Egentligen är det snudd på meningslöst att skriva om fenomen i språket man inte gillar. Språket låter sig inte övertygas så lätt. Även om det är många fler än en själv som rasar mot ”förflackning”, ”utarmning” eller vad man nu väljer för etikett så fortsätter språket att utvecklas och förändras i den riktning majoriteten bestämmer. Inte den som språkpoliserna vill.  

Idag ska vi tala om ord. Men inte vilka ord som helst, utan om devalverade ord. I fjol skrev jag en blogg om eufemismer; Vårt behov av att linda in saker som är obehagliga, känsliga eller kontroversiella i hopp om att det ska kännas lite lättare att tala om dem. Det här handlar om motsatsen: Hur styrkan i ord och begrepp försvagas av att de används alltmer utvidgat och i sammanhang som gör att de snart förlorar sin mening.

På löpsedeln till en av kvällstidningarna kan man idag beskåda följande:

För några år sen (Google hittar i varje fall belägg från 2011) började vissa medier plötsligt skriva om ”köldsmällar” och ”köldsmockor”. Det kan ju tyckas lite märkligt i en tid när det alltmer sällan verkar bli riktigt kallt i de delar av landet där majoriteten av oss bor. Förr talade man om en ”köldknäpp” eller helt enkelt vinterkyla. På något vis har det som tidigare räckte att beskriva som en knäpp blivit till en smocka. Det skulle kunna handla om ändrade klimatförhållanden. En svensk under de kyliga krigsåren på 1940-talet hade knappast talat om 15 till 20 minusgrader som ”sträng vinterkyla”. Det var snarare ganska normalt vinterväder långt ner i södra Sverige.

Men jag tror knappast det är orsaken.

I själva verket passar ”smockan” eller ”smällen” in i ett mönster som vi känner väl igen från medierna och som nu också alltmer sprider sig från kvällstidningarnas gapiga journalistik ut i resten av mediebruset. Det är ”hån”, ”raseri”, ”chocker”, ”attacker”, ”katastrofer” på löpande band.

För att nå ut måste man skrika, åtminstone kan man få för sig att det är den devisen artiklar och filmade inslag görs efter. I ljuset av det ska man kanske inte förvåna sig över att rubrikmakaren inte väljer

KYLA PÅ VÄG IN ÖVER LANDET

utan i stället drar till med

RYSKA KÖLDSMOCKAN SLÅR TILL!

Även om det faktiskt kan uppstå något som kallas för köldskott när det blir riktigt kallt från isar så är en ”smäll” eller en ”smocka” inte särskilt välfunnet. Det känns visserligen i ansiktet att kliva ut i 25 minusgrader. Men som att få en smocka? Och när det är så kallt är det oftast högtryck, klart väder och ganska svag eller ingen vind alls. Inte så mycket smällar där heller alltså Dessutom lever vi ju faktiskt fortfarande i ett samhälle med vana och beredskap för vinterkyla. Det går ingen nöd på oss, förutom att pendlarna i de större städerna inte alltid kommer till jobbet när upphandlade tåg söderifrån inte visade sig vara gjorda för en skandinavisk vinter.

Tramsiga och överdrivna ordval i sig själv kanske inte är något stort språkligt problem. Om det inte vore just för devalveringen. Folksagan om pojken som ropade varg har inte förlorat sin aktualitet bara för att vi lever i samhälle där informationsteknologin bär orden över hela jorden på några få sekunder.

Under den tidsperiod jag kan blicka bakåt med personliga minnens hjälp kan jag se att det här har hänt med ett antal ord som faktiskt fyller viktiga funktioner i språket. Ett bra exempel är ”hån”. När jag började bemästra språkets finare nyanser på allvar som barn och tonåring var det fortfarande ett ord med stark laddning. Den som hånade någon var verkligt elak och hänsynslös. Inte bara taskig och dum i största allmänhet. Det fanns en hel skala begrepp med stigande styrka för att beskriva graden i det icke-snälla beteendet: Retsam, Ironisk, Taskig, Spydig, Hånfull.  

Idag vet vi alla hur det kan se ut på Aftonblajet.se: En småironisk kommentar, ofta med glimten i ögat från en spelare i ett motståndarlag eller mellan två tävlande i något musikarrangemang blir med till sannolikhet gränsande visshet uppsnappad och av rubriksättarna omvandlad till ”Hånet mot…”

Jag anser mig inte vara någon språklig bakåtsträvare och jag accepterar att en del av språkutvecklingen är att ord kan ändra både valör och betydelse över tid. Men här handlar det om att medier driver en utveckling där vi berövas möjligheten att uttrycka oss med nyansering och precision. Hur klargör jag att någon uttryckt sig verkligt hånfullt (i ordets ursprungliga betydelse) när det numera kan betyda nästan vad som helst som inte är helt igenom snällt eller neutralt?

Alla dessa ”devalveringsord” är begrepp som är viktiga därför att vi behöver dem för att rätt kunna beskriva saker som är allvarliga när de inträffar. Om ett antal irriterade eller möjligen rätt arga mail och inlägg på sociala medier efter problem med röstningsfunktionen i Mellon beskrivs som ”Folkets raseri” så kan man undra hur journalisten skulle beskriva det som hänt när en tonåring med en beteendeproblematik under högljutt skrikande slagit sönder en hel köksinredning på ett HVB-hem och misshandlat en i personalen. Låter inte ”raserianfall” lite svagt plötsligt?

Ibland blir det bara löjligt. Alla ”chocker” hit och dit har åtminstone i mina öron vattnat ur ordet till nästan ingenting. Det är inte bara det att det används om besked som knappast kan ha varit vare sig totalt överraskande eller innebära att en mycket allvarlig situation plötsligt uppstått (typexempel senaste bottensiffran i förtroende för statsministern). Dessutom har ordets spridits till den allt större skvallerdelen av det som förr kallades kvällstidningsjournalistik och där numer både ”troschocker”, ”nakenchocker” och ”rumpchocker” är legio. Fast knappast någon längre höjer ett ögonbryn.

Och för guds skull: Ett idrottsligt misslyckande kan knappast kvala in som en ”katastrof”. Inte ens när vi missar att kvala in till fotbolls-VM.

Börjar vi inte kunna se ett mönster här, a’la pojken och vargen? I försöken att förstora upp även små saker med språkets hjälp så blir resultatet det motsatta: Nästan ingenting blir stort längre. Utom de verkligt stora händelserna förstås, de som når in under huden på oss. Men där handlar det om att vi tar till oss det inträffade mer på ett känslomässigt, icke-verbalt vis. Även om det är tur att mediernas språkinfantilisering inte kan trubba av oss där så behöver vi ändå orden för att rätt kunna beskriva allt det där som är nånstans mittemellan. Eller ”på en skala” som vi gärna säger idag.

Hittills har jag bara tagit negativt laddade ord som exempel, men det finns förstås många positiva ord som förlorat i laddning steg för steg när de överanvänts. Mitt personliga hatobjekt som jag säkert inte är ensam om är ”stjärna”. När jag var liten var det faktiskt förbehållet de riktigt stora artisterna och idrottsmännen. Jussi Björling, Birgit Nilsson och Ingemar Stenmark var stjärnor.

Numer kan det betyda nästan vadsomhelst och behöver inte inkludera vare sig någon större prestation eller långvarig berömmelse hos ”stjärnan”. Tänk bara på det fullständigt bisarra ordet ”realitystjärna” – personer vars främsta och enda merit ofta är en stor portion exhibitionism och en ADHD som gör att de inte kan sätta rimliga gränser för sitt eget beteende framför tevekamerorna.

Återigen kan vi se att det faktiskt uppstår ett konkret, språkligt problem här. Hur beskriver jag till exempel Ingemar Stenmarks karriär för någon yngre person som vuxit upp med den nutida betydelsen (eller snarare bristen därpå) av ordet? Visst: Man kan säga något i stil med ”En av våra absolut största idrottsstjärnor”. Men ger det verkligen rätt bild för någon som lärt sig att en ”stjärna” inte behöver vara duktig på någonting eller ens särskilt välkänd?

Hittills har jag i huvudsak beskrivit utvecklingen som driven av journalister och andra skribenter. Men det är förstås en förenkling. Vi är inte bara dumma, verbala automater som tar in det andra matar oss med. Det är ganska troligt att det rör sig om en process där media haft en viktig roll, men där också vi själva alltmer svänger oss med vissa ord och uttryck på ett ogenomtänkt och onyanserat sätt. Vi vill ju också ut, vill också bli hörda och sedda. I en tid där det brusar allt högre och allt fler vill vara med och höras är det inte konstigt att vi faller för frestelsen att använda överord om saker. Är ”vi” unga har vi kanske inte heller kunskapen om vad ett ord egentligen betytt traditionellt. Vi kan också med egna ögon se att det knappast är nyansering som lönar sig. Oavsett åsikt så är det idag oftast den som ropar högst och använder de starkaste orden som får flest delningar och likes. Varför då bekymra sig om var på skalan från retsam till hån som den där meningsmotståndarens kommentar egentligen befann sig? Gå rakt på ”hån” bara! Och varför inte passa på att bli lite ”kränkt” själv också? Ett ord som verkligen har genomgått en anmärkningsvärd devalvering på bara tio, tjugo år. Vilket är desto mer tragiskt med tanke på att nätet tyvärr har inneburit att fler människor utsätts för riktiga, verbala kränkningar än tidigare. Vad ska vi använda för ord för det när samma ord används för att till exempel beskriva känslan hos någon som fick en rasistiskt färgad kommentar på Facebook raderad?

Å andra sidan finns det faktiskt också en möjlighet att själva överanvändningen av ord inte bara betyder att de devalveras, utan att faktiskt våra känslor runt något blir starkare just beroende på vilken etikett vi sätter på det. Det skulle kunna vara så att vår idoldyrkan och fascination inför ”kändisar” (oavsett graden eller arten av kändisskapet) blir starkare av att ständigt få höra dem omnämnas som ”stjärnor”. Eller att laddningen i ordet ”kränkt” faktiskt får fler människor att känna sig just det för saker där det annars kanske hade stannat vid att man känt sig irriterad och kanske lite småförbannad en stund. Frågor runt hur vi använder och uppfattar språket är som sagt sällan entydiga, utan snarare mångdimensionella och komplexa.

Men det får bli ämnet för en eventuell framtida bloggpost. Gott nytt år kära bloggläsare och må det bli både underbart, fantastiskt och härligt för er. I ordens ursprungliga, icke devalverade betydelse! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...