Det första som slår mig när jag åter lyfter blicken mot min bokhylla bakom datorskärmen är att jag inte lytt rådet från bibliotekarien Björn om att O’Briens bok Soldatens drömmar borde flyttas till O. Det väcker en liten, men dock skamkänsla. Jag tycker att man normalt bör lyssna till råd från sakkunniga. Det är nog rent allmänt dags för ett litet omflyttnings- och rensningsprojekt.  En del böcker ligger ovanpå andra och sen sist har jag äntligen gjort slag i saken och skaffat ett eget exemplar av Linnas torpartrilogi. Efter ännu en omläsning (den tredje i ordningen) ligger de nu och tar upp plats på mitt nattduksbord. Så kan vi inte ha det. Eftersom plats saknas och jag just nu inte vill köpa någon ny bokhylla, får jag ändå ta mig i kragen och rensa ut några titlar. Finns någon kandidat i hyllans CD-sektion månne? Min blick faller på Winter av Len Deighton; en av de böcker jag räddade från förgängelsen efter min bokläsande pappas död för snart tio år sen. Det har aldrig blivit av att läsa den, men något skäl måste jag ha haft för att plocka med den. Baksidan talar om för mig att det är en familjeroman som utspelar sig i Berlin under åren 1899-1945. Romaner som skildrar en plats under en längre tid och ”släktkrönikor” var en genre både pappa och jag gillade. Varför har den då blivit stående så länge? Den får åka upp på läslistan och någon gallring blir det inte tal om.

CD börjar annars med Truman Capote, denna märkliga blandning av narcissist och skarpögd iakttagare och lyssnare. Först kommer Bönhörd – ett postumt publicerat fragment av den ”stora roman” som Capote arbetade med under de sista två decennierna av sitt liv men till följd av skrivkramp, alkoholism och andra personliga problem aldrig förmådde färdigställa. Den består av några berättelser med vissa beröringspunkter. Jag har glömt det mesta, men Capotes briljanta språkförmåga och berättartalang lyser även i den. Den kan dock inte mäta sig med In cold blood – dokumentärromanen som skildrar ett mord på en lantbrukarfamilj i Kansas år 1959 och den efterföljande, rättsliga processen fram tills att de bägge mördarna hängs år 1965. Om någon skulle tvinga mig att producera en lista över 10 romaner man borde läsa så skulle den definitivt hamna på den, det må sen säga mer om luckorna i min beläsenhet än om Med kallt blod. Men det är en fullständigt lysande roman, skriven med saklig, nästan torr prosa som ändå fångar läsaren redan på de allra första sidorna. Den har också haft betydelse för mitt intresse för och motstånd mot dödsstraffet. Innan jag läste boken såg jag som tonåring filmatiseringen med en ung Robert Blake (”Baretta”) i rollaren som mördaren Perry Smith. Få om några filmer har skakat om mig så mycket som den. Dels för brutaliteten och grymheten i mordet på den oskyldiga familjen Clutter, men också för insikten om det grymma, meningslösa och ociviliserade i att avrätta människor.

Jag har också en biografi om Capote som jag köpte efter att ha sett filmen om honom med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Det är svårt att sammanfatta en så komplex människa som Capote var, så jag får nog nöja mig med att säga att även den i allra högsta grad är läsvärd. Inte minst ger den intressanta inblickar i Capotes personliga engagemang i mordet och mördarna och de dubbla känslor han hyste för dem och deras öde.

En ung Truman Capote på en berömd bild

Det slumpar sig också så att jag på C har ett par andra böcker där dödsstraffet är ett centralt tema: Caryl Chessmans Dödscell 2455 och Kerry Max Cooks  Chasing justice. Båda är självbiografier och beskriver författarnas öden efter att ha blivit dömda till döden. I Chessmans fall slutade hans resa till slut i gaskammaren år 1960 efter att han längre än någon annan dödsdömd lyckats förhala sin avrättning. Cook, dömd till döden för ett mord på en kvinna i Texas år 1977 som han av allt att döma är oskyldig till, lyckades efter nästan 20 år bli försatt på fri fot och så småningom få sin dödsdom upphävd. Jag hoppas återkomma till både dem och till frågan om dödsstraffet i kommande bloggposter.

Efter en Raymond Chandler följer 2010 Andra rymdodyssén av Arthur C Clarke (1917-2008). Om man ska ha en enda Clarke i sin bokhylla finns väl egentligen bättre val  (2001 eller kanske Möte med Rama till exempel). Clarkes eftermäle är lite solkat av rykten om ett intresse för väldigt unga pojkar. Några handfasta bevis verkar dock inte finnas. Bevis finns däremot för att Clarke redan år 1945 föreslog ett system med satelliter för kommunikation. Nästan ännu märkligare och framsynt är det svar den mycket tekniskt intresserade Clarke gav i en intervju år 1974 på frågan om hur livet skulle gestalta sig för intervjuarens son några decennier in i framtiden:

“He will have, in his own house, not a computer as big as this, [points to nearby computer], but at least, a console through which he can talk, through his local computer and get all the information he needs, for his everyday life, like his bank statements, his theater reservations, all the information you need in the course of living in our complex modern society, this will be in a compact form in his own house ... and he will take it as much for granted as we take the telephone."

Clarke fällde också det tänkvärda uttalandet att moralfrågor hade kidnappats av religionen. Jag har läst ett antal av hans verk, men det känns inte troligt att en omläsning ligger nära i framtiden. Det gör inte heller en rad andra i och för sig bra böcker:  Marika Cobold Hjörnes En alldeles egen skapelse, ett par thrillers av Alfred Coppel, A.J Cronins Citadellet och nobelpristagaren Coetzees Ungdomsår.  För så är det även för en typisk omläsare av böcker som mig: Vissa böcker plockas fram kanske så ofta som en gång om året för att än en gång läsas. Andra står där och samlar damm utan att man ibland riktigt ens begriper varför den ena boken hamnade i en kategori och den andra i en annan.

Med det har vi slutit C och går över till D. Bland populärvetenskapen – som har en egen hylla – hittar vi Richard Dawkins The God delusion. Den är bra, men jag kan tycka att Dawkins blir lite väl rabiat och enkelspårig ibland i sitt motstånd mot religion. Det är inte det att jag i grunden delar hans livssyn, det är bara det att jag inte verkar känna samma behov att polemisera mot folks personliga tro. På en punkt har vi dock samma syn: När ”troende” tar sin tro in på det naturvetenskapliga området och anser sig kunna göra uttalanden om hur den fysiska verkligheten är beskaffad utifrån sina religösa urkunder och idéer så tar tålamodet och respekten slut.

Egentligen borde jag väl skaffa mig Den själviska genen – Dawkins debut och fortfarande i mitt tycke både det bästa han skrivit och en av de allra bästa böcker jag överhuvudtaget läst inom det populärvetenskapliga området. Men det var ju det där med utrymmet… Istället återvänder jag till romanhyllan och hittar Jeffrey Deavers Tyst gisslan. Det är en riktigt bra thriller: Tre förrymda fångar tar en skolbuss med ett antal döva barn och deras lärare som gisslan. Jag har en till Deaver, men den håller inte riktigt samma klass.

Efter Deaver kommer ett helt gäng Sven Delblanc, de flesta av dem födelsedagspresenter och julklappar från mamma under 80-talet. Den mest kraftfulla av dem är utan tvekan Livets ax – självbiografin han till slut fick kraft att skriva efter att under så många år förtigit det mesta av sin barndom. Fadern kallar han demonen – en man som kunde få sin son att kissa på sig av skräck bara genom att titta på honom på ett särskilt sätt. Väldigt bra är också Samuels bok – första delen i den romansvit vars handling baserar sig på hans mammas familjs öden i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Berättelsen om den begåvade svenskamerikanske prästen som får uppleva så många besvikelser och till slut drabbas av sinnessjukdom är så stark, så nära.

Efter Delblanc står så slutligen fyra romaner till på D. Två minns jag uppriktigt sagt ingenting av, men de två andra volymerna är ena riktiga omläsningsklassiker: David Copperfield I-II av Charles Dickens. Jag läste dem första gången redan som barn och levde mig så intensivt in i lille Davids olycka i början av böckerna: Den sadistiske styvfadern Mr Murdstone, mammans sjukdom och död, internatskolan där han får stryk varje dag. Eftersom det är en Dickens ordnar förstås allting upp sig till slut: Inte bara för David utan också för de goda och snälla karaktärerna i boken. De onda får däremot mer eller mindre sina gärningars lön allihop. Klicheartat? Javisst, men även de mest hårdnackat rationella av oss behöver sagor där det goda segrar ibland. Dessutom var ju Dickens en stor humorist och som alla stora författare förmår han (oftast) att balansera på den tunna knivseggen mellan tragik och tragikomik.

Ja, med det har vi diskat av CD-sektionen i mina bokhyllor. Om andan faller på blir det kanske ett nytt återbesök ganska snart. I en blogg nära dig, bara ett litet musklick bort.

Den kallades hela folkets järnväg. Jag är dock inte en vän av att romantisera det förflutna, så låt oss minnas att allt minsann inte var så bra på ”den gamla goda tiden” heller. Järnvägsnedläggningar en masse, smaklösa ostfrallor i plast och gamla, inrökta tåg som minsann inte kom fram i tid jämt ens då. Stefan Demerts klassiska visa från det tidiga 70-talet visar att vi svenskar nog länge har haft en slags hatkärlek till vår järnväg.

Själv gillar jag tåg. Både att åka och titta på. Jag hade modelljärnväg som liten och drömde ständigt om att utöka den och köpa riktigt fina lok och vagnar. Tyvärr fick jag aldrig riktigt råd. Däremot åkte vi tåg ganska ofta, för min pappa gillade också tåg och hade varken bil eller körkort. Ser man till komfort och allmän reseupplevelse så är tåg överlägsna alla andra transportmedel för lite längre resor. Att de dessutom är miljövänliga gör inte saken sämre.

En gång skötte Statens Järnvägar om alltihop. Ett tryggt, statlig bolag med uniformerade stinsar och lokförare och stramt korrekta biljettexpeditörer. Några alternativ fanns inte (förutom TGOJ som körde rälsbussar lite här och var)och visst märktes det ibland, på samma vis som det märktes på andra liknande inrättningar som exempelvis Televerket. Gamla televerksanställda har beskrivit för mig hur många praktiskt taget förväntade sig att kunderna som kom till dåtidens telebutiker skulle stå med mössan i hand och ödmjukt vänta på att någon expedit nedlät sig att hjälpa dem. Någon konkurrent fanns ju inte och en statlig anställning skulle det mycket till för att man skulle bli av med. Naturligtvis innebär en sådan situation vissa problem när det gäller att få en effektiv, motiverad och kundorienterad personal, det tror jag att t.o.m den mest inbitne monopolist medger. Ändå minns säkert de flesta av oss som är lite äldre både trevliga och hjälpsamma konduktörer och glada stinsar. Jag vet att det i de gamla, statliga bolagen också fanns en stor stolthet och lojalitet med arbetsgivaren och med de människor man skulle betjäna och ge service. Utrymme för ganska stora effektiviseringar och kostnadsminskningar måste man nog ändå säga att det fanns och det bör man ha i minnet när man närmar sig nutiden.

gamla klassiska DA-loket - en trotjänare som sällan eller aldrig vek ner sig ens i de värsta snöstormarna

Nutiden ja. Vem gillar egentligen tågtrafiken av idag? Vad är det som har hänt egentligen? År 2001 upphörde det gamla, affärsdrivande verket SJ och ersattes av ett antal statliga bolag. Samtidigt började avregleringen skjuta fart på allvar med upphandlingar av allt från städning till spårunderhåll och själva tågtrafiken. Fortfarande kan vi visserligen köpa merparten av de resor vi behöver göra från det som är ”SJ” idag – den gamla persontrafikdivisionen som nu är ett eget bolag. Men bakom döljer sig vad som verkar vara ett virrvarr av olika avtal och bolag som regelbundet konkurrerar ut varandra i de återkommande upphandlingarna.

Har det blivit billigare då? Ja för några år sen påstod i varje fall SJ att biljettpriserna då hade sjunkit med 7-8% på 4 år. Man får väl tro dem, men känslan man får när man går in på SJ utan att ha någon rabatt i rockärmen eller möjlighet att styra över resdag (vilket man som heltidsarbetande vuxen med barn i skolåldern sällan har) så känns det dyrare än någonsin. Anta t ex att jag skulle vilja åka nu på fredag tillsammans med mina söner ner till Jönköping för en weekend där. Om jag vill ha en återlösbar biljett så får jag punga ut med över 3000 kronor tur och retur! Kan jag tänka mig en ombokningsbar går det att komma ner i drygt 2000. Inte går det särskilt mycket snabbare än att ta bilen heller , ett alternativ som räknat på bensin och lite andra rörliga kostnader stannar på kanske 700-800 kronor. Det är ganska mycket pengar det. Och dessutom vet man att det är en ganska stor risk att man inte kommer fram i tid. För avregleringen har då rakt inte gjort tågen punktligare, det vet vi säkert. Från bolagiseringen 2001 ökade antalet inställda avgångar med 130 procent! Häromdagen kunde vi visserligen läsa att punktligheten för svenska tåg ökat det senaste året. Det var bara ett litet problem: SJ hade ändrat beräkningsmetod och omdefinierat begreppet försening. Numer anses tåg vara i tid om de kommer max 15 minuter efter tidtabell. Det gäller oavsett reslängd! När jag läser sånt här så infinner sig ungefär samma känsla som man ibland kan få på sin arbetsplats när den högre ledningen ska försöka linda in en försämring med diverse blomsterspråksformuleringar som inte ens lurar 5% av de anställda. Man vet inte om man ska bli förbannad för att man behandlas som en naiv dumskalle eller snarare skratta åt de människor som på fullt allvar tror att de ska kunna lura mottagaren med så ömkliga undanflykter och försök till förvrängning av verkligheten.  Naturligtvis blev SJ än en gång lite av en driftkucku i media. Tyvärr fastnar det skadeglada skrattet i halsen när man inser att det knappast lär förändra någonting i positiv riktning.

Vad är det då som gått så fel? För motståndare till privatiseringar är det förstås lockande att hävda att hela avregleringen är feltänkt: Att det inte går att leka affär med järnvägar. Jag ska villigt erkänna att jag känner mig långt mycket mer skeptisk idag till hela idén med avreglering och privatisering av offentlig verksamhet än jag gjorde för 5-10 år sen. Det är ju liksom så uppenbart att vi inte fått det paradis av effektivitet och kundtillvändhet parad med stora kostnadsminskningar som de troende utlovade. Samtidigt tror jag att man lätt kan stirra sig blind på det här som enda förklaring och glömma bort att vi knappast hade haft en problemfri och på samma gång kostnadseffektiv verksamhet om allt fått förbli vid det gamla heller. I grunden tror jag det finns en risk att avreglering och privatisering med efterföljande upphandlingskaruseller döljer ett centralt faktum för oss: Vi får i grunden vad vi betalar för. Om vi har otur kan vi få ännu mindre, men aldrig mer. I vår iver att skära ner i de offentliga utgifterna för att kunna sänka skatter eller åtminstone inte höja dem så har vi pressat priserna på allt från vård till järnvägsbyggen. Om vi hela tiden väljer lägstbjudande och inte bryr oss särskilt mycket om kvaliteten så är det klart att vi kommer att drabbas av försämringar. Avregleringar är inget trollspö, inte minst när de görs i personalintensiva verksamheter där det är omöjligt att få ut samma produktivitetsökningar som man kan få i tillverkningsindustrin tack vare den ständigt fortgående teknikutvecklingen.

Att avregleringar kan förvärra när man gör dem oprofessionellt råder det dock inget tvivel om. I senaste numret av Forskning&Framsteg kan man läsa en mycket intressant artikel om hur detta fungerat (eller snarare inte fungerat) i den svenska tågtrafiken. Tidningen intervjuar professorn i transportsystemanalys vid KTH, Jonas Eliasson. I mina ögon har han några ganska enkla, men slagkraftiga recept på vad som skulle behöva göras för att röja upp i den bitvis kaotiska situation som råder just nu:

-          Man måste satsa mer på själva tågen (staten har redan satsat ganska mycket pengar på signalsystem, el och räls). Här finns ett systemfel där upphandlingsvillkoren gör att det i princip lönar sig för operatören att köra med undermåliga vagnar och lok eftersom de inte inte behöver betala för de kostnader som orsakas av vagn och lokfel. På grund av den höga trafikbelastningen på våra banor blir det ofta kedjeeffekter av såna här fel som drabbar många andra tåg och därmed resenärer.  Professorns recept heter förseningsböter där den felande operatören får betala samtliga kostnader för alla som drabbas. Naturligtvis kan det kompletteras med att ställa högre, allmänna kvalitetskrav på vagnparken i sig själv.

-          Trafikplaneringen måste bli bättre. Störningskänsligheten påverkas naturligtvis av hur och när man lägger ut tågavgångar och här finns tydligen idag inte tillräckligt bra analysverktyg, utan det mesta går på ”magkänsla”. Professorn menar också att man bör auktionera ut avgångstider när efterfrågan är större än tillgången, eftersom det nästan alltid är det mest ekonomiskt effektiva sättet att fördela en knapp resurs

-          Informationen till resenärerna måste förbättras. Det gäller både vid störningar under själva resan och innan, vid köptillfället. Hur stor risk är det t ex att ett tåg jag vill åka med kommer att bli försenat och vad finns det i så fall för alternativa resvägar? Idag finns det mycket lite av detta och staten har inte tvingat operatörerna att redovisa sin statistik i detalj. Överhuvudtaget menar professorn att bristen på information är ett av de största problemen och att staten är alldeles för flat, särskilt med tanke på att man ju faktiskt fortfarande står för stora delar av kostnaden för järnvägsnätet.

Enkla, handfasta råd och jag tror att chansen att professorn har rätt i att vi skulle få se ganska stora förbättringar omgående om de följdes är ganska stor. Men kommer vi att få se det, eller blir det ännu bara en artikel som hamnar på hälleberget medan okunniga politiker och tjänstemän fortsätter att leka affär på ett oprofessionellt, ja t.o.m rent inkompetent vis?

https://www.youtube.com/watch?v=L5zcxOlXBjY

Flera facebookkompisar har idag länkat till en liten krönika av Nina Björk. Hon är, antar jag att man kan hävda, en av våra mer tongivande samtidsdebattörer. ”Slog igenom” med den feministiska debattboken Under det rosa täcket år 1996. Årsbarn med mig. Kan inte påstå att jag läst mer en några enstaka inlägg från henne genom åren, men jag följer å andra sidan inte debatten i särskilt många aktuella frågor åt gången och missar därför mycket jag kanske inte borde ha missat.

Nina Björk skriver i varje fall i denna artikel http://www.dagensarena.se/magasinetarena/nina-bjork-voila-en-riktning-for-var-politik/ om sin syn på… ja, jag vet inte riktigt, men man kanske kan sammanfatta det med arbetsmarknadspolitik och de underliggande värderingar och människosyn som dikterar den. Det hon säger tycks mötas av irritation hos vissa och jubel eller åtminstone snudd på hos andra. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

När Björk deklarerar att människan inte är ett medel för att nå ett annat mål så kan jag förstås med min grundläggande liberala och individualistiska syn på människan inte göra annat än att hålla med. Det låter nästan som ett eko av Vilhelm Moberg:

 ”Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt. ”

Det är också på den grunden jag avvisar både socialistiska och olika nationalistiska och konservativa ideologier: De sätter upp ett högre, kollektivt mål, antingen det nu må vara arbetarklassens kontroll över produktionsmedlen, det egna folkets skydd från ”rasfrämmande”,  eller bevarandet av de sedvänjor och bruk som man anser vara de rätta. Och så inskränker man människors fri- och rättigheter för det högre syftets skull. Nu skulle jag väl ändå misstänka att Nina Björk kan tänka sig fler regleringar och inskränkningar än jag för vad hon uppfattar som högre mål, men låt oss inte sväva ut på det sidospåret.

Nina Björk hävdar att ett krasst lönsamhetstänkande beskär människors frihet och manar fram Peter Tillbergs klassiska tavla med barnen i klassrummet för oss. Vi får inte se det som det främsta målet för deras uppväxt att göra dem anställningsbara.  Och visst kan man hålla med henne om det. Men är det inte lite av en straw man, en halmgubbe, som hon gör sig skyldig till? Har någon verkligen påstått, tycker verkligen någon i djupet av sitt hjärta att detta att alla ska kunna ta ett jobb är överordnat allting annat, närmast upphäver det? Är det ens konstigt att ett viktigt mål för både utbildning och arbetsmarknadspolitik är just att människor ska kunna få arbeten? Det är ju trots allt arbeten som skapar värden i vårt samhälle, antingen nu dessa värden består i palsternackor på en skånsk bondes åker som vi sen kan äta upp, turbiner i en fabrik som säljs på export och ger en massa människor inkomster de kan köpa både hus, kläder och mat för, omsorg som ges till patienter på ett sjukhus och får dem att må bättre eller vad som helst som vi nu behöver.

Jag har själv på senare år blivit mer skeptisk till det allmänna fokuset på ”lönsamhet” i vårt samhälle och det ständiga pratet om ekonomi och investeringar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Även om hushållning med knappa resurser är ett grundläggande villkor för vår existens – kakan är alltid begränsad även om den som nu är större än någonsin tidigare i vår historia – så kan det helt klart förvrida våra perspektiv och få oss att glömma bort att varje situation inte kan utvärderas i huvudsak från om man kan tjäna eller spara en krona i den. Under fjolåret plöjde jag mig målmedvetet om än långsamt igenom nobelpristagaren Daniel Kahnemans Thinking fast and slow och fick många nya och värdefulla vinklingar runt mänskligt tänkande och hur vi fungerar på olika plan. En av de mer tänkvärda av alla forskningsresultat och slutsatser han presenterar är flera studier som visar att vår empati och som en följd av det vår generositet och vilja att hjälpa minskar om vi innan en situation där det blir aktuellt har tänkt på eller hanterat pengar eller något annat, ekonomiskt värde. Även om det man tänkt på inte har någon som helst logisk association till situationen där ens givmildhet eller hjälpsamhet sätts på prov. Jag kan gott erkänna att jag tänkt en hel del på detta och funderat över vad det t ex för med sig i sjukvård och äldreomsorg att mer eller mindre ständigt betona det ekonomiska perspektivet, även när man diskuterar sådant som egentligen är rena vård- eller omsorgsfrågor. Jag tror att vi skulle behöva uppmärksamma det här i samhällsdebatten på allvar de närmaste åren.

Trots det här känner jag mig ändå inte helt på samma våglängd som Nina Björk. Det saknas nämligen ett led i den ekvation hon försöker ställa upp. Hon beklagar sig över att detta att vi måste försöka lära oss något som någon annan efterfrågar och är beredd att ge oss ersättning för att utföra. Hon påstår att detta; att försöka pressa sig in i någon annans mall är motsatsen till frihet och självständighet. Men vad är det för frihet hon menar? Frihet att leva som en isolerad satellit i en mänsklig gemenskap och göra det som lyster en, även om ingen annan människa är det bittersta intresserad? Vem ska betala för det? Vad innebär det inte för frihetsinskränkning för dessa andra? För något säger mig att Nina Björk inte förespråkar att ungdomar och vuxna med mer eller mindre omöjliga drömmar eller drömmar de inte klarar av att förverkliga ska lämnas åt sitt eget öde.

I själva verket är dock hennes tankefel ännu mer grundläggande än så. Att säga att något som utgör grundvillkoren för vår existens är ”frihetsinskränkande” är bara tomt, existensialistiskt nonsens.  Vi är biologiska varelser som varje dag måste äta, kissa, bajsa och sova. Utgör dessa verklighetens ramar för vår existens en frihetsinskränkning? Den sortens improduktiva filosofi ger i alla fall inte jag mycket för. I de grundläggande villkoren för vår existens ingår att vi måste skaffa oss de saker vi behöver för att existera. Antingen måste vi producera dem själva, byta oss till dem eller be att andra människor skänker dem utan motprestation. Även om alternativ 3 är ett logiskt möjligt scenario för överlevnad, så tror jag att ytterst få tror att det skapar lyckliga och fria människor.

Om vi erkänner att det här är ett grundläggande villkor för oss som levande varelser så verkar det plötsligt inte så orimligt eller frihetsinskränkande att ändå våga säga att även i strävan efter personlig frihet och utveckling så måste vi fundera över hur vi ska kunna få vårt dagliga bröd, tak över huvudet och helst lite mer också.  Alla politiska och moraliska avvägningsproblem är inte lösta i och med så klart, men det känns som ett enklare och klarare sätt att se på frågan än det underliga och intrasslade perspektiv som Nina Björk verkar ha fastnat i.

Jonés majonés. Jonés som fes. Djooones! Jonka. Eller bara Jonés. Vad hette du sa du? Jonäs? Kan du bokstavera? Ja, okej: Johan Olof Niklas Erik Sigurd. Med en liten apostrof över e:et. Om det ska vara noga.

Enda sedan jag var liten har mitt underliga efternamn vållat mig problem och förtret. Jag minns fortfarande simskoleläraren i simhallen i Brandbergen som stakade sig på det och till slut försökte med ”Jonäs” med oönskad uppmärksamhet och förtret som följd. Jag var sju år då. I ungefär samma ålder hade jag redan hört det mesta i form av ”roliga” rim och ordlekar som andra ungar kunde hitta på med mitt efternamn som grund. Inte för att det avhållit senare bekantskaper för att försöka på nytt, men jag har åtminstone haft fördelen att vara ganska förhärdad och kunnat ta udden av nygamla tråkningsförsök genom att nästan helt ärligt kunna säga ”Men kom med nåt nytt då, det där hörde jag redan på lågstadiet”.

Jag hyser en slags hatkärlek till mitt eget efternamn. Det är gräsligt opraktiskt (Johan, Olof-ramsan satt fast förankrad i minnet mycket tidigt) och jag måste ju ge alla dess belackare genom åren rätt i att det inte är vidare vackert. Simskolan är bara ett exempel på när det fått mig att liksom på något vis hamna i ett till stora delar oönskat strålkastarsken när jag önskade vara mer anonym i en ny grupp. Känslan av en massa ungars eller tonåringars blickar och förstulna fniss vid ett upprop eller en presentation kan jag fortfarande minnas mycket tydligt. I en tid när fortfarande Johanssönerna, Bergströmmarna och Stenkvistarna dominerade stack det ut och fastnade på något underligt vis hos folk, både stora och små. Samtidigt har det givit mig någon slags känsla av exklusivitet: I hela världen finns såvitt jag vet bara en enda person som bär namnet Henrik Jonés.  Och jag har dragits så mycket med det att det på något vis har blivit en del av min identitet på ett helt annat vis föreställer jag mig än om jag hetat Andersson eller Lundström. Därför har jag aldrig reflekterat över att byta namn. Däremot kändes det som ett lätt val att inte lasta över namnet på nästa generation.

Det är ju också så att namnet har en historia. Jag har naturligtvis berättat den många gånger i många sammanhang. Dels för att folk verkligen kan vara nyfikna (”Vad kommer det ifrån?”, ”Är du spanjor eller nåt?”) och dels därför att jag tyckt om att berätta den. Jag kunde den redan som liten. Eller snarare: Jag kunde återberätta den som familjelegenden utmålade den. Det är en ganska dråplig historia, vilket kanske beror på att jag fick den till livs av mina farföräldrar; två intelligenta, slagfärdiga och humoristiska personer som förstod vikten av att skarva lite ibland för att göra en bra historia ännu bättre. Först som vuxen har jag förstått att deras ganska bryska skämtande om episoder från sitt eget äktenskap och familjeliv också dolde en brist på vilja eller förmåga att närma sig smärtpunkter i sina egna liv. Även när man förde allvarliga samtal med dem – de lyssnade och konverserade alltid med den största respekt redan när jag var liten – fanns en känslomässig distans när de berättade om sin egen uppväxt och de bekymmer och sorger de råkat ut för.  Förmodligen kunde de inte annat, de var ju så jonésiska (se bloggens allra första inlägg från i fjol). När jag minns min farfar rent fysiskt så är det alltid välkomstkramen när man anlände till dem: Först sluter han mig i sin famn (även efter att jag vuxit upp och blivit jämnlång med honom), men redan efter någon sekund övergår han till att dunka mig med knytnävarna i ryggen och på sin välbevarade, skånska dialekt utbrista i ett jovialiskt ”Hallååååå” innan han backar.

Min farfar var en Jonés, men det var inte med honom det började. Vi måste istället gå tillbaka till år 1866. Det är mitt i sommaren och på gården Smedstorp nr VIII i Brunnby socken på den natursköna Kullahalvön i nordvästra Skåne föds familjens tredje son. Hans föräldrar är ännu ganska unga; ingen av dem har fyllt 30 år. När han döps några månader senare i den vackra sockenkyrkan är det under namnet Emil. Han tillhör den sista generation svenskar som använder patronymikon istället för ”riktiga” efternamn. Eftersom hans pappa (eller far som man säger i dessa trakter) heter Jöns så kommer han att omnämnas som Emil Jönsson.

När jag började fundera över den gamla familjehistorien igen för ett par veckor sen så slog det mig redan här hur lite jag egentligen vet, hur lite den egentligen förmedlar av väsentliga fakta. Jag har alltid upplevt den som en ganska detaljrik och väl utbroderad berättelse. Men nu känns den plötsligt ihålig. Hur hade han det egentligen under sina första år i livet, lille Emil? Hur var han klädd, vad åt han, vilka lekar lekte han? Hade han redan en tendens till den fetma som skulle plåga honom senare i livet? Var han en glad pojke, eller en mer allvarlig sort? Det enda jag egentligen vet är min farfars berättelser om sina egna minnen av Emils pappa, sin farfar. ”En djupt religiös sträng man, vilken jag som barn hade stor respekt för” skriver han i sina släktforskningspapper. Detta förmedlas också i legenden. Lantbrukaren Jöns var mycket sträng och hård mot sina söner: så hård att allihop utom den äldste som skulle få överta gården såg för gott att lämna hemmet så snart de kunde. Men vad betyder det här egentligen? Fick Emil ofta stryk? Gick han i ständig rädsla för fadern? Och hur var hans mamma? Hon dog före min farfars födelse,  så han hade inga minnen att förmedla. Kanske var Jöns i själva verket inte mer sträng än andra fäder på den tiden? Att de fyra yngre sönerna (Emil fick småningom två lillebröder) lämnade hemmet i unga år behöver kanske inte betyda så mycket? Trots allt hade de ju inte mycket att hämta där. Visserligen var familjen långt ifrån några fattiga torpare (Gården hade varit i familjens ägo i åtminstone 200 år och Jöns blev med åren en betydande man i socknen och ligger begraven tillsammans med sin hustru alldeles till höger om kyrktrappan, jag har själv sett graven), men hur många vuxna män som helst lär den inte ha kunnat föda. Och enligt traditionen skulle äldste sonen överta den.

I själva verket finns egentligen inget anmärkningsvärt i att Emil år 1881, vid 15 års ålder, lämnar hemmet för att gå till sjöss. Trakterna runt Höganäs är sjöfararland sen gammalt och på kyrkogården ser man fullt av stora gravstenar efter välbeställda sjökaptener. Jag vet inte ens hur ofta han var borta. Kanske arbetade han på båtar som gick i närtrafik och besökte sitt föräldrahem regelbundet? Jag vet inte mer än att han tycks ha ägnat sig åt detta under ett tiotal år, sen bestämmer han sig för att vid drygt 25 års ålder söka lyckan i USA. Inte heller det är egentligen särskilt uppseendeväckande när allt kommer omkring. Vid den tiden gjorde mängder av svenskar varje år resan över Atlanten. Emil hade dessutom redan tre av sina bröder där; två av dem hade emigrerat redan som tonåringar. Säkert hade bröderna brevväxlat.

Vad Emil uppnått så långt i sitt liv vet jag inte. Betalade han sin biljett själv ens? Man kan misstänka att fadern betalat för åtminstone de två yngre bröderna. Men Emil var vuxen och hade ingen familj att försörja. Hade han ens någon erfarenhet av kvinnor? Två av hans bröder och hans båda systrar förblev ogifta livet igenom. Man kan misstänka att det religiösa och förmodligen puritanska hemmet inte gjorde dem särskilt framåt i kontakterna med det motsatta könet. Men även detta är mest gissningar.

Väl i USA så lyckas Emil efter ett tag ta en ingenjörsexamen. Kanske hade han redan lärt sig en del engelska under sina resor som sjöman? Han lyckas få arbete på ett företag som säljer jordbruksmaskiner. Någonstans här bestämmer han sig också för att göra samma sak som så många invandrare gjort före honom: Anpassa sitt namn till det nya hemlandet. För sonen till en Jöns finns ju då ett vanligt, engelskt efternamn som ligger nära till hands: Emil Jönsson blir Emil Jones. Men vad fick honom att ta det här beslutet? Var bodde han? Hur levde han? Skrev han hem till sina föräldrar och berättade om namnbytet? Jag vet inte. Det jag vet är att Emil blir en slags dåtida, resande försäljare och kanske också konsult när det gäller företagets produkter. Det sträcker sina tentakler neråt, mot Sydamerika. Emil hamnar antingen i Paraguay eller i Argentina och i de båda länderna kommer han sen att tillbringa många år. Säkert får han slita hårt i början, men efter hand blir hans ställning i företaget bättre. Men åren går också. Han är inte ung längre. Vad känner han, vad tänker han? Hur mycket längtar han efter att ha någon vid sin sida; att själv få bli far?

Så här långt i familjelegenden finns en liten twist, en i förbigående antydd, möjlig skandal vars sanningshalt jag inte har någon aning om. Emil kan ha levt ihop med en kvinna ”där nere”, haft en familj? Är det sant och vad hade min farfar för anledning att tro detta? Antydde fadern något på senare år? Eller är det hela rentav bara en mer eller mindre lös spekulation, en förbättring av historian gjord av farfar och farmor? Jag borde kanske fråga min farbror eller faster om de vet något, men det går åratal mellan våra kontakter.

Vad jag vet är detta: Emil ändrar sitt namn igen. Det politiska läget där han vistas gör att amerikaner inte är populära och han bär ju nu ett typiskt, amerikanskt namn. Så säger familjelegenden. Men kanske är det bara opportunism. Emil, som vid det här laget förstås lärt sig även spanska, vill bli mer tjenis med sina kunder helt enkelt. Han bestämmer sig i varje fall för att ”förspanska” sitt efternamn. En accent läggs till över e:et och han ändrar uttalet. Till vad? Jag skulle gissa på något i stil med ”schoneees”. Fast det är inte så det kommer att bli här hemma i Sverige. För det är nu han bestämmer sig, åtminstone enligt legenden. Han ska bilda familj. Med en kvinna från den egna hembygden. Emil har redan varit hemma på besök, jag har bl.a sett ett klassiskt begravningsfoto från år 1906 då hans mamma avlider. Fadern och alla bröderna är prydligt uppklädda i svarta kostymer. Något år senare kommer han hem igen. Och nu tar legenden full fart. Emil har redan fyllt 40 och är ganska korpulent. Han är visserligen ganska välbeställd, men när han försöker uppvakta yngre damer i de gamla hemtrakterna går det dåligt. De skrattar åt honom, är inte intresserade av en gammal gubbe. Så säger familjelegenden. Men vad ligger det för sanning i den? Hur vet jag att han ens försökte? För allt jag vet så kan han ju ha varit en på det området blyg och hämmad man utan någon som helst erfarenhet i konsten att uppvakta en kvinna.

Vad jag säkert vet hände är detta: Inte långt från Emils föräldrahem ligger slottet Krapperup. Där bor i en tjänstebostad en snart 40-årig kvinna med sina gamla föräldrar. På något vis blir denna Amelie och Emil bekanta. Blir de presenterade vid något bröllop eller liknande tro? Kände de varandra redan som barn? Familjelegenden ger inga svar på detta. Inte heller hur, när och varför de blev intresserade av varandra. Antydan att Emil vänder sig till en gammal ungmö först när han blivit avvisad av traktens yngre damer är inte särskilt smickrande mot min farfars mor. Ändå är det först nu jag börjat reflektera över om den verkligen är sann. Min farfar hade inte något särskilt hjärtligt förhållande till sin mor och hon kom heller aldrig överens med sin svärdotter, min farmor. Vad vet jag egentligen om  vad de kan ha skarvat i denna del av historien för att göra sig lite lustiga på hennes bekostnad? Hur det nu än är med den saken så blir det år 1908 bröllop mellan Emil och Amelie. Var det ett stort bröllop med många gäster? Kom brudens och brudgummens familjer överens? Återigen mer frågor än svar. Vad var bestämt om framtiden? Emil var hemma på vad som måste ha varit någon slags äldre motsvarighet till tjänstledighet. Han hade sitt arbete och inkomst på andra sidan havet och måste eller i varje fall ville återvända. Familjekrönikan säger nu att han försökte förmå sin brud till detta, men att hon hårdnackat vägrade. Till slut blev det så att Emil reste ensam och lovade att komma hem på besök regelbundet. Den 40-åriga Amelie var då gravid med min farfar. Han skulle bli den förste att få höra glåpord och taskiga skämt om det namn som någon då (Emil eller Amelie?) hade bestämt sig för skulle uttalas Joneees hemma i Skåne.

Emil själv då? Ja, han levde sitt liv som jag vet så lite om där borta på andra sidan Atlanten. Han kom på besök någon gång när farfar fortfarande var liten, men sen gick det många år. Hur mycket kontakt hade makarna egentligen under denna tid? Jag vet inte. Först 1921 dök han upp på ett längre besök. Min farfar berättade om detta halvt skämtsamt, men det måste ha varit en egendomlig och traumatisk upplevelse för en 12-årig pojke, bortskämd av sin mamma och gamla mormor, när en äldre herre han bara sett på kort plötsligt dök upp och skulle leva familjeliv med dem och samtidigt uppfostra sin son enligt de normer som förmodligen redan då hunnit bli föråldrade. Men mycket mer än så vet jag inte. Hur var egentligen relationen mellan makarna som levt åtskilda så många år? Vad kände de när Emil återvände till Sydamerika?

År 1927 var Emil hemma i Sverige sista gången och kunde då åtminstone enligt farfar umgås mer på jämställd fot med sin son. Han började bli gammal och få problem med hälsan. Jag har läst några av breven han skrev till son: Han talar bl.a om den ”vigt-redusering” som hans läkare givit order om. Om han lyckades vet jag inte, inte heller om han hade tänkt sig att återvända till Sverige och sin hustru och son när hans yrkesliv nu närmade sig slutet. Det skulle hursomhelst inte bli så. År 1929 då han befann sig i Chicago drabbades han av en dödlig hjärtinfarkt och dog bokstavligen sittande i sin stol. Åtminstone enligt min farfar. Det märkliga efternamn han ”uppfunnit” skulle dock leva vidare genom farfars barn, barnbarn och nu också några barnbarnsbarn. Det slår mig när jag skriver detta att jag faktiskt inte frågat ut min syster eller kusin hur mycket retord deras barn fått höra på temat Jonés. Gissningsvis mindre än vad de och jag fått uppleva, idag finns ju betydligt mer exotiska efternamn att hänga upp sig på om man vill hänga upp sig på såna saker.

Det var historien om Emil och om namnet Jonés. Mer än tidigare inser jag hur ofullständig den är; att den egentligen består av brottstycken och lustiga små detaljer. Om människan bakom säger den lite eller ingenting. Liksom de flesta andra familjehistorier och sägner i andra familjer antar jag. Det är sorgligt och jag kan önska att det på något vis gick att brygga över det svalg som skiljer Emil och mig åt i tiden. Att jag kunde sitta med honom en stund och fråga ut honom om väsentliga saker istället för om stoff till familjelegender.  Men så kommer det inte att bli. Du som läst hela vägen vet åtminstone lite mer om det där konstiga Jonésnamnet och hur det är att bära det.

Bokstaven B i min bokhylla börjar med ett par ganska lättviktiga titlar: En äventyrsroman och en thriller som jag uppriktigt sagt inte minns särskilt mycket av. Borde jag låta dem gå till pappersinsamlingen? Jag har med viss möda förmått att göra mig av med en mindre mängd böcker som jag aldrig känt någon lust att läsa eller påbörjat men inte tyckt om. Det tog emot, eftersom böcker har en speciell, emotionell laddning för mig. Rent intellektuell har jag inga problem med att göra mig av med dem och tycker egentligen att man kontinuerligt borde göra sig av med alla saker man inte behöver och egentligen inte blir gladare och lyckligare av att äga. Och så är det väl i ärlighetens namn med Yukon gold och Upplopp i slow motion. Men det är som bekant skillnad på teori och praktik, så de lär få stå kvar.

Efter dessa båda titlar står en ensam K Arne Blom. Jag minns inte så mycket av den heller, men den är ändå mer intressant att utbreda sig över en stund. Lundensaren Blom började redan på 1970-talet skriva polisromaner, en sysselsättning han vid den tiden var ganska ensam om vid sidan av Sjöwall&Wahlöö. Jag plöjde under senare delen 80-talet och 90-talet igenom biblioteken där jag bodde på jakt efter det han skrivit. För på den tiden gillade jag nämligen polisromaner nästan lika mycket som de nuförtiden tråkar ut mig. Lite beror nog detta på att jag förläst mig lite på genren, men mest är det nog att det numer går tretton på dussinet som också känns intill förväxling lika varandra. Säkert är jag nu orättvis mot några av dagens svenska deckarförfattare. Min syster påstod vid en gemensam promenad genom stan häromdan att paret Ahndorils deckare under pseudonymen Lars Kepler var riktigt bra. Okej då, kanske ska pröva. Kanske.

Min huvudinvändning mot den nya svenska deckartraditionen är att den förutom att vara övermättad också är överordig intill förbannelse. Bra polisromaner ska vara skrivna på ett rappt, flytande språk. De ska inte vara tegelstenar fyllda av långa utvikningar med ”reflektioner” runt tillståndet i landet Sverige eller mer eller mindre irrelevanta ”miljöbeskrivningar”. Sjöwall&Wahlöö behärskade den konsten till fulländning. Deras böcker blev visserligen alltmer tryfferade med politisk propaganda, men de hade den goda smaken att begränsa den till några meningar i taget. Då är det lättare att helt enkelt bara läsa och glömma bort. Man tappar inte flytet i berättelsen.

Sen föredrar jag också realismen som jag minns både från Bloms böcker, Sjöwall/Wahlöö och en del andra samtida. Merparten av deras mord kände man faktiskt att de skulle kunna inträffa. Nuförtiden verkar majoriteten av deckarna vara på temat bisarra och bestialiska seriemord och seriemördare med de mest långsökta motiv. Det hela blir nästan komiskt när man betänker att vi bara har en handfull kända seriemördare i den svenska kriminalhistorien och att den mest välbekante dessutom visat sig vara mytoman och antagligen inte är skyldig till ett enda av de mord han erkänt. Eftersom jag uppskattar ett skickligt hantverk när jag läser är jag också långt mycket mer imponerad av hur man kan skapa en spännande historia av ett enda och kanske t.o.m ganska banalt mord. Men nu måste jag tillbaka till min bokhylla igen. K. Arne Blom är fortfarande medlem i Svenska Deckarakademin, men han tycks numer ägna sig åt att skriva lokalhistoria om sitt älskade Lund. Kanske läser jag en dag om några av hans polisromaner från ett nu fjärran svenskt 70- och 80-tal.

Ännu mer fjärran bort i tiden är Frans G. Bengtsson. Snart är det 60 år sen han dog, men mycket av det han skrev känns ändå förunderligt levande och fräscht. Detta trots att språket kan kännas en smula antikt vid första bekantskapen, med sina pluralformer på verben (som Bengtsson envist höll fast vid) och sina ibland långa meningar.  Frans är väl idag mest känd för den lysande äventyrsromanen Röde Orm, men egentligen är hans essäböcker minst lika läsvärda. De flesta av dem står i min bokhylla och jag har läst om dem flera gånger. Mer ska jag inte säga nu, för Frans är värd en egen blogg och någon gång ska han få det också. Jag skyndar istället vidare till två tjocka romaner av André Brink; en vit sydafrikan vars berättelser från och om ett land plågat av det förtryck som apartheidsystemet utgjorde hjälpte till att göra mig medveten om det som tonåring. Båda böckerna är för övrigt julklappar.

Den uppmärksamme läsaren har kanske redan märkt att B-böckerna inte verkar anlända i perfekt bokstavsordning. Helt riktigt! Varför det blivit så har jag ingen aning om, inte heller varför jag hoppat över Ray Bradbury som faktiskt står där han ska i relation till Brink. Bradbury, som för övrigt avled ganska nyligen, var en på många sätt djupt originell författare med sina novellsamlingar som ibland förefaller landa i SciFi-genren, ibland verkar vara enkla, men poetiska vardagsskildringar för att sen komma med något som inte går att klassa in i någon genre.  Mest känd är han väl ändå för sin dystopiska roman Fahrenheit 451. I min bokhylla står en av novellsamlingarna. Det är rätt många år sen nu jag plöjde igenom i princip allt av honom som då fanns översatt till svenska. Litegrann undrar jag vad jag skulle tycka om hans böcker nu. Borde jag kanske rentav göra det på engelska? Jag läser numer obehindrat både skönlitteratur och fackböcker inom de områden där jag har hyggliga lekmannakunskaper.  Men tempot är inte långtifrån detsamma som på äran och hjältarnas och det kräver också betydligt mer koncentration.

Två böcker på B återstår att berätta om. Båda är krigsromaner; lite av ett specialintresse hos mig även om jag långtifrån läst allt som finns att läsa. Så gott som alla de stora krigsskildringarna är skrivna av män som själv upplevt krig; inte sällan mer eller mindre de upplevelser de skildrar i sin bok. Jag tror det är svårt att göra det på något annat vis. Kriget är en så speciell erfarenhet, en värld så extrem och så långt bort från det vanliga vardagslivet. Jag har nyligen läst två väldigt intressanta, självbiografiska skildringar av en amerikan och en ryss som jag tänkte försöka återkomma till i en egen post. På B finns en amerikan och en tysk: Tim O’Briens Soldatens drömmar och Lothar-Günther Buchheims Ubåt – förlagan till klassiska och klaustrofobiska filmen Das Boot. Böckerna är intressanta exempel på de fundamentalt olika angreppssätt olika författare valt genom tiderna för att försöka fånga krigets vansinne och skräck. Man kan göra det med kylig och detaljrik realism som Väinö Linna i Okänd Soldat. Man kan göra det genom att ställa upp en absurd narrspegel framför som Joseph Heller i Moment 22. Buchheim är ett exempel på det förstnämnda och O’Brien på det sistnämnda. Buchheim skildrar med skärpa och inlevelse livet ombord på en tysk ubåt som kryssar omkring ute på Atlanten och letar efter konvojer att attackera, samtidigt som man försöker undgå det dödliga hotet från jagare och flygplan. Den säregna blandningen av tristess under långa stormar då ingenting händer och den närmast vanvettiga skräcken och dödsångesten under sjunkbombsanfall är så säkert fångad och stilsäkert berättad att det är en bok jag läst om många gånger sen jag fick den i julklapp som tonåring.

Soldatens drömmar är helt annorlunda. Tim O’Brien tjänstgjorde i Vietnam som vanlig infanterisoldat i slutet av 60-talet. Upplevelserna där präglade honom för livet och han har skrivit ett flertal böcker där han på olika sätt försöker bearbeta och förmedla detta, men på ett helt annat vis än Buchheim. I sin kanske mest kända bok – Allt de bar – skriver han om Story-truth och happening-truth; vad som händer i berättelsen och vad som faktiskt hände i verkligheten. Hans poäng är att den förstnämnda sanningen kan vara mer ”sann” på ett emotionellt plan och därmed vara en sannare skildring av vad man faktiskt upplevde på djupet. Det perspektivet väver han sen väldigt skickligt in i boken där vi egentligen lämnas med en mängd frågor som vi får försöka besvara utifrån våra egna känslor och föreställningar om vad som verkligen hände O’Brien i Vietnam och vad som varit ett sätt att försöka skildra hans verkliga, djupa upplevelser av vansinnet att vara i krig och se både vänner och fiender dö omkring sig. Soldatens drömmar försöker egentligen närma sig frågan på samma vis: En grupp vid en ensam och utsatt postering ger sig iväg för att försöka hinna ifatt en soldat som deserterat. De följer hans spår genom Asien hela vägen till Paris. I bokens slutkapitel är de tillbaka vid posteringen igen. Vad hände egentligen? Vad var en fantasi – ett försök till flykt från krigets hemska verklighet?  O’Brien besvarar inte frågan och det tror jag han gör rätt i.

Därmed har vi färdats även vägen genom B. När andan faller på återkommer jag om du har lust till nästa etapp.

När psalmen med bloggpostens titel gavs ut levde vi i en helt annan tid. Författaren till texten  – Christina Charlotta Lindholm – var folkskollärare och gav år 1872 ut en sångbok för skolbarn. Utgivandet skedde under pseudonym, då det ansågs opassande att kvinnor skrev texter för offentligt bruk. Psalmen blev senare återutgiven i ett antal olika samlingar, däribland i 1937 års psalmbok. I Emil i Lönneberga finns en scen där den framförs av hjonen i fattigstugan.

Egentligen är väl alla i debatten ense om att vi trots allt kommit en bit på väg sen den tiden här i Sverige. Barn dör inte längre av undernäring eller banala åkommor därför att ingen läkarvård finns att tillgå. Det skrivs att barn fryser för att de inte har ordentliga vinterkläder och det stämmer säkert, men de fryser nog knappast på samma sätt som de mest utsatta och fattiga barnen måste ha frusit på fröken Lindholms tid en kall och blåsig vinterdag när inte ens temperaturen inomhus orkade över nollgradersstrecket i den dragiga och utkylda backstugan i Småland eller Västmanland, eller i ett lika uselt skjul bakom något plank i utkanten av Stockholm, Norrköping eller Sundsvall. Att konstatera detta kan tyckas vara att slå in öppna dörrar, men jag tycker ändå att man ändå bör ha med sig det perspektivet någonstans i bakhuvudet när vi diskuterar barns villkor idag i vårt land. Vi behöver ju förresten inte ens gå tillbaka till 1800-talets backstugor och gråa vadmalskläder. Ännu decennierna mellan de båda världskrigen existerade en fattigdom vi svårligen kan föreställa oss idag. Min egen morfar, född år 1918 och en av totalt 12 syskon, växte upp under villkor som i många stycken känns jämförbara med hur barn i de fattigaste utvecklingsländerna lever idag. Sannolikt påverkade det både hans och hans syskons hälsa senare i livet också. Som vuxen var han 162 centimeter lång. Trots att han gifte sig med en ännu kortare kvinna är min mamma nästan en decimeter längre än honom; ett mycket tydligt indicium på att han varit utsatt för under- och felnäring under stora delar av sin uppväxt.

I dagens Sverige har vi ändå ett skyddsnät som garanterar att barnfamiljer ska ha inkomster som i varje fall ger hyran betald, mat på bordet, anständiga kläder och utrymme för en del annat också. Vi har gratis skolgång och fri sjukvård och tandvård av hög kvalitet. Det är långt mycket mer än vad barn i många länder i olika världsdelar har. Man må anklaga mig för brist på empati, men när jag ser den bilden har jag svårt att hålla med om att de upp till kanske en kvarts miljon barn som beroende på räknesätt faller in under olika fattigdomsbegrepp enligt Rädda Barnens och andras definitioner skulle leva under oacceptabla förhållanden. Därifrån är det dock rätt långt till att jag skulle ställa mig i den kör som på Flashback och i andra sociala medium hånar Rädda Barnen och andra organisationer och försöker reducera det hela till en fråga om oansvariga och dumma föräldrar som aldrig borde ha skaffat barn. När ett samhälle utvecklas ekonomiskt så är det nämligen också rimligt att ambitionerna kring levnadsvillkoren för dess medborgare också gör det. Det är inte politik, utan snarare grundläggande etik och moral. Den politiska dimensionen ligger mer i hur detta ska uppnås; Vilka medel i form av t ex fördelningspolitik genom tvångsåtgärder (skatter) är det okej att använda och var dras ansvarsgränsen mellan den enskilde medborgaren och samhället?  

En facebookvän länkade idag till en blogg där ett antal olika mätningar runt barns ekonomiska situation i Sverige presenteras: http://staffanlandin.wordpress.com/2013/01/22/sju-grafer-om-barnfattigdom/  Bra det, för jag tror som han att vi behöver fakta för en meningsfull diskussion. En annan sak är att även statistik kan tolkas olika beroende på vilka utgångspunkter man har. Den som vill se negativa faktorer i utvecklingen kan hävda att inkomststandarden för de fattigaste 10% av befolkningen inte ökat alls de senaste 20 åren, till skillnad från övriga grupper. Den som vill se positiva faktorer kan peka på att sedan 1997 har andelen barn som lever i hushåll med låg inkomststandard i princip halverats, eller att riktade insatser till just barnfamiljer gör att dessa faktiskt har det lite bättre än andra låginkomsttagare. Båda påståendena är riktiga (givet att själva statistiken är det förstås), men förmedlar ganska olika bilder.

I debatten har också begreppen absolut respektive relativ fattigdom använts livligt, ibland i en ganska infekterad stämning. Bloggaren ovan påpekar att de mått som bl.a Rädda Barnen utgått från inte är relativa i egentlig mening som en del påstått: De utgår från vissa givna inkomstnivåer och bryr sig inte om hur långt bort dessa befinner sig från den ekonomiska situation som relativt priviligierade barn som exempelvis mina egna två lever i. Även om han har rätt i detta, så tycker jag inte att man därigenom har löst alla principiella, politiska och moraliska problem som är knutna till denna definition. Till att börja med så har vi ju redan konstaterat att även ”absoluta” definitioner är relativa i någon mån när de sätts i ett isolerat sammanhang, utan hänsyn till någon historisk kontext eller internationella jämförelser. Ett ”fattigt” barn givet denna svenska standard skulle antagligen ses som relativt priviligierat i Bangladesh eller Etiopien. I den mån det existerar någon slags ”absolut” definition av begreppet fattig så skulle jag nog hävda att den innefattar ett antagande att man inte ens har livets nödtorft garanterad. Den som kan få sina basala behov tillfredsställda och har rimlig anledning att tro att den kommer att kunna få det även nästa månad eller om ett år lever inte i min värld i någon absolut, objektiv fattigdom.

Om man tittar på engelska Wikipedia som stödjer sig på en rad källor så har de en liknande definition. De räknar upp mat, vatten, hygienanläggningar, kläder, tak over huvudet, hälsovård och utbildning. Om vi bortser från enskilda fall av vanvård som är svåra att förebygga oavsett ekonomiskt system och ersättningsnivåer så klingar det lite märkligt att hävda att en kvarts miljon svenska barn skulle vara fattiga i någon slags absolut mening.  Vi har också ett politiskt problem inbyggt i definitionen. Ett av de centrala kriterierna utgår från det man ofta kallar för ”skälig levnadsnivå”: en antagen minimistandard som det ska vara möjligt att leva och existera på även under lite längre perioder. Man kan visserligen hävda att socialbidragssystemet inte utformades för att stora grupper skulle vara beroende av det under långa perioder. Men de likartade normer som finns och används av t ex Kronofogden vid utmätning (som kan pågå i åratal) ligger på ungefär samma nivå. Det är svårt att få ihop det logiskt att en ekonomisk nivå som regeringar av olika färger i åtminstone 30 år ansett vara ”skälig” skulle vara liktydigt med att någon som lever på den är fattig i absoluta termer. Det skulle ju innebära att t.o.m socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att det är okej att vara fattig i Sverige.

För mig gör det här det uppenbart att den svenska barnfattigdom vi diskuterar bygger på en implicit jämförelse med hur den större gruppen av barn i familjer med mer stabila inkomstförhållanden har det.  Därmed är det ändå när det kommer till kritan mer relativt till sin natur än det är absolut. Det är i sig inget fel, jag är inte en så renlärig liberal att jag vill förneka att också relativ fattigdom är något reellt som också kan orsaka både frustration och olycka. Vi människor är helt enkelt funtade på det sättet att vi har svårt att låta bli att jämföra oss med andra och i den processen fyllas av negativa känslor när vi märker att det går att ha det väsentligt bättre i en eller flera aspekter än vi själva har det. Jag växte själv upp i en tid när årliga utlandssemestrar var lyxkonsumtion och egen TV på rummet vore en fullständig otänkbarhet. Men visst kunde jag ibland känna avundsjuka på ungar som fick dyra märkeskläder eller rentav nya stereoanläggningar i present; saker som min mamma inte hade råd att köpa. Från mitt arbete med skuldsanering på 90-talet minns jag fortfarande en ensamstående mamma med ett ganska lågbetalt arbete som råkade vara bosatt på Östermalm. I en förtvivlad strävan att försöka ge sin dotter saker som skulle göra att skillnaden mellan henne och de priviligierade barn som utgjorde majoriteten av hennes klasskamrater så hade hon tagit sig vatten över huvudet och blivit överskuldsatt. Jag tvivlar inte på att många barn i betongförorter eller bruksorter med låga löner och hög arbetslöshet känner en tidig bitterhet när de läser om alla pojkar och flickor i medelklassen och uppåt för vilka egen, ny dator, senaste spelkonsolen och minst en rejäl utlandssemester om året är självklarheter.

Ändå är det en långt mycket svårare fråga i vilken grad och på vilket sätt samhället ska arbeta mot relativ fattigdom. Till att börja med tror jag att man måste erkänna att i ett samhälle som ändå till någon grad ska bygga på individens frihet så är den omöjlig att komma runt. Vissa människor är bättre utrustade att klara sig i konkurrensen och därmed skaffa sig högre inkomster och större förmögenheter. Olika typer av färdigheter efterfrågas till olika hög grad i en marknadsekonomi som i grunden ändå styrs av våra egna önskningar och behov (oavsett hur mycket vi försöker låtsas som att det är någon slags anonym ”marknad” som vi själva inte har någon påverkan på eller ansvar för). Strukturella förändringar gör att villkor snabbt förändras; en del lyfts uppåt och andra hamnar i bakvatten. Människor förmår också olika väl ta ansvar för sig själva och sina familjer. Jag tror inte att det vore ens praktiskt möjligt att bygga ett samhälle som utjämnar alla skillnader mellan barn som följer ur sådana faktorer. För mig är det inte heller önskvärt, eftersom ett sådant samhälle samtidigt skulle innebär att det mesta av både vårt ansvar för våra egna liv och vår frihet att utforma det efter våra egna önskningar skulle inskränkas på ett oacceptabelt sätt.

Det finns förstås också reella ekonomiska och praktiska problem om man vill angripa relativ barnfattigdom enligt dagens mått. Om vi höjer nivån med exempelvis 1000 kronor per barn så kommer andelen människor som plötsligt blir berättigade till kompletterande socialbidrag att öka. Ännu fler kommer att hamna nära normen och då får vi problem med olika marginaleffekter som uppstår i olika bidrags- och ersättningssystem.  Höj en tusenlapp till och plötsligt kanske en tredjedel av Sveriges barnfamiljer inte når upp till ”skälig levnadsnivå” av egen kraft. En sådan situation tror jag vore politisk omöjlig att försätta sig i, t o m för ett socialdemokratiskt parti med både starkare väljarstöd och bättre konjunktur i ryggen.  Ändå vill jag säga att så länge man bottnar relativ fattigdom i något som inte känns orimligt att åtminstone beskriva som en icke ekonomiskt priviligierad tillvaro så är jag i alla fall beredd att fortsätta diskussionen runt det när det gäller barn. Skulle mina barn någon gång klaga när de jämför sig med några Djursholmsbrats, skulle jag sannolikt skälla ut dem. Att det barn som vuxit upp i en sliten förortstrea utan några nya datorer, Canada Goose-jackor eller vintersemestrar i Thailand känner sig fattig kan jag däremot mycket väl begripa och känna empati för.

Ett litet fattigt barn jag är,
men glad jag är ändå.
Jag vet att min gode Fader kär
bär omsorg om de små.

Han älskar mig, han till mig ser,
han i sin vård mig tar.
Hans kärlek ger mig mycket mer
än allt vad världen har.

I fjol skrev jag en bloggpost om världens äldsta människor. Sen dess har det förstås hänt en del i dessa märkliga rekordlistor, inte minst i listan över världens äldsta, nu levande människor.  I december avled den drygt 116 år gamla amerikanskan Besse Cooper, den sista kända och verifierade personen i världen född år 1896. Ledarplatsen övertogs av amerikansk/italienska Dina Manfredini, född år 1897. Hon dog emellertid bara ett par veckor senare. Med det så övertogs ”titeln” av japanen Jiroemon Kimura som jag nämnde redan i förra posten. Kimura har sen dess inte bara fyllt 115 år utan även passerat dansken Christian Mortensen som den äldste man som någonsin levat. Och nu är han också den äldsta, levande människan! Bara vid ett fåtal tillfällen har det varit en man. Hög ålder är nämligen en gren där kvinnorna triumferar eftertryckligt.  På den lista som förs av Gerontology Research Group finns just nu 63 levande personer som är 110 år eller äldre och kunnat styrka detta med 3 stycken olika dokument. Av dessa är bara 5 män. Varför det är så vet man inte riktigt, men det speglar förstås i grunden kvinnors allmänna tendens att leva längre än män. Märkligt nog tyder dock en del studier på att de få männen i de högre åldrarna faktiskt är något piggare i genomsnitt än kvinnorna. En spanjor med det poetiskt klingande namnet Joan Riudavets Moll kunde kort före sin död vid 114 års ålder år 2004 både gå själv och t.o.m cykla.

Är då Kimura verkligen världens äldsta, levande människa? Är Jeanne Calment med sina 122 år den äldsta någonsin? Det kan vi förstås inte veta. Möjligheten finns alltid att någon urgammal person någonstans i ett mindre utvecklat land faktiskt passerar dem. Särskilt troligt är det dock inte. Antalet verkligt gamla är nämligen precis som medellivslängden något som är starkt kopplat till den allmänna levnadsstandarden i ett land. Det räcker att titta på vårt eget land för att få den bilden bekräftad. Går vi bara några decennier tillbaka i tiden så var 100-årsdagar fortfarande något tämligen exklusivt och ovanligt. Går vi tillbaka till tiden för andra världskriget så var det kanske bara 15-20 människor årligen som fick fira tresiffrigt. Faktiskt var det så ovanligt att Statistiska Centralbyrån i sin annars helt igenom siffersprängda årsbok över befolkningen presenterade en lista på de personer på 100 år och äldre som avlidit under året.  Orsakerna är förstås flera, men viktigast kanske är att dödligheten i tidigare åldrar i olika sjukdomar var så mycket högre. Många människor med de rätta generna för att bli riktigt gamla dog i åkommor som vi idag betraktar som triviala eller i vart fall inte särskilt allvarliga. Många fick heller aldrig chansen att utveckla en god grundhälsa pga undernäring och dåliga hygienförhållanden under uppväxten.

Naturligtvis måste det finnas ett antal människor även i länder som Kina, Indien och Indonesien som uppnått sin 110-årsdag och lite mer än det. Man ska dock vara medveten om hur otroligt ovanligt det är att bli så här gammal. Medan det i välutvecklade länder idag kanske är ungefär 1% av de som föddes för ett sekel sen som fortfarande är i livet och får fira sin 100-årsdag, så har man beräknat att bara 1 på 6 miljoner människor blir 110 år gammal. Och då gäller det som sagt länder med bättre levnadsförhållanden. Dödligheten är förstås också hög. De flesta som fyller 110 kommer inte att få uppleva sin 111:e födelsedag.

Hur blir det då i framtiden? Ja, både medellivslängden och den grupp man brukar kalla ”äldre äldre” har ju stadigt fortsatt att öka de senaste decennierna. På sistone har vi i flera tidningar kunnat läsa uttalanden av experter om att kanske hälften av de flickor som föds idag kommer att få fira sin 100-årsdag. Om den profetian uppfylls lär nog traditionen att kungen skickar ett födelsedagstelegram till alla hundraåringar få avskaffas. Redan nu har den sysslan som vi redan varit inne på blivit avsevärt mycket mer betungande för majestätet. En grupp forskare fick faktiskt för några år sen tillåtelse att gå igenom telegram som skickats från hovet i detta ärende. När kungen tillträdde år 1973 så fanns det bara knappt 200 personer i Sverige som var 100 år eller äldre. Runt millennieskiftet sprängdes 1000-vallen och idag närmar vi oss snabbt 2000-strecket. Åtminstone hälften av dessa är så pass pigga att de klarar av sitt dagliga liv med endast viss hjälp. En fjärdedel bor faktiskt fortfarande kvar hemma.

Hur det verkligen blir är förstås svårt att veta. Forskarna tittar på trender, men de påpekar också att trenderna kan sakta av. Personligen är jag ganska skeptisk till prognosen. Idag får nästan tre av fyra människor uppleva sin 75-årsdag, men när man passerar 80-strecket ökar dödligheten snabbt och det är en trots allt ganska liten del av de människor som föddes i början av 1920-talet som får uppleva sin 90-årsdag som min mormor. Att vi skulle gå från runt 1% som lever till 100 till 50% låter rätt otroligt på mig om det inte sker några väldigt genomgripande medicinska framsteg. Dessutom  verkar ju alla forskare idag överens om att enbart att leva sunt och få bra hälso- och sjukvård inte kan hjälpa någon till 100-årsdagen; Man måste ha speciella genetiska förutsättningar. Man vet heller inte ännu om längre medellivslängd innebär att fler människor kommer att vara sjuka och vårdkrävande längre, eller om det vi brukar kalla skröplighet också skjuts högre uppåt i åldrarna och i snitt debuterar senare. Det finns inga data ännu som säkert pekar i någon riktning.

Den som är intresserad av kalenderbiteriet runt åldersrekord och lite nationalistisk lagd kan glädja sig åt att vi fick en egen 110-åring i Sverige i höstas; stockholmska Ruth Engström. Jubilaren gav en ganska förtjusande liten intervju till flera tidningar och berättade om sitt liv. Hon berättade att hon bl.a uppskattat att dansa i högklackat och dricka sherry i vackra glas. Rökt har hon aldrig gjort, men i övrigt har hon varken ätit eller motionerat på något speciellt sätt som skulle kunna förklara hennes höga ålder.  Men som jag skrev om i förra bloggposten på samma tema så verkar det vara svårt att hitta något entydigt bevis för att dessa extrema åldersrekord är kopplade till någon extrem eller ens särskilt nyttig livsföring.

Sveriges för närvarande äldste man heter Eric Andersson och bor i Varberg. I oktober fyllde han 107 år. Hans minne är fortfarande gott och han kan t ex i detalj berätta om de stora radiomaster han var med och byggde på 1920-talet. Kanske var det den hänförelse han upplevde när föräldrahemmet fick elektricitet år 1919 som fick honom att välja elektrikerbanan. De svenska åldersrekorden innehas annars av Astrid Zachrisson som blev 113 år och Anders Engberg som blev lite dryg 111. Kanske kommer de inte att framstå som så märkliga längre om några decennier. Och när mina barns generation blir gamla på allvar kanske vårt ”ja man han leva uti hundrade år” inte längre klingar ett dugg exotiskt.

Vet du varför svarta har så platta näsor?

Jag vet inte om den här ”roliga historian” har försjunkit i glömska numera, men jag gissar att åtminstone ni som är min ålder plus/minus sisådär en tio år har hört den. Skrattade ni åt den? Det gjorde jag. Jag skrattade också åt varianten där svaret är två lätt krökta fingrar och repliken ”Kom med här nu”. Jag var också mer än bara en passiv konsument. I min ägo har jag fortfarande avgångstidningen från min gymnasieskola år 1986. Då jag har en viss förmåga att sätta ihop rim när inspirationen flödar till så föll det sig naturligt att jag stod för rätt mycket av verssnickrandet för klassens killar. Min kompis Johans (i vars familjs källare jag brukade sova över när vi var ute och festade) vers började jag så här:

Ur Nisses stora negertrut                                         

Det hemska garv jämt kommer ut

… vilket som jag minns det hälsades med stor tillfredsställelse även av versföremålet självt. Han var visserligen inte mer exotisk än att han ägde ett par tämligen fylliga läppar. Eftersom han skrattade ofta, högljutt och ganska speciellt,  var det kanske en rätt träffande beskrivning. Åtminstone om man håller i minnet att det här var ett ganska typiskt gäng killar i övre tonåren med en umgängeston som man med en av alla dessa eviga klichéer brukar beskriva som ”rå men hjärtlig”. Dessutom var epitetet ”negertrut” inte påhittat eller associerat med Johans mun av just mig. Det hindrar inte att ingen av de här sakerna känns sådär jätteroliga att tänka på idag, ett kvartssekel senare.

Var vi då rasister, jag och mina kompisar? Nej, åtminstone kan jag inte minnas att det förekom några diskussioner på det temat. Inte ens det faktum att vi tillhörde den förmodligen första generationen svenska killar där risken att få stryk av adrenalinstinna, unga invandrarkillar med en särskild förkärlek för ”svennar” blev en obehaglig realitet och att ett par av oss även råkade ut för det vid minst ett tillfälle skapade någon allmän, rasistisk eller invandrarfientlig attityd i gänget.

Trots detta försvar för mitt eget, yngre alterego så har jag svårt att se helt kritiklöst på honom idag. Man kan försöka skylla på aningslöshet, men var han verkligen så aningslös? Det här var ju 80-talet, när media fylldes av rapportering från apartheidens Sydafrika. Flera av mina favoritartister var engagerade i kampen mot den vita förtryckarregimen. Jag läste romaner av den vite sydafrikanen André Brink där det djupt omänskliga för alla parter i apartheidsystemet ställdes i blixtbelysning. Segregationens USA låg också relativt nära i tiden fortfarande. Jag läste Richard Wrights romaner om det djupa förtryck och det ständiga hot om våld och övergrepp som den svarta befolkningen i sydstaterna levde under ännu på 50- och 60-talet. Jag läste Martin Luther Kings ”Vägen heter icke-våld” och greps djupt av hans budskap. Jag läste ”Rötter” och såg senare TV-versionen. Så jag var långt ifrån omedveten. Dessutom var jag som barnbarn till en älskad farmor med rötter i det judiska folket mycket väl medveten om hur det kändes inuti en när folk drog skämt om judar och askkoppar.

Min slutsats runt allt detta kan bara bli att jag borde ha vetat bättre, även om jag som alla andra var ett barn av min tid och dess speciella tidsanda. Må så vara att jag vad jag kan minnas aldrig drog några negerskämt när någon med afrikanskt påbrå var närvarande. Det här tycker jag även om jag anser att man kan se dem i ett lite djupare perspektiv än som enbart ett uttryck för rasism. Humor fungerar ju ofta som en slags avledare eller kanske ett sätt att neutralisera jobbiga känslor vi har inför någonting. Den höjda handflatan och ”No Niggers!” handlar därför inte nödvändigtvis bara om att vi ska skratta åt den dumme svartingen, utan är också ett sätt att minska ångesten de flesta av oss ändå känner inför tanken på att människor förtryckts och utsatts för våld enbart pga sin hudfärg och etniska härkomst. Den är en släkting till lyteskomiken. Jag har aldrig hört någon påstå att den kommer finns för att vi på allvar föraktar blinda och förlamade. Däremot blir den förstås ändå åtminstone lätt nedlåtande och jag förstår mycket väl att den som har ett synskadat barn eller syskon inte skrattar som jag en gång gjorde åt Peter Sellers-sketchen där den blinde tar fel hund efter besöket i pissoaren.

Samma sak gäller förstås sådant som ”Estoniaskämten” som dök upp ganska snabbt efter den katastrof som grep och skakade om de flesta svenskar djupt. Var gränsen går mellan att göra sig lustig över nån annans olycka och att använda humor som ett sätt att i någon liten mån reducera beklämning och ångest inför tragiska saker är inte helt lätt att svara på. Men nog kan jag idag utan att sväva på målet säga att den måste gå en bra bit bortom skämt om svarta människors luktorgan.

Här börjar vi närma oss att kanske kunna knyta ihop den säck vi lämnade kvar i tomteverkstan härom veckan. Jag växte upp i en tid där det fortfarande föll sig ganska naturligt inte bara att säga ”neger”, utan i sanningens namn även att skämta och uttala sig åtminstone lätt nedlåtande om människor med svart hudfärg. Helt säkert hänger det med mig på vissa sätt och vis även idag. Det har dock fallit sig naturligt för mig att sluta använda ordet NEGER och att lära mina söner att det heter chokladbollar och inget annat (Att jag ändå någon gång i tankarna får ordet NEGERBOLL må kanske ändå vara mig förlåtet – jag har med inte så liten njutning förtärt ganska många såna i yngre dagar). Beslutet blir ännu lättare när jag nån gång ibland loggar in på debattsidor som Flashback och ser vilka människor det är som i huvudsak använder N-ordet och framför allt HUR de använder det. Det är tyvärr något mycket värre än den ändå oftast milt nedlåtande laddning ordet hade i Sverige förr. Att det sen kanske finns ett fåtal tillfällen där det blir lite opraktiskt att inte få använda ordet går att leva med. Som alltid gäller det också att ha lite sunt förnuft och inse att allting kan slå över åt andra hållet också. På 90-talet blev det med rätta en viss upprördhet i media när det framkom att en polis i Stockholm hade använt ordet ”blåneger” om en eftersökt, misstänkt brottsling. Det gick ut direktiv till polismännen från ledningen för att stämma i bäcken, direktiv som tyvärr inte gav något bra svar på hur man skulle lämna adekvata signalement om inga referenser till etnisk bakgrund fick göras. Min kompis Stefan (som jag skrivit om i en annan krönika) satte en skrattspegel framför ledningens feghet genom att när han nästa gång fick anledning att efterlysa en misstänkt med rötter från Centralafrika beskriva denne som ”person med extremt stark solbränna”.

Jag är däremot fortfarande inte beredd att säga att varje skämt med någon slags etnisk anspelning borde bannlysas om det finns någon enda person som känner sig kränkt av det. Jag är inte heller säker på att vi gör rätt varje gång vi tilldelar svarta, afrosvenskar eller vad vi nu vill kalla dem en offerroll eller bara tycker synd om dem i största allmänhet. Vi människor har, oavsett hudfärg, en tendens att vilja bortförklara misslyckanden på faktorer som inte har med våra egna eventuella brister och fel att göra. En del av oss är också känsliga bortom vad som kan anses rimligt för vad andra säger och tolkar saker som nedlåtande eller rentav oförskämda även när de inte är det. Det är inte rasism varje gång en person från Kongo eller Somalia inte får ett jobb, får en tillsägelse i skolan för olämpligt beteende eller blir avvisad från en pub för att vederbörande beter sig störande. Men det kan vara både lätt och frestande att skylla på det. För att slippa ta itu med saker man borde ta itu med. Eller för att slippa ta ansvar helt enkelt. Rasism är inte heller ett fenomen som är begränsat till vita människor i västerlandet; den finns mer eller mindre representerad i varje folkgrupp mot andra än dem själva. Fast det där är nog ett ämne för en egen bloggpost nån gång.

Som avslutning: Simple Minds hyllningslåt till Nelson Mandela, skriven när han fortfarande satt i sitt fängelse och en minoritet styrde över majoriteten med hjälp av orättfärdiga lagar.