jonesiskt

Senaste inläggen

Av Henrik - Söndag 13 jan 17:15

Spekulationerna om hur Vänsterpartiet kommer att ställa sig till januariöverenskommelsen ökar och det börjar gå upp för folk att januariöverenskommelsen inte nödvändigtvis blir den promenad i parken att få igenom som var den dominerande uppfattningen när det kom fram att C accepterar den.


Jag har funderat kring detta sen i fredags och försökt sätta mig in i världen från ett socialistiskt vänsterperspektiv. Det är förstås inte helt lätt för ett gammalt högerspöke (enligt vissa :-) ), men jag tror ändå inte att jag är helt värdelös på det. Genom mitt fackliga engagemang har jag sysslat i många år med förhandlingar om olika saker. Det handlar om flera saker, men två viktiga förutsättningar för framgång är att:


- Kunna utvärdera sin egen och motståndarens styrkepositioner korrekt

- Kunna sätta sig in i hur motståndaren tänker, vilket innebär att man måste försöka leva sig in i hens perspektiv.


Utifrån det och baserat på tidigare uttalanden från V:s partiledning och det som nu börjar sippra ut i media kommer jag till slutsatsen att de som tror att Sjöstedt&co kommer att gnissla tänder men motvilligt släppa igenom den högerställda vänsterregeringen troligtvis har fel: V kommer att rösta NEJ på torsdag. Säker kan jag förstås inte vara, men säg 80-20


 

Om jag vore partistrateg på V:s kansli skulle jag peka på följande:


- Partiet har uttryckligen lovat att inte gå med på vad som helst bara för att det är en S-regering och att inte agera "dörrmatta"

- Överenskommelsen S/MP/C/L innehåller ett flertal röda skynken eller åtminstone näst intill för klassiska vänsterväljare

- Det står uttryckligen att regeringen INTE ska driva frågan om förbud mot vinster i välfärden - V:s profilfråga de senaste åren

- Och så har vi detta: "Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden."


Det här är helt enkelt för mycket att tugga i sig för att med någon trovärdighet kunna hävda att man står för en kraftfull och tydlig vänsteropposition om man trycker på gul knapp på torsdag. Särskilt som mandatfördelningen gör att man i praktiken blir betydelselös när man väl släppt igenom regeringen.


Nu kan man hävda att V knappast riskerar något större väljartapp om man ändå - för att inte riskera att släppa fram SD till något slags inflytande - trycker gult. Vart ska de gå? Något alternativ till vänster finns knappast och FI är i realiteten utraderat som politisk kraft. Kanske hade det där ändå räckt för att välja det minst onda av två onda ting. Om det nu inte funnits positiva saker i vågskålen för ett NEJ. Och si - det finns det:


Just nu sitter Vänsterpartiet med Svarte Petter och riskerar svekdebatt och anklagelser hur man än röstar. Röstar man gult har man kortet kvar på hand också. Men vad händer om man röstar NEJ? Jo, ett NEJ innebär att C+L får tillbaka Svarte Petter på hand. Med bara en omröstning kvar om statsminister. Inget av dessa partier vill ha extraval, särskilt inte L som sitter i en närmast desperat sits med ett kluvet parti och opinionsundersökningar som placerar partiet under riksdagsspärren. Dessutom är partikassan nästan tom.


Om det skulle bli extraval så hamnar C/L i en mycket svår situation. De kommer att klämmas åt med frågor om vem de egentligen kommer att stödja efter valet. Alla svar kommer att låta ihåliga och de kommer att framstå som oklara och inte trovärdiga. Deras partiledare har redan rasat kraftigt i förtroende pga detta. De måste försöka undvika ett extraval. Men hur? Genom att bryta sina löften om att ”inte ge SD inflytande” och släppa fram Kristersson? Mycket bekymmersamt för trovärdigheten? Så vad göra? Det minst dåliga i en urusel situation är sannolikt att trots allt låta V får vara med på ett hörn och gå med på några strykningar och tillägg i överenskommelsen. För att sen skylla på att det parlamentariska läget och ansvaret för landet inte ger dem något annat val.


Och om det trots allt blir extraval då? Ja, V är tillsammans med SD det parti som sannolikt har minst anledning att oroa sig. De borde ha goda möjligheter att locka över vänstersossar med argument om att vänsterflanken måste stärkas sen S nu visat sig beredda att annars göra alltför långtgående eftergifter åt ”Borgarna”. Anklagelser om att ha kastat in Sverige i en ännu djupare politisk kris kommer de säkert att få. Men det kan de nog hantera ganska lätt. Tror att även många även icke-vänsterpartister har full förståelse för att de inte vill släppa igenom ett regeringsförslag som utesluter dem och driver politiken på ett antal områden i rakt motsatt riktning mot V:s önskan.


Dessutom är det inte omöjligt att både MP och L trillar ut i ett extraval. Givet att rött block fortfarande är större än f.d Alliansen är det en mycket bättre situation för V, sett till möjligheten att utöva konkret inflytande på en S-regering i någon form. Visst är det något av ett vågspel – om MP åker ut men inte L kan resultatet bli att Alliansen blir större och kan göra politisk comeback. Men opinionsläget totalt pekar inte dit just nu och f.d Alliansen har trovärdighetsproblem som heter duga. Jag skulle definitivt vara beredd att ta risken med extraval med V-hatt på.


Skulle C/L inför risken av ett extraval med svansen mellan benen krypa tillbaka till M och Kristersson och trycka gul knapp i den fjärde omröstningen som då blir med Kristersson som statsminister så är det heller inte så dåligt för V som man kan tro. Naturligtvis blir den förda politiken då ännu mer mot deras väljare. Men V är ett ytterkantsparti och tjänar precis som SD på att det råder tydliga konfliktlinjer och skarpa motsättningar i det politiska landskapet. Ju mer högerpolitik, desto mer kan V tjäna på att driva en tydlig opposition mot den. Särskilt som S nu har tappat trovärdighet genom att göra flera eftergifter på viktiga områden i överenskommelsen som släpptes i fredags.


Möjligen kan det finnas en oro för att ett extraval ger SD fler mandat. Men vad då? Alla sansade personer inser att det kanske blir några procent till, inte någon egen majoritet eller ens något i närheten därav. Ska V verkligen låta sig bli utkastat i den politiska kylan och förklarade för irrelevanta i de närmaste årens riksdagsarbete bara för att undvika risken att det kommer 10 SD-riksdagsmän till? Nej, knappast.


En M/KD-regering kan också förväntas få stora problem, något som kommit i skymundan av svekdebatter och moraliska brösttoner från mittenpartierna mot SD. Ulf Kristersson idé om att ”frimodigt lägga fram” sina allianspolitiska förslag och hoppas att SD stödjer dem utan att få något tillbaka är en svag strategi minst sagt. Den kan egentligen falla närsomhelst, eller åtminstone senast i nästa budgetomröstning. Det är heller inte omöjligt att extravalet istället kommer genom att SD röstar NEJ på Kristerssons regering i den fjärde omröstningen efter uttalandena om att man inte kommer att ge SD något.


Då slipper dessutom V bära hundhuvudet för att ha utlöst extravalet.


Med allt detta i beaktande kan jag egentligen bara se ett enda skäl för V att inte trycka NEJ på torsdag: Att man trycker på samma knapp som huvudfienden SD. Det är en invändning värd att beakta. Jag är övertygad om att signalerna om att V ska ge upp sitt motstånd mot EU-medlemskap kan spåras till det politiska obehaget man känner över att ha hamnat på samma sida som SD i en stor, politisk fråga. Så detta betyder uppenbarligen en hel del i partikulturen. Men jag tror inte det räcker och man kan argumentera tämligen övertygande för att man kan säga NEJ till ett förslag av flera olika och egentligen helt motstridiga skäl.


Så: Tecknen på himlen pekar mot att krisen inte är över och att Sverige på torsdag tar ett stort steg närmare ett extraval, trots att det är det sista som både en majoritet av partierna och väljarna vill se.

ANNONS
Av Henrik - 21 december 2018 12:22

Normalisering har – åtminstone enligt min upplevelse – seglat upp som lite av ett modebegrepp i den svenska samhällsdebatten de senaste åren. Det är många som oroar sig över att saker ska normaliseras: Allt från Sverigedemokraternas politik till dödsskjutningar i förorten.


Om jag lyckats fatta saken rätt så härstammar uttrycket från den kände, franske filosofen Michel Foucaults (1926-84) begrepp normaliseringsprocess. Med det avsåg han dock främst en delvis annan aspekt, nämligen anpassning till normen. Ett av hans exempel var hur militären har ett stort regelsystem som soldaterna förväntas följa. Som nyinryckt har man kanske liten eller ingen kännedom om det och har till en början svårt att acceptera sådant som att stå i givakt eller putsa skorna varje morgon. Men gradvis, om nödvändigt genom disciplinering, vänjer man sig vid och börjar följa systemets regler. En normaliseringsprocess har då ägt rum. Vilket för övrigt var precis vad jag upplevde under min egen tid i det militära som jag beskrev i bloggen härom året.


Norm och normal hör ihop. Det vi betraktar som normalt, t ex att borsta tänderna på morgonen, ser vi oftast också som en norm: Ett beteende eller en uppförandekod som man bör följa. Men det normala kan också helt enkelt vara en observation av ”hur det är”. De flesta av oss betraktar stölder som något oundvikligt och orkar inte bli upprörda över att vi måste låsa våra hem och våra bilar och ständigt att ha tillsyn över våra saker när vi rör oss utomhus bland andra människor. Förr i världen såg man däremot mycket mer allvarligt på stöld och länge kunde man bli hängd även för rätt obetydliga egendomsbrott. Processen därifrån och till idag skulle man kunna beskriva som att stöld till viss del har normaliserats. Som alla såna processer har den ägt rum på två nivåer: Hos enskilda individer och i samhället som helhet.


I mångt och mycket är normalisering bara ett finare ord för att vänja sig eller anpassa sig till en förändrad omgivning. Det här tror jag är en central insikt. Även om begreppet används i huvudsak i negativa sammanhang så är processen som sådan neutral. Det är varken bra eller dåligt i sig själv att anpassa sig, det är vad man anpassar sig till eller vänjer sig vid som betyder något.


Normaliseringsprocesser pågår hela tiden i oss som individer, men också på samhällsnivån. Där är det som sker ibland resultatet av ett medvetet arbete med att ändra våra attityder. Det som brukar kallas för normkritik kan egentligen lika gärna ses som en normaliseringsprocess i ordets dubbla bemärkelse. De som arbetar med det, även innan begreppet var uppfunnet, försöker dels att förändra våra normer kring exempelvis homosexualitet och dels få oss att sluta se saker som avvikande och därmed onormala – ett ord som i sin negativa laddning avslöjar det positiva som vi oftast tillskriver det vi betraktar som normalt.

 

RFSL-demonstration 1977 - en del av början på normaliseringsprocessen kring sexuella läggningar och könsidentiteter (QX.se)


Bara under de ungefär fyra decennier som mitt minne kan överblicka som någorlunda medveten, tänkande varelse så har det skett flera mycket framgångsrika såna normaliseringsprocesser. Just inställningen till homosexualitet och homosexuella är ett mycket bra exempel på det. Jämförelser mellan attitydundersökningar i början av 1980-talet och 2010-talet visar på stora mycket stora skillnader. För cirka 35 år sen hade den äldre generationen en i huvudsak negativ attityd och endast de som var i 20-årsåldern var övervägande positiva. Nu väger värderingarna över mot det positiva i alla dessa åldersgrupper och i min egen generation syns nästan inga homofoba åsikter i de studier som gjorts. Trots att jag minns att såna kommentarer var vanliga när jag var yngre. Det handlar alltså inte bara om att nya generationer med mer fördomsfri inställning ersätter de gamla, utan många individer har också ändrat sina värderingar med åren.


Liknande normaliseringsprocesser ser vi inom en rad områden, från jämställdhet till inställningen till funktionshinder. Min personliga bild är att det normala i största allmänhet täcker ett mycket bredare spektrum idag i de flesta människors världsbild. Det handlar inte i första hand om att vi blivit mer toleranta mot det avvikande, vi betraktar helt enkelt färre saker som avvikande.


Jag har ibland i samtal tagit min vana att äta mitt bröd utan smör och pålägg som exempel. När jag växte upp blev jag ständigt utsatt för kommentarer om detta från både barn och vuxna, ofta i en ifrågasättande ton. ”Vaarfööör haru inge smööör på mackan???” Det fanns helt enkelt en tydlig norm kring vad en smörgås var och om något gick utanför den väckte det folks misstänksamhet och ibland också löje. Idag höjer ingen på ögonbrynen, jag tror få personer ens tänker på vad deras kollegor och vänner har eller inte har på sin macka till lunchen.


 

norm en gång i tiden


Normalisering verkar från den punkt vi själva befinner oss på, vilket betyder att den kan se olika ut från person till person på ett visst område. Ett bra exempel är närvaron av tiggande romer från det forna Östeuropa i Sverige. För några år sen ökade antalet snabbt på kort tid och utlöste en polariserad debatt där många människor reagerade starkt från olika utgångspunkter. En del kände medlidande och obehag över deras förnedring och fattigdom, andra kände obehag och ilsket avståndstagande: Tiggarna hade inget här att göra. Många i den första gruppen gav pengar. En del ville att vi skulle ge bostad och socialbidrag åt tiggarna, andra att de skulle skickas hem till Rumänien.


Idag är det uppenbart att en normaliseringsprocess har ägt rum som påverkat bägge grupperna. Vi har – på gott och ont – vant oss vid tiggarna. Debatten är inte död, men har avtagit. Till och med på Flashback är varken ilskan eller aktiviteten i tråden om tiggeri som förr. Tiggarna är också färre och det är uppenbart att verksamheten inte ger lika stora intäkter som för några år sen. Många av de människor som gav i början ger inte längre och jag är övertygad om att en del av förklaringen är att den känslomässiga reaktionen inte är lika stark längre. Därför att åsynen av fattiga, tiggande människor blivit en del av vardagen.


 


Att den blir det är inte så konstigt. Vår perception får oss att reagera på avvikelser i vår omgivning. Både för att upptäcka faror och för att upptäcka möjligheter. Föreställ dig några jägare/samlare som går i djungeln på jakt efter mat eller något annat användbart. De söker efter något som bryter mönstret. Ett prassel, ljudet av grenar som knäcks, en speciell sorts växt med flikiga blad. Allt som är som det brukar har vi en stark tendens att sortera bort, tänk bara på hur lite synintryck du faktiskt registrerar när du är i din normala omgivning. Du ser inte tavlan på väggen, bokhyllan eller vardagsrumsmattan fast de faktiskt är i ditt synfält. 


Det handlar också om emotion. Att bearbeta sorg, trauman och överhuvudtaget alla händelser som får oss att må dåligt är också en normaliseringsprocess. Sömnforskaren Matthew Walker skriver i sin bok Sömngåtan – en av årets mest läsvärda fackböcker – om hur den processen verkar vara sammanlänkad med sömn. Forskning visar att personer med bättre och längre sömn bearbetade trauman bättre och fortare. Det tycks vara så att en av sömnens funktioner är att gradvis ladda ur traumatiska minnen deras känslokomponent. Att mista en förälder är för så gott som alla av oss som råkat ut för det en starkt omskakande upplevelse, oavsett vilken relation vi hade. Första tiden kan sorgen och chocken uppta det mesta av vår energi och uppmärksamhet. Efterhand blir sorgen lite lättare att bära och en dag, kanske ett eller ett par år in i framtiden, är det som återstår en saknad som kommer upp till ytan ibland och ett visst vemod. Förlusten av föräldern har, hur krasst det än må låta, blivit normaliserad i vårt psyke. Det är bara vid otillräcklig eller störd bearbetning av traumat, kanske för att man aldrig rett ut sår från uppväxten, som traumat blir kvar. Det är en psykologisk process, men ytterst är den rotad i våra fysiska hjärnfunktioner och de fungerar som de gör till stor del utanför vår kontroll.


Människan har en enorm förmåga att vänja sig även vid det som verkar omöjligt att vänja sig vid. Vi kan leva med sjukdomstillstånd som för en icke drabbad verkar orimligt att de skulle innebära något annat än lidande och sorg. Även i nazisternas läger existerade en slags vardag och fångarna kunde t.o.m känna glädje över den korta ledigheten på söndagen då man kunde hälsa på vänner i en annan barack och kanske till och med spela och sjunga en stund.  


När vi råkar ut för ett trauma eller livsförändring som omkullkastar vår vanliga tillvaro så reagerar de flesta av oss med en önskan om att så fort som möjligt återvända till det ”normala”: Att få ett jobb igen, att sluta vara ledsna för separationen, att bli frisk från den allvarliga sjukdomen. Går det inte försöker vårt psyke ofta med det näst bästa: Att skapa en vardag av den nya situationen. Det är lika lite som normalisering i allmänhet något bra eller dåligt i sig självt. Allt handlar om hur det får oss att handla konkret. Att acceptera att man blivit av med arbetet och se framåt istället för bakåt är bra. Att bygga upp en ny identitet som arbetslös och efter ett tag börja skygga för tanken att gå ut i arbete igen är det sannolikt inte.


Exemplen här handlar om i huvudsak processer hos enskilda individer. Men den normalisering av i grunden negativa företeelser som många är rädda för är något som kan verka både på ett individuellt plan och på ett kollektivt. Om vi t ex vänjer oss vid att unga män regelbundet skjuter ihjäl varandra i gängkonflikter så skulle det kunna leda till att samhället lägger mindre fokus och resurser på de mekanismer som bidrar till att gängen uppstår.


Problemet borde vara uppenbart om du orkat läsa så här långt: Vi kämpar mot naturliga processer som ”vill” få oss att slippa reagera så starkt. Det rör sig också om gradvisa förändringar, både hos oss själva och på samhällsnivån. Det är inte ens säkert längre att en dödsskjutning i Rosengård hamnar bland de översta nyheterna på Aftonbladets och Expressens webbsidor.


Det finns också en annan intressant aspekt av normalisering. Två amerikanska forskare har undersökt vad som styr vad vi betraktar som normalt. (https://www.nytimes.com/2017/01/28/opinion/sunday/the-normalization-trap.html ) De kom fram till en intressant slutsats: Vad vi ser som normalt tenderar att ligga någonstans mitt emellan vad vi ser som det ideala och hur vi uppfattar att verkligheten ser ut. Det här bekräftar till viss del oron för att exempelvis Donald Trumps grova propaganda och lögner ska normaliseras. Det kan vara mycket svårt för oss att upptäcka det: Idealet finns ju kvar och vi reagerar fortfarande på de värsta övertrampen. Men utan att vara medvetna om det har vi flyttat fram gränserna för det acceptabla. I värsta fall kanske vi förändrar vårt eget beteende i negativ riktning.


 

normaliserad? 


Ett annat problem är att vad som är funktionellt på den ena nivån inte nödvändigtvis är det på den andra. De flesta av oss klarar inte av att ta in hur mycket elände som helst. Vi fungerar inte i vardagen om vi ska gå och må dåligt över skjutvapenvåldet, den globala uppvärmningen, rasismen eller hat och hot i sociala medier mer eller mindre konstant. Vi behöver helt enkelt få normalisera det till viss del åtminstone. För att sen – förhoppningsvis – kunna engagera oss i det på ett sätt som skapar mindre negativ energi och oro i oss. Men för samhället är det förstås inte alls bra om de flesta människor bara resignerar inför problemen och istället flyr till trygga världar långt bortom den verkliga.


För den som ändå förmår hålla ett levande och starkt känslodrivet engagemang i en eller flera frågor, som inte vant sig vid klimathotet eller Sverigedemokraterna tänker jag att det är en svår avvägning också. Jag ser i mitt eget sociala flöde människor som kännetecknas av det. Som åtminstone periodvis skriver många inlägg och delar många artiklar om dessa eller något annat ämne. Ofta utan så många reaktioner, trots att många i deras nätverk utan tvivel håller med dem i sak. Hur hantera detta? Hur hantera om man dessutom känner att många har normaliserat hoten så till den grad att de inte ens tar dem på allvar (Eller förnekar dem, men då talar vi om en annan process än normalisering)?


Jag har tyvärr inga färdiga svar på de frågorna. Dock tror jag att man gör bäst i att erkänna normalisering som en naturlig kraft på ont och gott som verkar i människor och inte som något dysfunktionellt som ska bekämpas. Och för sin egen skull välja sina strider. Jag tror t ex inte att normaliseringen av SD kan stoppas, den har redan kommit längre än vad många förstår och kommer att fortsätta. Däremot är nog förutsättningarna för klimatfrågan bättre.


Men de sakerna hör hemma i en helt annan bloggpost. Nu tar bloggen jullov!



ANNONS
Av Henrik - 27 november 2018 23:06

Att Sverige har bostadsbrist kan knappast någon ha missat. Frågan är hur många som har klart för sig hur allvarligt läget är och hur dåligt politikerna i alla partier har hanterat det i en lång rad år. Kanske inte tillräckligt många i varje fall, då borde frågan ha fått betydligt större utrymme i valrörelsen.


Boverket har i sin årliga lägesrapport sammanfattat situationen ungefär så här:


-          243 av Sveriges 290 kommuner har underskott på bostäder. I dessa kommuner bor 93% av vår befolkning.

-          Situationen är ”ansträngd” (myndighetssvenska för svår till hopplös) för grupper som är nya på arbetsmarknaden. Läget hjälps inte av det rekordstora bostadsbyggandet

-          169 kommuner har brist på boenden för personer med funktionsnedsättning och 116 kommuner har underskott på särskilda boendeformer för äldre.

-          I storstadsområdena där ca 25% av Sveriges befolkning bor råder både stor brist på små och större lägenheter, inte minst hyresrätter. Samtliga kommuner har underskott på bostäder.

-          Byggandet har legat högt de senaste åren, men bromsas av faktorer som brist på byggarbetskraft, överklaganden av detaljplaner och svårigheter för privatpersoner att få låna de belopp som krävs.


Det färdigställdes lite drygt 40 000 bostäder i Sverige 2016. Av dem var 11 000 småhus och resten lägenheter, varav ungefär 18 000 var en- och tvårummare. Fördelningen mellan bostads- och hyresrätter var ganska jämn, men i Stockholm och Göteborg dominerar bostadsrätter. Siffrorna låter kanske bra, men under detta år ökade Sveriges befolkning med 125 000 personer. Räknat på att det bor 2,2 personer i snitt per hushåll så behöver man inte vara någon fena på huvudräkning för att se att situationen fortsatte att förvärras. Och så har det sett ut nu i rätt många år.

 

Tyvärr inte lösningen på våra bostadsproblem (foto från Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)


I Stockholm är väntetiden för en hyresrätt i bostadskön idag över 11 år i snitt. I innerstaden handlar det om åtminstone 16 år. För studentbostäder tar det 5 år, hur många som fortfarande efter dessa 5 år verkligen studerar och hur de löser bostadsfrågan innan förtäljer inte statistiken. Hundratusentals människor står i kön och 84 000 räknas som aktiva: De gör minst fem anmälningar till lediga bostäder varje år.


Runt millennieskiftet fanns fortfarande en slags bostadsreserv i form av drygt 100 000 lediga lägenheter runt om i Sverige vid varje givet tillfälle. En sån situation kanske inte är bostadsbolagens dröm, men det underlättar människors behov av att flytta och kommuners behov av att hitta bostäder med kort varsel åt människor som inte klarar det själva. Det som hände under det kommande, dryga decenniet var att denna reserv bit för bit åts upp när befolkningen ökade. Den ökningen skedde till stor del genom flykting- och anhöriginvandring: Många resurssvaga personer som genom kommunplaceringar spreds ut i tomma lägenheter runt om i landet. Nu är resursen borta, vilket också är en av huvudorsakerna till de stora problem kommunerna haft de senaste åren med att ordna bostad åt de kommunplacerade asylinvandrarna och deras anhöriga. Det leder till desperata åtgärder som uppköp av bostadsrätter och t.o.m villor åt större familjer. I över 100 kommuner får flyktingar förtur i bostadsköer som i många fall redan är långa för att kunna uppfylla lagkraven om att ordna bostad. Men många andra bor mer eller mindre provisoriskt: Inneboende hos släktingar och vänner eller i dyra, illegala andrahandsboenden i miljonprogrammen runt om i landet. Enligt en artikel i Expressen vågar inte socialtjänsterna i flera kommuner peta i detta, utan betalar ekonomiskt bistånd ändå. Alternativet är nämligen värre: Om en utredning och koll med bostadsbolaget leder till att familjen vräks kan kommunen tvingas betala ännu större summor för familjens boende, i värsta fall inhysa dem i månader på hotell.


Boverket räknar för närvarande med ett behov om runt 600 000 nya bostäder fram till och med år 2025, inräknat de som byggs i år. De bygger sina analyser på SCB:s prognoser om befolkningsutveckling. De i sin tur säger att Sverige förväntas växa med nästan en miljon invånare till det närmaste decenniet, en ökning som beror av både födelseöverskott och fortsatt hög nettoinvandring. Beräknat byggande kommer inte att täcka behoven.


 

Bilden visar vidden av det växande problemet: Sen åtminstone 2006 har det byggts för få bostäder varje år.


Samtidigt så börjar alltfler tecken på allvarlig obalans märkas på bostadsmarknaden: Trots att hundratusentals är i akut behov av bostad så börjar det bli allt svårare att sälja nybyggda lägenheter, även i storstadsområdena. Intill min arbetsplats, på en centralt belägen tomt i Sundbyberg, uppförs just nu hundratals bostadsrättslägenheter. Inflyttningen startar i mars 2019 och försäljning har pågått i drygt ett år. Ändå visar hemsidan att runt hälften av lägenheterna fortfarande är osålda. I ett stort projekt här i Vällingby med samma tidplan har det gått bättre, kanske delvis beroende på lägre insatser, men drygt 25% av lägenheterna är fortfarande osålda och erbjuds nu för nedsatt pris.


Det här är enskilda exempel, men ändå temperaturmätare på de slutsatser som drogs i en rapport från tankesmedjan Intelligencewatch i fjol. De säger ungefär: Ja, egentligen behöver vi kanske så många bostäder som Boverket säger. Men en stor del av de människor som kommer att komma ut på bostadsmarknaden under perioden kommer inte att ha råd att efterfråga dem. Nästan hela befolkningsökningen kommer nämligen bestå av flyktingar och deras anhöriga. Tittar man på faktisk efterfrågan istället för behov förutser de därför ett överutbud. Vi kommer alltså med stor sannolikhet att befinna oss i en paradoxal situation där bostadsbristen blir allt värre, samtidigt som vår dysfunktionella marknad för ägda bostäder börjar vika på allvar.

 

Rubriker som denna blir nu allt vanligare (ur SVD)


De svenska bostadspriserna har stigit mycket snabbare än de flesta jämförbara marknader, exempelvis Danmarks. Låga räntor, ränteavdrag, avskaffad fastighetsskatt har drivit på utvecklingen tillsammans med den faktiska bristen på bostäder. Överhettningen har också – föga förvånande – drivit på byggkostnaderna. De har ökat med i snitt över 6% om året de senaste två decennierna. Under samma tid har i princip ingen social bostadspolitik drivits av någon som suttit i regering. Man har litat på att ”marknaden” ska lösa bostadsfrågan och glatt sig åt att konsumtionshjulen snurrar i den svenska ekonomin. ”Det går bra nu” som en finansminister uttryckte saken. Men marknaden har inte löst något. Trots de goda tiderna har situationen bara blivit allt värre de senaste dussintalet år:


Boverket konstaterar också att det är minst lika viktigt att befintliga bostäder underhålls och bevaras. Verket varnar för att stora summor kommer att behöva läggas på miljonprogrammet. Det är lätt insett att det blir svårt att lägga hela kostnaden för det på de personer som bor i dessa fastigheter. Nyanlända och andra ekonomiskt svaga grupper klarar inte själva av kostnaderna för nybyggda bostäder, inte ens de som byggts med det investeringsstöd nuvarande regering ändå infört. Boverkets expert uttrycker sig förbluffande rakt på sak:


- Vi har målat in oss i ett hörn. Den svenska, generella bostadspolitiken klarar inte av att lösa problemet.


Man ska inte måla fan på väggen i onödan. Men om du som läser det här inte har en väldigt god förträngningsförmåga så borde det åtminstone mola lite obehagligt i magen vid det här laget.


Bakom alla dessa allmänna ord och siffror finns också de verkliga människorna som drabbas och kommer att drabbas av detta redan stora och växande problem. När vi som har halvvuxna och unga vuxna barn och bor i tillväxtregioner nuförtiden pratar om deras framtid på bostadsmarknaden så blir det ofta en kombination av dov oro och uppgivenhet, blandat med lite galghumor om hur länge de kommer att bo kvar i sina barnrum. Hur i h-e ska de få tag på någon vettig stans att bo? De flesta av oss har inte råd att stötta dem – bortsett från det olämpliga i att unga vuxna inte blir ekonomiskt självständiga – med kontantinsatsen ens till någon lite etta i ytterförort. Och då är vi ändå priviligierade. Hur det är och kommer att bli ute i utanförskapsområdena vågar jag knappt tänka på. Expressen skriver om hur kriminella organiserar svartuthyrning, folkbokföringsadresser köps och säljs. Nyanlända luras in i kontrakt med ockerhyror som de sen tvingas jobba svart åt ”hyresvärden” för att klara av. Trångboddheten blir allt mer akut. I området Tjärna Ängar i Borlänge bor drygt 3000 människor. Officiellt. Vissa uppskattningar pekar mot att det verkliga antalet kan vara runt 10 000. De sociala problem som redan finns där och i alla andra liknande områden runt i landet kan förväntas förvärras av det.

 

Rinkeby - ett av Sveriges mest kända miljonprograms- och utanförskapsområden. 


Du kanske tycker att jag kopplar ihop bostadsfrågan och invandringen onödigt mycket? Det får du tycka, men sanningen är att dessa två frågor hänger ihop så intimt och påverkar varandra så mycket att det blir helt verklighetsfrämmande att försöka diskutera som om de vore oberoende. Det är naturligtvis inte invandrarnas fel att det ser ut som det gör. Det är politikernas. Situationen vi befinner oss i är ingen överraskning. De har vetat i många år att befolkningen ökar och att en stor del av ökningen består av människor med svag social och ekonomisk ställning. De har gjort mycket lite för att hantera den frågan. Framför allt har de inte sett till att det byggs tillräckligt med bostäder åt oss alla. Det drabbar nu alla: Unga svenskar oavsett etnisk bakgrund som ska ut i ett självständigt vuxenliv. Människor med sämre ekonomiska förutsättningar där personer som invandrat under 2000-talet från tredje världen utgör en stor andel. Människor som behöver flytta till ett arbete på annan ort. Par som behöver separera. Funktionshindrade som behöver få en egen bostad. Äldre som är i behov av vård- och omsorgsboenden.


Det finns ingen anledning att lyfta fram eller bak något parti eller block här. Alla har varit i princip lika dåliga. Jag kan känna att den underlåtenhet och passivitet de visat i frågan nästan är brottslig.


Att det inte hörs mer i medierna beror sannolikt på att den köpstarka medelklassen som är den som mest hörs där än så länge varit ganska förskonad. Vi har tvärtom kunnat njuta av lång högkonjunktur och en köpfest utan motstycke i Sveriges historia, inklusive dyra villor och lägenheter till nästan nollränta. Men vi kommer med all sannolikhet att drabbas vi också under de kommande åren på olika vis, oavsett om politikerna till slut ändå tar itu på allvar med den eller fortsätter att i stor utsträckning stoppa huvudet i sanden. I den stora lågkonjunkturen 1991 och framåt var kraschen på fastighetsmarknaden fundamentet i de olyckor och problem som drabbade oss då. Det finns tyvärr god anledning att befara att våra bostäder kommer att utgöra vårt kanske största sociala och ekonomiska problem under åren som kommer.

Av Henrik - 30 oktober 2018 07:15

En gång var det den 30 oktober 1918. I Europa pågår ännu det stora kriget som har kostat 9 miljoner soldater deras liv och gjort mängder av andra fysiskt och psykiskt invalidiserade för livet. I Sverige har vi skonats från krigets fasor, men också vårt land har sina bekymmer. Krigstiden har skapat brist på det mesta, inte minst förstås sådant vi brukar importera. Det är ont om mat, särskilt i städerna, och året innan har det till och med varit hungerkravaller på flera ställen i landet. Politiskt är det en orolig tid med stora motsättningar.  Socialdemokratin har splittrats i en revolutionär gren och en som vill fortsätta kampen på demokratisk väg. I grannlandet Finland har ett inbördeskrig rasat med många dödsoffer och mycket lidande som följd. Bland konservativa och liberaler är man rädd att samma sak ska hända här och ropar på åtgärder från samhällets sida. Tonen är många gånger hård och många är lidelsefullt övertygade om att den andra sidan är omoralisk och ondskefull. Låter det bekant?

 

Människor köar för ransonerad potatis. Stockholm 1917 (Denna och övriga bilder utom annonserna ur Stockholmskällan.se)


Denna höst har också Spanska sjukan slagit till i landet. Sjukhusens salar fylls av patienter, påfallande många av dem unga vuxna. För de flesta drabbade blir symptomen inte värre än en vanlig, kraftig influensa. Men för en hel del blir det mycket värre och viruset går ner i lungorna, ofta med katastrofala följder. Flera tiotusen människor dör denna höst och vinter. Läkarna står frågande till varför just unga och till synes friska och starka vuxna drabbas så hårt. Först många år senare ska deras efterföljare kunna svara på frågan. Viruset utlöser hos vissa personer med starkt immunförsvar en motreaktion som blir för kraftig och till slut leder till döden.

 

Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. Foto från 1918. Sjukhuset låg på Kungsholmen och var i bruk till 1970. Det revs för att ge plats åt det nya Kronobergshäktet


Trots krig, matbrist och epidemier pågår ändå vardagslivet nästan som vanligt, vilket det ju oftast på något märkligt vis brukar göra. De vuxna går till sina arbeten eller sköter olika sysslor i hem som fortfarande saknar nästan alla de bekvämligheter vi idag betraktar som självklara. Barnen går om de blivit tillräckligt stora till sina skolor: Stora, dystra ruvande byggnader med puts- eller tegelfasader om de bor i någon av de större städerna. Mindre skolhus i trä med ett eller ett par, tre klassrum om de tillhör de många som fortfarande växer upp ute på landsbygden. Och de gamla då? De är långt ifrån så många som idag, medellivslängden är bara knappa 60 år. För de som ändå uppnått en hög ålder har ett betydelsefullt beslut fattats i riksdagen detta år 1918: Fattigstugorna ska avskaffas och kommunerna åläggs att ordna ordentliga äldreboenden. Sedan några år tillbaka betalas också en liten, men ändå inte helt obetydlig folkpension ut till alla över 67 år.


Vi ställer in kikarsiktet mot vår huvudstad: Den 30 oktober 1918 är en onsdag. Den bjuder på rätt varmt väder för årstiden, redan klockan åtta på morgonen är det åtta grader. Himlen är mulen och det blåser en svag sydsydvästlig vind. Än behöver inte stockholmarna ta fram de tjockaste vinterplaggen, de som nu verkligen har ordentliga såna.


Stockholms stad är fortfarande i stort sett liktydigt med staden inom tullarna. Här bor nu ungefär 400 000 människor. Det senaste halvseklet har staden tredubblat sin befolkning. Resultatet: En stor bostadsbrist och trångboddhet. Ändå bygger man nytt hela tiden. Tidigare obebyggda delar av malmarna exploateras. De små närmast lantliga utkanterna håller på att försvinna. Elektrifieringen har gått med rasande fart sen sekelskiftet och även vattenledningsnätet börjar bli riktigt bra utbyggt. Men förutom de mer välbärgade måste de flesta hålla tillgodo med torrdass ute på gården.

 

En s.k budare hämtar latrintunna någonstans i Stockholm runt 1910


På gatorna rullar elektriska spårvagnar, de billigaste biljetterna för en enkel resa kostar 12 öre. De får fortfarande trängas med många hästskjutsar, men också bilarna börjar bli fler. Cyklarna som ett par decennier senare ska dominera som transportmedel till och från jobbet har inte blivit ett så stort inslag i trafik än. Desto fler människor rör sig till fots, kors och tvärs över gator och torg. Det är oftast inte så svårt att se vilken social klass de tillhör: Kuskar, grovarbetare, snickare och verkstadsarbetare i sina ofta grova arbetskläder och skärmmössa på huvudet. Herrar som arbetar på banker och kontor i kostymer med stärkkrage och hatt. Kvinnor bär kjol eller klänning, men det är stor skillnad kvalitet och snitt mellan en fabriksarbeterska och hustrun till en förmögen köpman. Fast på helgen klär sig även jobbarna ofta ”söndagsfina”, även om de också då får hålla till godo med enklare och billigare tyger i sina kostymer och finklänningar.

 

Arbeterskor på LM Ericsons fabrik. 1910-tal

 

    

Trafikvyer tidigt 20-tal: Slussen (överst) respektive Gustaf Adolfs torg


De flesta arbetar inom industrin och olika serviceyrken, långt från dagens tjänstemannadominerade huvudstad. Springpojkar och bud levererar varor och går ärenden kors och tvärs över staden Mängder av småbutiker ligger längs alla affärsgator, var och en i stort sett specialiserad på en liten nisch av varor. Där är slaktarens bod, där ligger hattaffären, där butiken för mejerivaror, skräddaren som syr herrskjortor och kostymer, där speceriaffären. Över allt beställer man över disk, det första snabbköpet i Stockholm ligger mer än tjugo år framåt i tiden. Fast NK har öppnat sitt stora varuhus på Hamngatan för tre år sen, även om en stor del av invånarna knappast har råd att handla där.


 

Butiker på Drottninggatan. 1919 eller tidigare.


Vad skriver tidningarna om denna onsdag? Det är förstås mycket utrikesnyheter. Österrike vädjar om fred hos fiendeländerna. I Budapest pågår blodiga gatustrider. Det pågår en rad kontakter åt olika håll för att äntligen få slut på kriget.


Inrikes rapporterar Svenska Dagbladet om över 550 döda i spanska sjukan i Stockholm de senaste veckorna.  Armén höjer kafferansonen för soldaterna som kompensation för minskad tilldelning av mjölk. Ett företag anklagas av kunder för att ha närmast skaffat sig monopol på försäljningen av ullgarn i landet och utnyttja det på olika sätt.


I Vasastan är våningar till salu i ett modernt hus. En tvåa med kök kostar 24 360 kronor, varav en tredjedel ska betalas kontant. Ett ”bättre damrum” på Holländaregatan, väl möblerat, hyrs ut för 65 kronor per månad. Ett mindre industriföretag söker en kontorist som behärskar modern bokföring, maskinskrivning och korrespondens m.m På Sunnerdahls hemskola kan en yrkeslärarinna i klädsömnad få arbete med 1 000 kronor i årslön och fri kost och logi. En ung dam, ensamstående, önskar bekantskap med en distingerad gentleman i ålder 40-50 år för sällskap och tankeutbyte under långa vinterkvällar. Även äktenskap står det inom parentes. Luth&Roséns Elektriska AB säljer 3-fasmotorer. På Vasateatern spelas ”Jag gifta mig – aldrig” av Ernst Fastbom.


 

Annonser ur Svenska Dagbladet den 30 oktober 1918


Det är livet som pågår helt enkelt, i stort som smått. I ett nu som är lika verkligt för 1918 års människor som vårt nu är för oss, hundra år senare, trots att de varken har datorer, mobiltelefoner, TV-apparater eller ens en radio. Trots att ingen hört talas om ord  och företeelser som gym, latte, rasifiering, mikrobryggerier, selfie eller curlingföräldrar.  Lika lite som vi har de någon verklig känsla för att det skulle kunna vara på något annat sätt, att allt som är deras nu en gång, om hundra år, kommer att vara borta och mer eller mindre bortglömt. Eller att när det lyfts upp ur historiens dammiga arkiv så kommer människor från sitt helt annorlunda perspektiv se på det med förundran och utan att egentligen förstå vad det verkligen innebar att leva och verka när då var nu. 



  Filmklipp från en demonstration på den ännu inte helt färdigställda Kungsgatan 1917

Post scriptum:

Idag finns bara lite drygt 2 000 personer kvar i livet av de nästan 6 miljoner människor som levde i Sverige då, den 30 oktober 1918. Ungefär 270 av dem bor i Stockholm. De allra äldsta gick i de första klasserna i småskolan den gången för hundra år sen. Kanske fick någon av dem någon gång, mellan tragglandet i rättstavning, svensk geografi och psalmverser i uppgift att skriva en uppsats om hur Sverige skulle se ut om hundra år. Jag undrar vad de skrev och föreställde sig i så fall...

Av Henrik - 11 oktober 2018 23:48

Idén har blivit en riktig framgång: En app som förmedlar kontakt mellan människor som vill bli av med saker och personer som mot ersättning kan tänka sig att frakta bort dem. Den heter TipTapp och startades för ganska precis tre år sen i Stockholm. Det funkar sså att den som vill ha något bortfraktat lägger in en gratis annons, meddelar var grejerna finns att hämta och vilken ersättning som betalas. En hämtare svarar, ett avtal träffas. När tjänsten är utförd betalar kunden till utföraren via en betalningsmodul i appen. TipTapp tar 10% i provision, där har du affärsmodellen. Flera riskkapitalister har investerat i appen och företaget bakom och en expansion till fler storstäder i Europa planeras, för långsiktig lönsamhet krävs tydligen större volymer. Då har ändå tjänsten vuxit lavinartat sen starten, upp emot 150 000 nedladdningar har gjorts av appen.


En stor del av de affärer som görs upp handlar om att få sopor slängda. Kanske tunga saker man inte orkar bära själv. Kanske stora saker man inte har en tillräckligt stor bil för att frakta. Eller bara saker som man själv inte har tid eller lust att köra till tippen själv. Att man fokuserar på just storstäder är för att en större andel människor inte har egen bil där.

 

Från företagets egen hemsida


Tjänsten har som sagt blivit en framgång, men nu har den stött på problem. I veckan gick nämligen Miljöförvaltningen i Stockholms stad och meddelade att den ”sopförmedling” som verkar vara appens huvudverksamhet strider mot reglerna om kommunalt avfallsmonopol i Miljöbalken. Om jag fattat saken rätt så får du som privatperson eller företagare bara lämna in dina egna sopor och avfall. All hämtning, distribution och annan hantering har kommunen ensamrätt på. Den kan förstås upphandla tjänster, vilket ju också sker i stor utsträckning, men ingen aktör har rätt att på eget bevåg hämta avfall mot ekonomisk ersättning och köra det till kommunala återvinningsstationer.  Kommunen planerar att ta fram en egen tjänst för avfallshämtning av den här typen, via sina entreprenörer. Möjligheten finns redan idag, men det är krångligt att ta reda på hur det går till. Priset är också högre. Vi ska återkomma till det.


Beslutet är överklagat och i väntan på avgörande i domstol rullar tjänsten vidare. Männen bakom den är naturligtvis besvikna, både på Stockholms stads agerande och en lagstiftning de menar är föråldrad.


Att Miljöförvaltningen agerat verkar ha utlösts av att personal på återvinningsstationerna lagt märke till ett mönster: Ungefär 25-30 personer kom med mängder av skräp och avfall många gånger om dagen. Det är knappast särskilt förvånande att det blivit så. Även om appen säger sig vara en del av den s.k delningsekonomin. Att vi byter varor och tjänster med varandra med hjälp av den nya tekniken innebär naturligtvis inte att den inte kan utnyttjas för att tjäna pengar mer yrkesmässigt. Visserligen får inte företag koppla upp sig, men här verkar det snarare röra sig om personer som drivit en slags, tja ska vi kalla det inofficiell näringsverksamhet. Breakit.se har pratat med en av de personer som kört i större skala och han medger att han inte betalat någon skatt eller sociala avgifter. Ersättningen är alldeles för dålig för att det skulle bli någon lönsamhet i så fall menar han.


För några år sen hade vi under en tid en liknande situation med bolaget Uber Pop som själva sade sig erbjuda en samåkningstjänst. Olaglig taxiverksamhet menade flera myndigheter. I maj 2016 meddelade bolaget att man lade ner tjänsten i Sverige. Även här rörde det sig uppenbart i många fall inte om enstaka samåkningsavtal, utan om personer som tog körningar som sin huvudsakliga eller enda sysselsättning och levde på inkomsterna från den. Flera förare har dömts i tingsrätten och både förarna själva och Uber har eftertaxerats av Skatteverket.


Skatteverkets egen expert på delningsekonomi medger att det är svårt att avgöra hur våra befintliga regelverk ska tolkas i de situationer som uppstår i delningsekonomin och appar som TipTapp. Svårigheten ligger dock främst i frågan om vem det är som är skyldig att betala in skatter och avgifter på de ekonomiska transaktioner som uppstår, inte i om det rör sig om en transaktion som skatt ska betalas på.


Det är rentav så att du som utnyttjar TipTapp själv kan bli skyldig att betala skatt och avgifter för den du anlitar under vissa förhållanden.


Det är här någonstans det börjar bli knepigt tycker jag. Även om jag långt ifrån hängt med i de här frågorna så inser jag det värde som ligger i tjänster som TipTapp. Både för enskilda människor och kanske också för samhället. Att byta istället för att köpa nytt är bra för miljön (kanske inte för en tillväxtbaserad ekonomi, men det är en annan fråga). Att jag tar även ditt skräp med mig när jag ändå ska till tippen är också bra för miljön. Att vi samåker till jobbet likaså.


Frågan är bara var gränsen ska dras mellan vad som är tjänster och gentjänster och vad som är näringsverksamhet eller arbete på uppdrag åt någon.


Om man hårdrar våra skattelagar så är vi egentligen, med ett antal preciserade undantag, skyldiga att skatta för de flesta ekonomiska transaktioner som utförs mellan personer. Vi betalar moms, vi betalar skatt på vinsten av en husförsäljning, vi betalar lön till någon som arbetat åt oss, företagaren betalar skatt på överskottet av sin affärsverksamhet. Det är så vi finansierar vår välfärd och så länge vi vill ha kvar den åtminstone på dagens nivå och i huvudsak just finansierad gemensamt så är det så här vi måste fortsätta att finansiera den. Det är ren matematik, varken politik eller ideologi.


Varför vissa transaktioner som utförs exakt av de här skälen och på i grunden samma premisser som annan närings- eller uppdragsverksamhet på något mystiskt vis skulle vara skattefria bara för att de är en del av delningsekonomin och uppstår genom överenskommelser som träffas i en flashig app istället för genom en vanlig beställning har jag väldigt svårt att förstå.


Samtidigt är det uppenbart att det finns och ska finnas en gräns någonstans. De flesta av oss är förmodligen överens om att den gränsen går åtminstone en liten bit bortom den officiella gränsen för när man formellt måste deklarera, lämna kontrolluppgifter etc. Fjortonåringen som går ut med grannens hund tre gånger i veckan, nittonåringen som kör skräp i sin gamla Volvo några gånger i månaden och drar in nån tusenlapp totalt. Jag tror dessutom att de flesta nationalekonomer är överens om att det är nödvändigt med en sån här ”informell ekonomi” även i ett utvecklat samhälle.


Att acceptera att de här systemen används på ett mer organiserat vis är däremot något helt annat. Vill vi verkligen att det ska vara okej att en person försörjer sig helt eller till stor del på att köra skräp hela dagarna utan att skatta på vad den tjänar? I mina ögon är det näringsverksamhet precis som vilken annan som helst. Godtar vi att det ska råda något mystiskt undantag här så godtar vi också att företag som vill gepå schyssta villkor med lön som ger rätt till pension och sjukersättning åt de anställda och ordentliga försäkringar (det här är dessutom en verksamhet där skador och olyckor definitivt kan inträffa) inte har en chans att konkurrera. Vi godtar också att de personer de gäller hamnar utanför de vanliga trygghetssystemen.


Ett argument jag ser nämnas är att de som hoppar på den här typen av tjänster och försöker leva på dem är personer som har svårt att få ett vanligt jobb. Det kan säkert stämma. Men blir det mer rätt? Det är lite samma typ av fråga som om vi passivt ska acceptera svartarbete bara för att det ger en chans för ”papperslösa” att kunna leva i Sverige.

I grunden är det faktiskt en moralisk fråga tycker jag, inte på något avgörande sätt skild från att anlita polska byggjobbare för 100 spänn i timmen till altanbygget eller klippa sig för 125 kronor. Du vet innerst inne att om den du köper tjänsten av ska få någorlunda schyssta villkor och en trygghet som åtminstone påminner om din egen så måste du betala mer pengar. Fast det är onekligen en skillnad om du har anledning att tro att han eller hon som hämtar skräpet eller skjutsar dig någonstans faktiskt bara gör det som en tillfällig extragrej.


Man kan naturligtvis inte heller stänga tjänster av den här typen enbart med argumentet att de missbrukas. Tyvärr är det så att alla typer av nättjänster som på något vis förmedlar kontakter mellan människor missbrukas. Blocket används av hälare och småtjuvar som försöker få avsättning för sitt stöldgods. Kontaktsajter där människor vill träffa en seriös partner får också in otrogna lögnare som är ute efter lite omväxling mot det småtrista förhållandet hemma, eller rena sol-och-vårare av bägge kön som söker efter någon ensam, kärlekstörstande människa att mjölka på så mycket pengar som det går. Till och med sociala medier och debattforum missbrukas av folk för att sprida propaganda och lögner. Men hur gör man då för att bekämpa oönskade effekter av våra nya ekonomiska plattformar av den typ som jag gett exempel på här? Var ska gränsen dras mellan vad som är okej och inte? Hur stävjas missbruk, hur undviker vi att tjänsterna bidrar till att utnyttja redan utsatta människor?


Det är något som både samhället och vi som privatpersoner har anledning att fundera mer på under de kommande åren. För det lär komma fler tjänster som Uber Pop och TipTapp, var så säker!

Av Henrik - 25 september 2018 21:40

Blogginlägg som gnäller på politiska åsiktsmotståndare kan vara rätt tröttsamma. Därför tänkte jag idag istället gnälla på mina egna, nämligen Alliansen. För vad 17 är det egentligen för pajaskonster, verklighetsförnekande och fulspel de sysslar med för närvarande?


Redan långt före valet anade man att det kunde bli problematiskt. Annie Lööf trumpetade om att en alliansregering skulle bildas, men utan någon samverkan vare sig med sossar eller sverigedemokrater. Anna Kinberg först och sen Ulf Kristersson svävade på målet om det senare och de andra två var det lite oklart ibland vad de tyckte. Men en alliansregering ville de ha allihop, trots avsaknad av tydlig, gemensam politisk plattform. Trots att absolut inget pekat mot att en sån vore möjlig på de premisserna.


  

De fyras gäng - bild från Alliansens gemensamma hemsida, Alliansen.se


Nu är baksmällan här och märkliga saker händer. Alliansen förlorade – om än knappt – valet mot det rödgröna blocket. Ändå utropar man sig till segrare och hävdar på fullt allvar att en alliansregering ska bildas. Och premisserna? Tja först var det inga andra än absolut inget samarbete med SD. Sen kom det: Med stöd av Socialdemokraterna! Så riksdagens överlägset största parti, tillika ledare för den största av riksdagens tre politiska falanger i nuläget, skulle alltså agera stödhjul för en borgerlig minoritetsregering?


Det är trams, inget annat än trams. Inte ens centerledaren, som ibland inte verkar riktigt förankrad i verkligheten i sin allmänna, sprudlande optimism, kan ju på allvar tro att S någonsin skulle gå med på något sånt.


I ett mycket märkligt försök att både äta kakan och ha den kvar försöker man få ihop sin argumentation med att säga att det egna regeringsalternativet är större än den tidigare socialdemokratiska regeringen (dvs S+MP) och därför är den naturliga regeringsbildaren. Att man själv krävt att Vänsterpartiet skulle ingå i alla budgetomröstningar föregående mandatperiod och därmed i praktiken räknat dem som en del av regeringsunderlaget gäller plötsligt inte längre. Och om man nu ändå köper matematiken mot allt sunt förnuft: Varför lät man S+MP regera? Även då hade nämligen Alliansen fler mandat än de två partierna.


Lika ologiskt som dumt.


Sen kommer vi till talmansvalet. Här fanns en sen länge etablerad princip att övriga partier respekterar att största partiet i det största blocket får posten som första talman och de nästföljande går till övriga partier efter storleksordning. Igår bröt alliansen den genom att samfällt rösta på sin egen kandidat. Därigenom öppnade man också vägen för övriga att bryta mot principen, med resultat att SD fick en ny politisk offerkofta att lyfta fram. Men det är värre än så. Alliansens ekvation byggde på en förhoppning om att partiet-man-inte-får-prata-med skulle stödja deras talman. Vilket de gjorde. Alla hederliga människor ställer upp på idén om tjänster och gentjänster: Om jag har hjälpt en kompis att flytta en helg så ställer kompisen upp med motsvarande tjänst när jag behöver den om hen överhuvudtaget ha en möjlighet. Reciprok altruism med ett finare ord. Denna princip som grund för moralisk hedervärdhet sket Alliansens fullständigt i: Med undantag för några enskilda ledamöter med moralisk ryggrad la man ner sina röster i samtliga omgångar när det var dags för SD:s kandidat. Som förlorade p.g.a detta. Tack för hjälpen! Inte. Hyckleri på hög nivå.


Och nu har man alltså röstat bort Stefan Löfven som statsminister och tänker sig att… Ja, vilket realistiskt scenario tänker sig egentligen Alliansen? Att man ska få stöd igen av partiet-man-inte-får-prata-med och absolut inte bygga något regeringsunderlag på utan krav på motprestation? Att Löfven redan imorgon gråtande ska erbjuda Kristersson sitt ämbetsrum och all hjälp han behöver framöver?


Trams.


Varför detta spel när matematiken kring mandaten ger ett så tydligt besked? Det finns inte stöd i riksdagen för en ”alliansregering”. Det finns antingen stöd för någon form av ickerödgrön regeringskoalition där två eller flera partier kan ingå och övriga ickerödgröna stöder den vid budgetomröstningar. Förmodligen, vilket är naturligt i varje form av samarbete, mot någon form av gentjänst. Eller så finns det stöd för någon form av mittregering där socialdemokraterna i så fall måste ingå, för annars kan SD rösta ner den regeringen genom att stödja S budgetförslag.

Det är de realistiska alternativ som står till buds för allianspartierna på riktigt om de vill vara med och regera. Om nu en eller två inte vill lämna den förstås och bli stödhjul åt någon slags rödgrön regering.


Personligen ser jag ingen rimlighet i en alliansregering som är beroende av aktivt stöd av SD i varje fråga inklusive budgeten och med tanke på att två av partierna inte gör det heller så är den enda rimliga slutsatsen att projektet Alliansregering läggs ner här och nu och att man istället sätter sig ned med Socialdemokraterna och börjar föra samtal kring hur landet ska kunna styras på ett konstruktivt vis de närmaste fyra åren.


Kanske kommer vi dit till sist, men tyvärr fyller det som sker nu mig med negativa känslor. För ingen av de förklaringar jag kan se till varför Kristersson – han som vill vara den vuxne i rummet - &Co beter sig så här ter sig särskilt smaklig:


-          Antingen tror de på fullt allvar att de kan uppnå sina politiska målsättningar. Då är de skrämmande naiva och saknar i den här så viktiga frågan helt verklighetskontakt.

-          Eller så är det här bara en slags cynisk charad: Ett sätt att trassla sig ur alla orealistiska och motsägelsefulla löften som gavs före valet i hopp om att vi, deras väljare, ska tro dem när de säger att de minsann gjort och försökt allt för att bilda regering men att tyvärr var de andra partierna så dumma att de inte förstod hur rätt och rättvist och bäst det var med en alliansregering.

-          Vill man öka cynismnivån ett steg till kan man spekulera i att alla redan vet att Kristersson kommer att bilda en konservativ regering med stöd av SD i slutändan som kan regera genom att Liberalerna och Centern lägger ner sina röster i budgetomröstningar och att det nu bara handlar om att rädda ansiktet så mycket det går på alla fyra innan man kommer dit.


Så: Naivitet eller en tämligen föraktfull cynism mot sina väljare (fast kanske går den hem hos fler än jag tror). Pest eller kolera.


Inte roligt.


Visst måste man acceptera att det finns ett inslag av spel och markering i politik. Men det måste finnas en gräns. Alliansen har gått över den gränsen och bidrar därmed – de är inte ensamma oskyldiga i denna soppa – till att våra demokratiska processer och vårt parlament framstår i dålig dager just nu. De borde ta ett kliv tillbaka och erkänna att störst faktiskt ska gå först här, det är Socialdemokraternas uppgift som största parti och huvudföreträdare för den största grupperingen i riksdagen att försöka få till ett hållbart regeringsunderlag. Kanske med en flerpartiregering där ett eller flera borgerliga partier ingår, kanske som en ren S-regering som gör överenskommelser med ett antal partier om budgeten och andra stora frågor. Självklart ska inte alliansen lägga sig platt där som man gjort de senaste fyra åren, men det är en helt annan spelplan än den man nu gör sig till åtlöje på.


Och för guds skull Jan Björklund: Inga fler taffliga påtryckningsförsök mot Sossarna med nyvalshot om de inte kommer till förhandlingsbordet på låtsasmajoriteten Alliansens premisser. De som kan vinna på ett sånt är i vart fall inte Alliansen, utan mer troligt de politiska ytterkanterna. Särskilt partiet-man-inte-får-tala-med, också känt som partiet-som-flera-partiledare-fortfarande-försöker-låtsas-som-de-inte-existerar-fast-de-nästan-har-en-femtedel-av-mandaten-i-riksdagen-nu

Av Henrik - 8 september 2018 14:59

När Sverige på söndag går till val så gör vi det i ett politiskt landskap som inte liknar något vi haft tidigare. Vi gör det också i en atmosfär av oro och rädsla starkare än någonsin förr. Frågan är om något tidigare svenskt val har präglats så mycket av det. Jag vill gärna rekommendera den här podden från Sveriges radio:


https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1140963?programid=793 (”En tickande bomb”)


Forskning visar att förekomsten av ord som rädsla och risk har ökat i omfattning i offentliga texter under flera decennier. En del menar att vi lever i en rädslokultur. Den norske filosofen Lars Fr H Svendsen talar om att vi upplever världen genom ett slags rädslans prisma. Inför nya saker, inför förändring tenderar vår första fråga att bli ”Kan det här vara farligt?”, inte ”Kan det här vara något bra”. Inte så få tycks uppleva det som en personlig kränkning att på något vis exponeras för risk. Reaktionen på ”larm” av olika slag blir ibland närmast måttlös. Ett mindre fabrikationsfel som under extremt olyckliga omständigheter skulle kunna innebära en liten risk för olycka eller ohälsa leder inte sällan till att hundratusentals eller rentav miljontals produkter återkallas och förstörs. Vår tid är full av ”nollvisioner” kring allt från trafikdöd och arbetsolyckor till mobbning och rasism, inte sällan parad med stark oro och upprördhet för att det ändå förekommer. Allt detta fast vi totalt sett lever i en tryggare och säkrare värld än någonsin tidigare i historien. Och fast de flesta av oss nog inser att det ligger i själva livets villkor att risker inte helt kan elimineras och att människan alltid kommer att stå inför olika problem och hot som måste hanteras.

Politiken präglas förstås av det här också. Visst, vi har alltid varit rädda för olika saker. På 1910- och 20-talen påverkades det politiska klimatet av rädslan hos vissa grupper för en revolution liknande den som ledde till inbördeskrig i Finland. På 70- och 80-talen var många rädda och arga p.g.a kärnkraften och risken för haverier.  Ofta gällde det dock en fråga och rädslan genomsyrade inte hela väljarkåren.


Jag skulle tro att åtminstone någon som läst så här långt ser Sverigedemokraterna och deras katastrofretorik för sin inre syn. Det gör den förstås alldeles rätt i. Men SD är inte så unika i det här avseendet som en del verkar vilja tro. Hela det politiska samtalet just nu är präglat av undergångstänkande och rädsla som vi exponeras av från alla håll. Det är inte bara det att flertalet partier hakat på SD:s retorik om hur illa ställt det är med lag, ordning och trygghet i Sverige. De fortsätter att lansera sin egen, alternativa version av Harmagedon: Den om allt fruktansvärt som ska hända om SD tillåts fortsätta växa av väljarna och om de skulle få minsta politiskt inflytande. Till det kommer miljöfrågan där det också målats upp katastrofscenarion i grälla färger efter att sommarens torka och värmebölja fört upp frågan igen.


Observera att det här är en beskrivning av den politiska verkligheten, inte en värdering av allvarlighetsgraden och behovet av åtgärder i respektive scenario. Vad man som enskild, liten människa skulle behöva tänka på tror jag är dock detta:


-          Vi människor har en dragning åt det dramatiska och övertydliga som gör oss mottagliga för överdrifter och svartmålning av verkligheten

-          Det finns alltid politiska krafter i alla läger som medvetet försöker utnyttja det för att stärka sin egen position

-          När vi blir rädda och oroliga så fungerar vårt tänkande och omdöme sämre än annars.


Historiskt sett har de flesta av alla undergångsscenarion som följt oss genom vår historia visat sig vara överdrivna eller rentav felaktiga. Mänskligheten gick inte under på 1900-talet av ett globalt atomkrig. Milleniumbuggen ledde inte till utslagen el och störtade flygplan. Svininfluensan var på det stora hela taget inte värre än de normala, årliga influensaepidemierna. Mycket lite talar för att klimatförändringarna även om de inte stoppas skulle leda till en global civilisationskollaps, att det svenska samhället är på väg att falla ihop eller åtminstone förvandlas till ett nytt Colombia eller att vi är på väg mot en fascistisk diktatur med statlig censur, etnisk rensning och koncentrationsläger.

Problemet är att man aldrig kan bevisa icke-existens. Vi kan inte säga säkert att det inte kommer att hända. Och det utnyttjar både de som av olika skäl vill skrämma oss och våra egna hjärnor.


 


Det är då det gäller att sätta sig ned, ta ett djupt andetag och försöka tänka efter lite istället för att bara ryckas med av känslor. Särskilt i dagens nya verklighet där även små människor som du och jag lättare kan påverka andra genom att dela saker på sociala medier eller skriva egna inlägg där vi boostar våra egna och andras rädslor och ilska. För även ilskan spelar en roll här, den bor granne med rädslan och de kan driva varandra i en destruktiv rundgång.  


Här gäller verkligen två tankar i huvudet samtidigt också. Står vi inför ett stort problem p.g.a den globala uppvärmningen? Ja, sannolikt och det måste vi hantera. Har vi sett en utveckling åt fel håll de senaste åren när det gäller brott och otrygghet? Ja, åtminstone i viss utsträckning. Finns det problem kring integration och migration? Ja, definitivt. Är en fortsatt ökning av de värderingar som ligger bakom åtminstone en del av SD:s framgångar ett problem? Absolut.


Det är bara inte automatiskt samma sak som att vi står vid apokalypsens rand och stirrar ner i avgrunden.


Vi har hanterat massor av problem genom vår mänskliga historia tidigare. Vi har löst dem, eller åtminstone hittat sätt att hålla dem inom rimliga gränser. För det är också en insikt jag tror vi behöver mer av. I den krassa verkligheten är nollvisioner mycket svåra att uppfylla. Om vi mår mer eller mindre konstant dåligt av att mänskligheten orsakar problem med miljön, att vissa människor skriver eller ropar rasistiska slagord, att grova våldsbrott fortfarande inträffar eller att mindre grupper av människor sluter sig samman i antidemokratiska och antihumanistiska grupper så är vi dömda att må dåligt resten av det enda liv vi säkert vet att vi har.


Vi måste försöka hitta en balans mellan att inte sopa saker under mattan och acceptans för att det inte är möjligt att upprätta Utopia. Och att vi i ett öppet samhälle aldrig kan få alla andra människor att tycka och tänka ungefär som vi själva.


Ett annat problem i denna rädslokultur är hur vi hanterar andras rädslor och oro. Vi är inte alla rädda för samma saker. Till en inte så liten del tycks rädslorna kopplade till vilka allmänna värderingar man har. Då är inte nästa steg långt borta: Att förhåna och misstänkliggöra de rädslor man inte själv delar. Medan ens egen rädsla är rationell är den andres styrd av okunnighet, dumhet eller rentav ont uppsåt. Den synen upplever jag är mycket stark i alla åsiktsläger idag. Viljan till samtal, viljan att åtminstone försöka förstå hur en andre tänker och känner är låg. Personligen tror jag att detta är ett större hot än de nationella krafternas frammarsch eller socialt utanförskap, radikalisering och islamisering i våra förorter.


Där min namne Schyffert sa ”Var inte rädd” skulle jag hellre se att vi ställde en fråga: ”Varför är du rädd?” Och försökte lyssna med öppet sinne. Det har hjälpt mig själv en hel del att möta den reaktionen från en klok människa.


I denna valrörelse har som sagt många försökt spela på rädsla. Inte bara SD med sin svartmålning av tillståndet i nationen. Tyvärr framför nu också andra partier argument som går ut på att väljarna istället för att rösta på bästa politik ska rösta efter rädslan för just SD för att minimera risken att de får någon form av inflytande. Det är illa att politiker försöker använda rädslans makt till att få människor att lägga sin röst utifrån negativa val istället för positiva. Jag hoppas att så många som möjligt inte lyssnar till dessa destruktiva budskap, utan väljer det parti man faktiskt tror har den bästa politiken för Sverige och vars värderingar stämmer bäst överens med de egna.

Av Henrik - 25 augusti 2018 15:35

Det är lika bra att för ärlighetens och tydlighetens skull börja med två deklarationer här.


1)      Jag har väldigt svårt för hyckleri. Bortsett från våld, hot och rent förtryck av andra är det ett av de mänskliga beteenden jag tycker absolut mest illa om. Jag påstår varken att det är en objektivt riktig rangordning eller att jag själv aldrig förfaller till det, men det är en av de saker jag anstränger mig mest för att undvika.


2)      När det gäller just flyget och miljödebatten så anser jag att det blivit en symbolfråga där flygets bidrag överdrivs. Fokuset på flygande jämfört med andra källor till utsläpp är därmed inte rationellt. Enligt Luftfartsverket står flyget för ungefär 3% av människans totala påverkan på klimatet och i Sverige 2016 var utrikesflygets utsläpp av växthusgaser 2 600 000 ton. Det motsvarar bara en tjugondel av våra totala, inhemska utsläpp. (källa SCB). Bara Cementa AB i Slite och Luleås kraftvärmeverk släpper tillsammans ut mer (<3 000 000 ton) varje år (Sverigesnatur.org). Men som vi ska återkomma till kommer saken i ett annat ljus om man själv tillhör antiflyglobbyn.


Sen 1980-talet har Miljöpartiet varit det svenska miljösamvetet. De har predikat omsorg om miljön och behovet av politiska insatser för att skydda den. Men också allas vårt individuella ansvar. Under deras mest idealistiska ungdomsdagar fick man ibland nästan intrycket att de ville att vi alla skulle flytta ut på landsbygden, klä oss i vadmal och bruka jorden (ekologiskt). Med åren kom det in mer realism, men fortfarande är budskapet tydligt: Vi måste ställa om. Både som land och som enskilda personer. I denna valrörelse efter sommarens torka och värmebölja har de varit extra på hugget i denna sin hjärtefråga.


Jag låter kanske lite raljerande, men trots att jag knappast skulle rösta på partiet så tycker jag att de har sin roll att fylla i svensk politik. Åtminstone om de fokuserar på miljön. Det råder inget tvivel om att de lyckats påverka miljöpolitiken också genom åren och bidragit till flera steg i rätt riktning.


Ett parti som i högre grad än andra argumenterar på det här sättet måste också i högre grad än andra leva som de lär. Det är inte bara bloggaren som ogillar hyckleri, det tycks vara ett starkt drag hos många människor att vi reagerar häftigt när människor säger en sak, men gör en annan. Särskilt om de sen försöker förklara bort det med dåliga argument. Värst blir det nog om det låter som att man på något vis själv står över de moralregler man dikterat för andra.


Föga förvånande har Miljöpartiet haft en del problem med det här under åren. Moraliserare brukar nämligen få det. Redan i valrörelsen 1988 grävde medierna fram ett antal fall av personer på höga positioner i partiet som inte betalat in sin skatt som de skulle, inklusive språkröret Birger Schlaug. Det var åtminstone inte en försyndelse i partiets huvudfråga, men såna skulle komma också. I början av 2000-talet kom det fram att riksdagsledamoten Yvonne Ruwaida hade åkt taxi för 70 000 kronor på ett enda år, ett åtminstone då inofficiellt riksdagsrekord. Många av resorna var korta och kunde rimligen ha företagits på betydligt miljövänligare sätt. Dessutom hade hon inte redovisat sina inköp på riksdagens betalakort på flera år. Ruwaida skyllde på hög arbetsbelastning och menade att hon hade behov av att åka mycket mer än andra. Det kom också fram att fler miljöpartister åkte mycket taxi. Med liknande argument som Ruwaida.


Vid riksdagsvalet 2014 kom det fram att språkröret Åsa Romson hade en stor träbåt som familjen målat med giftig bottenfärg. Dessutom värmdes båten med dieselolja och gråvattnet (disk etc) gick raka vägen ut i Östersjön. Romson slingrade sig på alla punkter. Hon skyllde på mannen, sa att de inte visste att färgen var förbjuden, att träbåtar måste bottenbehandlas på detta sätt, menade att hon hade gott samvete ändå eftersom familjen inte hade bil. Peter Eriksson och Mehmet Kaplan körde gamla bensinbilar med dålig avgasrening. De skyllde på att de inte ”prioriterat” bilbyte, men nästa gång skulle de minsann…


I den senares fall visade det sig ju dessutom snart det oerhört förvånande faktumet att en man som jämfört judar med nazister, hade mängder av kontakter i turknationella kretsar och vars döttrar gick beslöjade faktiskt var en islamist.


I januari i år blev det en debatt om flygets miljöpåverkan och hur man borde agera när man blivit medveten om den. Grön ungdoms ena språkrör, Hanna Lidström, intervjuades. Hon hade åtminstone då en pojkvän i London och de turades om att flyga till varandra. Hur skulle man se på det? Det viktiga är inte vad jag gör, svarade Lidström och la till att hennes svar på eventuella angrepp på hennes egen livsstil var ”Fuck you”. Hon hade dessutom åkt på en solsemester till Kap Verde. Hur såg hon på den flygresan? Svar: ”Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.”


Och nu då Isabella Lövin, regeringens biståndsminister. Lövin hade redan varit i ett litet blåsväder efter att det kommit fram att familjen ägde en 13 år gammal pick-up som kördes på diesel och som dessutom regelbundet registrerades för trängselskatter i Stockholm. Det var visserligen makens bil, men det såg naturligtvis inte så bra ut att en miljöpartistisk minister hade en av de mest miljöovänliga bilar som rullar i trafik idag i sin familj.


Då kom flygresorna.


Jag antar att det finns argument för att flyga business class ibland på långa resor som statsråd. Jag antar att det inte fanns alternativ i flertalet av fallen till att flyga (exempelvis delta på distans via uppkoppling, ett mötessätt som miljöpartiet rimligen borde driva på). Men särskilt bra ser det inte ut, särskilt inte sen det visade sig att kollegan Fridolin faktiskt åkt betydligt billigare på flera resor de bägge gjort. Varför det som var gott nog åt honom inte var gott nog åt Lövin undrar nog många.


 

Bildkälla: SVT.se

 

Den här bloggposten har handlat om miljöpartister, men självklart är det här ett allmänmänskligt fenomen. Historien är full av konservativa män som predikat mot omoral och sedernas fördärv och sen gått till sin älskarinna eller till prostituerade. Politiker i kommunistländer som predikat allas jämlikhet och sen gått hem och smort kråset och levt lyxliv medan merparten av befolkningen fått vara glada för tack över huvudet och precis med mat för att klara livhanken.


Den gemensamma nämnaren är att man ställer upp generella moralregler som man själv anser sig ha skäl till att inte själv behöva följa.


Vad är det som sker i den här processen egentligen? Mycket handlar förstås om mänsklig svaghet. Vi faller för frestelser, orkar inte göra saker vi borde, vill inte ge upp saker vi tycker mycket om. Det gäller oss alla mer eller mindre. Det är först när beteendet kombineras med högljutt moraliserande över andra som det blir till hyckleri.

Jag tror mig dock förstå att det finns en till komponent inblandad i många fall: Nämligen svårigheter att förstå världen från andras perspektiv. Den gemensamma nämnaren för de miljöpartister jag skrivit om är att de alla anser sig ha SKÄL till att handla som de gjort. I just deras fall fanns det minsann en god anledning till att behålla dieselmonstret till bil, flyga i skytteltrafik för kärlekens skull, måla båten med giftig bottenfärg eller åka business class till New York. Det verkar inte falla dem in att andra människor har sina skäl för att göra samma saker. Skäl som de på mer eller mindre goda grunder anser vara lika relevanta som Lövin&co anser sina egna vara. Folk byter inte bil därför att de inte vill prioritera en så pass hög utgift – ett beslut som dessutom i genomsnitt tas inom ramen för en ekonomi som är sämre än den som miljöpartiets statsråd, riksdagsledamöter och språkrör har. Andra än miljöpartister blir hör och häpna ibland kära i varandra fast de bor och arbetar i olika länder. Träbåtsägarna fortsätter förmodligen måla med giftiga bottenfärger av ungefär samma skäl som familjen Lövin. Människor som åker på solsemester med flyg kanske har det som vinterhalvårets enda andningshål och avkoppling. De flesta av dem har dessutom inte chansen att i arbetet resa till spännande platser som New York. Det är inte jättekonstigt om det skorrar lite illa i deras öron när en minister som vill höja priset på deras flygbiljetter så mycket att familjen kanske inte har råd med den där resan längre själv, inte vill se något fel i sina egna, dyra flygresor som hon dessutom gjort för deras skattepengar.


Det är inte jättekonstigt om det upplevs som hyckleri. Det är nämligen hyckleri, om än då till viss del orsakat av svårigheter att se saker och ting från något annat perspektiv än sitt eget. Botemedlet från farbror moraldoktorn är enkelt: Låt antingen bli att moralisera över andras beteende eller lev som du lär och uppfinn inte personliga undantag för dig själv i regelverk du kräver att andra ska följa.


(P.S. Jag är övertygad om att det finns många miljöpartister som lever som de lär och gör precis de uppoffringar de säger att andra måste göra. All heder åt dem.)

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se