Midsommarafton… Årets längsta dag, eller rättare sagt det som var årets längsta dag tills först kyrkan kidnappade midsommardagen till att bli Johannes Döparens dag och infalla den 24:e juni och senare de världsliga myndigheterna på 1950-talet av praktiska skäl beslutade sig för att flytta den till en lördag i slutet av juni. Sommarsolståndet infaller lite olika från år till år, men oftast är det den 21:e juni. Redan för flera tusen år sen hade våra förfäder koll på denna astronomiska tilldragelse; en av många tecken på att de var något mer än bara myror som blint strävade för den dagliga försörjningen och lika blint tillbad idag bortglömda gudar.

I min förra bloggpost skrev jag om stora idrottsmästerskap och hur de fungerar som en slags ankare; hållpunkter i tiden som man kan relatera sitt liv till och som man särskilt kommer ihåg. För oss svenskar är förstås midsommaraftonen också ett sånt ankare. Det är en dag som liksom inte går att komma runt, även om man hatar sill, nubb, sju sorters blommor och får våldsamma nysanfall av allt gräs. Midsommaren är förhoppningar, glädje, mänsklig samvaro och den svenska naturen i sin allra bästa tid. Men den är förstås också motsatsen: Besvikelser, bråk och fylla, regn och blåst som sabbar drömmen om det dukade bordet ute i trädgården som badar i solsken.

Själv sitter jag och väntar på köttet som marineras i en påse i kylskåpet. Om en stund ska vi bege oss in mot stan, hämta upp ett par personer och bege oss till en uteplats i Gröndal där det ska firas och grillas. Medan jag väntar tänker jag på mina egna midsomrar och händelser, tankar och känslor flimrar förbi som maskrospollen i en inte alltför kraftig sommarvind. En midsommar på 70-talet: Solen lyser för en gångs skull riktigt varm. Vi är på en stor gräsplätt i det nybyggda villaområdet dit vi just flyttat. Några män med armmuskler har tillsammans burit ut min mammas gamla orgel och nu sitter hon och spelar Små grodorna och annat medan ungar och vuxna skuttar runt. Några år senare: Jag sommarjobbar på tivolit utanför Kolmårdens Djurpark och cyklar nån gång vid 11-tiden på midsommardagen förbi campingplatsen nere vid Bråviken. På den tiden var den ett ökänt raggartillhåll på midsomrarna och med förundran ser jag spåren från gårdagen: Det ligger folk och sover i buskar och diken och några människor har t.o.m lyckats rubba en hel lyktstolpe så att den lutar i åtminstone 45 grader.  Själv är jag 14 eller 15 år och fortfarande en snäll pojke som sitter med mina tre kumpaner Peter, Johan och Micke och spelar kort och lyssnar på musik istället för att vara ute och röja. Men det kommer andra tider. Några år senare är jag ute på en ö nånstans i Östergötlands skärgård med en av mina allra första flickvänner. Det blir bara strul av alltihop och dagen efter åker jag sur och bakfull hem i min nyinköpta Ford Capri. Året efter är inte bättre. Jag rycker in i lumpen i januari och direkt får vi veta att vår pluton ska ha beredskap under midsommarhelgen! Så stark är midsommarens makt att det redan då, ett halvår innan, skickar ner oss i en kollektiv depression och vi talar ofta och gärna om vår olycka. För min del blir det dock ingen beredskap. Det är något vajsing med min hörsel som visar sig bero på en sjukdom som kräver en lång och komplicerad operation. Jag vill minnas att jag skrivs ut en eller ett par dagar före midsommarafton; fortfarande rätt medtagen och med en känslig läkningsprocess är något rumlande på festplatser inte att tänka på. Nu blev jag ändå inte sittande ensam, för min kompis Micke ringer och berättar att han blivit stucken av ett av pappans bin i läppen och inte vill visa sig bland folk (läs: tjejer). Jag tror han överdriver, men tar tacksamt emot erbjudandet om att fira hemma ihop. När jag träffar honom dagen efter förstår jag att han inte alls överdrivit: Läppen är någonstans 2, 3 gånger normal storlek.

Sen följde midsomrar med olika kompisar och på olika platser, men som alla andra blir jag äldre och ett år finner jag mig plötsligt på en flickväns sommarställe med hennes familj och jag återknyter bekantskapen med en helt annan slags och betydligt stillsammare midsommar. Och därvid har det i stort sett blivit. Det som en gång väckte så mycket känslor, drömmar och förhoppningar blir mest ett ”Ja, då var det midsommar igen då. Det är väl okej”. Man äter av artighet en bit sill och dricker av artighet en eller två nubbar trots att man tycker att det smakar fan. Man får barn och återupplever midsommaren genom deras ögon. Inte för att mina barn ens som små visade nån större entusiasm för att dansa runt midsommarstången eller plocka blommor. Men ändå…

Midsommaren är ju egentligen en hednisk högtid, nödtorftigt försedd med en kristen fernissa av en kyrka som insåg att den inte gick att helt bekämpa. I en annan och betydligt mer moraliskt sträng tid var midsommaren ett slags andningshål; en magisk kväll och natt då vanliga regler var upphävda. Vilhelm Moberg skriver om detta i sin ”Min svenska historia”. Många barn kom till på midsommaren, långtifrån alla i den äkta sängen. Det är väl i sin ordning om man tänker på att midsommaren är en fruktbarhetsfest. Det mest tydliga attributet har vi ju fortfarande kvar, även om vi oftast förtränger det obestridliga faktumet att vi faktiskt dansar runt en stor, upprest kuk. Men tänk för allt i världen inte för mycket på det nu, du som ska ut i gröngräset om en liten stund!

Här i Stockholm skiner i alla fall en inte alltför oäven midsommarsol och det ser ut som om regnet tänker hålla sig borta. Glad över detta önskar jag alla och envar en lika glad midsommar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...