flaggskepp för ABC-tanken: Arbete, Bostad, Centrum. Människor skulle flytta dit, antingen från trånga och omoderna lägenheter i innerstaden eller utifrån landet, och leva hela sina liv där var det meningen. Så blev det inte riktigt, men det är ändå en väldig skillnad mot de förorter som växte fram under miljonprogrammet. I Vällingby finns en tanke bakom allt: Hur vägar och gångvägar är placerade, hur hög och låg bebyggelse blandas, hur husen ska harmonisera med den omgivande topografin. Och det finns plats att andas på i form av öppna, gröna ytor. 


Vällingby är också mitt hem på jorden, sen ganska precis 16 år. Därmed är det också nu med marginal den plats jag bott på längst. Jag minns fortfarande när vi tog vårt nyinköpta radhus i besittning. Vi ställde ner barnvagnsinsatsen med min äldste son, då ungefär fem månader, på golvet i vardagsrummet och gick förundrade omkring i det tomma huset. Här skulle vi alltså bo!


Jag har alltid trivts här. Ett skäl är att det är eller åtminstone varit ett slags tvärsnitt av samhället. Här bor folk från alla samhällsklasser utom möjligen de allra rikaste. Här finns människor i olika åldrar och med alla tänkbara bakgrunder. Jag ville varken att mina barn skulle växa upp i något ghetto där man knappt märkte att man var i Sverige eller i ett övre medelklassreservat som skulle ge dem en falsk bild av hur samhället idag ser ut. En viss oro för framtiden har jag dock. Vällingby har numer en klart högre andel människor med utomeuropeisk bakgrund än snittet i Stockholm och det ökar. Det finns tecken på att det pågår en s.k filtreringsprocess här - motsatsen till gentrifiering. Människor med högre inkomster och stabil förankring i samhället flyttar och ersätts av personer på den andra ändan av skalan. De senaste åren har det varit flera gangstermord i närområdet, det har skjutits skarpt i centrum och förra veckan sprängde någon en affärslokal i källarplanet i ett bostadshus mitt i natten och flera människor skadades i den efterföljande branden och fick föras till sjukhus. I barnens skola har problemen också märkts, inte minst med tanke på att en hel del svenska medelklassföräldrar väljer att flytta barnen till privata skolor längre bort. 


Men: Det är ändå mitt Vällingby och även om jag en dag flyttar härifrån så kommer det alltid att ha en plats i mitt hjärta. Idag visade det sig i sin vackraste vinterskrud och jag fick en impuls att gå runt och ta lite kort, trots kylan. Ni får ta det för vad det är, jag är en ingen större fotograf och äger heller ingen fin kamera. Förhoppningsvis ger det ändå en bild av MIN hembygd, även om det inte är en hembygd med röda små stugor, trolska sjöar och grönskande sädesfält! 


 

Höghus i gnistrande vintersol. En härlig syn för en höghusfantast som undertecknad och en ganska typisk vällingbyvy.

 

 

Från nionde våningen i mitt eget höghus. De norra delarna av centrala Vällingby. Långt bort skymtar Kista Science Tower.

 

 

Västerortskyrkan. Tro det eller ej, men den världsberömde arkitekten Le Corbusier framhöll den en gång under en föreläsningsturné i USA som en av tre kyrkor i Europa man inte fick missa om man ville se vackra kyrkor. De andra två? Sacre-Coeur i Paris och Peterskyrkan i Rom!

 

 

KFEM-huset - ritat av Gert Wingårdh - möter en besökare till anrika Vällingby centrum som anländer österifrån, via Råcksta. Det stora nytillskottet under renoveringen av Centrumet i början av 2000-talet. Här har många affärer öppnat och lagt ner sen dess.

 

 

Trevåningshus i lite olika design och kulör utgör den vanligaste bebyggelsen. Även jag själv bodde i ett sånt här ett par år.

 

 

Det finaste höghuset i hela Vällingby tyckte jag redan när jag flyttade till området. Tio år senare fick jag möjlighet att flytta dit! Sjätte balkongen nedifrån var min. Noga räknat befinner vi oss i stadsdelen Råcksta, cirka 150 meter från tunnelbanan. Enda nackdelen var det infernaliska gnisslet från tågen som körde in i vagnhallen under sommarhalvåret. Samt att ungarna delade rum och blev alltmer osams på grund av det. Nu har vi flyttat till större sen 1,5 år tillbaka och friden härskar oftast.

 

 

Långseleringen - även känt som de engelska radhusen. En idyll som ligger lite i en slags förnäm avskildhet på en kulle ovanför övrig bebyggelse. Här bodde jag de första sju åren i Vällingby och här bor fortfarande mina barn när de inte är hos mig.

 

 

Mera Långseleringen. Hela området är bostadsrättsförening, men radhusen var faktiskt hyresrätter till mitten av 90-talet!

 

 

Vällingbyskolan. I 2015 års julkalender kunde man se en arkivsnutt med barn som sprang runt på skolgården nån gång på 50-talet. De är pensionärer nu! Hit kom jag första gången för mer än tio år sen med en lite sammanbiten sexåring i handen. Han har nu lämnat skolan och går på gymnasium i Spånga. Time flies!

 

 

Radhus på Vällingbyhöjden, det exklusivaste området i stadsdelen. Här skulle jag inte ha något emot att bo!

 

 

Inte så mycket snö än, men nog ser man på rimfrosten att det är en riktig vinterdag!

 

 

I sydvästra hörnet av Vällingby finns det ett par runda hus. Jag blir alltid lika fascinerad när jag promenerar förbi. Har dock inte fått möjlighet att se hur det ser ut invändigt. Är det svårt att sätta upp hyllor och tavlor på väggarna tro?

 

 

En bildblogg från Vällingby vore inte komplett utan tunnelbanan. Den är vår livsnerv och utan konkurrens främsta, kollektiva transportmedel. 

 

 

Genom stora delar av Vällingby löper Ådalen - en slags grön lunga (även om den är vit just nu) som också bidrar till att vi kan förflytta oss via lugna gångvägar nästan vart vi än ska. Efter ett och ett halvt decennium här har jag sen länge utforskat området på både tvären och längden till fots.

 

 

Klassiska Trappan i Vällingby centrum, just nu under ombyggnad. Här har Benny Andersson, uppvuxen och bosatt alldeles i närheten, spelat och repat och lyssnat på andra band i fritidsgården som ligger alldeles ovanför.

 

 

Centrum. Uppe på taket syns det klassiska V:et - än idag det främsta landmärket i Vällingby.

 

 

"Trapphusen" (som även syns från mitt fönster). Ett av de bästa exemplen på hur arkitektur och terräng fått samspela. Det är svårt att se någon byggherre med dagens prefabricerade, vinstmaximerande hus ge sig på något dylikt. I förgrunden Solursparken. 

 

 

Sista bilden. Mitt hem på Jorden - Ångermannagatan 170. Näst längst upp till vänster ser ni min balkong. Härifrån är det en dryg minut att ta sig till busstorget och tunnelbanan. Lägg på en knapp minut till och man är mitt i Sveriges kanske mest klassiska utomhuscentrum. Ja - det är väldigt bekvämt att bo så!   

 

ANNONS
Av Henrik - 3 januari 2016 00:59

Egentligen är det snudd på meningslöst att skriva om fenomen i språket man inte gillar. Språket låter sig inte övertygas så lätt. Även om det är många fler än en själv som rasar mot ”förflackning”, ”utarmning” eller vad man nu väljer för etikett så fortsätter språket att utvecklas och förändras i den riktning majoriteten bestämmer. Inte den som språkpoliserna vill.  


Idag ska vi tala om ord. Men inte vilka ord som helst, utan om devalverade ord. I fjol skrev jag en blogg om eufemismer; Vårt behov av att linda in saker som är obehagliga, känsliga eller kontroversiella i hopp om att det ska kännas lite lättare att tala om dem. Det här handlar om motsatsen: Hur styrkan i ord och begrepp försvagas av att de används alltmer utvidgat och i sammanhang som gör att de snart förlorar sin mening.


På löpsedeln till en av kvällstidningarna kan man idag beskåda följande:

 


För några år sen (Google hittar i varje fall belägg från 2011) började vissa medier plötsligt skriva om ”köldsmällar” och ”köldsmockor”. Det kan ju tyckas lite märkligt i en tid när det alltmer sällan verkar bli riktigt kallt i de delar av landet där majoriteten av oss bor. Förr talade man om en ”köldknäpp” eller helt enkelt vinterkyla. På något vis har det som tidigare räckte att beskriva som en knäpp blivit till en smocka. Det skulle kunna handla om ändrade klimatförhållanden. En svensk under de kyliga krigsåren på 1940-talet hade knappast talat om 15 till 20 minusgrader som ”sträng vinterkyla”. Det var snarare ganska normalt vinterväder långt ner i södra Sverige.


Men jag tror knappast det är orsaken.


I själva verket passar ”smockan” eller ”smällen” in i ett mönster som vi känner väl igen från medierna och som nu också alltmer sprider sig från kvällstidningarnas gapiga journalistik ut i resten av mediebruset. Det är ”hån”, ”raseri”, ”chocker”, ”attacker”, ”katastrofer” på löpande band.


För att nå ut måste man skrika, åtminstone kan man få för sig att det är den devisen artiklar och filmade inslag görs efter. I ljuset av det ska man kanske inte förvåna sig över att rubrikmakaren inte väljer


KYLA PÅ VÄG IN ÖVER LANDET


utan i stället drar till med


RYSKA KÖLDSMOCKAN SLÅR TILL!


Även om det faktiskt kan uppstå något som kallas för köldskott när det blir riktigt kallt från isar så är en ”smäll” eller en ”smocka” inte särskilt välfunnet. Det känns visserligen i ansiktet att kliva ut i 25 minusgrader. Men som att få en smocka? Och när det är så kallt är det oftast högtryck, klart väder och ganska svag eller ingen vind alls. Inte så mycket smällar där heller alltså Dessutom lever vi ju faktiskt fortfarande i ett samhälle med vana och beredskap för vinterkyla. Det går ingen nöd på oss, förutom att pendlarna i de större städerna inte alltid kommer till jobbet när upphandlade tåg söderifrån inte visade sig vara gjorda för en skandinavisk vinter.


Tramsiga och överdrivna ordval i sig själv kanske inte är något stort språkligt problem. Om det inte vore just för devalveringen. Folksagan om pojken som ropade varg har inte förlorat sin aktualitet bara för att vi lever i samhälle där informationsteknologin bär orden över hela jorden på några få sekunder.


Under den tidsperiod jag kan blicka bakåt med personliga minnens hjälp kan jag se att det här har hänt med ett antal ord som faktiskt fyller viktiga funktioner i språket. Ett bra exempel är ”hån”. När jag började bemästra språkets finare nyanser på allvar som barn och tonåring var det fortfarande ett ord med stark laddning. Den som hånade någon var verkligt elak och hänsynslös. Inte bara taskig och dum i största allmänhet. Det fanns en hel skala begrepp med stigande styrka för att beskriva graden i det icke-snälla beteendet: Retsam, Ironisk, Taskig, Spydig, Hånfull.  


Idag vet vi alla hur det kan se ut på Aftonblajet.se: En småironisk kommentar, ofta med glimten i ögat från en spelare i ett motståndarlag eller mellan två tävlande i något musikarrangemang blir med till sannolikhet gränsande visshet uppsnappad och av rubriksättarna omvandlad till ”Hånet mot…”


 


Jag anser mig inte vara någon språklig bakåtsträvare och jag accepterar att en del av språkutvecklingen är att ord kan ändra både valör och betydelse över tid. Men här handlar det om att medier driver en utveckling där vi berövas möjligheten att uttrycka oss med nyansering och precision. Hur klargör jag att någon uttryckt sig verkligt hånfullt (i ordets ursprungliga betydelse) när det numera kan betyda nästan vad som helst som inte är helt igenom snällt eller neutralt?


Alla dessa ”devalveringsord” är begrepp som är viktiga därför att vi behöver dem för att rätt kunna beskriva saker som är allvarliga när de inträffar. Om ett antal irriterade eller möjligen rätt arga mail och inlägg på sociala medier efter problem med röstningsfunktionen i Mellon beskrivs som ”Folkets raseri” så kan man undra hur journalisten skulle beskriva det som hänt när en tonåring med en beteendeproblematik under högljutt skrikande slagit sönder en hel köksinredning på ett HVB-hem och misshandlat en i personalen. Låter inte ”raserianfall” lite svagt plötsligt?

Ibland blir det bara löjligt. Alla ”chocker” hit och dit har åtminstone i mina öron vattnat ur ordet till nästan ingenting. Det är inte bara det att det används om besked som knappast kan ha varit vare sig totalt överraskande eller innebära att en mycket allvarlig situation plötsligt uppstått (typexempel senaste bottensiffran i förtroende för statsministern). Dessutom har ordets spridits till den allt större skvallerdelen av det som förr kallades kvällstidningsjournalistik och där numer både ”troschocker”, ”nakenchocker” och ”rumpchocker” är legio. Fast knappast någon längre höjer ett ögonbryn.


Och för guds skull: Ett idrottsligt misslyckande kan knappast kvala in som en ”katastrof”. Inte ens när vi missar att kvala in till fotbolls-VM.


Börjar vi inte kunna se ett mönster här, a’la pojken och vargen? I försöken att förstora upp även små saker med språkets hjälp så blir resultatet det motsatta: Nästan ingenting blir stort längre. Utom de verkligt stora händelserna förstås, de som når in under huden på oss. Men där handlar det om att vi tar till oss det inträffade mer på ett känslomässigt, icke-verbalt vis. Även om det är tur att mediernas språkinfantilisering inte kan trubba av oss där så behöver vi ändå orden för att rätt kunna beskriva allt det där som är nånstans mittemellan. Eller ”på en skala” som vi gärna säger idag.


Hittills har jag bara tagit negativt laddade ord som exempel, men det finns förstås många positiva ord som förlorat i laddning steg för steg när de överanvänts. Mitt personliga hatobjekt som jag säkert inte är ensam om är ”stjärna”. När jag var liten var det faktiskt förbehållet de riktigt stora artisterna och idrottsmännen. Jussi Björling, Birgit Nilsson och Ingemar Stenmark var stjärnor.


Numer kan det betyda nästan vadsomhelst och behöver inte inkludera vare sig någon större prestation eller långvarig berömmelse hos ”stjärnan”. Tänk bara på det fullständigt bisarra ordet ”realitystjärna” – personer vars främsta och enda merit ofta är en stor portion exhibitionism och en ADHD som gör att de inte kan sätta rimliga gränser för sitt eget beteende framför tevekamerorna.


 

Återigen kan vi se att det faktiskt uppstår ett konkret, språkligt problem här. Hur beskriver jag till exempel Ingemar Stenmarks karriär för någon yngre person som vuxit upp med den nutida betydelsen (eller snarare bristen därpå) av ordet? Visst: Man kan säga något i stil med ”En av våra absolut största idrottsstjärnor”. Men ger det verkligen rätt bild för någon som lärt sig att en ”stjärna” inte behöver vara duktig på någonting eller ens särskilt välkänd?


Hittills har jag i huvudsak beskrivit utvecklingen som driven av journalister och andra skribenter. Men det är förstås en förenkling. Vi är inte bara dumma, verbala automater som tar in det andra matar oss med. Det är ganska troligt att det rör sig om en process där media haft en viktig roll, men där också vi själva alltmer svänger oss med vissa ord och uttryck på ett ogenomtänkt och onyanserat sätt. Vi vill ju också ut, vill också bli hörda och sedda. I en tid där det brusar allt högre och allt fler vill vara med och höras är det inte konstigt att vi faller för frestelsen att använda överord om saker. Är ”vi” unga har vi kanske inte heller kunskapen om vad ett ord egentligen betytt traditionellt. Vi kan också med egna ögon se att det knappast är nyansering som lönar sig. Oavsett åsikt så är det idag oftast den som ropar högst och använder de starkaste orden som får flest delningar och likes. Varför då bekymra sig om var på skalan från retsam till hån som den där meningsmotståndarens kommentar egentligen befann sig? Gå rakt på ”hån” bara! Och varför inte passa på att bli lite ”kränkt” själv också? Ett ord som verkligen har genomgått en anmärkningsvärd devalvering på bara tio, tjugo år. Vilket är desto mer tragiskt med tanke på att nätet tyvärr har inneburit att fler människor utsätts för riktiga, verbala kränkningar än tidigare. Vad ska vi använda för ord för det när samma ord används för att till exempel beskriva känslan hos någon som fick en rasistiskt färgad kommentar på Facebook raderad?


Å andra sidan finns det faktiskt också en möjlighet att själva överanvändningen av ord inte bara betyder att de devalveras, utan att faktiskt våra känslor runt något blir starkare just beroende på vilken etikett vi sätter på det. Det skulle kunna vara så att vår idoldyrkan och fascination inför ”kändisar” (oavsett graden eller arten av kändisskapet) blir starkare av att ständigt få höra dem omnämnas som ”stjärnor”. Eller att laddningen i ordet ”kränkt” faktiskt får fler människor att känna sig just det för saker där det annars kanske hade stannat vid att man känt sig irriterad och kanske lite småförbannad en stund. Frågor runt hur vi använder och uppfattar språket är som sagt sällan entydiga, utan snarare mångdimensionella och komplexa.


Men det får bli ämnet för en eventuell framtida bloggpost. Gott nytt år kära bloggläsare och må det bli både underbart, fantastiskt och härligt för er. I ordens ursprungliga, icke devalverade betydelse! 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se