Få saker i det ständiga flödet av åsikter och uppfattningar lämnar något bestående intryck hos mig. Men i fjol såg jag en intervju med Paul Simon hos Skavlan. De talade bl.a om konflikterna inom det demokratiska partiet under presidentvalskampanjen och konfliktlinjerna som skär genom hela USA idag. Simon sa:

The country has become addicted to anger.

De här få orden, tillsammans med några tankar om vikten av att försöka undvika att underblåsa vrede och att inte fatta beslut i ett tillstånd av vrede träffade mig. På ett personligt plan kring min egen vrede. På ett samhällsplan kring oron för att det offentliga samtalet idag driver fram en allt djupare polarisering mellan olika grupper i samhället. Att greppa hela det ämnet i en enda bloggpost är dock en övermäktig uppgift. Istället begränsar jag mig till frågan om vad det egentligen är som händer på sociala medier och vad det gör med oss.

Paul Simon i Skavlans intervjustol. Inte bara en av vår tids mest gudabenådade låtskrivare, utan också en klok och eftertänksam person.

Jag har länge funderat på att skriva om det här. En titel som dök upp i huvudet var Gåvan vi inte var mogna för. Hur den fantastiska möjlighet sociala medier ger att kommunicera med människor var de än befinner sig om allt mellan himmel och jord till stor del har kommit att bli ett allas krig mot alla. Gräl, oförsonlighet, personangrepp, fula retoriska trick. Trakasserier och ren förföljelse. Och så allt detta hat och hot.

Att bara skriva en bloggpost om allt det här som alla redan vet och märker leder dock inte till mycket. I alla diskussioner om klimatet i sociala medier finns också en uppenbar risk att vi fokuserar på extrembeteendena: De som skickar bilder av sin penis, önskar att andra ska bli våldtagna eller rentav dödshotar människor vars åsikter eller uppträdande de ogillar. De personerna är självklart ett stort problem för alla som drabbas av dem. Men de är trots allt inte utmärkande för hur det stora flertalet uppträder när de är ute på nätet. Deras närvaro påverkar dock dynamiken på andra sätt, det ska jag återkomma till.

Men det jag vill tala om är vi andra och hur vi beter oss. Vi som deltar i kriget alltså och det är ju långtifrån alla. Varför blir det som det blir? Kan vi göra något åt det? Jag börjar med att berätta min egen historia. För hur ska man kunna förstå ett fenomen man själv är en del av om man inte förstår sin egen del i det?

Min egen historia

Jag började hänga på olika nätforum i slutet av 90-talet. Har alltid gillat att diskutera politik och samhällsfrågor. Under de här åren genomgick jag också en gradvis omprövning av mina åsikter och rörde mig från en position som någon slags halvcynisk högersosse till – under en period – tämligen idealistisk liberal.

Min grundinställning var att diskutera i sak och undvika personangrepp. Oftast gick det bra, men när jag mötte debattörer som kom med svepande anklagelser och känsloargument så blev jag arg. Ibland ledde det till sarkastiska svar och angrepp på personens bristande förmåga att diskutera på en rimlig, intellektuell nivå. Blev jag riktigt arg urartade även jag i personangrepp och rena idiotförklaringar.

Så här sett i backspegeln kan jag se att det här berodde på flera saker. Min egen korta stubin. Min tendens att se diskussionen som en tävling jag med min starka tävlingsinstinkt ville vinna till varje pris. Min nyvunna starka, politiska tro som för några år ersatte en hel del av mitt vanliga ”Å ena sidan si, å andra sidan så”-tyckande. En tro jag väldigt gärna ville försvara och kämpa mot personer som ifrågasatte. Och ifrågasatt blev jag ju, för både personer med starka vänstervärderingar och nationalister tycker ofta intensivt illa om liberaler.

Motkrafter fanns ändå. En del av dem jag ibland grälade med kom från den community av människor som gillade Scrabble. Folk jag efterhand lärde känna i verkligheten också. Insikten att nästan alla visade sig vara trevliga, sympatiska människor jag tyckte om att umgås med. Så länge vi undvek vissa typer av politiska diskussioner. När vi lärt känna varandra bättre blev dessutom debatterna i det nätforum vi hängde i också mindre vassa och mer öppna för varandras argument.  

Ändå blev jag fortfarande indragen i väldigt polemiska diskussioner där två saker ställdes mot varandra och motståndarsidan mer eller mindre förklarades naiv, okunnig, dum, oemottaglig för fakta etc etc. Jag började inse att i stridens hetta påverkades min egen syn på saker. Den blev mer svartvit, tappade sina nyanser. Även om jag inte övergav min liberala grundsyn så gick den mest entusiastiska perioden över och jag landade väl mer i någon slags ganska standard, allmänborgerlig syn på saker och ting. Men lusten att kasta mig in i en diskussion och få säga mitt, markera mot någons dumma/felaktiga påstående var fortfarande stark. Och jag följde den också ofta, kanske rentav oftast.

En sak jag inte riktigt ville se och som jag varit tvungen att få hjälp med att på allvar komma till insikt om är hur svårt, nästan omöjligt det är att diskutera vissa frågor. Särskilt på det begränsade utrymmet som finns i exempelvis en tråd på Facebook. Det är svårt nog på ett anonymt diskussionsforum. Men bland människor som känner eller åtminstone känner till varandra blir det nästan omöjligt att diskutera sådant som väcker starka känslor. Det är också svårt att veta hur en ton uppfattas. Det man själv uppfattar som korrekt, om än kanske inte så vänligt, ser en annan som vasst och otrevligt. Vill vi verkligen se en partner, förälder eller god vän inbegripen i ett gräl när vi loggar in för att se de senaste statusuppdateringarna och läsa om vänners semestrar, husköp eller roliga episoder de varit med om?

Tillsammans med en ökande oro över motsättningarna och åsiktsklyftorna i det svenska samhället så har det fått mig att de senaste åren lägga ännu mer vikt vid vad jag skriver och hur jag skriver. Att inte posta varje gång jag blir upprörd. Att hålla min ton saklig och sträva efter att inte stänga in mig i någon filterbubbla. Att försöka bli bättre på att se saker från flera sidor och låta det återspegla det jag ändå skriver. Att följa Paul Simons kloka ord och bekämpa min egen vrede istället för att låta den styra mig.

Det är min historia.

Krafterna som verkar

Så varför beter sig då alltför många av oss som vi gör på sociala medier, i nätforum eller överhuvudtaget på Internet? Vilka krafter är det egentligen som skapar dynamiken och tonläget när vi möts på Facebook och annorstädes på nätet? Varför havererar diskussionerna, varför visar det sig alltför många gånger att inte heller alla vi någorlunda ”vanliga” kan samtala någorlunda civiliserat?

många ställen att gräla på finns det...

Först vill jag säga att jag, vilket jag vet att jag inte är ensam om, upplever tendenser till besinning och tillnyktring. Jag ser fler än mig själv som jag märker har skruvat ner sitt tonläge på sociala medier de senaste åren. Självklart har många andra gått igenom ungefär samma tankeprocess som den jag beskrev ovan hos mig själv. Fler än jag själv sätter sig garanterat på händerna ibland när det kliar i fingrarna att få skriva något ilsket. Men det är inte mer än en början.

Anonymiteten

Den första och sen länge fastslagna insikten är att anonymiteten (verklig eller inbillad) och det faktum att vi inte befinner oss fysiskt i samma rum som den eller de vi kommunicerar får oss att släppa på spärrar vi har i vanliga fall mot att visa öppen aggression mot andra. Det är så självklart vid det här laget att jag inte ser något behov att skriva mer om det.

Enkelheten

Den andra och nästan lika etablerade insikten är att lättheten i att posta ett inlägg på ett nätforum eller skicka iväg ett mail bidrar till mer av osympatiskt beteende mot varandra. Förr var det bara en mindre del som orkade skriva insändare till tidningar eller klagobrev till politiker och andra makthavare. Säkert rann ilskan många gånger av innan man fått fram papper och penna eller skrivmaskin.

Det är inte mycket mer att säga om det heller. Istället går jag in på några inte fullt så etablerade förklaringar som jag menar är lika viktiga för en helhetsförståelse:

Faktorer som skapar det dåliga samtalsklimatet på sociala medier

-          De som tycker mest skriver mest

-          Extrema åsikter sätter tonen

-          Förenkling och förnekande av komplexitet

-          Det begränsade utrymmet

-          Ursäkta sitt eget beteende med andras

-          Illvilliga tolkningar, medvetna missuppfattningar och halmgubbar

-          Demonisering

-          Känslor och känsloargument

-          Megafon istället för telefon

-          Sociala medier som en arena för självförhärligande (självrättfärdighet och självförnuftighet)

Tio punkter, en hel del att avhandla.

Det ska jag göra i nästa avsnitt i bloggen. Stay tuned!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...