Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?

Sverige har diskuterat det här i månader nu. Har vi kommit närmare ett svar? Tveksamt. Om jag förstår saken rätt utreds nu i varje fall en ändring eller tillägg i Ordningslagen som skulle ge möjlighet att stoppa demonstrationer och manifestationer som kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Med reservation för de svåra gränsdragningar det kan innebära kan jag absolut se det rimliga i det här. Det finns redan en paragraf som ger möjlighet att neka tillstånd av säkerhetsskäl:

10 §  Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi.

 

En lagändring här skulle ge Sverige en möjlighet att stoppa manifestationer som verkligen bedöms kunna öka risken för attacker av olika slag i Sverige eller mot svenska organisationer eller intressen utomlands. Men den skulle inte besvara huvudfrågan i debatten.   Där svenskarna, infödda och hitflyttade, tycks delade i sina åsikter. En färsk opinionsundersökning från Novus visade att fyra av tio vill förbjuda bränning av heliga skrifter. Men många andra håller hårdnackat emot och menar att det är något av en symbolfråga: Oavsett vad vi personligen tycker om att bränna böcker som andra håller heliga som ett sätt att skapa opinion så är det centralt för yttrandefriheten i Sverige att den som vill har möjligheten att göra det. Och skulle vi nu ändå förbjuda det skulle de religiösa fundamentalisterna eller bara folk som vill röra upp bråk och social oro hitta andra saker som skulle kunna ge samma effekt: Exempelvis karikatyrteckningar av en viss medeltida köpman från Mecka.

De allra flesta som skriver, från twittrare med många följare till vanliga människor i kommentarsfält, verkar väldigt säkra på sin sak. Oavsett om de är för eller emot ett förbud.

Jag önskar jag kunde känna detsamma. Oavsett i vilken riktning känslan skulle föra mig.

En del i att mogna i sitt tänkande och små försök att förstå världen är att komma till insikten att i väldigt många frågor där människors åsikter går mycket isär är anledningen att de är mycket svåra att besvara. Oftast saknas faktiskt rätta svar. Eller så beror de på vilka premisser man utgår från. Premisser som i sig själva är ännu svårare att säga om de är objektivt rätt eller fel. Vad är viktigast i ett samhälle, att maximera tryggheten eller att maximera friheten? Vilken av dem väljer man när man måste välja i en konkret sakfråga? Kan du verkligen vara så tvärsäker på att just ditt val är det rätta? Och att din meningsmotståndare därmed har Fel! Fel! Fel! ?

Vart människor landar i frågan om att bränna heliga skrifter (man kan dock med visst fog hävda att det är en dimridå, detta handlar till 85-90% om bränning av just Koranen och reaktioner på det i den muslimska världen) tror jag handlar väldigt mycket om var någonstans man generellt hamnar på värderingsskalan trygghet-frihet. I flera enskilda skribenters fall är det helt uppenbart. Som liberal har jag inte svårt att förstå att andra liberaler eller liberalkonservativa hårdnackat försvarar rätten att genomföra bränningarna med hänvisning till yttrandefriheten. Men som obehagligt berörd av de uppenbart destruktiva och respektlösa försök till medvetna kränkningar av människors känslor utan något vettigt syfte bakom kan jag förstå det andra perspektivet också. Likaså när jag som många andra oroar mig för vad som kan hända när uppretade människor, särskilt våldsbejakande islamister riktar aggressionen mot Sverige och svenskar.

Jag är också övertygad om att den primära känsloreaktionen styr mycket vad man tycker. De aggressiva och bitvis hotfulla reaktionerna kan väcka antingen en stark aggression tillbaka, eller mer rädsla och att vilja fly hotet. Fight or flight. Jag drar själv mer åt det aggressiva hållet. Här ska fan ingen jävel komma och hota oss med att vi inte får göra som vi vill i Sverige. Vårt land är ingen jävla islamistisk republik. Etcetera. Det här syns hos vissa debattörer minst lika tydligt som det principiella motståndet mot att begränsa yttrandefriheten. Medan andra helt uppenbart bara vill att situationen ska ta slut. ”Ni får som vill bara ni slutar bråka och hota oss”. Någonstans lever väl också skräcken kvar i botten av många av oss för islamistiska terrorattentat. Inte minst att någon ensam, patetisk idiot som Akilov ska få för sig att göra något i tron att han ska bli hjälte.

Det går naturligtvis inte heller att bortse från att en allmänt negativ inställning mot Islam och muslimer spelar roll. Den nationella högerns inställning till yttrandefrihet är inte lika entydigt positiv alla gånger när de ser sina egna ”heliga” värden bli angripna, men när det gäller skydd för att få säga vad man själv vill darrar man inte på manschetten. Även här finns en antites. Svagare som allmän tendens än för några år sen, men inte helt borta. Jag kallar den lite medvetet provokativt för ”Man får inte vara dum mot muslimer-reflexen”. Välmenande och/eller ängsliga personer som inte för död och pina vill(e) säga eller skriva något som kunde tolkas som rasistiskt eller islamofobiskt. Med påföljd att man gick till storms även mot saklig kritik mot exempelvis kvinnosynen hos företrädare hos muslimska organisationer i Sverige. De som fortfarande reagerar efter det här mönstret letar efter argument för att gå arga och kränkta muslimer till mötes, även om man naturligtvis som alla andra blir illa berörda av våldsamma protester och att en pöbel tillåts storma en svensk ambassad.

Sammanfattningsvis så verkar de flesta känna väldigt mycket. Tyvärr blir vi inte bättre på att fatta rationella beslut när vi har starka känslor. Tvärtom faktiskt. Vi blir mer benägna till tunnelseende, mer benägna att i första hand lyssna till det inre bruset. Med nobelpristagaren Daniel Kahnemans ord/begrepp riskerar vi att falla offer för substitution: Vi ersätter en svårare fråga som System 2 med möda måste söka svaret på med en som kan besvaras enkelt av System 1. Något i den här stilen:

-          Verklig fråga: Hur ska Sverige bäst hantera den svåra konflikt som uppkommer mellan vår grundlagsskyddade yttrandefrihet och de reaktioner det leder till bland muslimer i vårt eget land och utomlands. Reaktioner som både kan öka motsättningar i samhället och alienation och innebära säkerhetsrisker för Sverige.

-          Fråga som ersätter: Vad känner jag inför att Koranen bränns på allmänna platser och att det leder till kränkning, ilska, upplopp och våld som i värsta fall kan drabba även mig eller personer jag älskar.

Med det här vill jag dock inte säga att nästan alla som försöker ta sig an frågan lite mer seriöst landar i känslobaserade beslut om vad de tycker. Vad jag däremot tycker mig se tydligt är att man har svårt att medge poänger i den motsatta ståndpunkten. Så gör vi förstås ofta i debatter, men här tror jag att det är en ytterligare faktor i spel också. En faktor jag för mig själv i många år kallat den goda lösningens illusion.  (GLI)

 

Jag upptäckte eller insåg GLI:s existens på allvar när jag arbetat ett par år inom socialtjänsten med ekonomisk rådgivning. Ibland hade mina klienter så stora problem med sin ekonomi att det inte fanns någon riktigt bra lösning på dem. Det kunde leda till väldigt smärtsamma konsekvenser, som att sälja sommarstugan man älskade eller sluta betala på ett lån som föräldrarna gått i borgen för. Men när alla beslutsalternativ var mer eller mindre dåliga blev människor ofta blockerade. De blev handlingsförlamade, eller stack huvudet i sanden. De hade väldigt svårt att släppa tanken på att det ändå måste finnas en bra eller åtminstone rimligt bra lösning på deras situation. De blev ett offer för den goda lösningens illusion.

Senare erfarenheter i livet har bara bekräftat min observation mer. Vi är dåliga på att inse att det ibland inte finns en god lösning på våra problem och att det då gäller att hitta den minst dåliga. Ett sätt att hantera det är att helt enkelt förtränga det mesta dåliga med det alternativ som känns minst jobbigt. Det jag sett i alla debatter i den här frågan under året har tyvärr fått mig att känna att det är väldigt mycket det som sker. Och det gäller båda sidor.

Så var landar jag då själv i denna svåra fråga? Sanningen är att jag själv är om inte offer för den goda lösningens illusion så i varje fall väldigt vilsen när jag betraktar de uppenbara problem som tornar upp sig med varje handlingsalternativ. Yttrandefriheten (där mötes- och demonstrationsfrihet ingår) är för mig som liberal helt central i en demokrati och rättsstat värd namnet. Men jag kan samtidigt tycka (vilket jag skrivit tidigare om i bloggen) att det inte är självklart att det offentliga, gemensamma rummet ska få användas fritt för manifestationer som bara har till syfte att kränka och skymfa andra och provocera fram motreaktioner. Och att säkerhetsaspekten faktiskt är viktig, inte minst i de orostider vi lever i sen Rysslands invasion av Ukraina (Ryssland som också mycket väl kan ha ett finger med i spelet i det som händer nu)

Jag hade en lång diskussion om saken nyligen med henne vars omdöme jag litar mest på här i världen i de flesta ting. Vi vände och vred, men blev inte mycket säkrare. Särskilt inte jag. Det retar mig också att det är provokatörer med ont mjöl i påsen som dragit igång stormen. Det retar mig att vissa debattörer framställer det nästan som lans för yttrandefriheten att gå ut och bränna upp ting som betyder väldigt mycket för andra. Vad gott kan det komma ut av det? Men jag retar mig också på attityden hos vissa att vika ner sig för våld och hot och tro att det kommer att lösa alla problem. Och jag retar mig på att nästan alla tillfrågade svenska imamer, som kommit hit bl.a för att slippa förföljelse och få utöva sin tro fritt, vill ha omfattande inskränkningar i alla vi övrigas rätt att uttrycka oss vanvördigt eller ens kritiskt mot deras trossystem. Ett system som inte är vårt och som vi rimligen måste ha rätten att få förhålla oss till precis som vi önskar.

Allra mest av allt retar jag mig på de hycklande makthavare i flera muslimska länder som själva är som bäst korrumperade, inkompetenta uslingar och som värst samvetslösa, ondskefulla mördare som förtjänar att utplånas från jordens yta. Men jag vet att vi måste tänka i termer av säkerhet och de-eskalering också. Och att ibland kan man behöva erkänna att man inte är störst och starkast i en konflikt och anpassa sitt handlande efter det. Jag hoppas att våra politiker utifrån de perspektiven kan finna en lösning. Den minst dåliga lösningen åtminstone.

 

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på sin tid välkände kulturpersonligheten Sven Stolpe och hans fru Karin. En central del av historien är Karin Stolpes kärleksaffär med Olof Lagercrantz (senare bl.a mångårig kultur- och chefredaktör på Dagens Nyheter) och det mordförsök som Sven Stolpe i ett anfall av svartsjuka och vrede ska ha begått mot sin hustru genom en medveten bilolycka där hon skadades allvarligt.

Alex Schulman har inte förnekat att det är en roman han skrivit: Morföräldrarna är gestaltade karaktärer, dialoger dem emellan påhittade och vissa ändringar har gjorts i kronologin. Samtidigt har han med emfas hävdat att allting som är centralt i berättelsen är korrekt. ”Väldigt noga med att det ska vara sant”. ”Vinnlagt sig om att det ska vara dokumentärt”. Han säger sig ha gjort en omfattande, noggrann genomgång av källmaterial som brev och dagböcker och att allt som händer i boken grundar sig på det.

 

Alex Schulman. Pressbild från Talaforum.se. Fotograf: Viktor Fremling

Men nu skakar Alex Schulmans bygge betänkligt. Vissa ifrågasättanden av påstådda fakta i hans berättelse har förekommit tidigare, men nu har en kulturskribent gjort en rejäl granskning av sanningshalten i den genom att gå till Schulmans påstådda källor. Det visar sig att brev som Schulman både talat om i intervjuer och inkluderat i berättelsen inte existerar i arkivet. En påstådd besatthet i form av att Sven Stolpe gjort ständiga referenser till och anteckningar om Olof Lagercrantz hittar han inga spår av. Och det dramatiska mordförsöket orsakat av glödande svartsjuka som lämnar Karin Stolpe allvarligt skadad? Ja, bilolyckan hände verkligen, men Karin Stolpe blev inte särskilt skadad. Och det var 1931, innan Karin Stolpe ens träffat Olof Lagercrantz. Karin Stolpe skadades däremot allvarligt vid ett annat tillfälle, mer än tio år senare i samband med att en gasbehållare exploderade när hon lagade mat.

Inte heller tycks Karin Stolpe varit så passionerat förälskad i Olof Lagercrantz på det vis som tydligen är ett centralt tema i romanen (jag har inte läst den). I ett brev några år efter affären (som verkligen ägde rum 1932) skriver hon ganska kyligt till honom att hon snarare dragits med av hans passion och för att rättfärdiga sig själv svartmålat Sven Stolpe. Och hennes slutsats: ” …jag hade inte valt dig och ville inte stå för något alls när det kom till kritan. Däremot hade jag valt Sven. I mitt äktenskap har jag fått mer än jag förtjänat, på alla sätt.”

 

 

Sven Stolpe som ung, någon gång kring eller något år innan bilolyckan 1931. Foto från Stockholmskällan

 

Frågan om hur mycket man kan tulla på sanningen och ändå hävda att man skrivit en berättelse om verkliga händelser och människor är dock långt ifrån ny. I början av genrens historia, som enligt Wikipedias artikel om Non-fiction novel går åtminstone tillbaka till 1920-talet verkade dock pionjärerna mest mötas av entusiasm. Ett exempel är Hiroshima från 1946 av John Hersey som skildrar effekterna av atombomben på marken ur sex olika karaktärers synvinkel.

Men det skulle komma att ändras.

År 1965 gav Truman Capote ut dokumentärromanen In cold blood om ett brutalt mord på en hel lantbrukarfamilj i Kansas och den efterföljande rättsprocessen mot mördarna. Det finns de som hävdar att hans bok bör ses som den verkliga starten på genren. Rent litterärt invänder nog inte många mot att den är ett mästerverk. För mig – som fortfarande har den i min fackbokshylla – är den alltjämt en av mina största läsupplevelser. Problemet ligger i Capotes egna anspråk. I förordet skriver han:

Allt material i denna bok som inte härrör från mina egna observationer är antingen hämtat från officiella dokument eller resultat av samtal med direkt berörda personer

 

Capote gick till och med så långt att han i en intervju hävdade att vartenda ord i boken var sant. Men kritiska granskningar har ifrågasatt detta. Det är otvivelaktigt riktigt att han utgick från ett mycket stort källmaterial som han, till skillnad vad som verkar kunna vara fallet med Alex Schulman, grundligt hade trängt igenom. Men han har också tagit sig friheter mot det: Händelser som aldrig ägde rum. Påhittade samtal. Åklagaren sa i efterhand att Capote utelämnade den biträdande polischef han menade i själva verket var den som hade störst betydelse för att de bägge mördarna Hickock och Smith kunde bindas till brottet. Även den symboliskt mättade slutscenen i boken där den ledande utredaren i fallet besöker offrens gravar menade denne var ett påhitt av författaren.

 

Truman Capote Pressfoto av Roger Higgins från 1959 - samma år som morden på lantbrukarfamiljen Clutter inträffade i Kansas och Capote inledde sitt långa arbete med att skapa berättelsen om det.

Ett decennium senare gjorde Alex Haleys bok Rötter stor succé: Haleys släkthistoria ner till den förfader som togs till fånga av slavjägare i Gambia och fraktades på ett slavskepp till USA. Boken klassades visserligen som en roman, men åtminstone i USA placerades den i avdelningen för fackböcker i bokhandlarna (Haley själv använde termen ”faction” som i princip motsvarar Non-fiction). Boken, inspirerad av berättelser han hört från sin farmor under sin uppväxt, var också ett resultat av arkivforskning och resor till Gambia där han så småningom ansåg sig ha funnit tydliga bevis för att han härstammade från en man vid namn Kunta Kinte.

   

Rötter finns också i min bokhylla och jag både läste den och såg TV-serien med stor behållning som ung. Men historiker och arkivforskare som studerat det material Haley baserar boken på menar att han gjort allvarliga misstag både när det gäller sin egen släkthistoria och i beskrivningen av tiden före inbördeskriget. Slaven Toby som egentligen skulle ha varit Kunta Kinte hade i själva verket varit hos slavägaren minst fem år innan 1767 då han ska ha tillfångatagits i Gambia och de resultat Haley sade sig ha fått vid sina resor dit kunde inte beläggas av forskare som reste dit i samma syfte.  Även en afroamerikansk historiker som var god vän till Alex Haley menade efter hans död att Rötter bör ses som en ren roman och ett verk sprunget ur författarens fantasi snarare än ett historiskt verk.

Tillbaka till Sverige. Naturligtvis är inte Alex Schulman ensam om att ha drabbats av kritik när det gäller sanningshalten i böcker som påståtts vara byggda på och återge verkliga händelser och personer. År 1981 gav Jan Guillou ut Ondskan. Den är visserligen klassad som en roman och karaktärerna är fiktiva. Men Guillou framhöll redan från början att centrala inslag i boken var självbiografiska: Den brutala misshandeln huvudpersonen utsätts för av sin far (I Guillous fall styvfar) och den omfattande pennalismen och händelserna som följer i dess spår på internatet Stjärnsberg (Solbacka i verkligheten) dit huvudpersonen skickas i tidiga tonåren efter att ha slagits i läroverket han går i. Den uttalade verklighetsbakgrunden har garanterat bidragit till bokens framgångar.

Men i samband med att boken skulle filmatiseras i början av 2000-talet kom det fram uppgifter som kraftigt ifrågasatte den bild Guillou presenterat. Flera skolkamrater från Solbacka menade att flera sakpåståenden kring pennalismen på skolan var direkt felaktiga och annat kraftigt överdrivet. Det var ändå Expressens intervju med Guillous mamma och syster som var mest anmärkningsvärd. De menade att det var ett rent påhitt att han skulle ha blivit misshandlad grovt av sin styvfar dagligen i många år. Och bokens slutscen där huvudpersonen kommer hem och misshandlar sin styvfar grovt och som Guillou sagt är helt autentisk kunde inte ha hänt. Styvfadern och Guillous mamma hade nämligen lämnat in ansökan om skilsmässa redan två år tidigare och senast året innan hade han flyttat och sen träffat en ny kvinna.

 

Vad av detta hände egentligen Jan Guillou?

Hela saken blev ännu mer pikant av att Guillou samma år hade gått till hårt angrepp mot den norska journalisten Åsne Seierstad för hennes succéskildring, reportagboken Bokhandlaren i Kabul som han beskrev som ”påhittad från början till slut”. Guillou var dock långt ifrån ensam journalist om att kritisera sammanblandningen mellan fakta och fiktion som presenterades som en dokumentär. I en efterföljande rättsprocess tvingades hon också betala skadestånd till medlemmar i den afghanska familjen.

Sista exemplet är Liza Marklunds på sin tid mycket uppmärksammade bok Gömda och dess uppföljare Asyl. Boken är skriven i en form som kan betecknas som non-fiction, men placerades i fackbokshyllorna hos bokhandlare och på bibliotek. Den hade också undertiteln En sann historia. Men tio år efter bokens utgivning dök det upp en granskning av en journalist som ifrågasatte många av de bärande sakuppgifterna i den historia som Marklund tillsammans med den kvinna som är bokens huvudperson skildrat. Bland annat nämndes inget om att mannen som förföljt och hotat kvinnan hade blivit grovt misshandlad av kvinnans nya partner, som dömts till ett års fängelse för detta. Det blev en intensiv debatt på nätet. I slutändan stod i stor utsträckning ord mot ord, eftersom en stor del av arkivmaterialet antingen var utredningar som var sekretessbelagda eller enligt författaren inte kunde offentliggöras p.g.a att hon tidigt i processen utlovat kvinnan anonymitet och därmed var bunden av Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om förbud mot röjande av identitet. Marklund medgav dock att bokens undertitel var missvisande och snarare borde ha varit ”bygger på en sann historia”. Själva boken flyttades till skönlitteratur.

Tankar

Var går gränsen för hur mycket en berättelse som säger sig utgå från verkliga händelser avvika från vad som verkligen hände?

Alla försök att besvara den frågan tror jag måste börja i insikten att det inte finns och inte kan finnas någon skarp gräns mellan rena berättelser och försök att beskriva verkligheten. Även om det inte hade funnits en genre som non-fiction i litteraturen skulle de glida in i varandra. Författare som skriver rent skönlitterära verk utgår alltid från och inspireras av händelser i det egna livet eller händelser de läst eller hört om. Berättelser som inte är rotade i något vi känner igen och kan förstå från våra egna liv blir inte framgångar hos läsare eller tittare.

Författare som skriver facklitteratur å andra sidan måste också de få till någon slags berättelse, något som hänger ihop och fångar läsarna. Och sovra bland fakta och detaljer, annars blir det oläsbart. De måste i de flesta fall parallellt med det försöka fylla igen luckor: Fakta om det de skriver om som ingen vet eller åtminstone vet säkert hur det förhåller sig med. Det hade kunnat finnas och finns ofta också andra berättelser om samma sak som ser annorlunda ut.

The whole truth and nothing but the truth finns bara i rättssalen och i praktiken inte ens där. Vi kan varken kräva av Truman Capote eller Alex Schulman att deras ”sanna berättelse” ska återge allting precis som det var, inte ens det som går att verifiera.

Tim O’Brien är en amerikansk författare som skrivit ett antal romaner som på olika sätt utgår från hans erfarenheter som värnpliktig frontsoldat i kriget i Vietnam. O’Brien har myntat termerna story-truth och happening-truth och experimenterat med den flytande gränsen mellan dem i sina böcker. En berättelse om en händelse i kriget, menar han, kan även om den inte återger sanningsenligt vad som verkligen inträffade vara mer sann i en mänsklig bemärkelse. Genom att lyfta fram vissa aspekter och dramatisera dem kan man fånga den rent känslomässiga upplevelsen. Då kan läsarna bättre förstå hur det var att vara frontsoldat i Vietnam än en aldrig så saklig skildring av fakta kan åstadkomma.

Skillnaden mellan Tim O’Brien och författare av non-fiction är dock att han aldrig sagt något annat än att det han skriver är romaner, byggda på men inte faktamässigt korrekta återgivningar av hans egna bitvis fruktansvärda upplevelser av ett grymt krig. Tvärtom tar han med läsarna på en resa där gränsen mellan verklighet och fantasi blir upplösta. En berättelse skildras som sann, men i nästa kapitel säger författaren att det inte var så det gick till. Kamraten från kriget som kom och hälsade på honom ett antal år senare är inte ens en verklig figur. I en annan bok lämnar en grupp soldater sina eldställningar och beger sig på en vandring till Paris där de sedan tillbringar en tid: Vandrar på gatorna, går på caféer. För att i slutet av boken vara tillbaka på observationsposten de lämnade, nästan som om inget hänt. Lite som ”En kos dagbok” av Beppe Wolgers, för den som minns denna underbara (barn)bok och tecknade film.

 

Definitivt en läsvärd bok (finns i svensk översättning) om man kan hantera att gränsen mellan vad som är sant och inte flyter

Med non-fiction eller romaner med fiktiva karaktärer och intriger, som författaren likt Jan Guillou säger ändå i det väsentliga skildrar saker som hänt i författarens eller någon annans liv, blir det ändå en annan sak. Jag hävdar att det finns en form av tyst överenskommelse med läsarna om att de centrala sakerna i berättelsen måste stämma. Genrens framgångar bygger ju just på detta att människor hungrar efter ”sanna berättelser”. Det är i mångt och mycket samma hunger tror jag som skickligt har exploaterats i film- och TV-kanaler sen 90-talets början med alla dessa realityserier i olika former. Förmodligen finns det ett samband här med att både den vanliga skönlitteraturen och film och TV-serier i allt mindre grad kommit att handla om mer vardagsnära människor och händelser, medan berättelser om allt från vampyrer till seriemördare och brutala brottssyndikat fyller både bokhyllor och TV-tablåer.

Om den tysta överenskommelsen inte visar sig stämma tror jag många blir besvikna. Om det man trodde vara är en ”sann historia” snarare kan betraktas som det till nästan inget förpliktigande ”based on a true story”. Jag brukar nästan alltid kolla upp verkligheten bakom såna filmer efteråt. Det är på sitt sätt fascinerande hur mycket det kan skilja sig. 

En intressant bifråga är om det finns likheter mellan författarna på det personliga planet. Jag tycker mig nog se en del gemensamma drag mellan Alex Schulman, Jan Guillou (beskriven av Schulman som hans stora idol) och Truman Capote (som jag läst en tjock biografi om). Alla dessa har eller hade i mina ögon rätt typiska ”larger than life”-drag i sina personligheter. Alla vill(e) gärna vara i centrum för människors uppmärksamhet. Alla visar tecken även i sammanhang utanför sina böcker på ett avspänt förhållande till sanningen. Jag tittade häromåret på programmet ”Min sanning” med Schulman där han fick ganska inträngande frågor kring detta. Bland annat hur helt olika han i olika sammanhang skildrat händelser i sitt eget liv. 

Guillou har åtminstone i någon intervju gjort ett halvt erkännande om att hans verkliga minnen från internatskolan i hans huvud nog till viss del ersatts med hans egna berättelser. Och hans mamma och syster menade båda att han redan som barn hade svårt att skilja på fantasi och verklighet. Det är nog fler än jag som också undrat i hur hög grad romanfigurerna Carl Hamilton och Arn är lille Jannes drömbilder av sig själv.

För min del landar jag i uppfattningen att det Alex Schulman ser ut att ha gjort faktiskt är intellektuellt ohederligt på flera sätt. Han har dragit nytta av fördelarna i form av det ofta större intresset för ”sanna berättelser” och samtidigt i skydd av romanformen kunnat ta sig stora friheter mot det verkliga skeende man säger sig skildra. Det är att både äta kakan och ha den kvar. Det är också ganska talande hur han, i likhet främst med Liza Marklund ändrade sin egen beskrivning av sitt verk när han konfronterades med besvärande uppgifter om sanningshalten i det. Från att ha framhållit det dokumentära i alla sammanhang lade han och Marklund plötsligt tonvikten på att det minsann var en roman och därmed inte bunden av de sanningskrav som normalt ställs upp för facklitteratur.

Samtidigt är en roman faktiskt inte är en biografi och ska inte vara det heller. Kanske ligger en del av ansvaret också på oss konsumenter som ropar så ivrigt efter berättelser ur det verkliga livet, samtidigt som vi vill att de ska vara spännande och ha ett tillfredsställande slut. Men en trist egenskap hos verkligheten är att den sällan bjuder på de dramatiska kvaliteter hela vägen som vi är vana vid från film och underhållningslitteratur. Kanske behöver både vi, Alex Schulman och hans medförfattare i det blurriga landskapet mellan fiction och non-fiction ändra inställning. Och mötas någonstans på halva vägen. Var nu det är någonstans.

#AlexSchulman #Non-Fiction

Uppgifterna om sanningen bakom Alex Schulmans bok och saker han sagt om den kommer från en lång artikel i Kvartal.se (https://kvartal.se/artiklar/schulman-och-sanningen/) som dock kräver prenumeration. Övrigt från Wikipedia och olika nyhetsartiklar och debattinlägg.

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjuta mot miljonstaden Charkiv. Trupper luftlandsätts i närheten av huvudstaden Kyjiv.

Det otänkbara har blivit verklighet. För första gången sen andra världskriget har ett europeiskt land drabbats av en fullskalig invasion av en främmande krigsmakt.

I månader hade vi kunnat följa i nyheterna hur Putin skruvat upp tonläget, samtidigt som han ackumulerat allt fler militära resurser vid gränsen mot Ukraina. Förutom diverse anklagelser mot Ukraina om allt från förföljelse av den ryska minoriteten till att landet styrs av nynazister så har han kommit med en närmast bisarr kravlista till NATO. NATO ska i princip avlägsna all trupp och alla vapen i länder från det forna östblocket.  Ukraina får aldrig bli medlem i NATO. Ryssland ska ha ”säkerhetsgarantier”. Sverige och Finland hotas med ”allvarliga militära och politiska konsekvenser” om vi går med i NATO.

Nu, på dagen för anfallet, håller Putin dessutom ett tal. Det är inte ett krig kan han berätta, utan en ”militär specialoperation”. Inte är det ett anfall heller, man försvarar sig bara mot ukrainska nazister och folkmördare. Och ingen, absolut ingen får lägga sig i. Särskilt en fras sänder kalla kårar längs ryggen på miljoner och åter miljoner européer som vaknar upp denna torsdag till en helt ny verklighet:

No matter who tries to stand in our way or all the more so create threats for our country and our people, they must know that Russia will respond immediately, and the consequences will be such as you have never seen in your entire history. (Kremls officiella, engelska översättning)

Naturligtvis vill diktatorn att vi ska tänka att det otänkbara kan bli verklighet här också, även om själva ordet inte uttalas: KÄRNVAPEN.

Idag har ett år gått sen den där kalla, hemska, overkliga, fruktansvärda vinterdagen.

Det finns inget rimligt sätt att beskriva ett krig på. Inget som fångar alla dess så totalt olika sidor. Men om du är DN-prenumerant eller känner någon som är det och om du inte redan läst dem: Läs Peter Englunds reportage på DN Kultur från i år: https://www.dn.se/av/peter-englund/ Frän de ukrainska män och kvinnor som riskerar livet varje dag vid fronten till livet som pågår nästan som vanligt – men ändå inte – i städerna långt bakom den.

Jag är ingen Peter Englund och än mindre har jag besökt det krigshärjade Ukraina. Jag vill ändå försöka bidra med min upplevelse av det år som gått. Som för många andra vet jag har varit mycket känslomässigt turbulent. Jag har kastats mellan oro och optimism. Mellan rädsla och hopp. Mellan sorg och glädje. Mellan vanmäktig vrede och tillfredsställelse när Ukraina gjort lyckade motoffensiver. Mellan hat mot Ryssland och dess gangsterregim och stolthet över Sveriges engagemang och mod i konflikten: Att detta blev droppen som fick oss att överge den fega och hycklande ”alliansfrihetens” förljugna väg och inse att i valet mellan ondska och frihet finns ingen neutralitet.

Den mörka sidan tar mig i besittning redan på morgonen den 24:e när jag som alla andra tar del av de hemska nyheterna. Det dominerar dessa första dagar när den ryska krigsmakten rycker fram längs vägar och intar samhällen och städer. Lättar lite när det visar sig att Ukraina bjuder invadörerna oväntat hårt motstånd. Men så kommer terrorbombningen mot Mariupol igång – en stad av drygt Malmös storlek. På krigets femte dag träffar splitter från artilleribeskjutning en sexårig flicka som är i mataffären med sina föräldrar.

Först gråter jag när jag tvingar mig att titta på bilderna av den döda flickan i CNN:s reportage. Sen fylls jag av en fruktansvärd vrede mot alla som på olika nivåer i Ryssland, hela vägen upp till Putin, är ansvariga för detta. Det är känslor som jag burit med mig genom hela detta år. Och ändå är det bara början. Den brutala belägringen av staden dödar troligen – inga säkra siffror finns – tiotusentals civila innan de sista ukrainska försvararna slutligen ger upp och staden praktiskt taget är lagd i ruiner. En månad senare kommer vittnesmålen från Butja. Människor har förts bort och torterats och mördats. Andra har bara skjutits ner på gatan. Totalt har uppemot 500 personer dödats enligt ukrainska myndigheter. Kvinnor har hållits fångna och våldtagits upprepade gånger.

Genom hela kriget har ryssarnas krigsbrott fortsatt. Det har nästan känts som en slags svart komik ibland: Som att man ansträngt sig att pricka av alla tänkbara brott mot internationell rätt och konventioner man kan begå: Förhör och misshandel av evakuerade civila från erövrade områden: Check. Medvetet skjuta mot civila mål: Check. Använda förbjuden ammunition: Check. Stölder och plundring: Check. Beskjutning av sjukhus och räddningspersonal: Check (Vid ett antal tillfällen har man medvetet skjutit på nytt mot ett tidigare träffat mål när räddningspersonal hunnit till platsen). Tvångsutskrivningar av män på ockuperat område till den ryska armén: Check. Kidnappning av barn till Ryssland: Check.

 

Den 9:e mars bombades detta barnsjukhus i Mariupol. Tre personer dog. Ryssland förnekade givetvis alltihop, precis dom de förnekat i princip alla brott de gjort sig skyldiga till under kriget.

Och oavsett vad internationell rätt på området formellt säger: När själva anfallet i sig själv är en olaglig och oprovocerad kränkning av en annan stats suveränitet kan naturligtvis ingen förstörelse av civil infrastruktur accepteras moraliskt som legitim. Jag vill särskilt påminna om Rysslands ondskefulla försök att tvinga Ukraina på knä under vintern genom robotanfall mot v och naturligtvis än mindre alla de tusentals civila dödsfall som redan orsakats av rysk artilleribeskjutning, minor och annat.

Men tack och lov är det här inte hela bilden. För genom hela detta grymma, mörka år i Ukrainas och Europas historia går också ett ljust stråk: Först och främst ukrainarnas egen modiga kamp mot Rysslands invasion. Från alla som i civilsamhället kämpar för att upprätthålla en fungerande vardag till soldaterna vid fronten som varje dag riskerar livet för att försvara sitt land. Miljoner människor tvingades fly, men långt fler stannade kvar och har med ett mod och en beslutsamhet som är lika rörande som beundransvärd tagit kampen varje dag. Oavsett om de gjort det genom att hålla igång skolundervisning, servera mat i soppkök till behövande, röja upp i bråten efter ryska robotattacker, reparera skadade elverk, köra ambulanser med sårade från fronten eller stå i skyttegravar eller bakom värn och möta anfallande ryska soldater med livet som insats.

Också EU, USA och ett antal andra länder är värda beröm. Det blev snabbt klart att denna gång hade Putin och hans gangsterregim gått för långt. Länderna ställde sig reservationslöst bakom Ukraina och omfattande hjälp och stöd kom snabbt i gång. Tyvärr har upptrappningen av det militära stödet i form av vapen tagit tid, även om det finns förståeliga avvägningar bakom. Men nu har även det varvats upp, vilket är nödvändigt om det här kriget ska kunna avgöras på ett sätt som inte innebär att den ryska aggressionen på något plan har lönat sig. Dock måste vi förstå att kampen kan bli lång och att stöd i olika former kommer att behövas även efter det att kriget är slut. Skadorna och förstörelsen i landet är oerhörda.

Lika beundransvärt är enskilda människors hjälp och stöd. Sverige är det land i hela Europa (källa EU, Eurobarometer) där de tillfrågade uttrycker allra starkast stöd för Ukraina och att vi ska hjälpa och stödja dem. Bara några få procent är emot. Mängder av människor har engagerat sig både ekonomiskt och praktiskt. Allt från kläder till elverk och transportfordon har samlats in och körts till Ukraina. Några riskerar sina egna liv när de kör utrustning hela vägen fram till fronterna. I höstas dödades en frivillig i ambulanstjänsten för sårade soldater (som jag stöder ekonomiskt så gott jag kan). Och fortfarande ett år in i kriget märker åtminstone inte jag någon avmattning i forum jag följer. Mitt i en uppseglande egen nationell kris är människors beslutsamhet och hjälpvilja fortsatt mycket stark.

 

Ryssland har i hela vår moderna historia med bara korta avbrott varit en aggressiv, imperialistisk stat som hela tiden hotar och om de kan förtrycker sina grannländer. Landet är också fast i en destruktiv kultur där den starkes rätt hyllas och svaghet föraktas. På samma gång är man ständigt upptagen av ibland verkliga men oftare överdrivna eller inbillade oförrätter som man skyller på allt och alla i sin omgivning. 

Att skylla allt på Putin och några få av hans närmaste gangsterkompisar är att göra det för enkelt för sig. Alldeles för många på alla nivåer bidrar inte bara frivilligt utan också med glädje och övertygelse på olika sätt till kriget och brotten som dagligen begås i det. Eller sitter åtminstone framför sina TV-apparater och är övertygade om att de har rätt. Man kan ha visst medlidande för den svåra situation som vanliga ryssar befinner sig i och förstå att det är svårt att navigera genom alla draperier av lögner och all kulturell uppblåsning av Rysslands storhet. Det är dock inte samma sak som att de kan gå fria från ansvar, lika lite som Tysklands befolkning kunde göra det för de monstruösa brotten under andra världskriget

Jag vet inte hur det här kriget kommer att sluta. Jag känner mig numer säker på att Ryssland inte kan vinna det i den meningen att man uppnår ens sina reducerade krigsmål om att annektera fyra provinser (oblast) i södra och östra Ukraina. Hur långt Ukrainas förmåga och resurser kan räcka för att återta mer av sitt territorium är dock svårt att gissa. Jag hoppas dock att den ryska krigsinsatsen kommer att börja falla samman mer och mer och sluta i en total kollaps. Vilket då också lär bli Vladimir Putins fall. Det är vad som skulle behöva hända för att minska det framtida hotet från Ryssland och kanske, kanske bana väg för en utveckling i mer demokratisk väg.

Så länge jag tror att det är möjligt och så länge Ukraina själva vill fortsätta sin kamp för att köra ut ockupanterna från sitt land (och jag bryr mig inte hur många ryska soldater som dör på kuppen – det är endast och allenast fascisterna i Kremls ansvar) så kommer jag att fortsätta stödja den. I ord och i handling. Och uppmanar alla att göra samma sak. Det finns många organisationer att välja mellan.

Och för de ukrainare som har betalat med sina liv för Rysslands monstruösa brott mot dem och mot hela mänskligheten och för de som fortsätter slåss för sin rätt att leva i frihet i sitt land, utan främmande förtryckare: SLAVA UKRAINI!

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?

I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit JA! När motsättningar och främlingsfientlighet ökar i vårt samhälle verkar många människor ännu mer känna behovet att framhålla att det är så det är. Som vi ska se finns det dock forskning idag inom både psykologi och neurovetenskap som ger en annorlunda bild.

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). Vi tittar bland annat på röstning efter kön och kampen om jobbarrösterna mellan Social- och Sverigedemokraterna. Och presenterar en teori vad som ligger bakom att allt fler säger att partiledarens person har stor betydelse för vem de röstar på.

Det andra är avsnittet behandlar det faktiska valresultatet och tittar på allt från hur rösterna skilde sig åt mellan olika typer av kommuner till partiernas bästa och sämsta resultat i olika kommuner och valkretsar och vem som ökade/minskade mest.

Hur väl träffade prognoserna?

Vi tittar dels på SVT:s vallokalundersökning, dels på Pollofpolls.se sammanvägning av olika opinionsundersökningar.

 

Det bör påpekas att VALU är en prognos, inte hur svaren faktiskt fördelade sig. Statistikerna försöker ta hänsyn till kända snedvridningar som att fler personer med hög utbildning svarar på undersökarnas frågor. Exempelvis svarade bara 14% av de tillfrågade att de röstat på SD och drygt 8% att de röstat på Miljöpartiet.

Pollofpolls.se som gör en sammanvägning av alla löpande opinionsundersökningar med hänsyn till tidigare kända avvikelser hos dem hamnade lite sämre den här gången än vid förra valet, då man träffade nästan kusligt rätt. Man missade framför allt på Moderaterna som låg nästan 2% sämre än var man verkligen landade. Socialdemokraterna låg också för lågt, en dryg procent, medan övriga avvikelser var lägre. I Moderaternas fall har i stort sett alla enskilda opinionsmätningar veckan före valet skattat dem för lågt med mellan 1 och 3% av rösterna.

Vad ingen fångade var den verkliga, parlamentariska majoriteten. Det är naturligtvis inte lätt i ett så jämnt val. VALU hade 49,8% för rödgröna mot 49,2% för det konservativa blocket + Liberalerna. Det verkliga resultatet (avrundat) är 48,8% mot 49,5%

Småpartierna (inklusive Nyans)

Småpartier kan teoretiskt avgöra val genom att ”stjäla” röster från det ena politiska blocket. Men sedan Feministiskt initiativ i riksdagsvalet 2014 plockade lite drygt 3% av rösterna och själva kände att de snubblade på målsnöret (minns jublet från deras valvaka när VALU sa at de skulle få 4% och därmed komma in i riksdagen) så har småpartierna varit just ganska små.

I runda slängar ser det ut som att ungefär en halv procent var har tagits av partier vars väljare förmodligen till största del annars röstat på rödgrönt respektive blått lag. Partiet Nyans har 0,44%, Alternativ för Sverige 0,26% och Medborgerlig samling 0,2%. Vi vågar nog därför slå fast att mandatfördelningen i Riksdagen inte påverkats av småpartierna det här valet.

Partiet Nyans är dock förstås intressant av andra skäl. Man har gjort ett som det verkar seriöst försök att fånga väljare med muslimsk bakgrund (i huvudsak turkisk- och arabisktalande påstod någon i ett nyhetsinslag) i utanförskapsområden genom ett populistiskt och i viss mån samhällsfientligt budskap om att alla deras svårigheter i samhället beror på rasism och att svenska myndigheter vill ta deras barn. I flera valdistrikt i Malmö fick man mer än en femtedel av rösterna och totalt i kommunen som är en egen valkrets med elva (11) riksdagsmandat 2,10%. I Stockholm gick man framför allt starkt i Järva (Rinkeby, Tensta m.fl miljonprogram) med mellan 10 och 25% i flera av valdistrikten. I Botkyrka hade man dock inte alls samma framgångar, något som kan ha berott på hur mycket lokala valarbetare man hade ute på fältet.

Det blir troligtvis svårt även i framtiden för partiet att komma upp i siffror som närmar sig spärren till riksdagen. Det räcker att titta på valdistrikten i just Malmö för att se att intresset för partiet är mycket lågt eller obefintligt utanför utanförskapsområdena. Tittar man på valmanifestet ser man att partiet redan nu har gjort ett seriöst försök till ett bredare anslag än enbart muslimer som känner sig besvikna på och diskriminerade av det svenska samhället. Polemiken mot omhändertagande av barn som far illa kan säkert tilltala en del, men är sannolikt i det stora hela ett sänke för partiet om den fortsätter.

Söder är blått, norr är rött

Denna kartbild från Wikipedia visar vilken koalition (rödgröna med Centern eller det konservativa blocket med Liberalerna) som fick majoriteten i riksdagsvalet (vänster) respektive kommunvalet (höger). Rubriken beskriver väl hur det ser ut. En rolig detalj tycker jag var att Gotska Sandön har fått sig en röd prick. Där bor enligt Wikipedia endast personal som arbetar med tillsyn och turismen på ön!

 

Man ska dock vara medveten om att även Norra Sverige till stor del förblivit rött så har SD gått framåt rejält i många av kommunerna där och som det ser ut (se vidare andra delen av denna bloggpost) tagit väljare från både Centern, Socialdemokraterna och ev. Vänsterpartiet. Om nu inte hoppen har skett via andra partier, det är fullt möjligt.

När bestämmer sig folk vad de ska rösta på och hur många byter parti mellan valen?

Om man försöker tänka logiskt så borde gissningen bli att fler väljare som röstar någonstans i mitten bestämmer sig först sista veckan eller rentav på valdagen. Och så är det också. De som till slut fastnar för någon av ytterkanterna (V/SD) är minst benägna att vela in i det sista. Bara en fjärdedel av deras väljare bestämde sig så sent och så har det sett ut de senaste valen också. I mitten är veligheten större och enligt VALU var det ungefär hälften av väljarna för MP/C/L/KD som bestämde sig först sista veckan. Förstagångsväljare tvekar föga förvånande också mycket (48%), medan färre än tre av tio pensionärer inte hade bestämt sig än veckan före valet.

Logik har dock sina begränsningar, så även min. Hela denna mellanvalsperiod har jag noterat hur jämnt det hela tiden vägt i opinionen mellan de nya blocken i svensk politik (jag räknar då Liberalerna högerut även om de inledde mandatperioden som en av parterna i det famösa januariavtalet (min åsikt om det har jag skrivit om här: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/01/13/11649199-januariavtalet-ratt-id-fel-motiv/ ) Min logiska förklaring var att de allra flesta väljare stannade i sina block och endast flyttade mellan partierna inom det. Men riktigt så ser inte verkligheten ut. Visserligen har fler än 9 av 10 av V och SD:s väljare förblivit sina blocka trogna. SD har för övrigt det överlägset högsta trogenhetsindexet (just uppfunnet av mig): 86% av de tillfrågade som uppgav sig ha röstat på dem 2018 gjorde det även i årets val. Men annars har t.ex fler än var sjätte S-väljare flyttat över blockgränsen och nästan tre av tio centerväljare från 2018 gick till något av de (äkta) rödgröna partierna i år. Nästan var sjunde moderatväljare från 2018 röstade rödgrönt inklusive Centern. De största rörelserna proportionellt återfanns föga förvånande bland Liberalernas väljare där bara en dryg tredjedel upprepade sin L-röst från 2018 (bloggaren tillhörde f.ö dem). Nästan fyra av tio av deras väljare gick vänsterut, i huvudsak till S och C. Men det rörde sig också väljare från både höger och vänster till partiet, vilket räddade kvar dem i riksdagen.

Slutsatsen är att det ändå förekommit en inte helt obetydlig rörlighet i väljarkåren under de här fyra åren även mellan blocken. Men den har hela tiden fördelat sig nästan jämnt, vilket gett små rörelser på blocknivå och det extremt jämna och spännande val vi precis var med om.

Valresultatet bekräftade också den 40-40-20-regel som jag formulerat tidigare och som i stort sett verkar vara en bra spegling av opinionen: Ungefär 40% stöder rödgröna partier (V+S+MP), ungefär 40% stöder den avsomnade alliansen och resterande 20% är Sverigedemokrater.

Röstande efter kön

Enkel sammanfattning: De flesta partier har ett relativt jämnt stöd bland män och kvinnor, med en viss tendens till fler kvinnliga väljare hos V och MP. De partier som framför allt sticker ut är Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna

 

Personligen har jag inget till övers för syrliga kommentarer från bägge håll om att maktförhållandena skulle se helt annorlunda ut om bara det egna – förment klokare – könet fick rösta. Det är bara dumheter att yttra såna saker om man tror på principen om jämställdhet och lika rättigheter. Snopp- eller snippbärare har vi alla en röst var och spekulationer om hur världen sett ut om det inte ingick snoppar eller snippor i väljarkåren blir därmed poänglösa. Däremot är det naturligtvis intressant att fundera över varför dessa skillnader finns. De har noterats i vallokalsundersökningar sen 1991 och gått i samma riktning, d.v.s fler män än kvinnor röstar högerut och vice versa. Däremot har de ökat sen SD blev en politisk kraft att räkna med (de har ju i praktiken utformat det svenska, politiska landskapet sen åtminstone 2014 genom alla krumbukter som vidtagits för att inte ge dem inflytande)

Här är ett exempel som visar hur det ser ut för de rödgröna partierna som helhet. För 2014 är även röster på Feministiskt Initiativ enligt VALU inräknade. På tjugo år har skillnaden i procent mer än fördubblats. Men man kan också notera att inte ens om man bara räknar kvinnliga röster så når man det sammanlagda resultatet från det för de rödgröna så framgångsrika valet 2002.

 

Social- kontra Sverigedemokraterna – kampen om arbetarna

Att Socialdemokraterna tappat mycket mark mot Sverigedemokraterna bland den grupp väljare som definierar sig som arbetare är förstås ingen nyhet. Enligt svaren i VALU gick det inte så långt som vissa fruktat och andra hoppats: Med 32% mot 29% håller S fortfarande ett litet försprång. Eventuell S-glädje över detta torde dock snabbt grumlas om de tittar på utvecklingen de fem senaste riksdagsvalen. Partiet talar inte gärna om de här siffrorna, men naturligtvis är det ett stort trovärdighetsproblem för ett arbetarparti att de traditionella kärnväljarna nu i nästan lika stor utsträckning röstar på det parti som numer S ser som sin ideologisk/politiska huvudmotståndare.

    

Unga väljares högervridning?

Förstagångsväljarnas starka högerlutning i årets val fick mycket uppmärksamhet. Och det är helt sant att det skett stora förändringar om vi går 20 år bakåt i tiden då de dåvarande rödgröna partierna (S+V+MP) fick 58% av rösterna i gruppen 18-21 år gamla enligt VALU. Men en del av förklaringen där ligger i att de borgerliga och inte minst Moderaterna under tråkmånsen Bo Lundgren gjorde ett riktigt dåligt val. År 2006 var det ganska jämnt och faktum är att 2014 röstade fler förstagångsväljare på ett annat parti än de rödgröna och låg relativt lika med befolkningen som helhet.

Men visst är det anmärkningsvärt att SD gjorde ett hopp från 12% de senaste två valen till 22% i år, vilket för första gången gjorde dem till den åldersgrupp där stödet till partiet var högst. Moderaternas resultat i gruppen om 26% ligger däremot väl i linje med resultaten från undersökningarna 2006-2018. Det var också första gången på dessa sex riksdagsval som Socialdemokraterna inte placerade sig på topp 2. Däremot var deras röstandel om 20% bara lite lägre än de två föregående valen (22 och 23%)

Blir väljarna mer fixerade vid person istället för sak?

En av de frågor som kommit upp i debatten både före och efter valet är om partiledarens person fått större betydelse för hur människor lägger sina röster. Här finns vallokalsundersökningar från 1998 och framåt att jämföra med. Bilden är inte entydig. För runt 20-25 år sen var andelen som uppgav det betydligt lägre. En sån antagen politisk fixstjärna som Gudrun Schyman uppgav endast knappt 20% av V-väljarna att hon var mycket betydelsefull för deras partival. Det var främst Alf Svensson som stack ut med 31 respektive 28% i riksdagsvalen 1998 och 2002. Och han brukar vad jag vet nämnas av statsvetare som en av de svenska politiker som haft störst personlig betydelse för sitt partis framgångar.

 

Kurvan ser onekligen speciell ut. I valen 1998 – 2006 uppger kring en fjärdedel av väljarna för de tre partiledare som hamnar i topp att de har haft stor betydelse för valet att rösta på dem. Sen blir det ett rejält hopp till 2010 då nästan en tredjedel av väljarna som röstat på M, SD eller FI uppger att Fredrik Reinfeldt, Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman haft stor personlig betydelse för deras val. År 2014 hoppar det upp en rejäl bit till och landar på 39%. Men efter det har det planat ut.

En del av ökningen kan kanske förklaras med den extrema populariteten hos Reinfeldt och Åkesson. Reinfeldt noterade hela 45% både i valen 2010 och 2014. I årets val sa nästan hälften av SD-väljarna att Jimmie Åkessons person var mycket betydelsefull för deras val! Men jag tror inte att det är huvudförklaringen. 

Vilka stora händelser i vårt samhälle sammanfaller i tid med uppgången på kurvan? Svaret är smarta telefoners och sociala mediers intåg på bred front bland svenskarna. Jag tror de har lett till att fler regelbundet tar del av både nyheter och diskussioner kring politik. Men i kampen för att tränga igenom bruset har partierna ofta valt strategin att exponera sina partiledare mer än tidigare. Vi är rätt primitiva som människor på den här punkten. Vad enskilda personer säger, gör och tycker tenderar att intressera oss mer än generella skeenden och tendenser. Forskning har visat att även professorer och andra högutbildade akademiker ägnar mer av kafferasterna åt skvaller än seriösa samtalsämnen.

Idag tror jag alla partiledare har egna konton på Facebook, Instagram, Twitter etc. En sån som exempelvis Annie Lööf (trea på listan både 2018 och 2022) postar mängder av inlägg på Fejjan där politiskt och personligt blandas i en salig röra, hela tiden med foton av sig själv för att förstärka. Ebba Busch flöde är intill förväxling likt. Förutom det politiska sakinnehållet då.

Dock är det två olika saker att vara extra populär hos de egna väljarna och att locka en stor andel av väljarkåren.  Ebba Busch och Gudrun Schymans stora popularitet i senare val har inte gett någon fantastisk utdelning i mandat. Miljöpartiets språkrör brukar placera sig i botten, men partiet klarar sig ändå kvar i riksdagen. Och Magdalena Anderssons rekord som mest populära S-ledare avsatte inte något tydligt intryck i röstsiffrorna jämfört med Löfven, Sahlin och Persson som alla hade väsentligt lägre betydelse för väljarnas val. Slutligen är det som beteendevetare naturligt att fråga sig om folks svar verkligen speglar vad som på riktigt styrde deras val. Vi har nämligen inte alltid så bra koll på varför vi tycker som vi tycker eller gör som vi gör.

Lite blandad VALU-konfekt

• De väljare som röstade på det (troligen) nya regeringsunderlaget klustrar väl åsiktsmässigt i ett antal politiska sakfrågor som VALU mätte. Klassiska rödgröna skiljer sig något mer åt och centerväljarna är ensamma i Annie Lööfs ”breda mitt” Här ett exempel:

 

• SD-väljarna sticker fortfarande ut negativt på frågan om förtroende för svenska politiker som sjönk till sin lägsta nivå sen 2006. Dock är siffrorna fortfarande en bra bit högre än på 90-talet då de låg lågt hos alla utom S-väljarna. Jag gissar att många skulle gissa på att utvecklingen gått i motsatt riktning.
• Väljarna placerade in sig nästan exakt på samma vis på en höger-vänster-skala som i förra valet: 37% vänster, 43% höger och 20% varken eller.
• De väljare som är uppvuxna utanför Europa röstar fortfarande klart åt vänster. Däremot är deras barns röstningsmönster mer likt det som gäller befolkningen som helhet. Att döma av VALU:s siffror ger de utomeuropeiskt föddas röster än så länge tämligen marginell inverkan på totalresultatet.
• En majoritet av de offentliganställda röstade S/V/MP, men bara en tredjedel av de som uppgav sig vara privatanställda.
• Varken Miljöpartiet eller Liberalerna hade troligen klarat riksdagsspärren om det inte varit för rösterna från akademiker.
• Två tredjedelar av de som var arbetslösa eller hade sjuk/aktivitetsersättning röstade på något av partierna V/S/SD
• Av de som sade sig ha röstat blankt hade nästan en tredjedel röstat på SD i förra riksdagsvalet och tjugo procent vardera på S och M. Av alla som inte röstade 2018 (oavsett skäl) la 36% sin röst på SD

Varför gick det som det gick enligt vissa? (analys av andras analyser)

 Det är alltid intressant att ta del av eftervalsanalyser. Det börjar redan på valnatten när företrädare för partierna – ofta partisekreteraren – kommer med de första spontana reaktionerna. De kan sammanfattas med att man har gjort en fantastisk valrörelse. Särskilt om resultatet blev bra. I annat fall har man gjort en fantastisk valrörelse, men inte riktigt nått ut med sitt budskap till väljarna.

Det där är en rätt självcentrerad analys om du frågar mig. Den utgår från att om man bara kan få folk att förstå hur bra den egna politiken är så kommer de att rösta på ens parti. Men väljarna kan ju tycka att någon annans politik är ännu bättre. Eller så har de en så annorlunda syn på världen än partiet att det som partiet tycker är bra tycker de är dåligt, eller åtminstone likgiltigt.

Det finns också en lite rörande tro på att folk alltid väljer efter att ha gjort egna analyser av olika partiers politik och således är påverkbara för valarbete. Och visst är det så för vissa väljare. Men forskning visar klart att sådant som samhällsklass, släkt och vänners åsikter eller i vissa fall rent personliga sympatier och antipatier styr en stor del av väljarkåren. Man röstar som man alltid gjort, rör sig på sin höjd mellan 2-3 partier. Andra är lättflyktiga – de som förr kallades de allmänborgerliga väljarna, men som idag ligger i en slags bred mitt (den enda som kanske existerar utanför Annie Lööfs fantasi) nånstans mellan Miljöpartiet och Liberalerna. En del styrs absolut av vilka frågor som är viktigast i en viss valrörelse, men andra styrs nog lika mycket av känsla och dagsform och kanske behov av omväxling. Vi har också fenomenet med en slags flockbeteenden som i vissa valrörelser kan ge en plötslig skjuts uppåt (eller i värsta fall neråt) för ett parti. Vi har en tendens att vilja göra som andra och att vara med i det vinnande laget.

Mer allmänna analyser detta val har som sig bör till stor del handlat om elefanten i rummet, d.v.s Sverigedemokraterna. Dessa analyser tenderar att ha en märkligt god överensstämmelse med de politiska premisserna hos den som analyserar. Är man vänster så är man antingen övertygad om att det är några borgerliga partiers legitimering av SD som är orsaken att partiet gick framåt och därmed säkrade en knapp men ändå majoritet för en högerregering. Eller så menar man att de rödgröna borde ha pratat mer sjukvård, skola och A-kassa istället för att spela på högern planhalva med brott&straff och mer restriktiv migrationspolitik. Är man åter en högerdebattör så menar man att den egna bättre politiken (så klart) avgjorde valet. I kombination med Socialdemokraternas misslyckande att göra något åt de stora (som man själv menar det) samhällsfrågorna.

I själva verket tror jag det är snudd på omöjligt att komma till en rimligt säker analys av varför det gick som det gick i ett val så jämnt som detta blev och med så förhållandevis små förändringar från resultatet i förra valet. Det kan ha funnits rörelser som gått i olika riktningar, något som statsvetaren Katarina Barrling har pratat om. Trender och tendenser i samhället är sällan så entydiga som vi tror. Kanske avgjorde slumpen i form av dagsform hos vissa väljare, inklusive beslutet att välja soffan framför vallokalen. Det är kanske inte än så upplyftande tanke för alla oss som tror på demokratin. Men människor är inte totalt rationella, knappt ens i det stora hela. Det villkoret måste demokratin leva med och alternativet är hur som helst betydligt sämre.

Valet i siffror

Det totala valresultatet hittar du här: https://resultat.val.se/val2022/slutlig/RD/rike

Valresultatet kan enkelt brytas ner på valkretsar eller kommun. Jag har också gjort mig besväret att räkna ut röstfördelningen i olika typer av kommuner utifrån den officiella klassning som finns enligt kommungruppsindelningen som görs av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för att se om man kan se några tydliga trender.

Vi börjar med att titta på storstäderna, d.v.s Stockholm, Göteborg och Malmö. Härifrån kommer ca 1,14 miljoner av rösterna i årets val, knappt 17,5% av totalen.

 

Det mesta är väl känt här redan. Socialdemokraterna gick framåt tillsammans med Miljöpartiet. Övriga tappade eller trampade lite vatten (SD, som fortfarande är klart svagare än på riksplanet). På totalen stärkte de rödgröna partierna sitt övertag, vilket klart går emot trenden på riksnivå.

Vi går över till nästa kommungrupp: Pendlingskommunerna i närhet av storstäder. Här hittar vi exempelvis Mölndal, Nacka, Huddinge och Skurup. En förenklad jämförelse med de tre storstadskommunerna är att om de senare har stor demografisk variation inom sig så har pendlingskommunerna lite mer variation mellan sig. Här finns Sveriges rikaste kommuner som Danderyd och Vellinge, starka moderatfästen. Men också några röda kommuner som Botkyrka och kommuner som demografiskt är väldigt lika själva storstäderna (typexempel Solna och Sundbyberg). Det finns också kommuner där Sverigedemokraterna tar många röster. 1,18 miljoner röster kommer härifrån, så de har lika stor betydelse för valresultatet som storstäderna.

 

Även här gick de rödgröna alltså framåt, men till skillnad från i storstäderna är kommungruppen klart blå. Det konservativa blocket behöver inte ens Liberalerna för att slå hela rödgröna blocket inklusive Centern. Moderaterna gick klart sämre än på riksplanet precis som i storstäderna, men behåller ändå den här delen av val-Sverige som sitt starkaste fäste.

I kommungrupp 3 hittar vi ett tjugotal större städer där Uppsala är störst. Norrköping, Sundsvall och Helsingborg är andra exempel. Drygt en och en halv miljon röster kommer härifrån, 23,5% av samtliga röster.

 

Här hamnar vi som du kanske själv ser nära siffrorna för hela Sverige för alla partier. På totalen lutar ändå denna grupp kommuner mer åt vänster och frånräknat mittenpartierna så slog de rödgröna det konservativa blocket med ungefär 1,5%, nästan samma avstånd som riksdagsvalet 2018

I nästa grupp ligger ett antal kommuner som ligger nära större städer och har en stor arbetspendling till dem. Exempel: Alvesta, Eslöv, Strängnäs, Tierp. Drygt 546 000 röster kommer härifrån.

 

Denna grupp är den där SD är som starkast och som en följd av det lutar den klart åt det konservativa hållet. En delförklaring torde dock vara att många av kommunerna ligger i det tätbefolkade och sen länge starka SD-fästet Skåne. Men även i kommuner som Grums, Mjölby och Nykvarn ligger SD klart över riksgenomsnittet. I en kommun som Surahammar i Västmanland fick de en tredjedel av rösterna. De mindre partierna med KD som enda undantag är generellt svagare än på riksplanet.

Härnäst en sammanslagning av kommungrupperna 5-7, kanske lite yvigt gjort av mig. Det hade kunnat diskuteras om grupp 5 borde ha slagits ihop med grupp 4 i stället. Den omfattar 1,64 miljoner väljare i en så brokig skara kommuner som Enköping, Ockelbo och Härnösand.

 

Den rubriktext som fallit bort är Pendlingskommun till mindre stad/tätort. Gruppen har skiftat från en knapp majoritet för rödgröna + Centern till att det konservativa blocket även utan Liberalerna är störst. På grund av brokigheten avstår jag i övrigt från att kommentera siffrorna närmare och går istället över till den sista grupperingen som är landsbygdskommuner. Arvika, Kalix, Vimmerby och turistorten Åre ingår i gänget. Den bidrar med knappt 400 000 röster.

 

Det mest anmärkningsvärda som du säkert redan tagit del av i media är det traditionella landsbygdspartiet Centerns stora ras och motsvarande (med råge) uppgång för Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet gick också dåligt, mycket beroende på ett ras i norrlandskommunerna. På blocknivå inklusive mittenpartierna hamnar landsbygden ändå ganska nära resultatet för landet som helhet. Men skiftade från röd till blå i detta val.

Partierna i siffror

Nedan följer en redovisning av ett antal nyckeltal för varje parti som kanske är lite mer kuriosa, men samtidigt ändå säger något om hur det gick för dem i valet och hur mycket stödet för dem varierar över landet. Jämförelser avser valet 2018. Det finns 290 kommuner totalt i Sverige och 29 valkretsar. Partierna presenteras enligt störst-går-först-principen

Socialdemokraterna:

• Antal röster:                                              1 964 474 (30,33%)
• Bästa resultat valkrets:                         41,7% Norrbottens län
• Sämsta resultat valkrets:                      25,2% Skåne läns norra och östra
• Medianresultat valkrets:                      31,2% Blekinge län
• Största ökning valkrets:                        4,9% Gotlands län
• Största tapp valkrets:                            -0,4% Västernorrlands län
• Antal valkretsar upp                               26
• Antal valkretsar ner                                3 (inkl Norrbotten +-0)
• Bästa resultat kommun:                       48,1% Piteå
• Sämsta resultat kommun:                   12,8% Danderyd
• Största ökning kommun:                      6,5% Lomma
• Största tapp kommun:                          -8,0% Munkfors
• Antal kommuner upp > 1%                  136
• Antal kommuner ner > 1%                   64                       

Socialdemokraterna blev största parti i 27 av 29 valkretsar. Noterbart är också att genom tappet i Munkfors försvann den enda kvarvarande kommun i landet sen 2018 där fler än hälften i riksdagsvalet röstade på samma parti

Sverigedemokraterna

• Antal röster:                                              1 330 325 (20,54%)
• Bästa resultat valkrets:                         32,2% Skåne läns norra och östra
• Sämsta resultat valkrets:                      10,6% Stockholms kommun
• Medianresultat valkrets:                      31,2% Blekinge län
• Största ökning valkrets:                        5,1% Västernorrlands län
• Största tapp valkrets:                            -0,4% Malmö kommun
• Antal valkretsar upp                               28
• Antal valkretsar ner                                1
• Bästa resultat kommun:                       42,5% Sjöbo
• Sämsta resultat kommun:                   10,6% Stockholm
• Största ökning kommun:                      10,7% Dorotea
• Största tapp kommun:                          -0,4% Malmö
• Antal kommuner upp > 1%                  280
• Antal kommuner ner > 1%                   0

Sverigedemokraterna noterade över hälften av de 50 största procentuella ökningarna för partier i de olika valkretsarna och blev också största parti i två av dem, bägge i Skåne.

Moderaterna

• Antal röster:                                              1 237 428 (19,10%)
• Bästa resultat valkrets:                         24,0% Stockholms län
• Sämsta resultat valkrets:                      13,5% Norrbottens län
• Medianresultat valkrets:                      18,6% Västra Götalands östra län
• Största ökning valkrets:                        1,1% Jönköpings län
• Största tapp valkrets:                            -2,8% Stockholms kommun
• Antal valkretsar upp                               13
• Antal valkretsar ner                                16 (inkl Västmanland +-0)
• Bästa resultat kommun:                       40,5% Danderyd
• Sämsta resultat kommun:                   6,8% Dorotea
• Största ökning kommun:                      5,5% Norsjö
• Största tapp kommun:                          -3,9% Vellinge
• Antal kommuner upp > 1%                  62
• Antal kommuner ner > 1%                   78

Moderaterna noterade 5% lägre i valresultat i Stockholms kommun jämfört med övriga Stockholms län.

Vänsterpartiet

• Antal röster:                                              437 050 (6,75%)
• Bästa resultat valkrets:                         12,8% Norrbottens län
• Sämsta resultat valkrets:                      3,9% Skåne läns norra och östra
• Medianresultat valkrets:                      5,6% Jämtlands län
• Största ökning valkrets:                        0,6% Malmö kommun
• Största tapp valkrets:                            -4,2% Västerbottens län
• Antal valkretsar upp                               1
• Antal valkretsar ner                                28
• Bästa resultat kommun:                       15,1% Pajala
• Sämsta resultat kommun:                   1,2% Vellinge
• Största ökning kommun:                      0,9% Burlöv
• Största tapp kommun:                          -7,0% Sollefteå
• Antal kommuner upp > 1%                  0
• Antal kommuner ner > 1%                   199

I 1 valkrets av 29 klarade inte V riksdagsspärren. Partiet tappade minst 2% av rösterna i samtliga kommuner i Norrbotten och Västerbotten.

Centerpartiet

• Antal röster:                                              434 945 (6,71%)
• Bästa resultat valkrets:                         11,7% Gotlands län
• Sämsta resultat valkrets:                      4,9% Blekinge län
• Medianresultat valkrets:                      6,5% Östergötlands län
• Största ökning valkrets:                        (inga – minsta tapp -0,2% Malmö kommun)
• Största tapp valkrets:                            -6,2% Jämtlands län
• Antal valkretsar upp                               0
• Antal valkretsar ner                                29
• Bästa resultat kommun:                       13,0% Robertsfors
• Sämsta resultat kommun:                   2,4% Bromölla
• Största ökning kommun:                      inga ökningar
• Största tapp kommun:                          -9,8% Åre
• Antal kommuner upp > 1%                  0
• Antal kommuner ner > 1%                   261

Centerpartiet tappade 5% eller mer i över 30 kommuner. Två tredjedelar av dem i kommuner i norra Sverige (Dalarna/Gävleborgs län och uppåt). De är också det enda parti som varken gick framåt i någon enda valkrets eller ökade med minst 1% i minst en kommun. Ja de backade faktiskt i varenda kommun i hela landet! Hand upp den som tror att Annie Lööf INTE hade fått sparken om hon inte hade avgått frivilligt.

Kristdemokraterna

• Antal röster                                               345 712 (5,34%)
• Bästa resultat valkrets:                         9,3% Jönköpings län
• Sämsta resultat valkrets:                      3,0% Malmö kommun
• Medianresultat valkrets:                      5,4% Västernorrlands län
• Största ökning valkrets:                        0,6% Jämtlands län
• Största tapp valkrets:                            -2,6% Jönköpings län
• Antal valkretsar upp                               2
• Antal valkretsar ner                                27 (inkl Västernorrland +-0)
• Bästa resultat kommun:                       17,8% Årjäng
• Sämsta resultat kommun:                   3,0% Malmö kommun
• Största ökning kommun:                      3,4% Övertorneå
• Största tapp kommun:                          -5,5% Mullsjö
• Antal kommuner upp > 1%                  24
• Antal kommuner ner > 1%                   81                       

I 2 valkretsar av 29 klarade inte KD riksdagsspärren. Notera att det största tappet i valkretsarna kom i Jönköping där de är starkast. 

Miljöpartiet de gröna

• Antal röster                                               329 242 (5,08%)
• Bästa resultat valkrets:                         10,0% Stockholms kommun
• Sämsta resultat valkrets:                      2,9% Blekinge län
• Medianresultat valkrets:                      3,6% Värmlands län
• Största ökning valkrets:                        2,3% Stockholms kommun
• Största tapp valkrets:                            inga – oförändrat i 5 valkretsar
• Antal valkretsar upp                               26
• Antal valkretsar ner                                5 (inkl Norrbotten +-0)
• Bästa resultat kommun:                       11,8% Jokkmokk
• Sämsta resultat kommun:                   1,2% Norsjö
• Största ökning kommun:                      4,7% Jokkmokk
• Största tapp kommun:                          -0,8% Trollhättan
• Antal kommuner upp > 1%                  36
• Antal kommuner ner > 1%                   0

I 16 valkretsar av 29 klarade inte MP riksdagsspärren. 

Liberalerna

• Antal röster                                           298 542 (4,61%)
• Bästa resultat valkrets:                         6,9% Stockholms kommun
• Sämsta resultat valkrets:                      2,5% Norrbottens län
• Medianresultat valkrets:                      3,7% Värmlands län
• Största ökning valkrets:                        inga – oförändrat i en valkrets
• Största tapp valkrets:                            -1,5% Västra Götalands södra län
• Antal valkretsar upp                               0
• Antal valkretsar ner                                29
• Bästa resultat kommun:                       12,2% Danderyd
• Sämsta resultat kommun:                   1,1% Ragunda
• Största ökning kommun:                      1,0% Danderyd
• Största tapp kommun:                          -2,4% Salem
• Antal kommuner upp > 1%                  1
• Antal kommuner ner > 1%                   80                       

I 17 valkretsar av 29 klarade inte L riksdagsspärren

De (nya) politiska blocken

Valkretsar där det rödgröna blocket inklusive Centern fick majoritet:

• Gotlands län
• Gävleborgs län
• Göteborgs kommun
• Jämtlands län
• Malmö kommun
• Norrbottens län
• Stockholm kommun
• Uppsala län
• Värmlands län
• Västerbottens län
• Västernorrlands län
• Örebro län

(12 av 29)

 

Valkretsar där det konservativa blocket inklusive Liberalerna fick majoritet

• Blekinge län
• Dalarnas län
• Hallands län
• Jönköpings län
• Kalmar län
• Kronobergs län
• Skåne läns norra och östra
• Skåne läns södra
• Skåne läns västra
• Stockholms län
• Södermanlands län
• Västmanlands län
• Västra Götalands läns norra
• Västra Götalands läns södra
• Västra Götalands läns västra
• Västra Götalands läns östra
• Östergötlands län

(17 av 29)

• Starkaste valkrets rödgröna: Västerbottens län (62,5%)
• Starkaste valkrets konservativa: Skåne läns norra och östra (61,6%)
• Jämnaste valkrets: Värmlands län (49,7% – 49,3%)

Det konservativa blocket + Liberalerna gick i jämförelse med föregående val framåt i 22 av 29 valkretsar. Störst var ökningen i Jämtland (5,3%). Den rödgröna blocket gick framåt i 7, starkast i Stockholms län (som alltså inte innefattar Stockholms kommun) där ökningen blev 5,3%

Den extrema jämnheten i valet totalt återspeglades inte i valkretsarna. Förutom Värmlands och Örebro län (1%) var skillnaden minst 2% mellan blocken. I tolv av valkretsarna var den minst 10%

Bakgrundsvariablers (eventuella) betydelse för röstningen

Jag har tittat på fem olika bakgrundsvariabler i kommunerna för se vilken korrelation som finns mellan dem och hur många röster ett parti får i respektive kommun.

Utbildningsnivå

Nivån mäts genom andel kommuninvånare som har en akademisk utbildning. Det varierar från bottenplacerade Filipstad med 10,5% till Danderyd som har nästan 60%. Genomsnittet är 29,56

Som vanligt när det gäller korrelation så kan den variera mellan 1 och -1, där 1 är ett perfekt positivt samband och -1 ett perfekt negativt (ju längre hår desto lägre lön till exempel). 0 innebär att det inte finns någon som helst korrelation mellan variablerna.

Resultat:

• Liberalerna: 0,85
• Miljöpartiet: 0,72
• Moderaterna: 0,68
• Centerpartiet: 0,32
• Vänsterpartiet: 0,18
• Kristdemokraterna: -0,27
• Socialdemokraterna: -0,33
• Sverigedemokraterna: -0,70

Resultatet speglar väl i huvudsak omständigheter som redan är kända vad gäller röstningsmönstren för olika partier. Socialdemokraternas framryckning bland välutbildade storstadsväljare märks genom att den negativa korrelationen för deras del minskat med nästan 0,2 från -0,52 förra valet 2018. Sverigedemokraternas negativa korrelation mot utbildningsnivå i kommunen har ökat nästan lika mycket. Säkert till största delen en följd av att man inte lyckats öka sitt väljarstöd i någon större utsträckning i storstäderna och de mer välmående av deras kranskommuner.

Avslutningsvis var korrelationen med valdeltagandet bara svagt positiv: 0,2. En förklaring här kan vara att många i den grupp som avstår från att rösta i störst utsträckning – nämligen de utomeuropeiska invandrarna – bor i storstadskommuner och större tätorter med en på totalen mer högutbildad befolkning.

Medelinkomst

Den genomsnittliga inkomsten 2020 varierade från 628 000 i Danderyd till 261 000 i Högsby. Det ska dock sägas att variationen i medianinkomst är väsentligt lägre.

Resultat:

• Liberalerna: 0,85
• Moderaterna: 0,70
• Miljöpartiet: 0,46
• Centerpartiet: 0,23
• Vänsterpartiet: -0,08
• Kristdemokraterna: -0,16
• Socialdemokraterna: -0,45
• Sverigedemokraterna: -0,52

Extremt hög korrelation på Liberalerna, vilket bekräftas när man tittar i detalj på de få kommuner där de lyckades få 6% eller fler av rösterna: Det är Stockholm och med något enstaka undantag välmående pendlingskommuner till storstad. Intressant att notera är att precis som för utbildningsnivå har den negativa korrelationen för Socialdemokraterna sjunkit sen valet 2018, från -0,59. Det är fortfarande ett relativt starkt negativt samband, men ger ett tydligt statistiskt bevis för att man marscherat framåt i storstäder och storstadsnära regioner.

Arbetslöshet

Man skulle kunna tänka sig att vissa partier skulle gynnas eller missgynnas av en högre arbetslöshet i vissa kommuner. Och korrelationer finns, men de är så pass svaga att man inte kan tala om ett tydligt mönster.

Resultat:

• Sverigedemokraterna: 0,26
• Socialdemokraterna: 0,25
• Vänsterpartiet: 0,21
• Miljöpartiet: -0,22
• Kristdemokraterna: -0,27
• Moderaterna: -0,28
• Liberalerna: -0,30
• Centerpartiet: -0,42

En förklaring till de låga korrelationerna skulle kunna vara att arbetslöshetnivån styrs av flera olika faktorer som inte har så stort samband med varandra och att något entydigt mönster därför inte uppstår på den här nivån. För enskilda arbetslösa personer enligt VALU syns däremot en stark överrepresentation av SD-röster (cirka 30%), En stor del av dessa har de sannolikt tagit från Socialdemokraterna och kanske också Vänsterpartiet som varit starka bland både arbetslösa och långtidssjukskrivna.

Andel sysselsatta inom industrin

 

Data baserar sig på antalet som arbetar inom tillverkningsindustri och utvinning i kommunen som s.k dagbefolkning, d.v.s de som faktiskt har sin arbetsplats där oavsett var de är folkbokförda. Här kan vi enkelt slå fast att det inte finns någon korrelation med röstningsmönster: Data varierade mellan 0,09 och -0,19.

Flyttnetto

 

Netto av alla in- och utflyttningar från kommunen under de senaste två åren i relation till folkmängden.

Man skulle kunna tänka sig att detta delvis speglar den ekonomiska utvecklingen och allmänna framtidstron i kommunen och att stödet för vissa partier skulle påverkas av om det är en kommun med lägre eller högre flyttnetto. Men den enda lite högre korrelation som kan noteras är Moderaterna med 0,41. Socialdemokraterna hamnade på -0,29

Källor

SVT:s vallokalsundersökning VALU 2022: https://omoss.svt.se/download/18.1ba2aa791832352134e6707a/1663139349633/valu_riksdagsval_2022_viktat_0914_V2.pdf

Officiell statistik från Valmyndigheten – rådatafiler:

https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2022/radata-och-statistik.html

Data om folkmängd och medelinkomst per kommun från SCB:s statistikdatabas

Arbetslöshet per kommun: https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Regional-statistik/Din-kommun-i-siffror/Nyckeltal-for-regioner/?var=17255

 

Vi avslutar med en bild på den sannolikt blivande statsministern och önskar den blivande regeringen lycka till. Med läget här hemma och i omvärlden kommer det troligen att behövas. (Bild från Moderaternas hemsida)

Det finns en enkel övning i tänkande kring sannolikhet där förvånansvärt många människor går i fällan. Jag har själv testat den på ett antal personer genom åren och märkt att även några jag trodde skulle klara den gick bet på att resonera korrekt på egen hand.

Du tar två tärningar och slår dem. Är det lika sannolikt att du får en etta och en sexa som att du får två fyror?

Svaret är egentligen enkelt: Det är dubbelt så sannolikt att slå en etta och en sexa som två fyror, eftersom det finns två kombinationer – 1:6 och 6:1 - som ger det utfallet, men bara en kombination – 4:4 – som ger det andra.  Ändå blir många osäkra om de inte sysslat med tärningsspel och inte så få klampar rakt i fällan och säger att sannolikheten är lika stor.

 

(bild: Pexels.com, foto Jonathan Persson)

   

Om du kände dig osäker så kan jag trösta dig med att du är i mycket bättre sällskap än du förmodligen tror. Fram till 1970-talet fanns i forskningen en ganska utbredd föreställning om att vi människor var ”intuitiva statistiker”.  Det är egentligen ingen konstig idé ur ett evolutionsperspektiv. Det har stor betydelse för överlevnad att kunna bedöma sannolikheter för olika saker. Både för att undvika risker och att inte slösa energi på saker som har liten chans att ge framgång.

Naturligtvis har vi såna förmågor som alla andra djur. Det är bara det att de inte alls fungerar i många sammanhang som handlar om annat än att hitta mat för dagen och inte bli uppäten av rovdjur. Nobelpristagaren Daniel Kahneman har tillsammans med sin kollega Amos Tversky bidragit med en rad experiment och studier som visat att även de som borde veta mycket bättre många gånger gör fel när de skattar sannolikheter. Till och med professorer i statistik! Deras ingång till problemet var insikten att de själva, trots all utbildning på området, drog felaktiga slutsatser baserat på intuition. 

 

Daniel Kahneman - en av de verkligt stora tänkarna kring människans tänkande och kännande i vår tid och huvudinspiratör och källa till fakta i den här bloggposten (bild: Karolinska institutet, KI)

De flesta av de brister vi har i vårt tänkande kring sannolikhet och slump är inte så svåra att förstå när man väl får dem förklarade för sig. Man kan precis som bloggaren sakna alla insikter i högre matematik och ändå fatta grunderna i dem. Men i en konkret situation måste man ändå ofta medveten tänka efter för att inte falla i någon av alla de fällor som vår hjärna lätt fastnar i när den går på autopilot.

Nu ska gå vi igenom några. Du känner säkert igen flera. Det bör också påpekas att de bör ses som olika sidor av samma mynt: Det är mångt och mycket samma typ av felaktigt tänkande som skapar fällorna.

De små talens lag

Våra hjärnor är konstruerade för att dra generaliserade slutsatser om verkligheten. Jordgubbar är gott. Spisar kan man bränna sig på. Dagisfröknar är snälla. Redan som småbarn börjar vi bygga en kunskapsbank som med åren växer sig allt större. Vi har en enorm nytta av denna förmåga, men den har också en allvarlig baksida: Våra slutsatser om verkligheten är inte sällan byggda på ett alldeles för litet urval av händelser. Som vi konstaterade ovan är det evolutionärt sett faktiskt fördelaktigt att dra förhastade slutsatser om risker och möjligheter, jämfört med att inte dra någon slutsats alls.

De små talens lag beskriver hur vi drar slutsatser om verkligheten baserat på ett alldeles för litet urval. ”Vi” i det här fallet är både vanliga människor och experter.

Vad våra hjärnor inte riktigt förstår är att resultat ur små urval löper mycket större risk att inte spegla verkligheten. Okej, vi förstår att om SVT går ut och frågar fem personer på stan om hur de tänker rösta i höst så säger det föga om utgången i riksdagsvalet. Men hur är det med 150 personer? Eller 1 500 personer? Kahneman och Tverskys undersökningar visade att även forskare som hade fullt klart för sig hur man beräknar nödvändiga urvalsstorlekar och statistisk signifikans mycket ofta designade sina studier utifrån intuition när man bestämde antal deltagare. En intuition som ledde till resultat som hade en alldeles för stor risk att de berodde på slumpen.

Det är också så att även om vi förstår att fem intervjuer inte förutsäger ett valresultat så drar vi lätt slutsatser i vår egen vardag på mycket små datamängder. Vad skulle du till exempel dra för slutsatser av att det står 5-2 i matcher mellan två basketlag efter sju inbördes möten? Att laget som vunnit fem gånger är bättre är i varje fall den tanke som intuitivt kommer till en. Men faktum är att om två exakt lika bra lag möts sju gånger i en sport där slumpen har en viss inverkan så kommer det ena laget vinna fem, sex eller alla sju matcherna nästan en fjärdedel av gångerna!

Ju mindre urval, desto större sannolikhet att slumpen ger ett resultat som inte stämmer med verkligheten. Anta att tre personer på en medelstor arbetsplats drabbas av cancer inom loppet av ett år. Det väcker förstås förstämning bland arbetskamraterna, men ganska säkert också oro: Är det något i miljön på jobbet som ligger bakom? Det kan förstås inte uteslutas, men sannolikt är det slumpens verk. För i små populationer är sannolikheten för resultat som avviker drastiskt från medelvärdet mycket större.  

Anta att risken att drabbas av cancer inom ett år för hela mängden personer som arbetar på den här typen av arbetsplatser utifrån ålder och hälsa är 0,5%. Om det är hundra personer på arbetsplatsen så innebär tre drabbade en sex gånger så hög frekvens (3%) som snittet. Samtidigt noterar förmodligen ingen att varken i fjol eller förfjol var det någon som blev sjuk. Risken var ungefär 1 på 100 att någon skulle ha blivit sjuk, men utfallet blev 0.

I det långa loppet kommer saker och ting som styrs av sannolikheter att falla ut på det sätt som sannolikheterna förutsäger, antingen det handlar om tärningskast, sportresultat eller cancerfall i en population. Men som en matematiker jag känner en gång uttryckte saken på sitt träffande, precisa sätt: Vi förstår inte hur långt det långa loppet faktiskt är.

Att se mönster som inte finns.

Våra hjärnor söker ständigt efter förklaringar till det vi upplever. Det är därför mycket mer naturligt för oss att tro att det finns kausala orsaker till att något händer än att det är ren slump. Vi är bra på att se mönster, men tyvärr också mönster som inte finns.

Ett klassiskt exempel handlar om bilar som kör igenom en korsning. De är antingen röda eller blå. Vi står och observerar dem. Först kommer sex bilar i den här ordningen:

Blå – Röd – Röd – Blå – Röd – Blå

Sen följer tio bilar till:

Röd – Röd – Röd– Blå – Blå – Blå

Bägge dessa kombinationer är exakt lika sannolika, givet förstås att det totalt passerar lika många röda och blå bilar i korsningen. Ändå ser de flesta hjärnor ett mönster i den andra sekvensen. Nästa tanke blir då lätt att passagen av bilar inte är slumpmässig. För förutom den skenbara harmonin i hur fint röda och blå bilar sorterade upp sig i två grupper så har hjärnan svårt att tro att slumpen skapar kluster av den där typen: Många bilar av samma färg eller klavar i rad ”borde” inte kunna inträffa om det verkligen är slumpen som styr tänker den. Ett misstag som brukar kallas clustering illusion.

 

(bild: Freepik.com)

Det kan vara mycket svårt att övertyga människor som fått för sig att de ser ett mönster som visar på någon sorts orsak-verkan som inte är slump. Under Blitzen i London fick många för sig att det fanns ett mönster i form av områden i staden som inte träffats av några bomber. Det spekulerades vilt i att det bodde tyska spioner där. Men statistiker kunde visa att mönstret av träffade och ”skonade” områden såg precis ut som man kunde vänta sig i en i princip slumpmässig process. Det blev i det här fallet kluster av ovanligt många träffar på vissa ställen, medan det var ovanligt få på andra.

Om man som jag ägnar en del tid och kraft åt spel där det finns slumpinslag så måste man leva med att det uppstår kluster av frustrerande otur ibland. Tanken att det ligger något bakom kan dyka upp i huvudet även på oss som definitivt egentligen vet bättre. För andra kan det växa till en övertygelse. När jag spelade poker fanns det mängder av människor som var övertygade om att pokersidorna var ”riggade” så att det gick sämre för dem än det egentligen borde göra. Inga sakargument bet på dem. De kunde helt enkelt inte ha så mycket otur hävdade de.

Ett annat fenomen vi lätt kan drabbas av i vårt mönstersökande kallade astronomen Carl Sagan att bokföra träffarna, men glömma missarna. Om någon som gärna vill tro på det övernaturliga går till en spågumma så visar forskning att det finns en klar tendens att personen fokuserar på de påståenden där spågumman råkar träffa rätt (t.ex. att personens mamma är död), men bortser omedvetet från de påståenden som är felaktiga. Då framstår det lätt som att spågumman verkligen kan ”se” saker, när hon i själva verket inte har lyckats bättre med sina ”förutsägelser” än vad en dator som på slump skulle välja ut ett antal godtyckliga gissningar om en persons förhållanden. Mönstret av rätta gissningar man tror sig se är alltså inte ens en feltolkning, utan en ren vantolkning. Ungefär som att tänka bort allt det röda i en blå, grön och rödrandig matta och hävda att den är blågrön.

Sen kommer spågumman med all säkerhet också att använda sig av cold reading-teknik för att övertyga kunden om sin paranormala förmåga. Men det är ett psykologiskt fenomen som bloggen kanske tar upp nån annan gång.

Slumpen har inget minne

Massor av pengar har spelats bort vid roulettehjul utifrån föreställningen att det nu bara ”måste” komma upp rött, udda eller kanske ett visst nummer. Det har ju varit en lång sekvens av spinn utan. Denna idé om att slumpen skulle ha någon slags minne har döpts till Gambler’s fallacy.

Om vi kastar krona eller klave så är chansen att det blir krona 1 på 2. Om vi har kastat krona eller klave 9 gånger och det blivit krona varje gång är chansen att det blir krona en tionde gång fortfarande 1 på 2. Så varför tror vi då så lätt på motsatsen?

Vi har alla hört uttrycket ”det jämnar ut sig i längden”. Om det kommer fler kronor än klavar de första femtio kasten, borde det då inte komma fler klavar de nästa femtio? Men det som jämnar ut sig är den relativa frekvensen: Om vi kastar krona/klave fyra gånger finns det 2 av 16 möjliga utfall som ger mindre än 25% eller fler än 75% krona. Det händer alltså i snitt 12,5 gånger av 100. Men redan om vi dubblar till att kasta 8 gånger så sjunker antalet utfall med mindre än 25 eller mer än 75% till 18 av 256 möjliga. Det är lite drygt 7 gånger av 100. Och det är ändå ingenting mot om vi kastar 100 gånger. Då är antalet möjliga utfall så få att om jag låter en dator köra 100 000 omgångar med 100 kast så händer det i snitt färre än 6 gånger att det blir 75 eller fler klavar eller kronor!

 

Äntligen fick jag ett skäl att gräva fram min gamla dammiga myntsamling och använda den fina gamla tvåkronan för att illustrera något i bloggen. Krona är den sida av myntet som har kungens bild på sig.

Det här gör att effekten av tillfälliga mindre sannolika sekvenser, t ex att vi får krona fler än 9 gånger på 10 kast (sannolikheten för det är lite drygt 1%), kommer att minska i längden av alla mer sannolika utfall. Det behöver alltså inte komma fler klavar än kronor för att vi med tiden om vi kastar tillräckligt många gånger kommer allt närmare en fördelning 50%-50%. Och slumpen behöver inte ”minnas” att det nog är dags för lite klavar nu. Faktum är att eftersom den inte har något minne så är det något mer sannolikt att vi fortfarande har lite fler kronor än klavar när vi kastat 100 eller 1000 eller 10 000 gånger.

Inte så svårt egentligen, eller hur? Men något i våra hjärnor verkar helt enkelt inte gillar den äkta slumpen. Vi letar som alltid efter orsak och verkan och då är det naturligt att tänka att det som hänt i det förflutna på något vis påverkar det som händer i framtiden. Det är inte ologiskt, bara logik som utgår från felaktiga antaganden. För saken är den att en definition av äkta slump är att den just inte är underkastad orsak och verkan. Och så verkar det vara något i själva logiken kring att en osannolik serie av händelser ändå består av enskilda steg som i sig själva inte alls är särskilt osannolika som svär emot vår intuition. Och får oss att tro fel som följd.

Regression till medelvärdet

Anta att två ovanligt långa personer (mannen 200 cm och kvinnan 185) skaffar barn tillsammans. Hur långa kommer barnen att bli som vuxna?

När människor gissar på detta så kommer de högst sannolikt att gissa en för hög kroppslängd, även om de känner till att korrelationen mellan föräldrars och barns kroppslängd som vuxna är långt ifrån perfekt (den lär ligga på ungefär 0.5) På samma sätt kommer de antagligen att gissa fel på resultaten andra dagen och rundan av en golftävling när de utgår från resultaten den första dagen och sätta för lågt antal slag på de som ligger i toppen och för högt antal på de som ligger i botten.

Felet består i att vi underskattar slumpens roll och kraft i de flesta sammanhang. Eller faktorer som får samma effekt som slump. Och de logiska slutsatserna av det.

Om två händelser (t.ex. en pappa och en sons längd som vuxna) har en viss, men inte perfekt korrelation så kommer den andra händelsen i genomsnitt ligga närmare medelvärdet än den första. Men precis som slumpen saknar minne så är det här inte något resultat av en mystisk kraft som jämnar ut saker. Det är bara en annan aspekt av korrelation.  Ju mer något avviker från medelvärdet, desto större sannolikhet att det är resultatet av egenskaper eller händelser med ganska låg sannolikhet att inträffa. Få män är två meter långa eller mer och i de allra flesta fall kommer de och barnets mamma föra över mer ”normala” kombinationer av gener som styr längd till sonen. Därför blir en son till en sån pappa i genomsnitt åtminstone något kortare. Och en ovanligt kort pappa får sannolikt en något längre son av samma skäl.

Golfspelare som gjort toppresultat på en runda gör i genomsnitt sämre ifrån sig nästa dag. Och tvärtom. Åtminstone givet att deltagarnas spelstyrka är någorlunda normalfördelad, d.v.s att några är lite sämre och några lite bättre och de flesta ligger nånstans i mitten i gruppen. En enskild runda kommer deras resultat dock med all sannolikhet vara lite mer utspridda. Detta därför att en del av det beror på sådant som vindar som blåser ”rätt” eller ”fel”. Men också på det faktum att inte ens de bästa golfspelare har full kontroll på sina slag. Därmed gör ren slump att vissa dagar kommer fler slag att bli precis rätt och andra dagar blir fler fel. Så en golfare som i snitt sätter säg 70% av sina puttar upp till ett visst avstånd kan sätta 85% en dag när hen har turen på sin sida, men bara 55% en dag när det är tvärtom. Men de flesta rundor kommer att sluta med ett utfall som ligger närmare 70%.

 

(bild: Pexels.com, fotograf: Kampus production) Glada på green - då har det nog gått bättre än det brukar idag? Vilket tyvärr mest sannolikt innebär att nästa runda går sämre. Regression to mean explained! Vilket på ett naturligt sätt för oss över till:

Underskattning av slumpens roll i olika skeenden

Daniel Kahneman fick en gång frågan om vad som var hans favoritekvation. Hans svar:

-          Framgång = begåvning+tur

-          Stor framgång= lite mer begåvning+ mycket tur

I de allra flesta skeenden i våra liv så spelar slump en mycket större roll än vad vi tror eller vill medge. I princip alla stora, framgångsrika företag har haft en väldig tur som bestod i att de kom fram med en produkt i rätt tid och på rätt plats.

Underskattning av slumpens roll är egentligen i huvudsak en funktion av det vi redan nämnt om vår benägenhet att se mönster och orsakssamband även när de inte finns i verkligheten. Och, skulle jag säga, ett psykologiskt motstånd mot tanken på slumpens roll i våra liv. Särskilt kanske när det gäller bra saker. Vi gillar inte tanken på att vårt favoritlags, vår musikaliska idols eller för den delen våra egna framgångar till en del handlar om tur och slump, inte bara hårt arbete och skicklighet.

I sportvärlden talar vi gärna om ”form” och tänker oss att alla lite längre sekvenser av bättre eller sämre resultat än förväntat beror på det och inte på slumpen. Vi förklarar regelmässigt misstag med ”nervositet”, eller ”dålig koncentration”. Och även om det naturligtvis är orsaken ibland till ett dåligt hopp eller kast så kan det precis lika gärna handla om slumpmässig variation som beror på att ingen idrottare behärskar sin idrott helt perfekt och därför gör en viss procent misstag även då hen inte är det minsta nervös eller okoncentrerad.

Vi ogillar slumpen så mycket att vi ibland inte vill erkänna den ens, trots ovedersägliga bevis. I basket märker man ibland hur spelare kommer in i sekvenser där de sätter ovanligt många skott. En sån spelare anses vara ”het” och analyser av amerikansk basket har visat att de får fler passningar av medspelarna när de är i en sån sekvens. Men analyser har också visat att det åtminstone för det mesta rör sig om en illusion. Fördelningen av sekvenser då spelarna sätter eller missar skott skiljer sig inte åt från vad man kan vänta sig av en rent slumpmässig fördelning utifrån hur hög träffprocent spelarna har totalt. En ”het” spelare har därför inte större sannolikhet rent statistiskt att sätta nästa skott än en spelare som inte är det. Men när studien presenterades avfärdades den av flera basketcoacher i NBA. Precis för övrigt som studier som visat att enskilda investerares årsresultat jämfört med andra investerares till största del beror på slumpfaktorer (korrelation mellan olika årsresultatet har varit låg eller obefintlig). Utan att det gett någon återverkan på lusten att ge höga bonusar till de mäklare som uppnått bäst resultat ett år.

 

En "het" spelare på väg att sätta en trepoängare i NBA? (bild: Beinsports.com)

Avslutning

Vi gör lätt misstag när vi resonerar kring och försöker bedöma sannolikheter och hur slumpen fungerar. Det finns förstås ännu fler fällor än de jag redan tagit upp. En välkänd är hur vi tenderar att överskatta sannolikheten för saker som får mycket uppmärksamhet och sådant som väcker starka känslor hos oss. Mord och flygolyckor är typiska såna saker som studier visat att människor tenderar att tro att det är mycket mer sannolikt att drabbas av än vad det i verkligheten är.

Här är en annan: Du går omkring på en slumpvis utvald plats i USA. Vilken hudfärg är det mest sannolikt att den första fattiga person du möter har? Nu kanske du tänker efter p.g.a det du läst. Men vid ett relativt snabbt svar slår jag vad om att många ser en svart/färgad person. Det är emellertid fel. Misstaget beror på en sammanblandning av absolut och relativ frekvens. I själva verket är det nästan dubbelt så sannolikt att det är en vit person, även när man inte räknar in latinamerikaner (Hispanics) i gruppen. För även om det relativt är nästan var femte svart som lever i fattigdom mot bara ungefär var elfte vit så bor det nästan fem gånger så många vita som svarta i landet (enligt USA:s egen rasbaserade statistik).

Slutligen en variant på samma tema. Ett visst ämne ökar risken för att drabbas av en allvarlig, dödlig sjukdom med 20%. Vad säger det? Inte mycket förrän vi vet hur stor risken var innan. Men med rätt twist kan säkert en kvällstidning skrämma upp ett antal läsare. För insikten att måste vi summera alla sannolikheter för att få fram ett tal som verkligen säger något konkret kommer långt ifrån automatiskt för oss alla. Det är en väldig skillnad om sjukdomen dödar 50 eller 5 000 personer om året. Tänk på det nästa gång du läser ett ”hälsolarm”. Och kom ihåg att när inte ens professorer i statistik är särskilt bra på det här med sannolikhet och slump alla gånger så behöver du inte känna dig helt misslyckad för du – sannolikt! – inte är någon vidare intuitiv statistiker.

Idag är Stockholm en modern storstad där en stor del av alla vi som förvärvsarbetar sitter på kontor av olika slag. Och gör vi inte det arbetar vi antagligen inom den moderna servicebranschen eller inom vård och omsorg eller utbildning. Könsfördelningen bland de förvärvsarbetande är helt jämn: lika många män som kvinnor.

Färre än 4% av de arbetande stockholmarna är sysselsatta inom den traditionella industrin, den näringsgren som på SCB-svenska numera kallas för Tillverkning och utvinning. Medan däremot fler än var tionde är sysselsatta inom Information och kommunikation. Det vanligaste yrket idag i huvudstaden enligt vissa uppgifter är att vara systemutvecklare.

 

Men så här har det naturligtvis inte alltid ser ut. Det är lätt att glömma, men går vi bara tillbaka till det tidiga 70-talet när jag var en liten pojke i det växande Stor-Stockholm så arbetade nästan var femte stockholmare inom tillverkningsindustrin. Räknar man med byggbranschen blir det var fjärde. Många arbetade på kontor då med, men på den tiden var långt fler såna jobb ganska okvalificerade och enkla och lönen var naturligtvis därefter.  Man skrev på maskin, sorterade in saker i arkiv, delade ut post eller arbetade kanske som vaktmästare. Bara en mycket liten minoritet arbetade direkt eller indirekt med datorer.

Här är några exempel på hur det kunde se ut för runt 50 år sen på några arbetsplatser i Stockholm!

 

Kockar på restaurang Maison Pierre, Grevgatan 37 (fotograf: Lennart af Peterséns. Digitala stadsmuséet, om inget annat anges för bilder nedan så kommer de också därifrån)

 

 

Sekreterare skriver på maskin. Kontorslokal på Birger Jarlsgatan 5. Ska vi gissa att det är chefens skrivbord som skymtar i höger bildkant? (Fotograf: Ingvar Lundkvist)

 

Vin- och spritcentralen på Reimersholme. Arbetare tillverkar lådor.   (fotograf: Lennart af Peterséns)

 

   

Stansoperatriser på Postens redovisningscentral, Malmtorgsgatan 2. (Postmuseum, fotograf Yngve Hellström)

För hundra år sen

 

Går vi ännu längre bakåt, runt ett sekel ungefär, är det ett ännu mer annorlunda Stockholm som visar sig för oss. Många av yrkestitlarna har en exotisk klang: Grosshandlare! Kuskar! Telefgrafpersonal! Kolutkörare! Bodbiträden! Underofficerare! Litteratörer! Men var tredje yrkesarbetande person är sysselsatt inom det som då benämns som industri och hantverk och över 80% av dem räknas in i gruppen arbetare. Väldigt många, runt tre av tio, är sysselsatta inom handel och samfärdsel. Också där är majoriteten har majoriteten typiska arbetaryrken och andra har lågbetalda och underordnade kontorsjobb.

 

Iskarlen levererar sin vara på Strandvägen. Ett av flera helt försvunna yrken. (okänd fotograf)

Lite fler än 5 000 personer arbetar inom statsförvaltningen och knappt 1 000 inom den kommunala. Räknar man de som pendlar in till Stockholm är antalet idag nästan åtta gånger högre.

Dåtidens ännu mycket mer könsuppdelade arbetsmarknad och sämre möjligheter för kvinnor till vidareutbildning visar sig förstås i siffrorna. Mer än 20 000 män arbetar inom metall- och maskinindustri, men bara knappt 3 000 kvinnor. Inom textilindustrin är siffrorna nästan de omvända. Den kvinnliga delen av arbetskraften består dock till allt övervägande del av ogifta, frånskilda och änkor. Färre än var femte gift kvinna i Stockholm yrkesarbetar och de utgör tillsammans inte ens en tiondel av totalen. Det finns 37 kvinnliga läkare mot 456 manliga. En typisk kvinnobransch är däremot restaurang och hotell: Av de runt 8 500 stockholmare som arbetar med det är nästan 7 000 kvinnor.

 

Operakällarens kök, någon gång under 1900-talets första decennium med en majoritet kvinnlig personal som det ser ut. (okänd fotograf)

Många kvinnor arbetar precis som idag inom vård och omsorg. Den är förstås inte på långa vägar så utbyggd som idag. Men så kallade barnkrubbor där personal med viss pedagogisk utbildning arbetar har funnits sen slutet av 1800-talet. Förskräckande många barn - flera tusen - är fortfarande inskrivna på barnhem, men antalet har börjat sjunka kraftigt.

 

Sällskapet Barnavård drev ett barnhem på Hornsgatan 50. Bild från 1909 (fotograf: Florin)

En stor grupp kvinnor är också sysselsatta med "husligt arbete". Här ryms hembiträden, barnjungfrur, kokerskor och förmodligen en del annat också. Inte sällan bor de på sin arbetsplats, helt beroende av sin arbetsgivare.

 

År 1918. På Villagatan 13 arbetar Lova som hembiträde åt en konsul och hans familj. Här serverar hon julkaffe. (Nordiska muséet, fotograf Axel Malmström)

Vilka villkor har då den dryga kvarts miljon huvudstadsbor som arbetar på fabriker, kontor, i affärer och annat i början av 1920-talet? Något anställningsskydd i lag finns inte, men på andra områden har ändå samhället börjat röra sig i riktning mot mera moderna synsätt. Det finns en cirka tio år gammal lag om arbetarskydd som gäller alla branscher. Arbetstagarna har fått rätt att utse ombud för arbetarskyddet, föregångarna till våra dagars skyddsombud. Samtidigt är förstås arbetsmiljön för många långt mycket mer både smutsig, skadlig och farlig än för oss.

 

Sotare på ett tak någonstans i Stockholm, någon gång 1905-1920. Få yrken var väl smutsigare och farligare än detta, allt från brännskador när man gick ner i skorstenarna till att halka och ramla ner från taket kunde de råka ut för. (okänd fotograf)

 

 

Arbetare gräver ner kabel på Arsenalgatan, mot Nybrohamnen i centrala Stockholm. (fotograf: Axel Malmström)

De enormt långa arbetsdagar som bara några decennier tidigare var så vanliga har kortats ner ordentligt och för industri- och transportanställda har det införts 48-timmarsvecka. För anställda inom handeln kan dagarna fortfarande vara längre, liksom för tjänstemännen. De sistnämnda har dock i praktiken ofta bättre villkor och en hel del har redan fått en eller ett par veckors semester. För de allra flesta stockholmare är dock semester fortfarande en utopi och det kommer att dröja till 1938 innan lagstadgad semester införs i Sverige.  

 

Bageriarbetaren Fritz Bergqvist, anställd på Karl Petterssons bageri på Högbergsgatan 51. Fotot taget av bagaren Karl själv. Bagarna var ett av de traditionella skråen, i Stockholms stads bevarade arkivmaterial nämns det första gången redan i slutet av 1400-talet. Traditionen levde kvar i decennier efter att själva skråväsendet avskaffats i mitten av 1800-talet, så det är ganska troligt att Fritz var gesäll och Karl bagarmästare. Bagarna hade enlig P A Fogelström länge särskilt långa arbetstider med sjudagarsvecka och ständigt nattarbete.

 

 

Sömmerskor på Gunnar Collijns konfektionsfabrik på Lilla Nygatan i Gamla stan för ganska precis 100 år sen. Den här personalen bör ha omfattats av 48-timmarsveckan. (fotograf: Anders Wiklund)

Om man rör sig ute i folkvimlet en vanlig vardag i 1920-talets Stockholm är det nog inte så svårt att avgöra samhällsklass på dem man möter. Det syns på arbetskläderna eller på kvaliteten.

 

Flyttkarlar i sina grova arbetskläder, någon gång mellan 1912 och 1925. (Okänd fotograf)

 

Byggnadsarbetare på brobygget som ska leda Regeringsgatan över Kungsgatan, som i sin tur sprängts ner genom berget några år tidigare och ersatt den backiga Lutternsgatan med sina gamla kåkar och skjul. (fotograf: Oscar Lindahl)

 

 

Uniformsyrkena var också många. Konduktören Stig Waering står på trappsteget och bredvid honom bussföraren på linje 4. 1920-tal. (okänd fotograf)

 

 

Det kanske mest typiska kvinnliga uniformsyrket. Sjuksyster på Sabbatsberg. (okänd fotograf)

För ett sekel sen har både arbetare och tjänstemän naturligtvis väsentligt lägre reallöner än vi har idag och de flesta har inte råd att efterfråga ens den tidens lyxvaror som finns tillgängliga. Lönegapet mellan tjänstemän och arbetare är högre än idag, men den stora skillnaden är mellan män och kvinnors löner. Kvinnor tjänar runt 60% av vad männen gör och ännu i flera decennier kommer särskilda "kvinnolöner" att vara inskrivna i många kollektivavtal. Många av de allra sämst betalda jobben saknas i huvudstaden, men en typisk arbetare tjänar kanske runt 3 000 om året om han är man och runt 2 000 om hon är kvinna. 

 

Tjänstemän på Stockholms transport och bogsering AB. (fotograf: Axel Svinhufvud)

 

 

Butiksbiträden på Heimans varuhus på Drottninggatan 25. Lönerna i handeln låg i genomsnitt något lägre för både män och kvinnor än i industrin. (fotograf: Axel Malmström)

 

 

Personal i den butik som Reisenhofs bageri hade på Götgatan. 1910-tal. (fotograf: Bröderna Harling)

Någon kanske saknar fabriksarbetare - lugn, jag har inte glömt bort dem! Däremot är det rätt sorgligt att se hur lite som verkar ha bevarats åt eftervärlden i form av fotografier på hur det egentligen var. Vanligare än själva arbetet och fabrikslokalerna för hundra år sen eller mer är gruppfotografier på personalen utanför fabriken/industrin. Som det här från Pharmacia (jo det fanns då med) från 1920-talets början. Taget utanför lokalerna på Lövholmsvägen 5-7 vid Liljeholmen.

 

(okänd fotograf) Vissa industrigrenar var som nämnts utpräglat manliga arbetsplatser, men här var det blandat.

Några foton från fabriksarbete i Stockholm går dock att hitta i arkiven:

 

 

Arbetare på AB Svenska Spiralfabriken i Stockholm 1925 (Tekniska Muséet, okänd fotograf)

 

 

Tillverkning av multipelmattor (fråga mig inte vad det är/var) på L M Ericssons fabrik på Tulegatan 15-19 år 1926 (Tekniska muséet, okänd fotograf)

 

 

Rörstrands porslinsbfabriker 1925, tillverkning av schackels (byglar). Ett år senare revs fabriken och tillverkningen flyttade till Göteborg. (Tekniska muséet, fotograf Axel Malmström)

 

 

I Hammarbyhamnen öppnade General Motors en fabrik för biltillverkning 1928. Foto från samma år, montering av karosser m.m Fabriken fanns kvar till 1970-talet. (Nordiska muséet, okänd fotograf)

 

 

Liljeholmens stearinfabrik vid mitten av 1920-talet.  (Tekniska muséet, okänd fotograf)

 

Avslutning - ännu längre tillbaka i tiden.

 

Vi har en hel del historiska skildringar av de hårda arbetsvillkoren i Stockholm på 1800-talet och ännu längre bakåt i tiden. Även om arbetsmiljö, löner och annat var dåliga för hundra år sen så hade ändå utvecklingen gått framåt en hel del på bara några decennier. Tyvärr finns det få fotografier från den tiden, men vi avslutar med några jag lyckats jaga rätt på i de digitala arkiven. Hoppas du fann den här bloggposten intressant och tyckte att fotona var lika fascinerande att titta på som jag tyckte under min jakt på dem!

 

Barnängens tekniska fabriker 1894, tvålpressning (fotograf: Axel Rydin)

 

 

Gustav Piehls nya bryggeri, tillverkning av vagnshjul någon gång 1895-1897 (Tekniska muséet, okänd fotogfraf)

 

 

Stora bryggeriets sköljhall i Hornsberg. 1894 (okänd fotograf)

 

 

Stenläggning av Birger Jarlsgatan 1898. Inte många maskiner eller tekniska hjälpmedel här inte. Observera att bilden är spegelvänd! (okänd fotograf)

 

 

Rivningsarbete av fastigheten Skeppsbron 18 år 1890. Ur inget annat foto jag sett skiner nöden och fattigdomen så starkt igenom (okänd fotograf)

 

Källor:

Statistisk årsbok för Stockholm 1904-2006 ( https://sok.stadsarkivet.stockholm.se/Databas/statistik-arsbok-1904-2006/Sok?sidindex )

Hundra år av ojämlikhet - LO ( https://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_hundra_ar_av_ojamlikhet_pdf/$File/Hundra_ar_av_ojamlikhet.pdf )

Historisk lönestatistik ( https://www.gu.se/handelshogskolan/ekonomi-samhalle/industriarbetare )

Digitala stadsmuséet ( https://digitalastadsmuseet.stockholm.se/fotoweb/ )

Digitalt museum (https://digitaltmuseum.se/)

Wikipedia

 

Kamrat fyra procent? Uttrycket kommer från den tiden då Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) för det mesta låg och balanserade på riksdagsspärren i både opinionsmätningar och val. Vissa socialdemokratiska väljare la då en taktikröst på VPK för att de skulle hålla sig kvar i riksdagen och därmed säkra fortsatt regeringsinnehav för S. 

Dagens vänsterparti behöver inte frukta riksdagsspärren, men två av de totalt åtta riksdagspartierna - Liberalerna och Miljöpartiet - har nu legat under den ett bra tag. Som vi ska se talar mycket för att det blir frågan om de kan kravla sig över den i sista stund som avgör vem som får bilda regering efter höstens riksdagsval. Eller överhuvudtaget hur svårt det parlamentariska läget blir. 

Först två korta historiska nedslag som kan vara bra att påminna sig om:

- Det är väldigt ovanligt att partier åker ut ur Sveriges riksdag. Under den moderna demokratins hundraåriga historia har det bara hänt två gånger: Miljöpartiet 1991 och Ny Demokrati 1994. I det senare fallet bör man minnas att partiet då mer eller mindre hade imploderat i interna bråk och tjafs och partiledaren Ian Wachtmeister avgått.

- Kristdemokraterna låg runt 1% under riksdagsspärren från vintern 2015 och fram till mindre än två månader före valdagen. Men gjorde en jättespurt och landade på drygt 6%

I poll of polls (pollofpolls.se) sammanvägningar av olika opinionsinstituts mätningar är läget alldeles efter att SCB:s stora halvårsmätning just presenterats så här:

 

Opinionsmätningar är bara just opinionsmätningar. Men Pollofpolls sammanvägningar har nu i flera val visat sig ha mycket hög träffsäkerhet. Den ligger också väldigt nära resultaten från SCB:s mätning (som bygger på många fler deltagare än något av de kommersiella opinionsinstituten). 

Jag skippar jämförelser utifrån de traditionella blocken och går direkt på vad som framstår som den nya skiljelinjen i svensk politik, vad än Centerpartiet försöker hävda (det finns dock tänkbara komplikationer här som vi ska återkomma till). Läget i mandat och procent:

- Socialdemokraterna med hangarounds (S+V+C): 179 mandat (46,5%)

- Det nya konservativa blocket (M+KD+SD): 170 mandat (44,3%)

Vi har en med svenska mått mätt unik situation där runt 10% av väljarna riskerar att bli utan representation efter valet i höst. Omräknat i röster handlar det om någonstans runt 650 000 - 700 000. 

Skillnaden mellan de två blocken (om uttrycket ändå tillåts) i röster ligger någonstans runt 140 000 personer om vi utgår från ungefär samma valdeltagande som 2018. Med hjälp av Valmyndighetens valsimulator (https://data.val.se/valsimulator/) kan man titta på olika utfall om balansen ändras. Flyttar t.ex 1% av väljarna sida från C till M blir det fortfarande en knapp vinst för Lag Magdalena Andersson (175-174). Om det å andra sidan visar sig att också SD skulle gå upp 1% genom att "sno" dem från de 2,6% som uppger att de ska rösta på andra partier så väger vågskålen över till det konservativa blocket med minsta möjliga marginal. 

Någon dryg procent av hela väljarkåren är inte mycket. Det kan såklart hända. Men just nu finns inga tecken på ett flöde högerut i väljarkåren. Rörelserna i opinionen har varit väldigt små i åratal när man tittar på blocknivå . Den allt övervägande delen av vinster och förluster som partier gjort är resultat av s.k intern kannibalism inom dessa block eller läger. Tittar man exempelvis på Pollofpolls för exakt två år sen så såg det ut så här:

- Team Uffe (M+SD+KD) 45,0%

- Lag Magda (S+V+C) 47,2%

- Under riksdagsspärren: MP och L

Vid några vägningstillfällen har S/V/C varit lite mindre än M/SD/KD. Men då har MP varit ovanför riksdagsspärren, vilket har inneburit att man ändå haft övertaget i mandat om det varit val. 

Däremot har en viss glidning skett vänsterut om man tittar på de klassiska blocken. Där har det som jag skrivit om tidigare i bloggen sen 2015 rått ett jämviktstillstånd kring fördelningen 40-40-20 för de rödgröna, gamla alliansen och SD med fluktuationer på bara ett par procent upp eller ner. I och med Socialdemokraternas uppgång sen Magdalena Anderssons tillträde som partiledare har marginalen rödgröna-gamla alliansen nu växt till nästan 7% när alla riksdagspartiernas siffror räknas in. 

Men så var det det där med riksdagsspärren... 

Rätt länge har det sett ut som att Miljöpartiet skulle ha de bästa chanserna att trots allt nå upp till den. Sen förra valet då man klarade sig med en hårsmån har man legat och pendlat runt spärren, oftast en liten bit över. Det har väl funnits ganska god anledning att tro att man skulle kunna påräkna taktikröster från S. Särskilt med tanke på regeringssamarbetet. Men nu är det historia och det senaste dryga halvåret har man tappat ner till 3,0% och än syns inga tecken på någon vändning i mätningarna. Och nu har man alltså sjunkit till en nivå där det troligen börjar ta emot mer för eventuella taktikröstare att chansa på att lägga en röst som löper stor risk att bli bortkastad.

Enligt KD-exemplet ovan är det dock väldigt dumt att räkna bort någon än. Låt oss anta att valvindarna blåser så att Miljöpartiet kravlar sig upp precis över spärren med hjälp av 1% från S, men att siffrorna i övrigt står sig. Då skulle vi få följande resultat:

- Team Uffe: 165 (M 79, SD 66, KD 20)

- Lag Magda: 184 (S 115, V 31, C 23, MP 15)

Klarar MP spärren hjälper det inte om det konservativa blocket skulle ta ett par procent från Socialdemokraterna, det blir ändå 4-6 mandat övervikt för de rödgröna med Centern som förmodat om än inte helt pålitligt stöd.

Men om L klarar spärren också då? Det har länge känts som ett osannolikt scenario. Partiet har inte varit ovanför spärren i Pollofpolls sammanvägning sen sommaren 2019 och under 2021 sjönk man ytterligare ner mot 2,5% och låg fortfarande parkerade där för några månader sen. Men efter partiledarbytet och NATO-debatten har en vändning skett och nu fattas plötsligt bara en halv procent till spärren, alltså bara hälften av den uppgång man redan sett i opinionen sen mars. 

Det visar sig att det inte räcker, även om vi antar att de extra väljarna kommer utifrån så blir det ändå de där 4-6 mandaten fördel för Magdas lag. Och utan att gå för långt in på rena politiska analyser kan vi nog ändå konstatera att det är osannolikt att Centerpartiet skulle överväga ett sidbyte i ett läge där den gamla alliansen fortfarande har underläge i mandat mot de rödgröna och således måste ha aktivt stöd av SD för att kunna regera. 

Nå, just nu ser det ju faktiskt ut som att det är mer troligt att Liberalerna klarar spärren än att Miljöpartiet gör det. Så om vi räknar på ett nytt valresultat där enda skillnaden mot Pollofpolls är att L får den där extra, halva procenten? Resultat:

- Team Uffe 178 (M 78, SD 65, KD 20, L 15)

- Lag Magda 171 (S 117, V 31, C 23)

Hoppsan! Här får plötsligt det konservativa blocket ihop med L som lovat (med vissa förbehåll) att stödja en sån moderatledd regering majoritet. Och allt som skulle behövas om pollofpolls har rätt är i dagsläget cirka 30 000 röster till på Liberalerna. Det är inte mycket, KD torde ha fått en tillströmning på runt 150 000 röster sensommaren och tidiga hösten 2018. 

Vad som däremot i nuläget ser ut att vara långt borta är att den gamla alliansen skulle få fler mandat än det rödgröna blocket. En sån situation skulle teoretiskt kunna öppna upp för en comeback för en regering med två eller flera borgerliga partier som kan välja att antingen söka uppgörelser med SD eller med S i olika frågor, alternativt lita till att SD inte kommer att rösta med de rödgröna i vissa frågor bara för att sänka deras förslag. En riskabel strategi visserligen. 

Sammanfattning/slutsatser: 

• Om ingen av MP och L klarar riksdagsspärren talar det mesta för att S, V och C tillsammans blir större än det konservativa blocket M, KD, SD. Marginalen emellan dem är visserligen inte så stor, men rörelsen av väljare mellan dessa politiska läger har varit mycket liten, nästan inte existerande under flera år nu. 
• Om MP klarar riksdagsspärren men inte L är det i princip helt osannolikt att det konservativa blocket skulle kunna bli större än rödgröna + C
• Om både MP och L klarar riksdagsspärren kan det bli ganska jämnt, men det mesta talar fortfarande för att S/V/MP/C får fler mandat än de andra fyra, återigen utifrån det låga flödet av väljare mellan dessa båda läger.
• Kan däremot L komma över spärren är möjligheterna goda för att det konservativa blocket tillsammans med L får minst 175 mandat och därmed majoritet. Givet sammanvägda prognoser fattas i nuläget kanske bara 30 000 röster för att det ska bli verklighet
• Inget talar i nuläget för att de gamla allianspartierna tillsammans skulle kunna bli större än de rödgröna