Valtemperaturen börjar så smått stiga och med den partiernas behov av att profilera sig. Ett inte ovanligt inslag i det är att avlägga besök på olika arbetsplatser och offentliga inrättningar av olika slag. Denna typ av besök får sällan mycket uppmärksamhet ovanför det lokala plan där de äger rum. Men uppståndelsen kring Sverigedemokraternas (SD) försök till charmoffensiv på sjukhus och brandstationer har letat sig hela vägen upp till ledarspalter i rikspressen, debattprogram på SVT och t.o.m löpsedlar.

Debatten kring SD är nästan alltid starkt polemisk, polariserad och driven av mycket starka känslor från deltagarna. Den här gången har dock åsikterna varit lite mer mångfacetterade än de brukar. Något som kan tyda på att det denna gång är en svår fråga med många bottnar. Jag beslöt mig därför att noga fundera igenom min egen inställning och kom ganska snart fram till att det stämmer. Den som förväntar sig några entydiga och tvärsäkra svar på huvudfrågan bör därför kanske överväga att sluta läsa nu. Å andra sidan begår den (du?) då kanske samma fel som driver fram en onyanserad politisk debatt: Att det är mer underhållande och mer intellektuellt lättjefullt att lyssna på polariserade debattörer och argument som hela tiden utgår från vissa synvinklar och bortser från andra. Det är halsstarrig tvärsäkerhet snarare än eftertänksamt ifrågasättande som ger människor plats i expertsoffor och debattpaneler.

Låt oss börja med de båda åsiktslägrens (för jag tror man kan tala om det här) huvudståndpunkter. Den ena sidan framhåller att SD är ett parti som av svenska folket valts in i riksdagen. Oavsett vad vi personligen tycker om deras politik så har de samma rätt som alla andra att besöka institutioner som ligger under den offentliga sektorns domäner och de har rätt att göra detta som ett led i sitt valarbete som alla andra. Dessutom är det viktigt att politiker har möjligheter att skaffa sig praktiska kunskaper om de verksamheter de sedan skall vara med och besluta om.

Det här ÄR ett principiellt viktigt argument, men det är för den skull inte oproblematiskt. För finns det inte en gräns där vi ändå har rätt att utesluta grupper som går emot allt vi betraktar som grundläggande värden för demokratin? Låt säga att vi – Gud förbjude – fått in ett rent nazistiskt parti i riksdagen med ca 5% av rösterna. De kräver nu att iförda partiuniformer få besöka sjukhus och skolor och predika sina idéer om en nationalistisk diktatur där alla oliktänkande och människor med ”fel” etnicitet utvisas eller sätts i koncentrationsläger.  Jag tror de flesta av oss känner att det ändå måste finnas en gräns för vilka rättigheter man i demokratins och yttrandefrihetens namn kan kräva vad gäller ett sådant tillträde.

Detta är ju också vad den andra sidan i debatten hävdar: SD är ett parti som ligger bortom gränsen för det moraliskt acceptabla. Partiet är rasistiskt och ställer inte upp på principen om allas lika värde. Alltså är det rätt att på olika vis förhindra eller åtminstone försvåra för det att nå ut i offentligheten. Men oavsett vilka goda föresatser den inställningen vilar på så är den ändå problematisk. När jag lyssnar på företrädare för den så känns det inte som att de tänkt igenom den andra sidan av saken. Som i mycket vad gäller SD så blir det istället en slags ryggmärgsreflex: Partiet står för det ONDA och ska därför brännmärkas och utestängas. Demokratiaspekten kan man då bara bortse från. Men för mig är inte frågan så enkel. Exemplet med nazistpartiet syftar till att visa på var någonstans jag tycker att gränsen bör gå i normalfallet: Det bör röra sig om extrema och rent antidemokratiska åsikter: Grupperingar som vill störta både rättsstaten och den parlamentariska demokratin med allt vad som hör till den i form av åsikts- och mötesfrihet mm. Att börja diskutera särbehandling av riksdagspartier enbart för att vi tycker att deras åsikter är allmänt motbjudande är något helt annat.

För att komma vidare är det tydligt att vi behöver försöka klarlägga vad SD som parti egentligen står för? Är det verkligen rimligt att säga att det är ett parti som vilar på en rent rasistisk ideologi och inte vill tillerkänna alla människor samma värde? Jag tycker det finns två svar på frågan. Ett enklare som är NEJ och ett mer komplext som blir NJA. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Till skillnad från många andra motståndare skulle jag tro så har jag faktiskt läst igenom merparten av SD:s åsiktsförklaringar av olika slag. Precis som de statsvetare som yttrade sig i frågan efter intervjun med Jimmie Åkesson i SVT för en tid sen så anser jag att det är direkt felaktigt att beskriva partiet som fascistiskt eller än mindre som antidemokratiskt. SD är ett värdekonservativt parti som också bygger på en nationalism med exkluderande drag (vilket iofs alla typer av nationalistiska ideologier har, men det är en annan fråga). Det finns ingenting i partiets officiella politik som är rimligt att kalla för rent rasistiskt och ingenstans står det att någon skulle vara mer värd än någon annan på basis av sin etnicitet, religion eller något annat. De grundläggande demokratiska värdena accepteras utan invändningar. I denna, formella mening är svaret därför NEJ.

I praktiken är det förstås inte riktigt lika enkelt. Vad man skriver i officiella sammanhang och vad man skriver eller säger i mindre officiella är som bekant inte alltid samma sak. Partiet har ett idéhistoriskt arv som lindrigt uttryckt är besvärande och att åtskilliga av dess medlemmar och även dess företrädare har mer extrema åsikter som uttrycks mellan skål och vägg (eller när de tror sig befinna sig där) är väl belagt. Det är svårt att säkert veta hur mycket av partiledningens arbete för att få bukt med sådant som är ett resultat av politisk opportunism och hur mycket som faktiskt handlar om ett äkta uttryck för att rensa partiet på rena rasister. Personligen tror jag det är en kombination, för verkligheten är sällan så svartvit som vi ofta vill göra den till. I denna mer utvidgade betydelse blir det därför ett NJA på frågan. SD är fortfarande inte att betrakta som ett politiskt ”rumsrent” parti, även om jag tycker att partiet har rensat ut de allra värsta avarterna som fortfarande fanns kvar när jag inför valrörelsen 2002 uppmärksammade dem på allvar och började debattera mot sverigedemokrater i olika nätforum.

Man ska också vara medveten om att en del av de saker som skrivs som exempel på rasism blir det därför att vi har en förenklad bild av frågan och inte heller ser klart på var vi själva står. Låt oss ta frågan om papperslösas rätt till vård som exempel. Den anfördes som ett exempel i torsdagens debattprogram på SVT. Och det är riktigt att SD som enda riksdagsparti fortfarande är emot den lag som trädde ikraft i fjol. De är dock inte emot akuta vårdinsatser, alltså står de för ungefär det regelverk som gällde tidigare. Även om detta regelverk kritiserades under en debatt som pågick i flera år så hörde jag dock aldrig någon påstå att de partier som till en början var emot en förändring skulle vara ”rasistiska”. Och även om det finns skäl att vara misstänksam mot SD:s skäl att motsätta sig, så är inte frågan alldeles enkel. Att vara ”papperslös” är på sätt och vis en eufemism, eftersom det i grunden handlar om människor som visats illegalt i Sverige. Det finns även människor som inte är sverigedemokrater som ifrågasätter om inte den politik som bedrivs idag med rätt att gå i skola och få försök att aktivt avhysa personer som fått avslag på sin asylansökan bidrar till att dessa människor hamnar i ett slags limbo som bara gör deras situation värre i långa loppet.

Dessutom gäller lagen som bekant inte alla – personer från andra EU-länder har inte dessa rättigheter alls. Tittar man ännu lite djupare så blir det inte så längre självklart att man har rätt att peka med fingret och kalla någon ”rasist” enbart på den grunden att den vill exkludera en grupp från vissa rättigheter. Åtminstone inte så länge man själv i grunden accepterar att en nationell välfärdsstat med en reglerad invandring i sig själv är exkluderande och potentiell stänger ut många människor som kanske skulle vilja komma hit för att arbeta eller för att få ta del av svensk sjukvård och annan välfärd. Det är nog ytterst få även av SD:s belackare som vill att svensk sjukvård ska stå öppen och gratis för exempelvis rumäner, moldavier och andra från fattiga länder i öst. Eller att vi ska vara skyldiga att ge bostad och försörjning åt alla som vill bosätta sig i Sverige, oavsett hur många det är.  Det betyder inte att den som tycker att 50000 om året är en rimlig nivå inte är mer generös och medmänsklig än den som säger 500. Men det kanske ändå borde stämma till eftertanke om att man själv inte med nödvändighet äger den moraliska rätten att kalla andra för rasister eller anklaga dem för att inte respektera allas lika värde och rättigheter enbart på den grunden att man tycker olika om invandringspolitiken.

För min del blir slutsatsen av det jag skrivit ovan att SD – hur mycket vi än ogillar deras politik – inte kan anses stå för en politik som skulle stå så i konflikt med det vi kan anse vara grunderna för demokrati och människovärde att vi har rätt att införa en särbehandling av dem i relation till övriga riksdagspartier. Respekten för den representativa demokratin och de rättigheter som följer med den måste väga tyngre. Av de som röstade i riksdagsvalet 2010 lade 5,7% sin röst på SD. Vi behöver för den skull inte låta SD få minsta lilla inverkan på den förda politiken, för så fungerar parlamentarismen och så ska den fungera. Men dessa väljare måste få samma plattform för sitt parti som alla andra. Den offentliga sektorn är också en del av det offentliga, gemensamma rummet. Vi kan inte stänga ute Jimmie Åkesson och hans parti därifrån och med gott samvete ändå fortsätta kalla oss själva för demokratiska.

Men (för det finns fortfarande ett men): Betyder det att vi måste öppna räcka fram handen till Jimmie och hälsa honom välkommen ifall han råkar komma till just vår arbetsplats? Nej, det tycker jag inte är lika självklart. Särskilt inte om vi råkar vara vanliga medarbetare i organisationen, utan någon chefs- eller annan förtroendeställning. Om man nu tycker att SD står i motsats till allting man själv ser som goda värderingar så tycker jag att man har all rätt att lämna arbetsplatsen eller åtminstone inte delta aktivt när han kommer på besök. Man har också all rätt att ta ledigt och istället ordna en demonstration mot SD vid entrén till brandstationen, sjukhuset eller daghemmet. En ung SSU-tjej uttryckte detta på ett mycket klarsynt vis i SVT, även om jag inte höll med om hennes uppfattning i övrigt: Att protestera mot ett besök är lika mycket en del av den demokratiska friheten som SD:s rätt att avlägga besöket. Däremot har man inte någon rätt att fysiskt försöka förhindra besöket, för då har man satt sig över de fri- och rättigheter som demokratin handlar om och övergått till ren huliganism.

Vad jag personligen skulle göra om Jimmie kom till min arbetsplats? Stämpla ut och gå min väg. Det skulle jag å andra sidan troligen också göra om besökaren hetat Jonas Sjöstedt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...