jonesiskt

Inlägg publicerade under kategorin Dödsstraff

Av Henrik - 8 augusti 2017 07:30

I augusti 1992 var Anthony Graves 27 år gammal. Han var född och uppvuxen på en mindre ort i sydöstra Texas. Han hade inga speciella intressen utöver musik och att festa med sina kompisar. Anthony, äldst av fem syskon, hade själv blivit pappa för första gången redan vid femton års ålder och hade nu tre barn med tre olika kvinnor.


Anthonys mamma arbetade på fabrik och hade alltid tagit hand om sin familj. Sämre var det med hans pappa, en spelare som hade för vana att dyka upp hos familjen och försvinna lika snabbt. Anthony tyckte ändå att pappan var cool, men när han var tonåring dödades pappan i ett bråk i Houston.


Vid 22 års ålder hade Anthony Graves dömts till tio års fängelse för försäljning och innehav av narkotika. Det var inte fråga om några större mängder, men åklagaren var känd för att utfärda hårda domar mot unga, svarta brottslingar. Större delen av straffet var dock villkorligt och Graves frigavs redan efter fem månader. Några år senare åkte han dit för rattonykterhet och ett mindre innehav av hasch, men det påverkade inte den villkorliga frigivningen.


Sammanfattningsvis kanske man kan säga att Anthony Graves var en typisk representant för den ganska stora grupp av unga, afroamerikanska män i USA som har svårt att skapa sig en ordnad tillvaro och lever ett liv där trassliga familjerelationer, droger och fängelsevistelser för drogrelaterade brott är en del av vardagen. 

 

Anthony Graves med två av sina söner


Den 18 augusti 1992 kallas brandkåren till en övertänd villa i Somerville, ett par mil från det samhälle där Anthony Graves bor. När de fått kontroll över elden gör de en fruktansvärd upptäckt: Inne i huset finns sex döda människor. Fyra av dem är barn som ännu inte fyllt tio år. Men det är inte branden som har dödat dem. Redan på plats ser poliser och brandmän tecken på skador som verkar tillfogade av yttre våld. De obduktioner som görs de närmaste dagarna bekräftar misstankarna. Offren har knivhuggits och skjutits ihjäl. En har också misshandlats svårt med ett trubbigt föremål.

 

Den delvis nerbrända villan där morden begicks

 

 


Den mördade Bobbie Davis. Hon var en respekterad och omtyckt kvinna. Flera av de döda barnen var hennes barnbarn


Några dar senare begravs offren i en kyrka på orten. Bland begravningsgästerna finns en man som har brännskador i ansiktet och på en hand. Polisen som är på plats blir misstänksamma och beslutar sig för att kolla upp honom. Det visar sig att mannen är indragen i en underhållstvist med en av kvinnorna som dog i branden. Tvisten gäller det yngsta av mordoffren, en fyraårig pojke. Mannen kallas till polisstationen nästa dag, dit han får skjuts av sin fru.


Polisen börjar fråga ut honom. Inledningsvis påstår han att brännskadorna uppkommit när han bränt skräp hemma på tomten. Efter flera timmars hårda förhör erkänner han att han varit på platsen för morden och mordbranden. Merparten av det grova våldet mot offren har dock en medbrottsling stått för. Denne kallar han inledningsvis för ”Kenneth”. Flera hårda förhör följer. Till slut säger han att medbrottslingen är Anthony Graves, kusin till hans fru.


Utredarna är nöjda. Mängden offer och de olika vapen som använts gör att de är övertygade om att det finns minst två gärningsmän. Anthony Graves anhålls och häktas. Graves nekar dock till allt. Han har inte varit där, han äger inga vapen. Han uppger dessutom alibi för mordkvällen och natten, som han säger sig ha tillbringat i sällskap med sin bror och sin flickvän. 

 

Anthony Graves, foto taget av polisen i samband med häktningen

 

Samtidigt fortsätter förhören med den andre häktade, Robert Carter. Vad har Graves haft för motiv att begå morden tillsammans med honom undrar polisen. Carter uppger att Graves varit arg på den mördade kvinnan för att hon fått en befordran som han anser borde ha gått till hans mamma. Utredarna är dock inte nöjda. De misstänker nämligen att en tredje person deltagit vid brotten och de tror att den personen kan ha varit Carters fru. Men detta vill inte Carter medge.


Det som nu händer är en märklig process där Carter ändrar sig flera gånger. Han säger att det bara var han själv och Anthony Graves och att Graves var den som begick alla morden. Han säger att det deltog en tredje person som han bara kan namnge med förnamn. Så ändrar han sig igen: Anthony Graves är oskyldig, han har begått brotten ensam. Detta säger han inför den jury som fattar beslut om häktning och åtal. Han har bara angivit Graves för att polisen erbjudit honom en uppgörelse.


Anthony Graves själv fortsätter envist att hävda sin oskuld. Men han hålls kvar i häktet och blir så småningom också åtalad. Först ut i rätten är Robert Carter. Han har fortsatts att pressas av utredarna angående sin hustrus inblandning i morden. Men han vägrar fortfarande att medge något den vägen. Till slut erbjuder åklagaren en slags uppgörelse: Vittna mot Anthony Graves så väcker vi inte något åtal mot din fru.


I domstolen står nu Robert Carter och erkänner att han själv dödat ett av de sex offren och hävdar sen att Graves mördat de övriga fem. Någon tredje person nämns inte. Juryn förklarar honom skyldig och dömer honom till döden.

 

#999091 Robert Earl Carter, aktblad upprättat vid inskrivning på Texas Death Row (När man i början av 90-talet nådde fram till avrättningsnummer 999 fortsatte man av någon anledning inte på 1000, utan startade en löpnummerserie från #999000. Fången som fick just det numret är f.ö fortfarande kvar på Death Row efter 26 år. Den som senast dömdes till döden i Texas har nummer 999606)

 

Kort därefter är det dags för Anthony Graves. Vad har åklagaren mot honom? De har Robert Carters utpekande. De har ett påstått motiv: Hans mammas uteblivna befordran. De har en kvinna i en servicebutik i Somerville som säger att Graves handlat hos henne kvällen mordet begicks, detta har hon dragit sig till minnes efter hypnos. Men ingen annan som arbetade i butiken den kvällen kommer ihåg Graves. Och så har de häktespersonal som säger sig ha hört graverande samtal mellan Carter och Graves. Dessa ska ha gått ut på att de bägge männen sagt till varandra att Carters fru, Anthony Graves kusin, inte får bli indragen i det hela. Slutligen har de en man, en missbrukare, som har gett en kniv till Graves, trots att denne i förhör nekat till att någonsin ha ägt skjutvapen eller knivar. Graves alibi underkänns och hans flickvän vittnar inte ens. Åklagaren har hotat med att åtala henne för någon form av medhjälp eller mened om hon gör det. Någon teknisk bevisning som knyter den åtalade till mordplatsen, mordvapen eller något av offren finns inte.


Även Anthony Graves befinns skyldig av en enig jury och får dödsstraff. Han förs till Death Row som vid den här tiden (1994) fortfarande är på Ellisfängelset. Hans familj är förtvivlade, men de kan inget göra.


Det går några år och fallet har hamnat i glömska hos alla utom de inblandade. Då dyker det plötsligt upp en videofilm. Den är inspelad av Robert Carter och hans advokat. I den säger Carter att Graves är helt oskyldig. Carter har pekat ut honom, först i ett försök att komma undan själv och sen för att skydda sin fru. Det är bara det första av en rad försök från Carters sida att rentvå Anthony Graves. Men talar han sanning?

 

Ett av de brev Robert Carter skrev under sin sista år på Death Row


Robert Carters sista yttrande i frågan kommer när han ligger fastspänd på britsen i avrättningskammaren i Huntsville år 2000. Han ber de anhöriga till den mördade familjen om förlåtelse. Han säger att han utförde brotten ensam. Han upprepar att Anthony Graves är helt oskyldig.


Nu börjar Anthony Graves fall uppmärksammas även i bredare kretsar. TV-kanalen NBC gör ett inslag om honom, tidningar skriver artiklar. Viktigast av allt: Några kände och erkänt skickliga advokater tar sig an hans fall. Vid rättegången hade han en offentlig försvarare utan erfarenhet så allvarliga mål som ett mordåtal. Människor börjar gräva i omständigheterna kring utredningen och rättegången. Man hittar starka indikationer på att åklagaren Charles Sebesta har undanhållit bevisning för försvaret och att vilseledande och direkt felaktiga uppgifter lagts fram för juryn vid Graves rättegång. Men tiden går och han blir kvar i sin dödscell. Dagar blir månader som blir till år. År 2006 har Anthony Graves suttit på Death Row i tolv år och har inte varit ute i friheten på fjorton.

 

Anthony Graves i besöksrummet på Death Row. Som alla sina medfångar är han tvungen att sitta bakom ett skottsäkert pansarglas och tala med sina besökare via en väggtelefon.


Då, då det händer det. Texas appellationsdomstol är inte direkt känd för att tolka lagar och regler till dömdas fördel. Men nu kommer de med ett utslag där de upphäver Anthony Graves dödsdom. Och inte bara det. De riktar skarp kritik mot åklagaren som de anser har gjort sig skyldig till grovt tjänstefel i sin hantering av fallet.


Anthony Graves är inte längre under hot om avrättning. Men han är inte heller fri, för misstankarna mot honom kvarstår. Han flyttas visserligen från Death Row till ett häkte där han slipper sitta isolerad och där förhållandena är lite bättre. En domare avdelas för att hantera hans fall och undersöka vilka eventuella fel som begåtts vid den förra rättegången. Domaren är dotter till den domare som presiderade över Graves mordrättegång!


Beslutet kritiseras naturligtvis, men domaren hävdar att hon är helt objektiv. Särskilt bråttom att ta sig an Graves fall verkar hon dock inte ha. Precis som i det svenska rättssystemet finns två vägar att gå när en dom upphävts av en högre rätt. Antingen kan åklagaren ta fallet till en ny rättegång. Eller, om de kommer fram till att bevisningen inte håller, lägga ner hela åtalet. Dessutom finns möjligheten att göra en uppgörelse med försvaret. I dödsstraffmål är det inte helt ovanligt att den åtalade accepterar ett livstidsstraff med möjlighet till villkorlig frigivning. Något sådant var dock Anthony Graves som fortfarande vidhöll sin oskuld inte det minsta intresserad av.


Återigen går tiden. Inte bara månader, utan år. Åklagarmyndigheten är fast besluten att försöka få till stånd en ny dödsdom. De anlitar Kelly Siegler en åklagare som anses vara en av de absolut skickligaste i delstaten för att nå det målet. Hon har ett flertal mordfall som alla slutat i fällande dom och i flera fall dödsstraff bakom sig. Siegler börjar tillsammans med en kollega att studera utredningsmaterialet, hela 19 kartonger med vittnesförhör, olika bevisföremål m.m De arbetar oberoende av varandra för att inte påverkas av den andres uppfattning för tidigt. Anthony Graves är dock pessimistisk. Siegler har ett rykte som tuff och hård och har redan tidigare lyckats få till stånd nya dödsdomar mot personer som fått tidigare dom upphävd p.g.a olika rättegångsfel. Skall hon verkligen se objektivt på hans fall?


Den 27 oktober 2010 får han sitt svar. Distriktåklagaren i det county där morden begåtts möter pressen. Det han har att säga är utan reservationer:


Anthony Graves är oskyldig. Det finns ingen bevisning som kopplar honom till brottet på något vis. Jag har idag lagt ner utredningen mot honom och försatt honom på fri fot därför att det är det enda rätta att göra.

 


Bara några timmar senare är Anthony Graves hemma hos mamma, omgiven av familj och vänner. Under arton år har han inte tillåtits någon fysisk kontakt med vare sig sina barn eller sin mamma. Doris Curry, så heter hans mor, ger en kort intervju till media.


Jag kramade honom och jag kramade honom och jag grät, vi grät båda två. Så kramades vi och grät igen. Han sa till mig: Mamma, i arton år har vi utkämpat den här striden. En lång tid. Nu är det över. Jag har fått upprättelse.

 

Anthony Graves tillsammans med sin mamma och sina två systrar inför sin första barbeque med familjen på 18 år

 

I en intervju efter sitt frikännande sa Anthony Graves att han hört att anledningen till att Carter pekade ut just honom var att han råkat se Graves på vägen till polisstationen där han skulle förhöras och därför hade hans namn i bakhuvudet. När Carter blev pressad drog han därför till med Graves namn. Så kom bollen i rullning. En boll som skulle leda till arton år i fängelse.


När åklagaren Siegler och hennes kollega satte sig in i fallet hade de från början avsikten att hitta en struktur av bevisning och omständigheter som de skulle kunna bygga ett nytt åtal på. Istället såg de hur alltihop rasade ihop som ett korthus ju mer material de gick igenom. Precis som distriktsåklagaren kom de fram till att det inte fanns någon som helst substans. Det var inte bara fråga om att bevisningen var för svag, det fanns ingenting som tydde på att Anthony Graves var skyldig. Han hade bara haft en helvetisk otur och drabbats av allvarlig inkompetens och korruption i rättsväsendet.


Anthony Graves var fri, men processen var ännu inte avslutad. Ett drygt år senare meddelade myndigheterna att han tillerkänts ett skadestånd om 1,5 miljon dollar plus ett månatligt belopp så länge han lever. Ytterligare ett par år senare kom ett utslag mot Charles Sebesta, åklagaren i mordrättegången. Sebesta befanns skyldig till grova felaktigheter och medvetet undanhållande av bevisning. Hans tillstånd att arbeta som jurist vid domstolar i någon form av roll drogs in.


Det har nu gått snart sju år sen Anthony Graves fick besked i häktet att han skulle släppas fri. Han ser inte bara på fängelseåren som något negativt. Isoleringen gjorde också att han fick tid och energi att tänka i andra banor än när han var fri och mest tänkte på att umgås med kompisar och festa. Han lärde via brevväxling och senare besök känna människor han aldrig lärt känna annars. Han intresserade sig för saker han aldrig intresserat sig för tidigare och utvecklade ett djup i sin personlighet som kanske inte riktigt fanns där innan. Men ändå: Allt det där skulle han ha bytt bort mot att få se sina barn växa upp och delta i deras liv i den fria världen, utanför fängelset.


Efter frigivningen har han på olika vis och i olika sammanhang arbetat för ökad rättssäkerhet och hjälp åt andra oskyldigt dömda fångar. Han har numer en stiftelse i sitt eget namn med det syftet.  Ändå har friheten inte bara varit lätt. I en intervju flera år efter att han släppts fri berättade han att han fortfarande inte sovit en hel natt. Under alla åren i dödscellen stördes han alltid av människor som skrek, grindar som öppnades och stängdes, slamrande metallföremål, gråt. Aldrig var det tyst en längre stund.


Allt det där hade förstört Anthonys förmåga att sova mer än två, tre timmar i sträck. Fortfarande grät han ofta på kvällarna. Att bygga upp relationen med de tre sönerna efter alla år då kontakten bestått av ett fåtal besök om året, åtskilda av skottsäkert glas, var en mödosam process, liksom överhuvudtaget att skapa verklig närhet till andra människor. Han hade träffat en kvinna sen ett par år tillbaka, men hade ändå svårt att kalla henne sin flickvän. Det hörde ihop med alla hans år i fängelset:


För att överleva allt vansinne måste du stänga av vissa delar av dig själv. De har varit avstängda väldigt länge. Och samtidigt värker kroppen av längtan att våga ge sig själv till någon, våga öppna upp. Men jag är på min vakt. Fängelsesystemet får se upp med vad de skapar för människor när de tar ifrån oss möjligheten till att ha några som helst relationer. Du kan inte göra det utan att det händer saker med en människa.

 

 

Anthony Graves idag

Efterskrift.

Hur kunde Anthony Graves dömas för mord trots att det enda som fanns i bevisväg utöver några ganska lösa påståenden var ett utpekande från en person som själv var åtalad för morden? Som ändrade sin historia vid flera tillfällen? Som av en hel del att döma agerade som han gjorde för att skydda en tredje person, sin hustru. Hur kunde det ta 18 år för Graves att få upprättelse och släppas ur fängelset?


Graves fall är inte unikt. Det finns fler i Texas, fler i USA. I flertalet av dem ligger domarna minst 20 år bakåt i tiden, men har man verkligen hanterat alla de brister som låg bakom dessa rättsskandaler?


Jag tror verkligen att Graves är oskyldig inte bara de jure utan också de facto , men det spelar ingen roll. I en rättsstat ska det inte vara möjligt att fälla någon på så skakiga grunder oavsett hur det ligger till i den faktiska skuldfrågan. Det ska inte vara möjligt att åklagare gömmer och förvanskar bevis.


Hur kunde det ske ändå? Jag kan se flera förklaringar. Graves själv talar om att hans hudfärg och utseende spelade roll och säkert var det så. Men jag tror det är mer komplext än så och man får inte glömma att även flera vita, protestantiska män har drabbats av samma öde. Den gemensamma nämnare jag ser är att domstolen och juryn sökte efter ”en skyldig”, inte ”den skyldige”. Vad menar jag med det? I sin iver att få ett svar, att hitta någon att straffa nöjde man sig med någon som såg ut som en rimlig kandidat. Hittade man någon med ett lagom suspekt förflutet, någon som på något vis kunde knytas till brottsplatsen och/eller offren så nöjde man sig med det. Visst måste väl den där personen vara skyldig? Anthony Graves såg ut som en typisk, ganska tuff svart förortskille. Han hade begått några mindre brott. Hans levnadsförhållanden var inte riktigt så ordnade som de borde. Och nu säger en annan svart man att han var med på brottsplatsen. Visst måste han väl vara skyldig? Åklagaren och poliserna sa ju att en man omöjligt kunde ha gjort allt detta ensam. Och han ljög ju om att han aldrig ägt en kniv…


Åklagaren lyckades manipulera tolv jurymedlemmar, varav 11 var vita, till att tänka i de banorna. Han gjorde det både med skicklig retorik och genom olagligt undertryckande av bevis. Som andra statsåklagare var han i behov av att visa resultat, annars skulle han kanske inte bli omvald. Över sig hade han andra makthavare som också ville sitta kvar på sina stolar. I USA är det sen länge oerhört viktigt att visa för väljarna att man är tough on crime. Väldigt många oroas över all narkotika, alla rån, allt gängvåld, alla mord. De vill att de kriminella låses in, ju längre desto bättre. Att bli betraktad som någon som är motsatsen – soft on crime – är inte sällan lika med politiskt självmord.


Slutligen finns också den mänskliga tendens till tunnelseende som lätt drabbar oss när vi låst fast oss vid en ståndpunkt. Det kan hända i brottsutredningar också. Det hände här hemma i processen mot de båda läkarna som åtalades för styckmordet på Catrine daCosta. Det hände i Quickfallet. Åklagaren Charles Sebesta har en förvirrad hemsida där han försöker plädera för sin sak, trots att han inte bara förlorade sin karriärs viktigaste mål till slut utan också sin heder och ära som domstolsjurist. När jag läser den dyker Göran Lambertz upp i huvudet. Båda vill fortfarande uppenbarligen tro att deras storskurkar Graves och Quick är skyldiga, trots alla bevis för motsatsen. Förmodligen för att ett erkännande om motsatsen är alltför smärtsamt. Resultatet är sorgligt, patetiskt.


Samtidigt är det heller inte så enkelt som att minsta frågetecken eller motsägelsefulla uppgift i en mordutredning ska leda till friande dom. Att det finns ett antal rättsskandaler och oskyldigt dödsdömda innebär inte att varenda fånge på Death Row som uppger sig vara oskyldigt dömd och utsatt för ett rättsövergrepp har fog för sin sak. Det är till och med så att ett kritiklöst engagemang för en sån person riskerar att skada de som verkligen är oskyldiga.


Verkligheten är sällan svartvit. I några av de tveksamma fall jag studerat åtminstone översiktligt i Texas känner jag att de dödsdöma förmodligen är skyldiga trots allt. Sunt förnuft talar för det när man studerar bevisen. Ändå känner jag mig tveksam till om det var rätt att fälla dem. I några andra fall är min känsla att de nog var ”guilty”, men knappast ”guilty as charged”. Med det menar jag att de var mer eller mindre inblandade i brottet, men att omständigheterna inte var såna att de borde ha dömts till lagens strängaste straff, eller överhuvudtaget för mord.


Det här har i sig egentligen ingenting med dödsstraffet som sådant att göra. Med undantag för en enda men ytterst betydelsefull sak: Om det senare framkommer fakta som talar för att en dom var fel finns möjligheten till upprättelse. Straffet kan reduceras eller upphävas helt. Den dömde kan få kompensation för den tid han eller hon felaktigt tillbringat inlåst. För en avrättad finns inte den möjligheten. Den som är död är oåterkalleligen död och inte ens Högsta Domstolen, USA:s president, FN:s generalsekreterare eller påven kan ändra på den saken. 


(Medan tidigare bloggpposter om dödsstraffet uteslutande bygger på amerikanskt material har jag i den härhär hämtat en hel del information från två böcker av svenska författare:

- Nära döden - Om dödsstraffet, Texas, USA och om oss (Lars Åke Augustsson)

- Sju dagar kvar att leva (Carina Bergfeldt))

Av Henrik - 23 juli 2017 23:07

Någon gång under våren 1955 stod en ännu inte myndig tonårspojke inför en domstol i Houston, Texas. Han var åtalad för rån och stölder. Pojken var ganska kortvuxen – bara 167 cm lång – och spensligt byggd. Sannolikt försökte han kompensera det med ett tufft uppträdande. Situationen var inte obekant för honom. Redan flera år tidigare hade han hamnat i trubbel med rättvisan och dömts till ungdomsvårdsskola. Den här gången skulle det bli ett riktigt fängelsestraff: Sju år. Trots att han ännu inte fyllt arton.


Sextio år senare befann han sig fortfarande i Texas fängelsesystem. Under all den tid som gått hade han varit på fri fot i sammanlagt två år. I närmare fyrtio år hade han suttit i dödscell.


Mannen hette Jack Harry Smith, tilltalsnamn Jack. Hans öde är också en berättelse om ett förslösat liv.


Naturligtvis har alla dödsdömda i någon mening förslösat sina egna liv. En del dömdes när de fortfarande bara stod med en fot i vuxenvärlden och hann på något vis aldrig börja leva på riktigt. Av de övriga har många har ändå levt ett liv med fler normala inslag innan de begick handlingen eller handlingarna som gjorde att de hamnade i dödscellen. Ganska många har haft familj och barn. De har haft arbeten. Jack Smith var aldrig gift och fick aldrig några barn. I hans personakt från Death Row står det att hans yrke är svetsare. Han kan dock knappast ha hunnit arbeta i yrket särskilt länge. Hans ”karriär” sammanfattas i några lakoniska meningar i personakten:


-          Den 30/5 1955: Anländer till fängelset med en dom på sju år för rån och stöld. Fångnummer #133858

-          Den 9/10 1958: Villkorlig frigivning till Harris County (Houston)

-          Den 13/1 1960: Anländer till fängelset med en livstidsdom för grovt rån. Nytt fångnummer: #154244

-          Den 8/1 1977: Villkorlig frigivning till Harris County

-          Den 9/10 1978: Anländer till Death Row med en dödsdom för mord. Dödsnummer: 615 (De dödsdömda i Texas har ett eget nummersystem, skilt från övriga fångars. Se vidare nedan)


Från den andra villkorliga frigivningen förflöt det på en dag när exakt ett år till nästa arrestering. Den skedde samma dag som Smith tillsammans med en medbrottsling rånade en närbutik. Under rånet dök det plötsligt upp en man genom en bakdörr. Mannen var liksom rånarna beväpnad och drog sin egen pistol mot dem. De sköt honom två gånger och flydde sen med sitt rånbyte och den mördade mannens pistol. Men bara några timmar senare greps de i en lägenhet där polisen också hittade en del av pengarna och pistolen.


Den döde var en femtiosexårig man vid namn Roy Deputter. Han bodde i ett rum bakom butiken och brukade hjälpa ägaren. Det finns uppgifter om att männen kände varandra, eller åtminstone rörde sig i samma kriminella kretsar. Jag har letat information om honom, men det enda jag hittat är en uppgift om var han är begraven och att han härstammade från Nederländerna.


Precis som i fallet med Michael Perry och hans medbrottsling slutade den rättsliga processen med att en av männen dömdes till döden, medan den andre fick livstids fängelse. I det här fallet avgjordes det hela av att den andre rånaren, Jerome Hamilton, vittnade om att det var Smith som med sin pistol sköt Deputter efter att denne först skjutit mot Hamilton som tog skydd bakom en hylla. Flera andra personer som befann sig i eller vid affären vid rånet identifierade också Smith som en av rånarna. Smith själv nekade de få gånger han fick en chans att uttala sig om saken offentligt.


När Jack Smith anlände till Death Row hösten 1978 var det beläget i Ellisfängelset. Hans dödsnummer – 615 – har en historia som går tillbaka till år 1923. Det året beslöt sig Texas för att centralisera all hantering av dödsdomar, dödsdömda och avrättningar. Den första dödsdomen utdelades till en svart man, Mack Matthews, som fick dödsnummer 001. Han avrättades i elektriska stolen i februari 1924 tillsammans med fyra andra. Systemet rullade sen på i fyrtio år med regelbundna avrättningar som sällan ägde rum senare än något år efter dödsdomen. I vissa fall benådades dock den dödsdömde och fick straffet omvandlat till livstids fängelse.


År 1964 stoppades i praktiken alla avrättningar i USA. Texas fortsatte dock att utfärda dödsdomar och år 1972 väntade ett femtiotal dödsdömda på vilket deras öde skulle bli. Då kom ett utslag i Högsta Domstolen som förklarade dödsstraff i sin dåvarande from som en ”grym och ovanlig” (cruel and unusual) bestraffning och därmed i strid med Förenta Staternas konstitution. Alla dödsdömda fick sina straff omvandlade till livstids fängelse. Den sist dömde av dem hade dödsnumret 506.


Året efter hade dock ett antal åtgärder vidtagits som gjorde det möjligt att återinföra dödsstraffet i Texas strafflagar och i början av år 1974 anlände den förste fången – nummer 507 – till det nyöppnade Death Row. Han hängde sig i sin cell efter bara några månader, men nya fångar kom in i snabb takt och vid Jack Smiths ankomst satt det alltså redan drygt 100 män där. Ännu hade dock ingen avrättats, för det nya systemet tillät betydligt fler överklaganden och möjligheter att överklaga.


När man läser de dödsdömdas aktblad (allt finns tillgängligt på fängelsemyndighetens hemsida) så slås man av hur unga många var när de dömdes. Fram till 1995 kunde även sjuttonåringar få dödsstraff och åtskilliga var de fångar som begått de mord de dömdes för som tonåringar. Många hade inga tidigare erfarenheter av fängelselivet innan de fick sin dödsdom. Den nu fyrtioårige Jack Smith var en garvad veteran i jämförelse med flertalet av sina medfångar. Kanske var det hans erfarenheter av hur hårt och många gånger brutalt livet var i Texas fängelser som fick honom att visa upp det där bistra ansiktsuttrycket när han fotograferades strax efter ankomsten till Death Row?


 



Det där fotot påverkade min bild av honom, men var det hela sanningen? År 1979 tilläts filmaren Bruce Jackson och hans fru att göra en dokumentär inifrån Death Row (något som hade varit otänkbart idag). I filmen och den bok de långt senare gav ut med stillbilder förekommer Jack Smith på några ställen. På bilderna finns inget av hårdheten från det ”officiella” fotot. Han berättade för filmarna att han arbetade med ett överklagande, men det var svårt eftersom han inte kunde läsa särskilt bra. På aktbladet står också mycket riktigt att hans skolgång bara varade i sex år. En fånge i cellen bredvid brukade hjälpa honom så gott det gick.

 

Jack Smith i sin cell på Ellisfängelset 1979. Där de dödsdömda nu sitter har de ståldörrar med endast en liten lucka på låg höjd. Luckan används för att leverera matbrickan. När fången ska släppas ut ur cellen måste han sätta sig på huk med ryggen vänd mot dörren och föra ut sina händer ur samma lucka så att en vakt kan ta på honom handbojor innan dörren öppnas.


I närheten av Smith satt en fånge med psykiska problem som förde oväsen både dag och natt. Flera andra av de dödsdömda påstod att de skulle ha dödat honom om de fick en möjlighet, bara för att kunna få sova. Jack Smith hade en annan syn på saken: ”Jag vill inte anklaga honom för något. Det är ledningens fel. Varför gör inte doktorerna något för honom? Varför gör inte psykiatrikerna något? Jag kan inte ge mig på den där mannen, för jag vet att han inte skulle bete sig som han gör nu om han inte vore sjuk”


Till en början verkade det inte som att det var något särskilt med Jack Smiths fall. Det innehöll inte några speciella, legala problem som borde få det att dra ut på tiden mer än de obligatoriska rundorna i olika domstolar krävde. Runt omkring honom började män som dömts ungefär samtidigt som honom att få avrättningsdatum och 1982 blev den förste verkligen avrättad, efter att det aldrig meddelats det sista-minuten-uppskov som alla förväntat sig än en gång skulle komma.


Mitt i detta, ännu inte femtio år gammal drabbades Jack Smith av en livshotande hjärtsjukdom. Myndigheterna trodde att han skulle dö av den och stoppade därför överklagandeprocessen. Men tiden gick och han dog inte. Istället fick han, så dödsdömd han var, genomgå en stor hjärtoperation. Operationen blev lyckosam och han kunde återvända till sin cell. När hans fall aktiverades igen hamnade det på en kvinnlig domares bord. Där blev det liggande i många år. Man tror att domaren tyckte synd om Smith. Kanske visste hon mer om hans bakgrund och uppväxt än vad jag kan berätta. Under alla förhållanden verkar han ha hamnat snett väldigt tidigt och haft små möjligheter att skapa sig en annan och bättre tillvaro. Dessutom fanns det inga arga anhöriga till mordoffret som pressade på, vilket annars inte är ovanligt när det gäller dödsdömda. Så hon verkar helt enkelt ha valt att inte göra någonting.


När domaren dog i cancer i slutet av nittiotalet hade Smith redan suttit på Death Row i nästan tjugo år, dubbla tiden mot genomsnittet. Nu hamnade hans fall på en ny domares bord, men knappt hade processen dragit igång efter det långa uppehållet förrän Smiths advokat dog. Nya förseningar: Först tog det tid att hitta en ny advokat, sen skulle den personen få tid att läsa in sig på materialet. Det nya milleniet kom. Jack Harry Smith hade nu kommit in i pensionsåldern och drabbades än en gång av allvarlig sjukdom, denna gång cancer. Han fick behandling och tillfrisknade. Hans nya advokat hade inte samma tur när han drabbades av samma sjukdom. Ännu mer tid förflöt.


Till slut kom ändå ett avgörande i en domstol, efter många år i limbo. Smiths överklagande avvisades på alla punkter och ett stort steg på vägen mot ett slutligt avgörande av fallet var taget. Men Jack Harry Smith var nu över sjuttio år gammal och mer än trettio år hade förflutit sen den dag han dömdes till döden. Han kördes nu för det mesta runt i rullstol när han behövde lämna sin cell. På det nytagna fotografi som fängelsemyndigheterna skickat till pressen såg man en gammal man, märkt av sjukdom och alla åren i isoleringscell.

 


Den äldste man som avrättats i Texas var 66 år gammal. Även om ingen från åklagarmyndigheten någonsin medgav det öppet så var deras intresse av att försöka fullfölja den rättsliga processen och få en domare att sätta ett avrättningsdatum för Jack Smith mycket begränsat. Stödet för dödsstraffet är mycket starkt i denna delstat, men risken för dålig publicitet i det här fallet var uppenbar. För att döma någon till döden krävs att juryn kommer fram till att personen utgör ett hot mot samhället även i framtiden. En sjuttiofemåring märkt av hjärtproblem och cancer som måste köras in i avrättningsrummet i rullstol stämmer inte riktigt in på den bilden. Dessutom hade aldrig någon på allvar hävdat att hans brott tillhörde ”the worst of the worst” – ett uttryck som ofta används för att beskriva vilka mord och vilka mördare som hör hemma i dödscellen. Det hade med all säkerhet inte gett dödsstraff idag.


Smith själv, som tidigare hävdat sin oskuld och påstått sig kunna bevisa den, sa sig inte längre komma ihåg vad som hänt eller inte hänt den där januaridagen 1978.


Officiellt hölls fallet öppet, men varken domstolen, åklagarmyndigheten eller försvaret drev det längre i praktiken. Att omvandla hans dödsdom eller rentav benåda honom på grund av hög ålder och dålig hälsa var det dock inte tal om. Smith blev kvar i dödscellen.


Att dömas till döden i Texas är inget framgångsrecept för att uppnå en hög ålder. Om man inte tillhör de få som får straffet omvandlat till livstids fängelse eller de ännu färre som lyckats få hela domen upphävd så är man i genomsnitt 39 år när man avrättas.  Få blir gamla i dödscellen. Jack Harry Smith besegrade de oddsen, kanske den enda seger han vann i sitt misslyckade liv. Trots staten Texas normala beslutsamhet att verkligen verkställa sina dödsdomar, trots allvarlig hjärtsjukdom och cancer så levde han flera år längre än medellivslängden för manliga amerikaner. Slutet kom ändå till sist: Den åttonde april 2016 dog han på fängelsesjukhuset, 78 år gammal.


Det hade gått mer än 37 år sen han fick sin dödsdom. Den dödsdom som aldrig blev verkställd.

 

Den sista kända bilden på Jack Harry Smith


Smiths öde är ovanligt i Texas, även om det finns ett fåtal män med dödsdomar från 70 och 80-talet som fortfarande är kvar i sina dödsceller. För USA som helhet är det inte lika unikt.  Dödsdömda män och i några få fall kvinnor som åldras och dör av sjukdom efter decennier i dödscell. Bara i Florida sitter mer än ett dussin som fyllt sjuttio, några av dem har dödsdomar som ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Ibland handlar det om rättsprocesser som dragit ut i det oändliga, ibland om att den dödsdömde har klassats som inte tillräknelig efter sin dom och därmed i enlighet med ett utslag från Högsta Domstolen inte kan avrättas.


Det sista kapitlet, eller om man så vill epilogen, i den sorgliga historien om Jack Harry Smiths liv ägde rum några veckor efter hans död, på Joe Byrd-kyrkogården. Det är en begravningsplats för interner i de fall de anhöriga inte göra anspråk på att själva begrava den avlidne. Även om de utgör en minoritet så brukar det numera ändå bli ett hundratal varje år och vid det här laget finns över tvåtusen gravar, de äldsta mer än ett sekel gamla.


Inga anhöriga gjorde anspråk på Jack Smiths kropp. Inga anhöriga deltog vid hans begravning. De enda åhörarna till fängelseprästens korta begravningstal var några av de förtroendefångar som arbetar med skötseln av kyrkogården.  Prästen rörde vid kistan, sa Smiths fullständiga namn, ålder, dödsdag och dödsorsak. En kort berättelse ur Gamla testamentet och därefter de avslutande orden:


There is nothing you can do that God will forsake you. He will never walk away - only you can

 

Kistan med Jack Harry Smiths kropp sänktes ner i den nygrävda graven som sen skottades igen av förtroendefångarna. Över graven skulle senare en mycket enkel, liten sten sättas upp. På stenen: Namn, dödsdatum och fängelsenummer.

 


En tragisk men på något vis följdriktig avslutning på ett förslösat liv. Ett liv präglat av brott fast det kom att tillbringas nästan helt och hållet bakom fängelsets taggtråd och murar. 


 

Gravstenar för avlidna fångar från olika fängelser i Texas på Joe Byrd Cemetary.

Av Henrik - 20 juli 2017 23:20

I ett kalt rum med grönmålade väggar står en brits. På britsen ligger en man fastspänd. I varje arm har en kanyl förts in. Alldeles nyss fördes gardinerna som täckt en av rummets väggar åt sidan och avslöjade två fönsterrutor. Bakom fönsterrutorna sitter människor på stolar i två små rum. I själva rummet finns förutom mannen på britsen två personer till. Vid fotändan står en fängelsepräst och håller sin hand på mannens ena ankel. Någonstans bakom mannen står en man i uniform: fängelsedirektören.


Nu, om bara en liten stund, ska en vätska börja flöda in genom kanylen. Processen kommer att startas av en anonym person, dold för åskådarna, som får 3000 dollar i arvode för sin insats. Vätskan kommer att få mannen på britsen att förlora medvetandet inom kanske trettio sekunder. Kort därefter kommer den att slå ut hans andning och få hjärtat att stanna.  


Vi befinner oss i Huntsvillefängelset i Texas. Scenen vi bevittnar har spelats upp 542 gånger sen 1982. Varje gång med samma slutresultat.


 

Avrättningskammaren där staten Texas har dödat 542 människor med en giftinjektion sen 1982. 


Dödsstraffet är en av de politiska och moraliska frågor som kanske väcker de starkaste känslorna hos människor. En del försvarar dess existens lidelsefullt. Andra är lika starka motståndare. I Europa har vi, Vitryssland och Ryssland undantaget, avskaffat dödsstraffet. I de flesta fall sen decennier tillbaka. I Sverige avskaffades det 1921, för övrigt samma år som både män och kvinnor fick rösta i ett allmänt val. Den sista avrättningen ägde rum i november 1910, på fängelsegården i Långholmsfängelset i Stockholm.


På andra håll i världen finns dödsstraffet däremot kvar. De flesta länder där det dessutom verkställs är mer eller mindre brutala diktaturer: Iran, Kina, Saudiarabien. Men så finns det ett remarkabelt undantag: USA. Även om närmare tjugo stater har avskaffat det så har majoriteten det fortfarande kvar. Även för federala brott kan man fortfarande dömas till döden. Mängden utdömda dödsstraff sjunker visserligen stadigt; Just nu är det bara ungefär en av tvåhundra fällande domar för mord där den åtalade får dödsstraff. Eftersom USA är ett stort land blir det ändå en hel del. Just nu väntar närmare 3000 män och kvinnor på att avrättas. Många av dem befinner sig i stater där det åtminstone just nu är osannolikt eller ganska osannolikt att deras straff någonsin kommer att verkställas. Men i ett antal stater verkställs fortfarande avrättningar, även om också den mängden sjunker. I fjol var det tjugo stycken totalt, mindre än hälften mot fem år tidigare. Sju av dem ägde rum i Texas.


Det är någonting med dödsstraffet som fångar många människors intresse, så även mitt. Redan som mycket ung läste jag på pappas rekommendation boken Dödscell 2455 av Caryl Chessman; en självbiografi av en man som i tolv år kämpade i domstolarna mot sin egen dödsdom för kidnappning och våldtäkt. Och när jag var femton år såg jag filmatiseringen av Truman Capotes dokumentärroman In cold blood. Efteråt var jag ordentligt uppskakad av den brutalt nakna skildringen av ett mord på en hel familj och dess rättsliga efterspel som slutade med att mördarna hängdes.

 

Familjen Clutter - Herb, Bonnie, Nancy och Kenyon - offren i det morddrama i Kansas 1959 som Truman Capote skrev sin berömda dokumentärroman om. 

 

 

Rickard Hickock (t.v) och Perry Smith. De dömdes för morden på familjen Clutter 1960 och avrättades genom hängning 1965


Den känsla filmen lämnade kvar hos mig var ungefär denna: Ja, det finns fruktansvärda brott som det är mycket svårt, kanske omöjligt att förlåta. Men det kan ändå inte rättfärdiga att ett civiliserat samhälle med berått mod tar livet av redan oskadliggjorda och hjälplösa människor.


Den känslan, den övertygelsen är fortfarande kvar 35 år senare.


Att dödsstraffet fortsatt intressera mig tror jag också har att göra med att den på ett så tydligt och avgörande vis ställer upp grundläggande etiska och moraliska frågor. Den som verkligen vill och förmår ta in alla dimensioner i det kan finna att det väcker djupa konflikter och motstridiga känslor och tankar i ens eget inre. Hur ställer man sig som motståndare till exempel när man lärt känna en familj vars barn föll offer för ett brutalt och fullständigt oprovocerat våldsdåd: En familj vars enda önskan är att mördarens dödsstraff ska verkställas så att de kan få någon slags avslut på ett trauma som lämnat outplånliga spår i dem? Hur ställer man sig som förespråkare av dödsstraffet till de lika outplånliga spår som en avrättning lämnar hos mördarens helt oskyldiga anhöriga?


Mikal Gilmore är en amerikansk journalist. Han är också bror till Gary Gilmore, mannen vars avrättning år 1977 innebar slutet på ett mer än tio år långt moratorium för avrättningar i USA. Han skrev boken Skjuten i hjärtat som berättar broderns historia, utan att väja för några detaljer: Varken den fruktansvärda, brutala uppväxt Gary Gilmore hade eller de fruktansvärda brott han själv gjorde sig skyldig till. Framför allt handlar också boken om hur ett antal människors liv slets sönder och påverkades för många år framåt av både själva morden och den efterföljande avrättningen. Boken visar på de oerhörda svårigheter som ligger i att komma fram till ett ärligt svar på frågan om vilket ansvar och skuld människor har för sina handlingar. Å ena sidan hade Gary Gilmore så mycket emot sig. Han växte upp i en alkoholistfamilj och misshandlades brutalt av sin pappa. När han som tonåring kom på ungdomsvårdsskola blev han både misshandlad och våldtagen av äldre interner. Vilken chans hade han egentligen att utveckla empati och ett socialt acceptabelt beteende? Å andra sidan är det ett faktum att ingen av Gary Gilmores bröder gjorde något liknande. De fick andra problem. De mådde dåligt, de drack, de råkade ibland i slagsmål. Men de rånade och mördade inte andra människor. Betyder inte det att Gary Gilmore ändå hade ett fritt val: Ett val han gjorde och fick betala det yttersta priset för?

 

Gary Gilmore vid rättegången


För ungefär tio år sen väcktes mitt intresse på nytt när jag läste Lars-Åke Augustssons bok Nära döden, som handlar om dödsstraffet i USA med fokus på Texas. Jag började läsa mer om flera fall och hittade så småningom till några olika forum där dödsstraff och dödsdömda diskuterades, både av försvarare och motståndare. Eller som de säger själva i USA: Pro-DP och Anti-DP. Självklart var det naturligt för mig att inordna mig bland ”antis”. Tyvärr kom jag med tiden att bli både frågande inför och besviken på många i gruppen. I sin iver att till varje pris bekämpa dödsstraffet och stötta dödsdömda tappade många både perspektiv och sans. Mördares påståenden om sin egen oskuld godtogs utan ifrågasättanden. I de fall det inte rådde något tvivel om skulden förklarades gärna brottet bort med att det varit ”ett misstag”. Allra värst var att många av dem angrep anhöriga till mordoffer och anklagade dem för att vara empatilösa, att de borde ”förlåta och gå vidare” et cetera. Eftersom jag också kom i kontakt med några såna anhöriga så vet jag hur djupt sårande och kränkande detta upplevdes.


Å andra sidan gjorde dödsstraffsförespråkarna exakt det som människor alltid gör för att kunna rättfärdiga grova övergrepp och t.o.m mord på andra människor: De dehumaniserade de dödsdömda. Oftast användes ord som ”monster”, ”skithögar”. Ett återkommande argument var att de p.g.a sina gärningar inte var att betrakta som människor längre och därför inte behövde behandlas med någon som helst humanitet.


De år då jag var som mest aktiv både fördjupade mina kunskaper om dödsstraffet i USA och min syn på det. Jag är alltjämt motståndare, men utifrån lite förändrade grunder. Trots det jag skrev ovan har min förståelse för varför vissa människor vill ha dödsstraffet ökat. Jag kom också att respektera en del av dessa ”pros” jag blev bekant med på några engelskspråkiga forum. Flera av dem var anhöriga till mordoffer eller drevs av en djup, moralisk övertygelse om det nödvändiga i att ha denna yttersta bestraffning för de allra värsta förbrytarna. Jag insåg också att en många motståndare förtränger offren och det fruktansvärda, ibland rent bestialiska i de brott som skickade mördaren till dödscellen.


Det går naturligtvis att avvisa dödsstraffet på principiella, etiska grunder. För mig personligen har det dock varit nödvändigt att ta frågan ett steg längre. Jag ville försöka tänka djupare, ville se alla omständigheter kring mordet, mördaren och offret för att se om jag fortfarande kunde hålla fast vid mitt motstånd när jag hade något som åtminstone närmade sig en helhetsbild. I den processen lärde jag mig en del om mig själv, bland annat att jag inte förmår hysa något som helst medlidande för mördaren i vissa av de värsta fallen. Att jag inte heller ser att de har någon slags moralisk rätt att leva vidare, trots sina brott. Men jag förblir ändå motståndare till dödsstraffet i både teori och praktik.


Den serie av bloggposter som det här inlägget inleder har dock inte som huvudsyfte att gå igenom argument för och emot dödsstraff. Istället vill jag försöka belysa den mänskliga sidan av saken genom att berätta om några konkreta fall. Om människor som dömdes till döden i Texas, USA. Om deras offer och om andra som på olika sätt berördes av brotten. För dig som vill läsa kanske det rentav kan ge en möjlighet att se på frågan på det vis jag försökt göra.


För säkerhets skull: Den här utgångspunkten innebär att jag i några fall också tar upp både obehagliga och rent otäcka fakta kring brotten. Den som vet med sig att den är känslig för sådant bör ha det i åtanke. 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards