MUCK. Militär Utryckning Civila Kläder (Fast egentligen kommer ordet från romani och betyder ungefär ”fri” eller ”frisläppt).

Detta laddade ord, denna magiska tidpunkt fanns om inte alltid så väldigt ofta i våra tankar. Drömmen om att äntligen slippa loss från det militära tvånget och kunna återgå till sitt vanliga liv. Eller som i mitt fall: Gå vidare och börja det jag hoppades skulle bli starten på det riktiga, fria livet: Mina kommande studier på universitet.

I början kändes det bara som en avlägsen dröm. Framför oss låg dagar och veckar i en lång, lång radda. Kanske tycker du att 7½ månad inte känns jättelångt. Och visst, i det vanliga livet för oss som kommit upp en bit i åren så kan ju två tredjedelar av ett år kännas som en rätt kort tid. Åtminstone när den passerat. Då bör man komma ihåg att vi, soldaterna, var runt tjugo år. I den åldern känns 7½ månad betydligt längre. Som jag skrivit om tidigare var också själva tjänstgöringens karaktär sån att man ofta upplevde att tiden gick oerhört sakta. En vecka i fält kunde kännas närmast oändlig. När mitt femtioåriga jag summerar ännu en arbetsvecka så känns det märkligt för mig med: Den går ju liksom på ett litet kick.

Kanske kommer vi inte närmare sanningen om detta än att likt Einstein konstatera att upplevelsen av tid är relativ:

Put your hand on a hot stove for a minute, and it seems like an hour. Sit with a pretty girl for an hour, and it seems like a minute. That's relativity.

(Jag är säker på att om Einstein hade levt idag så hade han bytt ut ”pretty girl” mot något i stil med ”a person you find very attractive)

Dagarna och veckorna gick alltså låååångsamt. Men de gick ändå. I takt med att jag mentalt började anpassa mig lite bättre till militärlivet så blev det också allmänt sett lättare. Jag umgicks inte längre med tankar på att gå till läkaren och begära att få bli hemskickad. I det stora hela vantrivdes jag fortfarande, men det var en slags kontrollerad vantrivsel. Jag försökte fokusera på ljuspunkterna. En hel del dagar var ju faktiskt mer som en vanlig arbetsdag. Man slutade vid runt halv fem och då kunde man byta om till sina egna kläder och åka hem. På fredagarna fick man åka på helgpermission efter uppställning på kaserngården. Det var alltid lika skönt då att Höger och vänster om…. Marsch! Visserligen var man ofta trött som fan och vetskapen om att man måste tillbaka till regementet senast klockan 07.00 på måndag morgon fanns hela tiden i bakgrunden. Men man var ledig och ingen skrek order eller inspekterade att man rakat sig och satt halsduken rätt.

Jobbigast i början när man vant sig lite vid själva militärlivet och kaserndisciplinen var ändå kylan.

Att frysa är både en fysiologisk och psykologisk upplevelse. Frysa hade vi förstås gjort allihop tidigare. Vad vi snabbt upptäckte var att det är en väldig skillnad att exempelvis frysa i slalombacken en kall dag och ute på en militärövning. I slalombacken lättas upplevelsen av att du gör något roligt och att du dessutom vet att du kan gå in när du vill. I lumpen förvärras den av vetskapen att det inte finns just något du själv kan göra för att fly kylan. Om befälen bestämmer att du och de andra ska vara utomhus i tolv timmar till så är det så det kommer att bli.

Jag kan fortfarande återkalla hur miserabel jag kände mig. Inte minst när man frös om fötterna, inget sätter ner humöret som att vara kall och kanske blöt om dem. Det enda botemedlet var att hålla dem i ständig rörelse. Problemet var att när man fick paus från att springa, krypa och åla så var man ofta så fysiskt och psykiskt slutkörd att det enda man ville var att få ligga stilla. Var det då kallt var det skönt i kanske en minut eller två, när man fortfarande var varm och svettig.

Sen kallnade svetten och kylan från marken började vandra upp genom kängorna. Och man frös, frös som få av oss trott eller vetat att det varit möjligt att frysa innan. Vi brukade på fullt allvar säga till varandra att vi aldrig skulle sticka ut näsan utanför dörren frivilligt vintertid mer.

När det var som kallast var jag klädd så här:

Underkroppen:

-          Kalsonger

-          Egna långkalsonger

-          Arméns långkalsonger

-          Uniformsbyxor i ylle

-          Byxorna till snödräkten

Överkroppen:

-          Arméns undertröja

-          Uniformsskjorta

-          Ylletröja

-          Uniformsjackan

-          Snödräkt

Det höll en varm när man var i rörelse. Men det räckte inte när det blev paus. Orkade man tog man upp vindrocken ur ryggsäcken. Den som också var vårt enda täcke när vi sov i tält.

Vi hade ryckt in när det var som mest kallt och jävligt. Under ett par månader var det mer regel än undantag att temperaturen låg neråt 20 minusgrader eller ännu kallare. Vi hade ingen särskilt bra timing: Det dröjde ända till 2010 innan det kom en vinter i södra och mellersta Sverige som kom i närheten av 1987. När våren till slut ändå gjorde sitt intåg i april var det en väldig lättnad. Nu skulle vi inte behöva uppleva mer vinter som värnpliktiga.

Nånstans där på våren började vi också mer allmänt att räkna ner. Fortfarande var vi inte ens halvvägs, men vi hade ändå gjort undan tre månader. Många, så även jag, började rista små skåror i namnbrickan för att markera fullgjorda månader. Det var egentligen inte tillåtet, men befälen låtsades i regel som ingenting.   

Stämningen blev också lite bättre. Vi hade lärt känna varandra, vi hade vant oss vid de flesta momenten i den vardagliga tjänsten. Och nu slapp vi dessutom frysa så förbannat. Det går visserligen utmärkt att frysa även när temperaturen ligger på några plusgrader och man ligger stilla i ett dike och väntar på order om framryckning. Men det blev lättare att stå ut.

En bit in i maj kom så ett första, magiskt datum: Halvmuck. Nu kunde nerräkningen börja på allvar, det som återstod oss var kortare än det vi redan gjort. Jag räknade i stort sett hela tiden, trots att jag var medveten om att det antagligen fick tiden att kännas ännu längre. Ytterligare en bit in i maj kom nästa milstolpe: Antalet dagar kvar blev tvåsiffrigt.

Fortfarande var tjänsten ofta ansträngande. Både fysiskt och psykiskt. Jag minns en fältövning där jag för första gången insåg vad begreppet ”fältkoma” stod för. Efter en lång, lång övningsdag kom vi till slut efter midnatt fram till ett ställe där vi fick order att resa tälten och slå läger. Snön var borta och de riktigt ljusa sommarnätterna hade ännu inte gjort sitt intåg. Alltså var det beckmörkt i skogen. Vi ställde oss, som vi brukade, i en ring runt tältet för att med gemensamma krafter få upp det. Men på något vis lyckades vi inte, vi såg ju knappt handen framför oss.

Det fick oss alla, kanske ett halvdussin soldater, att bara ställa oss med armarna utefter sidorna och stirra rakt ut i luften. Vi var dödströtta, vi visste inte hur vi skulle lösa uppgiften. Så vi blev helt passiva, trots att vi inget hellre ville än att få upp tältet, tända i kaminen och gå och lägga oss.

Så kom sommaren. För min del med blandade känslor. Den femte fullgjorda månaden närmade sig och därmed två tredjedelar avklarade. Men jag skulle vara tvungen att lägga in mig på sjukhus och genomgå en större öronoperation. Det mystiska öronsuset och försämrade hörsel jag märkt av sen något år tillbaka visade sig vara en allvarlig sjukdom i mellanörat som krävde en lång och komplicerad operation i narkos. Att det skulle befria mig från full tjänstgöring i flera veckor var en klen tröst.

Operationen gick bra och jag återvände till regementet efter en dryg vecka. Slapp beredskapen över midsommar som tjugo andra stackare på plutonen åkte på. Det gick några veckor till. Jag förklarades fullt tjänsteduglig igen av öronläkaren ungefär samtidigt som vi gick på två veckors övningsuppehåll. Det var första gången sen inryckningen som vi varit lediga mer än tre dagar. När vi kom tillbaka återstod precis en månad. Jag hade trott att denna del skulle bli lättare än resten: Så lite kvar nu och dessutom sommar och i princip behagligt väder så länge det inte regnade för mycket.

I själva verket blev det tvärtom. Vi var nära slutet, men fortfarande var vi lika mycket under den militära disciplinen. Psykologiskt blev därför denna sista månad den jobbigaste näst den första. Den innehöll också en jobbig slutövning där vi bland annat hade en tävling mot regementets övriga plutoner och var igång nästan ett dygn i sträck. Mot slutet, efter en lång natt av konstant orientering i skogen iförda full stridsutrustning, var både jag och de andra mer slutkörda än någon annan gång under utbildningen. Jag hörde folk på fullt allvar hota varandra med stryk för en grinig kommentar.

Till slut kom den ändå, dagen M som i muck. Vi hade i ett par dar putsat och rengjort all utrustning, både den gemensamma och vår egen. Allt hade visiterats och godkänts av våra befäl. Sen hade det packats in i säckar och lådor och lämnats in till förrådet, där vi hade kvitterat ut grejerna 7½ månad tidigare. Nu stod vi civilklädda på kaserngården, uppställda en sista gång. Runt tvåhundra killar och unga män i åttonde kompaniet. Major Nilsson, kompanichefen, mönstrade oss och höjde sen sin knarriga stämma:

Ni står nu inför ett längre övningsuppehåll…

Jag kan inte minnas att han dragit några skämt vid tidigare uppställningar.

Jag har haft turen att få uppleva mycket glädje i mitt liv. Däribland också den största: Lyckan att få hålla sitt eget barn i famnen för första gången. Men om jag jämför känslor av lycka kondenserade i ett enda ögonblick så slår inget det jag kände när majoren till slut, för sista gången, ropade Höger och vänster om… Marsch!

På marsch satte vi alla fram eller snarare smällde ner högerdojan i asfalten allt vad vi kunde. Och skrek, skrek med våra fulla lungors kraft ut vår glädje och lycka. Över att äntligen vara fria igen. 

 

Krfistian Jonsson

4 april 2017 15:00

Ett civilförsvar, kan det vara något? Att ta till vid stora katastrofer. Man blir "inkallad" till något ställe, får en uppgift att utföra. En samhällsinsats.
Som tur är händer just inga katastrofer av större dignitet i detta land. Ett civilförsvar inbakat i den militära organisationen? (om det nu ska vara något militärt försvar. Politiskt verkar intresset vara svagt)

 

Kristian Jonsson

4 april 2017 15:11

Tänk om man hade den utbildningssituationen som fanns i det militära värnpliktssytemet. Intensiv specialutbildning på 8 månader. Varje dag, ibland kvällar och nätter, Inte med den dåvarande ineffektiva modellen, inget sitta och vänta. Inte heller som att sitta på ett universitets cafeteria och prata i flera år. Efter 8 mån. fördig, kunskapsmålet uppfyllt, garanterat jobb efteråt.

 

Göran

6 april 2017 21:34

Det är intressant hur stora skillnaderna är när det gäller mäns lumparminnen. Själv gjorde jag min "lump" i hemstaden Sundsvall på nästan redan då nedlagda LV5. Eller "Alko-fem" som det också kallades. Syftande på att så många av både befäl/oficerare och civilanställda söp som svin. Och man täckte upp för varandra. När fanjunkare X stupfull lyckats köra en folkabuss fem mil utanför stan till övningsplatsen där han skulle vara stridsdomare bäddades han ner i stabstältet medan en löjtnant lyckades knyckla tillbaka skärmarna på bilen så den gick att köra igen. I fikarummet för personalen på tygförrådet stod helröret på bordet bredvid kaffepannan och kortleken varenda dag.
Visst fanns det en och annan riktig stridis också men jag delade ganska fort in de flesta under kategorierna alkoholist eller idiot. Några passade dessutom under båda rubrikerna.
Ändå vill jag absolut inte ha det ogjort för även om jag väl aldrig blev så mkt till soldat så lärde jag mig ett och annat om att jobba i grupp och om gruppdynamik. Plus de där små roliga stunderna som man aldrig glömmer

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...