Med jämna mellanrum de senaste åren har debatten rasat om det är rätt att inrätta särskilda tider på vissa badhus då endast kvinnor har tillträde. Häromdagen dök frågan upp i medierna igen. En mamma med två pojkar på fem och nio år nekades tillträde till ett badhus i Uppsala med motiveringen att det var ”Girls only”. Inga undantag; att de båda pojkarna inte ens var i närheten att av puberteten spelade ingen roll.

Frågan om särskilda tider i badhus för kvinnliga badgäster har många bottnar. Den är också intressant i så motto att den verkar dela opinionen på ett annat vis än längst de traditionella stridslinjerna. Så överraskade säkert demokratiministern och miljöpartisten Alice Bah Kuhnke många när hon i våras uttalade sig negativt om idén. Den som är intresserad kan nedan se vad undertecknad från min liberala och i vissa ögons säkert något högerspökiga samhällssyn kommer fram till.

Vid den senaste tidens diskussioner om ”svenska värderingar” har flera påpekat att det man i första hand borde utgå från i moral- och etikfrågor är den svenska lagstiftningen. En klok ståndpunkt, så låt oss se vad den säger.

 Bestämmelser om diskriminering hittar vi i Diskrimineringslagen (2008:567). I den inledande paragrafen uttrycks att lagens syfte är att

… motverka diskriminering
och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter
oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck,
etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning,
funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Viktigast är dock det som står i §12 i lagens tredje kapitel:

12 § Diskriminering är förbjuden för den som
1. utanför privat- och familjelivet tillhandahåller varor,
tjänster eller bostäder till allmänheten, (…)

Med andra ord är huvudregeln att man INTE får stänga ute personer från exempelvis en simhall för att de är babylonier eller snoppbärare. Det är viktigt att minnas det för fortsättningen. Dock finns ett undantag när det gäller kön:

12 a § Förbudet mot diskriminering i 12 § som har samband med
kön hindrar inte att kvinnor och män behandlas olika i fråga
om tjänster eller bostäder, om det har ett berättigat syfte
och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att
uppnå syftet.

Man FÅR alltså diskriminera under vissa förhållanden. Vilka dessa förhållanden kan vara ger oss inte lagtexten någon närmare upplysning om. Om man tittar i förarbetena till nuvarande lag får man bara lite mer kött på benen. Vad som verkar klart är att undantaget är avsett att gälla positiv särbehandling i syfte att främja jämställdhet i en vidare mening. Några exempel som nämns är kollon med självförsvarsutbildning för tjejer och särskilda insatser riktade mot killar för att locka dem till vårdyrken.

Kan särskilda badtider för kvinnor i våra simhallar anses främja jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter? För mig är det uppenbart att frågan måste lyftas till den nivån, både av juridiska och av moraliska skäl. Det räcker inte med en allmän önskan om att lyfta simkunnigheten bland muslimska kvinnor för att vifta undan den princip om likabehandling som – anser jag – är ett av fundamenten i ett humanistiskt samhälle. Det gäller inte minst med tanke på att simhallar är institutioner som drivs i offentlig regi och delvis finansieras av skattemedel.

Den liberala magkänslan är att säga nej, men man bör inte nöja sig med vad ens mage säger i en komplicerad fråga. Det är också lätt att stanna vid tanken att ett tillåtande utgör en indirekt legitimering av de krafter inom främst islam som vill fortsätta inskränka kvinnors rörelsefrihet och möjlighet att delta i samhällslivet på lika villkor. Men även om det på sätt och vis stämmer så innebär inte ett förbud mot skilda badtider att det andra perspektivet vinner. De krafter som gör att föräldrar inte vill tillåta sina döttrar eller män sina hustrur att bada när andra män är närvarande (oavsett klädsel) finns ju kvar och det är inte troligt åtminstone i närtid att ett förbud skulle göra att fler kvinnor och flickor fick tillåtelse eller utan bråk och konflikt i familjen kunde gå bada på en vanlig ”öppen” tid i simhallen.

Vi bör alltså släppa tanken på att ett förbud skulle ha någon reell, positiv inverkan på jämställdheten för de personer det gäller. Den kampen måste föras på andra arenor.

Istället bör vi titta på syftet med att vi har simhallar som kollektiva nyttigheter och delvis subventionerar dem. Simkunnighet är betydelsefullt, inte minst i vårt land där det nästan alltid är nära till vatten. Även den som medvetet undviker badande och simmande kommer med all sannolikhet att röra sig vid eller på vatten vid olika tillfällen i sitt liv. Med det kommer också risken att ofrivilligt hamna i vattnet eller att man är i sällskap med någon annan som gör det. Kanske som förälder till ett badande barn som plötsligt får panik ute i vattnet eller något ännu värre.

I det läget är simkunnighet inte bara ett allmänt positivt värde för att kunna ägna sig åt trevligt friluftsliv, utan en fråga om liv och död. Inte bara för den muslimska kvinnan själv som kanske ändå i någon mening får anses ha ett fritt val, utan andra som inte har haft minsta inflytande eller möjlighet att påverka att hon inte lärt sig simma.

DET är för mig ett tillräckligt starkt argument för att komma fram till att särskilda badtider för kvinnor ändå kan vara berättigat. Även ett enda barn som räddas från drunkningsdöden är tillräckligt för att rucka på principer. Särskilt när man inte har anledning att tro att det leder till något särskilt positivt att INTE göra det.

Att värna liv är helt enkelt en princip som väger starkare än jämställdhet. 

Man kan också lägga till att flickor och unga kvinnor som annars inte skulle få chansen genom det här kan få möjlighet till vattenvana och förhoppningsvis även lär sig simma på riktigt slipper ta itu med det om eller när de senare i livet frigör sig från familjen och traditionens förtryck och väljer sin egen väg i livet där badande bland andra människor oavsett kön ingår som en självklarhet. Därmed främjar man kanske ändå i slutändan allas lika rättigheter mer än man motverkar dem.

Förbehåll 1:

Särskilda badtider utgör en POSITIV RÄTTIGHET, eftersom de förutsätter inskränkning i någon annans rättigheter. Man bör inte dela ut såna lättvindigt, eftersom man då också inskränker andra människors rätt lika lättvindigt. Det måste bli en avvägning i varje enskilt fall. Många badhus är välbesökta och har stamgäster som simmat och badat på bestämda tider i många år. Naturligtvis är det inte helt rättvist mot dem att plötsligt beröva dem den möjligheten. Jag tror dock att det kan lösas på ett rimligt vis i de flesta fall och även bara några få timmar i veckan är bättre än inga alls.

Förbehåll 2:

Någonstans måste man ändå dra gränsen. För mig går den vid att betrakta små pojkar som någon slags sexuella varelser som inte kan tillåtas att bada med sin mamma på en ”Girls only”-tid ens om de som är eller anser sig vara tvingade därtill av religiösa skäl bär heltäckande badkläder. Jag accepterar att jag själv och mina tonårssöner får hålla oss borta. Men inte en femåring. Det är av samma skäl som jag är helt emot att man tar på småflickor slöjor och heltäckande kläder som vore de små vuxna. Jag bor bara några hundra meter från en muslimsk skola. Det är sorgligt att se att en klar majoritet även de minsta flickorna kläs som om de redan måste skydda familjens ”heder”. Att tillåta segregerade badtider innebär inte att man ska sluta arbeta aktivt med integrationen av dessa barn på sådana områden som att de t ex får delta i den ordinarie sim- och idrottsundervisningen. 

På Facebook delas en länk som handlar om hur vi konsumerar ekologiskt, rättvisemärkt och biodynamiskt utan att i de flesta fall personligen ha någon egentlig kunskap om det verkligen gynnar miljön, hjälper fattiga bönder eller är särskilt nyttigt.

Jag skulle tro att de flesta människor har en hygglig insikt om att världen är komplicerad och att våra egna, begränsade kunskaper om den ofta inte räcker till för att ha en säker uppfattning i en fråga. Vi vet också att människor är komplicerade och inte alltid beter sig särskilt konsekvent eller rätlinjigt. Men när det kommer till kritan verkar vi ändå ha svårt att förstå det. Det är som att vårt tänkande vill placera in medmänniskor i fack där vi sen kan dem; analyserade en gång för alla. Snäll. Självupptagen. Duktig. Lat. Idealistisk. Nervös och orolig.

Inte sällan gör vi det så enkelt för oss att vi mer eller mindre med automatik placerar människor i ett fack på någon enstaka parameter, utan att egentligen veta något om hur de egentligen är som personer. Men som stämmer med den världsbild vi redan har och anser vara den riktiga. Man från Somalia: Lågbegåvad, aggressiv, arbetsskygg, troligen fanatisk muslim. Röstade på SD i förra valet: Rasistisk, korkad, självupptagen man från någon mindre ort. Vänstermänniska: Naiv godhetsknarkare. Borgare: Kallhamrad egoist. (I dagens Facebookflöde hittar jag f.ö en artikel som citerar skådespelerskan Lena Endré som sagt att snälla människor röstar vänster. Punkt slut.)

Även om vi tillhör dem som inte dömer ut medmänniskor fullt så lättvindigt som ovan så är de flesta av oss snabba med att bilda oss en uppfattning om andra och sen ha den som mall i fortsättningen. Ibland ändrar vi på mallen, inte sällan med förvåning när personen inte visade sig bete sig eller tycka som vi trodde i en viss situation.

Ibland tvingas vi medge att människor vi känner eller känner till är motsägelsefulla och tycks rymma oförenliga egenskaper i sin personlighet. Vi tycker det är märkligt varje gång det händer och visst är det kanske så att människor oftare än inte beter sig som vi faktiskt förväntar oss. Snällheten går hela vägen in, liksom självupptagenheten. Men hur många beter sig verkligen alltid precis på samma sätt och som förväntat? Poeten Wislawa Szymborska skriver i sin dikt Bidrag till Statistiken som börjar med raden Av hundra människor (är)

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem

… och utifrån mina snart femtio år på Jorden skulle jag säga att siffran nog stämmer ganska bra. För även om de flesta människor är snälla och hyggliga i grunden så har flertalet av oss egenskaper som gör att vi inte vill eller kan vara det i alla situationer.

Det här är vi väl trots allt rätt medvetna om, men när diskrepanserna i människors beteende i olika situationer är större blir vi förvirrade. Ett ofta anfört exempel är män som arbetade som SS-vakter i koncentrationsläger och begick ofattbara grymheter mot fångarna under dagarna. För att sen på kvällarna leka med sina barn och med stort tålamod och vänlighet uppfostra familjens hund. På något vis tänker vi att det inte borde vara möjligt. Trots att historien visar att det är det. Sannolikt har personer som levt på det här viset gjort någon slags inre personlighetsklyvning för att kunna fungera i de båda rollerna. Men även grymma människor kan vara snälla ibland.

Fortfarande pågår en filosofisk och psykologisk debatt kring om människan är god eller ond av naturen. Ifall vårt naturliga sätt att vara är hjälpsam och altruistisk eller självupptagen och egoistisk. Om det utmärkande för oss som Homo Sapiens är förnuft eller känsla. Det är en diskussion som egentligen är obegriplig, för det är ju så uppenbart att svaret på alla frågorna är ”både och” eller ibland kanske till och med ”varken eller”

På senare år har jag funderat alltmer kring de här frågorna och modifierat eller åtminstone fördjupat flera av de synsätt jag hade som yngre. Den bild som då vuxit fram allt tydligare för mig är att både mänskligheten i stort och vi enskilda människovarelser kännetecknas av motsatserna. Mycket av våra liv och våra jag formas i spänningsfälten mellan olika motstridiga egenskaper som ryms i oss. Men även våra samhällen är till stor del ett resultat av den ständigt pågående konflikten. Kanske särskilt i västvärlden av idag, men formeln gäller överallt.

Enkla och okomplicerade har vi aldrig varit vi människor. Inte ens i paradiset, om ett sådant hade existerat. (Rubens)

För i stort sett varje mänsklig egenskap finns en motpol. Vi kan i våra egna personligheter dra mer eller mindre starkt åt ena eller andra hållet. Men även om vi själva är utpräglade åt det ena hållet så kommer samhället alltid att vara fullt av människor som drar åt det andra. Och många kämpar livet igenom en inre kamp kring sin egen kluvenhet. Hittills har jag mest talat om snällhet/empati kontra självupptagenhet och kanske rentav elakhet och ren grymhet. En annan dimension av stor betydelse skulle man kunna kalla asketism-njutningslystnad. Det tycks i människan finnas både en stark dragning åt självspäkning, försakelser och hårt arbete och åt frosseri, lättja och att blint hänge sig åt sina lustar av olika slag. Jag är övertygad att många av de fenomen vi ser i dagens samhälle kan hänföras dit. När vi känner en inre tillfredsställelse att vi kört veckans fjärde, stenhårda träningspass, druckit vår biodynamiska morotsjuice och ätit den kokta torsken med sås på ekologiska ägg så är det vår inre asket som styr oss. Känslan av att det är rätt att uppoffra, avstå och späka sig är minst lika viktig, kanske viktigare än det konkreta resultatet. Dieter, bantningskurer, hårda renoveringsprogram i sommarstugan på semestern och liknande hör dit också.

Det här har förstås alltid funnits i oss. De flesta har väl läst historier om hur människor reagerade under Digerdödens härjningar på 1300-talet: Från tåg av människor som gick omkring och slog sig själva med piskor och fastade till andra som ägnade sig åt utsvävningar och orgier med sprit och sex med främmande människor. Det civiliserade samhället bygger dock på att den asketiska sidan får övertaget. Naturfolk ägnar sig ofta bara några timmar om dagen åt att samla in mat. Resten av tiden upptas av vila, sociala aktiviteter av olika slag och lek, sång och dans. Det hade inte blivit några pyramider eller något Romarrike om människor hållit fast vid den arbetsmängden. Eller ägnat sig att umgås mer än att följa de order som kom från hövdingen, kungen eller kejsaren. Alltså har alla religiösa normsystem mer eller mindre betonat just asketism och försakelser. Inklusive det goda i att lyda överheten och veta sin plats i gruppen, stammen eller samhället i stort. Hade vi inte haft en inre drift att faktiskt foga oss på det viset tror jag inte att aldrig så mycket tvång uppifrån hade kunnat åstadkomma det.

Idag är vi friare än någonsin tidigare i historien och vad händer? Vi skapar självpåtagna bojor. Arbetar mer än vi måste. Tränar mer än vi behöver för hälsan. Äter mat vi inte ens gillar särskilt mycket och går ständigt omkring med dåligt samvete för att vi inte försakat tillräckligt. Samtidigt som de flesta av oss också kämpar med njutningslystnaden. Äter och dricker alldeles för mycket till helgen. Fastnar framför den nya TV-serien i soffan istället för att ta itu med att skruva ihop den där byrån. Köper en pryl vi egentligen inte behöver, eller beställer en weekendresa till Paris fast vi egentligen känner att vi borde ge mer pengar till fattiga och flyktingar istället. Eller kanske betala mer skatt till vård och omsorg. Går omkring med ett ständigt dåligt samvete för det ena eller andra.

Få är de människor som bara ohämmat kan lata sig och njuta av tillvaron eller arbeta hårt utan att unna sig just någonting och vara nöjda med det.

Självklart syns den här klyvningen i oss på samhällsnivån också. Mer nu än någonsin tidigare i historien skulle jag säga. Aldrig tidigare har väl det offentliga samtalet varit så fyllt av idealism och att göra det rätta på alla områden. Både privat och i samhället. Vi upprörs över orättvisor, vill stötta utsatta minoriteter, vill hjälpa fattiga människor till ett nytt liv i Europa, vill rädda miljön och stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som vi inför jobbskatteavdrag som driver privat konsumtion från oss som redan har och förbrukning av ändliga resurser.

Ett jobbskatteavdrag som inte ens de partier som säger sig stå för motsatta ideal ville ta bort när de kom till makten igen.

Vi ägnar oss åt en ohämmad privatkonsumtion som saknar motstycke i historien. Samma person som skrivit flera inlägg om klimatförändringarna i sociala medier under året kan mycket väl ta med sig hela familjen över jul till Thailand. Folk som klagar över orättvisorna i samhället och kapitalismens inneboende ruttenhet kan riva ut ett fullt funktionsdugligt kök i sitt hus och lägga hundratusen på ett nytt. I medierna syns mängder av träningsprogram, dieter och råd hur man lever ekologiskt och miljövänligt. Men lika mycket om hur man gör fett- och sockerfyllda efterrätter, tips på goda (och dyra) viner och öl, reportage från dyra och exotiska resmål, dyra modekläder och så sex, sex, sex. Samtidigt som det klagas över sexualiseringen i samhället. Inte sällan i en puritansk underton (Nästan alla debatter som på något vis handlar om sex, sexualitet och kvinnors kroppar innehåller såna inslag)

En del verkar förundrade över denna motsägelsefullhet, men för mig är det bara vad man kan vänta sig utifrån hur vi faktiskt är som människor.

En annan intressant dimension är Förnuft och Känsla. Vårt mänskliga psyke består av båda och det formar oundvikligen våra personligheter. Utan förnuftet hade vi aldrig byggt dagens civilisation med alla dessa fördelar i form av bra bostäder, tillgång till bra mat, bra sjukvård och olika tekniska hjälpmedel som underlättar vardagen enormt för oss och även ger oss en rikare och mer omväxlande fritid. Men utan känslorna vore vi robotar som inte skulle ha någon glädje av allt det där. Vårt känsloliv är i sig självt dock varken bra eller dåligt med automatik. Vi kan hysa både positiva känslor som hjälper oss i livet och negativa, destruktiva som förstör för oss själva och andra. Och vi kan framför allt lura oss själva många gånger genom att låta känsloreaktioner snarare än förnuftsresonemang styra oss. Vi har nästan alltid en tendens att reagera på en ny situation utifrån våra tidigare erfarenheter och välja en tolkning som passar in mot dem och bekräftar vår egen bild av oss själva. Ofta på litet eller inget faktaunderlag. Samtidigt som vi i en diskussion lätt blir övertygade om att motståndaren är styrd av känslor och irrationella argument, medan vi själva står för förnuftet.

På samhällsnivån ser vi det här också i det offentliga samtalet där fler än tidigare någonsin deltar via sociala medier. Men där det också är mer känslor och mindre sakargument än någonsin. Från alla sidor. Ibland blir det nästan tragikomiskt. Enskilda människor vacklar mellan att faktiskt komma med sakargument (förnuft) och rena appeller eller utfall som bara handlar om känslor. Människor fastnar också i alla möjliga, märkliga idésystem som de fångar upp på nätet. Dåligt underbyggda teorier om kost och hälsa. Vaccinationens faror. Rena konspirationsteorier. Nästan alltid handlar det nog om att man är driven av en känsla. Oro. Missnöje. Ängslan. Misstänksamhet. Ilska. Genom att lura sig själv att man använder sitt förnuft, när det egentligen handlar om att just ta in något i sitt eget system av tankar, värderingar och idéer som bekräftar en känsla man redan har. Och därmed gör en dåligt rustad för att verkligen tänka kritiskt.

Allt det här är mycket väl belagt i forskning vid det här laget och det finns flera utmärkta böcker som t ex Tänka snabbt och långsamt av nobelpristagaren Kahnemann som man kan läsa. Men att få in insikten i våra egna hjärnor är betydligt svårare. Och även i samhället. Vi skulle nog behöva ett slags psykologiskt försvar mot alla konstigheter som florerar på nätet och påverkar människors tänkande negativt. Men det finns mycket lite av sånt än så länge. Och trots allt vi faktiskt vet om hur människor funkar så bygger t ex nationalekonomin i stort sett fortfarande på principen att människor agerar rationellt i sina val. Trots att vi vet att det långt ifrån alltid är så.

Vad man själv kan göra är att aldrig glömma bort att den här klyvnaden finns i en själv lika mycket som i andra och kritiskt ifrågasätta sina egna ställningstaganden.

Vilka fler dimensioner skapar och definierar oss som människor? Längtan efter personlig frihet och självförverkligande kontra behovet av trygghet och närhet till andra människor är också central idag, särskilt i västvärlden. Även här vacklar många av oss och kämpar kanske hela livet med motstridiga känslor. Förr var man mer eller mindre tvingad att hålla ihop i sina relationer. Idag är det inte så och det utsätter många förhållanden för stora påfrestningar som de ofta inte klarar. De flesta av oss vill vara nära våra familjer och umgås med partner och barn. Men vi vill också få tid till våra hobbies och spännande saker utanför familjen. Resultatet för många verkar vara ett ständigt dåligt samvete, parat med en otillfredsställelse över att man inte hinner göra allt man egentligen skulle vilja göra på egen hand.

Näraliggande och på sätt och vis överlappande de andra är att leva i den inre världen och söka ro och balans, kontra att leva i den yttre och söka spänning och stimulans. Det kommer självhjälpsböcker i en aldrig sinande ström om hur vi ska kunna finna ”vårt inre lugn” och harmoni genom meditation, avslappning, mindfulness och allt vad det heter. Samtidigt som vi dagligen läser och hör om allt spännande som finns att göra och uppleva och som andra människor gör. Helst ska man för att vara perfekt både göra de där spännande och utvecklande sakerna och lägga en massa tid på sitt inre liv. Annars är man endera tråkig och passiv eller en ytlig spänningssökare.

Någon hade kanske hoppats att jag skulle sluta bloggposten med några recept på hur vi ska hantera alla dessa motsättningar och de spänningar de bygger upp i oss. Men om inga självhjälpsböcker på 400 sidor verkar klara av det (eftersom nya hela tiden skrivs) så kan jag ju inte rimligen gå i land med uppgiften på bara 4 sidor. Jag tror inte att man kan göra mycket annat än att vara medveten om hur man själv och andra faktiskt fungerar och inte ha en övertro på att det skulle kunna bli väsentligt annorlunda vare sig i samhället som stort eller i den egna tillvaron.

Människor är altruistiska och snälla i många fall, men också egoistiska och självupptagna. Det kan inget samhällsskick eller moralsystem ändra på. Faktum är att det kan bli mycket värre om man försöker bygga på en utopi som utgår från en människa som inte finns på riktigt. Vi kommer att fortsätta att göra både kloka och dumma saker. Vi kommer att kämpa mot motstridiga impulser inom oss själva och pendla mellan olika beteenden och förhållningssätt. Har vi ändå en realistisk bild av hur just vi själva fungerar kanske vi ändå kan slippa de värsta pendlingarna och anfallen av dåligt samvete. Samtidigt som vi avhåller oss från de beteenden som vi verkligen tycker är viktigast att låta bli även om vi ibland frestas att trilla dit igen.

Helt enkelt komma ihåg att ingen i slutändan är mer än människa. Men att det faktiskt finns gränser för vad en människa får och bör göra eller inte göra.