I fjol skrev jag en liten bloggpost om bokhyllor, både mina egna och andras.  Jag nämnde ett fåtal av de böcker som jag kan titta ut över när jag sitter vid min lilla dator- och arbetshörna här ute i köket.  I jakt på något att skriva år 2013 första bloggpost om så slog det mig att jag kanske kunde berätta om några till. Inte för att mina läsvanor nödvändigtvis skulle vara mer intressanta än någon annans, utan för att det ger mig chansen att ge en bild av vem jag varit, vem jag är och vad jag tänkt och tänker.  Sen finns där förstås också den lilla på en gång fromma och aningen narcissistiska förhoppningen att jag rent av skulle kunna inspirera någon att läsa något av det jag själv med stor behållning läst genom åren.

Låt oss börja längst upp till vänster. Här står som man kan förvänta sig en författare på A. Ni som känner mig lite närmare vet visserligen att ordning och reda kanske inte tillhör mina mest framträdande karaktärsdrag. Min bokhylla brukar jag dock alltid samvetsgrant plocka upp böckerna i god ordning i varje gång jag flyttar. Det är ett aningen tålamodsprövande pussel eftersom man brukar få flytta om böcker mellan hyllor åtskilliga gånger. Ett skäl till det är att jag aldrig orkat hålla systemet perfekt igång på föregående boplats. Senare införskaffade böcker har därför hamnat lite här och där, eller helt enkelt ovanpå en lätt tillgänglig bokrad om hyllorna börjar bli fulla. Därför dyker de också upp för sent under uppackningsprocessen eftersom de i flyttstressen blivit nedpackade i ”fel” låda. Så kan det gå. Nåja, längs till vänster står i varje fall dansken Martin Andersen Nexös ”Pelle Erövraren” – en tetralogi (4 delar) skriven i förra seklets början.  Trots sin ålder är det ett verk som varken känns gammalt eller mossigt, men det gör ju å andra sidan verkligt bra litteratur sällan eller aldrig.

Nexös böcker kan också användas som en illustration till min uppfattning om den eviga tvistefrågan om konstverket kan betraktas skilt från sin (underförstått mindre sympatiske eller rentav otrevlige) upphovsman. Nexö var i hela sitt vuxna liv övertygad socialist och kommunist och han dog till slut i Östtyskland. Det är inte troligt att han och jag skulle ha varit överens om mycket i en politisk eller ideologisk diskussion (även om vi tar hänsyn till de olika tider och omständigheter vi vuxit upp i). Men Pelle Erövraren är, särskilt de båda första delarna, en berättelse skriven med både stor realism,  knivskarp iakttagelseförmåga och stor inlevelseförmåga och sympati för de gestalter som befolkar den. Inte minst skildringen av Pelle och hans pappa ”Lassefar” och deras relation är en kärlekshistoria med samma djup som Mobergs Karl-Oskar och Kristina.  Förutom förmågan att berätta en historia så tror jag att konsten ligger i att våga berätta historien utan pekpinnar eller intryfferade, egna små politiska predikningar. Nexö litar helt enkelt på att hans skildring av den stora fattigdomen och de stora sociala orättvisorna ska gripa tag i läsaren ändå.  Och det gör de.

Vi färdas vidare på den översta hyllan och passerar en ensam Isaac Asimov – ”Jag robot”.  Tro nu inte att det är min enda bekantskap med honom. Från tonåren och ett antal år framåt plöjde jag igenom det mesta som fanns översatt till svenska av både honom och de andra, stora SF-författarna. Men av all den spänning och inspiration jag en gång fick ut av genren finns det tyvärr inte så mycket kvar. Om det beror på att jag blivit klokare eller bara mer fantasilös vet jag faktiskt inte. Kanske något däremellan? Men visst kan jag idag se att det finns mycket av klichéer och tekniknörderi på bekostnad av personskildringar eller ännu värre en vettig handling. Det händer dock att nån enstaka titel fångar mitt intresse. I fjol köpte jag t ex av en ren ingivelse Dimitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” – en fantasieggande skildring av den lilla befolkningsspillra som överlevt ett totalt kärnvapenkrig nere i Moskvas strålnings- och bombsäkra tunnelbanesystem.  Den står för övrigt fel insorterad bredvid min lilla, tunna hylla med lyrik. Men låt oss återvända till A. Egentligen borde jag sortera in ”Vägen genom A” där – Alf Henrikssons smått geniala berättelse om två bokmalars äventyr när de gnager sig igenom första delen av ett stort uppslagsverk. Jag minns fortfarande känslan när jag nån gång vid kanske 11 års ålder sträckläst ut den vid ett besök hos mormor och morfar som hade den i sin bokhylla. Det enda jag önskade var att det skulle finnas en ”Vägen genom B” också. Och så vidare.  Tyvärr skrev inte Henriksson några ”uppföljare”. Men han skrev mycket annat, denne märklige, mångsidige och självlärde man vars bildning och kunskaper säkert överträffade även det absoluta flertalet av samtidens mest spränglärda akademiker. Så ja, boken ska få en hedersplats där och avsluta den lilla A-raden, där annars just nu två böcker av Paul Auster står. Den ena av dem är hans kanske mest kända: ”New York-trilogin”. Få böcker jag läst första gången i vuxen ålder har alstrat en sån stark känsla av magisk läsupplevelse som den. Annars är det nog dessvärre lite grann samma sak med böcker som med musik; Vi upplever dem som starkast och intensivast när vi är unga och ännu inte har nötts ner av vuxenlivets alla erfarenheter, besvikelser och måsten.

Helt kört tror jag dock inte att det är. Med ojämna mellanrum kan jag fortfarande fångas av musik, en bok eller en film nästan som förr.  För drygt sex år sen beslöt jag mig för att jag på en utlandssemester äntligen skulle ge mig i kast med Väinö Linnas trilogi om livet i den lilla byn Pentinkulma under nästan 70 år. Redan då hade mitt läsande tyvärr minskat kraftigt och ersatts av tid framför datorn istället. Men Linnas mäktiga krigsepos ”Okänd soldat” hade ju gripit mig starkt när jag läste den första gången nånstans runt de tjugo. Kanske fanns det en chans att jag skulle känna något liknande för ”Högt bland Saarijärvis moar” och de andra två böckerna. Och tänk! Nästan från första sidan sjönk jag bara ner och in i böckernas eget universum och blev fullständigt uppslukad. Faktum är att semestern delvis blev förstörd av att jag mest längtade till kvällarna då familjen skulle somna och jag skulle kunna lägga mig på soffan i den lilla semesterlägenheten och fortsätta läsa! På köpet lärde jag mig också mycket mer om vårt östra grannlands nutidshistoria och hur mycket mer konfliktfylld, grym och blodig den varit jämfört med här hos oss. Allt skildrat med inlevelse och från flera perspektiv och inte heller utan humor. Har det förresten någonsin skrivits någon riktigt stor litteratur som inte haft åtminstone små understråk av humor och irioni även då den behandlat väldigt allvarliga ämnen?

Nu står inte ”torpartrilogin” som den ibland kallas i min bokhylla, så därför är det väl lite fusk att lobba för den här. Men jag funderar på att försöka hitta den på något antikvariat och i så fall även läsa om den en tredje gång! Dessutom finns förstås förhoppningen att nån av mina söner en gång skall upptäcka den.  Tyvärr finns det ju idag så många fler enklare och snabbare sätt att förströ sig än att läsa tjocka böcker, särskilt såna som inte ens handlar om vampyrer eller seriemördare. Jag har dock ett visst hopp, åtminstone när det gäller den äldste som kan ligga och läsa till långt in på natten om man inte stoppar honom. Det skulle vara roligt i så fall och även skapa en känsla av kontinuitet och en länk till min egen pappa som med framgång satte åtskilliga bra böcker i händerna på mig från bokslukaråldern och framåt.

Med det här så inser jag att jag fyllt utrymmet för en bloggpost som det finns en teoretisk chans att någon ska orka läsa i sin helhet. I likhet med Alf Henriksson så hann jag visst inte längre än bokstaven A! Förhoppningsvis kommer det inspiration för åtminstone några till etapper på vägen genom alfabetet så småningom. Till dess önskar jag dig ett fortsatt, gott år 2013 – som min syster påpekade häromdagen det första sedan 1987 med 4 unika siffror i sig!

Så här dan före dopparedan så borde man förstås ha något djupsinnigt om julen att säga. Det är dåligt med det dock. Jag har åkt på en julförkylning som jag har misskött pga att jag som vanligt fnattat runt efter skinka, gran och julklappar i sista minuten. Resultatet blev att jag i dag trots en häxblandning av pamol, enchineagard och avsvällande tabletter inte orkat med något annat än att slå in lite paket. Julköttbullarna jag skulle göra har jag varit tvungen att säga ifrån mig, både pga den allmänna orkeslösheten och uppenbar smittorisk. Den som snörvlar och hostar mest hela tiden bör ägna sig åt något annat än kocksysslan.

I vår alltmer stressade värld är dessutom julen nästan ett uttjatat ämne redan innan den börjat.  Julen har snackats sönder i diverse pratprogram i TV och radio, julmat har lagats i alla de stora kanalerna,  julsakerna reas ut till halva priset och folk har laddat upp tillräckligt med julgrans-, knäck- och glöggbilder på Facebook för att det ska räcka till ett dussin jular.  Mitt lilla, futtiga försök att parera detta överväldigande flöde av julighet blir därför att inte skriva mer om saken och önska att du kan njuta och vila i ögonblicket när den väl kommer istället. Frågan är bara vilka förutsättningar vi har för sådant nuförtiden, upptagna som vi är med att ständigt göra saker eller åtminstone konsumera information.

För att vila i ögonblicket utan att ta hjälp av yogaklasser, avslappningsband eller kurser i ”mindfulness” så tror jag att man måste ha förmågan att ha tråkigt och göra ingenting. Men hur många av oss har det idag? Vi har i flera decennier med hjälp av TV, video och datorer blivit alltmer ovana vid att bara vara. Och de sista 5-10 åren har också de sista tråkighetszonerna gradvis försvunnit. De ögonblick vi förflyttar oss mellan olika punkter eller väntar på något; ett tåg, en tandläkartid, en vän vi stämt träff med är inte längre en tid vi bara låter tankarna vandra och inte göra något särskilt på. Orsaken är förstås mobiltelefonerna, särskilt de smarta lurarna. Plötsligt finns alltid snabb och enkel förströelse tillgänglig när vi än behöver det. Det är numera närmast standard i tunnelbanan att alla fyra människorna som sitter på två säten mittemot varandra är djupt försjunkna i varsin smartphone. Alltmer sällan ser man folk som läser eller gör något annat än att fippla med sin lilla telefon.

Problemet är att verklig avkoppling med all sannolikhet hämtas ur andra källor än de snabba, men ytliga kickar vi ger vår hjärna med angry birds, wordfeud, skojiga videoklipp eller lite tomt chattande. Särskilt knepigt blir det med den sorts avkoppling som just kräver en förmåga att nollställa sig, att bara vara här och nu och vara nöjd med det. För att i fulla drag kunna njuta av att sitta en solig eftermiddag i en berså och dricka en kopp kaffe så behöver man ha åtminstone en viss vana vid att ha tråkigt. Det måste finnas referenspunkter: som ett tungt och tråkigt arbete eller åtminstone allmän uttråkning som gör att hjärnan förmår uppskatta det i grunden positiva i situationen: Jag gör något jag tycker om, under trevliga, yttre förutsättningar. Har man däremot vant hjärnan vid ständiga stimulikickar så kommer den dessvärre troligen att reagera med rastlöshet: Ska det inte hända något snart?  

Att de som är unga idag fångas i det här mönstret är inte så konstigt. De vet ju inget annat. Mer sorgligt är det med min egen generation inte verkar kunna stå emot det heller; den sista som faktiskt hade en barndom där man fick skapa det mesta av underhållningen själv.  Vi hade troligen tråkigare oftare, men jag tror inte att vi var på långa vägar så uttråkade, om ni förstår vad jag menar.  Jag vet i alla fall att jag även som barn många gånger kunde uppskatta stillhet och lugn. Att bara ligga på en säng och inte tänka på något särskilt. Att sitta på en brygga och spana ut över vattnet.  Trots att jag som ung hade fler problem och ofta mådde sämre än jag någonsin gör nu så var jag på samma gång lugnare och mindre splittrad och oftare i harmoni med tillvaron. Ändå verkar jag lika lite som de flesta andra förmå mer än halvhjärtade försök att bryta trenden. Mobiltelefonen åker fram ändå på tunnelbaneresan, jag sätter mig datorn och surfar runt eller sätter på ännu en TV-serie istället för att bara njuta av tystnaden och en bok.

Det borde komma någon slags motreaktion på det här snart, det brukar ju fungera så i människans värld. Frågan är bara hur den kommer att ta sig ut.  En sak är jag dock säker på: Vägen till lycka lär inte gå genom ännu smartare smartphones, häftigare spel, snabbare uppkopplingar och information som sköljer över oss i ett flöde så intensivt och konstant att vi aldrig hinner stanna upp och fråga oss vad vi egentligen vill med det enda liv har.

För att ändå återknyta till jultemat: Här en påminnelse om vådan av att fastna i julhetsens ekorrhjul, lika giltig idag som den var när den skrevs för 30 år sen.

Egentligen verkar det ganska futtigt att återuppväcka bloggen ur sin törnrosasömn för att diskutera detta ämne. Inte minst med tanke på det ofattbart hemska som inträffade i Newtown, Connecticut. Men när jag tänker på dessa döda barn och deras föräldrar så vet jag inte vad jag kan säga. Jag får fly till det lilla, mer gripbara istället. Min enda ursäkt är att jag knappast är ensam om att ha gjort den flykten denna helg.

Låt oss alltså sätta pannlampan på Disneys beslut att klippa i sin klassiska film från tomteverkstaden. Att de gör det är inte så konstigt. Det är helt enkelt bad business idag att förknippas med något som kan tolkas som rasism eller etnisk diskriminering. Även om det handlar om en film med 80 år på nacken.  Jag tycker inte att det är mycket att säga om det, förmodligen hade jag stött beslutet om jag varit anställd på bolaget. Med tanke på hur amerikaner närmast verkar springa benen av sig för att lämna in stämningar för mångmiljonbelopp är det närmast egendomligt att inga chassider eller afro-amerikanska flickscoutgrupper dragit Disney inför domstol för psykiskt lidande.  Nej, jag är inte sarkastisk, möjligen lite drastisk.

Nu var det ju inte vilken film som helst Disney gav sig till att klippa i, åtminstone inte med svenska ögon sett. Generationer av barn, de äldsta redan pensionärer, har sett den varje julafton. Filmen har visserligen redan bortklippta scener och de som nu rykt för saxen har varit bortklippta i tidigare versioner också. Den indignationsstorm som brutit ut på diverse sociala medium och genererat en tråd med över 1200 inlägg på Flashback kan därför tyckas både aningen märklig och överdriven och verkar mer bestå av känsloargument än sakliga invändningar. Personligen irriterar jag mig mer var jul på klippet som las in i på 80-talet i Kalle Ankas fotografiska expedition och skapar ett obegripligt hack i handlingen (plötsligt hänger den gråtande hackspetten  i ett rep utan att man begriper varför). Att Flashbackrasisterna går igång på saken lika mycket som de gråter över att inte ostört få säga ”negerboll” är dock inget att förvåna sig över. För dem är det här bara ännu ett bevis för den mångkulturella sammansvärjningen.

Allt det här är synd, för det här är en intressant fråga om man bara orkar lyfta man blicken till en mer principiell nivå. Flera av mina facebookvänner har länkat en blogg som försöker göra just detta: http://carnebro.se/blogg/internet/tintin-pepparkaksgate-och-disney-rena-tomteverkstan/

Carnebros bloggpost saknar verkligen inte poänger och då menar jag inte bara hennes syn på SD-lobbyns gråtmilda gnäll som vi ju tycks dela fullt ut. Jag köper också det hon skriver om att kulturen inte är statisk; Bara för att någonting var okej för 30, 50 eller 100 år sen är det inte nödvändigtvis okej nu, inte ens för bevarandet av gamla heliga ”traditioner”. Eller att tolkningsföreträdet för vad som är en kränkning av en minoritet rimligen inte kan ligga hos den priviligierade majoriteten. Alltså bör vi som de goda, empatiska medmänniskor vi vill vara rensa ut allt ur äldre tiders kultur som kan ha den effekten (Carnebro säger visserligen inte det rent ut, men det måste rimligen vara den logiska följden av hennes ståndpunkt). Men finns det verkligen inget mer att säga i frågan?

Låt oss börja med det snävaste perspektivet: Disneys eget. Det verkar klart att figurerna rätt väl motsvarar dåtida stereotyper och är återgivna på ett avsiktligt löjligt sätt. Problemet är att det knappast är något unikt utmärkande i Disneys tidiga produktion för just judegubben och negerdockan. Snarare är det så att de flesta figurerna (med undantag för några få hjältar och hjältinnor i de tidiga långfilmerna som Snövit och Askungen) är. Långben är en dum bondlurk, närmast white trash. Kajsa och Mimmi är mer eller mindre fåniga våp. Musen Gus i Askungen är liksom farmor Ankas dräng Mårten Gås föga smickrande stereotyper av överviktiga personer: Snälla kanske, men både lite dumma, tröga och lata. Och så har vi farbror Joakim; seriens representant för alla kapitalister och self-made men. Dagens snåle men ändå i grund och botten hygglige företagare har inte mycket gemensamt med den elake gubbe som gjorde debut i klassikern ”Jul på Björnberget”. Faktum är att så gott som alla, även bifigurer, är tecknade och framställda i en narrspegel. Ska man sätta censurkniven i alla serier där kvinnor, överviktiga, magra, någon yrkesgrupp eller någon etnisk minoritet framställs på ett löjeväckande eller åtminstone mindre smickrande vis så ligger många filmer och tidiga serieäventyr risigt till. Det går i vart fall inte att hålla fram de just i det här fallet borttagna figurerna som några särfall.

Hur blir det för övrigt med den fromma önskan att låta minoriteten avgöra själv om den känner sig kränkt? I klassiska äventyret ”Ali Babas grotta” blir ankorna hypnotiserade och rånade av en akrobattrupp som presenterar sig med ”Allah vare lovad!” Bör man ändra i originalmanuset om tillräckligt många muslimer tycker att det ger en stereotyp bild av dem som ohederliga och tjuvaktiga?

Tyvärr är det ju sen också så att det här inte stannar vid Disney. En mängd av den litteratur som vi idag räknar till klassikerna innehåller definitivt stereotyper och formuleringssätt som vi idag med rätta reagerar på. Ett exempel som brukar nämnas är Huckleberry Finn. Ett annat är Dickens klassiker Oliver Twist där skurken Fagin i originaltexten ofta benämns som ”juden”. Och det finns många fler, de flesta av dom garanterat inte så illa menade.  För det är ju det som är problemet med att titta på det förflutna med vår tids glasögon: Vi ser saker som vi tycker är förskräckliga. Men sanningen är att hade vi levt där och då hade vi inte reagerat, ibland inte ens om vi själva hade varit den part som vi idag upplever utsätts för en oacceptabelt behandling.

Det här är något som kanske tar emot att inse och erkänna; att vad som är eller var kränkande inte alltid kan dömas efter ett universellt och 100% objektivt mått. Att t ex alla kvinnor som ännu på 70-talet blev klappade i baken av en slemmig, manlig kollega eller chef inte kände sig djupt kränkta och diskriminerade utan kanske bara tyckte att det var smålöjligt. Att inte alla afrikanska invandrare tyckte att det var ett uttryck för fördomar och rasism när vi pratade om våra ”negerbollar”.  Att känslan av kränkning faktiskt till stor del kan skapas av att andra talar om för en att man borde känna sig kränkt. Detta sagt utan att på minsta vis vilja bagatellisera diskriminerande och kränkande beteenden mot medmänniskor.

Ser vi det från det perspektivet och börjar fundera lite djupare över hur i all världen vi ska kunna avgöra vad av forna tiders böcker, serier och filmer som ska anses vara okej i nutiden, så blir vi möjligen inte längre lika tvärsäkra på det riktiga i beslutet att börja redigera eller rentav censurera i dem för att inte förbryta oss mot nutidens normer. Självklart finns det exempel som är ren diskriminering och rasism och var det då med. Men allt som befinner sig i gråzonen? Kanske finns det ändå en annan och mildare väg att gå? Kanske kan vi istället diskutera med våra barn och andra vi tycker har behov av det om exempelvis forna tiders kvinnosyn när vi ser någon gammal svensk komedi tillsammans? Kanske vågar vi till och med skratta åt den lilla roliga negerdockan och inse att om den förlöjligar någon så är det möjligen de män som kom på filmsekvensen.

Har någon förresten tänkt på att klippa bort de små kineserna med hårpiskorna som vänder på huvudet mot tittaren på sin marsch mot tomtens säck? Annars kan vi ha en dryg miljard potentiella kränkningsoffer att hantera…

Midsommarafton… Årets längsta dag, eller rättare sagt det som var årets längsta dag tills först kyrkan kidnappade midsommardagen till att bli Johannes Döparens dag och infalla den 24:e juni och senare de världsliga myndigheterna på 1950-talet av praktiska skäl beslutade sig för att flytta den till en lördag i slutet av juni. Sommarsolståndet infaller lite olika från år till år, men oftast är det den 21:e juni. Redan för flera tusen år sen hade våra förfäder koll på denna astronomiska tilldragelse; en av många tecken på att de var något mer än bara myror som blint strävade för den dagliga försörjningen och lika blint tillbad idag bortglömda gudar.

I min förra bloggpost skrev jag om stora idrottsmästerskap och hur de fungerar som en slags ankare; hållpunkter i tiden som man kan relatera sitt liv till och som man särskilt kommer ihåg. För oss svenskar är förstås midsommaraftonen också ett sånt ankare. Det är en dag som liksom inte går att komma runt, även om man hatar sill, nubb, sju sorters blommor och får våldsamma nysanfall av allt gräs. Midsommaren är förhoppningar, glädje, mänsklig samvaro och den svenska naturen i sin allra bästa tid. Men den är förstås också motsatsen: Besvikelser, bråk och fylla, regn och blåst som sabbar drömmen om det dukade bordet ute i trädgården som badar i solsken.

Själv sitter jag och väntar på köttet som marineras i en påse i kylskåpet. Om en stund ska vi bege oss in mot stan, hämta upp ett par personer och bege oss till en uteplats i Gröndal där det ska firas och grillas. Medan jag väntar tänker jag på mina egna midsomrar och händelser, tankar och känslor flimrar förbi som maskrospollen i en inte alltför kraftig sommarvind. En midsommar på 70-talet: Solen lyser för en gångs skull riktigt varm. Vi är på en stor gräsplätt i det nybyggda villaområdet dit vi just flyttat. Några män med armmuskler har tillsammans burit ut min mammas gamla orgel och nu sitter hon och spelar Små grodorna och annat medan ungar och vuxna skuttar runt. Några år senare: Jag sommarjobbar på tivolit utanför Kolmårdens Djurpark och cyklar nån gång vid 11-tiden på midsommardagen förbi campingplatsen nere vid Bråviken. På den tiden var den ett ökänt raggartillhåll på midsomrarna och med förundran ser jag spåren från gårdagen: Det ligger folk och sover i buskar och diken och några människor har t.o.m lyckats rubba en hel lyktstolpe så att den lutar i åtminstone 45 grader.  Själv är jag 14 eller 15 år och fortfarande en snäll pojke som sitter med mina tre kumpaner Peter, Johan och Micke och spelar kort och lyssnar på musik istället för att vara ute och röja. Men det kommer andra tider. Några år senare är jag ute på en ö nånstans i Östergötlands skärgård med en av mina allra första flickvänner. Det blir bara strul av alltihop och dagen efter åker jag sur och bakfull hem i min nyinköpta Ford Capri. Året efter är inte bättre. Jag rycker in i lumpen i januari och direkt får vi veta att vår pluton ska ha beredskap under midsommarhelgen! Så stark är midsommarens makt att det redan då, ett halvår innan, skickar ner oss i en kollektiv depression och vi talar ofta och gärna om vår olycka. För min del blir det dock ingen beredskap. Det är något vajsing med min hörsel som visar sig bero på en sjukdom som kräver en lång och komplicerad operation. Jag vill minnas att jag skrivs ut en eller ett par dagar före midsommarafton; fortfarande rätt medtagen och med en känslig läkningsprocess är något rumlande på festplatser inte att tänka på. Nu blev jag ändå inte sittande ensam, för min kompis Micke ringer och berättar att han blivit stucken av ett av pappans bin i läppen och inte vill visa sig bland folk (läs: tjejer). Jag tror han överdriver, men tar tacksamt emot erbjudandet om att fira hemma ihop. När jag träffar honom dagen efter förstår jag att han inte alls överdrivit: Läppen är någonstans 2, 3 gånger normal storlek.

Sen följde midsomrar med olika kompisar och på olika platser, men som alla andra blir jag äldre och ett år finner jag mig plötsligt på en flickväns sommarställe med hennes familj och jag återknyter bekantskapen med en helt annan slags och betydligt stillsammare midsommar. Och därvid har det i stort sett blivit. Det som en gång väckte så mycket känslor, drömmar och förhoppningar blir mest ett ”Ja, då var det midsommar igen då. Det är väl okej”. Man äter av artighet en bit sill och dricker av artighet en eller två nubbar trots att man tycker att det smakar fan. Man får barn och återupplever midsommaren genom deras ögon. Inte för att mina barn ens som små visade nån större entusiasm för att dansa runt midsommarstången eller plocka blommor. Men ändå…

Midsommaren är ju egentligen en hednisk högtid, nödtorftigt försedd med en kristen fernissa av en kyrka som insåg att den inte gick att helt bekämpa. I en annan och betydligt mer moraliskt sträng tid var midsommaren ett slags andningshål; en magisk kväll och natt då vanliga regler var upphävda. Vilhelm Moberg skriver om detta i sin ”Min svenska historia”. Många barn kom till på midsommaren, långtifrån alla i den äkta sängen. Det är väl i sin ordning om man tänker på att midsommaren är en fruktbarhetsfest. Det mest tydliga attributet har vi ju fortfarande kvar, även om vi oftast förtränger det obestridliga faktumet att vi faktiskt dansar runt en stor, upprest kuk. Men tänk för allt i världen inte för mycket på det nu, du som ska ut i gröngräset om en liten stund!

Här i Stockholm skiner i alla fall en inte alltför oäven midsommarsol och det ser ut som om regnet tänker hålla sig borta. Glad över detta önskar jag alla och envar en lika glad midsommar!

Det torkade visst ut, bloggflödet. Sånt händer, även utan någon särskild anledning. Jag tappade helt enkelt inspirationen. När det inte heller finns någon transpiration så är resultatet knappast förvånande: Exakt noll (0) bloggposter sen den 22 april.

Nu har emellertid en viss, om än blygsam, skrivklåda infunnit sig. Vi befinner oss en vecka in i fotbolls-EM och som vanligt har mitt i vanliga fall ganska slumrande fotbollsintresse vaknat till ganska ordentligt. Det är ju kul att titta på när man väl kommer in i det! Annars har jag nuförtiden bara en översiktlig koll på hur det går i allsvenskan och den internationella fotbollen är det ännu sämre beställt med. Annat var det på 70-talet när jag troget följde Tipsextra och även läste Lars-Gunnar Björklunds roliga faktaböcker om engelska ligan och deras lag från pärm till pärm åtskilliga gånger. Fortfarande minns jag t ex hans beskrivning av Cardiffs stora triumf: FA-cupvinsten 1927 mot Arsenal. Matchen slutade 1-0, efter att Arsenals målvakt släppt in en boll som enligt Björklund (citat ur minnet) ”var så enkel att min gamla mormor i sin gungstol hade kunnat rädda den”.

Jag hade ganska bra timing också med mitt engelska fotbollsintresse. När jag skulle bestämma mig för ett lag att heja på hade jag ännu hunnit plöja Tipsextraböckerna och gick därför (detta var nånstans 1974-75) på det lag i dåtidens division 1 som jag helt enkelt tyckte lät häftigast. Det blev Liverpool, ett lag som då visserligen tillhörde det övre skiktet, men inte hade radat upp särskilt mycket mer än en enstaka FA-cup vinst de senaste 10-15 åren. Med min anslutning till deras supporterskara så inleddes emellertid lagets verkliga storhetstid. På 15 år skulle de rada upp fantastiska 10 ligatitlar, 2 europacupsegrar, 2 FA-cupsegrar och dessutom 4 segrar i ligacupen.

Idag kan jag inte påstå att jag bryr mig nämnvärt om hur det går för Liverpool, även om jag kollar av läget i Premier League med någorlunda jämna mellanrum. Däremot har engagemanget för Hammarby – mitt svenska favoritlag – bestått. Därför har jag nu i några år haft nästan bättre koll på hur det går i superettan. Bajen har jag med mig från födseln, det var en av de saker som min pappa från tidig ålder inpräntade i mig. Och bajare har jag förblivit. Under mina första 10 år i Stockholm höll jag på dem i en miljö som annars dominerades av AIK:are och djurgårdare. När jag sen flyttade ner till Östergötland så blev Bajen det enda stockholmska jag vägrade kapa bort. Efter bara några månader pratade jag en lika ful öschötska som infödingarna för att smälta in och inte bli skälld för ”högfärdig jävla 08:a”. Men vid fotbollen gick gränsen. I en värld där alla andra ungar höll på ”IFK” eller ”Snoka” som en äkta norrköpingsbo vet att klubben kallas på hemmaplan så kostade det på. Men jag övergav inte Bajen och en dag mot slutet av grundskolan sa t.o.m klassens fotbollsstjärna ”Singis” att Bajen ju var ett riktigt häftigt lag. Det var upprättelse det!

En äkta bajare vet att det går upp och ner i den grönvita fotbollens värld. Med jämna mellanrum får man följa med sitt lag ner en division och hämta nya krafter. Det är inte roligt, men väl uthärdligt. När AIK för ett antal år sen faktiskt fick göra samma resa verkade många AIK-fans närmast bedövade av chocken att faktiskt kunde hända dem. Vi däremot, vi har varit med om det förr och vi vet att det kommer bättre dagar igen. Lustigt nog är motsatsen svårare. När Hammarby efter så många år äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick sitt SM-guld 2001 så vågade så många fans nästan inte hoppas på att det verkligen skulle bli verklighet. Jag umgicks med några riktiga urhammarbyare på den tiden, killar med säsongskort och söner i klubbens ungdomsverksamhet som närmast bott på Söderstadion sen de var små. Särskilt en av dem var ändå in till det lyckliga slutet övertygad om att något skulle skita sig i sista stund, som det gjort förr när Bajen varit nära triumfen. Och det var ändå en glad och positiv kille som verkligen inte hade några problem att se tillvaron i ljusa färgar annars!

Men nu är det som sagt EM och om någon timme ska Sverige spela sin ödesmatch mot England. Hur det går? Fan vet, men någon bra känsla har jag inte. Mina betydligt mer fotbollstokiga kollegor Janne och Erik som jag brukar luncha med på fredagarna var mer positiva, så vi får väl hoppas att deras större kunskaper kommer visa sig vara rätt. Men nog känns det som att vi nästan mer än vanligt har överskattat vårt blågula landslags möjligheter i denna turnering! Den enorma fixeringen runt Zlatan ser jag närmast som ett sjukdomstecken, ett bevis för hur pass anonymt och tämligen medelmåttigt (i dessa sammanhang) resten av laget är. Ser vi utan rosa glasögon med blågula bågar så inser vi nog att det är sällan som ett lag som är så beroende av en enda frälsare lyckas göra verkligt bra ifrån sig. Men ingen blir gladare än jag om mina dystopiska profetior kommer på skam!

De stora mästerskapen är också en slags tidsankare som man kan följa sitt eget åldrande och allt längre tidsperspektiv med. VM 1974 är det första större idrottsevenemang jag har klara minnen av. Det är som en annan värld: Vi var på landet hos farfar och farmor och gick till grannen för att titta på dennes nyinköpta färg-TV. Farfar och farmor hade ingen nämligen, de hade inte ens dusch eller varmvatten. VM 1978 minns jag ännu bättre. Av någon anledning höll jag på Argentina, jag tyckte att de förtjänade att vinna sin egen hemmaturnering. Jag minns fortfarande uppgiften att förbundskaptenen Menotti rökte 70-80 cigaretter på en match. Med den press han måste ha haft på sina axlar är det nästan begripligt. Han är fortfarande vid liv, nu 75 år gammal, så jag antar att han antingen har robust fysik eller har lagt om sina rökvanor sen dess.

Annars har jag oftast hållit på Frankrike vars klassiska mittfält från 80-talet med Platini, Giresse och Tigana fick mig att beundra fransk fotboll. Lite märkligt, för utanför fotbollen är jag inte det minsta frankofil. Men glad var jag när de äntligen fick vinna ett mästerskap på hemmaplan 1998 och Zidane – den komplette fotbollsspelaren så när som på att han sades inte kunna nicka – avgjorde VM-finalen med två nickmål! Nu har de 2-0 mot Ukraina och OM vi mot förmodan skulle vinna mot England så är det kanske bra för oss i den sista ronden. Går det inte vägen kan ju åtminstone jag trösta mig med ett litet Vive la France!

Det blir ingen lång bloggpost idag. Vi har varit på utflykt en stor del av dagen och om en stund är det dags för en i vanlig ordning ganska sen söndagsmiddag. Det har varit en rätt aktiv helg med flytthjälp och igår kväll Oscarsteatern och sir Spamalot som går sista dagarna nu. En ganska tunn handling, men en på det hela taget rolig och underhållande musikal. Monty Python-humorn tycks märkligt tidlös; Ungarna garvar lika mycket åt Flying Circus som jag en gång själv gjorde för 30 år sen och redan då hade den ju ett antal år på nacken. Det är märkligt med humor, mycket är så tids- och trendbundet och verkar bara fånigt eller plumpt när det åldrats lite. Annat kan man se på och fortsätta skratta åt efter åtskilliga decennier. Jag vill gärna tro att det är grundkvaliteten som avgör, att det är det talangen och det gedigna hantverket som gör det möjligt att skratta åt Chaplin och Bröderna Marx. Men helt säker är jag inte. Hasseåtage är väl fortfarande de främsta inom svensk komik om nån frågar mig. Men inte sjutton håller alla deras filmer och revyer idag. Det handlar inte bara om tids- och personbundna skämt; Vissa saker har helt enkelt inte åldrats med behag. Annat lever dock vidare i högönskelig välmåga. Jag såg om Släpp fångarne loss det är vår för något år sen ihop med barnen som till min förvåning verkligen gillade den. Själv tyckte jag fortfarande om den också. Något mästerverk är den väl inte, men en välgjord och varm komedi med riktigt god känsla både för situationskomik och replikskiften.

Vår är det förvisso, men om fångarna borde släppas loss är väl mer tveksamt. Det 70-tal då Släpp fångarne loss... gjordes var en tid då många ville tro på att en human kriminalvårdspolitik med allt kortare frihetsberövande och allt mindre av "straff" skulle bidra till att rehabilitera människor och minska mängden återfallsförbrytare radikalt. Det visade sig ju tyvärr inte riktigt stämma med verkligheten. Dessutom fanns det en tendens att glömma bort att de flesta brott genererar ett eller flera brottsoffer; Som jag ser det rådde ett ganska ensidigt förövarperspektiv alldeles för länge i den svenska kriminalvårdspolitiken. Allt handlade om att rehabilitera den stackars brottslingen som i huvudsak var ett offer för negativa, sociala faktorer. Brottsoffren kunde i värsta fall närmast vara ett irritationsmoment som med sina krav på rättvisa och upprättelse stod i vägen för den dömdes väg tillbaka in i samhället.

Sen svängde pendeln som den alltid gör. Småbrottslingarna kom fortfarande ganska lindrigt undan, men knarklangare och grova våldsbrottslingar sågs inte längre i första hand som offer för olyckliga omständigheter. Straffen skärptes och på 90-talet lades praxisen för livstidsstraff i Sverige om. Nu kom plötsligt inte folk ut igen regelmässigt efter 7-8 år. Idag måste man sitta av minst 12 år innan man kommer ut och åtskilliga har redan suttit betydligt längre än så. Fortfarande finns krafter i samhället som är motståndare till livstidsstraffet. Det som brukar anföras är att det är inhumant och att människor måste ha någonting att se fram emot. I mina ögon är dessa argument på gränsen till nonsens. Människor döms inte till livstid för småbrott. Det handlar undantagslöst om personer som själva gjort sig skyldiga till gärningar som är grovt inhumana och så gott som alltid om personer som åtminstone under vissa förutsättningar kan vara väldigt farliga. Det är inte rimligt att ett samhälle avhänder sig möjligheten att hålla sådana personer inspärrade så länge det behövs. Naturligtvis känns det nära till hands att ta upp Anders Behring Breivik här igen. Anta att han varit svensk istället och skjutit ihjäl 69 människor ute på Bommersvik. Skulle vi vilja stå inför alternativen att döma honom till 21 års fängelse (den norska gränsen om jag förstått saken rätt) och därmed tvingas släppa honom efter 14, eller att meddela en tveksam dom om psykiatrisk vård och därmed i praktiken fria en otäck massmördare från moraliskt ansvar för sina egna handlingar? Hur många tycker att "stackars" John Ausonius har suttit för länge för sina dåd som "lasermannen"? Borde polismördarna Arklöv och Ohlsson inte snart få röra sig fritt ute i samhället igen?

För mig är denna skyddsaspekt den viktigaste när det gäller att ha stränga straff för våldsbrott. Jag tror tyvärr varken mycket på allmänpreventiva effekter eller att den typ av gärningsmän det oftast är fråga om på allvar ångrar sina brott och blir snälla och laglydiga som en följd av straffet. Men samhället kan skyddas från dem och de anhöriga till offren kan slippa den enorma press jag har förstått att det oftast innebär att veta att gärningsmannen som dödade en älskad make, son eller dotter rör sig fritt ute i samhället. När människors intressen och behov oundvikligen måste vägas mot varandra så väger dessa saker tyngre för mig än att mördare och terrorister ska få känna eller åtminstone drömma om att få andas frihetens luft snart.

Den första veckan i rättegången mot Anders Behring Breivik är över. Jag har inte följt den i någon absolut detalj. Juridiskt är den en i mångt och mycket ointressant. Breivik är ju skyldig och något annat än det strängaste straff som är möjligt att utdöma enligt norsk lag lär inte bli aktuellt. Att tröska igenom all bevisning är förstås nödvändigt ur rättslig synpunkt och av respekt mot alla hans offer. Men då är man mer inne på rättssystemets moraliska dimension och den är mycket mer svårgripbar och svårbedömd. En dom i ett brottmål förutsätts tjäna som en slags upprättelse för brottsoffret. Fast det går inte att garantera ens i ett aldrig så perfekt fungerande rättssystem. Upprättelse är ju i grund och botten en känsla, något subjektivt som var och en upplever eller inte upplever utifrån sina individuella egenskaper och värderingar. När det kommer till det yttersta brottet så har vi dessutom problemet att offren befinner sig bortom den mänskliga rättvisan. De kan inte längre nås och ett aldrig så hårt straff eller ett aldrig så högt skadestånd hjälper dem inte en millimeter tillbaka till det liv de förlorade. De anhöriga och deras känslor finns förstås. Men deras roll som offer och målsägare är ändå mer indirekt, även om den rent emotionellt kanske många gånger är ännu mer smärtsam än den som ett direkt offer för ett brott känner.

En mer reell fråga i Behring Breivik-målet är den om hans psykiska tillräknelighet. Vi står här inför den ganska udda situationen att den tilltalade själv kämpar hårt för att INTE klassas som otillräknelig och hamna i den norska motsvarigheten till det svenska rättssystemets påföljd överlämning till rättspsykiatrisk vård. Det måste vara en besvärlig uppgift att hantera för hans försvarare eftersom de anföranden Breivik tänker sig ska bevisa hans tillräknelighet i mångas ögon och kanske även i rättens snarare kommer att ses som bevis för att han är allvarligt störd. För störd är han naturligtvis. Frågan är bara om det är rimligt att klassa honom som psykiskt sjuk. Redan innan rättegången började fanns motsägande expertutlåtanden och den norska domstolen har därmed hamnat i en situation som liknar den som rådde i mordrättegången mot Mattias Flink i mitten av 90-talet.

Personligen anser jag att såna här fall bara ännu klarare blottar hela problemet med att i rättssystemet försöka väga in grader av psykiska störningar eller sjukdomar och om dessa är så allvarliga att det är motiverat att döma till vård. Gränsdragningarna blir för godtyckliga och i vissa fall knappologiska. Vi har också den andra sidan av saken: Uppenbart svårt psykiskt sjuka människor som rimligen inte kan ställas till svars för sina gärningar ska ändå genomgå rättegångar och ”dömas” till en påföljd för de brott de begått under inflytande av sin sjukdom. Detta system har kritiserats av många experter inom både psykiatri och juridik genom åren. Men det är fortfarande kvar, trots att redan själva lagtexten i Brottsbalkens inledande kapitel är en uppenbarlig logisk kullerbytta. Något kan betraktas som brott endast om det finns ett uppsåt (eller i vissa fall oaktsamhet) bakom gärningen. En svårt psykotisk människa som under inflytande av vanföreställningar och inre röster exempelvis knivhugger en medresenär i tunnelbanan kan inte rimligen anses ha uppsåt. Han eller hon hör inte hemma i en rättssal efter att detta väl har konstaterats. Inte heller borde det kunna bli fråga om skadestånd, eftersom ett sådant implicerar någon form av ansvar för ens gärningar. Hur synd det än är om offret så är det faktiskt inte gärningsmannens fel att han lider av en akut psykisk sjukdom.

Ett typiskt exempel på ett sånt här rättsfall är mannen som för ett antal år sen kom körande med sin bil i hög fart på Västerlånggatan i Gamla stan och dödade två personer. Han ”dömdes” för detta i tings- och hovrätten, trots att alla inblandade var överens om att han var svårt psykiskt sjuk och ur stånd att forma en rimlig verklighetsbild och utifrån den handla rationellt.

Den gränsdragning jag förespråkar utgår i allt väsentligt från det här: Hade gärningsmannen ett sådant psykiskt tillstånd vid tidpunkten för brottet att han i någon rimlig grad kunde styra sina egna handlingar och förstod han, åtminstone intellektuellt, skillnaden mellan rätt och fel. Jag är övertygad om att en sådan gräns blir mer rimlig, rättvis och begriplig i den absoluta majoriteten av alla fall. Naturligtvis innebär den att människor med uppenbara psykiska störningar kommer att anses tillräkneliga och rannsakas och dömas till fängelse. Men så verkar ju alla överens om att det är redan idag. Det är en uppgift för Kriminalvården under alla förhållanden att se till att alla intagna vårdas på ett vis som utgår från deras personliga förutsättningar.

Med en sådan gränsdragning är det också ganska enkelt att se att Anders Behring Breivik inte är otillräknelig. Han är självklart en svårt störd person. På mig förefaller han att ha en extremt narcissistisk personlighet med tydliga borderlinetendenser och allvarliga empatistörningar. Hans världsbild känns extremt svartvit och nyanslös. Men han vet definitivt vad som är rätt och fel i lagens och den allmänna moralens mening och han har inte varit styrd av några inre röster eller en psykotisk, förvrängd verklighetsbild. Om man orkar ta del av alla hans pompösa och självgoda formuleringar så ser man att hans världsbild faktiskt är konsistent givet hans egna premisser och att hans handlingar är en logisk följd av dem, hur extrema de än är. Det unika består snarare i att han av allt att döma har format den i huvudsak på egen hand och att han motiverat sig själv till att handla som han gjorde. Men unik är han inte. Många tyskar som deltog i morden och terrorn under andra världskriget drevs av i allt väsentligt samma argument. Samma med de amerikanska soldater som sköt kvinnor och barn i Vietnam, serbiska paramilitära grupper i Bosnien, hutumilisen under inbördekriget i Rwanda, israeliska soldater på ockuperat område eller unga muslimska män och kvinnor som utlöser självmordsbomber. Självförsvar, eller åtminstone en nödvändig och förebyggande våldsattack för att skydda de egna. Det var makabert att idag läsa Breiviks eget vittnesmål om hur han påbörjat en ”dehumaniseringsprocess” med sig själv som objekt för 5-6 år sen för att göra sig själv redo för någonting som Utöya senare. Samtidigt var det intressant, för det visar god insikt och förståelse i de processer som leder fram till att människor blir mentalt redo att begå de mest fruktansvärda övergrepp mot tidigare grannar och arbetskamrater. Självmordsbombare tränas ofta i flera år för att få rätt ”mindset” för sitt uppdrag. Judarnas öde i det nazistiska Europa var kulmen på en lång dehumaniseringsprocess där man både med propaganda och lagstiftning fått andra människor att i allt mindre grad känna att en jude ändå var en medmänniska med åtminstone något slags människovärde och rättigheter. Så Breivik är långt ifrån sjuk eller otillräknelig. Däremot har han ett förvridet intellekt med vanföreställningar som är så cementerade och integrerade i hans personlighet att det är meningslöst att tro att han i någon mening skulle vara ”behandlingsbar”.  På något plan tycks han medveten om detta själv. Han talade ju om att han trängt bort alla känslor och att han nog skulle rasa ihop om han tillät sig att ta in det lidande han orsakat de anhöriga till alla de döda. Eller så var det bara ännu ett sätt att förhärliga sig själv: Han är definitivt intelligent nog att förstå att hans ”offer” framstår som mer storslaget för meningsfränder om det har krävt stor, psykisk självövervinnelse än om han redan från början var så psykopatiskt likgiltig för andra människors liv att det inte rörde honom i ryggen att skjuta en mängd ungdomar för att ”nå ut” med sitt budskap.

Jag hade tänkt skriva lite om mediabevakningens vara eller inte vara också. Det är en svår fråga med många argument både för och emot. Med en annan rättegångsordning hade man kanske kunnat förvisa mycket av Breiviks dravel som helt irrelevant för själva målet och därmed förneka honom mycket av den propagandaplattform som han försöker stå på. Men det hade krävt att tillräknelighetsfrågan varit avgjord redan innan rättegången och det hade nog krävt en strängare inställning till vad man får anföra till sitt försvar. I exempelvis nödvärnsfrågan så skulle det teoretiskt gå att hävda tror jag att alla försök till indirekta nödvärnsresonemang skulle kunna tystas av rätten som icke-relevanta eftersom nödvärn per definition – även i norsk rätt antar jag – aldrig kan utövas mot ett indirekt hot. Endast då en person direkt utövar ett hot mot ditt liv och hälsa får du försvara dig med våld för att avvärja hotet.

Man kan också drömma om en mer journalistkår med mer ryggrad som helt enkelt unisont skulle ha lämnat rättssalen varje gång Breivik fick chansen till att hålla en monolog om sina förvridna nationalistiska och rasistiska åsikter. Men det ligger nog inte mycket realism i såna drömmar.

Breivik kommer att få sitt straff, det kan vi redan nu vara säkra på. Att han inte kommer att förändras eller lära sig något av det kan vi nog vara nästan lika säkra på. Om samhället i stort kommer att lära sig något av Breivik-fallet känns också högst osäkert. Jag är tyvärr inte särskilt optimistisk.

Utöya - skådeplatsen för Anders Behring Breiviks dåd den 22 juli 2011

Det var ett ögonblick med potential för ganska stor komisk timing. Tyvärr utnyttjade jag det inte, förmodligen för att jag i grund och botten är en ganska snäll kille. Det inträffade igår på tåget från Örebro. Jag och två kollegor är på väg hem från ett besök på skattekontoret. Vi sitter i en sån där klassisk SJ-sittgrupp; fyra stolar med ett bord emellan med uppfällbara skivor. Eftersom vi pratat hela resan dit och känner varandra väl, så tycker jag mig kunna ta fram en bok utan att verka alltför oartigt. Det är Daniel Kahnemans Thinking, fast and slow – ett synnerligen intressant verk som jag tänker återkomma mer till i kommande bloggposter. Ena kollegan ställer en artig fråga om bokens innehåll och jag svarar artigt och försöker att inte låta min entusiasm över boken leda till någon alltför lång utläggning: En bok om hur vi tänker och försöker förstå omvärlden omkring oss och alla de brister och fällor som ligger inbyggda i vår tankeapparatur. Jag drar något exempel från det avsnitt jag just arbetat mig igenom (boken är väldigt välskriven och underhållande, men den här typen av facklitteratur på engelska kan åtminstone inte jag sluka hur snabbt och i hur stora portioner som helst); Vår oförmåga att se hur stor roll slumpen spelar i många sammanhang och hur vi konstant bortser från och missförstår den tendens till regression mot medelvärdet som finns i de flesta serier av händelser. Eftersom min kollega spelar golf drar jag ett exempel om just golf som Kahneman tar upp: I en golftävling med ett antal deltagare kommer vissa att gå ett antal slag under par på den första rundan, medan andra kommer att göra en dålig runda och gå ett antal slag över. Även i ett högklassigt sammanhang som exempelvis US Masters tenderar vi att tro att skicklighet spelar större roll för detta än det faktiskt gör och om vi får gissa resultatet på nästa runda så kommer vi – de allra flesta av oss – att sätta ett för bra resultat på de som varit framgångsrika den första rundan och ett för dåligt på de som haft en dålig första dag. I själva verket så är det här en typisk situation där regression mot medelvärdet gäller. Alla resultat drar i långa loppet mot banans par och det är därför långt mycket troligare att de framgångsrika spelarna dag 1 gör ett sämre resultat dag 2. Och vice versa.

Efter denna lilla utläggning, som det väl trots allt blev, försjunker jag i nästa kapitel. Det handlar om vår förmåga att skapa illusioner av validitet i observationer och bygga en världsbild utifrån det, trots att vi egentligen har fakta på bordet som säger oss att vår tro om vad vi kan och förstår inte håller streck. Kahneman tar handel med aktier och värdepapper som exempel. Jag kände i och för sig redan till några exempel på detta fenomen, men han ger mig en mer sammanhängande bild med referenser till ett flertal studier; många på ett väldigt omfattande material. De visar alla en för branschen väldigt nedslående bild: Idén att det är skicklighet i första hand som avgör framgångar i investeringar saknar stöd i verkligheten. Man har exempelvis analyserat avkastningen i olika fonder under en period av femtio år. Det visar sig då för det första att två tredjedelar av dem inte har lyckats slå index. För det andra så finns över längre tidsserier liten eller ingen statistiskt signifikant samband mellan resultaten år för år. Visst gör vissa fonder lysande resultat vissa år; till stor glädje för de förvaltare som då får feta bonusar. Men året efter kan de lika gärna gå mediokert eller dåligt. Analyserna talar för att det allra mesta av de skillnader i avkastning som naturligtvis ändå uppstått beror på slumpen. Tur eller otur när man kastade tärningarna helt enkelt.

Kahneman fick vid ett tillfälle också chansen att i samband med ett föredrag hos en mäklarfirma göra en analys av enskilda mäklares resultat över längre tid. Även denna firma hade som sig brukas i branschen ett bonussystem som byggde på årsavkastningen. För ett enskilt blev det naturligtvis rätt stora skillnader mellan olika mäklare. Men hur såg resultaten ut när man tittade över hela det material om ett knappt decennium som Kahneman fick tillgång till? En statistisk analys visade en korrelation mellan årsresultaten på 0.01.Ingen alls med andra ord. Det uppstod en viss tystnad när Kahneman redogjorde för detta vid sitt föredrag. Men redan på middagen efteråt kom kommentarer från chefer och anställda som tydde på att de väldigt snabbt höll på att sopa detta besvärande faktum under mattan: Deras resultat och skillnaderna dem emellan var i princip helt slumpmässiga. Men hur ska man orka arbeta vidare med en sån insikt?

Det går naturligtvis att rikta viss kritik mot Kahnemans slutsatser. Även om skillnaderna mellan olika aktörer på marknaden tycks vara slumpmässiga, så kan det ju fortfarande finnas en skillnad mellan dessa experter och den stora, relativt okunniga massan. När man tittar på svårigheten de allra flesta s.k expertstrategier verkar ha att slå index över en längre tid så kan man dock undra. Kahneman går även in på mer amatörmässiga placerare och diskuterar undersökningar om hur det går för s.k daytraders. Det går inte särskilt bra – trots att denna grupp drivs av en grundmurad bild av sina egna stora kunskaper och förmåga att slå marknaden och andra investerare i den ständiga karusellen av köp och försäljningar. Denna övertro leder till att man gör för många och för dåliga affärer. Mot de professionella, stora aktörerna har de som grupp inte en chans. Fenomenet är också i hög grad könsbundet; Kvinnor har i genomsnitt högre avkastning på sina aktieportföljer – ett fenomen som i hög utsträckning kan knytas till att de håller på sina aktier längre och gör färre ”vågade” affärer.

Efter att ha läst och begrundat detta lyfter jag blicken från boken och ser att killen som snett emot mig på det fjärde sätet också läser. Det är en ung kille, kanske 25 år, som ser vältränad och vältrimmad ut på det där ambitiösa och självsäkra sättet. Och vad är det han läser? Till min häpnad ser jag att det är en bok om aktiehandel! Och inte vilken bok som helst: Dess tema är hur man som enskild investerare kan tillämpa en strategi som gör att man kan slå de stora aktörernas: De fonder och liknande som i hög utsträckning förlitar sig på automatiska analysprogram. En del av mig vill nu ”helt apropå” börja ”berätta” om det senaste kapitlets innehåll för mina kollegor. Motiven känns dock lite suddiga. Dels är det en känslan av situationskomiken i det hela, dels finns det en frestelse att ge den unge ”rik och framgångsrik-wannabeen” en liten knäpp på näsan. Jag kommer plötsligt att tänka på författaren Göran Häggs råd om hur man ska bemöta folk som kommer och påstår sig ha ett bussäkert recept för ekonomisk framgång: ”Är du rik själv?” Denna enkla, men geniala fråga fångar nästan hela invändningen mot hela den här branschen. Om du sutte på ett säkert sätt att tjäna stora pengar inom ett visst område: Varför dela med dig av ditt guldägg till andra människor? Kakan är ju alltid begränsad, hur man än vrider och vänder på saken. Ändå kan det vara svårt att se igenom, hur medveten man än är. Jag spelade ganska mycket poker i några år – med tämligen blygsamma framgångar nödgas jag erkänna. Under dessa år plöjde jag ett antal pokerböcker av ”experter” på hur man vinner i poker. Jag ska inte säga att dessa böcker helt saknar värde, men det säger ju något om chansen att verkligen bli rik på sitt pokerspel när så många väljer att avslöja sina tricks i böcker, videor och annat som går ut till hundratusentals framtida konkurrenter.

Vid sidan om dessa rätt tarvliga drivkrafter finns också en mer rättrådig och empatisk: Pedagogen/lärarbarnet i mig vill tala ur skägget och upplysa den unge mannen om den törnbeströdda väg han riskerar att få vandra om han ger sig in i att spekulera i aktier på allvar. Han ser ju inte elak ut, inte vill jag att han kanske ska förlora en massa pengar och bli olycklig? Ett diskret levererat ord på vägen kanske kan få honom att satsa på ett säkrare och i vart fall garanterat psykiskt mindre pressande vis att tjäna pengar på. ”The hardest way to make an easy living” är en berömd eufemism om att leva som professionell pokerspelare. Det är garanterat i mångt och mycket samma sak för enskilda som försöker leva på att handla med aktier och värdepapper.

I slutändan håller jag ändå tyst och får därmed behålla den komiska timingen för mig själv. Den bufflighet jag vet att jag kan utveckla på nätet gör sig sällan gällande på samma vis i det verkliga livet. Om det är uppfostran, känsla för vad som passar sig i riktiga sociala situationer eller bara vanlig blyghet är det kanske bättre att andra får bedöma. Dessutom drar jag kanske t.o.m någon liten lärdom av det jag läst av Kahneman: Jag liksom andra överskattar ofta den kunskap och förståelse vi har om ett visst fenomen eller situation. När vi faktiskt kan någonting så är risken stor att vårt expertkunnande gör oss båda lata i analysarbetet runt ett problem och övermodiga när det kommer till att dra slutsatser. En amerikansk undersökning om validiteten i olika experters utrikespolitiska bedömningar kom till väldigt nedslående resultat. De gissade endast obetydligt bättre än en glad amatör och de allra mest kunniga kunde av de skäl jag nämnde ovan ibland göra allra sämst ifrån sig. Det stämmer till viss ödmjukhet…

Utan några expertkunskaper i ämnet öl, kan jag ändå meddela att längden på denna bloggpost blev nästan exakt en stor (50 cl) Zlatopramen á 4,9 volymprocent alkohol. Oavsett vad den lilla läsarskaran själva tänker sig att dricka/drack denna regniga aprilkväll så ber jag att få tillönska er en trevlig fredag! Vad kan passa bättre än att göra det med: