jonesiskt

Alla inlägg under april 2013

Av Henrik - 18 april 2013 21:45

Ett säkert tecken på att en debatt håller på att kantra är när deltagarna i den alltmer övergår till svepande formuleringar, slutar att bemöta varandras argument och tillverkar halmgubbar.  Dessvärre känns det som att diskussionen kring rasism i det svenska samhället som pågått ett tag och nu blossade upp igen i media med anledning av Omar Mustafa-affären hamnat där väldigt snabbt. Jag har den senaste veckan läst ett ganska stort antal artiklar och debattinlägg från personer med olika uppfattningar.  Såvitt jag kan bedöma är så gott som alla människor som jag skulle beskriva som folk med åsikter i en låt vara bred, men ändå politisk mittfåra. Någonstans kanske från socialdemokrater till vänster i partiet till folk med vanliga, allmänborgerliga värderingar som i grunden är positiva till ett öppet och integrerat samhälle där människor med många olika bakgrunder ryms. Ändå är åsikterna väldigt polariserade och även personer som tillhör samma politiska parti står helt uppenbart mer eller mindre främmande för varandras syn. Personer som normalt brukar göra gemensam sak i att ta avstånd från såväl rasism och främlingsfientlighet som religiös extremism och intolerans står nu nästan på varsin sida av en barrikad och skriker åt varandra.  Jimmy Åkesson och hans partivänner sitter förmodligen och myser; de har inte ens behövt sticka ut hakan själva i debatten.


Gellert Tamas publicerade en krönika i gårdagens DN. Den har många poänger, men går också bort sig. När Tamas tar upp migrationsministerns dumma uttalande för ett tag sen skriver han:


Några veckor senare följde migrations- minister Tobias Billström upp sin regeringskollegas uttalande genom att dela in Sveriges befolkning i goda ”blonda” och i de onda, kallhamrade typer som ”inte alls är blonda och blåögda”.

 

Det där är en närmast klassisk halmgubbe – eller straw man som det ju heter på engelska. Tamas tillskriver Billström påståenden han inte alls gjort och angriper sedan dem. Tamas kan naturligtvis som vi andra spekulera om Billström innerst inne hyser icke rumsrena åsikter om personer med annan etnisk bakgrund än honom själv. Uttalandet var som sagt korkat och jag förstod inte poängen med det alls. Men varken jag eller Tamas har någon som helst grund för att påstå att Billström generellt vill dela in Sveriges befolkning i blonda svenskar och övriga, än mindre att han skulle se på den första gruppen som ”god” och den andra som ”ond”. Det är så onödigt och dumt, för Tamas är en så skicklig skribent och har tillräckligt med ammunition för sina egna argument och behöver inte ta till sånt här.


I diskussionen om strukturell rasism har det inte varit mycket bättre.  I de bloggar och krönikor jag läst tycker jag att båda parter målar upp en nidbild av varandras åsikter. De som är tveksamma till begreppets giltighet menar att förespråkarna påstår att precis hela samhället genomsyras av rasism precis överallt. Begreppets försvarare menar å sin sida att motståndarna i princip förnekar alla inslag av rasism utom hos korkade, enskilda individer.  Förde man ett mer sansat samtal skulle man förmodligen upptäcka att man inte skiljer sig åt så mycket när det kommer till vad som händer och sker där ute i den konkreta verkligheten. Men av någon anledning är det viktigare att försvara sitt eget perspektiv med näbbar och klor. Man kan tycka att det borde vara möjligt att se att båda synsätten innebär ett perspektiv där vissa aspekter betonas och andra negligeras och att båda har sina fördelar och problem. Varenda student som läst en grundkurs i forskningsmetodik eller vetenskapsteori vet att bias är en reell fara i varje vetenskaplig studie: När vi försöker applicera en tolkningsmodell på något så blir vi lätt benägna att just tolka i ljuset av det som modellen säger och att se det som stödjer vår teori, men avvisa andra, alternativa förklaringar.


När vi väljer ståndpunkt i en fråga så skjuter vi oftast mer eller mindre omedvetet bort de aspekter av verkligheten som inte stämmer så bra med det vi tycker. Går vi sen in i en diskussion med någon som tycker tvärtom så tenderar vi att bara bli ännu mer avvisande.  Det känns som att det här är extra sant i frågan om Omar Mustafa och hans avgång.  Mitt intryck av de flesta inlägg jag läst är att personen egentligen – i grunden eller från början – är medveten om att frågan är mångbottnad och att det finns saker som talar både för och emot.  Visst blev det ett drev och visst tillskrevs han åsikter och ståndpunkter som det saknades grund för att anta. Visst måste man medge att det finns ett stort värde i att en person som Mustafa får en politisk plattform; att det kan bidra till att ännu fler muslimer tar till sig ett synsätt i ett antal viktiga frågor som stämmer bättre överens med de värderingar som en stor majoritet av den svenska befolkningen i övrigt hyser. Visst måste det också finnas en tolerans för tidigare begångna misstag och visst måste man ha förståelse för att det kan vara svårt för en person i hans ställning att ta helt öppet om sin personliga ståndpunkt i vissa frågor. Men det finns förvisso också flera allvarliga invändningar mot hans lämplighet.  Förutom inbjudningarna av mycket tvivelaktiga personer hade han faktiskt själv gjort flera tidigare uttalanden som kändes svåra att förena med värderingarna hos det partiet han skulle företräda. Han och hans organisation verkar ha kopplingar till personer och organisationer som det finns all anledning att se mycket kritiskt på. Det fanns faktiskt mer än indicier på att det förelåg en värderingskonflikt här som hade kunnat bli mycket problematisk. Dessutom har man bl.a på Newsmill och i DN kunnat läsa flera kritiska eller mycket kritiska artiklar från andra muslimer som inte alls anser att han är någon lämplig företrädare för Sveriges muslimer. Det borde stämma till lite eftertanke hos alla oss som deltagit i debatten om hur svår frågan är och erkänna att de som kommit till en annan slutsats än vi själva faktiskt också har fog för sin åsikt.


Varför bråkar då människor med i grunden hyggliga och vettiga åsikter med varandra istället för att ta upp kampen mot riktiga rasister (som finns i alla kulörer och etniska bakgrunder även här i Sverige) och fördomsfulla, intoleranta människor som dessutom på olika vis vill påtvinga andra sin egen inskränkthet? Ja, om jag det visste.  Dessvärre får jag en känsla av att den polarisering som funnits länge mellan oss och ”de andra” – personerna som verkligen är invandrings- och islamfientliga – håller på att sprida sig. Mönstret att den ena sidan anklagar den andra för att vara okunniga och intoleranta rasister, medan den andra svarar med att de andra är naiva, ”PK” och likgiltiga för vårt lands framtid tycker jag nu kan skönjas även när inga Sverigedemokrater deltar. Det finns en tendens som jag upplever som otäck att faktiskt klistra rasist- och islamofobistämplar väldigt lättvindigt. Å andra sidan är jag medveten om att andra faktiskt lånar av vokabulären på Flashback och Avpixlat när man tycker att debattörer drivs mer av en vilja att stå på den ”goda sidan” och försvara de utsatta än att se lite mer hur saker och ting förhåller sig och att det faktiskt finns problem som inte går att snacka bort och som man måste få snacka om. Det är en oroande utveckling, för det enda den kan leda till är att debatten begränsas  och blir ännu mer polariserad och att kanske ännu fler människor driver över mot de åsikter som Sverigedemokraterna m.fl representerar.


Vi som inte vill ha den utvecklingen borde alla anstränga oss att föra en mer konstruktiv dialog framöver.

Av Henrik - 13 april 2013 18:07

Så har Socialdemokratiska arbetarpartiet fått en affär på halsen igen. Förmodligen i det vällovliga syftet att öka mångfalden också i partiets absoluta ledning valde man på förra veckans partikongress in den blott 28-årige Omar Mustafa från Stockholm. Mustafa har gjort lite av en dubbel kometkarriär: Via en ledarpost i Sveriges Unga Muslimer (SUM) blev han ordförande i Islamiska Förbundet för några år sen och via en styrelsepost i Socialdemokraternas förening för Stockholms stad så blev han alltså invald i partistyrelsen. Som suppleant visserligen, men det är givevis inte kattskit ändå.


Tyvärr för Mustafa så dröjde det inte mer än ett par dagar innan en storm seglade upp kring hans agerande som ordförande i Islamiska förbundet. Han hade till olika arrangemang bjudit in personer som gjort sig kända för kontroversiella uttalanden om både judar och homosexuella. När han ombads förklara och motivera detta så ville han inte göra någon direkt avbön (eller pudel som det numer brukar heta), utan talade om vikten av dialog med olika personer. Därmed lät sig varken kritiker eller media nöja, utan drevet har fortsatt under några dagar. Idag kom så en markering från partiordföranden Löfven: Det är inte möjligt för Omar Mustafa att ha kvar sitt ordförandeskap OCH samtidigt ha kvar sitt uppdrag i sossarnas partistyrelse. 


När ett drev runt en händelse eller någon persons beteende rullar på händer det ibland att det skymmer större och viktigare frågor runt personen eller det denne representerar. Precis så har det blivit i det här fallet tycker jag. Det intressanta i det här fallet är inte om en ung man visat dåligt omdöme vid val av gästtalare på en konferens, än mindre att han i stundens hetta twittrar om att skicka JAS-plan till Israel. Huvudfrågan är istället: Vad är egentligen Islamiska förbundet och vad står det för? Är ett engagemang i föreningen i linje med att inneha en förtroendepost i Socialdemokraterna, eller för den delen något annat politiskt parti som står bakom det vi numer betraktar som grundläggande värderingar kring allas lika värde, jämlikhet och frihet i en sekulär rättsstat? Det framstår som svårbegripligt att ingen i sossarnas ledargarnityr verkar ha ställt sig den frågan förrän nu, i elfte timmen och under galgen.


Det är inte jättesvårt att bilda sig en uppfattning om Islamiska förbundet, de har en hel del material tillgängligt på sin hemsida där man kan läsa. Under rubriken Om förbundet presenteras en punktlista där man sammanfattar vad man står för. Det finns inget riktigt kontroversiellt där, men några saker hade kanske jag ändå velat ha en dialog med Mustafa om ifall jag nu hade varit med i sossarnas valberedning:


  • att Islam innebär en total levnadssätt som behandlar livets olika aspekter.
    • Det här är ju en av de egenskaper hos Islam som brukar tas upp när man diskuterar svårigheter med att anpassa religionen till ett modernt, sekulärt samhälle. Den har en ambition att reglera alla delar av livet och gör inte någon åtskillnad mellan det privata och det offentliga eller det religösa och det offentliga. Vad betyder det här i praktiken? Om en person som hade en hög post i Jehovas Vittnen eller Livets Ord som hyser liknande idéer skulle bli ledamot i partistyrelsen skulle vi säkert inte rygga för att ta en debatt om detta, så varför göra det här?
  • att vi tror på dialog, idéutbyte och samarbete med alla, så länge detta inte strider med Islamiska tron.
    • De flesta av oss tycker nog att det finns en gräns för när dialog och samarbete är möjligt, men när det skrivs som ett förbehåll på religös grund så tycker jag att det är en högst relevant fråga att veta var Omar Mustafa anser att gränsen går för honom själv som muslim när han agerar för sitt parti.
  • att vi följer medelvägen i Islam och förkastar all form av våld, överdrift och extremitet
    • Det låter bra vid ett ytligt påseende, men vad är "medelvägen"? Mina kunskaper om Islam är inte så stora, men såvitt jag kan begripa innebär det inte någon KG Hammarsk syn på Islams stöttepelare, utan tvärtom en ganska konservativ och bokstavstrogen tolkning av Islam i det stora hela. Redan här borde frågor om organisationens och Mustafas egen syn på frågor runt exempelvis jämlikhet eller homosexuellas rättigheter bli högst relevanta att ställa.

Går man sen lite djupare in på sidan så hittar man ett gäng PDF-filer där förbundet försöker förklara sin syn i olika frågor som har med Islam att göra. I dokumentet "Tjugo grunder" hittar man som nr 10 denna:


10. Att erkänna Allahs existens och tro på Hans enhet, att upphöja honom är den mest grundläggande
tron i islam. Vi tror att koranen och den autentiska sunnah beskriver Allahs egenskaper och namn.
Vi tror på alla koranverser utan att förneka någon del eller tolka någon utav dem själva.

Detta uttrycker en bokstavstolkning av Islam och med den följer självklart flera problem. Vad innebär det t ex när det gäller synen på homosexualitet. Kan en person som anser sig vara en rättrogen muslim enligt dessa principer överhuvudtaget acceptera den syn på homosexuellas likaberättigande som Socialdemokraterna står för? För att åter dra en parallell till kristna grupper med motsvarande syn på religösa urkunder så skulle åtminstone jag allvarligt ifrågasätta om en pingstkyrkopastor var lämplig som t ex socialminister, oavsett partipolitisk färg. Jag kan inte se varför man ska ha en annan syn på det hela bara för att personen det gäller råkar vara muslim.


Sen har vi dokumentet Den muslimska familjestadgan, del 1 (det finns ingen del 2 publicerad). Här hittar vi bland annat:


Artikel (7)
Skillnaderna i speciella ansvarområden
Skillnaden mellan mannen och kvinnan i deras karaktärer, talanger samt specifika fysiska och
psykologiska förmågor ger ingen högre status än den andre. Denna skillnad är snarare krav för
personens möjlighet att utföra specifika, vitala livsplikter som den andre inte kan utföra. Detta
är den naturliga tendensen som Allah har bestämt för mänskligheten.
Kvinnor med deras känslor, mjukhet samt feminina sida är källan till stabilitet och social lugn
för män och deras familjer. Med hennes naturliga instinkt och oändliga tålamod i graviditeten,
födseln samt moderskap, ser hon efter barnen och omvårdar dem genom att amma och uppfostra dem samt delta i alla deras angelägenheter. Å andra sidan är mannen med hans
styrka, kontinuerliga uthållighet samt möjligheten att utföra hårt arbete, ansvarig för
uppehället, satisfiera familjens behov samt se efter och skydda dem.

 


När svenska män uttalar liknande åsikter kallas de med rätta för stockkonservativa, gubbslem och annat. Man kan väl utan att använda överord konstatera att det finns vissa krockar mellan det som skrivs här och modern, socialdemokratisk familje- och jämställdhetspolitik.


Artikel (11)
Förbjudet av unioner som inte godkänns av sharian”Sharia-tillåtna giftermål” är det enda sättet som tillåts för mannen och kvinnan att ingå
äktenskap, och det är den enda grunden till bildandet av en familj.
Islam förbjuder alla andra unioner mellan män och kvinnor, även om de falskt kallas giftermål
och den förbjuder också alla saker som leder till sådana relationer.


Vill Mustafa och hans organisation upphäva sambolagen? 


Artikel (14)
Familjens betydelse och nödvändigheten att ha en familjeledare
Familjen, en grupp människor, består av en man och en kvinna, är grundstenen samt den
primära sociala enheten i samhället, och familjen är samhällets pelare. Hur få eller många
antalet familjemedlemmar än når så är de alltid sammanbundna av känslomässiga, sociala
samt finansiella relationer och alla familjemedlemmar ordnas enligt ett system av rättigheter
samt skyldigheter. Pågrund av detta, är ledarskap essentiellt för en oproblematisk skötsel av
familjens affärer och detta ledarskap är qiwaamah som anförtrotts åt männen. Det är en
administrativ position och regleras av heliga koranen samt profetens (fred vare med honom)
sunnah.

Det ironiska är att många av de mest envetna islamofoberna på Flashback och andra nätforum hyser exakt dessa åsikter. Vi tar avstånd från deras mossiga syn med rätta - men hur ser vi på Mustafa och alla andra muslimer som ställer sig bakom idéer som dessa? 


Artikel (16)
Bevarandet av den mänskliga rasen
Enligt islamiska sharian är familjens primära mål att bevara den mänskliga rasen, att sprida
civilisationer över jorden samt att ärva föregående generationer. Allah skapade sexuella begär
i människans kropp eftersom det är den naturliga (lagenliga) metoden till förökning.
För att uppnå detta mål, begränsar sharian accepterade giftermål till giftermål mellan mannen
och kvinnan och således är det förbjudet att ingå andra former av unioner utanför sharians
accepterade former. Likaså är homosexuella relationer som inte leder till avkommor också
förbjudet och preventivmedel är heller inte tillåtet utan båda parters samtyckte.


Jag utgår från att Omar Mustafa står bakom detta, något annat vore ju konstigt eftersom han är förbundets ordförande. Hur detta skulle gå att kombinera med en hög förtroendepost i Socialdemokraterna har jag svårt att begripa och uppenbarligen har till slut även sossarna själva förstått galoppen. Men varför i hela friden verkar ingen ha funderat innan valet i dessa banor?


Det finns som jag skrev i inledningen en fullt begriplig och ur alla synvinklar rimlig vilja att inkludera fler människor från minoritetsgrupper i de politiska partierna eller i samhällets organisationer överhuvudtaget. Vi har idag en stor mängd muslimer i vårt land och de är här för att (i de flesta fall) stanna. Det ligger i allas vårt intresse att vi kan leva tillsammans i harmoni och ömsesidig respekt och tolerans. För att nå dit måste båda parter vara villiga att lyssna och förstå varandras utgångspunkter och bakgrund. Det är dock inte nödvändigtvis detsamma som att vi ska acceptera att parallella men oförenliga värdegrunder permanentas i samhället eller att värderingar vi inte skulle acceptera från etniska svenskar på förtroendeposter eller offentliga uppdrag accepteras bara för att personen är muslim. Vi har utan tvekan ett problem med att även det "moderata" Islam på vissa punkter står för värderingar och åsikter som vi inte vill tillåta att de får genomslag i vårt moderna samhälle. Att det är så kan ha flera förklaringar och kanske kommer utvecklingen att gå i en positiv riktning på snabbare tid än vi tror. Dialog är att föredra, men dialog är inte detsamma som att vi kan acceptera vad som helst. Jag kan inte se att Omar Mustafa är en lämplig företrädare för vare sig Socialdemokraterna eller någon annan anständig politisk organisation så länge han står bakom de åsikter som uttrycks i hans förbunds manifest. Vill någon kalla mig för islamofob för den ståndpunkten så bjuder jag på det.

Av Henrik - 6 april 2013 19:49

Häromdagen på jobbet vräkte jag ur mig något i stil med ”några av de aktiviteter vi har i pipen”.  Just när jag sa det reflekterade jag inte över mitt eget ordval. När jag nu satt mig ner för att skriva en liten bloggpost om floskler dök repliken däremot upp ur bakhuvudet. Varför hoppade den ut ur min mun? Jag, som egentligen föraktar användandet av diverse managementfloskler och gärna vrider mig lite i obehag på stolen när chefen tre pinnhål upp talar om ”resor” och ”utmaningar” på avdelningsmötet.


Språket är människans kraftfullaste verktyg.  Det är en arena för så många av våra behov.  Att lösa vardagsbestyren. Att knyta och bevara kontakter. Att få igenom sin vilja. Att uttrycka tillhörighet. Att få utlopp för sin kreativitet. Att dölja sin osäkerhet. Att tydliggöra innehållet i sina tankebanor för sig själv. Att briljera och imponera på andra. Och en massa andra saker också. Det är lättare att tala om vad språket inte är. I varje fall är det i denna mångfald av syften som vi ska leta efter orsaken till vår förkärlek för floskler. Jag tror nämligen inte att det är så enkelt som nidbilden säger: En människa som försöker verka märkvärdig genom att svänga sig med en massa ord och uttryck som ”låter bra” och visar att hen hänger med i trenderna.


Låt oss dock börja från grunden, med etymologin. Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) definierar floskel kort och gott som ’tom fras’ och tillägger att ordet mest förekommer i plural. Ordet är bildat av latinets flosculos som ordagrant betyder ’liten blomma’, men som också stod för tänkespråk eller sentenser. EIler blomsterspråk: Att snirkligt och vackert men med mer yta än innehåll lägga fram någonting för sina lyssnare. I svenskan är ordet belagt åtminstone sen 1700-talets slut. För nästan 200 år sen skrev till exempel den store Esaias Tegnér:  ”Denna underrättelse är .. utsmyckad med sökta antitheser och andra rhetoriska floskler.”  Jag får lov att erkänna att jag inte vet mycket om vad som ansågs vara floskler på den tiden. Man kan dock lugnt utgå från att det såg ganska annorlunda ut. Medan dagens floskler ofta föds inom ekonomin eller sådant som har med mellanmänskliga relationer att göra så bör det på Tegnérs tid snarare ha handlat om sådant som nationalism, hjältedyrkan och allmän kulturell förfining. Däremot födde säkert då som nu aktuella frågor och trender inom dagspolitiken mer än en tämligen tom fras som gick från mun till mun och blev ännu mer urvattnad på vägen.


Med tanke på språkets mångsidighet och många syften så vore det konstigt om floskler var en avgränsad företeelse i språkets värld. Så är det förstås inte heller. Floskeln har flera kusiner och åtminstone jag är inte man att göra några exakta gränsdragningar mellan dem. Allra närmast ligger väl klyschorna (eller klichéerna) och modeorden.  Men också fikonspråk, eufemismer och plattityder har ett tydligt släktskap och säkert är det många gånger samma jordmån de gror i och skjuter upp som ett slags språkets sega ogräs. För trots att alla verkar rörande överens om hur oönskade de är så fortsätter de att frodas. Och sprida sig. Uppstår ett nytt område att kommunicera om så finns de snart där också. Som vanligt har vi dock en tendens att vara hemmablinda och har lättare att se andras språkliga fånigheter än våra egna. Personalchefen kanske med rätta tycker att fackklubbsordförandens brandtal vid förhandlingsbordet om ”rättvisa löner” är en floskel (för vad är egentligen definitionen på vad som är rättvist och hur ska man kunna avgöra i relation till vad som den ena eller andra lönen är rimlig). När han själv besvarar brandtalet med att ”i grunden måste marknadskrafterna styra” så är han dock knappast mindre floskelartad själv i sitt ordval.  Floskler finns i alla politiska läger och den som förmår göra sig tillfälligt politiskt färgblind och bara lyssna efter innebörden och det faktiska innehållet i det som sägs lär nog upptäcka att ingendera sidan är bättre eller sämre än den andra. Däremot varierar förstås de enskilda politikernas förmåga att uttrycka sig med eller utan floskler.  För att inte tala om hur väl de förmår att få floskler att inte låta som floskler; i dagens mediesamhälle med dess snäva händelsehorisont kanske den viktigaste förmåga en politiker kan ha.


Förutom i politikens värld så är det väl ändå företagandets och ekonomins sfärer som vi mest associerar med floskler. Här vill jag gärna foga in ett litet lästips i form av Lars Melins lilla ”Corporate bullshit” som även om den nu har några år på nacken (2006) innehåller mycket som är både tankeväckande och skrattframkallande.  Melin skriver bland mycket annat om flosklers livscykel (förresten i mångt och mycket en floskel i sig själv). Nya modeord dyker upp, ökar snabbt i popularitet, hörs i allt fler sammanhang från allt fler personer och blir alltmer slitna och tomma. Det minskar också deras värde, samtidigt som nya och mer fräscha ord dyker upp för att beskriva i stort sett samma sak. Sätter man frekvens på Y-axeln och tid på X-axeln så blir resultatet inte sällan en ganska klockformad kurva. Exempelvis nådde ordet ”hungrig” i managementsammanhang sin topp året efter milleniumskiftet , för att därefter ganska snabbt rasa. Åtminstone i skrift.


Som en följd av de stora förändringar som ägt rum de senaste 20,30 åren inom den offentliga sfären så har som bekant management- och ekonomiflosklerna spritt sig även dit när även offentlig verksamhet ska bedrivas enligt ”marknadsmässiga principer”. Eftersom offentlig verksamhet ändå fortfarande är en egen värld så kopieras dock inte allting rakt av, utan flosklerna smälter in i och anpassas delvis till sitt nya sammanhang. Resultatet blir inte sällan ännu mer löjeväckande än inom företagsvärlden, där det ju någonstans ändå finns en rättfram och ganska ärlig fokus på vinst och effektivitet i grunden: Det hjälper i längden inte med aldrig så mycket vackra ord från en VD:s mun om inte bolaget gör en tillräcklig vinst. Inom offentliga sektorn, där jag själv varit verksam större delen av sitt yrkesliv, undrar man däremot ibland över om det finns någon gräns för hur långt man kan komma på enbart personlig smidighet och förmåga att säga de rätta, men i grunden tämligen innehållslösa sakerna. Följande exempel som jag hämtat från en språkblogg i SVD och det kommer från en projektansökan i en kommun:


En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

 

Ja, vad ska man säga. Tablå. Även om det är en aningens extremt exempel, så är det inte så att jag som luttrad statstjänsteman rycker till av förvåning. Jag har genom åren läst en hel del texter som kommit den ganska nära när det gäller att kombinera svårbegriplighet och brist på innehåll med insikt om vilka som för tillfället är de rätta honnörsorden i den verksamhet man befinner sig i. Flera ord klingar dessutom välbekant. Ta bara ordet kvalitetssäkra. För min del kvalar det lätt in på flosklernas topp-10. Det är numer helt omöjligt att göra ens ett mindre arbete utan att det hoppar ut ur någon chefs eller beställares mun åtminstone någon gång. Vad som faktiskt i realiteten skulle innebära en riktig kvalitetssäkring är det givetvis långt färre som kan besvara. Vilket inte hindrar att man anställer fler och fler personer som – vid sidan om kärnverksamheten givetvis – ska arbeta med mer eller mindre diffusa uppgifter kring ”kvalitetssäkring”.


Kanske är det här för mig det allvarligaste med floskler. Att de faktiskt inte bara förblir ”tomma ord”, utan att de i all sin diffushet och brist på innehåll ändå påverkar vår syn på världen och får oss att både tycka och göra saker som vi egentligen inte har särskilt mycket på fötter för. Men det är svårt att göra motstånd, även om man i grunden har ett visst mod och en ställning som gör att man kan kosta på sig att vara lite frispråkig. Vem är egentligen emot kvalitet? Eller för att ta ett annat exempel: För ett antal år sen dök ett nytt uttryck upp i den offentliga managementvärlden: ständiga förbättringar. Det spred sig som en löpeld på Skatteverket i de högre luftlagren och snart dök det upp varianter som gjorde att språkörat skrek i protest: Vi skulle ”sträva mot ett tillstånd av ständiga förbättringar”. Förutom att det kan vara den värsta floskel eller klyscha jag någonsin hört så är den också ett språkligt missfoster grand de luxe. För hur något på samma gång skulle kunna vara en rörelse framåt och ett tillstånd kan jag för mitt liv inte begripa. Naturligtvis blev det i kölvattnet inte bara vackra ord, utan också projekt där ett antal människor varav inte så få konsulter med fyrsiffriga timarvoden satt och kläckte djupsinnigheter och ”planer” under en längre tid utan att något av det, i vart fall inte direkt, kom våra användare eller än mindre de medborgare vi är satta att tjäna till nytta.


 


Låt oss efter det här utfallet mot flosklerna ändå återvända till frågan som ställdes i bloggens början. Varför finns de egentligen? Här vill jag ändå bli lite mer försonlig. Det är lätt att skratta eller t.o.m hånskratta åt managementkonsulter och chefer som kryddar sina föredrag och powerpointpresentationer med de floskler som för tillfället är mest populära i deras egen lilla damm. Det kan också leda till slutsatsen att användandet av floskler mest handlar om att visa sig märkvärdig och ”initierad”. Men jag tror inte att det är så enkelt. För att ta det negativa först så tror jag att floskler ofta tas till för att man är osäker på sin förmåga att med sina egna ord nå fram med sitt budskap. Det blir då rätt naturligt att man tillgriper det man uppfattar som gångbart. De flesta av oss har också en naturlig dragning åt att försöka få en positiv ton i det budskap vi ska framföra. Det ligger i flosklers natur att de blir floskler just för att de låter positiva. Det här är en särskild svårighet, eftersom ett ordval kan vara rätt i ett sammanhang, men en floskel i ett annat. Det är förstås inte fel att tala om ”utmaningar” för att försöka skapa en positiv bild av de uppgifter vi måste lösa för att nå målet. Vid överanvändning eller om det vi talar om faktiskt är något ganska jobbigt och svårt så blir däremot ordet till en floskel. Då är det både ärligare och bättre att kalla det för vad det är: Ett problem.


Jag tror också att floskler i grunden uppstår ur vår naturliga drift till att vara kreativa med språket. Det finns inget ont uppsåt i dem, åtminstone inte från början.  Vi vill helt enkelt hitta nya ord som bättre beskriver något som har betydelse för oss, eller som vi tycker fångar något som inget befintligt ord klarar av. Visserligen har vi nog ofta fel där och ägnar oss åt att uppfinna hjulet på nytt. Men det spelar mindre roll, för det krävs trots allt inte särskilt mycket energi för att hitta på ett nytt ord. Om vi väl lyckas så gör vi det för att andra uppenbarligen känner samma sak för vårt nya ord. För språklig kreativitet handlar lika mycket om att infoga andras innovationer och göra dem till en del av sitt eget, personliga uttryck. Få eller ingen av er som läser det här talar och skriver antagligen på exakt samma vis som hen gjorde för 10 år sen. Ni (och jag) följer med i trenderna både för att det är lustfyllt och för att språk också handlar om identifikation. Man kan ironisera över att vi härmar och tar efter varandra, men kommunikation via talat och skrivet språk vore inte möjligt om vi inte hade haft denna starka tendens i oss. Språk är socialisering och gemenskap. Nils Eriksson, den unge göteborgaren som skapade Ordspel för över 10 år sen, sa i en intervju en gång att en av förklaringarna till att Scrabble är så populärt som spel är just det faktum att spelet går ut på att lägga olika ord och att de orden – även om de inte ingår i något egentligt sammanhang – ändå förmedlar något. Jag tror att han har rätt. Att vi ibland går till överdrift och tänker för lite på vad vi egentligen säger – med floskler som resultat – får vi helt enkelt leva med.


För att i slutet återvända till början så kan vi väl ta min egen floskelanvändning som jag nämnde i bloggens första stycke. Självklart hade jag lika gärna kunnat säga ”några av de saker vi ska göra”. Att jag föll för frestelsen att kläcka ur mig ett par typiska projektklyschor eller floskler (”aktiviteter” och ”pipen”) visar väl att jag ska ta det lite lugnt med att kasta sten i glashuset. Det hindrar dock inte att jag kommer att fortsätta rysa när folk säger eller skriver saker som:


Vi strävar efter att alltid se helheten och arbetar ständigt med kontinuerlig, egen kunskapsförbättring för att stärka vår strategi att positionera oss som ett visionsstyrt företag.

 

http://www.avigsidan.com/avigsidan/floskler.html

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards