Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, eller mellan det federala USA och delstaterna. En dag föddes tanken att sammanfatta det på en övergripande nivå i en bloggpost. Det krävde förstås mer research och faktakontroll i ett antal timmar. Resultatet följer här. Du som läser känner säkert till en hel del redan. Men kanske fyller det igen en del luckor du kan ha nytta av när du följer vad som händer i det stora landet i väster. 

 

Här hittar du allt från vilken makt presidenten egentligen har och hur valsystemet till kongressen funkar till övergripande fakta om skatter och de sociala välfärdssystemen. Och så lite smått och gott på slutet.

 

Hittar du något faktafel: Kontakta gärna mig så jag kan rätta till det. 

 

Ett förbund av stater

Precis som namnet antyder är USA en federation. Det är också därför den gemensamma nivån kallas för den federala. De femtio delstaterna har en mycket högre grad av självstyre än exempelvis Sveriges län. Ett kanske banalt exempel är att alla har sina egna hastighetsgränser vid bilkörning. Ja, alla har faktiskt sin helt egen lagstiftning och till med egen författning. Dock måste alla följa USA:s konstitution från 1789 och dess olika tillägg. Mer om det under avsnittet om rättssystemet. Delstaterna har också sina egna valda parlament och motsvarigheten till regeringar under en guvernör.

Delstaterna är i sin tur uppdelade i countyn som motsvarar våra kommuner. Deras ansvar och befogenheter varierar mycket mellan de olika delstaterna. Typiska uppgifter är rättsväsende med lokala domstolar, poliser och åklagare, vägar och annan infrastruktur, skolor och hälso- och sjukvård.

Det politiska systemet

USA:s politiska system bygger i grunden på den franske filosofen Montesquieus idéer om hur makten över ett land skulle delas upp mellan i tre separata grenar: Den verkställande, den lagstiftande och den dömande. Presidenten och hens regering representerar den verkställande, Kongressen den lagstiftande och domstolsväsendet den dömande. En liknande uppdelning hittar man också i delstaterna. En bärande tanke är att de tre grenarna ska vara jämnstarka, så att inte någon kan dominera en annan. Därför är maktdelningen mer än bara ord på papper: Systemet är uppbyggt så att alla parter har tämligen klart definierade ansvarsområden som gör det svårare för någon enskild part att tillskansa sig så stor makt att den kan missbrukas för personliga eller politiska syften som inte gagnar landet.

Över allting svävar USA:s konstitution. Ursprungsdokumentet från 1789 har genom åren kompletterats med 27 författningstillägg (amendments) som har den största praktiska och juridiska betydelsen idag. Konstitutionen föreskriver egentligen allt av större betydelse för hur republiken USA ska styras och hur de demokratiska och juridiska processerna ska fungera.

 

Första sidan (av fyra totalt) av USA:s konstitution från år 1789 (bild från Sandra Day O'Connor Institute)

 

Presidenten

USA:s president har omfattande maktbefogenheter jämfört med de flesta andra statschefer i demokratiska länder. Dock kanske inte fullt så stora som många i Sverige tror. Numera kan han eller hon bara sitta två mandatperioder, detta slås fast i det 22:a författningstillägget från år 1951.

Presidenten utses i allmänna val, men röstas formellt fram av elektorer som speglar majoriteten i respektive delstat. Antalet elektorer styrs av delstatens folkmängd. Enkelt uttryckt väljer i praktiken varje delstat vem man vill ha som president och det är summan av de valen som avgör vem som vinner, inte rösterna totalt i hela USA. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan gå till denna bloggpost: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/

Presidentens makt har ökat över tid, i takt med att den federala maktapparaten och de frågor som avgörs på den nivån har vuxit sig allt större och fler.

Konstitutionen slår fast att presidenten har makten att godkänna eller lämna in veto mot lagar som röstats igenom i kongressen. Presidenten kan utfärda direkt styrande order och direktiv för olika delar av den federala verksamheten på departement och myndigheter. De får då samma rättsliga ställning som om de vore lag. Han eller hon kan också utfärda olika typer av benådningar. Presidenten har en vidsträckt rätt att utse personer till olika statliga befattningar. Utnämningar av domare måste dock godkännas av senaten.

Den verkligt stora makten för presidenten ligger dock på det utrikespolitiska området. Presidenten är som statschef ansvarig för USA:s relationer med andra länder, alltså helt enkelt den utrikespolitik USA bedriver. Han eller hon kan ingå olika typer av internationella avtal, men dessa måste i vissa men inte alla fall godkännas av två tredjedelar av senatens ledamöter. Presidenten utser också personligen ambassadörer och flera andra diplomatiska poster.

Presidenten är vidare befälhavare över landets väpnade styrkor. Hen kan besluta om olika typer av militära insatser, även omfattande. Däremot kan bara de folkvalda ledamöterna i kongressen officiellt förklara krig. Med tanke på de militära resurser, inklusive kärnvapen, som USA förfogar över är det knappast orimligt att säga att presidentämbetet ger en makt som inte någon annan position eller person i någon av världens demokratiska länder ens är i närheten av.

Presidentens makt i inrikespolitiska frågor beskärs av delstaternas omfattande självstyre. Åtgärder som ses som försök att gå förbi det kan väcka ont blod även bland partikamrater. George HW Bush försökte intervenera i Texas 2007 i ett fall som gällde en dödsdömd man med mexikanskt medborgarskap och få till ett uppskov med avrättningen. Mannen hade inte erbjudits att kontakta Mexikos konsulat för att begära rättslig hjälp där, något som bröt mot en konvention från 1963 som USA undertecknat. Bush fick ett mycket syrligt svar från styrande republikaner i den stat han själv varit guvernör i och i den rollen undertecknat över 150 order om avrättning. Innebörden var ungefär ”Sköt du dina angelägenheter så sköter vi våra, Texas är inte bundet av era överenskommelser i Washington med FN” Och därvid blev det efter att Högsta domstolen kom fram till att delstaten hade rätt. Så alla aspekter av ett internationellt avtal är alltså inte automatiskt tillämpliga även i delstaternas rättsskipning.

 
Joe Biden - USA:s fyrtiosjätte president (officiell pressbild, Vita Huset)

Kongressen och valsystemet

Kongressen (U.S Congress) är det officiella namnet på USA:s federala parlament. Det är ett tvåkammarsystem, uppdelat i senaten och representanthuset (House of representatives eller bara House). Kongressen sammanträder i sessioner om två år och varje session avslutas med nya val. Den kan inte upplösas genom nyval, varken av presidenten eller någon annan. Bägge kamrarna kräver amerikanskt medborgarskap, men till skillnad från presidenten behöver inte en ledamot vara född i landet.

Alla ledamöter i kongressen väljs i sina egna delstater i majoritetsval. Först måste de dock nomineras av sitt parti, vilket i regel sker genom primärval. Alltså precis som när presidentkandidater utses. Även oberoende kandidater kan ställa upp, men när en sån person någon gång lyckas vinna sin valkrets så brukar de ha en mer eller mindre stark anknytning till antingen Demokraterna eller Republikanerna. Här kan också påpekas att varken Dem eller Rep är partiorganisationer i en svensk bemärkelse med partiledare och medlemmar som betalar avgifter till en central partiorganisation. De är av tradition mer löst sammansatta intressegemenskaper, vilket också innebär att pressen att stödja det egna partiets förslag i varje omröstning är mindre än i Sveriges riksdag.

Kongressens stiftar och godkänner ny lagstiftning. Dess ledamöter kallas ofta ”lawmakers” i dagligt tal, men officiella benämningar är ”senator”, respektive ”representative”, alternativt ”congress(wo)man”. Lagförslaget måste få majoritet i bägge kamrarna. Presidenten har dock som nämnts möjlighet att lägga in veto mot lagförslag. Vetot måste gälla hela förslaget, så presidenten kan inte använda det för att göra justeringar enligt sina egna åsikter. Presidentens veto kan upphävas om två tredjedelar av ledamöterna i både senaten och representanthuset röstar för det. Utifrån hur majoriteterna sett ut historiskt sker det förstås väldigt sällan. Men både Obama och Trump fick under sin ämbetsperiod varsitt veto nedröstat.

Kongressen har totalt 535 ledamöter.

Senaten

Senaten har exakt etthundra ledamöter, två för varje delstat. Senatorerna väljs på sex år, men mandatperioderna är utspridda så att ungefär en tredjedel av dem väljs om vid varje ordinarie valtillfälle.

Vicepresidenten i USA, för närvarande Kamala Harris, är också ordförande i senaten, men har normalt inte rösträtt. Däremot har hon, vilket är oerhört betydelsefullt i denna session av kongressen, utslagsröst i händelse av att en omröstning slutar 50-50. Eftersom det råkar vara exakt fördelningen mellan senatorer som är republikaner respektive demokrater så kan man utgå från att det kommer att ske i ett antal omröstningar.

Senaten ska godkänna internationella fördrag och avtal som USA ansluter sig till. De ska också godkänna utnämningar av ministrar, domare i Högsta domstolen, ambassadörer och ett antal andra befattningshavare. Den genomför också eventuella riksrätter mot presidenten, vicepresidenten eller annan person med ledande befattning i den federala administrationen. Vissa beslut i senaten kräver två tredjedels majoritet, vilket var orsaken till att riksrättsåtalet mot Donald Trump efter den 6 januari ogillades trots att fler än hälften av senatorerna röstade för att fälla honom.

Representanthuset

Representanthuset (RH) har 435 platser, där varje ledamot representerar en delstat. Till skillnad från senaten görs fördelningen av platser mellan delstaterna efter folkmängd. Justering sker normalt vart tionde år, efter en officiell folkräkning. Varje delstat är garanterad minst en plats.

En viktig funktion i RH förutom att rösta om lagförslag är att de initierar alla förslag som innebär att skatter, avgifter, tullar och andra federala finansieringssystem höjs eller att nya tillkommer. I övrigt har dock inte RH samma maktbefogenheter som senaten. De röstar igenom om någon ska ställas inför riksrätt i senaten (enkel majoritet räcker). Dessutom ger konstitutionen dem den udda makten att välja president om två kandidater skulle vinna exakt lika många elektorsröster. Mycket av det faktiska arbetet bedrivs i kommittéer med ansvar för olika politikområden, ungefär som utskotten i Riksdagen och där ledamöterna utses från respektive parti.

Ledamöterna i RH väljs på endast två år, vilket innebär att alla platser står på spel även vid mellanårsvalen (se vidare nedan). Fler än hälften av delstaterna har en majoritet republikanska kongressledamöter. Men då Demokraterna är starkare i flera av de folkrikaste staterna så har de en liten, men säker majoritet just nu.

Det parti som har majoritet utser en talman (speaker of the house) som är ordförande då RH sammanträder. För närvarande är Demokraternas Nancy Pelosi. Det största partiet garanteras också majoritet av platserna i de olika kommittéerna.

Kongressens officiella symbol/sigill

 

Mellanårsval

Midterm elections syftar på de val som äger rum halvvägs in i den sittande presidentens mandatperiod. För ledamöterna i representanthuset gäller i grunden samma villkor som när det också är presidentval: Deras platser sätts på spel varje gång det är val och de måste först besegra eventuella utmanare i det egna partiet i primärval och därefter få flest röster i sin valkrets. Den senator som väljs i samband med ett presidentval kommer att få kandidera för omval igen vid ett mellanårsval och vice versa.

Mellanårsvalen är ändå mycket viktiga. Historiskt har det ofta blivit så att det parti som har presidentposten och då inte sällan även fått majoritet i bägge kamrarna tenderar att förlora den i en kammare vid nästa mellanårsval. Eller i värsta fall bägge. Det hände både under Bill Clinton (1994) och George H.W Bush (2006). Under Barack Obama förlorade Demokraterna först Representanthuset 2010 och därefter år 2014 även Senaten.

Ett parti som har majoritet i bägge kamrarna och presidentposten kan i stora stycken ”tuta och köra”. Men det räcker med att förlora en kammare för att det ska bli problem. Lagförslagen ska ju godkännas i både senaten och representanthuset. En president som har en eller bägge kamrarna emot sig kan få mycket svårt att uträtta större saker, framför allt på den inrikespolitiska arenan. Det var det öde som drabbade Barack Obama, som också fick uppleva en rad politiska nederlag under sin andra mandatperiod. 

Det är också av det här skälet som Republikanernas främsta fokus just nu är valen i november 2022, inte nästa presidentval. Och varför Joe Biden och Demokraterna har så bråttom med beslut och lagförslag inom olika områden. Bägge vet att ställningen är extremt jämn, både i mandat och i de ”swing states” och valdistrikt där striden i praktiken avgörs. Faktiskt var det också så att Demokraterna trots framgångarna i presidentvalet och senaten backade i representanthuset. 

För långsiktighet eller helt enkelt för att lösa de svåra politiska lägen som kan uppstå när det är olika majoriteter i Senaten och Representanthuset söker båda partierna ibland kompromisslösningar, precis som i andra parlament. Termen för detta är bipartisan, medan beslut som ett parti utnyttjar sin majoritet i kamrarna för att få igenom utan det andra partiets samtycke är partisan.

Rättssystemet

I USA finns ett system med delstatliga domstolar på flera nivåer och ett federalt med liknande uppbyggnad. Merparten av alla brottmål och civilmål behandlas i det delstatliga domstolarna. De federala domstolarna hanterar civilmål mellan parter från olika delstater och brott som antingen begåtts på en plats som är federal egendom eller definieras som ett federalt brott av andra skäl. Ett exempel är den berömda lag som stiftades efter att flygaresset Charles Lindberghs och hans frus baby kidnappades och som gör det till ett federalt brott att föra ett offer för kidnappning över en delstatsgräns eller utomlands. I detalj är dock systemet ännu mer komplicerat och svårgenomträngligt. Överklaganden av domar och utslag i de statliga domstolarna kan därför också göras i de federala i vissa fall.

Överst i hierarkin finns USA:s högsta domstol, Supreme Court of the United States (ofta refererad med akronymen SCOTUS) med dess nio på livstid valda domare. SCOTUS är dels högsta instans för federala rättsfall, dels författningsdomstol med makt att med omedelbar verkan ogiltigförklara federal eller delstatlig lagstiftning för att den strider mot USA:s konstitution. Det sker vanligen genom att enskilda fall tas upp och att domslutet prövas mot konstitutionen. Domstolen kan dessutom på liknande grunder upphäva vissa av de beslut som fattas personligen av USA:s president.

Ett av de bäst kända exemplen är Roe mot Wade från 1973 om kvinnors rätt till fri abort. Domstolen kom i sitt avgörande med röstsiffrorna 7-2 fram till att förbud mot abort på delstatsnivå stred mot det fjortonde författningstillägget från år 1868 på den grunden att det kränkte kvinnornas rätt till sitt privata liv och de beslut som fattas inom ramen för det.

Högsta domstolen har i de mål som har en mer politisk dimension länge balanserat mellan en konservativ och en liberal grupp domare. Många viktiga utslag har fattats med minsta möjliga marginal: 5-4. I perioder har en eller par domare utgjort ”swing votes” och röstat ibland med det konservativa blocket, ibland med det liberala. Efter att Donald Trump hade turen att få utse inte mindre än tre domare lutar nu domstolen mer konservativt än på länge. Det är dock ett misstag att tro att det är samma sak som att domarna röstar ”ideologiskt” i alla frågor, eller ens för den president som utsett dem. Republikanerna hade inga som helst framgångar i sina försök att få valresultat överklagade och Trump personligen har nu förlorat två ärenden i domstolen som gällt utlämnande av handlingar till åklagaren som utreder hans skatteaffärer.

 

Supreme Court of the United States 2021. I mitten sitter domstolens ordförande, Chief justice John Roberts (officiell pressbild)

Individers rättigheter som de följer av konstitutionen har en oerhört mycket större betydelse i USA:s rättssystem än i det svenska, både politiskt och juridiskt. Termen ”due process” har egentligen ingen svensk översättning som fångar dess fulla innebörd. Den handlar om vars och ens rätt till att få sin sak prövad på ett sätt som inte kränker någon av de rättigheterna. Överklaganden av domar handlar väldigt mycket om att försöka visa på att en sån kränkning har skett. Däremot är möjligheterna att pröva i sak mycket mer begränsade. De högre domstolarna tittar som huvudregel inte på om juryn gjorde en korrekt bevisvärdering eller inte när de dömde någon för exempelvis ett mord.

Kan man däremot visa att något i rättegången utgjorde en verklig överträdelse av de konstitutionella rättigheterna så kan den ogiltigförklaras och man får då rätt till en helt ny prövning. När poliserna rabblar sitt You have the right to remain silent… i amerikanska TV-serier är det resultatet av ett utslag i Högsta domstolen från 1966. Utslaget slog fast att uttalanden som en åtalad person gjort för polisen innan den informerats om sina rättigheter att inte svara på frågor och att ta hjälp av en advokat vid förhör inte var godtagbara som bevisning i en rättegång.

En stor skillnad i brottmålen är också möjligheten för åtalade att göra en plea bargain: En för bägge parter rättsligt bindande uppgörelser där den åtalade erkänner sig skyldig till de åtalspunkter man kommer överens om, mot ett lägre straff. I vissa fall bestäms dock det slutliga straffet formellt av en domare, men en rekommendation från åklagaren som tungt vägande underlag. Uppgörelsen är inte möjlig att överklaga, utom i vissa speciella fall. Någonstans runt 90% av alla brottmål avgörs på det viset i USA och rättssystemet skulle kollapsa om plötsligt större delen av målen skulle prövas i en rättegång som i Sverige.

Skatter

USA har ett av de lägsta skattetrycken bland världens mest ekonomiskt utvecklade länder. Bland de 37 medlemsländerna i OECD var det år 2018 bara fyra som hade ännu lägre. Med 24,3% låg USA nästan 10% under det genomsnittliga skattetrycket i OECD, uttryckt som procent av BNP.

Varje stat har sina egna skattelagar, det är alltså inte som i Sverige där det bara är själva skattenivån som kommuner och regioner (landsting) har inflytande över. Lagarna varierar en hel del, både av politiska och ekonomiska skäl. I genomsnitt går ungefär 10% av amerikanernas inkomster till skatter i den stat och det county de bor i: Inkomstskatt, fastighetsskatt och försäljningsskatt. Alaska som har lägst statligt skattetryck har bara drygt 7%. I andra änden av skalan hittar vi delstaten New York, vars skattetryck är dubbelt så högt. De betalar t.ex fyra gånger så mycket i fastighetsskatt per person som Oklahomaborna.

På federal nivå tas det också ut en rad olika skatter i ett långt ifrån lättöverskådligt system. Både privatpersoner och företag betalar en statlig inkomstskatt som är nivåindelad. Exempelvis betalar en ensamstående person ungefär 10% i federal inkomstskatt på löneinkomster upp till 10 000 dollar per år. På den delen av inkomsten som är mellan 85 000 och 163 000 dollar är skatten 24%. Högsta marginalskatt är 37%. Till de gemensamma socialförsäkringssystemen (Medicare m.fl) ska både arbetsgivare och arbetstagare betala in mellan 4 och 6% av löneinkomsterna i skatt.

Federal skatt betalas också på vinster från försäljningar av fastigheter, aktier etc. Precis som i Sverige tas en rad punktskatter ut på alkohol, bensin m.m Det finns skatt på både arv och gåvor, tullar och en rad olika avgifter.

Till allt detta kommer dock ett komplicerat system för skatteavdrag på olika grunder som ofta reducerar det som ska betalas in enligt grundreglerna. Som bekant medför det bland annat att förmögna personer ofta kan komma ner i en lägre procentuell skatt totalt. Systemet anses också av vissa ha negativa effekter på den amerikanska ekonomin på grund av att det är just så snårigt och komplext.

Skatteavdrag och med våra mått mätt lågt skattetryck till trots så blir det betydande skatteintäkter i absoluta belopp varje år i USA. År 2019 beräknas den totala intäkten i OECD:s statistik till över 5 200 miljarder dollar (5,2 triljoner). Av den summan kom nästan 2 000 miljarder dollar från privatpersoners inkomstskatter. De största intäkterna i övrigt var från de federala skatterna till socialförsäkringssystemen (1 300 miljarder dollar) och nästan 600 miljarder dollar i delstatliga och kommunala fastighetsskatter.

Trygghetssystem

Ibland har det i svensk media låtit som att det i stort sett inte finns några offentliga välfärdssystem i egentlig mening i USA. Så ser det inte ut i verkligheten. Snarare handlar det om ett ganska komplext och svåröverskådligt system, precis som så mycket annat som rör den offentliga förvaltningen i det stora landet i väster.

Grunden för att bli berättigad till något eller flera av stöden är att hushållets inkomster är lägre än den nationella gränsen för vad som räknas som fattigdom. För en ensamstående person är det på årsbasis knappt 13 000 dollar, medan gränsen för en familj på fyra personer går vid 26 500 dollar. De system som administreras på delstatsnivå kan dock skilja sig åt och i vissa stater är gränserna för rätt till ersättning väsentligt högre för äldre eller personer med allvarligare funktionsnedsättningar.

Hälso- och sjukvård

År 2013 gick 37% av den totala, federala budgeten till trygghetssystemet, inklusive det nationella hälso- och sjukvårdsprogrammet Medicare som ger sjukförsäkring åt cirka 60 miljoner amerikaner. Dels personer över 65 år (med vissa inskränkningar/tillkommande krav om man inte under sin aktiva tid betalat federala skatter till systemet i minst 10 år), dels yngre personer med vissa funktionshinder.

Det andra stora trygghetssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet är Medicaid. Till skillnad från Medicare är det kopplat till inkomst och tillgångar hos individen och behovsprövas därför. Trots det omfattade det inte mindre än 74 miljoner personer år 2019, en stor del av dem barn. I de flesta delstater betalas exempelvis mellan 30 och 50% av all förlossningsvård från systemet. Medicaid administreras på delstatsnivå, men den federala budgeten bidrar till finansieringen. Det är ändå en betydande kostnad för delstaterna, i snitt cirka 17% av deras budgetar. Den årliga totalkostnaden är över 600 miljarder dollar. Eftersom det är ett system kopplat till ekonomisk ställning så måste personer som ingår i det i varierande omfattning betala egenavgifter för t ex läkemedel och i vissa fall direkt till systemet som en årspremie för att få fortsätta vara registrerad. En studie visade att över hälften inte hade råd att hämta ut alla läkemedel de fått på recept.

Storleken på dessa system till trots så står de fortfarande inte för mer än en dryg tredjedel av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård i USA. Det beror förstås på att en majoritet av alla amerikaner har sjukvårdsförsäkringar själva eller via sin arbetsgivare. Omkring 30 miljoner är dessutom oförsäkrade.

Ekonomiska ersättningssystem

-          Temporary Assistance for Needy Families (TANF)

• Kontantstöd till personer med låga eller inga inkomster. Finansieras både med federala och delstatliga medel. Enligt senaste uppgifter (juni 2020) får drygt en miljon hushåll i snitt per månad ersättning från systemet och den uppgår till närmare 500 dollar. Krav ställs på att arbeta parallellt med stödet, annars kan det reduceras eller bortfalla helt. De flesta stater har tidsgränser för hur länge stödet kan erhållas.

-          SNAP Food stamps

• Stödet riktar sig till personer med låga eller inga inkomster och delar som framgår av namnet ut pengar till mat (numer realiserat som ett betalkort). Fler än var tionde amerikan fick del av stödet år 2018 och fler än vart sjätte barn bodde i hushåll som erhöll matkuponger. Det finns countyn där över 4 av 10 invånare får bistånd från SNAP. Viss hänsyn tas till hushållets utgifter vid biståndsbesluten. Som ett exempel får en familj på tre med egna inkomster som precis ligger på gränsen för fattigdom cirka 250 dollar i månaden.
• Även i detta system ställs i normalfallet krav på arbete. Kostnaden varierar av naturliga skäl mycket med konjunkturerna. År 2018 uppgick den till drygt 68 miljarder dollar och finansieras nästan helt med federala medel.

 

-          Bostadsstöd (Housing)

• Egentligen flera olika system. Stöd kan ges genom att man helt enkelt får en lägenhet i en s.k social housing-bostad med subventionerade hyror. Det finns åtminstone 1 miljon såna fastigheter. Systemet har kritiserats för att det förstärker både ekonomisk och raslig segregation och den ökade otrygghet och kriminalitet som följer av det.
• Man kan också få bidrag till hyran i vanliga bostäder som medför att hushållet inte behöver betala mer än 30% av sina inkomster i hyra.
• Finansieras med federala medel.

-          SSI (Supplemental security income)

• Ett särskilt ekonomiskt stöd riktat till personer över 65 år och barn och vuxna med funktionshinder. Prövas mot inkomst och tillgångar. Ungefär 8 miljoner amerikaner erhöll ersättning från det 2019 och nästan 56 miljarder dollar betalades ut.

En viktig del utgör också Social security. Begreppet omfattar federal ålderspension, efterlevandepension och en inkomstförsäkring för personer med allvarligare funktionshinder. Istället för att vara inkomstprövade styrs ersättningens storlek som huvudregel av hur stora inbetalningar som gjorts till den del av den federala skatten som finansierar dessa ersättningar.  Dock får låginkomsttagare en betydligt högre andel av de inkomster de haft när de arbetade i ersättning. Systemen bygger på att personer med högre inkomst förväntas ha kompletterande försäkringsersättningar. I år beräknas 65 miljoner amerikaner få del av social security-ersättningar varje månad. Ålderspensionen uppgår till drygt 1 500 dollar i snitt per person och ersättningen till funktionshindrade till närmare 1 300 dollar.  De totala kostnaderna är dryga 90 miljarder dollar om året.

Utöver detta finns en rad olika större och mindre system för vissa speciella syften och/eller vissa grupper, allt från ersättning vid arbetslöshet till bidrag för skolluncher. Värt att nämna är också EITC – ett omfattande grundskatteavdrag, inriktat främst på låg- och medelinkomsttagare, särskilt barnfamiljer. Det kan ge upp till 6 600 dollar per taxeringsår i avdrag. EITC kostar för närvarande USA 70 miljarder dollar om året

Utbildningssystemet

Grundläggande utbildning

Utbildning motsvarande svensk grundskola och gymnasium är helt och hållet en angelägenhet och ansvar för delstaterna och deras countyn. Varje delstat har sin egen lagstiftning på området och det finns inget i USA:s konstitution som föreskriver något om rättigheter till utbildning eller dess utformning. Trots det och trots att den federala nivån bara finansierar en mindre del av kostnaderna så är mycket ändå standardiserat.

Barn i USA börjar den egentliga skolan vid sex års ålder och går sen i tolv läsår. Ibland räknas också den ettåriga Kindergarten, som ungefär motsvarar Sveriges förskoleklasser, in. Det är dock bara i ett tjugotal stater som den är obligatorisk. Skolsystemet är vanligen indelat i tre huvudnivåer:

-          Elementary school (år 1-5)

-          Middle school (år 6-8) – benämns ibland också Junior high school

-          High school (år 9-12)

Hur länge skolplikten sträcker sig varierar mellan olika stater. I vissa gäller den hela vägen till och med årskurs 12, i andra tillåts avhopp från mellan 14 och 17 års ålder med vårdnadshavarnas tillstånd. Senast tillgängliga uppgifter säger att omkring 7-8% av personer mellan 18 och 24 år gamla saknar examen från high school.  Problemen är långt ifrån jämnt fördelade. En knapp tiondel av alla skolor står för över hälften av avhoppen. Nästan var tredje elev som tillhör en minoritet (enligt officiell klassning) går i någon av dessa skolor, men endast 8% av vita elever. Andelen som inte fullföljer har dock minskat under hela 2000-talet.

All grundläggande utbildning är gratis i de offentliga skolorna där nästan 9 av 10 amerikanska barn går. Övriga går i privata skolor som i huvudsak finansieras genom skolavgifter och av de institutioner (oftast religiösa samfund) som driver dem. Några få procent får också hemundervisning (home schooling).

USA tillhör de länder i världen som lägger mest pengar på grundläggande utbildning i absoluta tal per elev, exempelvis 6,2% av sitt BNP jämfört med 5,2% för snittet av övriga OECD-länder.

Betyg ges redan i elementary school. Det vanligaste är en femgradig betygsskala från A till F där E av någon anledning utelämnas. Federal lagstiftning ålägger också alla skolor att testa att eleverna gör de framsteg de ska med standardiserade tester. Andra tester används som urval vid ansökan till college och universitet, de vanligaste är SAT och ACT. Kritik av olika slag förekommer (förstås) mot såväl principerna för hur betygen sätts som själva testerna.

Högre utbildning

År 2019 hade ungefär en tredjedel av USA:s befolkning en bachelor’s degree (motsvarar ungefär vår kandidatexamen) eller högre. Sex av tio personer har läst åtminstone någon eller några kurser vid ett college. Andelen med högre utbildning har ökat hela 2000-talet, men skillnaderna mellan olika etniska grupper är fortfarande avsevärda.

Det finns cirka 4 500 universitet och college i USA. Däremot ingen officiell definition på vad som är vad.

Universiteten är dock oftast mer prestigefyllda, mer inriktade på forskning och erbjuder därmed flera nivåer av akademiska examina. På college finns ofta bara möjligheten att avlägga en bachelor.

En rad olika huvudmän driver institutionerna för högre utbildning: Delstater, städer, countyn, stiftelser, religiösa och icke-religiösa organisationer. Stanford är ett exempel på ett universitet som drivs av en icke-vinstinriktad stiftelse, medan UCLA har delstaten Kalifornien som huvudman.

Med få undantag måste studenter i USA betala terminsavgifter, även vid offentligt ägda och drivna universitet och college. Läsåret 2018-2019 låg de i genomsnitt på drygt 10 000 dollar per år på allmänna institutioner som erbjöd fyraåriga utbildningar. Motsvarande summa för privata, ej vinstdrivande låg på hela 35 800 dollar. Till det kommer diverse andra kostnader och avgifter för bland annat boende i studentrum på mellan 11 000 och 13 000 dollar. Det är minst sagt en dyr affär att läsa en högre utbildning i USA. Kostnaderna har dessutom av olika skäl ökat under ett antal år.

För den som inte kvalificerar sig för några av de många stipendier som kan finansiera delar av eller rentav hela studierna så är det antingen egna eller familjens besparingar som gäller, eller studielån. Ungefär 60% av de 20 miljoner personer som är inskrivna vid amerikanska institut för högre utbildning varje år lånar till varierande andelar av kostnaden. Dels finns det särskilda, federala lån, dels privata. De privata har generellt sett både sämre ränte- och avbetalningsvillkor, men man har möjlighet att låna högre belopp.

Så gott som alla universitet och college har olika former av stipendier och numera även ekonomiska stödprogram som riktar sig särskilt till studenter från familjer med låga inkomster. Det finns också ett betydande inslag av privatfinansierade stipendier av olika slag. Det är dock bara knappt 20% av alla studenter på grundnivån som får hälften eller mer av sina årliga kostnader täckta av det.

Antagningssystemet är inte alls så reglerat som i Sverige. Istället är det en rad olika underlag som vägs eller kan vägas in: Allt från resultat på de ovannämnda kunskapstesterna i High school till vilka extra kurser man läst, särskilda antagningsuppsatser, intervjuer och rekommendationsbrev från lärare och andra. De flesta universitet har inofficiella nivåkrav på resultaten från SAT, ACT och andra tester som måste uppnås för antagning. Många har också företräde till utbildningsplatser för personer från minoriteter, även om strikta kvot- och poängsystem för det ändamålet inte är tillåtna enligt ett utslag i Högsta domstolen.

Betygssystemen varierar mer mellan olika institutioner. Vanligt är ett bokstavsystem med A, B, C, D, F som kompletteras med + och – för en mer fin indelad skala än i exempelvis High school. Graderna ska motsvara en bedömning av hur stor procentuell andel av kunskapskraven i kursen som studenten uppnått, så att tex 87% ger ett B+. Dessa grader kan också omräknas till betygspoäng (GPA – Grade Point Average).

Försvaret (United States Armed Forces - USAF)

USA:s väldiga militärapparat står som nämnts under direkt befäl av den sittande presidenten, tillsammans med försvarsministern (Secretary of Defense). Dessutom finns en militär post som kan sägas motsvara vår överbefälhavare, även om titeln i direktöversättning mer blir en slags stabschef för de samlade vapenslagen:

• US Army (armén)
• US Navy (flottan)
• US Marine Corps (marinkåren)
• US Air Force (flygvapnet)
• US Space Force (militära satelliter, missilvarningssystem m.m.)
• US Coast Guard (kustbevakningen)

År 2019 låg försvarsbudgeten på närmast ofattbara 693 miljarder dollar, över en tredjedel av de officiella, samlade militärutgifterna i hela världen. Man kan räkna på lite olika sätt, men om även reservpersonal medräknas så är USAF världens största arbetsgivare. Även med ett mer konservativt sätt att räkna kommer man upp i lite drygt 2 miljoner anställda (varav ca 1,35 miljoner är militär personal och övriga civilanställda). En siffra som endast överträffas av Kinas armé och Walmart-koncernen. Av den militära personalen är drygt 15% kvinnor.

USA har ett rent yrkesförsvar. Värnplikt (draft eller conscription) har förekommit i vissa krig, men har inte använts sen Vietnamkriget för snart 50 år sen. Även de vanliga soldaterna är alltså anställda med lön. De vanligaste villkoren för icke-officerare är att man skriver på för en period om åtta år, varav minst fyra år ska vara aktiv tjänstgöring och resten kan tillbringas i försvarets personalreserv. Vid ett militärt krisläge som exempelvis vid Gulfkriget kan emellertid den obligatoriska aktiva perioden förlängas tills vidare. Rekryteringsbonusar, möjlighet till bidrag till collegestudier efter avslutad militär karriär och förmåner som fri sjukvård även för veteraner bidrar till att många söker sig till militären, antingen för en begränsad period eller för hela sin yrkeskarriär.

 

Försvarshögkvarteret Pentagon (Getty images)

 

Smått och gott

• Pensionsålder
  • Var tidigare 65 år för att få full ersättning från den federala pensionen. Precis som i flera andra länder höjs den gränsen nu successivt utifrån födelseår och är 67 år för personer födda 1960 och senare. Den genomsnittliga ålder personer faktiskt går i pension vid ligger för närvarande på 65 år för män och 63 år för kvinnor.

• Myndighetsålder
• Den bestäms av delstaterna, men är med några få undantag 18 år
• Rösträtt i allmänna val gäller senast från och med 18 år, enligt det 26:e tillägget till konstitutionen från 1971. Vissa stater tillåter något yngre personer att rösta.
• Även åldern för körkort bestäms på delstatsnivå. I de flesta stater kan ett körkort med vissa begränsningar (t ex tid på dygnet, antal passagerare) utfärdas från 16 års ålder. Ett körkort utan begränsningar kan man sen få efter mellan ungefär sex månader och två år, beroende på delstat.
•  För alkohol finns ett federalt försäljningsförbud till personer under 21 år. Däremot finns stora variationer mellan olika delstater i regelverken för om det är tillåtet för yngre personer än så att inneha eller dricka alkohol: Från totalförbud till ganska liberala bestämmelser. Efterlevnaden av förbuden är som väl nästan alla vet låg i många fall.

• Samkönade äktenskap
• Är sen 2015 tillåtet i hela landet, efter att ett utslag i Högsta domstolen ogiltigförklarade de förbud och begränsningar som fanns i vissa delstater.

• Medborgarskap
• Fortfarande gäller – eftersom det följer av konstitutionen – att alla barn som föds inom USA:s gränser blir amerikanska medborgare automatiskt
• År 2014 var ungefär 7% av USA:s befolkning inte medborgare i landet, medan 87% var födda med amerikanskt medborgarskap.
• För att få medborgarskap måste man ha bott i minst 3-5 år permanent och med uppehållstillstånd i USA
• Man måste också kunna läsa, skriva och tala engelska på en grundläggande nivå och visa på kunskaper om USA:s historia och styrelseskick.
• På begäran svära en trohetsed mot USA
• Med medborgarskap följer också skyldighet att tjänstgöra i jury vid rättegångar och att lämna upplysningar vid den folkräkning (census) som genomförs vart tionde år.

• Vapen
• Rätten att bära vapen är inskriven i konstitutionen (Andra tillägget, 1791)
• I senare utslag har Högsta domstolen bl.a slagit fast att det inte är ett brott mot konstitutionen att kräva särskilt tillstånd för att bära ett dolt vapen på allmän plats.
• Särskilda inskränkningar finns också för exempelvis dömda brottslingar och psykiskt sjuka. Förbud mot att bära vapen gäller på vissa platser, t ex i skolor.
• År 2008 ogiltigförklarade Högsta domstolen en lokal bestämmelse i District of Columbia som förbjöd handeldvapen och krävde att jaktgevär och liknande förvarades oladdade och antingen isärmonterade eller försedda med avtryckarlås.
• Regleringen varierar kraftigt mellan delstaterna. Vissa kräver både tillstånd för inköp och vapenlicens för alla vapen, i andra stater är vapeninnehav i stort sett helt oreglerat.

• Minimilöner
• USA har en minimilön om för närvarande 7,25 dollar per arbetad timme i sin federala lagstiftning. Vissa stater har beslutat om ytterligare högre nivåer.

Länkar

https://www.taxpolicycenter.org/briefing-book/how-do-us-taxes-compare-internationally

https://eu.usatoday.com/story/money/2020/04/19/taxes-2020-states-with-the-highest-and-lowest-taxes/111555224/

https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=REVUSA

https://en.wikipedia.org/wiki/Powers_of_the_president_of_the_United_States

https://edition.cnn.com/2021/02/17/politics/where-dc-statehood-legislation-stands/index.html

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_congressional_apportionment

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Congress

https://www.thebalance.com/welfare-programs-definition-and-list-3305759

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_programs_in_the_United_States

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Nutrition_Assistance_Program

https://en.wikipedia.org/wiki/Medicaid

https://fas.org/sgp/crs/misc/RL32760.pdf

https://www.cbpp.org/research/food-assistance/the-supplemental-nutrition-assistance-program-snap

https://www.ssa.gov/news/press/factsheets/basicfact-alt.pdf

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Security_Income

https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_the_United_States

https://www.dosomething.org/us/facts/11-facts-about-high-school-dropout-rates

https://nces.ed.gov/fastfacts/display.asp?id=16

https://www.forbes.com/sites/michaeltnietzel/2021/02/22/new-from-us-census-bureau-number-of-americans-with-a-bachelors-degree-continues-to-grow/?sh=205783457bbc

https://en.wikipedia.org/wiki/Student_loans_in_the_United_States

https://www.savingforcollege.com/article/college-scholarships-statistics

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Armed_Forces

https://www.thebalancecareers.com/what-the-recruiter-never-told-you-3332715

https://en.wikipedia.org/wiki/Driver%27s_licenses_in_the_United_States

Innehåll i denna post:

- Har Sverige högst smittspridning i Europa?

- De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders

- Flockimmunitet - blir det verklighet?

- Arbetslivet efter pandemin

---------------------------------------------------------------------------------------------

Kanske är den på väg att vika nu, den tredje vågen. Kanske ser vi nu snart det riktiga ljuset där tunneln slutar och vi kan återgå till en mer normal tillvaro. Kanske.

Mutationer, vaccinmotstånd och den allmänna osäkerhet som från början präglat allting runt detta virus står där fortfarande som frågetecken. Blir det verkligen möjligt att leva alldeles som vanligt framåt hösten? Eller måste vi fortfarande vara vaksamma? Ha publiktak på konserter och fotbollsmatcher? Uppmana till avstånd och munskydd åtminstone under det som förr kallades influensasäsongen och nu kanske får ett tillägg: Influensa- och covidsäsongen?  Läs mer under kapitlet om flockimmunitet. 

HAR SVERIGE HÖGST SMITTSPRIDNING I EUROPA?

Trots att vaccineringen hunnit en bra bit i EU är det fortfarande höga smittal i flera länder. I veckan som gick kunde vi läsa braskande rubriker om att Sverige nu hade högst antal smittade i hela unionen. Är det verkligen så?

Som bloggen tidigare tagit upp så måste man vara försiktig när man jämför all statistik mellan länder och det gäller inte minst antal smittade. Det finns så oerhörda variationer i både omfattningen av tester och strategier för test. I ett land som Indien utgör de konstaterade smittfallen bara en liten del av det verkliga antalet infektioner, trots att de närmar sig 20 miljoner. I verkligheten visar antikroppstester att redan innan denna tredje våg hade mellan 15 och 30% av befolkningen på olika platser i landet haft Covid-19. Det kan innebära någonstans mellan 250 och 300 miljoner personer, lågt räknat. Men även inom EU finns stora skillnader. Här följer uppdaterade siffror (fram till och med 25 april) för sjukhusinläggningar som ger ett mycket bättre mått på den verkliga smittspridningen. Dock bör man vara medveten om att sådant som befolkningens åldersstruktur, allmän folkhälsa och skillnader i när man bedömer att en sjuk person behöver läggas in också påverkar siffrorna. Korrelationen med rapporterade dödstal (som i hela EU efter första vågen kan bedömas som ganska korrekt när man jämför med statistik för överdödlighet) är också hög, vilket visar att sjukhusinläggningar är ett bra mått för att bedöma verklig smittspridning.

Den här gången jämför vi i tre diagram Sverige med olika grupper av länder inom unionen, samt som nykomling Kanada. Mer om det nedan. Vi börjar med att titta på Sverige kontra ett antal länder i Östeuropa:

 

Vi ser här att flera länder, t ex Slovakien och Slovenien, som tidigare hade en väsentligt högre belastning på sin sjukvård har närmat sig Sverige under den senaste 1,5 månaden. Generellt sett pekar dock patienttalen på en högre smittspridning fortfarande.  I Bulgarien som kanske har den värsta situationen i hela Europa just nu har man heller inte ens genomfört ens hälften av de tester per 1 000 000 invånare som exempelvis Sverige gjort. Eftersom tilldelningen av vaccin är ungefär densamma kan det knappast heller vara en väsentlig förklaring till att något land har högre eller lägre antal patienter som vårdas p.g.a Covid-19. 

Vi går vidare och jämför Sverige med några länder i södra Europa som alla är mer eller mindre tätbefolkade och liksom Sverige har internationellt sett höga officiella dödstal i pandemin. (OBS! Annan skala jämfört med föregående diagram)

 

Tyvärr saknar Spanien officiellt sammanställd sjukvårdsstatistik, men dödstalen efter den kraftiga andra våg Spanien upplevde från slutet av december och en bit in i Februari indikerar att läget är bättre än i grannlandet Frankrike och nästgrannen Italien, troligen ungefär som i Sverige. 

I relativa tal ser Sverige ut att ha fler smittfall nu än samtliga dessa länder, men sjukhusinläggningarna talar ett annat språk, även om skillnaderna långt ifrån är så stora som mot länderna i Östeuropa. Dock har särskilt Italien en väsentligt äldre befolkning och därmed fler i de särskilt sårbara grupperna. Det har också förekommit mediauppgifter om att prioriteringar av äldre och särskilt sårbara har frångåtts i en omfattning som kan påverka antalet som behöver sjukvård. Vi kan nog dra slutsatsen att med undantag för Portugal så har vi i vart fall inte en högre och troligen en bit lägre smittspridning än dessa länder.

Hur ser det då ut om vi jämför Sverige med de länder som är mest lika oss? Stabila, nord- och mellaneuropeiska stater med välutbyggda välfärdssystem och generellt hög tilltro till staten och följsamhet mot regler bland medborgarna? Jag har här även inkluderat Kanada som har mycket gemensamt med denna grupp länder. (OBS! Annan skala även här)

 

Här är plötsligt bilden en annan. Sverige är sämst i klassen sen vi nu nyligen även passerat Österrike. Tyskland har tyvärr inte officiell statistik för alla sjukhusinläggningar p.g.a Covid, men kan att döma av dödstalen ligga på ungefär samma belastning som Sverige och Österrike. Särskilt tydlig är skillnaden mot våra nordiska grannar. Finland som inte är med i diagrammet har ungefär samma siffror som Norge och Danmark. Vi har i relativa tal fler än fyra gånger så många sjukhusinläggningar som dem, en trend vi egentligen sett under hela pandemin. Inte ens under den smittopp som Danmark fick under december 2020 hade de fler än hälften så många patienter p.g.a Covid-19 som vi.

Svaret i korthet verkar alltså bli: Nej, Sverige har inte högst smittspridning i Europa nu och i den tredje vågen. Men vi ligger högst jämfört med länder som åtminstone på papperet borde ha mest likartade förutsättningar för att hålla tillbaka smittan och minska allvarlig sjukdom och död.

DE SVENSKA DÖDSTALEN I JÄMFÖRELSE MED ANDRA LÄNDERS.

Antalet döda i Covid-19 i Sverige var högt i internationella jämförelser efter den första vågen. Som bloggen redan skrivit om är bilden åtminstone delvis en annan efter den andra och tredje vågen. Det har blivit tragiskt tydligt hur mycket svårare det är för länder med sämre ekonomiska och strukturella förutsättningar att hålla viruset någorlunda under kontroll. Denna graf över utvecklingen av totalt antal döda i ett antal länder i Östeuropa och på Balkan jämfört med Sverige illustrerar det:

 

I vissa länder, t ex Polen, syns också tecken på underrapportering av döda i pandemin. De med sämst underlag (Ryssland, Ukraina, Vitryssland) har jag inte ens tagit med p.g.a detta. Några exempel finns dock på länder som verkar ha lyckats bättre än Sverige, även om det till största delen handlar om att viruset aldrig fick något riktigt fäste i denna del av Europa under våren 2020. Med början i oktober i fjol börjar istället den kumulativa kurvan att stiga brant. Oförsiktig strategi, brister i sjukvården, folkhälsa och i viss mån en åldrande befolkning är nog alla delförklaringar. 

Höga officiella dödstal ser vi också bl.a i en rad länder i Syd- och Mellanamerika. Brasilien, Mexico och Peru ligger alla högre än Sverige och länder som Colombia, Chile och Argentina ligger på ungefär samma nivå. Men ingen av dessa länder kan jämföras ekonomiskt eller välfärdsmässigt med Sverige. Vi ligger t ex på plats 16 i IMF:s senaste uppskattning av BNP per capita. Bäst i den delen av världen är Chile på plats 56, med en BNP per capita som knappt är hälften av Sveriges. 

Jämför man istället Sverige igen med länder med liknande förutsättningar är det inte direkt nöjdhet med den svenska coronastrategin i Stefan Löfvéns anda som fyller en. För tyvärr intar Sverige en ganska klar tätplats här.

 

Särskilt i jämförelse med våra nordiska grannländer kan väl ingen tycka att det är en framgång? Om man nu inte som Folkhälsomyndighetens generaldirektör på en presskonferens jag råkade avlyssna umgås med hypoteser om att skillnaderna i utfall bara beror på slumpen. 

Låt oss också komma ihåg att det finns fler länder som klarat den här pandemin lika framgångsrikt som övriga Norden. Några har helt klart haft fördel av isolerade geografiska lägen, främst tänker jag på Australien och Nya Zeeland här. Men man har också med stor beslutsamhet slagit ner initiala utbrott och som ett resultat av det absolut inte behövt ha lockdown ett år i sträck. Här är fler exempel:

Alla dessa länder i Asien har lyckats överraskande väl med att hålla tillbaka virusets spridning. Tidigare erfarenhet av farliga virusepidemier, väl utbyggd och organiserad smittspårning, befolkningar som i hög grad respekterar de restriktioner som lagts på dem. Allt det utan omfattande lockdowns eller ens något i närheten därav annat än kortvarigt och regionalt. 

Visst finns det inslag av slump i alla epidemiska förlopp. Det är t ex känt att digerdöden trots dess oerhörda spridning hoppade över vissa områden i Europa, däribland delar av Polen och trakterna runt Bryssel. Men att ett antal klassiska västerländska välfärdsstater, särskild då nordiska länder, och klassiska tigerekonomier i Asien har klarat sig så mycket bättre än genomsnittet... NEJ, jag tror inte på slumpen här som någon central förklaring. 

Jag kan inte se att statsministern, socialministern och höga företrädare för Folkhälsomyndigheten har fog för sin relativa belåtenhet. Sverige borde ha kunnat bättre. Det är lite som att en tränare i ett Premier Leauge-lag har en av de tre klart högsta spelarbudgetarna. När laget sen ändå slutar bara tia i serien så säger han att det var ju ändå ett ganska bra resultat, vi hamnade ju i mitten och vissa åkte faktiskt ur. Kanske var det bara slump, stolp- och ribbträffar och motgräs som gjorde att man inte hamnade i toppen där man borde ligga.

Tror ni att en sån tränare skulle belönas med förtroende att leda laget nästa säsong? Själv tror jag på sparken. Jättesparken. Det sannolikt välförtjänt. För något måste vara fel med så goda förutsättningar.

Här blir det ingen djupare analys av det dåliga svenska resultatet i form av över 14 000 döda där våra närmaste grannländer i öster och väster inte ens har 1 000 var. Men jag tror att den tillbakalutade, "balanserade" strategin i början inte bara orsakade högre smittspridning rent faktiskt initialt. Den skapade också ett mindset hos tillräckligt stora delar av befolkningen att så farligt var väl ändå inte det här viruset. Det har i sin tur möjliggjort det ofta sena och passiva agerandet under hösten och vintern där man låtit smittspridningen växa till nivåer som är mycket svårare att få bukt med en de relativt låga nivåer som utlöst åtgärder hos mer framgångsrika länder både i vår närhet och på andra håll i världen. Och fler personer som agerat olämpligt har gett oss fler smittfall än man haft i exempelvis Finland, där riskerna med viruset och betydelsen av att hålla det i schack betonades mycket hårdare från första början. 

FLOCKIMMUNITET - BLIR DET VERKLIGHET?

 

Frågan är om inte ordet flockimmunitet - herd immunity - var det begrepp som allra bäst trängde igenom det pandemiska informationsbruset under 2020. Från början fanns här och var en optimism om att med vissa åtgärder på plats för att undvika alltför stora toppar av smitta skulle kunna låta viruset löpa genom befolkningen och relativt snabbt få en immunitet som skulle sakta av spridningen. Oavsett vad som nu sägs är det helt klarlagt att såna tankar styrde den lilla klick personer på Folkhälsomyndigheten som under ledning av den 70-årige epidemiologen Johan Giesecke drog upp linjerna för Sveriges strategi. 

 

Drömmarna visade sig dock vara just drömmar. Både teoretiska modeller och faktiska utfall på hårt drabbade platser visade att kostnaden i form av sjukdom och död var alldeles för hög för att kunna accepteras i de länder som hade lyxen att kunna välja. Och när hösten kom och den andra vågen rullade in så visade det sig att även områden som hade haft högt antal sjuka under den första vågen kunde drabbas hårt på nytt. 

 

Exakt när flockimmunitet är uppnådd verkar vara lite oklart i ordets definition. Men som ett minimum kan man se det som den punkt där antalet immuna individer i populationen blir en så stark bromsande faktor för spridningen att det s.k R-talet sjunker under 1, även utan begränsande åtgärder som social distansering. Då börjar smittspridningen avta av sig själv, även om relativt många fortfarande kommer att hinna smittas innan den helt sjunker undan. 

 

För något år sen menade vissa experter att flockimmunitet för Covid-19 uppkommer redan kring 40% smittade, eller t.o.m lägre. Senare har en dominerande uppskattning handlat om 60-70%. Det skulle i så fall vara möjligt att uppnå åtminstone i länder med en åldersstruktur som den vi har i Sverige om kanske 80% av den vuxna befolkningen vaccineras. Även med hänsyn till att inte ens de mest effektiva vaccin i praktiken ger skydd till varenda vaccinerad individ.

 

Tyvärr har tvivel börjat komma in även kring den siffran. Det handlar både om faktiska observationer av styrkan i andra vågen på olika platser som drabbades hårt redan i den första och om teoretiska beräkningsmodeller. I ekvationen finns också att de nya varianter av viruset som tar över successivt är bättre på att infektera och i vissa fall kanske också ta sig förbi tidigare uppnådd immunitet. R-talet hos Covid-19 är helt enkelt högre nu och då krävs också en högre nivå av immunitet i befolkningen för att verkligen effektivt bromsa smittspridningen så att den klingar av. En relativt ny studie från Pasteurinstitutet i Frankrike uppskattar att över 90% av den vuxna befolkningen måste vara vaccinerad till slutet av sommaren för att effektivt stoppa smittan och nya större utbrott. Siffran kan sänkas om vaccin kan börja ges även till barn och ungdomar under 18. Men den punkten ligger i bästa fall ännu flera månader bort, då ingen av de studier som pågår kring befintliga vaccin har hunnit så långt. 

 

Allt det här och kvarstående frågetecken på en rad andra punkter leder till en osäkerhet vi kommer att få leva med ett tag till. De flesta har nog förstått vid det här laget att viruset SARS-COV-2 inte kommer att utrotas och försvinna från jordens yta. Men vad det innebär för oss, DET vet vi inte mycket om nu. Ganska troligt verkar ändå att vi inte ska behöva genomgå något lika omfattande och dramatiskt vad gäller sjukdom, dödsfall och olika inskränkningar i våra vanliga liv som vi behövt uppleva det senaste dryga året. Mycket kommer att avgöras av virusets förmåga att ta sig igenom det skydd vaccinet ger genom nya mutationer, hur sjuka vi i så fall blir och hur snabbt modifierade vaccin kan komma fram och distribueras. 

Skulle jag göra en killgissning så blir det att vi här i den rika västvärlden kommer att märka av viruset i vår vardag åtminstone något år till och att vi även efter det kommer att ha det som en mindre bemärkt, men ändå följeslagare. Att vi kommer att behöva komplettera med mer vaccin, kanske inte varje säsong men kanske varannan, var tredje. Men det är verkligen en gissning. Det kan mycket väl visa sig att jag antingen underskattat eller överskattat virusets påverkan på oss på 3-5 års sikt. 

I de fattigare delarna av världen är nog tyvärr virusets framfart inte på allvar bromsad än på något år. Det kommer att ta tid att nå ut med vaccin och på åtskilliga ställen kommer det att finnas hinder av olika slag mot att få människor vaccinerade. Även om de rikare länderna tar sitt ansvar och på olika vis hjälper till med att säkerställa att vaccin når ut till hela världens befolkning. Så en global flockimmunitet är nog även i ett best case scenario minst ett par år borta.

 

https://www.nature.com/articles/d41586-021-00728-2

https://www.jhsph.edu/covid-19/articles/achieving-herd-immunity-with-covid19.html

https://www.cnbc.com/2021/04/15/herd-immunity-experts-discuss-if-its-possible-to-reach-covid-immunity.html

https://www.bbc.com/news/health-56722186  (där man kan läsa om att smittan fortsätter sjunka i Israel trots att samhället nu öppnat upp alltmer efter att mer än halva befolkningen vaccinerats och ytterligare ett antal procent har naturlig immunitet efter genomgången infektion)

ARBETSLIVET EFTER PANDEMIN

Här i det rika Sverige med sin högautomatiserade och högspecialiserade arbetsmarknad kunde många av oss i mars i fjol bidra till att "platta till kurvan" genom att helt enkelt ta våra datorer och gå hem. Väldigt många av oss har blivit kvar på våra "hemmakontor" med bara enstaka gästspel på det riktiga. Själv har jag i skrivande stund inte varit inne på jobbet sen början av oktober. 

Mycket har skrivits och spekulerats om vad som kommer att hända efter pandemin. Men det är mer än så. På många ställen pågår nu både planering och åtgärder för ett delvis förändrat arbetsliv med mindre fysisk närvaro på kontoret än tidigare och större möjligheter att arbeta på distans. Även på längre avstånd. Både på min egen och min livskamrats arbetsplatser planeras nu för en minskad lokalyta och övergång till s.k aktivitetsbaserade platser. Med det menas att du inte längre har något eget skrivbord när du är på kontoret, utan får sätta dig där det finns plats. När du inte längre behöver sitta och jobba vid skrivbordet så ska du, utom för kortare möten, flytta dina grejer så att någon annan kan sitta där istället. Det finns nämligen inte heller skrivbord åt alla anställda samtidigt. Man räknar med att en stor del av arbetsstyrkan vid varje givet tillfälle är på någon typ av möte eller förrättning, arbetar hemifrån eller är frånvarande p.g.a VAB, sjukdom eller annan ledighet. 

På vissa sätt är det en rimlig tanke. Jag har suttit i stora kontorslandskap rätt många år nu och det känns ofta ännu mer sterilt och opersonligt när man stirrar ut över en lokal där mer än hälften av skrivborden står tomma. Och där ikring ligger tydligen också ofta snittbeläggningen enligt forskning. 

Men det finns också problem och frågetecken. Forskningen kring aktivitetsbaserade kontor har visat på både positiva och negativa effekter. En del större arbetsgivare som infört det har fått göra ganska stora modifieringar efterhand och delvis återgå till mer fasta arbetsplatser, Swedbanks huvudkontor är ett exempel. Nu är vi också i en ny situation när det ska kombineras med ett för många anställda relativt omfattande arbete hemifrån. Min arbetsgivare räknar med att vi kommer att arbeta hemifrån i snitt 40%. Även där finns garanterat både plus och minus. Kan man arbeta hemifrån ett par dar i veckan kan man förhoppningsvis planera in så att man kan utföra mer av det mer intellektuellt krävande ensamarbetet som för många kräver mer ostördhet och där forskningen visat att kontorslandskap försämrar produktiviteten. Då går det kanske lättare med en ännu mer stimmig och tätbefolkad kontorsmiljö. Men hur blir det om man inte får sitta ihop med sina närmaste kollegor? De personer vars relationer med oss ofta har en stor betydelse både för vårt arbetsresultat och vår allmänna trivsel och välmående. Både på och utanför jobbet.

Hur ska det fungera med den personliga utrustning som många är beroende av för att hålla problem med axlar, nacke och liknande i skick? Stolar, rullmöss och annat. Helst skulle man vilja ha arbetsplatser där all utrustning var "intelligent" och anpassade sina inställningar till den som loggade in på den. Även stol och skrivbord. Det mesta av de tekniska förutsättningarna för att åstadkomma det finns nog redan, men vi är inte där än i praktiken.

Alla legala aspekter kring ökat hemarbete är heller inte lösta. Pandemin var ett slags undantagstillstånd, men nu pågår vad jag förstått ett intensivt utredningsarbete på Arbetsmiljöverket med påtryckningar utifrån om att lösa ut ett antal frågor om allt från arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i hemmet till försäkringsskydd. 

Jag måste tyvärr säga att jag just nu ser mer risker än möjligheter. Det kan vara ett attitydproblem från en gammal räv i arbetslivet. Men det kan också vara trettio års erfarenheter av olika typer av förändringar och hur det har känts innan när mina farhågor och invändningar senare visat sig vara till stor del berättigade (vilket de naturligtvis inte alltid har varit). Samtidigt vill jag gärna ha möjligheten att arbeta hemifrån ett par dar i veckan, alltså ungefär som min arbetsgivare önskar. Men också kunna träffa mitt team och andra jag jobbar mycket med åtminstone några dar i veckan. Den sortens fysiska interaktion och närvaro tror jag för de flesta av oss aldrig kan ersättas helt av aldrig så bra teknik för digitala möten.

https://e2b2.se/aktuellt/genomforda-moten/200416-kunskapslunch/ 

https://www.chalmers.se/sv/institutioner/ims/nyheter/Sidor/Darfor-fungerar-bara-vissa-flexibla-kontor.aspx

https://www.finansliv.se/artikel/sa-har-swedbank-forandrat-sitt-kontor/