Idag är en dag att verkligen fira. Våra grannar i öster har varit självständiga i etthundra år. Sist av de nordiska länderna vann de till slut sitt oberoende, men priset har som vi ska återkomma till varit mycket högt.

Det är i Finland de troligen äldsta spåren efter mänskligt liv i Norden finns. De är faktiskt så gamla att de daterar sig före den senaste istiden, för runt 120 000 år sen. Efter istiden dröjde det dock flera tusen år längre än i Sverige innan det dyker upp fynd. För lite mer än tiotusen år sen verkar jägar- och fångstgrupper ha kommit syd och sydost ifrån. Vilket eller vilka språk dessa grupper kan ha talat vet man inte. Däremot kan man när man tittar på de finsk-ugriska språkens utbredning dra slutsatsen att det som skulle bli det finska språket kommit österifrån. Det har med största säkerhet talats i området i åtminstone 2 000 år, förmodligen längre.

Från öst har också en hel del av de kulturella influenserna och handelsutbytet kommit. Samtidigt märks redan under bronsåldern att det förekommit mycket kontakter med de skandinaviska länderna. Det läget mellan Väst- och Östeuropa har på många vis kommit att prägla Finlands historia på gott och ont.  

Även genetiskt har finländarna en blandad härkomst. I boken Svenskarna och deras fäder från 2016 sammanfattar Karin Bojs och Peter Sjölund resultaten av DNA-prov på Y-kromosomer från tusentals män i bl.a Sverige och Finland. Av dem kan man se att många finska män härstammar i s.k rakt fäderne från en gemensam anfader som beräknas ha levt i trakterna av Uralbergen och Ladogasjön för drygt 4 000 år sen. Därifrån har sen hans ättlingar i flera omgångar migrerat västerut. De anlagen är särskilt vanliga i inlandet och österut. I kusttrakterna däremot dominerar Y-DNA som kan spåras västerut. Det är samma anlag som är de vanligaste bland etniska svenskar och det mesta pekar mot att personer med samma härkomst levde i nuvarande Finland redan för flera tusen år sen. Precis som människor från Finland flyttat till Sverige i många omgångar.

Det är ont om källor till Finlands förhistoria. Det verkar ändå gå att slå fast att ett jordbrukssamhälle gradvis växt fram i det glesbefolkade landet. Helt klart har utvecklingen på de båda sidorna om Östersjön haft många gemensamma drag. Men där ett embryo till en statsmakt börjar växa fram i Sverige på 1000- och 1100-talen tycks det i Finland på sin höjd ha funnits mindre hövdingavälden och mer löst sammansatta grupper. Kristendomen anlände ännu senare än i övriga Norden. Den processen är också början på det som skulle bli en runt sexhundra år lång svensk överhöghet. I början av 1200-talet får en svensk kung en slags välsignelse av påven att lägga under sig Finland och göra det till ett svenskt missionsområde. Några starkare maktgrupper som kunde bjuda allvarligt motstånd till de svenska trupper som tillsammans med präster och annat kyrkfolk anlände till Finland verkar inte ha funnits.

När vi ser på vår gemensamma historia med svenska ögon så bör vi inte glömma detta. Vi började som en ockupationsmakt och förblev det också i vissa stycken. Snart var dock Finland en integrerad del av vårt land, den s.k östra rikshalvan. En ganska omfattande migration från nuvarande Sverige startade redan i slutet av 1100-talet och ledde till en språksituation där som mest ungefär en fjärdedel av befolkningen hade svenska som modersmål. Finska talades i huvudsak på landsbygden och i mindre städer och hade ingen officiell ställning. Överheten var svenskspråkig, men man måste också minnas att det är en förenkling av helheten. Det har hela tiden funnits många svenskspråkiga som var småbönder och fiskare, lika fattiga som sina finsktalande grannar. Finskspråkiga personer som steg uppåt i samhället började ofta tala svenska hemma. Med reformationen på 1500-talet började man också predika på finska i kyrkorna i de finskspråkiga församlingarna. Efterhand kom också lagar och förordningar att skrivas på bägge språken.

Så kommer 1809 och Gustav IV Adolfs misslyckade krig mot Ryssland. Med svenska ögon framstår det naturligtvis inte som en positiv, historisk händelse. Vi förlorar en stor del av vårt land och en hel del av vår självkänsla, redan kantstött efter det snöpliga slutet på stormaktstiden med Karl XII:s nederlag. Finland hamnar under rysk ockupation och förblir så i mer än ett sekel. Men för Finland är det hela inte enbart av ondo. Man får en relativt hög grad av självstyre i det ryska tsardömet. Och brytningen med Sverige gör tillsammans med de nationella idéer som växer fram under 1800-talet att en tydligare finsk identitet börjar växa fram. Författare börjar skriva alltmer på finska och även många svenskspråkiga väljer att övergå till landets huvudspråk. Samtidigt som det svenska har överlevt hela vägen fram till idag och förblivit en viktig del av det som är det finländska.

Eposet Kalevala, kanske det viktigaste verket av alla de som under 1800-talet och början av 1900-talet skrevs för att skapa en finskspråkig litteratur och ett medvetande om den egna historien.

Mot slutet av 1800-talet hårdnar den ryska ockupationen och försök till förryskning görs. Finländarna gör dock motstånd så gott de kan. Under första världskriget försvagas av tsarväldet och 1917 utbryter ryska revolutionen. Ett maktvacuum uppstår. Tiden är nu inne för den självständighetsrörelse som länge växt fram i Finland att handla. Idag för 100 år sen förklarade man sig självständiga.

Tyvärr skulle glädjen bli kortvarig. De interna motsättningarna mellan olika grupper i det nya landet var starka och i början av 1918 utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan ”de röda” och ”de vita”. Det är ett mycket sorgligt kapitel och länge – kanske fortfarande – något av ett nationellt trauma. Om alla krig kan sägas vara smutsiga så gäller det nog i särskilt hög grad inbördeskrig. Bägge sidor begick övergrepp och oförsvarliga våldshandlingar. De vita gick dock segrande ur kriget efter drygt 3 månader, delvis med hjälp utifrån. Därmed grusades också de ryska kommunisternas planer på ett rött Finland som skulle ingå i det kommande sovjetväldet.

Över 5 000 människor på den vita sidan stupade eller mördades. På den röda sidan dog över 30 000, många i de fångläger som upprättades efter krigsslutet. Om allt det här vet vi i Sverige skamligt lite.

Ett sargat Finland påbörjade ändå sin tillvaro som ett självständigt land. Motsättningarna fanns kvar och fortfarande var det ett fattigt land där stora delar av befolkningen levde under mycket kärva villkor. Sakta, sakta började ändå livsvillkoren förbättras.

Så, bara lite mer än tjugo år efter självständigheten och inbördeskriget hamnar Finland mot sin vilja på den storpolitiska arenan. Den stora grannen i öster, nu under namnet Sovjet, har inte på något vis upphört att vara vad den alltid varit och alltjämt  är: En aggressiv, imperialistisk översittare med liten eller ingen respekt för sina grannar.  Med den starkes rätt och utan varje laglig eller moralisk grund kräver kommunistregimen i oktober 1939 ett antal landavträdelser med varierande villkor. I praktiken planerade Stalin för en fullskalig ockupation. När Finland vägrade acceptera villkoren gick sovjetisk militär till anfalla den 30 november.

Den sovjetiska armén var på papperet vida överlägsen i både manskap och utrustning. Men finländarna hade ett par fördelar. De stred i välbekant terräng, de anfölls ju i sitt eget land. De stred också med långt större motivation och med moralen på sin sida. Stalin trodde att kriget skulle ta 10-12 dagar med relativt små förluster.

Drygt tre månader senare hade mellan 130 000 och 200 000 ryska soldater stupat och ännu fler sårats. Det var åtminstone 5-6 gånger så många som på den finska sidan.

Soldater med maskingevär i skyttevärn under vinterkriget

Finland bad Sverige om hjälp. I det känsliga världspolitiska läge som rådde var som alla vet Sveriges linje att försöka hålla sig utanför alla konflikter. Ändå fanns en stark opinion under parollen ”Finlands sak är vår” och många kände en djup skam och vrede över att vi inte gick in i kriget på Finlands sida. Sverige lämnade ändå en omfattande materiell hjälp, även i form av vapen och ammunition, och tusentals svenska frivilliga deltog.

Trots sitt tappra motstånd var Finland ändå tvungna att ge upp och gå med på ett fredsfördrag i mars. Genom att inte godvilligt gå med på en kommunistisk våldtäkt av sitt land hade man ändå hamnat i en avsevärt bättre sits än annars. Det var helt enkelt för riskabelt för Sovjet att fortsätta kriget och därmed låsa resurser man behövde ha i beredskap på andra ställen. Av ockupationsplanerna blev därmed inget.

Kriget hade haft ett fruktansvärt högt pris: Nästan 25 000 människor, i huvudsak yngre män, hade mist livet och många var svårt sårade. Ryssarna hade också bombat många civila mål och bland de döda fanns även närmare 1 000 civila.

Det var fred, men Finland hade förlorat alla de landområden man kämpat för. Jag har inga som helst moraliska invändningar mot att man drygt ett år senare själva valde att gå till anfall mot Sovjet efter att Molotov-Ribbentroppakten hade upphört med Nazitysklands anfall. Det handlade också bland mycket annat om att hundratusentals finländare tvingats fly från de ockuperade områdena och nu levde mer eller mindre som flyktingar i sitt eget land.

Fortsättningskriget pågick 1941–1944 och är omdiskuterat, kanske främst därför att Finland under Mannerheim valde att fortsätta sin offensiv in på ryskt område efter att ha återtagit sina egna områden. I detta låg såvitt jag förstår både militärstrategiska överväganden och en del stormaktsdrömmar som kanske inte riktigt tålde dagens ljus. Men det förtar ju inte på minsta vis hedern för de hundratusentals soldater, lottor och andra som kämpade för sitt land och sin självständighet mot en våldsam diktatur.

Det gick bra till en början, men efterhand vände krigslyckan och 1944 startade en stor, rysk motoffensiv. Finländarna drevs tillbaka och under detta återtåg stupade många människor. I början av september ingick parterna ett fredsfördrag. Det blev en tung fred för Finland. Än en gång fick de avträda de områden de förlorat i vinterkriget och dessutom ytterligare områden. De fick också ett stort krigsskadestånd till Sovjetunionen som det skulle ta åratal att betala av. Dock hade man än en gång lyckats undvika ockupation: De ryska trupper som var tilltänkta för detta skulle istället användas i tåget mot Berlin som Sovjet var oerhört angelägna om att inta före de västallierade.

Över 60 000 finländare dog i kriget. Många fick fly sina hem igen och mängder av barn skickades p.g.a de svåra tiderna till Sverige där många också blev kvar. Jag har träffat flera stycken och fått höra en del av deras historia.

Finska krigsbarn med sammanbitna miner. De måste ha varit så ledsna och rädda och längtat så oerhört efter sina familjer hemma i Finland.

Så började Finlands efterkrigstid. I skuggan av en stor granne tvingades man till en svår balansgång och olika eftergifter för att inte reta den ryska björnen till ett nytt anfall. Taktiken var framgångsrik, inte minst tack vare Urho Kekkonen, president i 25 år, som byggde upp goda kontakter med Kreml. Men Finland var fortfarande fattigt. Tre krig hade tagit en stor tribut till skillnad från det priviligierade grannlandet i väst som i huvudsak genom ren bondtur sluppit ifrån allt. Den ekonomiska ojämlikheten var grunden för den stora finska emigrationen till Sverige under flera decennier. Hundratusentals finländare kom hit för att arbeta i vår alltmer framgångsrika industri och serviceyrken. Många återvände efter ett antal år, men väldigt många blev också kvar. Alltmer framgångsrika och idag av i stort sett alla skulle jag tro sedda som en självklar del av vår befolkning.

När jag tänkte på den här bloggposten slog det mig hur många som korsat min väg genom åren. Kompisar, goda grannar och kollegor och nu till och med familj. Tiina, Taina, Jaana, Janne, Sebastian, Barbara, Esa, Matti, Roland, Eero, Päivi, Carola, Pia, Jussi, Esko och så förstås Anja. Och flera till jag tappat namnet på just nu. Sen måste jag ju förstås också nämna alla trevliga finlandssvenskar jag lärt känna genom mitt ordspelande, personer som jag tror att spelet har en särskild betydelse för eftersom deras modersmål till skillnad från mitt är ett minoritetsspråk: Gerd, Mikael, Anita, Anders, Ann-Christin, Bobbi, Marianne, Pia och Stefan m.fl

Jag har besökt Finland vid ett antal tillfällen, första gången som trettonåring då vi bilade genom norra Finland. Senast nu i november för att spela de första svenska mästerskapen i Scrabble på finsk mark. Ett alldeles utmärkt ordnat arrangemang i ett finsk-svenskt kulturcenter på gränsen mellan Helsingfors och Esbo. I vintras fick jag också följa med till den lilla ort i södra Finlands inland där Lisas mammas familj kommer ifrån. Där fick jag den stora äran att träffa två livslevande krigsveteraner från fortsättningskriget, bägge långt över 90 år gamla. Även om vi fick tala med Anja som tolk – för tyvärr kan jag som flertalet svenskar inte tala vårt grannspråk – var det en fascinerande upplevelse.

Det började gå bättre för Finland också till slut och en stor del av det ekonomiska gapet till Sverige har hämtats in. Nokia blev en framgångssaga utan dess like och med Sovjetunionens sammanbrott fick Finland den möjlighet att fullt ut bli en del av det Västeuropa som landet vill och ska tillhöra. De är medlemmar i EU, har bytt ut sina finska mark mot euron och har, väl medvetna om sitt potentiellt utsatta läge, inlett ett samarbete med NATO. Med oss i Sverige är förhållandet sen länge gott, även om jag tror mig förstå att de fortfarande gillar att racka ner på oss som varande lite löjliga och fjolliga i största allmänhet. Allt står inte väl till i Finland, lika lite som nån annanstans. Bland annat har konjunkturerna inte varit lika gynnsamma där som här på senare år. Men jag tror ändå att Finlands framtid är ljus och jag önskar alla finländare ett stort, stort grattis på hundraårsdagen av er självständighet. En självständighet och frihet ni till skillnad från många av oss svenskar av bitter erfarenhet förstår inte är självklar.

Nej, Finland har inte glömt sin historia. Och idag, på självständighetsdagen, står hedersvakt vid gravarna där de stupade från Vinterkriget och Fortsättningskriget vilar.

Ett finare sätt att minnas deras offer och kampen för att kunna fira denna självständighet har jag svårt att tänka mig.

Från dagens manifestation på en kyrkogård i Vanda. Hedersvakter i samma ålder som de stupade (Bild från Hufvudstadsbladet)