Under 1600-talet och även i stor utsträckning 1700-talet var det en mängd handlingar en människa kunde mista livet för som inte ens handlade om våld och övergrepp. I förra bloggposten gick vi igenom de vanligaste kategorierna. Det fanns också en rad andra brott som alla kunde ge dödsstraff om de ansågs tillräckligt allvarliga. Falskmynteri, ärekränkning, vägran att lyda order inom krigsmakten och i den ytterligt stränga, lutheranska regim som rådde även olika former av religionsbrott. Det behövde inte ens handla om att man hade hädat eller smädat Herren Gud i egen hög person.

 År 1698 fick Göta Hovrätt upp en dödsdom till prövning som gällde en viss Sven Jonsson. Denne Svens brott bestod i att han sagt sig ”ge kyrkoordningen tusende djävlar och dem som låtit henne göra”. Hovrätten benådade honom och lät honom slippa undan med fem gatlopp, bland annat med motiveringen att han var ung och oförståndig och hade blivit uppretad av andras handlingar innan. Det verkar ha vanligt relativt ovanligt att hädelser verkligen ledde till avrättning och åtminstone i Rudolf Thunanders granskning av Göta Hovrätts domar så hade de anklagade då även begått andra brott.

Hur var det då med våldsbrotten? Ja, även om mängden av dödsdomar för framför allt stölder och enkelt hor under 1600-talets första hälft gjorde att de faktiskt inte ens verkar ha utgjort hälften av målen vid Göta hovrätt rörande ”hals- och lifssaker” som man målande uttryckte sig vid samma tid, så var de ändå i klar majoritet när det kom till fastställda dödsdomar. Liknande siffror kan man se för Svea hovrätt,  även om trenden inte är lika stark där. Som nämnts kan man också utgå från att en hel del dödsdomar rörande just våldsbrott aldrig kom upp till hovrätterna i början av deras historia.

MORD

Precis som idag skilde man på 1600-talet mellan mord och dråp i fall av uppsåtligt dödande. Det som framför allt utgjorde skillnaden var att handlingen var överlagd och planerad, men också att den som begått gärningen försökte dölja den efteråt. Kristoffers landslag innehöll bland annat definitionen ”lägger å lönn och bärer i gömställe”. Det var precis det gärningsmannen gjort i flera av fallen. Men det förekom också flera fall av giftmord. Något som idag är ett väldigt ovanligt sätt att ta livet av folk, men som förekom regelbundet under denna tid och kulminerade under 1800-talet. Vanligen användes arsenik, som gick att köpa på vanliga apotek.

Mord var ett s.k högmålsbrott. För den som fälldes för mord var det i princip kört. Det gick inte att åberopa förmildrande omständigheter, än mindre mördarens möjligheter till återanpassning i samhället. Det senare är nämligen inte ett modernt påfund som man kanske kan tro, utan förekom – om än ofta i mer indirekta formuleringar – inte sällan redan på 1600-talet när hovrättens ledamöter sökte efter skäl att upphäva dödsdomar. Det gällde som sagt bara inte mord. Thunander hittade 14 mordfall som behandlats under 40 år i sin undersökning, samtliga dödsdomar fastställdes av hovrätten.

Sveriges landslag enligt vilken de flesta av dödsdomarna den här bloggen handlar om utfärdades. Foliant från år 1621

Mord var också ett av de brott som gav kvalificerat dödsstraff. De utgjorde dock bara en liten del av det dödliga våldet mellan vuxna, inklusive ungdomar. De flesta av fallen som kom upp till hovrätterna för prövning gällde istället:

DRÅP

Under samma tid som de 14 morden begicks och ledde till att gärningspersonen avrättades och sen antingen steglades (om det var en man) eller brändes på bål (om det var en kvinna) var drygt 160 dödsdomar för dråp begångna i Småland och på Öland uppe till prövning i hovrätten.

Dråp var i äldre tid en brottsrubricering som liksom engelskans ”manslaughter” omfattade både uppsåtligt dödande och olyckor och försummelser av olika slag som orsakat andra människors död. Den vanligaste orsaken till det sistnämnda var olyckor och oförsiktig och dumdristig hantering av vapen. Så kallade vådadråp ledde inte till dödsstraff, utan ekonomisk kompensation till offrets anhöriga och ibland också böter till Kronan.

Dråp i ordet nutida betydelse var som regel något som skedde i mer eller mindre hastigt mod, även om det ibland kunde ligga gamla konflikter bakom, och där gärningsmannen inte försökte dölja brottet. Jag skriver gärningsmannen därför att i alla fallen utom två var det en man som begick brottet. Även offret var nästan alltid en man, bara sex stycken kvar kvinnor. Av dem hade två gått emellan vid bråk.

De enskilt viktigaste förklaringarna till att det såg ut så här kan sammanfattas med två ord: Alkohol och lättkränkthet. I över 70 av de 160 dödsdomarna inträffade dråpet i samband med ett kalas eller på/vid en så kallad ölstuga. Uppmaningar att ta av sig mössan inomhus, en anmärkning om att ölet på ett bröllop smakade vatten och en knuff av misstag som ledde till lite utspillt brännvin är autentiska exempel på händelser som startade förlopp som slutade med en död person och en dödsdom på Göta hovrätts bord. Men även sådant som oreglerade skulder eller bråk om markgränser ledde ibland till dråp.

Bröllopsdansen. Målning av Pieter Brügel den äldre år 1566. Det är inte jättesvårt att föreställa sig att bråk lätt uppstod på såna här tillställningar då precis som nu när många trängdes på en plats och många män druckit alldeles för mycket.

Förutom de 160 dödsdomarna skickade härads- och rådstugurätterna också 35 fall där man ville fria dråparen eller nöja sig med böter och skadestånd till offrets anhöriga. Det handlade då ofta om att man ansåg att dråparen handlat i självförsvar, eller åtminstone att den döde själv bar stor skuld till utgången genom att ha börjat bråket. Ibland åberopades också offrets bristande karaktär.

Hovrätten godtog dessa argument och omvandlade dessutom själv nästan 40% av dödsdomarna till höga böter och skyldighet att kompensera målsäganden. Även här spelade bedömningar om vem som egentligen bar mest skuld till själva bråkets uppkomst in. Om ett sånt fall hette det om dråpoffret att han gett sig på dråparen och ”honom öl avtvingat och med förargerliga ord tilltalat”. I nästan 100 av dråpen fastställdes dock dödsdomen, ibland efter att människorna i dråparens hemsocken vädjat om att avrättningen skulle verkställas eftersom personen i fråga var en både illa omtyckt och fruktad bråkmakare.

När det gällde dråp fanns en särbestämmelse som gjorde att långtifrån alla 100 dödsdomarna kom att verkställas. Om man inte greps i samband med brottet, utan flydde sin väg, hade man möjlighet att komma till tinget med fri lejd. Det var en möjlighet som en hel del män utnyttjade. Fick de en dödsdom i häradsrätten hade de ändå flera dagar på sig att lämna socknen och myndigheterna där, i skydd av den fria lejden. Höll de sig sen undan framgångsrikt i några år kunde de söka benådning, vilket de ofta fick.

BARNAMORD

Barnamorden är det sorgligaste kapitlet i den här serien bloggposter om dödsstraffet förr i tiden. Förövaren var i de allra flesta fallen en ung, ogift kvinna som hade blivit med barn med en man hon inte kunde eller ville gifta sig med. Redan det var som allra minst ett brott som kallades lönskaläge – sex mellan två ogifta personer. Men det kunde också röra sig om horsbrott om mannen var gift och i allra värsta fall kunde det vara dödsstraff om mannen t ex var kvinnans svåger eller farbror.

Även om dödsstraff hörde till ovanligheterna så ledde förbindelsen som obönhörligen avslöjades genom graviditeten – domstolarna gjorde stora ansträngningar att klarlägga vem som var fadern till oäkta barn trots att dessa barn saknade arvsrätt – ofta till andra straff som böter, att piskas med ris offentligt, skamstraff i kyrkan och ibland förvisning från hemorten. Trots detta valde de allra flesta som hamnade i den här situationen att föda sitt barn och försöka klara situationen så gott det gick. Men en del kvinnor valde av desperation och för att försöka undvika att förstöra sitt eget liv att göra sig av med barnet. Ibland genom att försöka framkalla en abort med de primitiva medel som då stod till buds, ibland genom att försöka hålla graviditeten hemlig, föda i hemlighet (”i lönn”) och sen döda barnet och gömma kroppen. Bägge dessa handlingar straffades som huvudregel med döden i de flesta fall.

Många av dessa kvinnor blev upptäckta. Inte sällan därför att den sociala kontrollen omöjliggjorde hemlighållande av graviditeter. Andra kvinnor eller i vissa fall män skvallrade för myndigheterna, det blev förhör och undersökningar av om kvinnan hade mjölk i sina bröst. Ofta erkände kvinnorna, men det var också vanligt att de hävdade att barnet varit dött vid födseln. Med dåtidens primitiva metoder försökte man avgöra om det stämde efter att man hittat barnets kropp.

Myndigheterna såg barnamorden som ett stort socialt problem, inte minst på 1700-talet då de började öka i takt med att landsbygdsproletariatet ökade i antal. Man införde en slags omvänd bevisbörda där kvinnan tvingades bevisa att barnet varit dött vid födseln för att komma undan dödsstraff.

Thunander hittade i sin studie 40 fall som lett till dödsstraff även i hovrätten. En annan studie hittade ungefär 175 dödsdomar i tre mellansvenska län från mitten av 1600-talet och 100 år framåt.

Med denna morbida men kanske inte så verklighetsnära bild illustrerades barnamord i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet.

Naturligtvis var det inte heller alltid som graviditeten var ett resultat av en frivilligt ingången relation. Det var inte ovanligt med husbönder och andra som med lock och pock och i vissa fall rena hot hade sex. Unga kvinnor, inte minst de som kom från fattiga förhållanden, hade den lägsta positionen av alla i den dåtida, sociala hierarkin och hade många gånger kanske inte mycket annat val än att ge efter.

Det förekom också att fäder till oönskade äkta barn hjälpte till eller rentav dödade barnet efter födseln. Även dessa dömdes då för barnamord med samma eller t.o.m större stränghet än kvinnan. I en avhandling om barnamord på 1700-talet finns flera refererade fall där kvinnan benådades av hovrätten till fängelse på fästning, medan mannen halshöggs på närmaste avrättningsplats.

I slutet av 1700-talet mildrade Gustaf III de stränga lagarna kring födslar utom äktenskapet och gjorde det möjligt för kvinnor att föda barnet utan att behöva uppge vem som far. Skamstraffet i kyrkan avskaffades och regeln att kvinnan skulle bevisa att barnet inte levt togs bort. Dödsstraffen minskade då snabbt i antal, men själva brottet fortsatte att vara vanligt. År 1830 skedde enligt uppgift den sista avrättningen i Sverige av en kvinna dömd för barnamord. Trettio år senare, 1860, dömdes 31 personer för barnamord och 35 för vållande till fosters död. Abort blev lagligt i Sverige år 1938. Först 1974 infördes nuvarande lag med rätt att avbryta graviditeten av vilket skäl kvinnan än anser sig ha.

ANDRA VÅLDSBROTT SOM KUNDE GE DÖDSSTRAFF

Våldtäkt var i princip belagt med dödsstraff. Problemet var den bevisning som krävdes, inkluderat att kvinnan måste ha ropat på hjälp under våldtäkten. I Göta Hovrätt-studien fanns ett fall under 40 år som ledde till döden för våldtäktsmannen. I det enda andra fall som var uppe i domstolen ansåg man sig inte kunna bevisa att våldtäkten fullbordats. Gärningsmannen dömdes dock fredlös och att böta all sin lösa egendom.

Våldtäkter ingick i de s.k fridslagarna som går tillbaka till Birger Jarl. De kallades också för edsöresbrott. Att t ex misshandla en person i hans eget hem var mycket värre än att göra det utanför ölstugan, eftersom hemmet var en särskilt fredad plats precis som kyrkan och tingsplatsen. Grova förbrytelser, oftast rån i kombination med våld eller hot om grovt våld, kunde ge dödsstraff, även om det inte verkar ha varit så vanligt.

Slutligen fanns också den speciella bestämmelse som införts 1608 med hänvisning till Gamla testamentet om att barn som misshandlade sina egna föräldrar skulle dömas till döden. Misshandel var annars ett mycket vanligt brott som nästan alltid resulterade i böter för gärningsmannen. Underrätterna i Småland och på Öland dömde i snitt ut en dödsdom för våld mot föräldrar, styvföräldrar eller svärföräldrar vartannat år under 1600-talet. Hovrätten mildrade dock straffen i de flesta av fallen, bland annat med motiveringar som att en pappa retat sin son till vrede och först slagit honom själv med en yxhammare. Man hänvisade också till skrivningar i Nya testamentet där även föräldrar gjordes ansvariga för att familjer levde i harmoni.

Exempel på straff som hovrätterna istället dömde till när de upphävde dödsdomar (rena frikännanden förekom också, men var inte vanliga):

-          Fängelse en månad på vatten och bröd

-          Böta 50 daler silvermynt till kyrkan

-          Landsförvisning

-          Löpa fem gatlopp under 50 par spö och skamstraff i kyrkan.

Dömda brottslingar inför ett gatlopp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...