Hej och välkommen till bloggen Jonésiskt. Skulle jag innan du börjar läsa få be dig att besvara några frågor först bara om hur du uppfattar mig och mina bloggposter?

Nej, jag tramsar bara. Det skulle inte falla mig in att trycka upp ett frågebatteri i näsan på mina läsare. Du är naturligtvis välkommen att ge mig feedback på det jag skriver om du vill, både positiv och negativ. Men jag tänker inte tjata på dig om det. Alla tänker dock inte som jag. Du har förmodligen också lagt märke till att mängden ”enkäter”, ”kundundersökningar”, ”klimatmätningar” med mera med mera tycks öka för varje år som går. I de mest skiftande och möjliga och omöjliga sammanhang blir man ombedd att besvara allt från några stycken till ett helt batteri av frågor om hur man uppfattar produkten eller tjänsten man just köpt eller tagit del av.

• Man går in på en hemsida för att läsa någon artikel – och får upp ett blaffigt fönster som lägger sig i vägen för artikeln med uppmaning att ”bara” besvara några frågor först innan man fortsätter.
• Man ringer något företags kundtjänst – och får tillsammans med den allt längre harangen om vilka knappar man ska trycka på för att bli kopplad till rätt ställe också en harang om hur mycket företaget bryr sig om sina kunders åsikter och att de därför gärna vill att man besvarar några frågor eller går med på att bli uppringd efter samtalet. Bla bla bla.
• Man blir uppringd av något marknadsundersökningsföretag som ber en att svara på frågor om någon ny produkt. ”Det tar bara några få minuter” försäkras det alltid.
• Man går på en 2½ timma lång föreläsning en förmiddag om något jobbrelaterad specialgrej. Och blir uppmanad att fylla i en ”kursutvärdering” efteråt.

Att en viss trötthet på allt detta infinner sig är inte så konstigt. I dagens nyhetsflöde rapporteras att SCB – vår myndighet för officiell statistik – har allt svårare att få en tillräcklig svarsfrekvens på sina frågor. http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-officiella-statistik-hotar-att-bli-missvisande/ I artikeln spekuleras det om flera orsaker. Själv är jag helt övertygad om att den viktigaste orsaken är just det jag beskriver ovan och som DN kallar ”enkätinflation”.

Det är inte alls bra att det blivit på det här sättet. Precis som det står i artikeln så används SCB:s statistik i många olika sammanhang och utgör en viktig grund för både beslut och planering i samhället. Om siffrorna inte längre är lika tillförlitliga finns en uppenbar risk att besluten blir fel. Det som gör mig mest irriterad är misstanken att andra aktörers lättvindiga inställning till att besvära folk med att ”bara besvara några frågor”, som dessutom ofta är ganska intetsägande (se vidare nedan), leder till att människor inte orkar engagera sig i att besvara frågor som faktiskt är viktiga att besvara. Jag har som de flesta andra några gånger i livet blivit utvald att delta i undersökningar från SCB och Sifo och har alltid försökt besvara dem efter bästa förmåga, även i de fall man inte fått någon ersättning för det. Men jag förstår om andra inte orkar.

Varför har det då blivit så här? Det är faktiskt en intressant fråga. Jag har ett nästan kvarts sekel långt perspektiv från olika anställningar inom den offentliga sektorn och har på den tiden observerat ett par tydliga trender som jag är säker på spelar in:

-          Kraftigt ökande krav på uppföljning av alla tänkbara slag

-          Kraftigt ökat fokus på ”kommunikation” och hur man uppfattas av omvärlden

Det följs upp till förbannelse idag. Ingen liten sidoverksamhet är för obetydlig för att inte utsättas för krav om att generera en större mängd nyckeltal om allt från ärendevolymer och handläggningstider till förbrukning av budgetmedel på atomnivå. Men det stannar inte vid det. Man ska dessutom kunna visa upp siffror på hur ”kunderna” uppfattar den. Det är ju nämligen vad vi numer betraktas som i offentlig verksamhet. Även om skälet till att vi befinner oss i kontakt med den nog så ofta är nödtvång eller rentav äkta tvång. En gäldenär som inte kan betala sina banklån hamnar hos Kronofogden vare sig hen vill det eller inte. Men kund är personen ändå. Och får därmed vara beredd på att bli uppringd eller få ett brev hem med frågor att besvara om hur man tycker det är att vara ”kund” hos myndigheten. Jo tack, bra!?

Dessa undersökningar sammanställs och resulterar i fler nyckeltal. Alla nyckeltalen flödar sen uppåt i organisationen där de granskas och diskuteras på en rad möten. Är värdena bra blir alla glada. Är värdena mindre bra blir man numer inte ledsen eller ens bekymrad, utan konstaterar glatt att man har en ”utmaning” framför sig. Med icke ringa sannolikhet tillsätts någon form av ”förändringsprogram”. Som då följdriktigt också måste följas upp på alla nivåer och genererar nya enkäter eller telefonsamtal som ”bara tar några minuter”

Man ska heller inte underskatta såna här apparaters förmåga att fungera som ett slags självspelande pianon. Under 2000-talet har jag kunnat konstatera hur allt fler tjänster som ”controller” har tillsatts på olika nivåer. Dessa personer har i huvudsak rollen att granska analysera och sammanställa all information som samlas in och fraktas uppåt tills den slutligen landar på generaldirektörens bord. På något vis fungerade verksamheten utan dessa controllers tidigare, men nu verkar de helt oumbärliga. Roller som ”kvalitetsansvariga”, ”samordnare” och liknande garanterar också att organisationen känner ett aldrig sviktande behov av att hitta på nya saker som måste samlas in från medarbetare och ”kunder”

Fixeringen vid att mäta allt skulle i princip ensam kunna förklara enkätraseriet. Men det finns som sagt en trend till som spelar in. Parallellt med framväxten av controllerarmen har en delvis liknande armé av så kallade kommunikatörer invaderat inte bara myndigheterna, utan hela organisationssverige och åtminstone de större företagen. Här handlar det inte bara om att mäta för mätandets skull, utan ett äkta och ibland allt annat överskuggande intresse för organisationens ”varumärke”. Ja, man använder på fullt allvar detta begrepp även på en hel del myndigheter. Ibland kan man få för sig att det viktigaste inte är att utföra den verksamhet som myndigheten är ålagd att utföra, utan att man scorar så högt som möjligt i olika attitydundersökningar från medborgarna. Inte minst vill man ju gärna slå andra myndigheter. Till uppnåendet av dessa mål har man bland annat anställt en stor mängd journalister eller personer med liknande bakgrund som i princip har som enda uppdrag att se till att myndigheten ter sig så positiv som möjligt i mediaflödet och hos medborgarnas ögon. Den tid då ansvariga chefer besvarade frågor från pressen känns ibland nästan förbi. Idag skickar man fram kommunikatören – en person som oavsett hur bra hen må vara på att prata eller skriva oftast inte har varit det minsta inblandad i det beslut eller den fråga som myndigheten fått uppmärksamhet för eller hamnat i skottgluggen på grund av.

Eftersom kommunikatörens enda egentliga uppgift är att bibringa omvärlden en så positiv bild som möjligt så kommer hen förstås att vilja mäta vad denna omvärld egentligen tycker. Resultatet blir förstå ännu fler enkäter och telefonutfrågningar.

Jag raljerar lite, men bara lite. I princip så här är det jag uppfattar att det går till.

Men är det inte positivt också? Ja, naturligtvis är det bra att man intresserar sig för vad folk tycker om ens verksamhet och anstränger sig för att bli bättre. Oavsett om man är en myndighet eller ett företag. Problemet är att jag uppfattar att dessa evinnerliga enkäter ofta blir ett slags alibi. De skickas ut eller kopplas till webbsidor ganska slentrianmässigt. Lika slentrianmässigt sammanställs resultaten och presenteras på några möten. Skulle det vara katastrof blir det förstås oro i leden. Men det är det ju sällan. Man kan också fråga sig vad dessa kvantifierade data egentligen säger. På mitt jobb har vi ett antal år fått besvara undersökningar om hur vi trivs på jobbet och med våra arbetsuppgifter och chefer. Enkätfrågor med fem svarsalternativ som sen graderas 1-5. Ett medelvärde räknas fram och presenteras för alla under den famösa beteckningen NMI: Nöjd medarbetarindex. Det brukar om jag inte missminner mig hamna på runt 3,7, plus/minus någon tiondel. Jaha? Är det dåligt på någon enskild fråga brukar det bli någon slags handlings- eller åtgärdsplan. Som man sen inte hör något mer om.

Naturligtvis kan engagemanget man uppbådar för att besvara frågorna efter ett tag bli lite naggat i kanten av såna insikter.

Det finns också något försåtligt hos dessa j-a enkäter. På ytan ser de ut att vara uttryck för vad man brukar kalla utifrån- och-inperspektiv. Att man utgår från vad de som använder ens och produkter och tjänster tycker och vill ha när man analyserar och utformar dem. Men i själva verket känns de lika ofta som motsatsen. Man är mest, nästan narcissistiskt faktiskt, intresserad av att få veta på insidan om ifall de där ute tycker att man är duktig. Man vill ha beröm att sola sig i.

Det är ett rätt dåligt skäl för att skicka ut enkäter till folk. När alla andra dessutom verkar vilja göra samma sak så blir resultatet ibland ganska svåruthärdligt för oss som inte ens kan gå till tandläkaren längre utan att bli uppmanade att ”bara svara på några frågor”

Musikillustrationen till dagens blogg känns ganska given:   

Med ojämna och ganska långa mellanrum kommer det ett inlägg i min blogg. Med ännu längre mellanrum handlar dessa inlägg om mina böcker. Nästan två år sen var det; nu är vi framme vid bokstaven E.

Mellanrum rent fysiskt är det däremot ont om i mina bokhyllor. För att få plats med de böcker jag äger, nästan i varje fall, har jag praktiskt taget tvingats trycka in böcker med skohorn på vissa hyllplan. I somras flyttade jag till en större lägenhet. Man kan ju tycka att det borde ge utrymme för en hylla eller två till. Istället insåg jag vid mitt första besök i lägenheten efter köpet att jag hade färre fria väggytor än i den förra. Jag har i princip tvingats utnyttja alla ställen som står till förfogande, vilket innebär att de fyra billysarna står utspridda på lika många platser: Två i hallen mellan dörrarna till mina söners rum och två i vardagsrummet.

Vid nämnda flytt insåg jag för övrigt vilka enorma dammsamlare böcker är, åtminstone om man inte flitigt går över dem med en dammvippa. Vilket jag ju inte gör eftersom jag inte äger någon. Inte för att jag skulle vippa särskilt mycket om jag hade någon, men ändå. Dessutom kom insikten om dammet först vid uppackningen. Nerpackningen av böckerna hade nämligen skötts i princip helt av den kvinna jag älskar. Hon är förutom alla sina övriga goda egenskaper också en person som är långt mycket mer effektiv än mig. Därför försvann böckerna ner i kartonger innan jag knappt visste ordet av, medan jag själv stod och fumlade med glas, assietter och annat småkrams i köket. Hon hade säkert dammat av dem också om jag haft nödiga tillbehör för detta – trots en viss överkänslighet mot damm. Nu fick jag istället med mig lite av dryga fyra års damm från min gamla bostad som ett minne. En hel del av det sitter nog kvar i böckerna ännu.

Bland dessa böcker hittar vi ett antal av författare vars efternamn börjar på E. Av någon anledning är de inte så många. Varför vet jag inte, det är åtminstone inte fråga om någon medveten diskriminering av E-skribenter. Inte heller om något ogillande av e-böcker; det som antagligen är litteraturens framtid, men som jag ännu inte förmått ta till mig. Jag har tänkt i några år nu att jag ska köpa en läsplatta och börja läsa så också. Några egentliga sakskäl emot har jag inte. Ändå tar det just emot. Jag älskar ju riktiga böcker! Mitt intresse för prylar och saker är tämligen begränsat, men böckerna är ett undantag. I ett nytt hem är det först när jag fått upp mina böcker i bokhyllorna som jag känner mig riktigt hemma. Även om flertalet av dem står där i åratal utan att bli bläddrade i så vill jag ändå ha dem där hos mig. Många är också som jag skrivit i tidigare bloggposter gamla vänner som hängt med mig i tre decennier eller längre vid det här laget. Och gamla vänner kastar man väl inte bort så där utan vidare?

Jag inser att världen förändras och att bokhyllorna troligen kommer att försvinna som dominerande möbler i våra hem (åtminstone i de hem där människor tycker om att läsa). Inte så att den fysiska boken försvinner helt; det kommer säkert att finnas fina, stora böcker med massa vackra färgbilder i. Böcker om mat, konst, arkitektur och annat. Böcker som tjänar lite som medvetna inredningsdetaljer.  Men böcker som främst är till för att läsas, de kommer nog inom inte så många decennier att existera i huvudsak i den digitala världen. Därmed kommer man inte längre att på ett enkelt sätt kunna få en uppfattning om en persons läsvanor genom att sakta vandra längs hans eller hennes bokhylla på det vis jag skrev om i en annan bloggpost. Det känns sorgligt, men den som tror att utvecklingen kan hejdas kan nog oftast lika gärna dra på sig rustningen och gå ut och fäktas mot väderkvarnar. 

Nåväl, det var ju om mina författare på E vi skulle tala. De är som sagt inte så många. Först har vi några deckare av Åke Edwardsson, vars storhetstid väl var i slutet av 90-talet. Jag tyckte på den tiden att de höjde sig en bit över resten av den svenska kriminallitteraturen, som jag å andra sidan redan hade börjat tröttna rejält på. Idag har jag nästan lämnat genren bakom mig och läser nog i snitt inte mer än 1-2 deckare om året, om ens det.

Av lite yngre datum är faktiskt en amerikansk deckare av R.J Ellory. Om den är egentligen inget annat att säga än att jag aldrig läste klart den, eftersom jag föll för en synd jag med åren fallit allt oftare för tyvärr: Att bläddra framåt och kika i slutet. Jag vet inte riktigt varför jag ägnar mig åt detta. Ibland gör jag det fast jag tycker att boken är bra och spännande. Det har liksom blivit en vana att vilja ligga lite före den plats jag egentligen befinner mig på i läsandet. Är boken inte tillräckligt bra händer det dock att tjuvtittandet leder till att jag aldrig avslutar boken ordentligt. Och så blev alltså fallet med stackars Ellory.

Därefter är det slut på skönlitteratur och man får gå till fackbokhyllan för att hitta ett gäng till på E. Där står till att börja med Jerzy Einhorns självbiografi ”Utvald att leva”, skriven bara några år före hans bortgång. Det är en nästan ofattbar berättelse: En judisk pojke som mot alla odds lyckas överleva både ghetton och fångläger i andra världskrigets Polen. Bara för att sedan några år senare få höra att nya förföljelser, ja pogromer, brutit i Polen mot de få kvarvarande judarna. Han befann sig då på ett besök i Danmark. Släktingar till både honom och hans fästmö Nina vädjade: Åk inte hem. Istället tog de sig till Sverige och ett nytt liv. Flyktingar för nästan 70 år sen. Båda blev läkare och forskare. Detta trots avsaknad av både SFI och en hel del annat. En stor del av sina studier finansierade han genom att arbeta extra som diskare på kvällar och helger. Till slut blev han en av sin generations mest kända svenskar.

Så har vi den nu avgångne ständige sekreteraren i Akademien: Peter Englund. Hela fem av hans böcker äger jag. När han är som sämst skriver han klunsigt – gärna med egna ordkonstruktioner – och förlorar sig i ointressanta detaljer om fjärran slag. När han skriver som bäst är han en oändligt fascinerande skildrare av både de stora linjerna och de små detaljerna i människan historia. Allra mest tycker jag nog om det senare som kommer fram i hans essäsamlingar.  Han har en förmåga att sätta in även skenbart triviala saker som skruvmejslar och hamburgare i ett större, historiskt perspektiv. Med en massa fascinerande och lagom nördiga detaljfakta på köpet.

Sist i E-raden hittar vi Per Olov Enquists ”Ett annat liv”: En mäktig självbiografi av en människa med en ovanlig berättarförmåga, språkkänsla och självinsikt. En julklapp från mamma vill jag minnas. Tror den stod ett år eller två i bokhyllan innan jag äntligen plockade ner den och började läsa. Sen gick det av sig självt. Han är utan tvekan en av våra allra största, nu levande författare och då menar jag inte rent fysiskt, även om det också stämmer åtminstone vad gäller längden. Flera av hans största romaner har jag också kvar att läsa. Ett av flera borde-projekt på årets läsfront.

Det var det hela på E. En liten rännil av allt i bokväg som författare på E producerat genom tiderna. En rännil som inte har något annat signifikant med sig än att det är just min boksamlings lilla E-flöde. Med det sätter vi punkt för denna gång. Inte en av trycksvärta, vilket kanske varit det mest stilenliga, utan den numer kanske vanligaste sorten: En E-lektronisk.