jonesiskt

Alla inlägg under september 2017

Av Henrik - 29 september 2017 07:45

Frågan skaver i mig. Den är mångbottnad och komplex, särskilt för en liberal. Jag vill ändå göra ett försök att svara på den. Eftersom många motiverar sin syn på frågan med upplevelsen av ett konkret, politiskt hot från svenska nazister vill jag börja med att titta på det.


Utgör nazismen ett hot mot Sverige idag?

Det enkla svaret på frågan är NEJ. Skälet är mycket enkelt: Det finns inga som helst tecken på att de olika högerextrema grupperingar som genom åren avlöst varandra förmår samla mer än ett några få tusen personer. De flesta av dem inte ens aktiva när det kommer till sådant som demonstrationer och annan politisk verksamhet.


Nazismen har inte och har aldrig haft någon jordmån i Sverige. Deras oöverträffade rekord är 27 000 röster. Det var i kommunalvalen 1934, när nationalsocialismen torde ha stått på sin propagandamässiga topp. I riksdagen lyckades de aldrig ta sig in av egen kraft ens då (ett par högerpartister gick över till partiet, men dessa platser gick förlorade i valet 1936). Efter kriget har de varit helt marginaliserade och de få som dragits till dessa organisationer har i huvudsak varit lika marginaliserade de med.


Inför valet 2014 gjorde Svenskarnas parti – som åtminstone kan betraktas som kryptonazistiskt – den största satsningen på många år från en sån gruppering. Klistermärken, affischer och ett intensivt propagerande i forum där det var möjligt. Resultatet? Lite över 4 000 röster. Inte ens en promille av de som röstade. Året efter las partiet ner.


Att tro att nazismen skulle kunna vinna terräng på allvar i Sverige om vi inte mobiliserar i något slags kamp mot dem på gator och torg eller att de kan få någon form av politiskt inflytande om vi inte förbjuder dem är att se spöken på ljusa dan. Det är inte vänsteraktivisternas stora motdemonstrationer eller det ständiga pratet om nazistfaran som håller dem tillbaka i opinionen. Det är att vi helt enkelt inte är ett folk som gillar icke-demokratiska extremrörelser som vill förvandla vårt land till en repressiv diktatur.


Däremot är nazistiska organisationer naturligtvis i allra högsta grad ett potentiellt hot mot enskilda personer och grupper. Precis som deras militanta och i grunden lika fascistoida motsvarigheter på vänsterkanten. Precis som islamistiska extremister också är det. Det hotet är verkligt och ska inte negligeras. Det är oerhört viktigt att dessa grupper bevakas noga av säkerhetspolis och underrättelsetjänst och att vi utnyttjar alla möjligheter i rättssystemet att döma de personer som begår våldsbrott till så långa straff det bara är möjligt. Att genom förbud tvinga nazistsympatisörerna under jorden skulle i värsta fall kunna bli rent kontraproduktivt, då det skulle försvåra möjligheterna att bedriva underrättelseverksamhet mot dem.


Rätt att demonstrera – vad känslorna säger


Även den här frågan är enkel att besvara. Naturligtvis känns det inte trevligt att män i någon slags kvasiuniformer med suspekta symboler marscherar runt i våra städer och skriker ut budskap som i bästa fall ”bara” är antihumanistiska. Självklart förstår jag att det är ännu obehagligare för människor som upplever sig vara ännu mer i skottgluggen för deras hat och aggression.  För övrigt hatar verkliga högerextremister liberaler nästan lika mycket eller ibland t.o.m mer än vad de hatar personer med vänstersympatier. I just mitt eget fall skulle de om de visste att jag förutom att vara liberal också är dottersonson till en judisk man se mig som en folkfiende och rentav en ”rasfrämling”.


Känslomässigt har jag inte den minsta sympati för dessa människors rätt att uttrycka sina åsikter genom att demonstrera utanför synagogan och samtidigt som bokmässan pågår.


Rätt att demonstrera – rimlighet utifrån vår lagstiftning rent allmänt

Vi har i Sverige genom vår grundlag rätten till åsikts- och yttrandefrihet gentemot det allmänna. Dock finns en passus i Regeringsformen som medger rätt till särlagstiftning för att stoppa organisationer med en rasistisk eller rent militär agenda. Den har hittills inte utnyttjats, men den finns där. Vi har också genom vår förtalslagstiftning och Lagen om hets mot folkgrupp (LHMF) en hel del inskränkningar i rätten att fritt uttrycka vad vi tycker utan att straffas för det. Jag skulle t ex mycket väl kunna bli dömd för förtal om jag skriver bloggar om en dömd pedofil, eftersom det faktiskt kan vara förtal. Även om man bara sprider helt korrekta uppgifter om vidrigheter en människa haft för sig.


Sen har vi faktiskt också en inskränkning i mötesfriheten som gör det olagligt att ordna ”pornografiska föreställningar”


I perspektiv av allt det här verkar det faktiskt inte som särskilt extremt att lägga på ytterligare en inskränkning som innebär att nazistiska organisationer (hur nu en sån ska definieras, det kan ju rimligen inte räcka med att x antal vänsteraktivister skrivit på sociala medier att de är fascister, rasister och nazister) inte tillåts hålla offentliga manifestationer.

 

Från en av NMR:s tidigare demonstrationer


Den här sortens sätt att resonera kallar jag ”logik inom systemet”. Dvs: Givet vissa förutsättningar, t ex en viss lagstiftning, så kan jag tycka att saker är rätt eller fel. Även om jag tycker att premisserna är i grunden felaktiga. Jag använde den här logiken vid några tillfällen i min bloggserie om dödsstraffet för att förklara att jag kunde vara emot dödsstraffet i sig självt, men acceptera att givet systemet så var det helt rätt att döma en stor del av personerna på Death Row till lagens strängaste straff.


Sen skulle jag personligen hellre se att förbudet inte knyts specifikt till högerextremister, utan alla uttalat antidemokratiska rörelser. Jag förstår inte varför vi skulle tillåta rödfascisterna i AFA att marschera på våra gator om vi förbjuder NMR.


Rätt att demonstrera – det liberala perspektivet

Nu måste man ju kunna höja sig till en mer principiell nivå också.


Om man försöker se lite objektivt på olika, politiska grundideologier inom det mer ”normala” spannet så bör man kunna medge att de alla har sina förtjänster:


-          Det typiska vänsterperspektivet betonar vikten av solidaritet och samhällets ansvar för svaga och utsatta. Annars riskerar vi ett kallt och obehagligt samhälle som lämnar individer helt åt sitt eget öde även när de inte har förmågan att klara sig själva.

-          Det typiskt konservativa perspektivet betonar vikten av kontinuitet, ”ordning och reda” och känsla av samhörighet och någorlunda likartade värderingar i ett samhälle för att det ska fungera och inte bli för oroligt och konfliktfyllt.

-          Det typiskt liberala perspektivet tar individernas frihet som bas för det goda samhället. Enskilda människor får inte utsättas för en mängd begränsningar av sin frihet eller rentav förtryck för att det anses ligga i samhällets och/eller olika gruppers intresse att göra det.


Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att ett bra samhälle bara kan byggas genom att ta hänsyn till alla de här aspekterna och göra svåra, men nödvändiga avvägningar mellan dem. Min roll som liberal är då i första hand att stå upp för det frihetliga, individuella perspektivet.


Det här är särskilt viktigt eftersom alla grundideologier dras med svagheter. Både vänsterideologier och konservativa dito har ibland svårt med det här med individers fri- och rättigheter, när de upplever att de står i vägen för vad de ser som det goda samhället. Inte så få människor har en ryggmärgsreflex att vilja förbjuda saker de inte personligen gillar, utan att närmare reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av sånt i ett samhälle. Alla socialistiska samhällen har ägnat sig och ägnar sig åt olika grader av förföljelser av oliktänkande. Alla konservativa samhällen trycker mer eller mindre ner människor som vill gå sin egen väg på ett vis som utmanar moraliska/religiösa tabun och regler.


Därför måste liberalens första reflex när andra ropar på förbud och inskränkningar i yttrandefriheten vara negativ. Det är kanske rentav vår allra viktigaste uppgift som en del i ett samhälle som har att balansera de här olika perspektiven. Vår ståndpunkt ska vara att undantag endast ska medges i mycket speciella fall. Vi tror heller inte att det goda samhället byggs genom att straffa människor bara för att vi tycker att deras åsikter är vidriga. Av det skälet är det naturligt för mig som liberal att vara emot LHMF, hur vällovligt syftet med den lagen än är. Jag skulle kunna tänka mig en slags utvidgad förtalslagstiftning som gör det möjligt att straffa personer som kommer med medvetet felaktiga och vilseledande påståenden, t ex ”En majoritet av homosexuella män är pedofiler och tänder på pre-pubertala barn”.


Nu tycker jag inte att det är något av samhällets större problem att vi har LHMF, eller att lagen skulle hindra en öppen diskussion om vissa frågor som en del påstår. Men principiellt är jag ändå emot den sortens lagar.


Så är då förbud mot nazistiska demonstrationer ett sånt undantag som även en liberal kan leva med? Jag är mycket tveksam till det, men det ska också ses i ljuset av det jag inledde bloggen med: Att jag inte ser nazismen som något reellt politiskt hot. Att bara generellt förbjuda nazistiska åsikter att manifestera i det offentliga rummet är en för långtgående åtgärd. Den öppnar dessutom för en del svåra tolkningar, det är som sagt långt ifrån lika enkelt att definiera nazism som många påstår. Det sluttande planet finns också där. Får vänsteraktivister igenom ett nazistförbud kommer de snart att börja ropa på mer.


Vad jag har lättare att tänka mig är inskränkningar i hur och när politiska manifestationer av denna typ får genomföras. Vi är tio miljoner människor som ska dela på det offentliga rummet och kunna vistas trygga där. Vi måste alla kunna stå ut med att det alltid kommer att innehålla saker vi personligen inte gillar. Men vissa regleringar är ändå fullt rimliga. Det är inte liberalt att stödja de årliga orangistmarscherna som protestantiska grupper genomför i Belfast genom katolska kvarter. Det offentliga rummet ska inte användas för medvetna provokationer av den typen och sökande av konflikt och bråk. Det är ett just ett rum där vi ska samexistera genom visande av ömsesidig hänsyn. Vi tillåter inte att folk springer omkring nakna eller sätter sig mitt på trottoaren och blockerar vägen för förbipasserande. Att godkänna att människor sätter upp hemsidor där de skriver om hur mycket de hatar muslimer är inte samma sak som att de ska tillåtas sätta upp affischer med det budskapet på offentliga anslagstavlor och liknande ute på stan.


Sett från det perspektivet så förefaller det mig rätt självklart att NMR och liknande organisationer inte bör ges rätten att marschera förbi synagogor eller lägga demonstrationer på första maj eller i anslutning till event som Bokmässan. Inte heller torde det i normalfallet med tanken på risk för ordningsstörningar vara rätt att de får marschera på centrala platser eller på tider när många människor är ute i rörelse. Vi borde helt enkelt kunna tillämpa ett regelverk där obskyra organisationer med ytterst få sympatisörer och därmed ett begränsat allmänintresse får hålla sig på mer avsides belägna platser och på tider.


Detta skulle inte lösa alla problem, men det skulle för mig personligen vara en rimlig kompromiss när jag ser på frågan med mina liberala glasögon påtagna. Och det skulle inte ge dessa grupper den martyrroll de gärna vill ha. Skulle sen vänsteraktivisterna avhålla sig från att ge dem uppmärksamhet genom motdemonstrationer med fysisk konfrontation av olika slag så tror jag det finns goda möjligheter att rörelsen snart skulle börja tyna bort. Det är ju i konfrontationen med sina fiender och samhället de får mycket av sin livsluft. 

Av Henrik - 12 september 2017 19:36

Limerickar dök upp – dock ej under det namnet – i England under 1700-talet. Populära på allvar blev de dock först under nästa århundrade.  Författaren, poeten, musikern, illustratören m.m Edward Lear var en starkt bidragande orsak till det. Han sägs bland annat ligga bakom följande:


There was a young lady of Niger
who smiled as she rode on a tiger;
They returned from the ride
with the lady inside,
and the smile on the face of the tiger.

 

Någonstans i slutet av 1800-talet börjar termen limerick användas. Om du till äventyrs inte känner till det så är Limerick en stad i södra Irland, ungefär lika stor som Jönköping. Varför Limerick gav namn åt limerickar är inte helt klarlagt. En ganska bra teori är att det vid samma tid förekom en sällskapslek byggd på nonsensverser där man i refrängen skulle ha med orden will you come to Limerick.


Limericken har som så mycket annat här i världen genomgått förändringar från sitt ursprungliga format. Grundidén har dock alltid varit en vers med fem rader, där rad 1,2 och 5 ska rimma på varandra, liksom rad 3 och 4. I början av sin historia var limerickens sista rad ofta mer eller mindre en upprepning av den första:


There was a small boy of Quebec
Who was buried in snow to his neck.
When they asked, "Are you friz?"
He replied, "Yes, I is —
But we don't call this cold in Quebec

 

(Rudyard Kipling, författare till Djungelboken)

 

Numera är det väl rätt allmänt accepterat att den första raden ska innehålla, helst sluta på, ett ortsnamn eller ett egennamn och att den sista raden ska innehålla någon slags knorr. Dessutom – eftersom limericken bygger på klassiska versmått – så ska den helst ha en rytm och en längd ungefär i den här stilen:


Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta.
Ta-ra-ta Ta-ra-ta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta
Ta-ra-ta Ta-ra-ta Ta-ra-tatta

 

Vissa mindre avvikelser uppåt och neråt tillåts, men det får inte ske på bekostnad av att den rytmiska harmonin går förlorad genom att balansen mellan radernas längd och var betoningarna ligger går förlorad.


Det här låter vid en första anblick kanske inte så svårt. Men faktum är att det är en ansenlig prestation att tota ihop en riktigt bra limerick. Kanske är det också därför som den har varit så populär och inspirerat även en hel del välkända författare och poeter (som nobelpristagaren Kipling) att försöka.



Det finns ett gammalt,irländskt skämt om versformen: ”Det finns tre sorters limerickar: Limerickar man kan dra när både damer och präster är närvarande. Limerickar man kan dra när inte damer men präster är närvarande. Och så finns det limerickar.” Även om orden låter s och en smula mansgrisiga idag så speglar de en djup övertygelse även hos flera lärda som intresserat sig för femradingarna: De är som allra bäst när de är snuskiga. En välkänd amerikansk kulturkritiker sammanställde en antologi med limerickar och deras historia. Hans uppfattning var att de mer ”rumsrena” limerickar som ofta förekom i dåtida tävlingar i dagstidningar ”sällan höjde sig över det mediokra”


Ett exempel på motsatsen, tydligen av vissa ansedd som en av de bästa limerickar som skrivits är denna:


There was a young man from Dundee
Who was plumbing a girl at the sea
Said the girl: Stop your plumbing
There’s somebody coming
Said the plumber, still plumbing, It’s me

 

Tyvärr känns det som limerickar har tappat i popularitet de senaste decennierna. Jag tror att det hänger samman med både att humor blivit alltmer sofistikerad, vass och ironisk och att vi har fått ett mer avspänt förhållande till det sexuella. Det är alltid roligare att skämta om det som är verkligt tabu, vilket kanske till en del förklarar de pryda britternas särskilda förtjusning i limerickar. När vi för lite drygt tio år sen hade en tävling i dåvarande Ordspelsforumet med limerickar var dock intresset stort. Många lämnade bidrag, så även jag. Jag tyckte jag fick ihop några hyfsat bra, även sett till de stränga formkraven. Men det är långt från hyfsat till mästerskap. Jag kämpade en stund idag med att få till en limerick som åtminstone kan leva upp hyfsat till alla tre kriterierna. Det här var vad som till slut kom upp:


När en självsäker herre från Sumpan

Sa till damen på bussen: Hej stumpan!

Sa hon: Stumpan för dig

Jag är inte din tjej

Dra åt skogen och ta dig i rumpan!

 

Rimmen sitter väl där de ska och rytmen följer faktiskt det ideala för en limerick. Men knorren på slutet är ju inte särskilt skojig. Självklart finns det ett antal personer som fått till limerickar på svenska som är bra mycket bättre och roligare. Alla befinner de sig dock i skuggan av den störste av dem alla: Hans Alfredsson.

 



”En genialisk ordkonstnär” skrev jag i söndags kväll på Facebook efter att nyheten om Hasses död nått mig. Och kanske var det i just limerickarna som hans språkliga geni kom allra bäst till sin rätt. Även om han sannolikt komponerat några innan så var det i samband med revyn Svea Hund som det stora flertalet kom till. Den spelades 1976 på Göta Lejon med flera föreställningar varje vecka. Till varje ny föreställning kom också Hans Alfredson med en ny limerick. Senare gavs de ut i bokform, illustrerade av författaren själv på ett sätt som gör dem ännu roligare.



Jag kan väl utan att förhäva mig påstå att jag har en viss språklig förmåga och jag är inte helt oäven på att få ihop rim och verser. Det är nog delvis därför jag är en sån beundrare av hans limerickar. Jag vet hur svårt det är även med en viss talang att få ihop EN hyfsad limerick vid ETT enda tillfälle. Hasse kläckte – även om vi antar att han kan ha haft några på lager – nästan dagligen under flera månader limerickar som varierar från mycket bra till briljanta.


Det som gör limerickarna så enastående bra är just att de har allt: Språkkänslan, rytmkänslan och humorn. Flertalet av dem följer mycket troget de stränga formkraven. Ta t ex en av de mer oskyldiga:


Du är född i en taxi, en Fiat

Till din mor i en SAAB har jag friat

Du är avlad och gjord

I en tvådörrars Ford

Men i Volvo Duett har du diat

 

Gå nu upp till beskrivningen ovan med ”ta-ra-ta ta-ra-ta” och jämför de bägge. Den här limericken har en absolut perfekt rytm!



Roligast är dock naturligtvis de snuskiga. Nån gång i högstadiet skulle vi på en bildlektion öva oss i att uppträda framför en videokamera. Jag deklamerade den där om flickan i Gränna. Jag har märkt att det väldigt ofta är just den som folk kommer att tänka på när Alfredsons limerickar kommer på tal. Själv anser jag inte att den tillhör toppen av hans produktion. Här är en annan jag gillar ännu bättre:


Det var en ung man ifrån Koster

Som till skyddsmedel använde plåster

Det va inte så bra

Som han trodde det va

Så hans fästmös syster blev moster

 

Ett påfallande drag hos många av limerickarna är att de söker utmaningar i form av namn som inte direkt är de lättaste att få ihop två bra rim på. När amatörer skriver limerickar blir det gärna Mora, Skara, Flen och liknande drar Hans Alfredsson till exempel till med:


En urgammal man från Ardennerna

Fick bordellbesök i present utav vännerna

Det blev kyssar och smek

”Jag vill bitas”, han skrek

”Kan nån springa hem efter tännerna”

 

Här vill jag lägga till att om Hasse varit 45 år idag istället för 1976 så tror jag kanske inte att han hade valt ett skämt med en bordell som ett inslag. Men saker måste bedömas i ljuset av sin egen tid och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är en väldigt rolig limerick.



En av de allra bästa knorrarna av traditionellt ”snuskig” art har denna. Hur kunde karln ens få idén att göra en limerick på ”Lorenzo” och få ihop det?

 

" Är det du ", sa grevinnan Lorenzo

till grannfrun, "som oförskämt nänns å´

sprida ryktet att maken

har en vårta på saken??!!"

Hon sa: " Nej! Men jag sa att det känns så!"

 

Andra orter han odödliggjort i limericksammanhang är Risekattslösa, Tahiti, Kalkutta och Ararat. Den mest kreativa limericken när det gäller att få ihop ett rim på ett ortsnamn är dock enligt min mening den här:


En hygienisk varulv från Ugerup

Han drar mot sitt offer sin luger upp

Han skjuter ett hål

Uti deras bål

Med pipett sedan blodet han suger upp


Sen har vi de som är mer gulliga än snuskiga:


En vinterbadare, Jakob

På Värtan igår tog ett vakhopp

Det var kallt nåt så grymt

Hans organ det har krympt

Han fick tina det i en chokladkopp

 

Riktigt bra limerickar drar nästan alltid åt det absurda. Vissa av Hasses alster är dock mer absurda än andra:


En charmör vid namn Manne från Höör

En schimpans på en cirkus förför

Han tar fel stackars Manne

Schimpansen är hanne

Det blir den som förför vår charmöööör

 

Eller varför inte den här?


När Kekkonen var i Taskjent

Han stärkte sin sak med cement

Men han tappade hakan

Ty sen framfödde makan

En staty av en finsk president!

 

Jag har med åren lärt mig åtskilliga av Svea Hunds limerickar utantill och det är inte sällan något jag är med om väcker en association till någon speciell av dem. Säkert skulle jag kunna rabbla upp ett par dussin till, men det tillåter varken upphovsrätten, utrymmet eller tiden. Så jag slutar med den av dem jag nu kommer på som jag tycker är sötast. Den är nummer två av två om staden Baku, huvudstaden i landet Azerbajdzjan. I nummer ett är mannen huvudperson, den fåordige som bara annonserar med ett enda ord när han vill idka lite älskog med sin maka: ”NU”


Men när frun till vår man i Baku
vill ha lite kuckeliku,
så kommer hon naken
och viskar till maken,
"Jag tyckte precis du sa NU!"

 

Tack Hans Alfredson för allt du roade och oroade oss med under många år, inte minst dina fantastiska limerickar!

 

Av Henrik - 1 september 2017 07:45

I den här serien bloggposter har jag försökt ge en bild av dödsstraffet i USA och Texas.  Fokus har legat på att berätta om människor snarare än om strukturer.


De fall jag valde att skildra är förstås ett helt subjektivt urval. En handfull bland de över tusen dödsstraff som dömts ut i Texas sen det återinfördes 1974. Jag har dock försökt välja ut fall som representerar olika viktiga aspekter av dödsstraffet i Texas och USA. Skyldiga som blev avrättade. Andra som satt år efter år tills de dog av ålder. Mördare som var mentalsjuka redan när de begick brottet men ändå dömdes till döden. Mördare vars brott riktade sig mot egna familjemedlemmar. Människor som dömdes oskyldiga och fick tillbringa många år i helvetet.


Berättelserna jag valde är såna som engagerat mig och fångat mitt intresse, oftast för att de innehållit speciella inslag som skiljer ut dem från mängden. Bland de 543 män och kvinnor som avrättats i Texas sen 1982, då Charlie Brooks blev den förste att få de dödande drogerna injicerade i sitt blod, finns också många fall som inte står ut på något annat vis än i sin tragiska banalitet och meningslöshet. Unga män, oftast svarta, som dömts till döden för ett rånmord. Oftast var deras brott inte ens förstasidesnyheter och när de avrättades blev det bara en mindre notis i lokalpressen.

 

En samtida artikel om Charlie Brooks JR:s avrättning. 


Ett typiskt fall är fånge #999050 Cedric Lamont Ransom. Bara några månader efter sin artonårsdag kom han och några kumpaner en decemberkväll 1991 till en man som handlade med vapen från sitt hem. De hade sagt sig vilja köpa några, men när mannen öppnade bakluckan till sin bil för att ta fram dem blev han nerslagen och sen sköt Ransom honom i bakhuvudet. Enligt uppgift för att han sett ansiktet på en av de andra rånarna.


Bara några dagar senare hittades vapnen vid en husrannsakan i Ransoms bostad. Husrannsakan gällde egentligen en annan man som bodde där, så det hela var en slump. Ransom greps och erkände omgående mordet. Nästan på dagen ett år senare dömdes han till döden av en jury i Fort Worth. Det var just det faktum att vapen stals i samband med mordet som gjorde det möjligt för åklagarna att yrka dödsstraff.


 

Cedric Lamont Ransom försökte, trots sitt erkännande, att genom en serie överklaganden förhindra sin avrättning. Den enda egentliga framgång han nådde var att en domstol drygt fyra år efter domen beordrade en ny rättegång avseende själva straffet. Där fick juryn höra att Ransom även varit inblandad i en rad andra brutala rån, varav åtminstone ett resulterat i rånoffrets död. Den nya juryn dömde honom också till döden. År 2003 var hans möjligheter uttömda. En nådeansökan avslogs och två dagar före den planerade avrättningen sa en överdomstol nej till hans allra sista försök att få tillåtelse till ett nytt överklagande.


Den 23 juli 2003 avrättades han. Han avstod från den sista måltid som de dödsdömda på den tiden fortfarande fritt kunde välja bland de ingredienser som fanns i fängelsekökets ordinarie utbud. Fastspänd på britsen nämnde han inget om offret eller dennes anhöriga, men tackade några personer för den hjälp och stöd de givit honom enda till slutet. Han dog en månad före sin trettiårsdag, efter att ha tillbringat i stort sett hela sitt vuxna liv i dödscellen. Det sistnämnda är han långt ifrån ensam om. Han var den 308:e att avrättas i Texas sen återinförandet av dödsstraffet. Idag är det troligt att han dömts till livstid istället.


Vad är det då för mord som även idag leder till dödsstraff i Texas? Det senaste dryga året har fem dödsstraff utdömts. Tre av dem som skjutit och dödad flera anhöriga och i ett fall också några totala främlingar. En fjärde man bröt sig in i ett hus och mördade en 38-årig kvinna och hennes tonårsdotter, enligt uppgift som en hämnd för att hon vittnat mot honom i en annan brottsutredning. Den femte körde på och dödade en kvinnlig kriminalvårdare vid ett flyktförsök från det fängelse där han avtjänade ett livstidsstraff.


Alla männen utom en är klassade som svarta av fångvårdsmyndigheten. Räknar man samtliga fångar som just nu väntar på döden i Texas så är 43% av dem svarta. De svarta utgör ungefär 12% av befolkningen i delstaten. Man bör dock vara medveten om att största delen av skillnaden förklaras av att svarta är överrepresenterade som gärningsmän, 34% av de som arresterades för mord 2010 var svarta. Det råder dock knappast något tvivel om att domstolar i Texas varit mer benägna att döma svarta gärningsmän med vita offer till döden än vice versa.


Den sjunkande mängden dödsdomar i Texas speglar inte någon större förändring i opinionen. År 2015 uttryckte nästan hälften av de tillfrågade i en undersökning ett starkt stöd för dödsstraffet och en fjärdedel uttryckte ett visst stöd. Bara en av tio var kraftigt emot.


Så varför vill då människorna i Texas ha sitt dödsstraff? Jag ser flera orsaker som samverkar:


-          Det ligger i linje med det traditionella värderingarna i sydstaterna

-          Frågan har länge ”kultiverats” av politiker på olika nivåer. Att lova att man ska vara ”tough on crime” har vunnit mer än ett sheriff- och borgmästarval och kronan på verket i detta är att döma ”de värsta av de värsta” till döden.

-          Texas har som många andra stater en historia av våld och i jämförelse med oss här i Norden en hög mordfrekvens. Det är heller inte så ovanligt att dessa mord drabbar helt oskyldiga människor som blir rånade och mördade på jobbet eller rentav i sina hem. Det skapar både skräck och vrede bland vanliga människor och rop på stränga straff

-          I hela den anglosaxiska kultursfären har frågor kring brott och straff en mycket större betydelse än hos oss. Det här är något jag insett gradvis. När en genomsnittlig amerikan eller britt, inte bara fanatiska dödsstraffsanhängare, talar om ”punishment” och ”justice” så har orden en mycket starkare laddning för honom eller henne än för en genomsnittlig svensk. Det är helt enkelt en kultur där vikten av att människor som gjort fel blir straffade är stor och straffet ska också stå i proportion till brottet. Med ett sånt tänkande är det naturligt att tycka att den som dödat någon med avsikt måste dö själv.


Allt det här driver fram en svartvit och oförsonlig syn på människor som begått brott, åtminstone om de är grövre. Dödstraffet är inte en fritt svävande satellit här, utan hör ihop med ett mönster där långa och mycket långa fängelsestraff utdöms på löpande band. Exempelvis sitter just nu ungefär 16 000 personer i Texas fängelser dömda till våldtäkt eller grova sexuella övergrepp på barn. Av dem har över 10 000 (alltså över 60%) straff på 20 års fängelse eller mer. Nästan hälften av dessa straff är dessutom över 40 år eller livstid.


Många ser mördare som icke rehabiliteringsbara; människor som är onda in i märgen och kommer att begå nya mord om de bara får chansen igen. Inga argument om mycket låg återfallsrisk för just mord biter.


Den förra bloggposten tog upp det faktum att det finns en del riktigt otäcka, aggressiva och även i fängelse direkt farliga män i dödscellerna. Men såna män finns även ute i den vanliga fängelsepopulationen. Om teorin att de få procent av mördarna som får dödsstraff är de absolut mest farliga och icke-rehabiliteringsbara stämmer så borde det avspegla sig i vad som händer under deras fängelsetid. Nu är det svårt att jämföra mängden incidenter på Death Row med vad som händer på andra avdelningar. Männen sitter ju isolerade och får numera inte heller fysiskt blanda sig med medfångar. De lämnar aldrig cellen utan att först sträcka ut händerna genom matluckan och få handbojor påsatta.


Nu finns ändå relevant data. På 90-talet gjordes en undersökning där man jämförde hur män som fått sina dödsstraff omvandlade till livstid skötte sig ute i den allmänna populationen jämfört med mördare som dömts till livstid från början eller hade tidsbegränsade straff. Undersökningen hittade inga tecken på att de f.d dödsdömda var våldsammare eller mer aggressiva än någon annan. De hade faktiskt lägre frekvens av överträdelser än kontrollgruppen på flera punkter.


Andra som har studerat vilka ”capital murders” som ger dödsstraff respektive livstids fängelse menar sig inte kunna se någon skillnad där heller som motiverar varför vissa döms till döden och andra inte. Det var också en av orsakerna till att en av USA:s mest respekterade domare för ett antal år sen meddelade att han numera omprövat sitt stöd för dödsstraffet och på sin ålders höst kommit fram till att det inte uppfyllde grundläggande rättsäkerhetskrav.

Avsikten med att skriva var aldrig att göra en lång plädering mot dödsstraffet. Att jag ändå några gånger kommit in på saker jag anser är argument emot det handlar mer om att jag sett det som betydelsefulla fakta i sammanhanget. Mycket annat har jag utelämnat och överlåter åt läsaren att reflektera själv kring.


Självklart finns det många andra berättelser dödsstraffet och de dödsdömda i Texas. Jag hade kunnat skriva mer om processen runt själva avrättningen: Hur allt är reglerat in i minsta detalj i ett ”protokoll” som följs strikt. Jag hade kunnat skriva om de som korresponderar med männen på Death Row, inte minst kvinnorna. En del av dem har t.o.m gift sig med ”sin” fånge. Ett äktenskap utan någon fysisk kontakt fram till den punkt då båren med den avrättade fången rullas ut till ett litet kapell där de anhöriga får möjlighet att röra vid den fortfarande varma kroppen.

Men jag slutar här. Själva dödsmaskineriet, det rullar vidare. Just nu är sju avrättningar schemalagda och de övriga dryga 200 fångarna befinner sig i varierande stadier i de rättsprocesser som långsamt men obönhörligt rullar vidare mot avrättningsrummet i Huntsville och injektionssprutan.

 

Hank Skinner - dömd för mord på kvinnan han levde med och hennes två vuxna, förståndshandikappade söner - och kvinnan som började brevväxla med honom och senare gifte sig med honom. Hon driver en webbplats för hans fall och är övertygad om att han är oskyldig. Jag har läst en hel del om fallet och är inte direkt lika övertygad för att uttrycka saken diplomatiskt.

 

 

Listan över inplanerade avrättningar från Death Rows officiella webbplats (https://www.tdcj.state.tx.us/death_row/index.html) Det ligger något makabert i det här som jag aldrig vänjer mig vid. "Vi tänker döda den här mannen den 18 oktober"


Tack till er som läste. Om någon är intresserad av länkar och tips om litteratur med anknytning till ämnet så kontakta mig så ska ni få ett gäng!

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards