jonesiskt

Direktlänk till inlägg 30 januari 2016

Återbesök i bokhyllan - på G

Av Henrik - 30 januari 2016 16:39

I den med ojämna mellanrum återkommande introspektionen av min något dammiga boksamling är turen idag kommen till G.


Dammig ja. När jag skrev om E i fjol så nämnde jag den rent fysiska dammigheten. Men i sanningens namn är min boksamling lite dammig även när man tittar på dess genomsnittsålder och antalet nyförvärv. Visst blir det några nya böcker varje år, men merparten är från 80- och 90-talen och en hel del är arvegods. Det speglar också mitt läsande som inte är vad det en gång var. Jag kan inte påstå att jag följer med i floden av nya böcker och de gånger jag läser något nytt så är det ofta mest av en slump.


I år har jag dock gjort ett medvetet beslut och inhandlat en av årets nobelpristagares, Svetlana Aleksijevitj, böcker. Men A har vi redan avverkat, så den blir det inte mer om här. Låt oss istället hoppa till Stig Hadenius. Vadå Hadenius, vi var ju på G? Svaret är att det handlar om hans biografi om Gustaf V och biografier sorteras som bekant på den biografin avhandlar och inte på författarnamnet.


Få saker kan vara så underhållande och intressant att läsa som en riktigt bra biografi. Jag antar att det handlar om en kombination av att biografier ofta skildrar intressanta, historiska skeenden och att en enskild människa är i förgrunden. En människa vi – om det är en duktig biograf – får lära känna med både hennes fel och förtjänster. Och Hadenius är en duktig biograf.


Gustaf V som människa är kanske inte jätteintressant. Han var ingen djupsinnig tänkare, han hade inga intressanta expertkunskaper. Han tycks inte ha haft något särskilt dramatiskt känsloliv heller. Men han var ändå Sveriges kung i mer än 40 år, över två världskrig och i en brytningstid då vi gick från ett konservativt och fattigt bondesamhälle till en modern industri- och välfärdsstat. I början av sin regeringstid sökte han vid några tillfällen spela en politisk roll, men kom efter hand att acceptera att den nya tiden innebar att han skulle träda tillbaka från den arenan och nöja sig att vara en symbolisk statschef utan egen makt.


 

V-Gurra slår en volley


Som ung var Gustaf blyg och inbunden och hade svårt att få vänner. Med åren blev han mer säker i umgänget och han tycks ha haft en vänlig och välvillig personlighet, i stort sett fri från de divalater man kan vänta sig av någon som ärvt det högsta ämbetet i en stat och i sin ungdom fått höra att det var något som Gud i sin allvishet bestämt. Hans påstådda tyskvänlighet verkar överdriven. För nazisternas antisemitism hade han ingen som helst förståelse. Tvärtom ordnade han på eget initiativ ett möte med Hitler redan 1933 i Berlin där han i skarpa ordalag kritiserade politiken mot landets judar och lär ha gjort Hitler så upprörd att denne efter en stund slog näven i bordet. Hans förmåga till empati med lidande människor tycks överhuvudtaget ha varit stor. Så engagerade han sig även 87 år gammal i den s.k baltutlämningsfrågan efter kriget och försökte bidra till att utverka någon slags nåd från de sovjetiskt håll. Som bekant dock utan framgång.


Det tasslades redan i samtiden en hel del om Gustafs påstådda intresse för unga, vackra män. Själva bilolyckan vid den plats som efter det fick namnet Kungens kurva sades av elaka tungor vara resultatet av att majestätet tafsat på chauffören. Sen kom också den s.k Haijbyaffären, där det efter kungens död uppdagades att hovet betalat pengar till vad som föreföll vara en utpressare som påstått sig ha haft en kärleksaffär med kungen. Hadenius konstaterar att det mesta förefaller vara just rykten och att ganska mycket tyder på att utpressaren faktiskt ljög, men att hovet ville undvika skandal till varje pris och betalade ändå. Idag kan man konstatera att utvecklingen gått framåt och vi kan strunta i vad kungen gillade i sängkammaren.

 

En klassisk bild. Gustaf med son, sonson och i knäet sonsonson, den nuvarande knugen.


Jag har också en biografi om Gustafs namne och föregångare på den svenska tronen: Gustav Vasa. Den är skriven av historikern Lars-Olof Larsson och kan närmast beskrivas som ett rent karaktärsmord på mannen som generationer svenska skolbarn fick lära sig var ”Sveriges landsfader”. För även om Gustav på många sätt lade grunden till nationalstaten Sverige och var en duglig regent med gott praktiskt förstånd och enorm arbetskapacitet så var han som person även med den tidens mått förskräcklig. Det råder inget tvivel om att de drag han uppvisar skulle kunna klassas som psykopati idag. Våldsam, hämndlysten, egoistisk, oärlig, manipulativ. Bara för att nämna några. Men boken är bra.


Från biografi till självbiografi, för det antar jag att man kan kalla Gunilla Gerlands En riktig människa. En oerhört fascinerande skildring av att växa upp med en autismspektrumstörning som gör att omvärlden framstår som kaotisk, obegriplig och skrämmande. Dessutom i en dysfunktionell familj. Men också om hur viljan kan försätta berg. Efter en svår barndom och traumatisk ungdom med missbruk och män som utnyttjade henne fann Gunilla kraften att inte bara ta sig ur den situationen, utan också arbeta intensivt med att förstå hur ”vanliga” människor tänker och känner. Idag är hon mamma, författare, föreläsare och driver företag. Jag har en oerhört stor respekt för henne.


Ett relativt nyförvärv i bokhyllan är David och Goliat av Malcolm Gladwell, en populärvetenskaplig bok om bl.a saker som är kontraintuitiva, dvs att vår normala logik kommer fram till felaktiga svar när vi försöker tillämpa den. I titelessän visar han att som kampen utspelade sig så hade faktiskt David oddsen på sin sida för att besegra Goliat, inte tvärtom. Han skriver också om sådant som att dyslexi faktiskt verkar vara en fördel när det kommer till att skapa framgångsrika företag och att det inte alls är bäst att satsa på de bästa och mest prestigefyllda universiteten bara för att man kommer in där. I vissa fall handlar det om saker som vi har en viss insikt i, men ändå har svårt att tillämpa på konkreta situationer. I universitetsfallet rör det sig om ordspråket om att det är bättre att vara en stor fisk i en liten damm än tvärtom. Många studenter klarar inte psykologiskt av den stenhårda konkurrensen på de bästa lärosätena och faktum är att den som känner sig sämre än genomsnittet också presterar sämre än vad den hade gjort i ett sammanhang där den hört till de bättre.  

 

David - inte den underdog i situationen som vi lärt oss att tro


Bara facklitteratur så här långt, men nu är det dags för romaner. En del av det jag har på G är inte mycket att nämna egentligen. Böcker som fått stå kvar mest av letargi eller nostalgiska skäl. Man kan ju gilla en bok i yngre dar, men som vuxen inse att den är rätt ytlig och klichéartad. Så är det t ex med Gerald Greens bok Förintelsen som jag fick i julklapp nån gång alldeles i början av 80-talet. Då tyckte jag den var spännande, även om jag insåg att den var något annat än de biografiska skildringar av överlevare från dödslägren som jag redan läst. Idag skulle jag väl snarast karakterisera den som ”Hollywood goes Holocaust”. Vilket de ju också gjorde, boken filmades och visades som TV-serie på SVT.


Jonas Gardell däremot håller sin plats av kvalitetsskäl. Jag har några stycken, främst av dom sätter jag En komikers uppväxt. Att läsa den första gången var nästan som att få en spark i magen. Herregud, det var ju precis så här det var! De osynliga, men alltid närvarande hierarkierna. Grymheten klassens tuffingar kunde visa. De egna försöken att passa in och få högre status. Kanske inte som clown i mitt fall, men definitivt genom att använda det vapen jag hade: Snabbtänktheten och formuleringsförmågan. Skratta med när någon sa något taskigt.


Det är något konstigt med Gardell. Lika sparsmakad med orden och angelägen om att inte själv ta plats med sitt ego som han är i sina skrivna berättelser, lika pladdrig, självupptagen och ibland närmast självförhärligande förefaller han mig utanför dem. Visst, han kan vara rolig. Men ofta blir det för mycket Gardell och för lite substans. Människor är sammansatta.


Jag läste ju mycket science fiction som ung, men som vuxen har det inte blivit så mycket. Ett undantag är Dmitrij Gluchovskijs böcker om livet i Moskvas tunnelbana efter apokalypsen. Det finns idéer som är så oerhört bra att man nästan blir arg för att någon annan kom på dem. Plotten i Metro 2033 är en sån. Ett massivt kärnvapenkrig föröder det mesta av världen. Men i Moskva har ett antal människor turen att befinna sig i eller hinna fly ner i stadens på många linjer djupt liggande tunnelbanenät som byggdes för att så emot en kärnvapenattack. Där växer efterhand ett helt samhälle fram, med små nationalstater med olika inriktning som ockuperar olika stationer och tunnlarna däremellan. Man lever på saker som modiga personer hämtar på ”ytan” försedda med strålningsdräkter och på svamp man odlar i tunnlarna. Samtidigt har många mystiska varelser uppstått till följd av den enorma strålningen. Den värld författaren skapat är enormt fascinerande, tyvärr är han inte riktigt lika bra på konsten att bygga en intrig och personporträtt.


Så slutligen Giovanni Guareschi och hans böcker om Don Camillo. Också de är julklappar från 80-talet från min mamma. Jag är tacksam för att ha haft två föräldrar som lärde mig uppskatta att läsa och som har satt många bra böcker i händerna på mig. Hade inte mamma gjort det här så hade jag väl sannolikt inte av egen maskin hittat fram till den fattige, men såväl andligen som fysiskt storvuxne lantprästen och hans antagonist, borgmästaren och kommunisten Peppone.

 


Det är nog få om några böcker jag läst som är så djupt mänskliga och så perfekt balanserar det komiska och det allvarliga. Tyvärr verkar de svåra att få tag på idag, åtminstone i svensk översättning. Guareschi var journalist och flertalet berättelser skrevs från början för tidningar. Böckerna är därför av novellkaraktär, även om det ibland finns teman som spänner över flera kapitel. Don Camillo är en stor idealist och människovän, men han har också sina mänskliga svagheter. Han gillar jakt, ibland olovandes på andras mark. Han är rätt stolt över sin fysiska styrka och han har ett häftigt humör som omgivningen ibland får känna på. Men han är hela tiden i dialog med sitt samvete, eller är det möjligen Kristus själv? Det får vi aldrig veta och det är inte heller viktigt för berättelsen. I varje fall för han en ständig dialog med Kristus på korset i kyrkan och med sin klokskap och större förmåga till förlåtelse, ödmjukhet och förståelse för andra hjälper Kristus prästen att göra det rätta i svåra situationer.

 

Don Camillo i samspråk med frälsaren.


Hans antagonist Peppone är nästan lika fysiskt imponerande han och också en naturlig ledare. I efterkrigstidens norra Italien där berättelserna äger rum är konflikten mellan kommunismen och kyrkan tydlig och ibland på dödligt allvar. Men trots att de är fiender och ibland i rejält i luven på varandra så har de också en ömsesidig respekt. Och när det väl gäller den lilla byns väl och ve eller något riktigt allvarligt så står de på samma sida.


En del av berättelserna är mest lustiga, andra djupt tragiska. Som när den lille föräldralöse pojken dyker upp hos Peppone på order av sin farmor för att denne skall tillverka och sätta upp ett kors på den okända plats där hans pappa begravts efter att vid krigsslutet ha skjutits av några av Peppones partikollegor. Bara verkligt stora författare med en djup förståelse för människor klarar av att skriva sånt utan att det antingen känns för neutralt och distanserat, eller också för smetigt och känslosamt. Det är en balansgång på en väldigt smal spång, lika svår i böcker som på film. Men när det väl lyckas blir det stor litteratur. Och det är – i all sin enkelhet – Don Camillo. Har du möjlighet att få tag i Don Camillo och hans lilla värld så pröva den. 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - Måndag 19 juli 19:21

Laura och hennes vän skulle grilla den där eftermiddagen i Bogotá, sommaren 2013. De tog sig till en mataffär för att köpa revbensspjäll. När de kom fram till den manuella köttdisken såg Laura något som gjorde henne förvirrad. Bakom disken stod henne...

Av Henrik - Onsdag 26 maj 18:20

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, ...

Av Henrik - Söndag 2 maj 23:30

Innehåll i denna post: - Har Sverige högst smittspridning i Europa? - De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders - Flockimmunitet - blir det verklighet? - Arbetslivet efter pandemin -------------------------------------------------...

Av Henrik - Måndag 15 mars 00:06

Rädd för vaccinet? – så lurar din hjärna dig   Känns tanken på vaccinet mot Covid-19 obehaglig? Funderar du på riskerna du kan utsätta dig för?   Jag ska avslöja en sak. Jag tycker det känns lite obehagligt. Fast jag är 100% övertygad om...

Av Henrik - Söndag 21 feb 15:18

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på d...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se