Valtemperaturen börjar så smått stiga och med den partiernas behov av att profilera sig. Ett inte ovanligt inslag i det är att avlägga besök på olika arbetsplatser och offentliga inrättningar av olika slag. Denna typ av besök får sällan mycket uppmärksamhet ovanför det lokala plan där de äger rum. Men uppståndelsen kring Sverigedemokraternas (SD) försök till charmoffensiv på sjukhus och brandstationer har letat sig hela vägen upp till ledarspalter i rikspressen, debattprogram på SVT och t.o.m löpsedlar.

Debatten kring SD är nästan alltid starkt polemisk, polariserad och driven av mycket starka känslor från deltagarna. Den här gången har dock åsikterna varit lite mer mångfacetterade än de brukar. Något som kan tyda på att det denna gång är en svår fråga med många bottnar. Jag beslöt mig därför att noga fundera igenom min egen inställning och kom ganska snart fram till att det stämmer. Den som förväntar sig några entydiga och tvärsäkra svar på huvudfrågan bör därför kanske överväga att sluta läsa nu. Å andra sidan begår den (du?) då kanske samma fel som driver fram en onyanserad politisk debatt: Att det är mer underhållande och mer intellektuellt lättjefullt att lyssna på polariserade debattörer och argument som hela tiden utgår från vissa synvinklar och bortser från andra. Det är halsstarrig tvärsäkerhet snarare än eftertänksamt ifrågasättande som ger människor plats i expertsoffor och debattpaneler.

Låt oss börja med de båda åsiktslägrens (för jag tror man kan tala om det här) huvudståndpunkter. Den ena sidan framhåller att SD är ett parti som av svenska folket valts in i riksdagen. Oavsett vad vi personligen tycker om deras politik så har de samma rätt som alla andra att besöka institutioner som ligger under den offentliga sektorns domäner och de har rätt att göra detta som ett led i sitt valarbete som alla andra. Dessutom är det viktigt att politiker har möjligheter att skaffa sig praktiska kunskaper om de verksamheter de sedan skall vara med och besluta om.

Det här ÄR ett principiellt viktigt argument, men det är för den skull inte oproblematiskt. För finns det inte en gräns där vi ändå har rätt att utesluta grupper som går emot allt vi betraktar som grundläggande värden för demokratin? Låt säga att vi – Gud förbjude – fått in ett rent nazistiskt parti i riksdagen med ca 5% av rösterna. De kräver nu att iförda partiuniformer få besöka sjukhus och skolor och predika sina idéer om en nationalistisk diktatur där alla oliktänkande och människor med ”fel” etnicitet utvisas eller sätts i koncentrationsläger.  Jag tror de flesta av oss känner att det ändå måste finnas en gräns för vilka rättigheter man i demokratins och yttrandefrihetens namn kan kräva vad gäller ett sådant tillträde.

Detta är ju också vad den andra sidan i debatten hävdar: SD är ett parti som ligger bortom gränsen för det moraliskt acceptabla. Partiet är rasistiskt och ställer inte upp på principen om allas lika värde. Alltså är det rätt att på olika vis förhindra eller åtminstone försvåra för det att nå ut i offentligheten. Men oavsett vilka goda föresatser den inställningen vilar på så är den ändå problematisk. När jag lyssnar på företrädare för den så känns det inte som att de tänkt igenom den andra sidan av saken. Som i mycket vad gäller SD så blir det istället en slags ryggmärgsreflex: Partiet står för det ONDA och ska därför brännmärkas och utestängas. Demokratiaspekten kan man då bara bortse från. Men för mig är inte frågan så enkel. Exemplet med nazistpartiet syftar till att visa på var någonstans jag tycker att gränsen bör gå i normalfallet: Det bör röra sig om extrema och rent antidemokratiska åsikter: Grupperingar som vill störta både rättsstaten och den parlamentariska demokratin med allt vad som hör till den i form av åsikts- och mötesfrihet mm. Att börja diskutera särbehandling av riksdagspartier enbart för att vi tycker att deras åsikter är allmänt motbjudande är något helt annat.

För att komma vidare är det tydligt att vi behöver försöka klarlägga vad SD som parti egentligen står för? Är det verkligen rimligt att säga att det är ett parti som vilar på en rent rasistisk ideologi och inte vill tillerkänna alla människor samma värde? Jag tycker det finns två svar på frågan. Ett enklare som är NEJ och ett mer komplext som blir NJA. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Till skillnad från många andra motståndare skulle jag tro så har jag faktiskt läst igenom merparten av SD:s åsiktsförklaringar av olika slag. Precis som de statsvetare som yttrade sig i frågan efter intervjun med Jimmie Åkesson i SVT för en tid sen så anser jag att det är direkt felaktigt att beskriva partiet som fascistiskt eller än mindre som antidemokratiskt. SD är ett värdekonservativt parti som också bygger på en nationalism med exkluderande drag (vilket iofs alla typer av nationalistiska ideologier har, men det är en annan fråga). Det finns ingenting i partiets officiella politik som är rimligt att kalla för rent rasistiskt och ingenstans står det att någon skulle vara mer värd än någon annan på basis av sin etnicitet, religion eller något annat. De grundläggande demokratiska värdena accepteras utan invändningar. I denna, formella mening är svaret därför NEJ.

I praktiken är det förstås inte riktigt lika enkelt. Vad man skriver i officiella sammanhang och vad man skriver eller säger i mindre officiella är som bekant inte alltid samma sak. Partiet har ett idéhistoriskt arv som lindrigt uttryckt är besvärande och att åtskilliga av dess medlemmar och även dess företrädare har mer extrema åsikter som uttrycks mellan skål och vägg (eller när de tror sig befinna sig där) är väl belagt. Det är svårt att säkert veta hur mycket av partiledningens arbete för att få bukt med sådant som är ett resultat av politisk opportunism och hur mycket som faktiskt handlar om ett äkta uttryck för att rensa partiet på rena rasister. Personligen tror jag det är en kombination, för verkligheten är sällan så svartvit som vi ofta vill göra den till. I denna mer utvidgade betydelse blir det därför ett NJA på frågan. SD är fortfarande inte att betrakta som ett politiskt ”rumsrent” parti, även om jag tycker att partiet har rensat ut de allra värsta avarterna som fortfarande fanns kvar när jag inför valrörelsen 2002 uppmärksammade dem på allvar och började debattera mot sverigedemokrater i olika nätforum.

Man ska också vara medveten om att en del av de saker som skrivs som exempel på rasism blir det därför att vi har en förenklad bild av frågan och inte heller ser klart på var vi själva står. Låt oss ta frågan om papperslösas rätt till vård som exempel. Den anfördes som ett exempel i torsdagens debattprogram på SVT. Och det är riktigt att SD som enda riksdagsparti fortfarande är emot den lag som trädde ikraft i fjol. De är dock inte emot akuta vårdinsatser, alltså står de för ungefär det regelverk som gällde tidigare. Även om detta regelverk kritiserades under en debatt som pågick i flera år så hörde jag dock aldrig någon påstå att de partier som till en början var emot en förändring skulle vara ”rasistiska”. Och även om det finns skäl att vara misstänksam mot SD:s skäl att motsätta sig, så är inte frågan alldeles enkel. Att vara ”papperslös” är på sätt och vis en eufemism, eftersom det i grunden handlar om människor som visats illegalt i Sverige. Det finns även människor som inte är sverigedemokrater som ifrågasätter om inte den politik som bedrivs idag med rätt att gå i skola och få försök att aktivt avhysa personer som fått avslag på sin asylansökan bidrar till att dessa människor hamnar i ett slags limbo som bara gör deras situation värre i långa loppet.

Dessutom gäller lagen som bekant inte alla – personer från andra EU-länder har inte dessa rättigheter alls. Tittar man ännu lite djupare så blir det inte så längre självklart att man har rätt att peka med fingret och kalla någon ”rasist” enbart på den grunden att den vill exkludera en grupp från vissa rättigheter. Åtminstone inte så länge man själv i grunden accepterar att en nationell välfärdsstat med en reglerad invandring i sig själv är exkluderande och potentiell stänger ut många människor som kanske skulle vilja komma hit för att arbeta eller för att få ta del av svensk sjukvård och annan välfärd. Det är nog ytterst få även av SD:s belackare som vill att svensk sjukvård ska stå öppen och gratis för exempelvis rumäner, moldavier och andra från fattiga länder i öst. Eller att vi ska vara skyldiga att ge bostad och försörjning åt alla som vill bosätta sig i Sverige, oavsett hur många det är.  Det betyder inte att den som tycker att 50000 om året är en rimlig nivå inte är mer generös och medmänsklig än den som säger 500. Men det kanske ändå borde stämma till eftertanke om att man själv inte med nödvändighet äger den moraliska rätten att kalla andra för rasister eller anklaga dem för att inte respektera allas lika värde och rättigheter enbart på den grunden att man tycker olika om invandringspolitiken.

För min del blir slutsatsen av det jag skrivit ovan att SD – hur mycket vi än ogillar deras politik – inte kan anses stå för en politik som skulle stå så i konflikt med det vi kan anse vara grunderna för demokrati och människovärde att vi har rätt att införa en särbehandling av dem i relation till övriga riksdagspartier. Respekten för den representativa demokratin och de rättigheter som följer med den måste väga tyngre. Av de som röstade i riksdagsvalet 2010 lade 5,7% sin röst på SD. Vi behöver för den skull inte låta SD få minsta lilla inverkan på den förda politiken, för så fungerar parlamentarismen och så ska den fungera. Men dessa väljare måste få samma plattform för sitt parti som alla andra. Den offentliga sektorn är också en del av det offentliga, gemensamma rummet. Vi kan inte stänga ute Jimmie Åkesson och hans parti därifrån och med gott samvete ändå fortsätta kalla oss själva för demokratiska.

Men (för det finns fortfarande ett men): Betyder det att vi måste öppna räcka fram handen till Jimmie och hälsa honom välkommen ifall han råkar komma till just vår arbetsplats? Nej, det tycker jag inte är lika självklart. Särskilt inte om vi råkar vara vanliga medarbetare i organisationen, utan någon chefs- eller annan förtroendeställning. Om man nu tycker att SD står i motsats till allting man själv ser som goda värderingar så tycker jag att man har all rätt att lämna arbetsplatsen eller åtminstone inte delta aktivt när han kommer på besök. Man har också all rätt att ta ledigt och istället ordna en demonstration mot SD vid entrén till brandstationen, sjukhuset eller daghemmet. En ung SSU-tjej uttryckte detta på ett mycket klarsynt vis i SVT, även om jag inte höll med om hennes uppfattning i övrigt: Att protestera mot ett besök är lika mycket en del av den demokratiska friheten som SD:s rätt att avlägga besöket. Däremot har man inte någon rätt att fysiskt försöka förhindra besöket, för då har man satt sig över de fri- och rättigheter som demokratin handlar om och övergått till ren huliganism.

Vad jag personligen skulle göra om Jimmie kom till min arbetsplats? Stämpla ut och gå min väg. Det skulle jag å andra sidan troligen också göra om besökaren hetat Jonas Sjöstedt. 

Jag tänkte framöver ägna bloggen åt att berätta lite om människor som fascinerar mig. Så här dags på året, när nedräkningen mot årets stora händelse i den lilla subkultur jag är en stolt medlem av har startat på allvar, tyckte jag att det kunde passa att skriva några ord om Nigel. För de fåtaliga läsare som inte har en susning vad jag talar om är en liten ingress på sin plats. Subkulturen är Scrabble, bokstavsspelet som fler svenskar känner under namnet Alfapet, och det sociala liv med små och stora tävlingar och annat umgänge som pågår runt omkring det här i Sverige. Höjdpunkten i vår kalender är det svenska mästerskapet. Det spelas på eller alldeles intill allhelgonahelgen och brukar samla dryga 80 personer som i 3 dagar sitter djupt försjunkna över bräden, brickpåsar och ställ och grubblar över ord. Mitt liv bland brickorna har jag skrivit om i en helt egen blogg för 5-6 år sen. Är du till äventyrs intresserad av att botanisera i den, så hittar du den här: http://metrobloggen.se/wordnerd/

Nåväl, nu var det ju Nigel jag skulle berätta om. Nigel Richards. En 45-årig nyzeeländare som utan större diskussion kan utnämnas till världens bäste scrabblespelare på engelska. I en sport där slumpen trots allt spelar en hel del roll i det korta perspektivet i form av vilka brickor du och din motståndare drar ur påsen har han resultat som inte kan beskrivas på annat vis än otroliga. De senaste fem åren har han inte varit sämre än trea i någon tävling – och då har han ändå spelat en hel rad med fler än hundra mer eller mindre vassa motståndare. Han är regerande världsmästare (som för övrigt ska försvara sin titel senare i år i Prag). Han är också regerande amerikansk mästare, i sig en kombination som är extra imponerande av skäl jag återkommer till. Den tävlingen har han nu vunnit fyra år i rad, en prestation ingen annan varit i närheten av.

Ni som inte vet så mycket om den här märkliga världen ska veta att det inte är så att konkurrens saknas. Det nörderi vi ägnar oss åt i det svenska scrabblespelandet med ordpluggande och anagramträning är som en mild västanfläkt mot vad som pågår i det engelskspråkiga. Här finns hundratals vassa hjärnor som i många år vigt sin fritid och ibland även sitt liv åt att bemästra detta ädla spel. De har ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att studera ord, att lära sig att ”anagramma” fram dem ur bokstäverna på sitt ställ och att förkovra sig i spelets strategiska dimension som på många sätt är lika komplex som själva ordletandet. Men mot Nigel får de oftast sträcka vapen.

Men vem är då denne ordfantom? Han ser inte mycket ut för världen. En liten, närmast späd man iförd för stora glasögon och ett stort skägg som kontrasterar på ett märkligt vis mot hans i övrigt pojkaktiga yttre med den smala kroppen, det framåtkammade håret och de t-shirts han så gott som alltid bär. Inte gör han mycket väsen av sig heller. Han är inte ovänlig eller direkt avvisande, men söker heller inte kontakt med sina motspelare. Jag har sett bilder av honom efter stora turneringssegrar: Han ser närmast besvärad ut över att behöva stå på podiet och motta hyllningar. Efter en större turneringsseger bad tävlingsledaren honom att säga några ord om hur han kände. Nigels svar: I don’t know any. Ett något förvånande uttalande av en man som vid spelbrädet både kan och hittar fler ord än någon annan. Han säger inte särskilt mycket annars heller.

Nigel Richards under en match vid VM i Scrabble

Nå, han föddes väl å andra sidan in i ordens värld och spelade säkert Scrabble innan han kunde gå? Nej, det märkliga är att denne man som dominerat sporten under hela 2000-talet fortfarande vid 1990-talets mitt aldrig hade spelat ett parti Scrabble i hela sitt liv. Som liten visade han föga intresse för ord eller språk, istället var det siffror som fascinerade honom. Han klarade sig någorlunda i skolan, men var inte någon toppstudent. Böcker intresserade honom inte, fritiden ägnade han åt att spela olika tv-spel. Efter gymnasiet fick han visserligen ett stipendium till college, men han utnyttjade det aldrig. Istället började han ett ganska okvalificerat arbete på posten. På söndagarna spelade han kort med familjen. Hans förmåga att hålla reda på vilka kort som spelades gjorde snart att det blev alldeles för ojämnt. Hans mamma kom då på idén att växla till Scrabble istället. Där borde oddsen vara jämnare: Nigel hade inte varit särskilt framstående i engelska i skolan och han stavade dessutom rätt dåligt.

Tyvärr för Nigels mor så gick det inte som hon planerat. Han fascinerades av spelet och blev snabbt omöjlig att rå på. Samtidigt började han studera ordböcker. Mindre än två år senare dök han upp på de nyzeeländska mästerskapen. Och vann. Den första tävling han någonsin spelat. Omständigheterna runt omkring förtjänar också att nämnas. Nigel har förutom Scrabble ytterligare ett stort intresse: Att cykla. Han tar långa cykelturer så gott som varje dag och gör gärna långturer på åtskilliga mil på helgerna. Dagen innan tävlingarna slutade han som vanligt på sitt dåvarande arbete vid klockan fem. Sen satte han sig på cykeln och cyklade till staden där tävlingen skulle äga rum. Hela kvällen. Hela natten. I dåligt väder. Han anlände till spellokalen vid sjutiden nästa morgon. När tävlingen var slut och han hade vunnit på söndagseftermiddagen satte han sig på cykeln igen och trampade samma sträcka hem. Han avböjde erbjudanden om lift.

Några år efter Nigels genombrott förvånade han både sin familj och medtävlare genom att plötsligt meddela att han skulle flytta utomlands. Till Kuala Lumpur. En affärsman med Scrabble som sitt största fritidsintresse hade erbjudit Nigel ett arbete med specialvillkor som skulle ge honom möjlighet att vara ledig mer för att spela olika tävlingar runt om i världen. Inte minst i Asien är Scrabble faktiskt en ganska stor sport i flera länder, trots att många av utövarna är förvånansvärt dåliga på att konversera på engelska eller ens förstå en lite mer komplicerad engelsk text. Men orden kan de. Exakt vad han arbetar med har inte ens hans familj fullt klart för sig. Nigel är inte så meddelsam om sina personliga förhållanden alla gånger. Något med TV-nätverk på hotell eller så. Nigel gillar inte kryddstark mat och Kuala Lumpur med omgivningar är inte precis idealet för en passionerad cyklist som gillar att vistas mycket ute i naturen. Men han har blivit kvar. Och han sysselsätter sig med de få saker i livet som intresserar honom. Nigel har ingen TV eller radio och intresserar sig inte för nyheter eller trender. Hans personliga vanor måste beskrivas som asketiska: Han är vegetarian och varken röker eller dricker. Hans intresse av att umgås med andra människor är mycket begränsat, även om de få som känner honom litegrann säger att han inte är osocial. Den allra mesta tiden tillbringar han i sitt eget sällskap.

Vad är det då som gör Nigel så unik vid scrabblebrädet? Svaret är de många orden. Den ordlista man spelar efter internationellt innehåller omkring 150 000 ord som är upp till nio bokstäver långa. Dessutom finns över 100 000 till som är upp till femton bokstäver, vilket är det längsta man kan lägga. En stor del av dem är obskyra: Föråldrade uttryck, udda valutor, facktermer som ytterst få engelsktalande behärskar eller ens känner till att de existerar. Många spelare har ägnat enorm energi åt att lära sig så många av dessa som möjligt. Ingen har kommit längre än Nigel. Han har en egenskap som är ovärderlig: Ett fotografiskt minne. Det fungerar visserligen bara om han läser något, att höra ett ord fäster inte. Men läser han, ja då sitter det. Inte bara enskilda ord, han kan ur minnet plocka fram hela sidor ur ordlistan eller särskilda listor med ord som har särskilda egenskaper. Och inte bara det: Han kan med i princip perfekt precision hitta orden bland brickorna på sitt ställ genom att arrangera om dem. Eller ”anagramma” som vi som spelar säger. Det gör att han är fruktad och närmast betraktad som oövervinnelig även bland spelare som själva har en ordkunskap som vi vanliga dödliga skulle betrakta som helt osannolik. Det gör att han kan hitta och spela ord som CHLORODYNE och SAPROZOIC. Prestationen blir ännu större när man betänker hans återkommande framgångar i de amerikanska mästerskapen. De har en annan ordlista, vilket betyder att han varje gång han spelar där måste ”tänka bort” drygt 40000 ord, samtidigt som ett antal andra tillkommer. De flesta spelare drar sig för att växla mellan ordlistorna på grund av detta. Inte Nigel. Han verkar inte ha minsta problem att hålla isär dem. Fast egentligen tycker han att det är ganska tråkigt att plugga ord, säger han i en av de ytterst få intervjuer han ställt upp i. Normalt undviker han journalister så mycket det går.

Gläds han då åt alla sina segrar han radar upp år efter år? Blir han frustrerad när det någon gång går lite sämre i några matcher? Det märkliga är att han bryr sig föga eller ingenting om hur det går. Hans attityd till hela spelandet är närmast att betrakta som zenmässig. Han är där för den intellektuella utmaningen i själva spelet. Om han vinner eller förlorar är honom i prinicip likgiltigt. Han visar inga känslor. Ingen ilska eller ens irritation när han drar så dåliga brickor att han faktiskt förlorar. Men heller ingen glädje när han vinner. Han är alltid lugn och artig. Men samtidigt orakelmässigt sluten. Det enda som kan bringa honom ur fattningen, sägs det, är när han blir attackerad av journalister eller de skaror av fans som – hur otroligt det än må låta – förekommer på en del tävlingar i Asien.

Nigel deltar aldrig i några middagar eller andra sociala aktiviteter under tävlingar. Här ställde han ändå upp på ett s.k Scrabble Mugshot.

Man skulle väl ändå vilja veta vilka känslor och tankar som rör sig i huvudet på Nigel Richards, i hans ensamma, munkliknande tillvaro där den lediga tiden i stort sett tillbringas på två olika vis: På cykeln eller vid en ordlista eller ett scrabblebräde. Saknar han ändå inte mer av mänsklig kontakt? Är han lycklig i ordets mer konventionella mening? Jag misstänker att vi aldrig kommer att få något svar på de frågorna. Av det enkla skälet att Nigel inte kommer att förse oss med några. Hur många fler tävlingar och titlar han än vinner. Kan vi förstå honom bättre då på något vis, utifrån? Man skulle naturligtvis kunna diskutera olika, tänkbara diagnoser på honom. Men vad skulle det tjäna till egentligen? På vad sätt skulle vi begripa mer om människan Nigel genom att sätta en diagnos på honom som i princip bara är en etikett för det vi redan tycker oss ha observerat. En rent intellektuell rundgång, ett cirkelresonemang. Nej, jag har inte skrivit denna bloggpost för någon kvasipsykologisk analys. Jag tycker vi helt enkelt låter honom vara den han verkar vara: En speciell människa som verkar ha hittat sig ett liv som han åtminstone inte verkar vantrivas med att leva. Och vi låter Nigel själv få sista ordet om spelet och tävlandet:

"I'm just here for a bit of fun. Everything else is a bonus."

Svensk polis har upprättat invecklade släktträd med både småbarn och avlidna i något ytterst oklart syfte. Därtill med olika anteckningar om de enskilda personerna som alla har det gemensamt att de tillhör eller åtminstone är associerade till den etniska gruppen romer. Det är svårt att tro att det sant. Nästan ännu svårare är det att begripa vad man har kunnat tro sig ha för nytta av alla dessa uppgifter i ett brottsbekämpande syfte. Det hade varit illa vilken etnisk grupp det än handlat om. I fallet med romerna är det närmast katastrofalt och vittnar om en skrämmande brist på insikt eller intresse för historien. Jag förstår om människor vars släktingar spårades upp och mördades av nazistregimen bland annat med hjälp av tidigare upprättade register över zigenare (som man då sa) i olika länder upplever detta som fasansfullt. En redan tidigare i många stycken problematisk relation mellan gruppen och det officiella, svenska samhället lär knappast bli bättre av detta.

Ibland kan dock en alldeles rättmätig upprördhet över något göra att vi inte ser att det kan finnas ett ännu större problem bakom. Inte minst i det här fallet. Jag är lite rädd att det hela kommer att reduceras till en fråga om offentlig rasism mot en folkgrupp. Men dessvärre handlar det här inte bara om det.

Många saker som väcker vår moraliska indignation har – förstås – också en juridisk dimension. När man är upprörd är det inte alltid lätt att hålla isär de båda. Man har all rätt att bli förbannad på saker man tycker är åt helvete fel. Det är dock klokt att försöka komma ihåg den rättsliga sidan av saken också. De flesta debattörer idag har utgått från att polisen helt enkelt har begått ett solklart lagbrott som ägnat sig åt att göra en ”etnisk registrering” av helt oskyldiga människor. Underförstått: Här gäller bara att spåra upp de skyldiga, straffa dem och kanske om möjligt också kasta ut dem. 

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt, för även om nog mycket tyder på att det här fallet har gått över gränsen så är inte gränsen så solklar eller knivskarp som man kanske önskar sig. Polisens rätt att utföra olika typer av registrering och databehandling i sin verksamhet regleras i dels den allmänna Polisdatalagen (2010:361) och dels i specialförfattningar som Lagen om polisens allmänna spaningsregister (2010:362). Det torde framför allt vara den senare som är intressant här.

Polisen har som ett led i sin allmänna, brottsbekämpande verksamhet rätt att samla in och registrera uppgifter även om personer som inte för tillfället eller överhuvudtaget är eller har varit formellt misstänkta för något brott! Det räcker att man har någon typ av relation till en person som på något vis har tilldragit sig polisens intresse i någon brottsutredning eller spaningsverksamhet. Vi talar då om den lägsta misstankegraden; ”kan misstänkas”. Till skillnad från de högre misstankegraderna som man måste delge den misstänkte, så finns ingen skyldighet för polisen att informera personerna om vad som pågår. Registreringen måste visserligen rent allmänt följa bestämmelserna i Personuppgiftslagen (PUL). Det betyder dock inte att det finns något generellt förbud mot att i registret lägga in uppgifter om etniskt ursprung, politiska åsikter, sexuell läggning eller liknande. Det lagen säger är att man inte får registrera personer ENBART på denna grund. Vi kan alltså dra den för en del kanske både förvirrande och chockerande slutsatsen att det inte utifrån lagtexten går att direkt hävda att det är olagligt att upprätta ett sådant register som det här varit fråga om.

Tittar man närmare på det, så ser man ändå att här med all säkerhet har begåtts grova hanteringsfel. I den här rapporten (http://www.sakint.se/Uttalande-kaensliga-personuppgifter-i-ASP-slutlig-130214.pdf) kan man t ex se att nämnden påpekar att formuleringen att det ska vara ”absolut nödvändigt” om uppgifter om t ex etnisk tillhörighet registreras innebär att en mycket noggrann prövning måste göras i det enskilda ärendet. Uppgiften får inte heller användas som sökbegrepp i registret. Redan det sättet som denna ”fil” som man så kreativt kallade den namnsattes torde kunna bryta mot detta.

För den som kan lite om juridiskt fikonspråk så är det också uppenbart att förbehållet ”särskild betydelse” för att få registrera även personer som inte är misstänkta uttrycker ett ganska strängt krav från lagstiftarens sida. Jag har inte läst propositionstexten, men jag kan tänka mig att man t ex har avsett personer som på goda grunder antas ingå i ett nätverk som sysslar med brott, även om just den personen inte är misstänkt för något konkret. Att formuleringarna skulle tillåta en allmän registrering av en hel släkt bara för att polisen anser sig ha nytta av att veta allas inbördes relationer ser jag som helt uteslutet. Möjligen om det handlade om en mer begränsad grupp personer och riktigt allvarliga brott. Nu vet vi inte vilka personer i gruppen som verkligen har varit misstänkta för något och i så fall för vad. Jag ser dock inget skäl till att tro att det skulle handla om någon grov, organiserad brottslighet eller misstänkta terrornätverk, för sådant har jag inte ens hört de mest fördomsfulla beskylla denna grupp för. Snarare brukar det ju handla om småbrott som stölder och bedrägerier när gruppens eventuella kriminella överrepresentation diskuteras.

Nu närmar vi oss pudelns kärna. Vad den består av?

• Vi har här en lagstiftning som tillåter eller kan tillåta omfattande uppgiftsinsamling och registrering även av personer som inte själva är misstänkta för någonting. Redan lagen i sig själv innehåller betydande problem med sina vaga formuleringar som kan lämna öppet för både många olika tolkningar och tänkbara kryphål för att lagra grovt integritetskränkande information i syften som kanske inte alltid är helt glasklara
• Till det kommer att polisen åtminstone i Malmö förefaller ha haft mycket dåliga rutiner och kontroll runt hur lagen de facto tillämpas av enskilda polismän. Hela idén med att försöka komma runt bestämmelserna genom att inte lägga in uppgifterna i själva registerapplikationen, utan spara dem separat i en ”fil”, är ytterst suspekt. Den gör bara uppgifterna ännu lättare att sprida och använda på ett felaktigt vis och ännu svårare att kontrollera. Nämnden vars rapport jag länkade ovan har gjort en granskning av det officiella registret och där hittat en del att anmärka på, om än inte några riktigt allvarliga brister. De har inte kontrollerat vare sig den nämnda ”filen” eller några andra, halvofficiella sammanställningar med persondata som kan vara mer eller mindre på drift på olika ställen inom våra polismyndigheter. Hur skulle de ha kunnat det när de inte ens känt till deras existens?

Därför vore det olyckligt om det här reduceras till att enbart bli en fråga om rasism riktad mot en etnisk grupp. Det är mycket möjligt eller rentav troligt att enskilda polismän har styrts av förutfattade meningar när man påbörjade datainsamlingen. Kanske är det också en överdriven nitiskhet och enskilda individers förtjusning i att samla på sig data som ekorrar som fått registret att växa bortom alla breddar. Men det viktigaste – även om alla som oskyldigt hamnat i registret förtjänar en uppriktig ursäkt – är att gå till botten med hur polisen arbetar med personregistrering i sin spaningsverksamhet och se till att man har mycket tydliga och stränga riktlinjer för när, på vilka grunder och naturligtvis var information får samlas in och lagras. För det här kan garanterat missbrukas även i sammanhang som inte har det minsta med rasism eller ens stereotypa föreställningar riktad mot en viss folkgrupp att göra. Sen är det nog också dags att ha en allmän debatt om själva lagen och om den behöver bli tydligare och skarpare i sina avgränsningar. Den frågan är inte lätt att besvara, för det kommer aldrig att bli lätt eller enkelt i en rättsstat att göra avvägningen mellan behovet av att bekämpa brottslighet och att skydda den personliga integriteten. Just därför är frågan så viktig att ställa!

Ett säkert tecken på att en debatt håller på att kantra är när deltagarna i den alltmer övergår till svepande formuleringar, slutar att bemöta varandras argument och tillverkar halmgubbar.  Dessvärre känns det som att diskussionen kring rasism i det svenska samhället som pågått ett tag och nu blossade upp igen i media med anledning av Omar Mustafa-affären hamnat där väldigt snabbt. Jag har den senaste veckan läst ett ganska stort antal artiklar och debattinlägg från personer med olika uppfattningar.  Såvitt jag kan bedöma är så gott som alla människor som jag skulle beskriva som folk med åsikter i en låt vara bred, men ändå politisk mittfåra. Någonstans kanske från socialdemokrater till vänster i partiet till folk med vanliga, allmänborgerliga värderingar som i grunden är positiva till ett öppet och integrerat samhälle där människor med många olika bakgrunder ryms. Ändå är åsikterna väldigt polariserade och även personer som tillhör samma politiska parti står helt uppenbart mer eller mindre främmande för varandras syn. Personer som normalt brukar göra gemensam sak i att ta avstånd från såväl rasism och främlingsfientlighet som religiös extremism och intolerans står nu nästan på varsin sida av en barrikad och skriker åt varandra.  Jimmy Åkesson och hans partivänner sitter förmodligen och myser; de har inte ens behövt sticka ut hakan själva i debatten.

Gellert Tamas publicerade en krönika i gårdagens DN. Den har många poänger, men går också bort sig. När Tamas tar upp migrationsministerns dumma uttalande för ett tag sen skriver han:

Några veckor senare följde migrations- minister Tobias Billström upp sin regeringskollegas uttalande genom att dela in Sveriges befolkning i goda ”blonda” och i de onda, kallhamrade typer som ”inte alls är blonda och blåögda”.

Det där är en närmast klassisk halmgubbe – eller straw man som det ju heter på engelska. Tamas tillskriver Billström påståenden han inte alls gjort och angriper sedan dem. Tamas kan naturligtvis som vi andra spekulera om Billström innerst inne hyser icke rumsrena åsikter om personer med annan etnisk bakgrund än honom själv. Uttalandet var som sagt korkat och jag förstod inte poängen med det alls. Men varken jag eller Tamas har någon som helst grund för att påstå att Billström generellt vill dela in Sveriges befolkning i blonda svenskar och övriga, än mindre att han skulle se på den första gruppen som ”god” och den andra som ”ond”. Det är så onödigt och dumt, för Tamas är en så skicklig skribent och har tillräckligt med ammunition för sina egna argument och behöver inte ta till sånt här.

I diskussionen om strukturell rasism har det inte varit mycket bättre.  I de bloggar och krönikor jag läst tycker jag att båda parter målar upp en nidbild av varandras åsikter. De som är tveksamma till begreppets giltighet menar att förespråkarna påstår att precis hela samhället genomsyras av rasism precis överallt. Begreppets försvarare menar å sin sida att motståndarna i princip förnekar alla inslag av rasism utom hos korkade, enskilda individer.  Förde man ett mer sansat samtal skulle man förmodligen upptäcka att man inte skiljer sig åt så mycket när det kommer till vad som händer och sker där ute i den konkreta verkligheten. Men av någon anledning är det viktigare att försvara sitt eget perspektiv med näbbar och klor. Man kan tycka att det borde vara möjligt att se att båda synsätten innebär ett perspektiv där vissa aspekter betonas och andra negligeras och att båda har sina fördelar och problem. Varenda student som läst en grundkurs i forskningsmetodik eller vetenskapsteori vet att bias är en reell fara i varje vetenskaplig studie: När vi försöker applicera en tolkningsmodell på något så blir vi lätt benägna att just tolka i ljuset av det som modellen säger och att se det som stödjer vår teori, men avvisa andra, alternativa förklaringar.

När vi väljer ståndpunkt i en fråga så skjuter vi oftast mer eller mindre omedvetet bort de aspekter av verkligheten som inte stämmer så bra med det vi tycker. Går vi sen in i en diskussion med någon som tycker tvärtom så tenderar vi att bara bli ännu mer avvisande.  Det känns som att det här är extra sant i frågan om Omar Mustafa och hans avgång.  Mitt intryck av de flesta inlägg jag läst är att personen egentligen – i grunden eller från början – är medveten om att frågan är mångbottnad och att det finns saker som talar både för och emot.  Visst blev det ett drev och visst tillskrevs han åsikter och ståndpunkter som det saknades grund för att anta. Visst måste man medge att det finns ett stort värde i att en person som Mustafa får en politisk plattform; att det kan bidra till att ännu fler muslimer tar till sig ett synsätt i ett antal viktiga frågor som stämmer bättre överens med de värderingar som en stor majoritet av den svenska befolkningen i övrigt hyser. Visst måste det också finnas en tolerans för tidigare begångna misstag och visst måste man ha förståelse för att det kan vara svårt för en person i hans ställning att ta helt öppet om sin personliga ståndpunkt i vissa frågor. Men det finns förvisso också flera allvarliga invändningar mot hans lämplighet.  Förutom inbjudningarna av mycket tvivelaktiga personer hade han faktiskt själv gjort flera tidigare uttalanden som kändes svåra att förena med värderingarna hos det partiet han skulle företräda. Han och hans organisation verkar ha kopplingar till personer och organisationer som det finns all anledning att se mycket kritiskt på. Det fanns faktiskt mer än indicier på att det förelåg en värderingskonflikt här som hade kunnat bli mycket problematisk. Dessutom har man bl.a på Newsmill och i DN kunnat läsa flera kritiska eller mycket kritiska artiklar från andra muslimer som inte alls anser att han är någon lämplig företrädare för Sveriges muslimer. Det borde stämma till lite eftertanke hos alla oss som deltagit i debatten om hur svår frågan är och erkänna att de som kommit till en annan slutsats än vi själva faktiskt också har fog för sin åsikt.

Varför bråkar då människor med i grunden hyggliga och vettiga åsikter med varandra istället för att ta upp kampen mot riktiga rasister (som finns i alla kulörer och etniska bakgrunder även här i Sverige) och fördomsfulla, intoleranta människor som dessutom på olika vis vill påtvinga andra sin egen inskränkthet? Ja, om jag det visste.  Dessvärre får jag en känsla av att den polarisering som funnits länge mellan oss och ”de andra” – personerna som verkligen är invandrings- och islamfientliga – håller på att sprida sig. Mönstret att den ena sidan anklagar den andra för att vara okunniga och intoleranta rasister, medan den andra svarar med att de andra är naiva, ”PK” och likgiltiga för vårt lands framtid tycker jag nu kan skönjas även när inga Sverigedemokrater deltar. Det finns en tendens som jag upplever som otäck att faktiskt klistra rasist- och islamofobistämplar väldigt lättvindigt. Å andra sidan är jag medveten om att andra faktiskt lånar av vokabulären på Flashback och Avpixlat när man tycker att debattörer drivs mer av en vilja att stå på den ”goda sidan” och försvara de utsatta än att se lite mer hur saker och ting förhåller sig och att det faktiskt finns problem som inte går att snacka bort och som man måste få snacka om. Det är en oroande utveckling, för det enda den kan leda till är att debatten begränsas  och blir ännu mer polariserad och att kanske ännu fler människor driver över mot de åsikter som Sverigedemokraterna m.fl representerar.

Vi som inte vill ha den utvecklingen borde alla anstränga oss att föra en mer konstruktiv dialog framöver.

Så har Socialdemokratiska arbetarpartiet fått en affär på halsen igen. Förmodligen i det vällovliga syftet att öka mångfalden också i partiets absoluta ledning valde man på förra veckans partikongress in den blott 28-årige Omar Mustafa från Stockholm. Mustafa har gjort lite av en dubbel kometkarriär: Via en ledarpost i Sveriges Unga Muslimer (SUM) blev han ordförande i Islamiska Förbundet för några år sen och via en styrelsepost i Socialdemokraternas förening för Stockholms stad så blev han alltså invald i partistyrelsen. Som suppleant visserligen, men det är givevis inte kattskit ändå.

Tyvärr för Mustafa så dröjde det inte mer än ett par dagar innan en storm seglade upp kring hans agerande som ordförande i Islamiska förbundet. Han hade till olika arrangemang bjudit in personer som gjort sig kända för kontroversiella uttalanden om både judar och homosexuella. När han ombads förklara och motivera detta så ville han inte göra någon direkt avbön (eller pudel som det numer brukar heta), utan talade om vikten av dialog med olika personer. Därmed lät sig varken kritiker eller media nöja, utan drevet har fortsatt under några dagar. Idag kom så en markering från partiordföranden Löfven: Det är inte möjligt för Omar Mustafa att ha kvar sitt ordförandeskap OCH samtidigt ha kvar sitt uppdrag i sossarnas partistyrelse. 

När ett drev runt en händelse eller någon persons beteende rullar på händer det ibland att det skymmer större och viktigare frågor runt personen eller det denne representerar. Precis så har det blivit i det här fallet tycker jag. Det intressanta i det här fallet är inte om en ung man visat dåligt omdöme vid val av gästtalare på en konferens, än mindre att han i stundens hetta twittrar om att skicka JAS-plan till Israel. Huvudfrågan är istället: Vad är egentligen Islamiska förbundet och vad står det för? Är ett engagemang i föreningen i linje med att inneha en förtroendepost i Socialdemokraterna, eller för den delen något annat politiskt parti som står bakom det vi numer betraktar som grundläggande värderingar kring allas lika värde, jämlikhet och frihet i en sekulär rättsstat? Det framstår som svårbegripligt att ingen i sossarnas ledargarnityr verkar ha ställt sig den frågan förrän nu, i elfte timmen och under galgen.

Det är inte jättesvårt att bilda sig en uppfattning om Islamiska förbundet, de har en hel del material tillgängligt på sin hemsida där man kan läsa. Under rubriken Om förbundet presenteras en punktlista där man sammanfattar vad man står för. Det finns inget riktigt kontroversiellt där, men några saker hade kanske jag ändå velat ha en dialog med Mustafa om ifall jag nu hade varit med i sossarnas valberedning:

• att Islam innebär en total levnadssätt som behandlar livets olika aspekter.
• Det här är ju en av de egenskaper hos Islam som brukar tas upp när man diskuterar svårigheter med att anpassa religionen till ett modernt, sekulärt samhälle. Den har en ambition att reglera alla delar av livet och gör inte någon åtskillnad mellan det privata och det offentliga eller det religösa och det offentliga. Vad betyder det här i praktiken? Om en person som hade en hög post i Jehovas Vittnen eller Livets Ord som hyser liknande idéer skulle bli ledamot i partistyrelsen skulle vi säkert inte rygga för att ta en debatt om detta, så varför göra det här?
• att vi tror på dialog, idéutbyte och samarbete med alla, så länge detta inte strider med Islamiska tron.
• De flesta av oss tycker nog att det finns en gräns för när dialog och samarbete är möjligt, men när det skrivs som ett förbehåll på religös grund så tycker jag att det är en högst relevant fråga att veta var Omar Mustafa anser att gränsen går för honom själv som muslim när han agerar för sitt parti.
• att vi följer medelvägen i Islam och förkastar all form av våld, överdrift och extremitet
• Det låter bra vid ett ytligt påseende, men vad är "medelvägen"? Mina kunskaper om Islam är inte så stora, men såvitt jag kan begripa innebär det inte någon KG Hammarsk syn på Islams stöttepelare, utan tvärtom en ganska konservativ och bokstavstrogen tolkning av Islam i det stora hela. Redan här borde frågor om organisationens och Mustafas egen syn på frågor runt exempelvis jämlikhet eller homosexuellas rättigheter bli högst relevanta att ställa.

Går man sen lite djupare in på sidan så hittar man ett gäng PDF-filer där förbundet försöker förklara sin syn i olika frågor som har med Islam att göra. I dokumentet "Tjugo grunder" hittar man som nr 10 denna:

10. Att erkänna Allahs existens och tro på Hans enhet, att upphöja honom är den mest grundläggande
tron i islam. Vi tror att koranen och den autentiska sunnah beskriver Allahs egenskaper och namn.
Vi tror på alla koranverser utan att förneka någon del eller tolka någon utav dem själva.

Detta uttrycker en bokstavstolkning av Islam och med den följer självklart flera problem. Vad innebär det t ex när det gäller synen på homosexualitet. Kan en person som anser sig vara en rättrogen muslim enligt dessa principer överhuvudtaget acceptera den syn på homosexuellas likaberättigande som Socialdemokraterna står för? För att åter dra en parallell till kristna grupper med motsvarande syn på religösa urkunder så skulle åtminstone jag allvarligt ifrågasätta om en pingstkyrkopastor var lämplig som t ex socialminister, oavsett partipolitisk färg. Jag kan inte se varför man ska ha en annan syn på det hela bara för att personen det gäller råkar vara muslim.

Sen har vi dokumentet Den muslimska familjestadgan, del 1 (det finns ingen del 2 publicerad). Här hittar vi bland annat:

Artikel (7)
Skillnaderna i speciella ansvarområden
Skillnaden mellan mannen och kvinnan i deras karaktärer, talanger samt specifika fysiska och
psykologiska förmågor ger ingen högre status än den andre. Denna skillnad är snarare krav för
personens möjlighet att utföra specifika, vitala livsplikter som den andre inte kan utföra. Detta
är den naturliga tendensen som Allah har bestämt för mänskligheten.
Kvinnor med deras känslor, mjukhet samt feminina sida är källan till stabilitet och social lugn
för män och deras familjer. Med hennes naturliga instinkt och oändliga tålamod i graviditeten,
födseln samt moderskap, ser hon efter barnen och omvårdar dem genom att amma och uppfostra dem samt delta i alla deras angelägenheter. Å andra sidan är mannen med hans
styrka, kontinuerliga uthållighet samt möjligheten att utföra hårt arbete, ansvarig för
uppehället, satisfiera familjens behov samt se efter och skydda dem.

När svenska män uttalar liknande åsikter kallas de med rätta för stockkonservativa, gubbslem och annat. Man kan väl utan att använda överord konstatera att det finns vissa krockar mellan det som skrivs här och modern, socialdemokratisk familje- och jämställdhetspolitik.

Artikel (11)
Förbjudet av unioner som inte godkänns av sharian”Sharia-tillåtna giftermål” är det enda sättet som tillåts för mannen och kvinnan att ingå
äktenskap, och det är den enda grunden till bildandet av en familj.
Islam förbjuder alla andra unioner mellan män och kvinnor, även om de falskt kallas giftermål
och den förbjuder också alla saker som leder till sådana relationer.

Vill Mustafa och hans organisation upphäva sambolagen? 

Artikel (14)
Familjens betydelse och nödvändigheten att ha en familjeledare
Familjen, en grupp människor, består av en man och en kvinna, är grundstenen samt den
primära sociala enheten i samhället, och familjen är samhällets pelare. Hur få eller många
antalet familjemedlemmar än når så är de alltid sammanbundna av känslomässiga, sociala
samt finansiella relationer och alla familjemedlemmar ordnas enligt ett system av rättigheter
samt skyldigheter. Pågrund av detta, är ledarskap essentiellt för en oproblematisk skötsel av
familjens affärer och detta ledarskap är qiwaamah som anförtrotts åt männen. Det är en
administrativ position och regleras av heliga koranen samt profetens (fred vare med honom)
sunnah.

Det ironiska är att många av de mest envetna islamofoberna på Flashback och andra nätforum hyser exakt dessa åsikter. Vi tar avstånd från deras mossiga syn med rätta - men hur ser vi på Mustafa och alla andra muslimer som ställer sig bakom idéer som dessa? 

Artikel (16)
Bevarandet av den mänskliga rasen
Enligt islamiska sharian är familjens primära mål att bevara den mänskliga rasen, att sprida
civilisationer över jorden samt att ärva föregående generationer. Allah skapade sexuella begär
i människans kropp eftersom det är den naturliga (lagenliga) metoden till förökning.
För att uppnå detta mål, begränsar sharian accepterade giftermål till giftermål mellan mannen
och kvinnan och således är det förbjudet att ingå andra former av unioner utanför sharians
accepterade former. Likaså är homosexuella relationer som inte leder till avkommor också
förbjudet och preventivmedel är heller inte tillåtet utan båda parters samtyckte.

Jag utgår från att Omar Mustafa står bakom detta, något annat vore ju konstigt eftersom han är förbundets ordförande. Hur detta skulle gå att kombinera med en hög förtroendepost i Socialdemokraterna har jag svårt att begripa och uppenbarligen har till slut även sossarna själva förstått galoppen. Men varför i hela friden verkar ingen ha funderat innan valet i dessa banor?

Det finns som jag skrev i inledningen en fullt begriplig och ur alla synvinklar rimlig vilja att inkludera fler människor från minoritetsgrupper i de politiska partierna eller i samhällets organisationer överhuvudtaget. Vi har idag en stor mängd muslimer i vårt land och de är här för att (i de flesta fall) stanna. Det ligger i allas vårt intresse att vi kan leva tillsammans i harmoni och ömsesidig respekt och tolerans. För att nå dit måste båda parter vara villiga att lyssna och förstå varandras utgångspunkter och bakgrund. Det är dock inte nödvändigtvis detsamma som att vi ska acceptera att parallella men oförenliga värdegrunder permanentas i samhället eller att värderingar vi inte skulle acceptera från etniska svenskar på förtroendeposter eller offentliga uppdrag accepteras bara för att personen är muslim. Vi har utan tvekan ett problem med att även det "moderata" Islam på vissa punkter står för värderingar och åsikter som vi inte vill tillåta att de får genomslag i vårt moderna samhälle. Att det är så kan ha flera förklaringar och kanske kommer utvecklingen att gå i en positiv riktning på snabbare tid än vi tror. Dialog är att föredra, men dialog är inte detsamma som att vi kan acceptera vad som helst. Jag kan inte se att Omar Mustafa är en lämplig företrädare för vare sig Socialdemokraterna eller någon annan anständig politisk organisation så länge han står bakom de åsikter som uttrycks i hans förbunds manifest. Vill någon kalla mig för islamofob för den ståndpunkten så bjuder jag på det.

Häromdagen på jobbet vräkte jag ur mig något i stil med ”några av de aktiviteter vi har i pipen”.  Just när jag sa det reflekterade jag inte över mitt eget ordval. När jag nu satt mig ner för att skriva en liten bloggpost om floskler dök repliken däremot upp ur bakhuvudet. Varför hoppade den ut ur min mun? Jag, som egentligen föraktar användandet av diverse managementfloskler och gärna vrider mig lite i obehag på stolen när chefen tre pinnhål upp talar om ”resor” och ”utmaningar” på avdelningsmötet.

Språket är människans kraftfullaste verktyg.  Det är en arena för så många av våra behov.  Att lösa vardagsbestyren. Att knyta och bevara kontakter. Att få igenom sin vilja. Att uttrycka tillhörighet. Att få utlopp för sin kreativitet. Att dölja sin osäkerhet. Att tydliggöra innehållet i sina tankebanor för sig själv. Att briljera och imponera på andra. Och en massa andra saker också. Det är lättare att tala om vad språket inte är. I varje fall är det i denna mångfald av syften som vi ska leta efter orsaken till vår förkärlek för floskler. Jag tror nämligen inte att det är så enkelt som nidbilden säger: En människa som försöker verka märkvärdig genom att svänga sig med en massa ord och uttryck som ”låter bra” och visar att hen hänger med i trenderna.

Låt oss dock börja från grunden, med etymologin. Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) definierar floskel kort och gott som ’tom fras’ och tillägger att ordet mest förekommer i plural. Ordet är bildat av latinets flosculos som ordagrant betyder ’liten blomma’, men som också stod för tänkespråk eller sentenser. EIler blomsterspråk: Att snirkligt och vackert men med mer yta än innehåll lägga fram någonting för sina lyssnare. I svenskan är ordet belagt åtminstone sen 1700-talets slut. För nästan 200 år sen skrev till exempel den store Esaias Tegnér:  ”Denna underrättelse är .. utsmyckad med sökta antitheser och andra rhetoriska floskler.”  Jag får lov att erkänna att jag inte vet mycket om vad som ansågs vara floskler på den tiden. Man kan dock lugnt utgå från att det såg ganska annorlunda ut. Medan dagens floskler ofta föds inom ekonomin eller sådant som har med mellanmänskliga relationer att göra så bör det på Tegnérs tid snarare ha handlat om sådant som nationalism, hjältedyrkan och allmän kulturell förfining. Däremot födde säkert då som nu aktuella frågor och trender inom dagspolitiken mer än en tämligen tom fras som gick från mun till mun och blev ännu mer urvattnad på vägen.

Med tanke på språkets mångsidighet och många syften så vore det konstigt om floskler var en avgränsad företeelse i språkets värld. Så är det förstås inte heller. Floskeln har flera kusiner och åtminstone jag är inte man att göra några exakta gränsdragningar mellan dem. Allra närmast ligger väl klyschorna (eller klichéerna) och modeorden.  Men också fikonspråk, eufemismer och plattityder har ett tydligt släktskap och säkert är det många gånger samma jordmån de gror i och skjuter upp som ett slags språkets sega ogräs. För trots att alla verkar rörande överens om hur oönskade de är så fortsätter de att frodas. Och sprida sig. Uppstår ett nytt område att kommunicera om så finns de snart där också. Som vanligt har vi dock en tendens att vara hemmablinda och har lättare att se andras språkliga fånigheter än våra egna. Personalchefen kanske med rätta tycker att fackklubbsordförandens brandtal vid förhandlingsbordet om ”rättvisa löner” är en floskel (för vad är egentligen definitionen på vad som är rättvist och hur ska man kunna avgöra i relation till vad som den ena eller andra lönen är rimlig). När han själv besvarar brandtalet med att ”i grunden måste marknadskrafterna styra” så är han dock knappast mindre floskelartad själv i sitt ordval.  Floskler finns i alla politiska läger och den som förmår göra sig tillfälligt politiskt färgblind och bara lyssna efter innebörden och det faktiska innehållet i det som sägs lär nog upptäcka att ingendera sidan är bättre eller sämre än den andra. Däremot varierar förstås de enskilda politikernas förmåga att uttrycka sig med eller utan floskler.  För att inte tala om hur väl de förmår att få floskler att inte låta som floskler; i dagens mediesamhälle med dess snäva händelsehorisont kanske den viktigaste förmåga en politiker kan ha.

Förutom i politikens värld så är det väl ändå företagandets och ekonomins sfärer som vi mest associerar med floskler. Här vill jag gärna foga in ett litet lästips i form av Lars Melins lilla ”Corporate bullshit” som även om den nu har några år på nacken (2006) innehåller mycket som är både tankeväckande och skrattframkallande.  Melin skriver bland mycket annat om flosklers livscykel (förresten i mångt och mycket en floskel i sig själv). Nya modeord dyker upp, ökar snabbt i popularitet, hörs i allt fler sammanhang från allt fler personer och blir alltmer slitna och tomma. Det minskar också deras värde, samtidigt som nya och mer fräscha ord dyker upp för att beskriva i stort sett samma sak. Sätter man frekvens på Y-axeln och tid på X-axeln så blir resultatet inte sällan en ganska klockformad kurva. Exempelvis nådde ordet ”hungrig” i managementsammanhang sin topp året efter milleniumskiftet , för att därefter ganska snabbt rasa. Åtminstone i skrift.

Som en följd av de stora förändringar som ägt rum de senaste 20,30 åren inom den offentliga sfären så har som bekant management- och ekonomiflosklerna spritt sig även dit när även offentlig verksamhet ska bedrivas enligt ”marknadsmässiga principer”. Eftersom offentlig verksamhet ändå fortfarande är en egen värld så kopieras dock inte allting rakt av, utan flosklerna smälter in i och anpassas delvis till sitt nya sammanhang. Resultatet blir inte sällan ännu mer löjeväckande än inom företagsvärlden, där det ju någonstans ändå finns en rättfram och ganska ärlig fokus på vinst och effektivitet i grunden: Det hjälper i längden inte med aldrig så mycket vackra ord från en VD:s mun om inte bolaget gör en tillräcklig vinst. Inom offentliga sektorn, där jag själv varit verksam större delen av sitt yrkesliv, undrar man däremot ibland över om det finns någon gräns för hur långt man kan komma på enbart personlig smidighet och förmåga att säga de rätta, men i grunden tämligen innehållslösa sakerna. Följande exempel som jag hämtat från en språkblogg i SVD och det kommer från en projektansökan i en kommun:

En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

Ja, vad ska man säga. Tablå. Även om det är en aningens extremt exempel, så är det inte så att jag som luttrad statstjänsteman rycker till av förvåning. Jag har genom åren läst en hel del texter som kommit den ganska nära när det gäller att kombinera svårbegriplighet och brist på innehåll med insikt om vilka som för tillfället är de rätta honnörsorden i den verksamhet man befinner sig i. Flera ord klingar dessutom välbekant. Ta bara ordet kvalitetssäkra. För min del kvalar det lätt in på flosklernas topp-10. Det är numer helt omöjligt att göra ens ett mindre arbete utan att det hoppar ut ur någon chefs eller beställares mun åtminstone någon gång. Vad som faktiskt i realiteten skulle innebära en riktig kvalitetssäkring är det givetvis långt färre som kan besvara. Vilket inte hindrar att man anställer fler och fler personer som – vid sidan om kärnverksamheten givetvis – ska arbeta med mer eller mindre diffusa uppgifter kring ”kvalitetssäkring”.

Kanske är det här för mig det allvarligaste med floskler. Att de faktiskt inte bara förblir ”tomma ord”, utan att de i all sin diffushet och brist på innehåll ändå påverkar vår syn på världen och får oss att både tycka och göra saker som vi egentligen inte har särskilt mycket på fötter för. Men det är svårt att göra motstånd, även om man i grunden har ett visst mod och en ställning som gör att man kan kosta på sig att vara lite frispråkig. Vem är egentligen emot kvalitet? Eller för att ta ett annat exempel: För ett antal år sen dök ett nytt uttryck upp i den offentliga managementvärlden: ständiga förbättringar. Det spred sig som en löpeld på Skatteverket i de högre luftlagren och snart dök det upp varianter som gjorde att språkörat skrek i protest: Vi skulle ”sträva mot ett tillstånd av ständiga förbättringar”. Förutom att det kan vara den värsta floskel eller klyscha jag någonsin hört så är den också ett språkligt missfoster grand de luxe. För hur något på samma gång skulle kunna vara en rörelse framåt och ett tillstånd kan jag för mitt liv inte begripa. Naturligtvis blev det i kölvattnet inte bara vackra ord, utan också projekt där ett antal människor varav inte så få konsulter med fyrsiffriga timarvoden satt och kläckte djupsinnigheter och ”planer” under en längre tid utan att något av det, i vart fall inte direkt, kom våra användare eller än mindre de medborgare vi är satta att tjäna till nytta.

Låt oss efter det här utfallet mot flosklerna ändå återvända till frågan som ställdes i bloggens början. Varför finns de egentligen? Här vill jag ändå bli lite mer försonlig. Det är lätt att skratta eller t.o.m hånskratta åt managementkonsulter och chefer som kryddar sina föredrag och powerpointpresentationer med de floskler som för tillfället är mest populära i deras egen lilla damm. Det kan också leda till slutsatsen att användandet av floskler mest handlar om att visa sig märkvärdig och ”initierad”. Men jag tror inte att det är så enkelt. För att ta det negativa först så tror jag att floskler ofta tas till för att man är osäker på sin förmåga att med sina egna ord nå fram med sitt budskap. Det blir då rätt naturligt att man tillgriper det man uppfattar som gångbart. De flesta av oss har också en naturlig dragning åt att försöka få en positiv ton i det budskap vi ska framföra. Det ligger i flosklers natur att de blir floskler just för att de låter positiva. Det här är en särskild svårighet, eftersom ett ordval kan vara rätt i ett sammanhang, men en floskel i ett annat. Det är förstås inte fel att tala om ”utmaningar” för att försöka skapa en positiv bild av de uppgifter vi måste lösa för att nå målet. Vid överanvändning eller om det vi talar om faktiskt är något ganska jobbigt och svårt så blir däremot ordet till en floskel. Då är det både ärligare och bättre att kalla det för vad det är: Ett problem.

Jag tror också att floskler i grunden uppstår ur vår naturliga drift till att vara kreativa med språket. Det finns inget ont uppsåt i dem, åtminstone inte från början.  Vi vill helt enkelt hitta nya ord som bättre beskriver något som har betydelse för oss, eller som vi tycker fångar något som inget befintligt ord klarar av. Visserligen har vi nog ofta fel där och ägnar oss åt att uppfinna hjulet på nytt. Men det spelar mindre roll, för det krävs trots allt inte särskilt mycket energi för att hitta på ett nytt ord. Om vi väl lyckas så gör vi det för att andra uppenbarligen känner samma sak för vårt nya ord. För språklig kreativitet handlar lika mycket om att infoga andras innovationer och göra dem till en del av sitt eget, personliga uttryck. Få eller ingen av er som läser det här talar och skriver antagligen på exakt samma vis som hen gjorde för 10 år sen. Ni (och jag) följer med i trenderna både för att det är lustfyllt och för att språk också handlar om identifikation. Man kan ironisera över att vi härmar och tar efter varandra, men kommunikation via talat och skrivet språk vore inte möjligt om vi inte hade haft denna starka tendens i oss. Språk är socialisering och gemenskap. Nils Eriksson, den unge göteborgaren som skapade Ordspel för över 10 år sen, sa i en intervju en gång att en av förklaringarna till att Scrabble är så populärt som spel är just det faktum att spelet går ut på att lägga olika ord och att de orden – även om de inte ingår i något egentligt sammanhang – ändå förmedlar något. Jag tror att han har rätt. Att vi ibland går till överdrift och tänker för lite på vad vi egentligen säger – med floskler som resultat – får vi helt enkelt leva med.

För att i slutet återvända till början så kan vi väl ta min egen floskelanvändning som jag nämnde i bloggens första stycke. Självklart hade jag lika gärna kunnat säga ”några av de saker vi ska göra”. Att jag föll för frestelsen att kläcka ur mig ett par typiska projektklyschor eller floskler (”aktiviteter” och ”pipen”) visar väl att jag ska ta det lite lugnt med att kasta sten i glashuset. Det hindrar dock inte att jag kommer att fortsätta rysa när folk säger eller skriver saker som:

Vi strävar efter att alltid se helheten och arbetar ständigt med kontinuerlig, egen kunskapsförbättring för att stärka vår strategi att positionera oss som ett visionsstyrt företag.

http://www.avigsidan.com/avigsidan/floskler.html

”Rasfördomar är nåt  fruktansvärt Yossarian. Det är dom faktiskt. Det är nåt fruktansvärt att behandla en anständig, lojal indian som en nigger, jude, dago eller mexikanare.”

Om du liksom jag gillar Joseph Heller så känner du kanske igen citatet. Det kommer från ett av de inledande kapitlen i Moment 22 och fälls av en av soldaterna på flygbasen: Hövdingen Vit Halvhavre. Som nästan alltid med Heller så finns det garanterat en allvarlig klangbotten i de skruvade skämten: Fördomar, generaliseringar eller en nedlåtande syn på andra än den egna gruppen är inte ett fenomen som är förbehållet enbart en etnisk majoritet eller de som har den största makten och inflytandet i ett samhälle.

Att vi hyser fördomar och förutfattade meningar är i sig inte ett tecken på att vi lider av något allvarligt fel eller störning i vår tankeapparat. Tvärtom: Fördomar och generaliseringar kan aldrig förstås eller bekämpas om vi inte begriper att de är en naturlig följd av hur vårt tänkande fungerar. Från det vi är små börjar vi automatiskt att klassificera saker och ting omkring oss, samtidigt som vi försöker dra slutsatser om orsak och verkan. Vi lär oss att strumpor, byxor och tröjor alla sorteras in under begreppet kläder. Vi lär oss att man bränner sig om man sätter handen på spisen när den är igång. Vi sorterar, kategoriserar och drar slutsatser om hur omvärlden är beskaffad. Att få studera på nära håll hur den processen går till hos små barn är otroligt fascinerande.  Man häpnar över all kunskap de suger i sig och hur ivrigt deras hjärna arbetar med att bygga ut sin karta över omvärlden. Samtidigt är det lätt att skratta åt de förhastade och felaktiga slutsatser de ändå ofta drar om både samband och kausalitet pga att deras kunskaper och erfarenheter fortfarande är relativt begränsade. Det finns som bekant massor av roliga historier på det temat. Men när vi skrattar så glömmer vi att deras misstag inte skiljer sig på något avgörande vis från våra egna.

När vi tar in världen omkring oss, så sker det genom en ständig bearbetning i vår hjärna där sinnesintrycken tolkas och försöker placeras in i den komplicerade väv av kunskaper och erfarenheter som utgör vårt minne. Så långt det är möjligt försöker hjärnan dra snabba slutsatser med den information som finns tillgänglig i ögonblicket och inte kräver en djupare analys. Det vore inte praktiskt möjligt för oss att fungera på något annat sätt, ja vi skulle inte ha överlevt som art om vi försjunkit i grubbel över alla möjliga tolkningar och handlingsalternativ inför synen av en flock lejon som närmar sig oss ute på savannen. Idag handlar det sällan om akut livsfara, men fortfarande saknar vi praktiska möjligheter att lägga tid på en mer medveten och djuplodande analys av varje litet problem vi ställs inför under en vanlig dag. Dessutom kostar det energi som vår redan resurskrävande hjärna förbrukar. Det finns därför ett slags naturligt motstånd i oss mot att aktivera de här kretsarna och verkligen tänka till.

Trots denna skenbara lättja hos vår hjärna träffar vi oftast rätt i våra analyser av omvärlden. Åtminstone så länge vi rör oss inom områden där vi redan har en god mängd kunskaper och erfarenheter att relatera det vi ser och hör till. För även om en vuxens hjärna är mer utvecklad än ett barns så tänker vi inte nödvändigtvis alltid så mycket bättre.  Problemet är att veta när vi behöver kicka igång det mer avancerade, logiska tänkandet. I vissa fall går det automatiskt. Lite svårare räkneuppgifter klarar t ex inte vårt grundsystem och då växlar vi över i det avancerade läget. Men det fungerar inte alltid lika bra. Vi begränsas t ex av en tendens som nobelpristagaren Daniel Kahneman (som jag redan nämnt i flera bloggposter) kallar för WYSIATI; What You See Is All There Is. Vår hjärna vill dra slutsatser från tillgänglig information i första hand och slippa lägga energi på att fundera på om det kan finnas dold information som kan påverka bilden och som vi därför borde lägga tid på att söka efter. Den här tendensen är belagd i mängder av experiment, så det är inte något allmänt tyckande.  Lika svårt eller ännu svårare är det när vi tycker oss kunna passa in det vi upplever i ett redan etablerat mönster.

Naturligtvis är det precis så här fördomar och generaliseringar uppkommer och befästs. Och de uppkommer hos oss alla, var så säker. Jag kan bara dra ett exempel hos mig själv: I helgen läste jag senaste artikeln i DN:s serie om de rumänska romer som kommer hit och tigger på Stockholms gator. Reportageteamet reser till hembyn för den kvinna de intervjuat och hittar en misär som är svår att föreställa sig. Nästan hela den arbetsföra befolkningen är utan arbete.  Här drog jag en slutsats som skulle kunna formuleras ungefär ”Ja där ser man, de lever helt utanför samhället och så har det väl sett ut mycket länge. Precis som de finska romerna jag kommit i kontakt med bl.a i mitt tidiga yrkesliv.  Tragiskt, men frågan är om det inte till en del också är så att de här människorna inte VILL leva i det organiserade samhället pga sina traditioner som förvärrat utanförskapet. Och nu kommer de hit och tigger när gränserna har öppnats.”

När jag läste vidare i artikeln insåg jag snabbt att min slutsats var ett misstag. De vuxna i byn hade tidigare, under kommunisttiden, arbetat i en närbelägen industri. Många hade haft jobb där i decennier och talade om detta med stolthet och saknad. Under de ekonomiska omvälvningarna efter kommunismens fall hade denna industri lagts ner, liksom så många andra. Romerna hade blivit utan arbete och som andra klassens medborgare och med dålig utbildning i bagaget hade de flesta av dem inte lyckats hitta något nytt arbete hemma. Många av dem, bland annat kvinnan i reportaget, hade istället säsongsarbetat i Spanien med att plocka frukt och dragit sig runt hjälpligt på det. Men sen några år tillbaka har även detta upphört till följd av de ekonomiska problemen i Spanien.

Det var förstås fördomar som styrde in mig på den här förhastade slutsatsen. Att jag har dessa fördomar behöver inte betyda att alla uppfattningar jag har om folkgruppen Romer och deras problem är felaktiga eller rentav rasistiska. Men jag måste uppenbarligen vara extra uppmärksam på mig själv. Exemplet är också ganska välvalt med tanke på att det även innehåller ett annat element som boostar fördomar: Emotioner. I mitt fall är det tråkiga upplevelser från barndomen med vad man på den tiden benämnde som finska zigenare: Min mamma ingrep i ett bråk med en zigensk pojke inblandad på skolan där hon arbetade och vi gick i lågstadiet. Detta ledde till mordhot mot både henne och oss och vi fick vara hemma från skolan i flera dagar. Inget fysiskt våld blev dock följden, men mammas bil fick däcken sönderskurna och vi utsattes för telefonterror en längre tid där det var uppenbart att även äldre släktingar till pojken var inblandade.  Det har tyvärr stannat kvar i mig och ligger på lur nånstans i bakhuvudet varje gång sociala problem och kriminalitet bland romer diskuteras. Att jag är fullt medveten om det är uppenbarligen ingen garanti för att jag kan förhålla mig helt saklig.

Som jag ser det finns det tre stora riskbeteenden när det gäller vår benägenhet för fördomar, generaliseringar och förhastade slutsatser.  Det första och största är den förenklade syn på sig själv kontra världen som enklast kan uttryckas som ”Om jag känner så måste det vara rätt”. Många typiska ”vardagsrasister” upplever jag funkar precis på detta sätt. De har någon gång börjat uppleva negativa känslor när de kommit i kontakt med invandrare och flyktingar eller hört/läst om såna frågor. Men de har sällan eller aldrig frågat sig själva om dessa känslor är rimliga. Istället har de simmat i sina egna känslor och därmed låtit dem bli självförstärkande i en spiral där de till slut ”kommer ut” som mer eller mindre fullfjädrade rasister. De använder ofta argument i stil med ”Fy fan vad illa jag mår när jag ser negrer” utan att verka reflektera en sekund över det orimliga i att ta sådant till intäkt för hur man anser att svensk migrationspolitik bör utformas. Det enda positiva är att eftersom de i grunden går på känslor och inte logik så kan de mycket väl hysa en positiv inställning mot enskilda personer som de egentligen borde ogilla pga deras etniska ursprung. I grunden samma underliga inställning som alltför många tyskar hyste mot sina judiska landsmän före och under andra världskriget.

Ett annat stort riskbeteende är att man blir så fäst vid ett högre syfte eller mål att man bygger på fördomar som bekräftar det riktiga i målet. Om målet exempelvis är ett socialistiskt samhälle så kommer den negativt färgade bild av företag och företagande som med nödvändighet hör till en sådan vision att göda fördomar mot hur ”kapitalister” är som efterhand blir allt svårare att värja sig mot. Jag skulle naturligtvis kunna ta upp invandringskritiska personer igen här lika gärna. Att jag väljer ett annat exempel är bara för att visa att mekanismerna fungerar precis likadant även om målet eller syftet vi tror och jobbar mot är något som kanske rentav en majoritet uppfattar som gott i någon mån.

Slutligen har vi den risk som ligger i att man har en självbild av att man är en fördomsfri och vidsynt person. Det finns naturligtvis personer som är bra mycket mer fördomsfria och vidsynta än exempelvis jag är. Men det finns inga fördomsfria människor. Faktum är att man själv lätt kan fastna i generaliseringar och stereotypier när man försöker angripa andras fördomar och otrevliga åsikter.  Är man inte medveten om detta och regelbundet försöker jobba med sig själv är det lätt att gå i fällan. Inte minst så tror jag att många unga, idealistiska människor löper den här risken. Det finns en (stereotyp) bild i samhället av att människor blir mer fördomsfulla och inskränkta ju äldre de blir. Det finns säkert mer än ett korn av sanning i det. Men tänk då också på detta med hur våra hjärnor fungerar. Unga människor har fortfarande en väsentligt mindre bank av kunskaper och erfarenheter till sin hjälp när de ska dra slutsatser om den verklighet som omger dem, jämfört med oss som har hängt med ett litet längre tag. Det snarare ökar än minskar risken att dra felaktiga generaliseringar om alla slags saker. Precis på samma vis som ett starkt känslomässigt engagemang. Att människor ofta överger sin ungdoms mer radikala idéer (radikal här är inte synonymt enbart med ”vänster”) beror inte bara på att de blir trötta och utnötta och tappar sin idealism. De modifierar dem sannolikt lika ofta eller oftare därför att en större fond av kunskaper och erfarenheter får dem att inse att det inte var så enkelt som de trodde eller att det kanske inte ens var som de trodde och tänkte överhuvudtaget.

Lena Andersson – kanske min favoritskribent i DN – publicerade en bra kolumn i helgen som ganska mycket kommer in på de här sakerna. Läs den gärna! http://www.dn.se/ledare/kolumner/den-nya-farglaran. Lena påpekar bl.a det som borde vara fullständigt självklart men som få eller ingen verkar ha uppmärksammat: Att slagord som ”vita kränkta män” är både en ytterst tveksam generalisering och dessutom rasistisk. Att den opinion som – givetvis i stora stycken med rätta – angriper åsikter och debattörer man inte gillar själv använder sig av både de etniska och könsmässiga stereotyper man bl.a angriper motståndarsidan för att hysa.  Precis som Hellers indianske soldat med sitt yttrande visar att man inte automatiskt går fri från fördomar eller rentav rasism bara för att man själv är utsatt för det, så finns det nog fler än en deltagare i den senaste tidens debatt om rasism, sexism m.m som borde fundera över om hen* inte själv borde reflektera lite över sig själv och sina egna premisser också.

*Härmed begick jag inofficiell världspremiär i text med det nya pronomenet. Man är aldrig för gammal för att ändra sig   

Snart har årets vårdagjämning passerat. Någon vår låter dock ännu inte förmärka sig. Istället skapar den envist kvardröjande vintern besvikelse, för att inte säga bitterhet hos många av oss som ogillar kyla och mörker och ser fram emot den ljusare och varmare delen av året. Denna bitterhet saknar förstås all poäng, för vem finns det egentligen att bli bitter på? Vädret är som det är och om vi tror att det har någon avgörande inverkan på vår lycka och vårt välbefinnande så har vi dessutom fel i det; en eventuell vårdagjämmer är helt poänglös. Psykologen och nobelpristagaren Daniel Kahneman gjorde tillsammans med en kollega en undersökning där de jämförde det allmänna välbefinnandet hos en grupp kaliforniska studenter å ena sidan och en grupp studenter från mellanvästern å den andra. Trots att den förstnämnda gruppen gillade sitt klimat lika mycket som den andra gruppen ogillade sitt eget så uppmättes ingen skillnad alls i allmänt välbefinnande. Ändå trodde de flesta i bägge grupperna (liksom för övrigt Kahnemans egen hustru) att kalifornierna skulle vara lyckligare. Men så är alltså inte fallet.

Eftersom vädret alltså inte är något att bekymra sig om, borde man istället skänka en tanke till själva fenomenet dagjämning. Det är ju egentligen något väldigt fascinerande! Två gånger om året är dag och natt lika långa överallt på jorden. Själva dagjämningen är dock inte ett specifikt datum utan den tidpunkt då solskivans centrum passerar gränsen mellan den norra och södra himmelshalvan. I detta ögonblick så lutar jordaxeln varken mot eller bort från solen, utan solens strålar faller in rakt emot ekvatorn. Sen kommer den från vår observationspunkt sett att fortsätta sin vandring norrut på himlavalvet (i själva verket är det förstås vårt eget klot och dess lutning som förändras) tills den runt den 21 juni når kräftans vändkrets kring den 23:e latituden. Då vänder den igen och påbörjar sin vandring åt andra hållet. Fast i själva verket beror ju allt på det faktum att vår jord lutar, eller för att tala svengelska är en aning ”tiltad”. Jag försökte för ett par år sen visa mina söner detta och hur det påverkar temperaturer och längden på natt och dag med hjälp av vår jordglob och en lampa. Hur mycket de tog in vet jag inte riktigt. Den pedagogiska idén i sig var nog inte så dum, men min förmåga att förklara det hela tydligt handikappades av att mina egna kunskaper om fenomenet var så ytliga. Något som bevisar den gamla sanningen att för att kunna förklara något på ett enkelt sätt måste man ofta själv ha mycket djupare kunskaper om det.

Vårdagjämningen är också den punkt då solen äntligen stiger över horisonten vid Nordpolen. Eller äntligen och äntligen. Det finns ju inte särskilt många levande varelser där just då som har anledning att bry sig om saken. Efter att ha läst på lite mer om saken kan jag berätta för den som eventuellt dragits med samma kunskapsluckor som jag själv att det inte riktigt är så dramatiskt som att det är natt i 6 månader och dag i 6 månader vid polen. Perioden kring dagjämningarna kännetecknas snarare av flera veckor med ett slags skymnings- eller gryningsljus både före och efter att solen brutit horisontlinjen i den ena eller andra riktningen. Jag har själv fortfarande många minnen från den resa till Nordkap jag gjorde med familjen år 1980 som trettonåring. I norra Sverige upplevde jag första gången midnattssol, några dagar efter midsommar. Det var fantastiskt nog, men man såg dock ändå att det var natt. Längre norrut, på Mageröya där Nordkapsklippan ligger, fanns det däremot ingen möjlighet att avgöra vad klockan var. Vi anlände mitt i ”natten” efter att ha hört en väderleksrapport om att klart väder förväntades över Nordkap – något som relativt sällsynt. Solen strålade som vore det dag och vid små sjöar vi passerade låg folk och solbadade.

Hur ofta funderar vi över de här sakerna egentligen, istället för på vardagens småttigheter i form av senaste appen vi laddat ner på vår smartfån, vem som tar hem årets schlageruttagning, hur det ska gå i Champions League eller vad vi ska äta till middag? Våra liv styrs av de här sakerna på ett vis som borde fascinera de flesta som tar sig lite tid att fundera på eller läsa om dem. Även alla de personer som i likhet med mig saknar en grundläggande, naturvetenskaplig utbildning värd namnet. Jag misstänker att åtskilliga, fullt normalbegåvade vuxna inte ens vet att det är jordaxelns lutning som ger oss årstiderna, än mindre att cykeln av istider och interglacialer som beror på variationer i hur mycket jordaxeln lutar. Om den plötsligt (vilket vissa forskare verkar anse möjligt) tiltar över lite mer så kan villkoren för det liv vi känner idag här uppe i Norra Europa förvandlas mycket snabbt och drastiskt, all global uppvärmning till trots. Det blev som sagt aldrig någon naturvetare av mig, ett faktum jag ibland sörjer samtidigt som jag anklagar mig själv för den lättja och släng av feghet som fick mig att välja en annan bana. Men jag har åtminstone behållt en barnslig förmåga att fascineras av och vilja veta mer om hur världen runt omkring oss är uppbyggd.

När jag tänker på detta med hur jorden snurrar runt solen och hur dess strålar träffar oss så tänker jag också på Erastosthenes  och hur min idol Carl Sagan beskrev honom i sin TV-serie Kosmos som gick i SVT i början av 80-talet. Han levde och verkade i Alexandria i nuvarande Egypten för mer än 2200 år sen; chef för det stora biblioteket och verksam inom allt från historia och poesi till geografi och astronomi. Erastosthenes hade liksom andra astronomer på den tiden redan solcykeln på solstånd och dagjämningar fullt klar för sig. Men i hans tid ansåg fortfarande många vetenskapsmän att jorden var platt. Erastosthenes fick höra talas om att längst ner i södra Egypten så kastade lodräta stänger ingen som helst skugga vid sommarsolståndet. Än sen då? Solen stod ju rakt över den platta jorden.  Men Erastosthenes tänkte ett steg längre. Vid nästa sommarsolstånd kollade han upp hur det förhöll sig med stänger och skuggor i hans egen hemstad. Och ser man på – de kastade en  tydlig skugga även då. Vad kunde förklaringen vara? Erastosthenes insåg att det enda rimliga svaret måste vara att solstrålarna faller in från olika vinkel – ett fenomen som bara är möjligt om jorden är rund. Men hans tankar stannade inte där. Han förstod att skillnaden i skuggvinkel måste öka ju större krökningen är. Erastosthenes lejde en man att stega sträckan mellan Alexandria och södra Egypten och fick svaret att det var ungefär 800 kilometer. Skillnaden i skugglängd beräknade han till sju grader utmed jordytan. Då en cirkel har en omkrets på 360 grader borde således hela jordens omkrets vara ungefär 50 gånger den uppmätta sträckan, eller 40 000 kilometer. Detta är med en avvikelse på några få, futtiga procent rätt svar! Berättelsen fascinerar mig lika mycket idag som den gjorde när jag var fjorton år och en i sanningens namn ganska fjunig konfirmand.

Vad hade hänt om den vetgirighet och positiva inställning till vetenskap som präglade Antiken inte hade fått ett allvarligt grundskott av politiska omvälvningar, krig och senare kyrkan med sin religösa dogmatism som la sig som en våt filt över mycket av kritiskt och verkligt kreativt tänkande under mer än 1000 år? Frågan är naturligtvis omöjligt att besvara med annat än gissningar, men jag hörde en gång en spekulation om att vi kanske tappat runt 600-700 år. Hade utvecklingen fått fortsätta från Grekland och senare det tidigare romarriket så hade vi då kanske uppnått dagens teknologiska och kunskapsmässiga nivå redan på 1300-talet! Tanken svindlar var vi hade varit idag då. Jag funderar också som jag ibland brukar över varför så många människor verkar ha ett aldrig sinande behov av att rikta sin mentala uppmärksamhet mot fantasier och mer eller mindre påhittade och ounderbyggda tankesystem när det finns så många spännande saker i den verkliga världen att ta in. Ingen har exempelvis nånsin presenterat några övertygande bevis för att det skulle finnas spöken. Däremot finns det en massa spännande och helt verkliga och välbevisade saker ute i rymden. Kvasarer, svarta hål, nebulosor, jordliknande planeter som kanske är bebodda. Varför vill inte fler ta in lite mer om de här fantastiska sakerna istället för att sitta och titta på barnsliga program i TV7 om tomtar som jagar ”spöken”?

Nåja, vårdagjämningen är passerad och även om det är kallt nu så kommer snart även den meteorologiska våren. Lite gladare tänker jag nog att både jag själv och de flesta av er andra som lever här uppe skrämmande nära polcirkeln blir när det blir ljusare och varmare. Oavsett vad Daniel Kahneman säger. Glad blir jag också när jag tänker på att vetgirigheten och vetenskapen ändå har en hyfsat stark ställning här hos oss och att det finns så många spännande saker att lära sig mer om. Nu tänker jag läsa senaste numret av Forskning&Framsteg i sängen en liten stund innan jag släcker och somnar. Glad vår på dig också kära läsare!

Solen skiner över Nordkapsklippan. Den vetgirige vet dock att detta inte är Europas nordligaste punkt, det är istället den närbelägna knivskjeloudden. Tar man dessutom hänsyn till att båda ligger på en ö, så blir det istället Kinnarodden cirka 70 kilometer österut som vinner.