Egentligen är det snudd på meningslöst att skriva om fenomen i språket man inte gillar. Språket låter sig inte övertygas så lätt. Även om det är många fler än en själv som rasar mot ”förflackning”, ”utarmning” eller vad man nu väljer för etikett så fortsätter språket att utvecklas och förändras i den riktning majoriteten bestämmer. Inte den som språkpoliserna vill.  

Idag ska vi tala om ord. Men inte vilka ord som helst, utan om devalverade ord. I fjol skrev jag en blogg om eufemismer; Vårt behov av att linda in saker som är obehagliga, känsliga eller kontroversiella i hopp om att det ska kännas lite lättare att tala om dem. Det här handlar om motsatsen: Hur styrkan i ord och begrepp försvagas av att de används alltmer utvidgat och i sammanhang som gör att de snart förlorar sin mening.

På löpsedeln till en av kvällstidningarna kan man idag beskåda följande:

För några år sen (Google hittar i varje fall belägg från 2011) började vissa medier plötsligt skriva om ”köldsmällar” och ”köldsmockor”. Det kan ju tyckas lite märkligt i en tid när det alltmer sällan verkar bli riktigt kallt i de delar av landet där majoriteten av oss bor. Förr talade man om en ”köldknäpp” eller helt enkelt vinterkyla. På något vis har det som tidigare räckte att beskriva som en knäpp blivit till en smocka. Det skulle kunna handla om ändrade klimatförhållanden. En svensk under de kyliga krigsåren på 1940-talet hade knappast talat om 15 till 20 minusgrader som ”sträng vinterkyla”. Det var snarare ganska normalt vinterväder långt ner i södra Sverige.

Men jag tror knappast det är orsaken.

I själva verket passar ”smockan” eller ”smällen” in i ett mönster som vi känner väl igen från medierna och som nu också alltmer sprider sig från kvällstidningarnas gapiga journalistik ut i resten av mediebruset. Det är ”hån”, ”raseri”, ”chocker”, ”attacker”, ”katastrofer” på löpande band.

För att nå ut måste man skrika, åtminstone kan man få för sig att det är den devisen artiklar och filmade inslag görs efter. I ljuset av det ska man kanske inte förvåna sig över att rubrikmakaren inte väljer

KYLA PÅ VÄG IN ÖVER LANDET

utan i stället drar till med

RYSKA KÖLDSMOCKAN SLÅR TILL!

Även om det faktiskt kan uppstå något som kallas för köldskott när det blir riktigt kallt från isar så är en ”smäll” eller en ”smocka” inte särskilt välfunnet. Det känns visserligen i ansiktet att kliva ut i 25 minusgrader. Men som att få en smocka? Och när det är så kallt är det oftast högtryck, klart väder och ganska svag eller ingen vind alls. Inte så mycket smällar där heller alltså Dessutom lever vi ju faktiskt fortfarande i ett samhälle med vana och beredskap för vinterkyla. Det går ingen nöd på oss, förutom att pendlarna i de större städerna inte alltid kommer till jobbet när upphandlade tåg söderifrån inte visade sig vara gjorda för en skandinavisk vinter.

Tramsiga och överdrivna ordval i sig själv kanske inte är något stort språkligt problem. Om det inte vore just för devalveringen. Folksagan om pojken som ropade varg har inte förlorat sin aktualitet bara för att vi lever i samhälle där informationsteknologin bär orden över hela jorden på några få sekunder.

Under den tidsperiod jag kan blicka bakåt med personliga minnens hjälp kan jag se att det här har hänt med ett antal ord som faktiskt fyller viktiga funktioner i språket. Ett bra exempel är ”hån”. När jag började bemästra språkets finare nyanser på allvar som barn och tonåring var det fortfarande ett ord med stark laddning. Den som hånade någon var verkligt elak och hänsynslös. Inte bara taskig och dum i största allmänhet. Det fanns en hel skala begrepp med stigande styrka för att beskriva graden i det icke-snälla beteendet: Retsam, Ironisk, Taskig, Spydig, Hånfull.  

Idag vet vi alla hur det kan se ut på Aftonblajet.se: En småironisk kommentar, ofta med glimten i ögat från en spelare i ett motståndarlag eller mellan två tävlande i något musikarrangemang blir med till sannolikhet gränsande visshet uppsnappad och av rubriksättarna omvandlad till ”Hånet mot…”

Jag anser mig inte vara någon språklig bakåtsträvare och jag accepterar att en del av språkutvecklingen är att ord kan ändra både valör och betydelse över tid. Men här handlar det om att medier driver en utveckling där vi berövas möjligheten att uttrycka oss med nyansering och precision. Hur klargör jag att någon uttryckt sig verkligt hånfullt (i ordets ursprungliga betydelse) när det numera kan betyda nästan vad som helst som inte är helt igenom snällt eller neutralt?

Alla dessa ”devalveringsord” är begrepp som är viktiga därför att vi behöver dem för att rätt kunna beskriva saker som är allvarliga när de inträffar. Om ett antal irriterade eller möjligen rätt arga mail och inlägg på sociala medier efter problem med röstningsfunktionen i Mellon beskrivs som ”Folkets raseri” så kan man undra hur journalisten skulle beskriva det som hänt när en tonåring med en beteendeproblematik under högljutt skrikande slagit sönder en hel köksinredning på ett HVB-hem och misshandlat en i personalen. Låter inte ”raserianfall” lite svagt plötsligt?

Ibland blir det bara löjligt. Alla ”chocker” hit och dit har åtminstone i mina öron vattnat ur ordet till nästan ingenting. Det är inte bara det att det används om besked som knappast kan ha varit vare sig totalt överraskande eller innebära att en mycket allvarlig situation plötsligt uppstått (typexempel senaste bottensiffran i förtroende för statsministern). Dessutom har ordets spridits till den allt större skvallerdelen av det som förr kallades kvällstidningsjournalistik och där numer både ”troschocker”, ”nakenchocker” och ”rumpchocker” är legio. Fast knappast någon längre höjer ett ögonbryn.

Och för guds skull: Ett idrottsligt misslyckande kan knappast kvala in som en ”katastrof”. Inte ens när vi missar att kvala in till fotbolls-VM.

Börjar vi inte kunna se ett mönster här, a’la pojken och vargen? I försöken att förstora upp även små saker med språkets hjälp så blir resultatet det motsatta: Nästan ingenting blir stort längre. Utom de verkligt stora händelserna förstås, de som når in under huden på oss. Men där handlar det om att vi tar till oss det inträffade mer på ett känslomässigt, icke-verbalt vis. Även om det är tur att mediernas språkinfantilisering inte kan trubba av oss där så behöver vi ändå orden för att rätt kunna beskriva allt det där som är nånstans mittemellan. Eller ”på en skala” som vi gärna säger idag.

Hittills har jag bara tagit negativt laddade ord som exempel, men det finns förstås många positiva ord som förlorat i laddning steg för steg när de överanvänts. Mitt personliga hatobjekt som jag säkert inte är ensam om är ”stjärna”. När jag var liten var det faktiskt förbehållet de riktigt stora artisterna och idrottsmännen. Jussi Björling, Birgit Nilsson och Ingemar Stenmark var stjärnor.

Numer kan det betyda nästan vadsomhelst och behöver inte inkludera vare sig någon större prestation eller långvarig berömmelse hos ”stjärnan”. Tänk bara på det fullständigt bisarra ordet ”realitystjärna” – personer vars främsta och enda merit ofta är en stor portion exhibitionism och en ADHD som gör att de inte kan sätta rimliga gränser för sitt eget beteende framför tevekamerorna.

Återigen kan vi se att det faktiskt uppstår ett konkret, språkligt problem här. Hur beskriver jag till exempel Ingemar Stenmarks karriär för någon yngre person som vuxit upp med den nutida betydelsen (eller snarare bristen därpå) av ordet? Visst: Man kan säga något i stil med ”En av våra absolut största idrottsstjärnor”. Men ger det verkligen rätt bild för någon som lärt sig att en ”stjärna” inte behöver vara duktig på någonting eller ens särskilt välkänd?

Hittills har jag i huvudsak beskrivit utvecklingen som driven av journalister och andra skribenter. Men det är förstås en förenkling. Vi är inte bara dumma, verbala automater som tar in det andra matar oss med. Det är ganska troligt att det rör sig om en process där media haft en viktig roll, men där också vi själva alltmer svänger oss med vissa ord och uttryck på ett ogenomtänkt och onyanserat sätt. Vi vill ju också ut, vill också bli hörda och sedda. I en tid där det brusar allt högre och allt fler vill vara med och höras är det inte konstigt att vi faller för frestelsen att använda överord om saker. Är ”vi” unga har vi kanske inte heller kunskapen om vad ett ord egentligen betytt traditionellt. Vi kan också med egna ögon se att det knappast är nyansering som lönar sig. Oavsett åsikt så är det idag oftast den som ropar högst och använder de starkaste orden som får flest delningar och likes. Varför då bekymra sig om var på skalan från retsam till hån som den där meningsmotståndarens kommentar egentligen befann sig? Gå rakt på ”hån” bara! Och varför inte passa på att bli lite ”kränkt” själv också? Ett ord som verkligen har genomgått en anmärkningsvärd devalvering på bara tio, tjugo år. Vilket är desto mer tragiskt med tanke på att nätet tyvärr har inneburit att fler människor utsätts för riktiga, verbala kränkningar än tidigare. Vad ska vi använda för ord för det när samma ord används för att till exempel beskriva känslan hos någon som fick en rasistiskt färgad kommentar på Facebook raderad?

Å andra sidan finns det faktiskt också en möjlighet att själva överanvändningen av ord inte bara betyder att de devalveras, utan att faktiskt våra känslor runt något blir starkare just beroende på vilken etikett vi sätter på det. Det skulle kunna vara så att vår idoldyrkan och fascination inför ”kändisar” (oavsett graden eller arten av kändisskapet) blir starkare av att ständigt få höra dem omnämnas som ”stjärnor”. Eller att laddningen i ordet ”kränkt” faktiskt får fler människor att känna sig just det för saker där det annars kanske hade stannat vid att man känt sig irriterad och kanske lite småförbannad en stund. Frågor runt hur vi använder och uppfattar språket är som sagt sällan entydiga, utan snarare mångdimensionella och komplexa.

Men det får bli ämnet för en eventuell framtida bloggpost. Gott nytt år kära bloggläsare och må det bli både underbart, fantastiskt och härligt för er. I ordens ursprungliga, icke devalverade betydelse! 

Så hette ett på sin tid mycket populärt program som gick i Sveriges Radio åren för runt 75 år sen. Två herrar (naturligtvis) satt och konverserade utifrån två helt skilda perspektiv på livet. Om den ene berättade hur glad han var för att det var sommar, så klagade den andre på dåligt väder och all mygg.

Kontrasten mellan människan som ser allting i ljust och tror att allt ska ordna sig till det bästa och människan som bara ser elände och väntar på att allt slutgiltigt ska gå åt helvete är välbekant för oss alla. Redan som barn snappar vi upp när de vuxna omkring oss pratar om andra vuxna som optimister eller pessimister. Inte sällan med en kritisk eller åtminstone ironisk udd. Om pessimisten är en gnällspik som kan förstöra stämningen på vilket tillställning som helst så är optimisten å andra sidan en naiv figur som inte kan ta till sig livets realiteter.

På senare år har jag reflekterat ganska mycket över hur mycket av människans tillvaro som formas i spänningsfälten som utmärker ett antal egenskaper vi har både som art och som individer. Vi är rationella och lösningsorienterade – men också benägna till vidskeplighet, magiskt tänkande och att vägra se verkligheten som den är. Vi har en stor förmåga till empati, medmänsklighet och samarbete. Men vi är också självupptagna, småsinta och ibland rentav grymma. Vi pendlar mellan att leva ut våra lustar, slösa och frossa och asketisk självdisciplin och ren försakelse av grundläggande behov. Och vi tror både på en lysande framtid och den totala undergången i både det stora och det lilla perspektivet.

När jag skriver ”som art och som individer” menar jag att de här egenskaperna är normalfördelade bland individerna i populationen, men att väldigt, väldigt många av oss också pendlar genom hela våra liv på flera av skalorna. Ibland beroende på omständigheterna. Ibland därför att vi helt enkelt verkar ha pendlandet inbyggt i våra personligheter.

Så är det förstås också med optimism och pessimism.

Låt oss börja med normalfördelningen. De flesta av våra egenskaper, som längd och vikt, bildar en kurva i befolkningen med en hög topp i mitten som sen sjunker ganska snabbt åt bägge håll. De flesta av oss är alltså ganska genomsnittliga. Om vi utgår från att även optimism/pessimism är en i grunden genetiskt styrd egenskap så kan vi förvänta oss att en mätning av vår benägenhet för det ena eller andra skulle ge en likartad kurva.

Psykologiska egenskaper är visserligen inte lika entydigt resultat av arv som fysiologiska. Vi kan utgå från att både sådant som vilka upplevelser av framgång/misslyckanden vi haft under våra liv och den allmänna, kulturella attityden påverkar oss. Men vi vet att mycket av vårt temperament är medfött, och vår benägenhet att vara optimistiska eller pessimistiska är helt klart en aspekt av det. De ”miljöfaktorer” jag tog som exempel kan därför väntas knuffa toppen på kurvan åt ena eller andra hållet, beroende på hur samhället i stort ser ut. Men den kommer knappast att förändra kurvan till ett rakt streck.

Naturligtvis finns det inget som säger att kurvans mitt måste ligga på en personlighet som är perfekt neutral, varken optimist eller pessimist. Några studier har gjorts som pekar mot att en majoritet av oss faktiskt drar åt det optimistiska hållet, någonstans mellan 60 och 80 %. Jag tycker att det är ganska logiskt. Under större delen av vår historia har våra livsvillkor varit osäkra och katastrofen har ofta lurat runt hörnet. Det hade nog inte gått något vidare för oss som art om de flesta av oss sett allt i svart. Ja, det är faktiskt så att en av våra mest utmärkande egenskaper som art tyder på en klar dragning åt optimism: Vår lust att migrera. Det finns knappt något hörn av världen förutom Antarktis dit inte några av våra förfäder har begett sig i små grupper för att utforska och i hopp om att få ett bättre liv.

Genom studier av dagens människor vet man att de flesta av oss är optimister när det gäller såna saker som olyckor och sjukdomar. Vi underskattar helt enkelt risken att vi personligen skulle drabbas av cancer eller någon annan allvarlig sjukdom. Och även om vi kan oroa oss mycket för att olyckor drabbar våra närmaste så tänker vi som regel inte att det verkligen kommer att hända. Det här är ett sunt förhållningssätt, så länge det inte leder till att vi blir oförsiktiga där det lönar sig att vara försiktig.

Att det är bra för vår hälsa och allmänna mående att vara optimistiska är också belagt i studier. Det verkar faktiskt som att optimister både mår psykiskt bättre, har en bättre fysisk hälsa och lever längre. Dock är det inget trollspö. Långtidsöverlevnaden för lungcancerpatienter eller AIDS-drabbade har inte visat sig ha någon korrelation med den drabbades personlighet.

De flesta av oss borde enligt ovan varken vara några extrema optimister eller pessimister. Möjligen då att vi har en viss benägenhet att ändå hoppas på det bästa. Men självklart finns det ändå gott om personer med en stor förmåga till positivt tänkande och tro på möjligheter på livets alla områden. Vi som inte riktigt är där själva (själv har jag funderat i många år på om jag är en optimistisk pessimist eller en pessimistisk optimist utan att komma till något säkert svar) kan ibland förundras över dem. Hur gör de? ”Olyckorna rann av honom som vatten”, sa min farbror i sitt begravningstal över min farfar som var en typisk optimist.

När jag tänker på den här sortens mer extrema optimism så ser jag den som ett tveeggat svärd (vilket jag naturligtvis inte skulle göra om jag vore en riktig optimist).

Å ena sidan ligger denna optimism bakom väldigt mycket av mänsklighetens landvinningar och framsteg. Nästan alla stora företag har en gång startats av en enda människa som hade tron på att just hans eller hennes stora och ofta för samtiden oprövade idé skulle visa sig bli en framgång. De som mot dåliga odds kämpade för frihet och demokrati för hundra år sen. De stora idrottsmännen och kvinnorna. Stora projekt som blir lyckade.

Vore alla pessimister eller lite försiktigt lagda halvoptimister så hade det inte blivit mycket av sånt.

Å andra sidan så är baksidan av optimism att den så gott som alltid underskattar svårigheterna och att väldigt många misstag och misslyckanden, ibland oreparerbara, följer i dess väg. Daniel Kahnemann ägnar ett kapitel åt saken i Tänka snabbt och långsamt. Det som är intressant här är att vår optimism inte bara ger oss ett känslomässigt försvar mot att se verkligheten. Den förvränger också de riskbedömningar vi faktiskt försöker göra. Ett av de tydligaste exemplen är just företagande. Ser man i det stora hela är det faktiskt ingen vidare idé att starta ett nytt företag. Inom fem år har mellan 60 och 70 % försvunnit, inte sällan genom konkurs och personliga ekonomiska förluster för de som var med. Men människor som startar företag tror inte att siffrorna gäller dem, även om de känner till oddsen. Det är därför vi kan se den fjärde ägaren på fem år till en restaurang med lite dåligt läge som ingen av de tidigare ägarna lyckats få lönsam.

Samma sak gäller förstås människor som till ingen nytta offrade sig i frihetsrörelser med liten eller ingen möjlighet att lyckas. Eller – om än inte på ett lika dramatiskt vis – för alla de som gav allt för att bli fotbollsproffs, men inte kom längre än till reservbänken i ett svenskt division 2-lag. Vi läser om de förlorarna ibland, men de skapar aldrig lika kraftfulla bilder inom oss som en Martin Luther King, en Zlatan eller en Ingvar Kamprad. Därför minns vi dem mycket sämre.

Även om de flesta människor har en naturlig aversion mot att ta risker så kan långt fler än de renodlade optimisterna ryckas med när en positiv atmosfär och förväntan uppstår kring något. Här är också en intressant aspekt av optimism/pessimism som har kunnat beläggas i forskningsstudier. Vi har våra grundpersonligheter, men kan både träna oss till eller påverkas till att bli mer eller mindre optimistiska i enskilda situationer eller sammanhang. Det är åtminstone min känsla att renodlade optimister driver fram exempelvis börsrallyn som slutar med krascher. Sett i efterhand framstår de klart för de flesta som vad de verkligen var. IT-bubblan runt millenniumskiftet var just en sådan. Företagen som haussades hade nästan ingen substans alls. Det var fromma förhoppningar runt en marknad som i stort sett inte fanns och en teknik som inte alls var redo för de krav som ställdes. I centrum stod typiska superoptimister som Jonas Birgersson och Johan Staël von Holstein. Men kraschens omfattning var också resultatet av att mer ”normala” människor lät sig ryckas med och blundade för tecken på att kejsaren var naken.

Å andra sidan hade vi aldrig varit där vi varit med vår stora och framgångsrika IT-industri om vi inte hade gett en rad optimister chansen vid olika tillfällen att utveckla och prova idéer som för de flesta framstod som science fiction eller åtminstone verklighetsfrämmande. Återigen: Det tveeggade svärdet.

Kan man koppla optimism/pessimism till politisk uppfattning och människosyn? Jag har inte hittat något forskningsstöd, men att optimism kan kopplas till idealism är väl knappast en vild gissning. Idealism handlar ju väldigt mycket om tron att det är möjligt att övervinna stora hinder och genomföra stora förändringar i människors livsvillkor på lokal eller rentav global nivå. Inte sällan väldigt snabbt också. Sambanden är garanterat inte perfekta, men vi lär hitta fler optimister i idealistiska eller rentav utopiska ideologier på vänsterkanten. Här finns naturligtvis också ett element av den större optimism många av oss hyser som yngre och som beror på att vi inte har konfronterats med verklighetens begränsningar i tillräcklig grad.

Omvänt så finns ju undersökningar som visar att SD-väljare i högre grad är misstänksamma, mindre benägna att lita på människor och oftare bor på den ort där de föddes. Själv är jag helt säker på att nationalism av den typ vi nu ser i Europa kan kopplas till pessimistiska personlighetsdrag hos många av sympatisörerna. Vill man påverka några av dem att komma tillbaka till de etablerade partierna måste man sannolikt välja en annan strategi än att utmåla dem som förändringsovilliga och rasistiska bakåtsträvare som inte klarar av att se möjligheterna i alla förändringar som samhället nu genomgår.

Naturligtvis dyker också årets stora politiska fråga upp i sammanhanget. Även här tycker jag mig kunna dra tydliga paralleller till personlighetsdrag, både hos offentliga debattörer och hos människor jag känner. Även om den primära drivkraften är en stark humanism och idealism så krävs det en stark och närmast obändig optimism för att tro att det vore möjligt att ta emot en halv miljon människor eller mer på årsbasis och ordna fram undervisning, bostäder och anpassa all annan samhällsservice inom rimlig tid, särskilt i ett läge där det redan rådde brist på i stort sett alla de kritiska resurserna.  Därför har vi också sett både partier och enskilda personer svänga kraftigt i tron på vilken politik som är möjlig att föra i rådande läge.

I den upprörda debatt som varit under hösten kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är lika mycket just skillnaderna i temperament här som gör att människor hamnar på olika sidor och att t.o.m tidigare åsiktsfränder och vänner blivit närmast fiender när. För egentligen ser man ju precis samma fenomen på andra områden också. Jag har själv i huvudsak arbetat inom olika projekt hela 2000-talet. Där blir det ibland rejäla konfrontationer mellan människor som tror att allt är möjligt och människor som ser svårigheter och problem i mycket större grad.

Superoptimisten är inte sällan projektledare eller linjechef av något slag, vi lever ju i en tid där ”positivt tänkande” och ”förändringsvilja” är starkare honnörsord än nästan något annat i både det privata näringslivet och i offentliga sektorn. De har kommit dit de är och valt den banan för att de har en stark tro på att nästan allt är möjligt. De som arbetar på verkstadsgolvet är sällan lika gedigna optimister. Naturligtvis kan det också hänga samman med att den som arbetar med att lösa konkreta problem har svårare att bortse från dem, eller tidigare erfarenheter där det faktiskt gick åt helvete. Inte sällan för att optimister i ledningen vägrade se verkligheten. Jag har sett åtminstone två stora projekt som stannade på niosiffriga belopp sluta på det viset. Men jag har också sett projekt leverera med god hjälp av människor med en stark tro på att det svåra ändå var möjligt.

Hitler och Napoleon var optimistiska fältherrar som störtade sina länder i olycka. Churchill var också en stor optimist, ibland bortom alla rimliga gränser. Han blev hjälte, trots flera dåliga beslut på vägen.

Det finns inget självklart svar på vad av optimism och pessimism som är att föredra. Ibland är det ena rätt, ibland det andra. Att se det man själv inte är som något slags karaktärsfel tror jag är direkt farligt. Tyvärr tycker jag man ser den tendensen både hos mer optimistiskt och mer pessimistiskt lagda idag. Men sanningen är att bägge behövs. I politiken. I arbetslivet. I vår egen, personliga tillvaro.

Vad blir då en balanserad slutkläm på det här? Forskningen pekar mot att både optimism och en viss grad av pessimism har sitt värde för oss som individer. Pessimism får oss ibland att undvika onödiga risker och får oss också att hantera misslyckanden lite bättre. En vis människa sa också att optimismen aldrig får uppleva lyckan i en oväntad framgång. Vi är inte heller slavar under våra gener, utan det finns stöd för idén att vi kan träna oss till ett mer positivt tänkande (fast i svåra fall som buttersmurfen är det väl mer tveksamt om det går). Som en helhet är det troligt att vi har nytta av både optimister och pessimister. Och själva kan vi, beroende på vilken naturlig dragning vi har i vår personlighet, försöka träna oss till att bli bättre på att vara antingen optimistiska eller lite mer realistiska ibland kanske.

Lycka till med det allihop som orkade läsa hela vägen hit! (Förmodligen ett tecken på optimistisk läggning och en tro på att något alldeles extra intressant visdomsord skulle komma här på slutet)

Dagens bloggpost innehåller inget större djupsinne eller försök till skarpsinnig analys. Jag vill bara säga några ord om det positiva med fysisk träning och hur man kan sporra varandra till det. Tänkte att det kanske kan vara någon liten motvikt till det alla bekymmer och allt elände i mediaflödet just nu. För att inte tala om det tilltagande höstmörkret som lätt lägger sig som en blöt filt över humöret så här års.

Det jag har att berätta om mitt eget tränande är inget märkvärdigt, men det är också lite av poängen. Jag kör inga intervall i backar tills jag nästan spyr eller löper på mig stressfrakturer. Jag siktar inte på några Iron men eller maratonlopp. Jag har faktiskt inte ens tänkt springa midnattsloppet eller något liknande, även om det kanske blir av på kul nån gång.

Jag tränar för att må bra helt enkelt. Och jag mår bra av min träning. Fysiskt och psykiskt. Men så har det inte alltid varit.

Som barn ägnade jag mig nästan ingenting åt organiserad träning. Några sporadiska försök väckte ingen mersmak. Däremot rörde jag rätt mycket på mig, uppvuxen som jag är före datorerna. Många, många mil har jag cyklat från och till kompisar och sommarjobb i Kolmårdens branta backar (utan hjälm, men det får väl ses som preskriberat nu). Kommer också från en familj där man alltid gillat att vara ute och ta promenader.

Det där räckte en bra bit, men in i vuxenvärlden kom jag ändå utan att ha någon vana av strukturerad och regelbunden träning. Med nya vanor minskade cyklandet för att till slut nästan upphöra. Inte heller for jag runt i skogen för att fiska eller leta efter svamp som förr. Under åren på universitet började jag ändå köra lite styrketräning med olika kompisar. Det var skönt och jag byggde på mig lite mer muskler. Men oftast var det bara en gång i veckan och det kändes ofta som ett frestande alternativ att vara hemma och softa. Sen flyttade folk och då minskade min träning snart ner till ingenting. Jag hade helt enkelt inte självdisciplinen att fortsätta på egen hand. När jag flyttade upp till Stockholm i mitten på 90-talet återupptog jag styrketräningen med en kompis och i några år och sprang också lite då och då. Spelade innebandy på jobbet en gång i veckan. Men så blev det mer och mer jobb och det kom barn. Samma sak hände för mig som för många andra. Träningen blev i stort sett ingenting.

Jag hade också ett försåtligt och för många säkert lyxproblem: En ämnesomsättning som gjorde att jag inte la på mig extrakilon fast jag i ärlighetens namn var en soffpotatis. Det gör det lättare att se sig själv i spegeln och ägna sig åt självbedrägeriet att man är i hyfsat god form.

Någonstans runt 40 insåg jag ändå att jag behövde komma igång igen. Jag köpte kort på simhallen och började simma. Det var skönt och ibland blev det t.o.m två gånger i veckan. Men det var samma problem som alltid: Varken kroppen eller knoppen pockade tillräckligt envist på det. Så jag gled ur rutinerna på nytt.

Vid den här tiden började mina problem med korsryggen tillta i styrka. Allt kortare blev de stunder jag kunde stå upp utan att få ont. På projektets morgonmöten om en kvart som hölls stående var jag ofta tvungen att sätta mig ner på rummets enda stol efter fyra, fem minuter. Det började också göra ont när jag gick, vilket aldrig hänt tidigare.

Nu köpte jag gymkort igen och började så smått lyfta skrot och göra sit-ups. Det blev lite bättre, men fortfarande var det lätt att låta bli och ställa in träningar när det var mörkt, regnigt eller bara allmänt lockande att sitta hemma framför datorn eller TV:n.

För några år sen började jag ändå successivt hitta in i bättre vanor. Som så ofta i det verkliga livet handlar det inte om några plötsliga och dramatiska omsvängningar. Starten var att jag efter att inte ha orkat förnya mitt gymkort istället började träna med en yngre kollega på vårt lilla gym på jobbet. Denne kollega (Hej Anders om du läser detta!) har bättre disciplin med det mesta än jag, så det blev på ett naturligt sätt en eller två gånger varje vecka. I början var det förstås trögt, men när jag nu faktiskt körde regelbundet så började också resultaten komma. Att gymma är tacksamt på det viset att man får en tydlig återkoppling på att träningen gått framåt när man kan öka vikterna på olika maskiner. Och efter ett tag ser man till och med lite muskler på överarmarna i spegeln.

Ändå blev det lite hackigt med träningen ibland. Jag var också lite slö med att köra de nödvändiga, men tråkiga övningar för bålen och benen som är en nödvändighet för att helheten ska fungera. Nu började jag också för första gången i mitt liv få ont i axlar och nacke. Det är inte synd om mig, snarare är det märkligt att jag med mina dåliga arbetsställningar och envisa användande av musen hade kunnat klara mig i över tjugo år från bekymmer.

Här någonstans, för ungefär två år sen, trillade slutligen polletten ner. Jag hade kommit igång halvskapligt, men det räckte inte. Jag insåg att nu hade jag att välja mellan att ha ont och springa hos naprapater eller göra ett seriöst försök att hjälpa mig själv istället. Dessutom hade jag en tilltagande kalaskula som jag inte alls gillade.

Jag köpte gymkort igen för att kunna träna hemma och bestämde mig för att det måste bli minst två pass varje vecka. Det har jag i det stora hela hållit sen dess. Det jag tränar är inget som helst märkvärdigt. Oftast kör jag ungefär en timme, lika delat mellan kondition och styrka. Beroende på hur det för tillfället är med mina knän så cyklar eller springer jag på löpbandet. Jag springer aldrig mer än 5-6 kilometer. Har sett alltför många exempel på folk som drar igång ambitiösa träningsprogram som leder till olika fysiska problem som gör att de måste hålla upp med träningen i allt från några veckor till flera månader. Jag tror det är kontraproduktivt. Särskilt som det är lätt att komma ur ”flowet” under de ofrivilliga uppehållen. Och så sitter man där i soffan igen, fast man egentligen är återställd.

Utöver gymtränandet går jag minst en ordentlig långpromenad varje vecka och utnyttjar möjligheter till vardagsmotion som att gå en liten extra sväng på lunchen eller aldrig stå i rulltrappor på väg uppför (den i T-Sundbyberg suger skön must ur benen på morgonen kan jag rapportera).

Inget av det här är ju det minsta märkvärdigt egentligen och jag tränar absolut inte så att jag får blodsmak i munnen eller ligger helt utpumpad efteråt. Men dessa få timmar varje vecka gör att jag mår bättre fysiskt och är i bättre fysisk form än jag varit sen tjugoårsåldern. Och vikterna på gymmet började öka förvånansvärt snabbt bara på det att jag började träna minst två istället för en gång i veckan.

Dessutom märker jag det som flera mer träningsflitiga kompisar berättat för mig under årens lopp: Det blir inte svårare, utan lättare att träna när man ökar träningsdosen. Man kommer över en gräns när kroppen plötsligt själv börjar säga åt en att nu hörru, nu är det dags att träna. Alternativet att stanna hemma är plötsligt inte lika lockande längre. Man tänker heller inte ”puh vad jobbigt” när träningen närmar sig.

Det allra bästa med träningen är dock att mina ryggproblem har minskat med kanske 85-90%. Utan att någonsin egentligen gått in för träningen vetenskapligt på minsta vis, så har jag med lite experiment hittat några övningar som gjort underverk med min svaga korsrygg. En maskin för höftböjaren har gjort att jag numer kan stå upp på en konsert i två timmar utan mer än lite trötthet i ryggen. Inga smärtor när jag går heller, även om jag fortfarande har en stelhet jag förmodligen skulle kunna påverka om jag blir lite bättre på att stretcha. I axlarna känner jag bara att jag är lite stel, ont gör det varken när jag tränar eller sitter vid datorn som nu. Oändligt tacksam för det är jag och det minskar ju inte direkt motivationen att fortsätta träna. För slutar jag kommer det säkert tillbaka.

Musklerna har blivit ännu lite större och hårdare de med. Och lite fåfäng är man ju ändå…   

Självdisciplin är bra, att ha människor omkring sig som kan utöva positivt inflytande är ännu bättre. Lisa och jag promenerar både tillsammans och var och en för sig själv. Minst en träning efter jobbet har vi också som mål att gå tillsammans på när vi har barnfri vecka. Det är också lättare att vara åtminstone lite nyttigare och mer eftertänksam med vad man äter när man känner att man faktiskt är skapligt hälsosam i övrigt.

Dessutom har jag och mina goda vänner sen åren på universitetet upptäckt att ömsesidig uppmuntran och social kontroll i lika doser är ett suveränt motivationsmedel. Vi har en liten facebookgrupp där alla träningspass (minst 30 minuter, promenader i god takt inräknade) rapporteras in fortlöpande. Sen får man likes och uppmuntrande tillrop som belöning. Ibland när jag trots allt segar lite så tänker jag på att det inte skulle se något vidare ut att bara ha en 35-minuterspromenad att bocka av denna vecka. Och så masar jag mig iväg till gymmet ändå. Efter midsommar startade vi om en ny ”Först till 100”-utmaning som löper till årsskiftet. Först att klara strecket blev Magnus som förutom sitt golfande har cyklat nästan varje dag fram och tillbaka mellan sitt hus i Skälby och jobbet ut på Ekerö nästan 1,5 mil bort. Suveränt! Jag skäms inte att säga att jag ligger sist av oss fem, fast jag är yngst i gänget och den ende som inte passerat 50 nu. Igår bokade jag nämligen in pass 60 av 100 och det betyder att jag ändå klarat att hålla ett snitt på tre pass i veckan. Så ett särskilt tack går till Magnus, Uffe, Torbjörn och Stefan!

Dessutom har jag fått med mina söner på ett par pass på sistone och de verkar gilla det också. Och att man mår bra eller åtminstone bättre av att träna regelbundet tror jag är så nära man kan komma en allmängiltig sanning. Så ut i spåret, in på gymmet eller upp på träningscykeln hemma i källaren eller vardagsrummet med dig nu!   

Så har det hänt i Sverige till slut. En ung man gick in på en skola, beväpnad med två knivliknande vapen, och attackerade flera lärare och elever. Två dör, två är allvarligt skadade. Gärningsmannen gör sen som många av hans föregångare gjort: Attackerar de poliser som anländer till platsen. De skjuter i självförsvar. Den unge mannen träffas av ett skott och dör senare på sjukhuset.

När jag får syn på nyheten reagerar jag antagligen som tusentals andra föräldrar. Jag tänker omedelbart på mina egna barn i deras skolor och en våg av oro sköljer över mig. Oron är helt irrationell: Jag kan läsa att dådet inträffat fem timmar tidigare och bilden jag ser av skolan på nätet liknar inte någon av barnens skolor. Ändå: Några korta ögonblick av högst personlig rädsla. Ett antal föräldrar var inte lika lyckligt lottade. De fick uppleva vad som måste ha varit ren skräck: En våldsman har attackerat skolan där DERAS barn går. De flesta fick snart lugnande besked. Deras barn var oskadda, men säkerligen skärrade och i flera fall chockade och skräckslagna.

En familj har sin son på sjukhus. Allvarligt skadad efter att ha blivit huggen av gärningsmannen. Han kommer dock av allt att döma att överleva.

En familj fick det värsta besked människor kan få. Deras son hade dödats av den maskerade, unge mannen. Och en annan familj fick veta att deras nyss vuxne son som arbetade vid skolan som elevassistent också hade fallit offer för våldsmannen.

Händelsen kommer bara ett par månader efter ett annat liknande dåd då två människor fick sätta livet till på IKEA i Västerås. Den gången var gärningsmannen en eritrean som fått avslag på sin asylansökan och väntade på utvisning. Denna gång var det en etnisk svensk med misstänkta högerextrema åsikter. Motsatser på ytan, ändå skulle jag gissa att likheterna kommer att visa sig vara fler än man kan tro.

Det som oftast brukar komma fram om gärningsmannen (för det är ju alltid en man) i skolskjutningar och liknande våldsdåd är att det är en mer eller mindre ensam och isolerad människa med svåra känslomässiga problem. Ofta har dådet föregåtts av tankar och fantasier kring våld och att skada andra. Inte sällan har man sökt sig till ideologer eller tankesystem med en stark fixering kring våld. Det kan vara satanism, det kan vara islamism, det kan vara högerextremism. Men kärnan verkar ändå vara ett mer eller mindre personligt hämndmotiv. Man vill ge sig på och skada någon eller några på grund av det man upplever som ett eget elände. Man hatar, hatar, hatar. Vanligen, men inte alltid, som ett led i ett s.k utvidgat självmord. Mannen från Eritrea var arg på det svenska samhället och ville ta ut det på några svenskar personligen. Skolskyttar angriper ofta en skola de själv har eller har haft en anknytning till.

Så här uttryckte sig för övrigt Kip Kinkel - en av relativt få skolskyttar som överlevt sitt dåd - i egna anteckningar strax innan han 1998 dödat 4 elever på sin skola och skadat många fler (Han avtjänar ett 111 år långt fängelsestraff utan möjlighet till benådning). Jag tycker det säger något om det inre mörker och hat som jag är säker på drev fram både dådet i Trollhättan och det i Västerås.

I know everyone thinks this way sometimes, but I am so full of rage that I feel I could snap at any moment. I think about it everyday. Blowing the school up or just taking the easy way out, and walk into a pep assembly with guns. In either case, people that are breathing will stop breathing. That is how I will repay all you mother fuckers for all you put me through.

När en sån här händelse inträffar skickar det alltid en chockvåg in i samhället. En upprörd debatt brukar följa om vad man kan göra för att skydda sig. Beväpnade vakter vid skolorna kanske? Eller mer kontroller från polisens sida mot personer med misstänkt våldsamma böjelser. Ändå förstår nog de flesta av oss att inget är så svårt som att skydda sig mot de ensamma galningarna. Svårigheten ligger just i att de är ensamma. De gör sig inte bemärkta i några extremistiska organisationer, även om de kan delta i periferin eller skriva anonyma inlägg om sitt hat och sin ilska. De berättar inte för någon om vidden av de tankar och känslor som rusar igenom dem. De förbereder sig i tysthet. En dag skrider de till verket. Hur ska vi kunna skydda oss mot det?

Man kan tala om och kommer säkert att tala om nödvändigheten i att bekämpa våldsideologier. Och det finns förstås alla skäl i världen att göra. Men jag tror tyvärr inte att det ger någon större effekt på den här typen av dåd. Det här handlar inte om lite vilsna människor som hamnar i fel sammanhang och blir radikaliserade. De extrema åsikter de tar till sig är symptomet, inte orsaken. Hade man mot alla odds lyckats utrota högerextremismen i samhället så hade en sån här person högst troligt bara sökt sig någon annanstans i stället. Destruktiva tankesystem kommer alltid att finnas och den som ”behöver” ett sånt kommer alltid att kunna hitta det.

Ändå finns det skäl att inte se så svart på saken. För även om vi har begränsade möjligheter att stoppa galningarna så är galningarna få. Faktiskt mycket få. Om man tänker på kombinationen av alla unga, olyckliga och frustrerade människor som finns, alla våldsbejakande och destruktiva tankesystem de kan söka sig till och den relativa lättheten att hitta åtminstone ett stickvapen man kan skada eller döda människor med, så inträffar det egentligen oerhört få såna här dåd. Det här var det första i Sverige på en skola. Det är hemskt och för de drabbade är det förstås ingen som helst tröst. Men det visar hur liten risken ändå är att det bara hänt en gång hittills.

Ser vi på USA så har det under 2013-2015 inträffat ett tjugotal händelser som rubricerats som skolskjutningar. Alla dock inte med dödsoffer och flertalet fall var det 1 eller 2 döda. Fler än 5 offer var det i 3 fall. Det låter fasansfullt mycket. Men tänk då att vi talar om ett land med över 135 000 skolor på nivå från lågstadium till college. Bara i grundskola och gymnasium har man runt 50 miljoner barn och ungdomar. USA är som bekant också ett land med mängder av vapen i omlopp och stora sociala problem på många håll med många ungdomar i gäng som skjuter och dödar varandra.

Ser man till de siffrorna så inser man att mängden händelser ändå är väldigt liten relativt sett och framför allt att risken att en enskild skola ska råka ut för något helt försumbar. Att bli dödad i en skolskjutning under ett läsår är en risk som är mindre än en på miljonen.

Vad jag tycker det här visar är att det torde krävas en kombination av extremt olyckliga omständigheter för att en människa – hur hatisk han än är och hur dåligt han än mår – faktiskt ska gå ut och göra något sånt här. Vi människor har definitivt en förmåga att ta till våld av en omfattning som kan vara skrämmande. Men att döda andra i rena vansinnesdåd är något som är så oerhört sällsynt att det är både irrationellt och meningslöst att gå omkring och oroa sig för det. Det är händelser som är fruktansvärda när de inträffar. Men de har liten eller ingen signifikans utanför sitt eget sammanhang. Då är det mycket viktigare att samhället sätter in resurser mot de som inte sitter ensamma på sina pojkrum eller i små lägenheter och tänker mörka tankar, utan faktiskt aktivt deltar i extremistiska grupperingar. Just nu åker unga män ner till Syrien för att döda och våldta ”otrogna”. Andra åker av allt att döma runt och bränner ner blivande och – ännu värre – bebodda flyktingförläggningar. Här finns faktiskt helt andra möjligheter att genom spaning och annan underrättelseverksamhet hitta och slå sönder de här nätverken så att våldsverkarna kan straffas och oskadliggöras.

Sen hoppas jag förstås att många skolor runtom i Sverige tänker på barnen på den drabbade skolan och ritar lite teckningar och annat och skickar till dem. Många av de barnen behöver säkert all stöd och uppmuntran de kan få när de så småningom ska gå tillbaka till en vanlig skolvardag i en skola där två personer som säkert många av dem kände miste livet i ett brutalt och meningslöst våldsdåd. 

Den 21 januari 2002 avlossades två skott som kanske ekat mer än något annat i det svenska offentliga rummet med undantag för skottet som träffade Olof Palme nästan sexton år tidigare. Skotten träffade och dödade en ung kvinna.

Skytten var hennes egen far.

Kvinnan hette Fadime Sahindal. Hon var född i Turkiet, var av kurdisk härkomst, men hade levt större delen av sitt liv i Sverige. Hon var då mordet begicks välkänd, eftersom hon framträtt i både olika nyhetsmedier och i riksdagen och berättat om sin önskan att få leva ett liv på sina egna villkor, men hur flera släktingar genom våld och hot försökte hindra henne att göra det. Hennes egen bror hade redan dömts för detta.

Mordet fick en enorm uppmärksamhet. Problematiken kring hedersvåld hade redan diskuterats i flera år, men inom vissa politiska grupperingar hade man haft svårt att erkänna dess omfattning och enorma inverkan på de utsatta. I den mån det någonsin kan komma något gott ut av att en människa dör i förtid av en våldshandling så blev det ändå en väckarklocka med ett mycket större engagemang och samhällsinsatser mot hedersvåld och hederskultur som resultat.

Fadime förblev dock som varje mordoffer död. Hennes far Rahmi Sahindal erkände i det första förhöret att han avlossat de båda dödande skotten och angav som skäl att hans dotter vanhedrat sin familj och släkt. Senare tog han tillbaka sitt erkännande och hävdade i domstolen på fullt allvar att en främmande man dödat Fadime och hotat honom och familjen till livet. Senare har han på nytt medgivit att han sköt. Inte för att det spelade någon roll rent rättsligt: Bevisningen var överväldigande och han dömdes till livstids fängelse. Han befanns inte vara psykiskt sjuk.  

Enligt lagstiftningen får en livstidsdömd ansöka om tidsbestämning av sitt straff första gången när tio år förflutit sedan dom. Rahmi Sahindal inkom då också med en ansökan. Den avslogs. Vid utredningen framkom att risken för icke-hedersrelaterad brottslighet bedömdes som låg, men någon annan bedömning fanns inte. I rätten grät han och sa att han ångrade sig varje dag. Kriminalvårdens utredning konstaterade dock att han inte visat någon större ånger och visat manipulativa drag.

Idag, knappt tre år senare, meddelade Örebro tingsrätt att den 69-årige Rahmi Sahindal nu får sitt straff tidsbestämt till 24 år, vilket bör innebära att ha friges inom cirka tre år. Gissningsvis kommer han också att få betydligt fler permissioner fram till dess.

Femton år blev alltså priset i realiteten för att kallblodigt avrätta sin egen dotter när hon var på besök hemma hos sin egen familj för att mördaren känt sig ”vanärad” av hennes önskan att leva en helt vanlig, svensk tillvaro.

Det finns ganska mycket jag skulle kunna säga om vad jag tycker om Rahmi Sahindal. Men vi kan nog vara ense om att det inte leder någonstans. Det är inte heller samhällets och rättsväsendets uppgift att utkräva hämnd. Självklart finns det skäl att ifrågasätta det rimliga att fortsätta att hålla en sjuttioårig gubbe inspärrad för ett brott han begått för ett och halvt decennium sen. Jag tvivlar inte heller på att det stämmer att han skött sig i fängelset och att risken att han skulle begå nya brott när han friges är låg. Även om man kan reflektera lite över att han har en dotter som är sexton år idag. Kommer han att respektera om hon vill välja en annan väg än den han önskar, precis som hennes syster gjorde?

Straff i en rättsstat är inte till för hämnd. Däremot ska de tjäna som en upprättelse åt brottsoffret, de ska avskräcka och rehabilitera den dömde från nya brott, skydda samhället från farliga personer och tjäna som avskräckning åt andra personer att göra sig skyldig till samma sak. Det där sista brukar kallas för allmänprevention. Vi har redan konstaterat att det nog inte tjänar mycket till att hålla Rahmi Sahindal fortsatt inspärrad för att avskräcka honom eller för att skydda samhället. Så vad som återstår är den sista punkten. Den och frågan om när ett straff kan anses ha sonats utifrån offrets eller offrens perspektiv.

Mord anses inte för inte som det grövsta av alla brott. Bland annat därför att det är oåterkalleligt att beröva en annan människa livet. Hur mycket man än ångrar sig efteråt. De mord som begåtts under de allra mest försvårande omständigheterna ger livstids fängelse. Men även där tror jag de flesta känner att det finns gradskillnader.

En förälder som medvetet och kallblodigt dödar sitt eget barn tror jag de flesta av oss ser som det lägsta bland de lägsta. Det barn man en gång var med och satte till världen. Det barn som man har ett obetingat och oinskränkt moraliskt ansvar att stötta och hjälpa på de sätt man förmår. Att svika det ansvaret är illa nog i sig självt. Att svika det på detta yttersta vis, hur ska man någonsin kunna hävda att det finns ett straff långt nog för att offret och andra drabbade kan anses ha fått upprättelse?

Betänk också att drivkraften var egoism och upptagenhet med de egna behoven. Precis som den pappa som ifjol tände eld på det hus där hans barn befann sig för att han kände sig ”kränkt” av deras mamma och ville hämnas på henne. För det råder ingen tvekan om att det var en narcissistisk självupptagenhet bortom alla gränser som drev Rahmi Sahindal att skjuta sin egen dotter i huvudet den där januarikvällen för tretton år sen. HAN var kränkt. HAN var vanärad. Dels för att hans heliga auktoritet ifrågasatts och dels för att han kände sig förlöjligad inför landsmän. Därmed var det i hans inskränkta värld fullt logiskt att ta livet av den person som i hans ögon orsakat detta. Vilken moralisk rätt han hade till detta eller till att ens kräva att en vuxen människa skulle rätta sig efter hans order tror jag inte han funderade mycket över.

Om inte det är ondska så vet jag inte vad som är det.

Fadime läste till socionom och skulle snart ha varit klar när hon mördades. Idag skulle hon ha varit fyrtio år. Förmodligen en framgångsrik yrkeskvinna, kanske med egna barn.

Även om det inte finns anledning att förlåta mördaren på ett moraliskt plan hade det kanske ändå funnits anledning att godta att rättsapparaten gör det. Om giftet som fyllde Rahmi Sahindal hade varit begränsat endast till honom. Men tyvärr är det inte så. Hederskulturen är fortfarande levande i vissa grupper och vissa familjer även i Sverige. Sällan i fullt så extrema former, men vi vet att det också förekommer. Alltför många ungdomar tvingas idag begränsa sina livsval till följd av föreställningar liknande de som drev Rahmi Sahindal. En del flyr och tvingas leva med skyddad identitet på grund av högst konkreta hot från släktingar som känner sig ”kränkta” av att en son, dotter eller ett syskon hävdar rätten till frihet som är eller borde vara fullkomligt i vårt samhälle. Andra försöker stå ut och vara till lags eller göra saker i hemlighet. Samhället har försökt vidta åtgärder för att hjälpa dem, men fortfarande är många hänvisade till sig själva och undrar säkert om det finns någon hjälp överhuvudtaget att få.

Det minsta man kan göra för dessa barn, ungdomar och unga vuxna i det här fallet är att skicka en stark signal: Samhället accepterar inte och kommer aldrig att acceptera hedersvåld mot närstående. Och den som begår detta yttersta av brott har ingen nåd av samhället att vänta. Den får räkna med att sitta i fängelse resten av sitt liv.

Om ett enda liv skulle räddas till följd av det är jag utan att tveka en sekund beredd att ”betala priset” att Rahmi Sahindal får hasa omkring i Kriminalvårdens tofflor på Kumla sina återstående livsdagar. Därför hoppas jag att åklagaren överklagar och att hovrätten upphäver beslutet om tidsbegränsning av hans livstidsstraff. Det är förresten inte synd om honom. Han tänkte bara på sig själv den där gången när han höjde revolvern. Varför ska vi tänka på honom nu när det finns så många andra som både förtjänar och behöver vår omtanke bättre? 

Fopoll

Det är ett jävla spel

Sparka snett, springa vint, passa fel

Måstematch på hemmaplan

Går det vägen? – Inte fan!

Trodde det var lugna gatan

Vi hade ju Zlatan

Och visst: Han gjorde mål

När dom redan tagit på kål

På oss, förstås

Ett mot fyra

Goda råd lär nu bli dyra

Gaah!

Bah!

För satan, det hjälpte inte ens med Zlatan

Fyra bollar bakom Isak rasslade i nätet

Att vara missnöjd då – är det förmätet?

Ja fopoll

Det är ett jävla elände

Noll två i paus, tror ni det vände?

Man satt där i soffan med godispåsen

När joddlare med lederhosen

Totalt oss spela ut

Var det blött, vårt svenska krut?

Det var nånting som gick snett

Och nu lär det bli hett

Om öronen på Hamrén

Och elva par landslagsben

Som sparka snett, sprang vint och passa fel

Men för all del

Det är ju bara ett spel

Ja fopoll

Det kan svida

Kritikerna lär inte vara blida

Trösten: Sverige är ett litet land

På Europas rand

Det är nästan fint att förlora

Mot de stora

Inte kan man såna krav ha

Att vi oss till slutspel skulle ta?

Va? Var det nån som Island sa?

Haha, Ja ja

Den där Lagerbäck, ja han är ju käck

Vi är trettio gånger fler

Ändå förmår vi inte mer

Men grattis då, Vigdis, Thorleifur och allt vad ni kan heta

Våra riktiga känslor vill ni nog inte veta
(Släng er i en vulkan, för fan!   ) *

Vill bara säga en sak innan sängen tar vid:

Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid!

* I verkligheten unnar jag förstås våra nordiska grannar och Lasse deras framgång av hela mitt hjärta 

Språket är våra tankars verktyg. Våra tankar formar språket och våra tankar påverkas också av de ord vi formulerar.

Låt oss tänka att du och jag befinner oss på ett ställe där det ligger en hög med märkliga föremål huller om buller på golvet. Ingen av oss har någon anknytning till högen och ingen av oss vet varför den ligger där. Anta nu att jag säger: Vad är det för skit som ligger där och skräpar. Den meningen kommer att skapa vissa associationer, tankar och känslor hos dig. Säger jag istället Vilken märklig hög med saker som ligger där, vad kan det finnas för spännande där? så blir din reaktion sannolikt en annan. Det kan vara så att du tycker att jag rent allmänt är så dum att du nästan automatiskt antar en motsatt ståndpunkt till vad jag än säger. Men om vi antar att du ändå ser mig som en ganska vettig person för det mesta så påverkas din egen inställning till grejorna som ligger där säkerligen av mitt ordval.

Att ordval och formuleringar påverkar hur vi uppfattar saker är ganska självklart. Men hur långt fungerar det där egentligen? Kan vi skapa en positivare bild av saker enbart genom att byta namn på dem? Är det rimligt att använda ord och beskrivningar som är mer oprecisa eller rentav vilseledande om bara syftet är gott? Det jag talar om är det som på fiiiin svenska brukar benämnas eufemismer: Förskönande omskrivningar.

Ett av de mest klassiska exemplen på eufemismer är föryngringsyta. Jag vet inte exakt när ordet myntades första gången, men det kan ha varit någon gång på sjuttiotalet. Anledningen brukar anges vara att de stora skogsbolagen utsattes för mycket kritik från lokalbefolkning och den gryende miljörörelsen p g a de stora kalhyggen som blev resultatet av deras stora avverkningar. Sagt och gjort: Vi lanserar ett ord som inte har lika negativ klang och hoppas att det kan vrida debatten i rätt riktning. Vad jag vet så var det inte ett särskilt lyckat försök. Snarare blev det föremål för både kritik och rent hån. Med rätta kan man tycka. Kalhygge är alla gånger en mycket mer rättvisande beskrivning av den här typen av skogsbruk.

Eufemismernas ursprung handlar dock vad jag känner till inte om propaganda. Snarare var det religiösa och moraliska skäl bakom. De allra äldsta exemplen handlar tror jag kan vara hur man satte ersättningsord för saker som ansågs farliga att nämna vid namn. Djävulen blev istället Hin håle. Med framväxten av en överklass och övre medelklass med mer förfinade vanor så kom också eufemismer för sådant som har med kroppsfunktioner att göra. En svensk bonde på 1600-talet skrädde sannolikt inte orden om sina naturbehov (ett ord som förstås i sig är en eufemism!). Han behövde pissa eller skita, svårare än så var det inte. Men ett århundrade eller två senare (om inte förr) ser vi framväxten av ett kodspråk för de här sakerna i de högre samhällsskikten. De flesta av dessa eufemismer är fortfarande i bruk. En del är inte alltför missvisande, som tex kasta vatten. Andra har ingenting att göra med verkligheten. Pudra näsan kan ju faktiskt betyda att man går och klämmer ur sig en bajskorv (inga eufemismer här inte!). Vi använder dem ändå. Ibland halvt skämtsamt, men också för att det oftast känns lite genant att tala rakt upp och ner om det.

Enligt min erfarenhet är just det här med ordval för kroppsfunktioner en ganska tydlig klassmarkör.  Själv ett medelklassbarn som stannat i medelklassen kan jag tycka att de snirkligaste omskrivningarna är löjliga. Men jag är inte heller helt bekväm i de flesta sammanhang med att säga den rena och oförfalskade sanningen. Mina barndomsvänner från typiska arbetarhem hade inte de här hämningarna och jag mötte även i mitt tidiga arbetsliv en hel del exempel på personer med sån bakgrund som helt naturligt (för dem själva åtminstone) kunde meddela exakt vad de gjort på toaletten…

I dagens värld har emellertid eufemismerna fått ett betydligt bredare användningsområde. Det handlar inte längre om rädsla för högre väsen eller att vara fin i kanten. Det handlar om att använda språket som ett medvetet verktyg för att ändra människors syn på saker och ting. Frågan är hur realistisk denna strävan är.

Låt oss ta ett annat exempel med några år på nacken: Lokalvårdare. Tanken såvitt jag förstår det var att ordet städerska hade en negativ klang, ett lågstatusyrke med dålig betalning för den minst kompetenta delen av arbetskraften. Jag har svårt att se att namnbytet har lett till någon uppgradering av yrkets status i något avseende. Däremot är det ur språklig synvinkel inte nödvändigtvis en dålig eufemism. Att vårda lokalerna är väl ändå en rätt bra synonym till att städa och plocka undan?

Det finns fler eufemismer som handlar mer om att ersätta ett ord man ser som belastat med ett annat ord för samma sak som egentligen varken är bättre eller sämre rent språkligt. Ett typiskt exempel är handikappad kontra funktionshindrad. Som jag förstått det så tyckte man att handikappad var ett ord från ett samhälle där personer med handikapp sågs som mindre värda och inte utrustade med samma rättigheter som fullt friska. Alltså hittar man på ett nytt ord och tänker att människors tankar ska ledas in i andra banor. Men jag är tveksam till om det verkligen fungerar så. Attitydförändringarna kring handikappades/funktionshindrades rättigheter och plats i samhället tror jag hade kommit med samma styrka ändå. Och de som fortfarande har/hade en tendens att se ner på de här personerna skådade nog inte ljuset bara för att ett nytt ord kom in på arenan.

Intressant i det här sammanhanget är också rullstolsburen som ersättare till rullstolsbunden. Jag förstår tanken, men samtidigt torde det vara ett faktum att knappast någon människa frivilligt sitter i rullstol. Den som har en är mer eller mindre bunden till den och kan i princip inte förflytta sig utan den. Oavsett hur vi benämner saken är det något som är en nackdel i den personens dagliga liv. Även om man vant sig och accepterat sin situation. Det känns ibland som att vi är lite rädda för att medge att funktionshinder faktiskt är just det.

Det är dock svårt att avgöra ibland vad som är eufemismer och vad som är naturliga betydelseförskjutningar i språket. Låt oss gå tillbaka till 30-talet. Då var ordet idiot fortfarande det gängse sättet att beskriva någon med en måttlig eller stor utvecklingsstörning. Med tiden har dock ordet fått en alltmer negativ och förolämpande klang, samtidigt som andra begrepp började användas för att beskriva människor vars intelligens ligger undan normalvariationen. Det är inte lätt att säga vad som är hönan och ägget här, men det är inte svårt att komma till slutsatsen att det är ännu mer dumt att kalla en person med dessa svårigheter idag för idiot än vad det är att använda N-ordet för det ökända bakverket.

Jag är betydligt mer kritisk till eufemismer som jag menar tjänar som försök att dölja vad det verkligen är fråga om. Även om syftet säkert är vällovligt för det mesta så blir resultatet bara otydlighet och att många människor uppfattar det hela som hyckleri eller rentav verklighetsförfalskning. I värsta fall kan det bidra till att värderingsklyftor mellan olika grupper blir ännu djupare. Detta särskilt som det är uppenbart att många uppfattar det som ett medvetet och organiserat försök från ”samhället” eller ”den politiska eliten” att pådyvla andra sin verklighetsbild.

Begreppet papperslös kan tjäna som exempel. Oavsett vad man tycker om aktuell lagstiftning så är det ett faktum att den adekvata beskrivningen på denna grupp är personer som medvetet uppehåller sig illegalt i Sverige. Det handlar alltså inte om att de i största allmänhet inte har papper som styrker deras rätt att var ahär. De har fått avslag på ansökningar om asyl eller uppehållstillstånd och borde inte vara här överhuvudtaget. Åtminstone inte om man hyser den idag inte sällan misstänkliggjorda uppfattningen att våra demokratiskt beslutade lagar ska följas – annars sätts faktiskt demokratin i den delen ur spel.

Jag vet inte vem som hittade på begreppet papperslös, men syftet är uppenbart. Det är naturligtvis fritt för envar att uttrycka sina egna åsikter och även använda språket som verktyg för att försöka övertyga andra om dem. Men när media i helt neutral nyhetsförmedling och t.o.m politiker som säger sig stå bakom de lagar vi talar om här använder ordet så blir det hela ganska märkligt och i mitt tycke också suspekt. Det är svårt att befria sig från intrycket att man i en påstått objektiv förmedling av fakta försöker smuggla in politiska ställningstaganden genom att använda missvisande eller rentav vilseledande beskrivningar av saker.

För att nu ingen ska anklaga mig för att vara ensidig vill jag lägga till att det finns en slags pendang till eufemismer som används av den andra sidan med exakt samma syfte: Bidragsturister, lycksökare etc är ord som försöker skapa en bild av att människor som söker asyl i Sverige gör det för att lura oss och snylta på oss, inte för att de faktiskt flyr från krig och elände i olika grad. Människor med dessa åsikter använder mycket medvetet språket som ett verktyg för att försöka dölja (förmodligen ofta för sig själva också) hur det faktiskt ligger till.

Av ännu nyare datum är det märkliga EU-migrant. Man behöver inte vara sverigedemokrat för att inse att det finns en välvillig, men samtidigt ängslig politiskt korrekthet i vissa läger som ibland slår över i rena absurditeter. I stort sett alla vuxna i Sverige idag vet vad det handlar om när man hör eller ser ordet: Det är fattiga, socialt utslagna romer från i huvudsak Rumänien och Bulgarien som kommer hit för att tigga. Problemet är med enstaka individuella undantag koncentrerat till denna grupp människor. Men trots att man skulle kunna tro att de omfattande försöken att ersätta zigenare med romer (Något som däremot INTE är en eufemism eftersom det ju faktiskt är gruppens egen benämning på sig själva) vore nog så var uppenbarligen ändå sanningen för svårsmält för ett antal opinionsbildare och skribenter. Så i någon slags bisarr och missriktad välvilja så hittar man på ett ord som är ett klockrent exempel på en eufemism av absolut sämsta sort. Saken är ju den att EU-migranter är alla personer som är medborgare i andra EU-länder och kommer hit för att arbeta, studera eller möjligen njuta sin pensionärstillvaro här. Vilket är de godkända skälen för att migrera inom EU. Åtminstone om man med ordet menar något annat än tillfälliga besök.

Resultatet av ordvalet har alltså blivit att om vi i något sammanhang behöver ett nytt samlande begrepp för Ursula från Tyskland som flyttade hit för att jobba på Ericson, Diego från Spanien som kom hit för att plugga och Jadwiga från Polen som nu gått i pension och flyttat till sin särbo i Ystad – ja då vet i varje fall inte jag vad vi ska använda för ord. För säger man EU-migrant så är jag övertygad om att 9 av 10 ser en kvinna i huckle och med färgglada kjolar som sitter med en mugg utanför ens mataffär och säger ”Hej hej”

Tydligare exempel än så kan jag inte komma på för att visa att eufemismer av den här sorten inte fungerar. Möjligen får de en del personer att känna sig snällare. Men de retar garanterat upp ännu fler. Samt gör språket otydligare och mer oprecist.

Självklart är inte eufemismer ett unikt svenskt fenomen (Även om jag misstänker att de inte är lika vanliga i exempelvis det mer rättframma danska samhället). Från USA har vi gott om exempel. Negros blev Blacks som sen blev det märkliga Afroamericans. Den som tvivlar på att det eller direktöversättningen ”afrosvensk” är eufemismer behöver bara fundera på vad de skulle kalla en tunisisk arab eller eller en inflyttad boerättling. Syftet till namnändringarna har varit vällovligt, men det vi ser framför oss har inte nödvändigtvis ändrats. Dessutom rör det sig om ord som knappt ens använts nedsättande. Vi behöver inte diskutera ordet negers besudling, men jag kan knappt komma på ett enda exempel på hur ”svart” eller ”black” används så. Det är faktiskt ganska oklart vad syftet med det hela varit. Särskilt som jag misstänker att få eller inga ”Afrosvenskar” skulle betrakta min mammas grannbarn från Egypten som hon läser sagor för varje vecka som just det.

Eufemismerna är dock inte begränsade till den offentliga samhällsdebatten. Var på din vakt när företag försöker svepa in saker i förskönande omskrivningar för att sälja eller för att övertyga dig som kund om att de ändringar de gör i dina villkor inte i själva verket är en försämring. Om du får ett brev från ditt elbolag som börjar tala om ”förändringar i avtalsvillkoren” så är det i många fall en eufemism. I varje fall från din synvinkel. Det blir dyrare utan att du får något mer. Eller så blir det sämre till oförändrat pris.

En del eufemismer på det här området är närmast komiska. Kan de verkligen lura någon? Inte så långt från mig växer just nu ett nytt bostadsområde fram. Det ligger i Råcksta, men har ändå av inblandade byggherrar döpts till Vällingby parkstad. Förvisso kommer det att finns lite träd och buskar mellan husen, men det ändrar inte på det verkliga förhållandet. Vad det rör sig om är nämligen i grunden en ombyggnad av Vattenfalls gamla kontorsområde. Anskrämliga höghus i lättbetong från 60-talet som är K-märkta och inte får rivas har byggts om till bostäder. Området flankeras av befintlig hyreshusbebyggelse, högt trafikerade trafikleder, tunnelbana och en vagnhall för tunnelbanan som gnisslar som faaaan. Men det blir ju lite stadsradhus också (en eufemism för hus som inte har några egna tomter).

Något isolerat exempel är det inte heller. Jag såg ett liknande namn på ett nytt område som uppförs i närheten av E4:an i Södertälje och även Tyresö har ett område med det fantasieggande namnet Tyresö trädgårdar (flerfamiljshus i otrevlig närhet av trafikleder, givetvis utan några trädgårdar värda namnet att förlusta sig i).

Det här var bara några exempel inom ett område som är välfyllt av mänsklig lust att skyla över otrevliga och obehagliga saker genom att hitta på nya ord i hopp om att den gamla negativa klangen på något mystiskt vis ska tvättas bort. Friställning, kriminalvård, asylsamtal (det är givetvis ett förhör det är fråga om), terminalvård, stilla insomnat. Jag säger inte att de aldrig fyller ett syfte, men jag tror att vi många gånger skulle vara ärligare både mot oss själva och andra om vi kallade saker för deras rätta namn istället för att svepa in dem i omskrivningar eller rent förvillande benämningar. 

Han befinner sig på trettio års avstånd i tiden nu. Han som jag var en gång, eller han som skulle bli jag. Han hette också Henrik Jonés, var ungefär 180 centimeter lång och hade förstås samma mamma och pappa som jag. Men annars då, vad är det egentligen som förenar oss? Finns det en brygga som kan slås över gapet av tid som skiljer oss åt?

Vi kan börja med den kanske mest grundläggande frågan: Vad förenar oss i fysisk mening? De celler som mitt artonåriga jag bestod av har bytts ut ganska många gånger vid det här laget. En stor mängd av våra celler lever i några månader eller bara några veckor. En del lever faktiskt inte längre än några dagar. Ett viktigt undantag dock: Neuronerna, cellerna i min hjärna, där flertalet fortfarande är med mig. Min fysiska kropp ingår förstås i ett kretslopp där det sker ett oupphörligt utbyte av atomer, så även på partikelnivå är det antagligen inte så mycket kvar av det som då var jag så här trettio år senare.

Att de byggstenar vi består av byts ut innebär i och för sig inte nödvändigtvis att vi själva har genomgått en total förändring. Varken vi själva eller vår omgivning upplever det ju så. Vi inser naturligtvis att vi åldras och att vi inte ser likadana ut idag som för tio år sedan. Men eftersom förändringen sker så långsamt utifrån vår egen tidsskala så blir den ändå liksom undanglidande och abstrakt. Därför tror jag inte att den inre bilden jag har av mig själv som artonåring rent fysiskt är helt korrekt. Eller snarare: Jag förmår inte att fullt ut ta in den fysiska skillnaden mellan Henrik-18 och Henrik-48. Självbedrägeriet möjliggörs sannolikt av att jag i stort sett fått vara frisk och fortfarande rör mig ganska obehindrat. Jag har heller inte blivit överdrivet tjock eller tappat håret. Det går att i tanken ställa upp två relativt smala och mörkbrunahåriga Henrikar bredvid varandra och tänka att de är ganska lika.

Om man börjar skrapa på den där bilden inser man dock ganska snabbt att den inte är sann. Om Henrik-18 hade fått uppleva världen en stund i Henrik-48:s kropp så hade han förmodligen snabbt lagt märke till stelheten i höfter och rygg och huggen som kommer i knäna när man går i en nerförsbacke. Andningen hade säkert känts lite trögare och så var det ju det här med luktsinnet, vart tog det vägen? Naturligtvis hade han också snabbt märkt att den nästan falkartade skarpa syn han själv hade numer är rejält reducerad på både nära och långt håll. Den enda defekt han känt igen eftersom han själv börjat märka av det hade nog varit suset i vänsterörat.

Självklart har inte åren gått spårlöst förbi på det yttre heller. Jag väger faktiskt mer än 20% mer än då. Håret må sitta kvar, men det är betydligt risigare och torrare och fullt av gråa strån. Dessutom har faktiskt hårfästet krupit några centimeter bakåt i pannan och vid tinningarna. Det släta ansiktet, fortfarande lite mjukt barnaktigt har ersatts av ett kantigt mansansikte med skarpa linjer och stora vinklar från näsan ner till mungiporna. Rynkorna i pannan har suttit där rätt många år nu och nu börjar även alltfler ”fina linjer” att visa sig i ansiktshuden. Under ögonen har något som ser ut som ett förstadium till påsar börjat visa sig. Det är ett ansikte som inte på många år föranlett någon försäljare på bolaget att fråga efter legitimation. Ansiktet på en medelålders man helt enkelt. Jag antar att det går att se hyggligt väl att Henrik-48 en gång var Henrik-18. Men skillnaderna är större än likheterna.

Åldrandet sker som sagt långsamt utifrån vår egen mänskliga tidsskala och därför är det svårt för oss att inse förändringen. Inte bara hos oss själva, utan också hos de vi känt länge och träffar regelbundet. Bara då och då kommer insikten. Ibland kommer den av sig själv: Man minns plötsligt på ett ungefär hur någon såg ut för tjugo år sen och inser att förändringen är ganska stor. Kanske oftare är det bilder som får en att minnas. Jag var på en femtioårsfest för ett tag sen där en projektor stod och visade bilder från festföremålens liv. Eftersom jag känt dem i mer än ett kvarts sekel fanns även jag och en del andra vänner med på flera bilder. Det var något chockartat över att se min egen och de andras ungdom. Eller snarare: Vår försvunna ungdom. För sanningen är att vi som var unga där och då på 80-talet håller på att bli till gubbar och tanter nu. Även om vi inte vill erkänna det själva.

På senare år har jag haft en del filosofiska funderingar kring det här med absoluta skillnader och glidande skalor. De startade med att jag läste en bok av Richard Dawkins som påpekade något som egentligen är självklart, men som jag aldrig medvetet reflekterat över: När vi talar om olika mänskliga ”arter” som avlöst varandra under utvecklingens gång så är det en ren abstraktion. Det har naturligtvis inte funnits någon skarp övergång mellan till exempel Homo Erectus och Homo Sapiens. Om man kunde placera alla mina förfäder i s.k rakt fäderne (far, farfar, farfarsfar etc) i en lång rad i tidsordning så skulle man inte kunna observera några skillnader mellan de män som stod intill varandra, annat än de naturliga utseendevariationer som finns även mellan människor som är nära släkt. Ändå så skulle man på ett par miljoner år och kanske något ungefär hundratusen individer ha kommit till en person med helt andra fysiska egenskaper än en själv: En hominid som man skulle ha känt mig helt främmande för i alla avseenden. Små, små steg ackumulerar en stor eller t.o.m väldigt stor skillnad i slutändan. Åtminstone när det gäller det yttre. Man kan göra samma tankeexperiment med hudfärg hos dagens människor. Då inser man att det å ena sidan är totalt meningslöst att tala om ”raser” i utseendemässig bemärkelse – vi skulle inte hitta några skarpa gränser någonstans om alla människor ställde upp sig i ”färgordning” från den mörkaste afrikanen till den mest ljushyllta och bleka nordeuropén. Var och en skulle ha en intill förväxling lik hudfärg som sin granne i ledet. Å andra sidan så går det inte att förneka att skillnaden i utseende mellan de två personer som skulle stå i bägge ändar av ledet är väldigt stora.

På samma sätt är det med ålder tänker jag. Både den hos alla människor och vårt eget individuella åldrande. Gå in på Wikipedia och läs om Jeanne Calment som jag skrivit om tidigare: Världens bevisat äldsta människa hittills. På sidan finns det både ett kort av henne som ung och vacker kvinna på 1890-talet och som 121-åring ett sekel senare. Naturligtvis går det inte att se att det är samma person. Men även för henne så kom förändringen sakta. Varje dag hon vaknade kände hon sig säkert inte fysiskt annorlunda mot dagen innan och var det inte heller. Men dagarna adderades och adderades och en dag hade den unga kvinnan blivit en urgammal gumma.

Kan vi någonsin förstå det i en djupare bemärkelse? Vare sig det gäller människor i allmänhet eller oss själva?

Men låt oss lämna fysiken nu. Vem var den andre Jag? Vad finns kvar av honom och hans person i mig?

Vi människor bär på en slags livsberättelse – en känsla av det finns en kontinuitet i vårt liv fram till idag och att händelser som inträffat på vägen inordnar sig i något slags händelsekedja. Vi upplever att det helt enkelt finns ett samband mellan Henrik-7, Henrik-18, Henrik-29 och Henrik-48. Vi sitter ihop. Psykologiska studier har visat att det här är väldigt viktigt för oss och att skador på minnet som orsakar att vi får svårigheter att hålla samman och komma ihåg vår livsberättelse kan vara starkt ångestskapande. Alltså är det inte förvånande att jag tycker att jag – Henrik-48 – hör ihop med Henrik-18. Men vad delar vi konkret egentligen?

Det finns en grundläggande obalans i vår relation. Kommunikationen går bara åt ett håll. Jag har vissa möjligheter att mana fram Henrik-18 ur minnets skuggor, försöka komma ihåg hur det kändes att vara han. Jag sitter på de flesta grundläggande fakta om honom som jag behöver. Henrik-18 däremot vet ingenting om mig. Som jag minns det så tänkte han visserligen ibland på hur det skulle kännas att vara 40 eller 70 år. Vår gemensamma pappa var då ungefär lika gammal som jag är nu, men jag kan inte minnas att Henrik-18 hade någon egentlig föreställning om att han en dag skulle bli som honom. Det var för abstrakt, för overkligt. Han kunde ju inte ens veta om det skulle existera någon Henrik 30 år senare. Frågan är om jag är så mycket klokare. När man blir äldre blir det nog lite lättare att föreställa sig sitt eget liv några år framåt i tiden. Men tjugofem eller trettio år?

I vintras var jag på konsert med Sting och Paul Simon. Simon spelade bland annat Old friends, en sång han skrev när han var drygt tjugofem år gammal. How terribly strange to be seventy, sjunger han. Nu är han där själv. Jag undrar hur det känns när han tar den där strofen i sin mun? I sanningens namn tror jag inte att jag begriper mycket mer än honom om hur det kommer att bli ifall det nu blir. Trots att jag har tjugo år mer livserfarenhet under bältet än han hade när han skrev sången.

Henrik-18 var en ung man med många tankar, åsikter och känslor, men jag vet inte om jag kan påstå att han fått någon vidare ordning på dem än. De skilde sig förstås åt på många punkter från mina. Ändå kan jag hitta beröringspunkter. Han hade en grundläggande skepsis mot auktoriteter. Tankesystem som gick ut på att människor skulle underordna sig något högre i form av ”Guds lagar”, ”Arbetarklassen” eller ”Nationen” tilltalade honom inte alls. Att det skulle finnas en ideologi eller teori som besvarade alla frågor och hade lösningen på alla problem som så många unga människor vill tro var inte hans grej. På ett vis kan man säga att han hade en trist avsaknad av idealism. Som jag minns det hade han ändå redan begripit att det gällde att vara medveten om att en sån personlighet i värsta fall kan leda till en ganska kylig realism som slår över i ren cynism. Liksom Henrik-48 hade han en idé om att livet måste gå ut på att försöka vara lycklig snarare än att uppfylla någon slags mer eller mindre abstrakt livsmål eller än värre ”göra sin plikt”.

Som artonåring var inte familjen Henriks stora grej och därmed skiljer han sig ganska mycket från Henrik-48. Han var nöjd med att han ofta kunde vara för sig själv i det stora huset när resten var på landstället eller ute i båten på helger och sommarsemestern. Men det fanns ett stort undantag. Han älskade sin lilla syster som kommit till världen tre år tidigare. Hon var ett ljus i ett familjeliv som inte alltid var särskilt roligt. Den man som kommit in i hans liv när han var tio år och förtryckt honom och hans syskon i flera år hade visserligen tappat den makten de senaste åren. Henrik lät sig inte förtryckas längre. Istället blev det ständiga bråk och konfrontationer när tyrannen inte kunde acceptera att han tappat sin makt. Det har hänt några få gånger att den vuxne Henrik hamnat i situationer när män betett sig på ett sett som påminner om tyrannen. Då slås det definitivt en bro över alla åren och Henrik-18 är där igen. Det flimrar rött för ögonen och en våldsam vrede och rädsla kommer fram på samma gång.

Musiken var viktig för Henrik-18. Både som en ensamsysselsättning och som en social aktivitet tillsammans med kompisarna. Det här var på de tiden då varken fildelning eller Spotify ens var en högtflygande vision. Man fick köpa dyra LP-skivor eller spela av kassetter från kompisars skivor. Henrik var inte rik, även om han jobbade varje sommar, det var ständiga avvägningar och prioriteringar av vilka skivor man skulle köpa. Henrik-18 hade mest lyssnat på syntmusik och pop, men just detta år började han så smått orientera sig mot nya musikstilar. Det hängde förstås ihop med att han började umgås med några killar som var hårdrockare och såg det som en mission att öppna hans ögon. Väl medvetna om att det inte var läge att börja med Motörhead försåg de honom med kassetter med lite mer melodiska rocklåtar och inledde en process som skulle leda fram till att Henrik-48 just nu sitter och lyssnar på en Spotifylista med blues och bluesrock som han ägnat ett antal timmar åt att välja ut. Men han har också en lista med mycket sånt som Henrik-18 lyssnade på där och då och som fortfarande gillas, även om det finns ett visst mått av nostalgi i gillandet. Kontinuitet.

Det skulle vara falskt att skriva om Henrik-18 utan att nämna det sexuella. Varje människa vet i grunden bara hur den egna sexualiteten känns. Kanske har de som hävdar att alla berättelser om tonårskillars enorma sexfixering eller överhuvudtaget mäns primitiva lust till alla möjliga och omöjliga kvinnor är överdrivna rätt åtminstone till viss del. Men för Henrik-18 var det en kraft som upptog oerhört mycket av både hans tankar och känslor, ja det är helt omöjligt att föreställa sig honom utan denna ständiga lust och frustration. På ett vis var han kanske priviligierad. Hans fantasier var på ett alldeles självklart sätt riktade ”dit de skulle” enligt dåtidens och kanske också nutidens så kallade normer, så någon sån ångest eller tvivel på den egna sexuella identiteten behövde han inte känna. Men det var en oförlöst och många gånger plågsam lust. Den satt också ihop med tvivel och komplex. Henrik-18 var blyg och hade som så många andra killar komplex för att han tyckte sig ha en liten penis. På något plan började han väl ändå förstå att det faktiskt fanns några enstaka tjejer som inte tyckte att han såg helt hopplös ut. Under detta år skulle han också trots allt göra sina första, trevande erfarenheter på området. Men fortfarande var det mest drömmar och fantasier i ensamhet. Sexuella drömmar. Romantiska drömmar om kyssar, se varandra i ögonen och hålla varandra i handen. På något vis gick de där båda sakerna inte ihop för honom och det skulle dröja åratal innan det började göra det. När Henrik-18 blev förälskad så var det som att föremålet förvandlades till någon slags nästan överjordisk varelse och det gick nästan inte att föreställa sig något sexuellt. Och när han trots sin tröghet på området faktiskt fattade sista året på gymnasiet att en tjej i klassen som han lärt känna ganska bra hade blivit förälskad i honom så blev han skiträdd. Han upplevde det som att hon var ”way out of his league” och mer erfaren och det slutade med att han inte vågade ta det initiativ som hon ganska tydligt visade att hon ville att han skulle göra.

Jag vet att många andra unga män haft och har ungefär samma problem som Henrik-18 hade. Men där och då var det något som jag till stor del fick bära själv, även om de flesta kompisarna var i samma situation. Att inte tillhöra de häftiga, självsäkra killarna innebar för det mesta att man fick vara ensam och oförlöst och fortsätta drömma om något som kändes ganska ouppnåeligt.

En slags bro går ändå mellan mig och Henrik-18 även här. Hormonerna rusar tack och lov inte på samma vis längre och tvingar en inte att ägna mycket av den vakna energin åt tankar på sex. Livet har samtidigt blivit oändligt mycket bättre på det planet. Idag är jag var varken frustrerad, ensam, komplexfylld eller oförlöst. Men det sexuella är fortfarande något grundläggande i det jag uppfattar som mitt Jag och jag hoppas att jag ska få behålla den energin och den lusten i många år till.

Henrik-18 hade om sanningen ska fram rätt fantasilösa framtidsdrömmar. Göra undan lumpen först – det som hans och mina yngre upplagor fasat och oroat sig för sen vi var sex, sju år. Sen plugga på universitet och ha kul några år innan det blev något slags administrativt jobb. Allt det där blev också verklighet. Ibland undrar jag, den äldre Henrik, varför han inte vågade drömma mer. Vad höll honom tillbaka att ta ut svängarna lite mer åtminstone? Men vad ska han svara egentligen, Henrik-18. Det är lätt för dig att sitta och säga där på 30 års avstånd med en trygg karriär och förankring i vuxenlivet. Jag visste ju inte ens om jag skulle klara ”ett riktigt jobb” med allt ansvar det innebar. Jag som bara hade sommarjobbat på ett tivoli och på en fiskrestaurang.

Henrik-18 var som sagt ingen familjemänniska, men han var ändå övertygad om att han ville bli pappa och ha en egen familj. Säkert spelade hans fina, lilla syster in. Men det var också en allmän, nästan existensiell känsla av att detta med att skaffa barn var det närmaste man kunde komma att ändå få någon slags djupare mening med sitt eget liv.

Om verklig sorg visste han ännu inte mycket. Fortfarande levde alla hans far- och morföräldrar, hans pappa och hans moster vars hem och familj han alltid betraktade som en slags ideal kontrast till sitt eget i många stycken dysfunktionella.

Ibland kan jag återuppleva olika känslor som han kände. På ett ögonblick kommer de: Precis så här kände jag det. Det är aldrig något som går att sätta ord på, men när det händer så är det som att på ett ögonblick förflyttas 30 år bakåt i tiden och bli en ung, osäker men ändå drömmande kille med livet framför sig.

Henrik-18 kan inte se mig, det är bara jag, Henrik-48 som kan blicka bakåt i tiden och se honom. Det gör jag med ömhet, lite roat överseende, sorg, viss avund och en slags allmän, filosofisk melankoli över tidens obönhörliga gång och en växande insikt om hur kort människans liv är. Visst hör vi ihop, fast mycket också skiljer oss åt. Han är jag och jag är han. Ha det bra där borta i tiden du. Allt kommer att ordna sig och bli bra, jag lovar dig min vän!