jonesiskt

Alla inlägg under februari 2016

Av Henrik - 28 februari 2016 21:01

Lördagen den 1 mars 1986. Telefonen ringer. Mitt nittonåriga jag vaknar sömndrucken och undrar varför någon ringer så tidigt på morgonen (klockan är inte ens nio). Jag svarar. Det är mamma (som är på landet) och jag hör genast på hennes röst att någonting har hänt. Hon ber om ursäkt för att hon ringer så tidigt (hon vet att en lördag går jag knappast upp före elva, tolv). Är det morfar hinner jag tänka. Sen säger mamma:


Det har hänt något alldeles fruktansvärt. Olof Palme har blivit mördad.


Några minuter senare knackar jag på dörren till Erikas rum där hon ligger och sover tillsammans med sin pojkvän. Även jag känner att jag måste berätta. Trettio år senare är de där ögonblicken fortfarande skarpa, liksom för väldigt många andra som upplevde dem antar jag.


Det som händer sen är efter alla år som gått mer fragmentariskt, men många bitar är ändå kvar. De svarta rubrikerna i tidningarnas extraupplagor. Den dova, chockade stämningen bland människor. Berget av rosor på Sveavägen. En röst i ett reportage, en ung kvinna som med gråten i rösten på skånska säger: ”Det är inte sant. Det är inte i Sverige”.


Sen den solkiga fortsättningen. En polischef utan all erfarenhet av riktigt polisarbete tillsätts som chef för det som kommer att bli den utan konkurrens största brottsutredningen i svensk kriminalhistoria. Presskonferens med uppknäppt skjorta och en revolver i varje hand. Kurdspår. Sydafrikaspår. Och så Christer Pettersson. En missbrukare, bosatt i en loftgångslägenhet i Rotebro norr om Stockholm. Kan det verkligen vara möjligt att Sveriges störste statsman (enligt hans supportrar) fallit offer för en ensam knarkare? Årslång häktning. Rättegång. Kan man lita på Lisbeth Palmes ögonvittnesmål? Den oeniga domen. Hovrätten som försätter Pettersson på fri fot. Pressbilderna där han står med en spritflaska i varje hand – en slags märklig parallell till Holmér och hans puffror.



 


Sen blir det ännu mer solkigt. Ebbe Carlsson. Olaglig avlyssningsutrustning. Byte av spaningsledare. Förhör i KU. Privatspanare som torgför alltmer långsökta och orimliga teorier.


Där någonstans tappar jag intresset. För att inte återfå det. Orkar inte längre läsa den senaste teorin som med jämna mellanrum ger en löpsedel i någon av kvällstidningarna. Tröttnar på de evinnerliga analyserna om orsakerna till Palmehatet som tenderar att bryta ut på årsdagar eller när någon ny bok om honom släpps. Orsakerna var kända redan i hans livstid och det är svårt att se att någon ny kunskap kan vinnas på att idissla dem en gång till. Det finns mycket mer aktuellt hat idag från alla håll och kanter i samhället att fokusera på istället.


Fast Christer Petterssons och mina vägar korsas en gång. På en parkväg i Solna får jag se honom komma gående i motsatt riktning. Tillsammans med ett par kumpaner. Jag skäms inte för att säga att jag bytte riktning in på en annan väg. De där ögonen… Sen ser jag honom ytterligare vid några tillfällen. Sina sista år bodde han hos Maranata, alldeles vid Solvalla, där jag nästan varje vardag passerade med bil. Bara ett par månader innan han dog såg jag honom sista gången: Stående vid busshållplatsen en ganska tidig morgon.


Och åren har runnit iväg. Trettio stycken. Vi är inte desamma längre. Mer än en tredjedel av de som levde då finns inte mer och därmed inte heller deras minnen. Många har kommit till, fötts eller invandrat. Människor utan personliga minnen av Palme och hans tid. Vi som var vuxna eller unga vuxna och haft möjlighet att bilda mer personliga och kanske reflekterande minnen är nu alla runt femtio eller äldre. De som kände honom personligen som vänner och kollegor börjar bli gamla på allvar och en hel del av dem har själva gått bort nu. Palme, ja han skulle ha fyllt nittio nästa år. Fast som alla som dör i förtid (även om han var nästan sextio) så verkar han ha blivit frusen i tiden. Fortfarande talar en del människor om att han skulle ha behövts här och nu. Som om en gammal gubbe skulle haft en roll att spela i dagspolitiken.


Det är ändå här det mest intressanta runt Palme står att finna idag. Visst har det gjorts många försök jag uppfattar som relativt ärliga att beskriva honom som den sammansatta person han var. Men sannolikt är det omöjligt att undvika att en framstående politiker som dör som han gjorde blir mytologiserad och åtminstone delvis förvandlad till en symbol. En symbol antingen för det som var rätt eller det som var fel i den epok där han spelade den kanske viktigaste rollen av alla.


Många drömmer sig idag tillbaka till den tiden. Till myten hör också att om bara Palme levt så skulle saker och ting varit annorlunda. Jag är övertygad om att det är fel. Det som har hänt i Sverige från 80-talet och framåt är i mina ögon till största del en oundviklig följd av värderingsförskjutningar som samhällsförändringar som inte uppkommit trots utan snarare till följd av det som socialdemokratins välfärdsarkitekter med bland annat Palme i spetsen skapade efter andra världskriget.  


När människor fick det allt bättre och samtidigt blev mer välutbildade så var det bara en tidsfråga innan de ideal som folkhemmet hade byggts på skulle ifrågasättas. På sätt och vis skedde det redan under sextiotalets vänstervåg, även om den fokuserade på annat än välfärdsstaten med dess regleringar och förbud ”för allas bästa”. Socialdemokratin hade lite i samma stil som Gorbatjov och hans Glasnost trott att man kunde uppmuntra personlig frihet, höja bildningsnivån och bygga en välfärdsstat som byggde på individens autonomi, snarare än på familjen utan att det skulle leda till att den i grunden auktoritära samhällssyn som deras politik vilade på skulle få allt fler motståndare.


I Palmes Sverige hade man, även om det till stor del är glömt nu, inte ens rätten att köpa en telefon som inte var tillverkad och såld i Televerkets egna ”butiker”. Än mindre kunde man välja dagis, skola eller läkare. Reklamradio var förbjuden. LO-medlemmar ansågs vara socialdemokrater antingen de ville det eller inte och kollektivanslöts därför som medlemmar i partiet. Så sent som i slutet av 80-talet ville partiets kvinnoförbund förbjuda parabolantenner för att inte svenskar skulle drabbas av skadligt inflytande från amerikansk kultur. De sociala skyddsnäten var däremot goda, men priset var mycket höga löneskatter.


Människor fick helt enkelt i mycket mindre grad bestämma över de pengar de själva hade tjänat.


Steg för steg har detta förändrats. Nästan aldrig har det parti Palme ledde i drygt sexton års tid gått i bräschen. Snarast har det ofta skett motvilligt och ibland under högljudda protester och domedagsretorik. Men utvecklingen har fortsatt och sossarna har sällan velat backa tillbaka när de fått makten att göra det. Det är många, så även jag, som ifrågasätter om privatiseringsvågen har drivits för långt. Men att staten skulle lägga sig i våra val av mobiltelefoner eller förbjuda föräldrar att själva bestämma vilket dagis deras barn ska gå på tror jag inte det skulle gå att samla ihop ens en betydelsefull minoritet för.


Det välvilliga förmynderi som faktiskt var en av de bärande delarna i sossarnas samhällsbygge är passé idag och skulle inte accepteras ens av flertalet människor med vänstersympatier.


Inget talar för att något hade utvecklats väsentligt annorlunda om Palme suttit kvar som partiledare i säg tio år till. Det är helt enkelt att överskatta hans roll, inflytande och person. Han var vare sig det demokratiska folkhemmets vite riddare eller socialismens onda genius. Det är inte rätt att göra honom till en myt och det bidrar definitivt inte till att dagens generation unga som inte upplevt hans tid får en rimlig bild av hur den på gott och ont var och vem han var.

 


Om människan Palme har jag med flit inte skrivit något. Det finns det andra som är bättre lämpade att berätta. Jag är som sagt inte så intresserad av att psykoanalysera en sen länge död man en hundrafemtitolfte gång. Men jag är intresserad av att läsa om hur levande och reflekterande människor har påverkats av sin egen bakgrund och historia. Därför rekommenderar jag varmt om du inte redan läst den intervjun med Palmes söner Joakim och Mårten. Journalistik som tillåts få utrymme och tid för reflektion. Journalistik som inte skriver på näsan eller försöker skapa sensation. Journalistik man skulle önska att det fanns mer av idag. Läs mer här:


http://fokus.dn.se/palme/


Men själva mordet då? Ja idag, efter trettio år känns det faktiskt inte särskilt intressant längre. Om det inte hade varit för symboliken hade utredningen nog lagts vilande för rätt många år sen. Borde ha gjort det. För chansen att få fast gärningsmannen eller åtminstone slå fast vem det var är praktiskt taget noll och har så varit i många år. Vem det var? Ni som känner mig vet att jag brukar förespråka att söka den enklaste lösningen som förklarar alla kända observationer. Åtminstone såna som kan beläggas som sanna. Inte krångla till det. Även om det finns en del frågetecken leder den metoden fram till ett svar som i mina ögon sannolikt är det rätta. Svaret återfinns på gravplats SO 39 4984 på Solna Kyrkogård. 

ANNONS

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se