jonesiskt

Senaste inläggen

Av Henrik - Fredag 24 sept 00:40

Föreställ dig att du satt dig till bords för att äta en god middag tillsammans med din partner eller kanske några goda vänner. En av dina favoriträtter serveras. På gott humör och i harmoni med universum fyller du gaffeln, stoppar in i munnen och börjar tugga.


Då: I stället för den förväntande upplevelsen känner du smaken (eller snarare doften) av något skämt, kanske rentav ruttet. Din reaktion blir instinktiv. Du lutar dig framåt, spottar ut maten på tallriken och drar upp överläppen i en grimas. Du får till och med en impuls att kräkas, men den lyckas du med viss möda undertrycka. Hela ditt sinne fylls av intensiv motvilja och obehag. Du känner, kort sagt, äckel.


Det du just varit med om är ett resultat av en process som aktiverades i en del av hjärnan som kallas insula, eller insulära cortex. Den har en rad olika uppgifter. Bland annat tar den emot signaler från kroppens organ. Det systemet har vissa brister jämfört med hur hjärnan tolkar signaler via motoriken från hud, muskler och leder. Därför är det vanligt att vi inte kan lokalisera exakt var någonstans inne i kroppen den där molande värken har sitt ursprung. I värsta fall yttrar det sig mer som en allmän obehagskänsla. Särskilt svårt är det för små barn som ofta upplever att det onda kommer från magen även då problemet sitter någon helt annanstans.


 


Insulära cortex anses också vara bidra i ett flertal andra kroppsliga och mentala funktioner och vid experiment har det kunnat visas att den aktiveras när vi lyssnar på musik.


Din reaktion på den dåliga maten hade varit ungefär likadan om du varit en näbbmus eller utter. Ett mindre antal arter har anpassat sig till att äta ruttnande kött, men för dem som inte har det så aktiveras insulära cortex om de råkar få det eller något annat med skämd smak/doft i munnen. Den reaktionen står utanför viljans kontroll. Eftersom du är en människa kan du beroende på styrkan i upplevelsen ändå undertrycka delar av den. Så i vårt exempel tog antagligen någon del av din pannlob över och stoppade din impuls att också kräkas mitt framför ögonen på din partner eller dina vänner.


Styrkan i försvarsmekanismen är så stark att du inte ens behöver stoppa något äckligt i munnen för att aktivera den. Det räcker att tänka på det. Är den inre fantasin tillräckligt stark kan du till och med känna av äcklet som en hulkning i matstrupen.


Äckel fyller oss med mycket negativa känslor. Motviljan är intensiv. Det är lätt att förstå att det ligger ett evolutionärt överlevnadsvärde i att organismer reagerar på farlig föda på det viset. Men på senare år har hjärnforskare kunnat visa på något mycket intressant. I språket använder vi ordet äckel även i överförd bemärkelse. Vi säger att vi känner oss äcklade över någons oacceptabla beteende eller handlingar. Numera verkar det kunna räcka med åsikter för att trigga det. Vad forskningen nu visat är att det inte bara är en parallell vi gör i hjärnan. Det ÄR bokstavligen äckel vi känner. När vi ser, hör eller tänker på något eller någon som väcker den där starka motviljan är det samma områden i insulära cortex som aktiveras.


 


Det äckel många människor känner när de hör talas om eller tänker på exempelvis sexuella övergrepp mot barn eller nazisternas massmord på judar skiljer sig dock åt från äcklet som väcks av rutten mat eller för den delen exempelvis en hög med mänsklig avföring. Det är betingat, ett resultat av inlärning. Med det menar jag inte att man inte borde känna sig äcklad, utan bara att vi med säkerhet inte upplevt det på samma sätt om vi inte fått lära oss hur fel det är. Dock hade det sannolikt inte varit lika lätt att väcka äckelkänslan om vi inte haft en biologisk grund att bygga på. Vår drift att vårda och skydda barn är stark, som hos alla djur som tar hand om sin avkomma. Vi tycks också ha starka, medfödda spärrar mot att döda andra människor om vi inte tror att de utgör ett akut hot mot vår egen hälsa och existens. Så arv och miljö är som så ofta intimt sammanflätade här.


Ändå är det uppenbart att vi har ett problem redan här, när det gäller något som alla någorlunda vettiga människor är överens om är helt fel. För det första är äckel som alla andra starka känslor: De sätter ner vårt omdöme och sunda förnuft när vi fylls av dem. För det andra är det evolutionära syftet med äckel binärt: Kan jag äta eller inte äta det här? Det syftar inte till någon mitt emellan. Om köttbiten är rutten är det inte fråga om att landa i att man ändå kan ta några tuggor. Larmsystemet ljuder och budskapet är tydligt: Bort! Spotta ut! Gör dig av med skiten! Men de flesta moraliska problem kan inte lösas på det enkla viset.


Under 1980- och 1990-talen fick sexuella övergrepp mot barn och pedofili ett starkt ökat fokus i åtminstone västerländska samhällen. Innan hade många knappt varit medvetna om dess existens. Det ledde till många bra saker. System byggdes upp för att skydda barn från att bli utsatta och för att hjälpa dem som tyvärr blivit det. Barns rätt till fysisk och psykisk integritet blev en självklarhet (”Stopp, min kropp!”). Förövare upptäcktes, dömdes och stoppades från att i framtiden förgripa sig på fler barn.


Dessvärre ledde det också till en del hemska saker. Det starka känslomässiga påslaget skapade en kombination av rädsla och äckel inför tanken på pedofiler och pedofili som i sin tur i ett antal fall ledde till blind hysteri. Personal på daghem anklagades i vad som urartade till rena häxprocesser för gemensamma massövergrepp. Ett antal män blev felaktigt utpekade och dömda för övergrepp efter att döttrar i en senare mycket kritiserad form av psykoterapi blivit övertygade om att de blivit utsatta. Till en början ville dock många engagerade inte lyssna på invändningarna. Jag är övertygad om att äcklet hade en betydande inverkan här. Pedofilerna måste helt enkelt stoppas och straffas och hur skulle någon som jag känner sån intensiv avsmak för kunna vara oskyldig?


Den som eventuellt tvivlar kan gå in och läsa kommentarer nästa gång de ser en post eller artikel på sociala medier om sexuella övergrepp mot barn och misstänkta eller dömda pedofiler. De kommer att hitta allt från förslag på stympning av könsdelar till avrättning genom tortyr. Framförda på fullt allvar.

Hade äckelkänslorna reserverats för så självklara vidrigheter som pedofila övergrepp och massmord hade det kanske inte varit så allvarligt ändå. Men tyvärr stannar det inte där.


Som sociala och revirhävdande däggdjur har vi en nedärvd och medfödd tendens att dela in människor i den egna gruppen och De andra. Vi och Dom. Dom betraktar vi ofta med misstänksamhet och har lättare att tillskriva negativa egenskaper än människor som ingår i vårt Vi. Dessvärre kan den känslan skruvas upp till ren, fientlig aggression. Den avvaktande känslan ökar till avståndstagande. Avståndstagandet blir motvilja. Det sista steget är rent hat.


Har vi kommit så långt kan många av oss förmås att begå hemska handlingar mot människor som tillhör dom. En särskilt effektiv metod för att komma dit verkar vara att skapa äckelkänslor för De andra. Nazisternas dehumanisering av judarna innehöll starka inslag av detta. Sida vid sida med argument om att de hade för stor politisk och ekonomisk makt och såg till sina egna intressen i stället för Tysklands fanns en ännu råare och brutalare ström. Den blev allt starkare ju längre processen skred framåt. Judarna sades leva i smuts och sprida löss och smittsamma sjukdomar. Eller i de allra mest extrema exemplen ägna sig åt handlingar så vidriga och omoraliska att det inte gick att tänka sig något värre.


 

Propagandaskriften Der Stürmer, utgiven 1923-1945. Grundaren Julius Streicher avrättades 1946 för folkrättsbrott.



Folkmordet i Rwanda 1994 hade bland annat föregåtts av en intensiv propaganda mot tutsierna. De sades vilja stjäla hutuers egendom och våldta deras hustrur. Men de kallades också för kackerlackor, ett djur som väcker negativa känslor hos de flesta. Intentionen att väcka äckel är uppenbar och tyvärr var den framgångsrik i bägge fallen. Kombinationen att människor både kände sig hotade och äcklade fick tillräckligt många att gå med på att delta i eller åtminstone blunda för övergrepp som de skulle sett som otänkbara tidigare.


Nazityskland och Rwanda är extrema exempel. Men det verkar också ofta fungera effektivt att aktivera insulära cortex och äckelreflexen genom att ”bara” hänvisa till omoral. Ju starkare vi känner att något är rätt, desto starkare känner vi också att dess motsats är fel. Är känslan tillräckligt stark blir vi inte bara arga och upprörda. Vi känner en så stark avsmak och avsky att vi går in i äcklets binära läge. De nyanser som kanske trots allt fanns innan försvinner och insulära cortex säger åt oss att göra oss av med det som väckt äcklet.


I den processen cementeras och förstärks förstås Vi och Dom-känslan. Ett tydligt exempel är de bägge lägren i abortfrågan i USA: Pro-life och Pro-choice. Sedan 70-talet har konflikten eskalerat alltmer och fientligheten bara ökat. Idag är det bland många ett rent hat. Ingen av motpartens argument eller perspektiv tillerkänns det minsta värde. Många är mer eller mindre övertygade om att den andra sidan är onda. Eftersom man själv står för det moraliska måste de andra vara omoraliska. Djupt omoraliska eftersom frågan är så viktig i ens eget värderingssystem.


Det moraliska äcklet vi känner i olika frågor kan vara inlärt redan från barnsben. I de flesta fall är det dock troligen resultat av en process som började i oss på allvar som vuxna eller kanske i sena tonåren. Eftersom det är en process så är vi nog inte heller alla gånger så medvetna fullt ut vad som hänt med oss, eftersom utvecklingen skett i steg. I värsta fall är det en del av radikaliseringsprocess där vi går från att kanske känna ett visst avståndstagande till hat och äckel till slut.


Det är då vi spottar efter någon på gatan bara för att den har en mörk hudfärg. Eller skriver på Flashback att alla muslimer är djur som borde deporteras från Sverige. Eller skickar mejl med hot om våldtäkt och lemlästning till en kvinna som skrivit något kritiskt om att hysa såna åsikter. Men även: Kallar riksdagsmän och personer vars syn på invandringspolitik man ogillar för bruna råttor. Eller skriker och kastar ruttna ägg på företrädare för ett riksdagsparti som håller torgmöte i en valrörelse.


I ett alltmer polariserat åsikts- och samhällsklimat finns det heller inte mycket just nu som tyder på att dessa känslor mellan olika grupper och människor minskar i styrka. I värsta fall kan det vara tvärtom.


Forskning har visat att vi skiljer oss åt individuellt när det gäller hur lättväckt vårt äckel för rutten mat, spyor, avföring m.m är. Det finns föga förvånande också forskning som pekar mot att detsamma gäller för det mer moraliska äcklet. Vi skiljer oss också åt när det gäller hur extrema vi blir i vårt avståndstagande och avsky när äcklet är väckt. Själv tror jag att det är en känsla som till största delen är destruktiv. De flesta av oss som har lätt eller åtminstone relativt lätt att hamna där mår bra av att reflektera kring det och inte bara ge efter för känslan när den kommer i övertygelsen om att den är berättigad eftersom vi ju minsann står på det godas sida i kampen mot det omoraliska och onda.  


https://edition.cnn.com/2018/07/09/opinions/infest-insula-disgust-opinion-sapolsky/index.html

https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0025552

https://sv.wikipedia.org/wiki/Insula_(anatomi)

Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör (Natur&Kultur 2018)

Av Henrik - Tisdag 7 sept 11:15

De döda i pandemin, varför mer om detta tragiska ämne? Ja, ett skäl om inte annat är att pandemin helt uppenbart inte är över än. Inte ens i de länder där man lyckats få till en god vaccintäckning. Det här viruset har orsakat mycket lidande och sorg över hela världen under sin drygt ett och ett halvt år långa framfart. Även om det nu står klart att vi måste lära oss att leva med det  bör vi minnas att det har dödat och kommer att fortsätta döda många människor, långt ifrån alla bara orkeslösa gamlingar.


Då tror jag det är bra att ha en så mångsidig och rättvisande bild som möjligt. Och som vi strax ska se står den inte att finna i den officiella statistiken om pandemin. 


Titeln är hämtad från en artikel på nätet jag läste redan förra våren (2020) om den underrapportering av verkligt antal dödsfall i Covid-19 som redan då började märkas. I takt med att viruset spridits över världen och drabbat allt fler fattiga länder har den underrapporteringen inte minskat.


 


Hur många har dött?

Den officiella dödssiffran globalt närmar sig i skrivande stund 4,6 miljoner. Den verkliga är mycket högre.


IHME (Institute for Health, Metrics and Evaluation) presenterade i maj en rapport baserad på inrapporterad överdödlighet och ett antal andra faktorer. Deras uppskattning av antalet dödsfall i Covid-19 vid den tidpunkten uppgick till åtminstone 7,1 miljoner. WHO:s uppgift vid samma tidpunkt var inte ens hälften så stor: 3,33 miljoner.


Även denna mer än dubbelt så höga siffra är långt från hela sanningen. IHME:s beräkning för Indien på 736 000 döda var redan den väsentligt högre än de cirka 400 000 offer som Indiens myndigheter då rapporterat till WHO. I somras kom en rapport med en ny uppskattning av antalet döda i Indien efter den förödande andra våg som landet drabbades av under våren. Tre olika sätt att göra uppskattningar landar i en överdödlighet på mellan 3,5 och 5 miljoner! Även lågt räknat innebär det minst 10 miljoner döda redan för runt fyra månader sen. Sen dess har vi haft ökande smitta på flera ställen i världen, där vi vet att rapporteringen minst sagt är bristfällig. Det gäller inte minst Indonesien (se vidare nedan) som har haft ett mycket stort utbrott under sommaren.


IHME:s rapport visar också mycket riktigt att skillnaden mellan rapporterade och verkliga dödsfall snarast tenderar att öka.


Sammanfattningsvis kan man utifrån de här uppgifterna utgå från att åtminstone 12 miljoner människor hittills avlidit i Covid-19 under de drygt 1,5 år som pandemin varat. Och det är en försiktig, ja konservativa bedömning från min sida. Precis som uppgifterna för enskilda länder längre fram.


Bara en influensa?


Förnekarna och förringarna av virusets farlighet har numer till stor del flyttat över uppmärksamheten till att vara anti vaccin. Men under de flestas argumentation ligger fortfarande en övertygelse om att virusets farlighet är starkt överdriven. Det är ju bara en liten del av de drabbade som blir svårt sjuka och dör.


Ett av flera fel i detta resonemang är att man missar att även i vanliga fall är det bara en liten del av alla människor som blir svårt sjuka och/eller dör under ett år. Hela kedjan från sjukvård till hantering av avlidna är dimensionerad efter det, även i rika länder. Därför får även en smittsam sjukdom som dödar mellan 0,5 och 1% av de smittade och tvingar 5% att söka sjukhusvård mycket allvarliga konsekvenser om den sprider sig okontrollerat. Till slut går belastningen över den gräns som den katastrofmedicinska beredskapen har även i de rikaste länderna med den bästa sjukvården. Och överdödligheten blir omfattande.


Vi ska dock minnas Hans Roslings kloka ord om att se upp med ensamma siffror. Vilket ju 12 miljoner är. Låt oss därför göra några jämförelser.


Med 12 miljoner döda under cirka ett och ett halvt år slår Covid-19 alla andra dödsorsaker globalt utom ischemisk hjärtsjukdom som av WHO beräknas ta livet av cirka 13-14 miljoner personer under samma tidsperiod. Den slår till och med cancer som dödar ungefär 10 miljoner människor.


Covid-19 har också ökat den totala dödligheten i olika infektionssjukdomar (uppskattad till cirka 17 miljoner per år av WHO) rejält. Omräknat på 1,5 år blir ökningen runt 50% under den tid pandemin pågått.  


Och hur är det då med klassikern ”Det är bara en influensa”?


Först kan vi slå fast att de mindre vetande som fortfarande kommer med det påståendet blandar äpplen och päron. Den dödlighet vi ser i influensa är resultatet av ett virus som får sprida sig i stort sett fritt i samhället. Mot SARS-COV-2 däremot har en lång rad åtgärder vidtagits för att begränsa spridningen vidtagits, även i fattiga länder. Det råder inget tvivel om att vi haft många, många miljoner fler döda om så inte hade skett. Många som hade kunnat överleva hade också dött p.g.a att sjukvården kollapsat.


Statistiken kring influensa har många brister, men enligt vissa beräkningar orsakar den globalt upp till 650 000 dödsfall ett normalt år. På årsbasis är det inte ens en tiondel av antalet dödsfall i Covid-19 hittills.


Under svårare influensaår dör fler personer, men inte ens den s.k Asiaten som härjade 1956-1958 beräknas ha orsakat fler än runt 2 miljoner dödsfall (uppskattningar varierar mellan 1 och 4 miljoner). I Sverige tror man att omkring 3 000 personer avled. De enda större begränsningsåtgärder som infördes var temporära besöksförbud på sjukhus och ålderdomshem.


Endast spanska sjukan överträffar med det sättet att räkna Covid-19 i modern tid. Under två år dog troligen någonstans mellan 25 och 50 miljoner av Jordens dåtida befolkning.


Av den stora mängd infektionssjukdomar som varje år dödar många människor, inte minst barn, är tuberkulos den mest dödliga med drygt 1 miljon offer varje år. Många människoliv, men det senaste året har det ändå gått runt åtta (8) döda i Covid-19 på varje dödsfall i tuberkulos.


Men HIV/AIDS då? Ja, den beräknas ha tagit livet av cirka 36 miljoner människor (2020). Men det har den haft nästan 40 år på sig att göra. Så på årsbasis handlar det om ungefär en miljon döda i snitt, numer runt 500 000 – 600 000 om året. Hemskt, men inte i närheten av Covid-19.


Så nej, Covid-19 är definitivt inte ”bara en influensa”. Det är den dödligaste farsot som drabbat mänskligheten på hundra år.


Antal döda per land

För drygt ett år sen publicerade jag en bloggpost med uppskattningar av antalet dödsfall i olika länder, eftersom den officiella statistiken var så missvisande redan då. I januari gjorde jag en mindre uppdatering. Nu finns betydligt mer befolkningsstatistik att gå på. Därmed blir också rimligen kvaliteten på uppskattningarna bättre. Under alla förhållanden bättre än de officiella siffrorna. 


Hur har jag räknat? Se i slutet av posten under "PS - Hur har jag räknat". 


Döda i absoluta tal

Vi börjar med absoluta tal. Inom parentes det officella rapporterade dödstalet till WHO. Saknas parentes finns ingen eller bara marginell överdödlighet i landet utöver officiella dödstalet.


NrLandAntal döda i Covid-19
1.Indien2 625 000 - 3 750 000 (440 256)
2.USA775 000 (665 280)
3.Brasilien582 753
4.Ryssland510 000 (185 611)
5.Mexico420 000 (261 496)
6.Indonesien300 000 - 800 000 (134 930)
7.Peru

198 420

8.Pakistan180 000 - 360 000 (26 035)
9.Sydafrika176 000 (83 161)
10.Iran150 000 (109 549)
11.Italien142 000 (129 410)
12.Colombia140 000 (125 158)
13.Storbritannien133 041 
13.Egypten133 000 (16 766)
15.Bangladesh133 000 - 266 000 (26 432)


Som synes är det i vissa fall hisnande skillnader mellan officiell statistik och även mina försiktiga estimat. I några fall är WHO:s siffror bara runt en tiondel. Även räknat på de lägsta gissningarna står dessa 15 länder ensamma för 6,5 miljoner dödsfall.


Döda - relativa dödstal
Ska man jämföra olika länder är det förstås bättre att använda relativa mått. Så vi tittar på dödstalen per miljon invånare och ser en delvis annan bild framträda. Samma uppskattningar av dödstalen. Småländer (t ex San Marino) ej medräknade


NrLandAntal döda per miljon invånare
1.Peru5 921
2.Bulgarien4 309
3.Nordmakedonien4 130
4.Bosnien Herzegovina3 724
5.Ryssland3 472
6.Ecuador3 394
7.Litauen3 319
8.Montenegro3 303
9.Serbien3 224
10.Mexico3 191
11.Tjeckien3 136
12.Ungern3 121
13.Rumänien2 934
14.Sydafrika2 924
15.Slovakien2 858
16.Bolivia2 842
17.Polen2 832
18.Brasilien2 719
19.Albanien2 612
20.Belarus2 564



Den här listan får nog betraktas som mer osäker när det gäller länderna på den. Det finns en hel del mindre länder i t.ex Centralasien och Mellanamerika vars rapportering är högst bristfällig och osäker. I vissa fall är det propaganda bakom. Peru som justerade sin officiella statistik i somras sticker ut mycket. Hade jag räknat mindre försiktigt på alla de länder som inte gjort det hade skillnaden blivit mindre.


Analys


När världen nu levt i drygt ett och ett halvt år med viruset, ser vi ett allt tydligare mönster framträda i dödstalen. Levnadsstandard och hur utvecklade samhällen är spelar en tydlig roll för utfallet. För egen del inser jag att statistiken från förra sommaren fortfarande var starkt påverkad av var viruset först hade fått fäste på allvar. Något som i huvudsak berodde på slumpen. Rikare länder var hårdare drabbade då, men med ett drygt år till som viruset härjat har skillnaderna inte bara jämnats ut. De har svängt åt andra hållet så att det nu är tydligt hur länder med sämre ekonomiska och sociala förutsättningar att begränsa virusets skadeverkningar drabbas hårdare. I vissa fall mycket hårdare.


Det är talande hur överrepresenterat Östeuropa och Balkan är på listan. Den fördel länderna hade av att pandemin inte hann få riktigt fäste våren 2020 är sen länge försvunnen och har nu upp till dubbelt så höga relativa dödstal som de värst drabbade länderna i Västeuropa. Orsakerna är sannolikt flera. Ju mindre utvecklad ekonomi, ju svårare att upprätthålla restriktioner i längden som reducerar spridningen av viruset. Färre människor kan arbeta hemifrån. Fler är trångbodda, så att viruset kan spridas lättare i familjer. Sjukvården håller inte lika hög kvalitet. Det finns också rent demografiska orsaker i form av en äldre befolkning p.g.a låga födelsetal och att yngre utvandrar till bättre betalda arbeten i väst. 


Sen tror jag att medborgerligt förtroende också spelar in. I ett land där färre litar på myndigheter och makthavare blir rimligen efterlevnaden av rekommendationer och restriktioner för att minska smittspridning sämre. Vi ser nu också i flera länder i öst att vaccinationsviljan är låg, trots att man drabbats av så många sjuk- och dödsfall. Konspirationsteorier verkar florera i hög utsträckning, vilket får folk att fatta dåliga, ja direkt dumma beslut.


Covid-19 dödade inledningsvis främst äldre människor i västvärlden. När smittan nu verkar få fäste på allt fler ställen i världen och när omfattande vaccinering i de rika länderna minskar svår sjukdom och dödlighet så framstår den alltmer som något som framför allt drabbar mindre priviligerade och direkt fattiga. I Östeuropa, I Sydamerika, i stora delar av Asien och nu förmodligen alltmer i Afrika, även om siffrorna där fortfarande är mycket osäkra.


Samband dödlighet och samhällsutveckling i Europa


Jag har också räknat på det här. Hur ser korrelationen i Europa ut mellan dödlighet i pandemin och hur utvecklade olika samhällen är. Jag har använt HDI (Human Developmen Index), ett enkelt men allmänt accepterat mått som tittar på medellivslängd, utbildningsnivå och genomsnittlig inkomst. Ett 30-tal länder i Väst- Syd- Nord- och Östeuropa ingår. I ena änden av skalan hittar vi Norge med ett HDI på 0,957 och 150 döda per miljon invånare. I andra änden hittar vi länder som Nordmakedonien med 4130 döda och ett HDI på 0,774. Genomsnittlig antal döda är drygt 2 200 (Sverige ligger på 1 440)


Korrelation: -0,71. Alltså ett starkt negativt samband. Ju sämre HDI-index, desto högre dödstal. 


Avslutning - förlorade levnadsår

Det finns mycket mer man skulle kunna skriva kring olika aspekter av virusets dödlighet och hur det drabbat enskilda människor, samhällen och länder. Jag nöjer mig med en enda sak: Ett mått på konsekvensen av olika dödsfall som kanske borde diskuteras oftare: Antalet förlorade levnadsår de orsakar. 


Förnekarna och förringarna av Covids farlighet har gärna velat få det att framstå som att viruset i stort sett bara tar livet av människor som redan står på gravens rad. Men det är inte ens korrekt i länder med god folkhälsa och utvecklad sjukvård som Sverige. En vetenskaplig rapport publicerad i april 2021 kom fram till att dödsfallen under 2020 orsakade någonstans kring 45 000 förlorade levnadsår hos oss. Varje avliden person förlorade i snitt åtta år. Eftersom det trots allt stämmer att många av de döda ändå var i den absoluta slutfasen av sina liv så har många förlorat mycket mer än så. Cirka 10% av alla dödsfall var människor yngre än 65 år. De beräknas i snitt ha förlorat 27 levnadsår. De ytterligare 30% av de döda som var yngre än 80 miste ungefär 15 år av sina liv. 


Globalt är siffrorna ännu mer dramatiska. Nature.com publicerade i februari en studie som bygger på rapporterade dödsfall och överdödlighet i 81 länder. Den beräknar att över 20 miljoner levnadsår förlorats bara under 2020. Det är till exempel upp till 9 gånger så många som orsakas av dödsfall i influensa under ett genomsnittligt år. I snitt är det 16 förlorade levnadsår per avliden. Men fördelningen är ännu mer ojämn än i Sverige. Hela tre fjärdedelar av de förlorade åren avser människor som dött före 75 års ålder och en tredjedel som var 55 år eller yngre. 


Epidemiologer i USA har i en rapport beräknat antalet förlorade levnadsår där till nästan 4 miljoner, i snitt drygt 9 år per person.


När motsvarande data för 2021 kan beräknas kommer förstås siffrorna att vara ännu mycket högre. Det står helt klart att väldigt många friska år eller i alla fall levnadsår med acceptabelt god hälsa har förlorats i den här pandemin. 


Det är något att begrunda. Och pandemin är långt ifrån över än. Vi kan vara tacksamma över vaccinet, men låt oss i alla fall en liten stund minnas offren. Åtminstone 12 miljoner människor som dukade under för en osynlig fiende.

Post Scriptum – Hur har jag räknat?


Uppskattningarna per land är som sagt försiktiga. När inte annat anges består de av:

- Officiell dödssiffra (per 2021-09-03)

- 65% av statistiskt konstaterad överdödlighet i landet sedan pandemins början utöver den som redan ingår i den officiella dödssiffran. 


I de flesta fall är de statistiken mellan 1 och 6 månader gammal. I dessa fall har jag antagit att överdödligheten mellan senaste mätdatum och fram till 2021-09-03 är exakt lika stor som antalet registrerade dödsfall i Covid-19 under perioden. Exempel:


- Slovakien hade den 3/9 registrerat totalt 12 549 dödsfall i Covid-19

- Överdödligheten är 17 260 stycken (17 189 t.o.m 21-07-18, därefter har ytterligare 70 dödsfall i C19 registrerats)

- Beräknade dödsfall: 12 549 + ((17260-12549)*0,65) = 15 611 -> avrundat 15 600


Denna försiktiga ansats underskattar antagligen mängden dödsoffer i framför allt de länder som har stora avvikelser mellan rapporterade dödsfall och total överdödlighet. Men total överdödlighet skulle också kunna bero på andra saker än att människor dött av själva viruset. Här är dock värt att notera att vissa studier pekar mot att det snarare är så att färre människor dog av andra saker i åtminstone vissa länder åtminstone under 2020. Både dödsolyckor och självmord gick exempelvis ner. 


Det framgår inte i det material jag utgår ifrån hur överdödligheten beräknats i olika länder. Men i de exempel jag sett verkar man ofta jämföra med medelvärdet av dödstalen de 3-5 senaste åren i landet. 


Några länder på listan har inte redovisat befolkningsstatistik som gör det möjligt att bedöma överdödligheten på det här sättet:


INDIEN


Som redan nämnts är uppskattningen byggd på en sorts triangulering. 

- Antikroppstester på olika platser som visar på en mycket högre smittspridning efter vårens andra våg än de officiella siffrorna

- Statistik om överdödlighet från några provinser som har extrapolerats till resten av landet

- En stor (hundratusentals deltagare) undersökning där man bl.a frågat om det förekommit några dödsfall i hushållet den senaste tiden. 


Överdödligheten under den tid pandemin pågått beräknas utifrån dessa till mellan 3,5 och 5 miljoner. Jag har försiktigt uppskattat att ca 75% säkert kan hänföras till dödsfall i Covid-19


PAKISTAN

Studier av antikroppar hos befolkningen i början av 2021 visade drygt 40% seroprevalens (drygt 15000 prov över hela landet). Vi antar därför att minst 40% av befolkningen haft viruset och att mellan 0,2 och 0,4% av dem avlidit. Det ger mellan 180 000 och 360 000 dödsfall (officiellt dödstal 26  035), vilket ändå är en låg uppskattning jämfört med grannlandet Indien.


BANGLADESH

Studie i huvudstaden Dhaka maj/juni visade mellan 55 och 70% antikroppar. Då smittspridningen kan antas lägre på landsbygden räknar vi precis som Pakistan med 40% av befolkningen smittad och mellan 0,2 och 0,4% dödsfall bland dessa. Ger ett intervall på mellan 133 000 och 266 000 döda. (officiellt dödstal 26 432)


INDONESIEN

15% av befolkningen hade haft Covid-19 enligt en studie december-januari. Under sommaren har landet haft ett mycket stort utbrott av deltaviruset. Före denna andra våg innehöll den officiella statistiken ca 30 000 dödsfall. Efter det har nu 100 000 ytterligare fall registrerats. Det skulle grovt räknat kunna innebära att åtminstone 60% av befolkningen nu (med viss hänsyn till återinfektioner) har haft viruset. Med tanke på det stora utbrottet har knappast en större andel av dödsfallen fångats i officiell statistik. Räknar vi mycket konservativt på 50% av befolkningen smittad och IFR på 0,2% så får vi 275 000 döda


Det finns 0,38 läkare per 1 000 invånare vilket gör cirka 105 000 personer. Åtminstone 600 har avlidit under pandemin, vilket i sig är ett högre dödstal än hårdast drabbade lands (Peru). Om dödligheten i befolkningen totalt bara är en femtedel av läkarnas så hamnar den ändå på 330 000. Tror vi att den är hälften (närmar sig uppskattad siffra i Indien och ett antal andra hårt drabbade länder) så är den istället 825 000. Slutsats: 300 000 – 800 000


 

Från juli i år: Massgrav i Indonesien för dödsoffer i pandemin




Referenser:

 

https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/the-top-10-causes-of-death  

https://cgdev.org/publication/three-new-estimates-indias-all-cause-excess-mortality-during-covid-19-pandemic

https://newsonair.com/2021/06/22/bangladesh-more-than-70-percent-people-in-dhaka-found-with-covid-19-antibodies/

https://www.nature.com/articles/s41598-021-83040-3

https://en.wikipedia.org/wiki/Influenza

https://www.economist.com/graphic-detail/coronavirus-excess-deaths-tracker

https://apnews.com/article/asia-pacific-business-health-indonesia-coronavirus-pandemic-0f1f3fe5157a977d1cbfcf9340584843

https://www.theguardian.com/us-news/ng-interactive/2020/dec/22/lost-on-the-frontline-our-findings-to-date

https://greekcitytimes.com/2021/07/01/turkey-hiding-true-covid-19-toll/

https://www.reuters.com/world/asia-pacific/exclusive-covid-19-far-more-widespread-indonesia-than-official-data-show-studies-2021-06-03/

http://www.healthdata.org/special-analysis/estimation-excess-mortality-due-covid-19-and-scalars-reported-covid-19-deaths

https://sv.wikipedia.org/wiki/Asiaten

https://en.wikipedia.org/wiki/HIV/AIDS

https://www.nature.com/articles/s41586-020-2918-0 

https://www.nature.com/articles/s41598-021-83040-3

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8068261/

Av Henrik - Måndag 23 aug 21:57

Är du mindre påverkad än andra av fördomar och förutfattade meningar när du bildar dig en uppfattning eller fattar beslut i olika frågor?


Emily Pronin, en amerikansk socialpsykolog, genomförde en studie på det här temat. Sexhundra personer deltog. Av dem ansåg 85% att de påverkades mindre av fördomar och förutfattade meningar än genomsnittsamerikanen. Den siffran är till och med högre än antalet som i olika undersökningar brukar anse sig köra bil bättre än genomsnittet!


En (1) enda av deltagarna tyckte att hen var sämre än snittet. Av 600 personer…


Det finns en rad olika brister (bias) i vårt sätt att uppfatta och tolka världen omkring oss. Men den här är i mitt tycke en av de mer intressanta. Vad är det som gör att vi har så lätt att se eller tro oss se hur fördomar, förutfattade meningar och irrelevanta omständigheter påverkar andra människor, samtidigt som vi upplever att just vi själva inte alls är offer för det här. Varför har vi en blind fläck här i vårt synfält? Bias blind spot som Pronin har valt att kalla den.


 För över 40 år sen genomfördes ett experiment där deltagarna fick lyssna på en professor som höll ett föredrag. Mannen bröt på ett annat språk och efteråt fick deltagarna en fråga om hur de upplevde hans sätt att tala. De fick också motivera varför.


Deltagarna var uppdelade i två grupper som – utan att de visste det – fick se två olika versioner av föredraget. I den första uppträdde professorn med värme och var mycket trevlig. I det andra var han kylig och korrekt. Det visade sig att deltagarna i den första gruppen genomgående ansåg att professorn hade en trevlig brytning. Medan deltagarna i den andra tyckte att brytningen var ful.


Den här skillnaden är intressant i sig själv, men ännu mer intressant var deltagarnas motivering. De kom med olika förklaringar till sin upplevelse av mannens brytning. Men de hade mycket lite att göra med hur han hade uppträtt under föredraget.


Deltagarna hade helt enkelt inte medveten tillgång till den faktor som uppenbart hade haft den absolut största betydelsen för hur de uppfattade hans accent. Och det här är en del av problemet med den blinda fläcken: Vi förstår ofta inte särskilt väl hur våra attityder och värderingar faktiskt har formats.


Nästan alla vet att rasism också existerar i form av omedvetna eller åtminstone inte helt medvetna, negativa attityder till andra folkgrupper. Väldigt många vet också att det egentligen är en del av en ännu mer generell mekanism i våra psyken som kan benämnas ingrupp-utgrupp, eller ännu mer populärt ”vi och dom”. Vi har en stark tendens att betrakta människor vi inte upplever som ingående i vår grupp med misstänksamhet, motvilja eller rentav hat. De flesta av oss, oavsett vilka åsikter vi har, tycker att världen är full av andra människor som bedömer och dömer andra orättvist och felaktigt på sådana grunder.


Men inte vi själva inte. Vi är objektiva och rättvisa. Till allra största delen åtminstone.


Varför ser vi då flisan i andra människors öga, men inte bjälken i vårt eget? Den slutsats psykologen Emily Pronin dragit är att vi blandar äpplen och päron när vi jämför oss med andra. När det gäller oss själva har vi tillgång till vårt eget inre liv och tankar. Dom upplever vi i regel som rika och nyanserade. Särskilt i frågor som är viktiga för oss känner vi att det ligger väl genomarbetade tankeprocesser bakom varför vi tycker som vi tycker.


När det gäller andra människor däremot verkar vi vara benägna att varken se eller erkänna deras motsvarande inre liv ur vilket deras världsbilder kommer. Särskilt om vi inte delar deras syn på saker och ting. Vi fokuserar bara på det vi ser och hör och tänker att det inte finns mer än så. Då framstår det lättare som att deras skäl för att tycka som de gör är så mycket sämre än våra.


 


Pronins teori stämmer bra med en av de generella slutsatser om mänskligt tänkande som nobelpristagaren Daniel Kahneman dragit och som han kallar WYSIATI: What You See Is All There Is. Vi tror inte att det finns något mer av vikt att veta om något än det vi ser och är medvetna om just nu.


Det här gäller också när vi ägnar oss åt introspektion: Vi tror att vår egen bild av hur vi kom fram till vår uppfattning i en fråga är den sanna och fullständiga. Utan att förstå att det kan finnas mekanismer vi är inte ser som styrt oss.


Vi har alltså en blind fläck både i synfältet utåt mot andra personer och inåt när vi betraktar oss själva.


Nu är det inte så att vi bara underskattar andra människors förmåga att tolka verkligheten. En del av paradoxen är att vi faktiskt är rätt bra på att upptäcka svagheter av olika slag i andras resonemang: Självmotsägelser, inkonsekvenser, logikfel, felaktiga fakta eller slutsatser dragna från alldeles för lite fakta.


Men vi är betydligt sämre, för att inte säga ofta usla, på att upptäcka samma brister hos oss själva.

En annan nedslående slutsats ur Pronins forskning är att det inte blev mycket bättre, faktiskt inte bättre alls, av att försökspersonerna fick lyssna på en längre utläggning där en meningsmotståndare så tydligt den kunde beskrev sin inre tankeprocess som låg bakom hans eller hennes motsatta syn. De fortsatte i princip att avfärda den andres med samma argument och fortsatte se sina egna åsikter i samma fråga som mer genomtänkta och mer i överensstämmelse med fakta och logik.


Andra faktorer spelar in. Pronin tar upp naiv realism, tron att vi genom våra egna sinnen uppfattar världen precis som den är. Om då en annan person uppfattar saker och ting på ett väsentligt annorlunda vis ligger det inte långt bort att dra slutsatsen att hen lider av vanföreställningar.  


Storleken på vår blinda fläck inte verkar ha något samband med vår förmåga till rationellt beslutsfattande (decision making). Personer var lika benägna att skatta sig själva som mindre styrda av fördomar och förutfattade meningar än genomsnittet oavsett hur bra eller dåligt de presterade på ett sådant kognitivt test.


Själv tror jag att den blinda fläckens bias hänger nära samman med andra välkända problem som grumlar vårt tänkande. Forskning har visat att vi ofta bildar oss uppfattningar i sakfrågor utifrån vilka känslor de väcker. De logiska argumenten kommer senare och är snarare ett försök att övertyga oss själva och andra om det vi redan bestämt oss för. I den processen kommer vi att söka efter argument och fakta som stöder vår uppfattning. De som talar emot kommer vi att ha en mer eller mindre stark tendens att förtränga eller åtminstone förringa. Dessutom fungerar vår rationella, logiska förmåga sämre ju starkare känslor för eller emot något som är med i spelet.


Vi har också en stark tendens att vilja foga in nya företeelser och idéer vi möter i den världsbild vi redan har skapat oss. Flera studier har visat det. Politiska förslag av en typ som inte passar in naturligt i en viss ideologi presenterades för amerikaner som var uttalade republikaner eller demokrater. Vissa deltagare fick veta att det var deras eget parti som lagt förslaget, andra att det var det andra partiet. Det fanns en klar tendens att bedöma idén som bra om man trodde att den kom från det egna partiet och mindre bra eller dålig om den kom från motståndarsidan.


Allt det här behöver inte ens handla om ovilja eller oförmåga att se saker som kan rucka vår världsbild. Substitution är ett annat av de fenomen som psykologen Daniel Kahneman studerat och beskrivit. Det handlar i grunden om att vår hjärna är ekonomisk. Den vill inte slösa energi i onödan och undviker därför ofta svåra frågor genom att ersätta dem med en enklare, som ofta dessutom är i huvudsak grundad på känsla. Exempel: ”Hur ser jag på djurförsök i syfte att få fram effektivare mediciner och behandlingsmetoder?” ersätts med ”Hur känner jag inför tanken på att gulliga hundar eller marsvin utsätts för ingrepp som kan vara plågsamma och sen ofta avlivas?” Processen är omedveten men resultatet kan förstås bli blindhet. I exemplet blindhet för det lidande och död bland sjuka människor och deras anhöriga som kan undvikas om nya mediciner och behandlingar kommer fram.


Jag tror att den blinda fläckens bias ändå på sitt vis är psykologiskt rationell för oss. Den hjälper oss att navigera i en komplex och svårbegriplig värld och dämpar den stress och osäkerhet vi antagligen skulle känna om vi fullt ut var medvetna om hur osäker grund många av de kunskaper vi upplever oss ha egentligen vilar på. Samma med våra värderingar. Hur svårt det egentligen är att komma fram till klara och invändningsfria svar på de flesta av de stora etiska och politiska frågorna som mänskligheten brottas med, men där vi själva ofta behöver känna att vi har en tydlig, klar och riktig uppfattning om vad som är rätt och fel.


Vår oförmåga att se bristerna i vår egen världsbild och det rimliga i argumenten hos människor vars uppfattning vi inte delar är nedslående. Men låt oss sluta med en mer positiv vinkel. Emily Pronin och hennes kollegor tänkte ut en ny studie. Innan människor fick svara på samma frågor som i tidigare studie så fick de en genomgång av ungefär de saker jag berättat om i den här studien: Hur omedvetna processer påverkar oss och hur många av våra slutsatser om verkligheten vi drar mer eller mindre automatiskt och på bristfällig faktagrund. Nu förändrades svaren rejält och de flesta ansåg sig inte längre vara mindre fördomsfulla och styrda av förutfattade meningar än andra. Att de inte kunde vara säkra på att deras uppfattning var rätt bara för att den kändes rätt när de skådade inåt.


Som president Bill Clinton en gång lär ha sagt: Whatever you believe is true, you might be wrong.


 

- Den här bloggposten inspirerades av avsnittet "Double standards" i podden "Hidden Brain" med vetenskapsjournalisten Shankar Vedantam. Rekommenderas varmt till alla som är intresserade av hur våra hjärnor funkar och vad det leder till i form av beteenden och uppfattningar. 

Av Henrik - Måndag 19 juli 19:21

Laura och hennes vän skulle grilla den där eftermiddagen i Bogotá, sommaren 2013. De tog sig till en mataffär för att köpa revbensspjäll. När de kom fram till den manuella köttdisken såg Laura något som gjorde henne förvirrad. Bakom disken stod hennes kollega Jorge från ingenjörsfirman. Det verkade konstigt att en tjugofyraårig ingenjör som designade transportsystem för olja skulle arbeta extra som styckare, men kanske fanns det en förklaring. Laura hejade glatt, men fick nästan ingen reaktion tillbaka. Hennes vän visste emellertid besked: Mannen hette William, inte Jorge, och var kusin till hennes pojkvän. Hon kände honom ytligt.


Laura var förvirrad, kunde det verkligen finnas dubbelgångare som var så lika varandra? Kanske låtsades bara Jorge inte känna henne för att han skämdes över sitt extrajobb? Kunde det vara en tvilling? Allt stämde ju: Utseendet, sättet att gå, hur de log.


Nästa måndag på jobbet berättade hon om händelsen för Jorge. Han skrattade och sa att visst hade han en tvilling, men de var inte alls lika till utseendet. Inget mer hände då, men senare fick även Lauras vän ett jobb på ingenjörsfirman. Även hon slogs av likheten. Hon ordnade fram ett foto på William och Laura visade det för Jorge. Hans reaktion var omedelbar: ”Det är ju jag!” Han visade det för en vän och kollega. ”Du ser bra ut på det kortet”, blev reaktionen.


Jorge tittade på fler bilder och blev alltmer förvirrad. Så kom han till en där William satt tillsammans med en annan man, en man med samma ansikte som Jorges tvillingbror Carlos!


Nu rullades bit för bit en mycket märklig historia upp. År 1988 födde en kvinna tvillingar långt ute på landsbygden i Colombia. De var för tidigt födda och framför allt den ena pojken, William, var sjuk och skickades därför till ett sjukhus i huvudstaden. Vid samma tid födde en annan kvinna tvillingpojkar på samma sjukhus. Exakt hur det gick till har inte kunnat klarläggas. Men på något sätt skedde en förväxling. Det barn som en tid senare sändes hem till sina fattiga föräldrar, bägge lantarbetare, var inte William: Det var Carlos, bogotakvinnans ena son. Ingen upptäckte emellertid misstaget. Bägge familjerna trodde att de hade fått tvåäggstvillingar, för det blev snabbt uppenbart att deras pojkar varken var särskilt lika till utseende eller till sätt.


Ärftlighetsforskningen har länge varit intresserad av enäggstvillingar. De första organiserade undersökningarna skedde redan på 1920-talet i Tyskland. De har följts av en mängd studier genom åren med olika upplägg och resultat. Grundidén har varit att bättre försöka förstå genernas inverkan på en människas olika egenskaper. Hur lika – eller olika – blir egentligen två personer med samma uppsättning gener?


Ett av de studieobjekt som intresserat forskarna mest har varit den lilla grupp enäggstvillingar som adopterats bort i mycket tidig ålder och hamnat i olika hem. Enäggstvillingar som växer upp tillsammans har ju om inte identiska så väldigt lika miljöfaktorer som påverkar dem, vilket kan försvåra att avgöra genernas bidrag.


I slutet av 70-talet blev två tvillingbröder från Ohio för en kort tid något av superkändisar i USA. Bägge adoptivföräldrarna hade valt att kalla sin son James, så när de vid trettiosju års ålder möttes för första gången fann Jim Springer och Jim Lewis att de delade samma förnamn. Men det var bara en av en rad likheter. Att bägges första fru hade hetat Linda och den andra Betty kan man kanske skriva på slumpens konto. Likaså att de bägge kallat sina söner James Alan. Men vad ska man säga om att bägge hade samma favoritämnen i skolan, träslöjd och matte? Att bägge kedjerökte samma cigarettmärke och körde en Chevrolet? Att de hade samma typ av jobb, var intresserade av samma saker, t.ex att bygga miniatyrmöbler, och vid ett senare psykologiskt test som svar på en uppgift ritade precis samma sak? Att de brukade tillbringa sina semestrar på samma ställe i Miami Beach, fast de aldrig hade sprungit på varandra där. Sen var det förstås olika fysiska särdrag. Bland annat hade bägge vid nästan exakt samma tidpunkt snabbt och utan förklaring gått upp sex kilo i vikt. De led också av en speciell och ganska ovanlig typ av huvudvärk som forskare hade trott endast hade miljörelaterade orsaker. De talade också med i princip identisk intonation.


 

JimX2 (Springer & Lewis)



Hur mycket än både allmänheten och delvis forskarna själva fascinerades av den här och liknande historier så är syftet med tvillingstudierna mycket bredare än att komma fram till hur lika enäggstvillingar egentligen är eller blir. De har snarare varit ett användbart verktyg för att förstå hur mycket det biologiska arvet påverkar oss alla. Därför omfattar många studier också vanliga syskonpar och tvåäggstvillingar. Tvåäggstvillingar är visserligen inte mer genetiskt lika än andra biologiska helsyskon. De delar i genomsnitt hälften av arvsanlagen. Men de delar vad som länge var en förbisedd miljöeffekt: Tiden i livmodern. Idag vet man att den också kan ha en betydande inverkan på en individs egenskaper.


Frågan om arv eller miljö och deras effekt på beteenden och olika psykiska egenskaper och förmågor hos människor har varit en av de mest ideologiskt och politiskt laddade inom vetenskapen. Det har medfört polarisering och dragning åt extrema ståndpunkter åt bägge håll. Från att generna styr nästan allt till att deras betydelse är marginell. I sin bok Ett oskrivet blad visade den amerikanske professorn i psykologi och hjärnforskning Stephen Pinker att mycket av kontroversen kan härledas till olika ideologiers syn på människan i allmänhet. Av helt olika skäl och med olika motiveringar har nämligen både konservativa och vänsterradikaler ansett sig ha anledning att ifrågasätta det genetiska arvets betydelse och eftersom forskare sällan eller aldrig är mentalt frikopplade från världen utanför har de också påverkats av detta. Det går också att finna tydliga kopplingar till den traditionella västerländska dikotomin kropp och själ. Föreställningen att de egenskaper vi har som inte är direkt fysiska på något vis skulle vara mer eller mindre frikopplad från våra arvsanlag hade kanske inte haft lika lätt att etablera sig om vi som vissa andra kulturer hade haft ett mer holistiskt perspektiv på människan.


Tvillingstudierna har därför varit ett mycket effektivt medel för att om inte lösa ut hela tvisten, så åtminstone få de flesta att landa i mer balanserade uppfattningar om genernas respektive miljöns bidrag. Vad de nämligen har visat på ett sätt som inte längre kan ifrågasättas på allvar är att generna har en betydande inverkan på många av människors psykiska egenskaper som beteenden, personlighet, intelligens och för den delen också olika typer av avvikelser och störningar.


För några år sen kom en stor metastudie av holländska och australiensiska forskare som byggde på tusentals studier på en- och tvåäggstvillingar utförda under mer än 60 år över hela världen. Det sammanvägda resultatet var att genetiska faktorer förklarar nästan två tredjedelar (0.636) av den observerade variationen i egenskaper för enäggstvillingar. Nästan dubbelt så hög andel som gällde för tvåäggstvillingar (0.339). Korrelationen var i genomsnitt något starkare för rent fysiska egenskaper. På varenda studerad egenskap är enäggstvillingar klart mycket mer lika än de tvillingar som uppstått ur olika ägg och spermier.


Ett av flera intressanta exempel är så kallade uppförandestörningar, en diagnos inom barn- och ungdomspsykiatrin på utåtagerande beteenden som påverkar andra människor negativt. Det kan vara allt från mobbning till vandalism, stöld och andra lagbrott. Länge var det dominerande paradigmet inom psykiatrin att det är uppväxtmiljön som ligger bakom. Och utan tvivel har en dålig sådan stor betydelse för att ett barn ska få problem. Men tvillingstudierna har visat att över 65% av variationen i en population av enäggstvillingar förklaras av genetiskt arv. För tvåäggstvillingar är siffran 40%. Det är t.o.m en högre korrelation än vad som gäller för en så renodlat fysisk egenskap som hjärtats funktion. Några andra siffror för enäggstvillingar är psykiska och beteendemässiga störningar till följd av alkoholkonsumtion (0.630), ångestsyndrom av olika slag (0.548) och förmåga att kontrollera sin kroppsvikt (0.810).


Men låt oss återvända till de fyra tvillingarna från Colomiba: Jorge, Carlos, William och Wilber.


När Jorge och Carlos, tvillingparet från Bogota, började förstå att det antagligen skett någon form av förväxling så insåg bägge att det måste vara Carlos som var den förväxlade. Både William och systern Diana påminde mycket om sin mamma till utseendet: Finlemmade med höga kindknotor och vackra ansiktsdrag. Carlos var längre, kraftigare byggd och hade betydligt grövre ansiktsdrag. Men det var inte bara det. Carlos hade alltid känt sig udda i familjen. Syskonen och mamman kunde fantisera och leka låtsaslekar i timmar då de förställde sina röster och skrattade. De var utåtriktade och lättsamma medan Carlos hade en betydligt mer allvarsam och introvert personlighet. Han hade varit den som inspirerat sin bror till att sköta skolan och göra sina läxor. Nu, vid 26 års ålder, hade han efter studier vid en högskola i Bogota fått ett bra arbete som revisor.


Kontakten mellan de fyra männen inleddes på allvar när Jorge ringde William. De fick en god kontakt direkt. Bägge noterade att deras röster inte lät likadana. Förutom att de talade olika dialekter var Williams hesare. Bägge var nervösa, men förväntansfulla inför att träffas. Carlos och Wilber var däremot mycket mer avvaktande. Carlos ville inte ens följa med till det första mötet mellan bröderna, han hade reagerat med vrede första gången Jorge visat honom bilderna på de andra två.


En vän som följde med filmade Jorges och Williams första fysiska möte. De bägge männen såg på varandra kort, en tittade bort och lät den andre se på hans ansikte utan att behöva möta blicken. De skiftade. Så en ny ögonkontakt och för ett ögonblick en känsla av en djup intimitet. Männen log mot varandra och tittade bort igen. Jorge tyckte att det kändes som att titta i en spegel där ett parallellt universum fanns på andra sidan spegelglaset. Så såg han på Wilber som stod avvaktande en liten bit bort. Carlos dubbelgångare. Jorge skakade på huvudet. Wilber fnissade till, ett ljud som Jorge kände så väl igen. Exakt så där lät Carlos.


När Carlos och Wilber träffades första gången blev reaktionen lite annorlunda. Carlos tyckte först att det kändes som en ren mardröm att se Wilber stå framför honom. De såg bara på varann ett kort ögonblick. Sen ropade båda ”Ay!”, vände sig bort och satte handen framför ögonen. Bägge rodnade. Så började ändå Wilber tala. Chockad hörde Carlos att Wilber hade exakt samma mindre talfel som han själv haft som barn, men fått hjälp av en talpedagog med att arbeta bort.


De fyra männen började jämföra egenskaper. Likheter mellan de biologiska tvillingarna framstod snabbt. Vilka hade varit gnälliga och haft nära till tårar som barn? Carlos och Wilber. William hade samma utåtriktade, lättsamma temperament som Jorge. Carlos och Wilber var de mer organiserade och ordningsamma. Trots sin mer introverta läggning var de också betydligt mer intresserade av att ragga tjejer än sina bägge bröder.


 

Alla fyra bröderna samlade. Jorge och William till vänster, Carlos och Wilber till höger (NY Times)


Det fanns mer allvarliga överensstämmelser också. Vid ett tillfälle visade Carlos en bild från sin mobil där han, uppenbart alkoholpåverkad, gav sin bror Jorge en kyss på kinden. ”Jag älskar min bror, även om jag bara visar det på allvar när jag är full”. Hans ord påverkade William starkt. Han hade alltid känt att Wilber tog honom för given och bara visade sina känslor för honom vid mycket sällsynta tillfällen, i princip om han trodde att någon av dem kunde vara i allvarlig fara. Jorge och William utvecklade, trots att de bara känt varann en kort tid, snabbt en relation där de bland annat ofta ringde varandra sent på kvällen bara för att säga god natt.


Jorge var lika fascinerad som upptagen av att finna nya likheter mellan honom och William. Men Carlos sökte efter olikheter mellan sig själv och dubbelgångaren som växt upp på landsbygden. En av de första saker han noterade var händerna. Wilber hade större och grövre händer, fulla av ärr från när han skurit sig på olika knivar i sitt arbete som slaktare och även när han som yngre gallrat, röjt och skördat med machete. Carlos egna händer var prydliga, han gick regelbundet på manikyr och som många andra välutbildade colombianska män hade han klarlack på naglarna.


 

Jorge (till vänster) och William (BBC)


Männen fortsatte att umgås och lärde känna varandra allt bättre. De upptäckte fler likheter, många lustiga och märkliga. På en fotbollsmatch såg Carlos hur William kliade sig på baksidan av jeansen på exakt samma sätt som Jorge brukade göra. Jorge la en dag märke till att Wilber och Carlos bägge satt på samma lite udda sätt när de åt mat. Och Carlos upptäckte att han trots sin initiala skepticism kände sig avslappnad ihop med sin nya tvilling Wilber. De förstod utan många ord hur den andre fungerade. Wilber lyssnade och stöttade när Carlos pratade om kärleksproblem, men utan att komma med en massa goda råd som Jorge brukade göra. Wilber förstod hans manliga stolthet kring relationer med kvinnor, eftersom han kände på exakt samma sätt. Och bägge blev exakt lika irriterade när deras bröder retades med dem på det sätt de alltid gjort sen de var små.


Men de fortsatte också att upptäcka olikheter. Stadsbarnen Jorge och Carlos var längre än sina respektive enäggstvillingar från Colombias fattiga och underutvecklade landsbygd. Men William och Wilber var betydligt starkare som en följd av allt kroppsarbete de ägnat sig åt från tidiga år. Även om de redan hunnit bo några år i Bogota hade de en del att lära fortfarande. Jorge korrigerade vänligt och diskret William när han gjorde grammatiska fel. Carlos undervisade Wilber i konsten att närma sig en attraktiv bogotakvinna på en bar, eller det rätta sättet att dricka en shot på samma bar. William och Wilber blev å andra sidan förvånade när de en dag insåg att deras bröder aldrig hade skjutit med pistol eller gevär, något de själva gjort sen tidig ålder. Dessutom hade de legat i det militära och flera gånger varit i farliga situationer i konfrontationer med gerillan.


Det mest känsliga ämnet var ändå hur deras så skilda uppväxter hade påverkat deras studier och yrkesval. En dag när alla var samlade kom frågan upp. Carlos ville gärna tänka att hans framgångar var oberoende av detta. Så priviligierad hade ju trots allt inte deras uppväxt varit: Mamman hade arbetat som städerska och de bodde inneboende hos mormodern. Men de hade haft tillgång till bra och gratis skolor i huvudstaden hela vägen upp till varsin högskoleexamen.


”Kom igen Carlos”, sa Jorge. De hade redan diskuterat frågan inbördes. ”Tror du verkligen att du hade varit revisor idag om du växt upp här? Hade du ens skaffat dig en högre utbildning?” William sa ingenting men hans ansikte blev hårt och slutet. Han hade kämpat för att komplettera sin korta skolgång efter flytten till Bogota. Han hade lyckats avlägga en gymnasieexamen till slut, parallellt med sitt arbete som styckare. Men betygen hade inte varit särskilt bra.


Hur, tänkte William, skulle Carlos kunna föreställa sig vidden av skillnaden i deras olika uppväxter. Han tänkte på hur han redan som sexåring fått följa med sin mamma till närmaste stad för att handla. De fick gå hela vägen, det tog fem timmar. Sen övernattade de hos en vänlig kvinna i stan och nästa morgon begav de sig hem igen, med alla varor de köpt på ryggen. När han blivit äldre hade han arbetat ändlösa timmar i stekande sol med att skörda sockerrör. Under samma period i livet hade Carlos gått på en bra gymnasieskola, spelat basket med sina kompisar och flirtat med tjejer.


William kände sig kränkt. Allt handlade inte bara om vilja. Carlos skulle inte ha varit revisor om han vuxit upp här. Och någonstans fanns också smärtan i insikten att William själv hade fått uthärda detta liv på grund av förväxlingen på sjukhuset mellan honom och Carlos. Hur fäst han än var vid sin familj lämnade den tanken inte honom.


Carlos skulle med tiden komma till en mer nyanserad bild. Inte minst gjorde besöket i Wilber och Williams föräldrahem att han mer konkret förstod hur oerhört olika deras uppväxter hade varit. Han uppskattade Williams ambitioner och försök att kompensera sin bristande skolgång. Han hade önskat att hans biologiska tvilling Wilber skulle visa samma framåtanda. Men det gjorde han inte. Wilber var nöjd med sitt arbete som styckare och ville inte tillbaka till skolan. Han var som han själv uttryckte saken en mer okomplicerad person än sin biologiske bror. Visst hade de många likheter i det stora hela. Men med tiden blev också olikheterna i detaljer mer uppenbara. Carlos var mer allvarsam med ett cyniskt drag. Men hade också ett mildare sätt än Wilber. Hans tvilling hade lättare att skratta högt och trivdes bättre tillsammans med små barn. Efter en tid träffade han också en kvinna med små barn och flyttade ihop med henne.


 

Carlos och Wilber. Notera att Carlos är något längre. (NY Times)


Även Jorge och William hade förstås sina olikheter. Jorge, en rastlös drömmare och optimist, brukade säga att om du gör ditt bästa för världen får du det bästa tillbaka. William, lite smalare än sin biologiske bror och mer försiktig till sin läggning sa vid ett tillfälle då forskningsteamet som studerade dem talade med honom ”Ingenting i livet är lätt”. De hade vid det laget lärt känna bröderna rätt väl och kunde inte föreställa sig Jorge fälla en liknande replik. Att deras så vitt skilda uppväxtförhållanden spelade in här är inte någon vild gissning.


All den gemenskap som de respektive biologiska brödraparen kom att känna för varandra kunde heller inte ersätta det band som de kände för den bror de vuxit upp tillsammans med. ”Jag vill fortfarande vara din bror” sa Carlos till Jorge i ett känslosamt ögonblick alldeles i början. En tid senare kände han sig ändå lite utanför och bortvald på grund av den tid Jorge valde att tillbringa med William och hur lätt de båda biologiska bröderna tycktes komma överens. Jorge svarade med att en dag komma hem och visa upp en tatuering. På vänster sida av hans bröst satt sen tidigare en bild av deras mamma som sorgligt nog gått bort i cancer ett par år tidigare. På högra sidan satt nu en bild av Carlos som blev djupt rörd av Jorges gest och sa att det var den finaste present han någonsin fått.


Så hur formas vi då egentligen av vårt arv och den miljö vi växer upp i? Vad tvillingstudierna har visat är inte bara att det genetiska arvet faktiskt har stor betydelse för våra personliga egenskaper. De har också visat att det faktiskt finns en betydande variation i dessa egenskaper som inte förklaras av ärftlighet. Inte heller de enäggstvillingar som växer upp tillsammans blir kopior av varandra.


Vad ärftlighetsforskningen också visat är att idén om arv och miljö precis som föreställningen om kropp och själ är en falsk dikotomi. Runt 1990 tog ett nytt forskningsområde – epigenetiken – fart på allvar. Idag vet vi att det finns en rad mekanismer som reglerar om gener verkligen aktiveras eller inte och därmed om de påverkar organismen eller inte. Epigenetiska processer gör att enäggstvillingar faktiskt inte är identiska kopior av varandra ens när det kommer till genomet. Vi vet också att miljöfaktorer i högsta grad påverkar den processen, som inleds redan i moderlivet. Vad vi t.ex äter eller inte äter kan påverka på- och avaktivering av gener, vilket i sin tur kan öka eller minska risken för ohälsa. Det finns också tecken på att dessa förändringar i genernas funktion kan överföras från förälder till barn.


 

Flera olika mekanismer skapar de epigenetiska effekterna där gener slås av och på eller blir delvis aktiverade. (Sigmaaldrich.com)


Det har också kommit studier som visar hur vissa gener eller genkombinationer utgör riskfaktorer för exempelvis kriminellt/asocialt beteende. Men att den förhöjda risken bara gäller individer som har haft miljöbetingade riskfaktorer som missbrukande föräldrar och våld i hemmet. Så ju bättre förståelse vi får genom vetenskapen, desto tydligare blir det att de flesta av en organisms egenskaper, åtminstone de mer komplexa, är resultatet av ett samspel mellan arvsanlag och miljöfaktorer hela vägen ner på den molekylärbiologiska nivån. Och att det därmed som regel blir omöjligt att slå fast vad som är vad i det enskilda fallet.


I en artikel om tvillingstudier och ärftlighet jag en gång läste berättades det om två bröder som liksom de bägge Jim hade blivit bortadopterade redan som mycket små. En av de saker forskarna noterade vid sin kartläggning var att bägge var mycket ordningsamma, på eller över gränsen till pedantiska. När de fick frågan om varifrån de uppfattade att den egenskapen kom blev dock svaren helt olika. Den första tvillingen menade att orsaken var att hans adoptivmamma hade varit så väldigt slarvig att han hade fått en stark aversion mot all slags oreda och oordning på grund av det. Den andre tvillingen däremot sa att han hade blivit så bestämt uppfostrad på den här punkten av sin pedantiska adoptivmamma att han nu som vuxen närmast automatiskt följde det hon inpräntat i honom.


När jag läste det där småskrattade jag för mig själv åt hur arvsanlagen slår igenom och hur vi ofta inte är medvetna om att det är de som styr och därför konstruerar förklaringen vi förlägger till miljön. Men nu när historien dök upp i minnet igen är jag inte lika säker på den bilden. Är inte den här anekdoten snarare ett exempel på hur svårt det är att veta exakt vad som är vad? Vi kan nog utgå från att det inte är sannolikt att någon av bröderna hade blivit pedant om de inte hade haft såna tendenser i sina grundläggande av generna definierade personligheter. Mannen med den slarviga mamman hade uppfattat slarv och stök som mer normalt och okej. Hans bror hade förmodligen gjort uppror mot sin mammas ordningsregler, om inte förr efter att han flyttat hemifrån. Men hur mycket kan miljön ändå ha påverkat? Hade de verkligen blivit lika ordningsamma om de vuxit upp i hem som varit mer genomsnittliga på området?


Carlos, Jorge, Wilber och William har fortsatt att umgås och utforska de likheter och skillnader som finns mellan dem. Både de som troligen är resultatet av arvsanlag och de som beror på uppväxten. Men oavsett det så är de förstås som journalisten i New York Times konstaterar i sin långa artikel fyra unika individer som i varje ögonblick har sina egna unika känslor och tankar som manifesterar sig i deras ansiktsuttryck och handlingar. Fyra individer förenade men också på sitt vis alltjämt åtskilda av ett lika märkligt som unikt livsöde.


 

(BBC.com)


https://www.nytimes.com/2015/07/12/magazine/the-mixed-up-brothers-of-bogota.html

https://ki.se/forskning/nyfiken-pa-tvillingforskning

https://www.researchgate.net/publication/276922271_Meta-analysis_of_the_heritability_of_human_traits_based_on_fifty_years_of_twin_studies

https://ki.se/forskning/epigenetik-en-bro-mellan-arv-och-miljo

Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör: Biologin bakom människans bästa och sämsta (https://www.bokus.com/bok/9789127820005/varfor-vi-beter-oss-som-vi-gor-biologin-bakom-manniskans-basta-och-samsta/ )

Av Henrik - Onsdag 26 maj 18:20

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, eller mellan det federala USA och delstaterna. En dag föddes tanken att sammanfatta det på en övergripande nivå i en bloggpost. Det krävde förstås mer research och faktakontroll i ett antal timmar. Resultatet följer här. Du som läser känner säkert till en hel del redan. Men kanske fyller det igen en del luckor du kan ha nytta av när du följer vad som händer i det stora landet i väster. 

 

Här hittar du allt från vilken makt presidenten egentligen har och hur valsystemet till kongressen funkar till övergripande fakta om skatter och de sociala välfärdssystemen. Och så lite smått och gott på slutet.

 

Hittar du något faktafel: Kontakta gärna mig så jag kan rätta till det. 

 

Ett förbund av stater

Precis som namnet antyder är USA en federation. Det är också därför den gemensamma nivån kallas för den federala. De femtio delstaterna har en mycket högre grad av självstyre än exempelvis Sveriges län. Ett kanske banalt exempel är att alla har sina egna hastighetsgränser vid bilkörning. Ja, alla har faktiskt sin helt egen lagstiftning och till med egen författning. Dock måste alla följa USA:s konstitution från 1789 och dess olika tillägg. Mer om det under avsnittet om rättssystemet. Delstaterna har också sina egna valda parlament och motsvarigheten till regeringar under en guvernör.


Delstaterna är i sin tur uppdelade i countyn som motsvarar våra kommuner. Deras ansvar och befogenheter varierar mycket mellan de olika delstaterna. Typiska uppgifter är rättsväsende med lokala domstolar, poliser och åklagare, vägar och annan infrastruktur, skolor och hälso- och sjukvård.


Det politiska systemet

USA:s politiska system bygger i grunden på den franske filosofen Montesquieus idéer om hur makten över ett land skulle delas upp mellan i tre separata grenar: Den verkställande, den lagstiftande och den dömande. Presidenten och hens regering representerar den verkställande, Kongressen den lagstiftande och domstolsväsendet den dömande. En liknande uppdelning hittar man också i delstaterna. En bärande tanke är att de tre grenarna ska vara jämnstarka, så att inte någon kan dominera en annan. Därför är maktdelningen mer än bara ord på papper: Systemet är uppbyggt så att alla parter har tämligen klart definierade ansvarsområden som gör det svårare för någon enskild part att tillskansa sig så stor makt att den kan missbrukas för personliga eller politiska syften som inte gagnar landet.


Över allting svävar USA:s konstitution. Ursprungsdokumentet från 1789 har genom åren kompletterats med 27 författningstillägg (amendments) som har den största praktiska och juridiska betydelsen idag. Konstitutionen föreskriver egentligen allt av större betydelse för hur republiken USA ska styras och hur de demokratiska och juridiska processerna ska fungera.


 

Första sidan (av fyra totalt) av USA:s konstitution från år 1789 (bild från Sandra Day O'Connor Institute)

 

Presidenten


USA:s president har omfattande maktbefogenheter jämfört med de flesta andra statschefer i demokratiska länder. Dock kanske inte fullt så stora som många i Sverige tror. Numera kan han eller hon bara sitta två mandatperioder, detta slås fast i det 22:a författningstillägget från år 1951.


Presidenten utses i allmänna val, men röstas formellt fram av elektorer som speglar majoriteten i respektive delstat. Antalet elektorer styrs av delstatens folkmängd. Enkelt uttryckt väljer i praktiken varje delstat vem man vill ha som president och det är summan av de valen som avgör vem som vinner, inte rösterna totalt i hela USA. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan gå till denna bloggpost: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/


Presidentens makt har ökat över tid, i takt med att den federala maktapparaten och de frågor som avgörs på den nivån har vuxit sig allt större och fler.


Konstitutionen slår fast att presidenten har makten att godkänna eller lämna in veto mot lagar som röstats igenom i kongressen. Presidenten kan utfärda direkt styrande order och direktiv för olika delar av den federala verksamheten på departement och myndigheter. De får då samma rättsliga ställning som om de vore lag. Han eller hon kan också utfärda olika typer av benådningar. Presidenten har en vidsträckt rätt att utse personer till olika statliga befattningar. Utnämningar av domare måste dock godkännas av senaten.


Den verkligt stora makten för presidenten ligger dock på det utrikespolitiska området. Presidenten är som statschef ansvarig för USA:s relationer med andra länder, alltså helt enkelt den utrikespolitik USA bedriver. Han eller hon kan ingå olika typer av internationella avtal, men dessa måste i vissa men inte alla fall godkännas av två tredjedelar av senatens ledamöter. Presidenten utser också personligen ambassadörer och flera andra diplomatiska poster.


Presidenten är vidare befälhavare över landets väpnade styrkor. Hen kan besluta om olika typer av militära insatser, även omfattande. Däremot kan bara de folkvalda ledamöterna i kongressen officiellt förklara krig. Med tanke på de militära resurser, inklusive kärnvapen, som USA förfogar över är det knappast orimligt att säga att presidentämbetet ger en makt som inte någon annan position eller person i någon av världens demokratiska länder ens är i närheten av.


Presidentens makt i inrikespolitiska frågor beskärs av delstaternas omfattande självstyre. Åtgärder som ses som försök att gå förbi det kan väcka ont blod även bland partikamrater. George HW Bush försökte intervenera i Texas 2007 i ett fall som gällde en dödsdömd man med mexikanskt medborgarskap och få till ett uppskov med avrättningen. Mannen hade inte erbjudits att kontakta Mexikos konsulat för att begära rättslig hjälp där, något som bröt mot en konvention från 1963 som USA undertecknat. Bush fick ett mycket syrligt svar från styrande republikaner i den stat han själv varit guvernör i och i den rollen undertecknat över 150 order om avrättning. Innebörden var ungefär ”Sköt du dina angelägenheter så sköter vi våra, Texas är inte bundet av era överenskommelser i Washington med FN” Och därvid blev det efter att Högsta domstolen kom fram till att delstaten hade rätt. Så alla aspekter av ett internationellt avtal är alltså inte automatiskt tillämpliga även i delstaternas rättsskipning.


 
Joe Biden - USA:s fyrtiosjätte president (officiell pressbild, Vita Huset)


Kongressen och valsystemet


Kongressen (U.S Congress) är det officiella namnet på USA:s federala parlament. Det är ett tvåkammarsystem, uppdelat i senaten och representanthuset (House of representatives eller bara House). Kongressen sammanträder i sessioner om två år och varje session avslutas med nya val. Den kan inte upplösas genom nyval, varken av presidenten eller någon annan. Bägge kamrarna kräver amerikanskt medborgarskap, men till skillnad från presidenten behöver inte en ledamot vara född i landet.


Alla ledamöter i kongressen väljs i sina egna delstater i majoritetsval. Först måste de dock nomineras av sitt parti, vilket i regel sker genom primärval. Alltså precis som när presidentkandidater utses. Även oberoende kandidater kan ställa upp, men när en sån person någon gång lyckas vinna sin valkrets så brukar de ha en mer eller mindre stark anknytning till antingen Demokraterna eller Republikanerna. Här kan också påpekas att varken Dem eller Rep är partiorganisationer i en svensk bemärkelse med partiledare och medlemmar som betalar avgifter till en central partiorganisation. De är av tradition mer löst sammansatta intressegemenskaper, vilket också innebär att pressen att stödja det egna partiets förslag i varje omröstning är mindre än i Sveriges riksdag.


Kongressens stiftar och godkänner ny lagstiftning. Dess ledamöter kallas ofta ”lawmakers” i dagligt tal, men officiella benämningar är ”senator”, respektive ”representative”, alternativt ”congress(wo)man”. Lagförslaget måste få majoritet i bägge kamrarna. Presidenten har dock som nämnts möjlighet att lägga in veto mot lagförslag. Vetot måste gälla hela förslaget, så presidenten kan inte använda det för att göra justeringar enligt sina egna åsikter. Presidentens veto kan upphävas om två tredjedelar av ledamöterna i både senaten och representanthuset röstar för det. Utifrån hur majoriteterna sett ut historiskt sker det förstås väldigt sällan. Men både Obama och Trump fick under sin ämbetsperiod varsitt veto nedröstat.


Kongressen har totalt 535 ledamöter.


Senaten


Senaten har exakt etthundra ledamöter, två för varje delstat. Senatorerna väljs på sex år, men mandatperioderna är utspridda så att ungefär en tredjedel av dem väljs om vid varje ordinarie valtillfälle.


Vicepresidenten i USA, för närvarande Kamala Harris, är också ordförande i senaten, men har normalt inte rösträtt. Däremot har hon, vilket är oerhört betydelsefullt i denna session av kongressen, utslagsröst i händelse av att en omröstning slutar 50-50. Eftersom det råkar vara exakt fördelningen mellan senatorer som är republikaner respektive demokrater så kan man utgå från att det kommer att ske i ett antal omröstningar.


Senaten ska godkänna internationella fördrag och avtal som USA ansluter sig till. De ska också godkänna utnämningar av ministrar, domare i Högsta domstolen, ambassadörer och ett antal andra befattningshavare. Den genomför också eventuella riksrätter mot presidenten, vicepresidenten eller annan person med ledande befattning i den federala administrationen. Vissa beslut i senaten kräver två tredjedels majoritet, vilket var orsaken till att riksrättsåtalet mot Donald Trump efter den 6 januari ogillades trots att fler än hälften av senatorerna röstade för att fälla honom.


Representanthuset

Representanthuset (RH) har 435 platser, där varje ledamot representerar en delstat. Till skillnad från senaten görs fördelningen av platser mellan delstaterna efter folkmängd. Justering sker normalt vart tionde år, efter en officiell folkräkning. Varje delstat är garanterad minst en plats.


En viktig funktion i RH förutom att rösta om lagförslag är att de initierar alla förslag som innebär att skatter, avgifter, tullar och andra federala finansieringssystem höjs eller att nya tillkommer. I övrigt har dock inte RH samma maktbefogenheter som senaten. De röstar igenom om någon ska ställas inför riksrätt i senaten (enkel majoritet räcker). Dessutom ger konstitutionen dem den udda makten att välja president om två kandidater skulle vinna exakt lika många elektorsröster. Mycket av det faktiska arbetet bedrivs i kommittéer med ansvar för olika politikområden, ungefär som utskotten i Riksdagen och där ledamöterna utses från respektive parti.


Ledamöterna i RH väljs på endast två år, vilket innebär att alla platser står på spel även vid mellanårsvalen (se vidare nedan). Fler än hälften av delstaterna har en majoritet republikanska kongressledamöter. Men då Demokraterna är starkare i flera av de folkrikaste staterna så har de en liten, men säker majoritet just nu.


Det parti som har majoritet utser en talman (speaker of the house) som är ordförande då RH sammanträder. För närvarande är Demokraternas Nancy Pelosi. Det största partiet garanteras också majoritet av platserna i de olika kommittéerna.


Kongressens officiella symbol/sigill

 

Mellanårsval


Midterm elections syftar på de val som äger rum halvvägs in i den sittande presidentens mandatperiod. För ledamöterna i representanthuset gäller i grunden samma villkor som när det också är presidentval: Deras platser sätts på spel varje gång det är val och de måste först besegra eventuella utmanare i det egna partiet i primärval och därefter få flest röster i sin valkrets. Den senator som väljs i samband med ett presidentval kommer att få kandidera för omval igen vid ett mellanårsval och vice versa.


Mellanårsvalen är ändå mycket viktiga. Historiskt har det ofta blivit så att det parti som har presidentposten och då inte sällan även fått majoritet i bägge kamrarna tenderar att förlora den i en kammare vid nästa mellanårsval. Eller i värsta fall bägge. Det hände både under Bill Clinton (1994) och George H.W Bush (2006). Under Barack Obama förlorade Demokraterna först Representanthuset 2010 och därefter år 2014 även Senaten.


Ett parti som har majoritet i bägge kamrarna och presidentposten kan i stora stycken ”tuta och köra”. Men det räcker med att förlora en kammare för att det ska bli problem. Lagförslagen ska ju godkännas i både senaten och representanthuset. En president som har en eller bägge kamrarna emot sig kan få mycket svårt att uträtta större saker, framför allt på den inrikespolitiska arenan. Det var det öde som drabbade Barack Obama, som också fick uppleva en rad politiska nederlag under sin andra mandatperiod. 


Det är också av det här skälet som Republikanernas främsta fokus just nu är valen i november 2022, inte nästa presidentval. Och varför Joe Biden och Demokraterna har så bråttom med beslut och lagförslag inom olika områden. Bägge vet att ställningen är extremt jämn, både i mandat och i de ”swing states” och valdistrikt där striden i praktiken avgörs. Faktiskt var det också så att Demokraterna trots framgångarna i presidentvalet och senaten backade i representanthuset. 


För långsiktighet eller helt enkelt för att lösa de svåra politiska lägen som kan uppstå när det är olika majoriteter i Senaten och Representanthuset söker båda partierna ibland kompromisslösningar, precis som i andra parlament. Termen för detta är bipartisan, medan beslut som ett parti utnyttjar sin majoritet i kamrarna för att få igenom utan det andra partiets samtycke är partisan.


Rättssystemet


I USA finns ett system med delstatliga domstolar på flera nivåer och ett federalt med liknande uppbyggnad. Merparten av alla brottmål och civilmål behandlas i det delstatliga domstolarna. De federala domstolarna hanterar civilmål mellan parter från olika delstater och brott som antingen begåtts på en plats som är federal egendom eller definieras som ett federalt brott av andra skäl. Ett exempel är den berömda lag som stiftades efter att flygaresset Charles Lindberghs och hans frus baby kidnappades och som gör det till ett federalt brott att föra ett offer för kidnappning över en delstatsgräns eller utomlands. I detalj är dock systemet ännu mer komplicerat och svårgenomträngligt. Överklaganden av domar och utslag i de statliga domstolarna kan därför också göras i de federala i vissa fall.


Överst i hierarkin finns USA:s högsta domstol, Supreme Court of the United States (ofta refererad med akronymen SCOTUS) med dess nio på livstid valda domare. SCOTUS är dels högsta instans för federala rättsfall, dels författningsdomstol med makt att med omedelbar verkan ogiltigförklara federal eller delstatlig lagstiftning för att den strider mot USA:s konstitution. Det sker vanligen genom att enskilda fall tas upp och att domslutet prövas mot konstitutionen. Domstolen kan dessutom på liknande grunder upphäva vissa av de beslut som fattas personligen av USA:s president.


Ett av de bäst kända exemplen är Roe mot Wade från 1973 om kvinnors rätt till fri abort. Domstolen kom i sitt avgörande med röstsiffrorna 7-2 fram till att förbud mot abort på delstatsnivå stred mot det fjortonde författningstillägget från år 1868 på den grunden att det kränkte kvinnornas rätt till sitt privata liv och de beslut som fattas inom ramen för det.


Högsta domstolen har i de mål som har en mer politisk dimension länge balanserat mellan en konservativ och en liberal grupp domare. Många viktiga utslag har fattats med minsta möjliga marginal: 5-4. I perioder har en eller par domare utgjort ”swing votes” och röstat ibland med det konservativa blocket, ibland med det liberala. Efter att Donald Trump hade turen att få utse inte mindre än tre domare lutar nu domstolen mer konservativt än på länge. Det är dock ett misstag att tro att det är samma sak som att domarna röstar ”ideologiskt” i alla frågor, eller ens för den president som utsett dem. Republikanerna hade inga som helst framgångar i sina försök att få valresultat överklagade och Trump personligen har nu förlorat två ärenden i domstolen som gällt utlämnande av handlingar till åklagaren som utreder hans skatteaffärer.


 

Supreme Court of the United States 2021. I mitten sitter domstolens ordförande, Chief justice John Roberts (officiell pressbild)


Individers rättigheter som de följer av konstitutionen har en oerhört mycket större betydelse i USA:s rättssystem än i det svenska, både politiskt och juridiskt. Termen ”due process” har egentligen ingen svensk översättning som fångar dess fulla innebörd. Den handlar om vars och ens rätt till att få sin sak prövad på ett sätt som inte kränker någon av de rättigheterna. Överklaganden av domar handlar väldigt mycket om att försöka visa på att en sån kränkning har skett. Däremot är möjligheterna att pröva i sak mycket mer begränsade. De högre domstolarna tittar som huvudregel inte på om juryn gjorde en korrekt bevisvärdering eller inte när de dömde någon för exempelvis ett mord.


Kan man däremot visa att något i rättegången utgjorde en verklig överträdelse av de konstitutionella rättigheterna så kan den ogiltigförklaras och man får då rätt till en helt ny prövning. När poliserna rabblar sitt You have the right to remain silent… i amerikanska TV-serier är det resultatet av ett utslag i Högsta domstolen från 1966. Utslaget slog fast att uttalanden som en åtalad person gjort för polisen innan den informerats om sina rättigheter att inte svara på frågor och att ta hjälp av en advokat vid förhör inte var godtagbara som bevisning i en rättegång.


En stor skillnad i brottmålen är också möjligheten för åtalade att göra en plea bargain: En för bägge parter rättsligt bindande uppgörelser där den åtalade erkänner sig skyldig till de åtalspunkter man kommer överens om, mot ett lägre straff. I vissa fall bestäms dock det slutliga straffet formellt av en domare, men en rekommendation från åklagaren som tungt vägande underlag. Uppgörelsen är inte möjlig att överklaga, utom i vissa speciella fall. Någonstans runt 90% av alla brottmål avgörs på det viset i USA och rättssystemet skulle kollapsa om plötsligt större delen av målen skulle prövas i en rättegång som i Sverige.


Skatter


USA har ett av de lägsta skattetrycken bland världens mest ekonomiskt utvecklade länder. Bland de 37 medlemsländerna i OECD var det år 2018 bara fyra som hade ännu lägre. Med 24,3% låg USA nästan 10% under det genomsnittliga skattetrycket i OECD, uttryckt som procent av BNP.


Varje stat har sina egna skattelagar, det är alltså inte som i Sverige där det bara är själva skattenivån som kommuner och regioner (landsting) har inflytande över. Lagarna varierar en hel del, både av politiska och ekonomiska skäl. I genomsnitt går ungefär 10% av amerikanernas inkomster till skatter i den stat och det county de bor i: Inkomstskatt, fastighetsskatt och försäljningsskatt. Alaska som har lägst statligt skattetryck har bara drygt 7%. I andra änden av skalan hittar vi delstaten New York, vars skattetryck är dubbelt så högt. De betalar t.ex fyra gånger så mycket i fastighetsskatt per person som Oklahomaborna.


På federal nivå tas det också ut en rad olika skatter i ett långt ifrån lättöverskådligt system. Både privatpersoner och företag betalar en statlig inkomstskatt som är nivåindelad. Exempelvis betalar en ensamstående person ungefär 10% i federal inkomstskatt på löneinkomster upp till 10 000 dollar per år. På den delen av inkomsten som är mellan 85 000 och 163 000 dollar är skatten 24%. Högsta marginalskatt är 37%. Till de gemensamma socialförsäkringssystemen (Medicare m.fl) ska både arbetsgivare och arbetstagare betala in mellan 4 och 6% av löneinkomsterna i skatt.

Federal skatt betalas också på vinster från försäljningar av fastigheter, aktier etc. Precis som i Sverige tas en rad punktskatter ut på alkohol, bensin m.m Det finns skatt på både arv och gåvor, tullar och en rad olika avgifter.


Till allt detta kommer dock ett komplicerat system för skatteavdrag på olika grunder som ofta reducerar det som ska betalas in enligt grundreglerna. Som bekant medför det bland annat att förmögna personer ofta kan komma ner i en lägre procentuell skatt totalt. Systemet anses också av vissa ha negativa effekter på den amerikanska ekonomin på grund av att det är just så snårigt och komplext.


Skatteavdrag och med våra mått mätt lågt skattetryck till trots så blir det betydande skatteintäkter i absoluta belopp varje år i USA. År 2019 beräknas den totala intäkten i OECD:s statistik till över 5 200 miljarder dollar (5,2 triljoner). Av den summan kom nästan 2 000 miljarder dollar från privatpersoners inkomstskatter. De största intäkterna i övrigt var från de federala skatterna till socialförsäkringssystemen (1 300 miljarder dollar) och nästan 600 miljarder dollar i delstatliga och kommunala fastighetsskatter.


Trygghetssystem


Ibland har det i svensk media låtit som att det i stort sett inte finns några offentliga välfärdssystem i egentlig mening i USA. Så ser det inte ut i verkligheten. Snarare handlar det om ett ganska komplext och svåröverskådligt system, precis som så mycket annat som rör den offentliga förvaltningen i det stora landet i väster.


Grunden för att bli berättigad till något eller flera av stöden är att hushållets inkomster är lägre än den nationella gränsen för vad som räknas som fattigdom. För en ensamstående person är det på årsbasis knappt 13 000 dollar, medan gränsen för en familj på fyra personer går vid 26 500 dollar. De system som administreras på delstatsnivå kan dock skilja sig åt och i vissa stater är gränserna för rätt till ersättning väsentligt högre för äldre eller personer med allvarligare funktionsnedsättningar.


Hälso- och sjukvård


År 2013 gick 37% av den totala, federala budgeten till trygghetssystemet, inklusive det nationella hälso- och sjukvårdsprogrammet Medicare som ger sjukförsäkring åt cirka 60 miljoner amerikaner. Dels personer över 65 år (med vissa inskränkningar/tillkommande krav om man inte under sin aktiva tid betalat federala skatter till systemet i minst 10 år), dels yngre personer med vissa funktionshinder.


Det andra stora trygghetssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet är Medicaid. Till skillnad från Medicare är det kopplat till inkomst och tillgångar hos individen och behovsprövas därför. Trots det omfattade det inte mindre än 74 miljoner personer år 2019, en stor del av dem barn. I de flesta delstater betalas exempelvis mellan 30 och 50% av all förlossningsvård från systemet. Medicaid administreras på delstatsnivå, men den federala budgeten bidrar till finansieringen. Det är ändå en betydande kostnad för delstaterna, i snitt cirka 17% av deras budgetar. Den årliga totalkostnaden är över 600 miljarder dollar. Eftersom det är ett system kopplat till ekonomisk ställning så måste personer som ingår i det i varierande omfattning betala egenavgifter för t ex läkemedel och i vissa fall direkt till systemet som en årspremie för att få fortsätta vara registrerad. En studie visade att över hälften inte hade råd att hämta ut alla läkemedel de fått på recept.


Storleken på dessa system till trots så står de fortfarande inte för mer än en dryg tredjedel av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård i USA. Det beror förstås på att en majoritet av alla amerikaner har sjukvårdsförsäkringar själva eller via sin arbetsgivare. Omkring 30 miljoner är dessutom oförsäkrade.


Ekonomiska ersättningssystem


-          Temporary Assistance for Needy Families (TANF)

  • Kontantstöd till personer med låga eller inga inkomster. Finansieras både med federala och delstatliga medel. Enligt senaste uppgifter (juni 2020) får drygt en miljon hushåll i snitt per månad ersättning från systemet och den uppgår till närmare 500 dollar. Krav ställs på att arbeta parallellt med stödet, annars kan det reduceras eller bortfalla helt. De flesta stater har tidsgränser för hur länge stödet kan erhållas.

-          SNAP Food stamps

  • Stödet riktar sig till personer med låga eller inga inkomster och delar som framgår av namnet ut pengar till mat (numer realiserat som ett betalkort). Fler än var tionde amerikan fick del av stödet år 2018 och fler än vart sjätte barn bodde i hushåll som erhöll matkuponger. Det finns countyn där över 4 av 10 invånare får bistånd från SNAP. Viss hänsyn tas till hushållets utgifter vid biståndsbesluten. Som ett exempel får en familj på tre med egna inkomster som precis ligger på gränsen för fattigdom cirka 250 dollar i månaden.
  • Även i detta system ställs i normalfallet krav på arbete. Kostnaden varierar av naturliga skäl mycket med konjunkturerna. År 2018 uppgick den till drygt 68 miljarder dollar och finansieras nästan helt med federala medel.

 

-          Bostadsstöd (Housing)

  • Egentligen flera olika system. Stöd kan ges genom att man helt enkelt får en lägenhet i en s.k social housing-bostad med subventionerade hyror. Det finns åtminstone 1 miljon såna fastigheter. Systemet har kritiserats för att det förstärker både ekonomisk och raslig segregation och den ökade otrygghet och kriminalitet som följer av det.
  • Man kan också få bidrag till hyran i vanliga bostäder som medför att hushållet inte behöver betala mer än 30% av sina inkomster i hyra.
  • Finansieras med federala medel.

-          SSI (Supplemental security income)

  • Ett särskilt ekonomiskt stöd riktat till personer över 65 år och barn och vuxna med funktionshinder. Prövas mot inkomst och tillgångar. Ungefär 8 miljoner amerikaner erhöll ersättning från det 2019 och nästan 56 miljarder dollar betalades ut.

En viktig del utgör också Social security. Begreppet omfattar federal ålderspension, efterlevandepension och en inkomstförsäkring för personer med allvarligare funktionshinder. Istället för att vara inkomstprövade styrs ersättningens storlek som huvudregel av hur stora inbetalningar som gjorts till den del av den federala skatten som finansierar dessa ersättningar.  Dock får låginkomsttagare en betydligt högre andel av de inkomster de haft när de arbetade i ersättning. Systemen bygger på att personer med högre inkomst förväntas ha kompletterande försäkringsersättningar. I år beräknas 65 miljoner amerikaner få del av social security-ersättningar varje månad. Ålderspensionen uppgår till drygt 1 500 dollar i snitt per person och ersättningen till funktionshindrade till närmare 1 300 dollar.  De totala kostnaderna är dryga 90 miljarder dollar om året.


Utöver detta finns en rad olika större och mindre system för vissa speciella syften och/eller vissa grupper, allt från ersättning vid arbetslöshet till bidrag för skolluncher. Värt att nämna är också EITC – ett omfattande grundskatteavdrag, inriktat främst på låg- och medelinkomsttagare, särskilt barnfamiljer. Det kan ge upp till 6 600 dollar per taxeringsår i avdrag. EITC kostar för närvarande USA 70 miljarder dollar om året


Utbildningssystemet


Grundläggande utbildning


Utbildning motsvarande svensk grundskola och gymnasium är helt och hållet en angelägenhet och ansvar för delstaterna och deras countyn. Varje delstat har sin egen lagstiftning på området och det finns inget i USA:s konstitution som föreskriver något om rättigheter till utbildning eller dess utformning. Trots det och trots att den federala nivån bara finansierar en mindre del av kostnaderna så är mycket ändå standardiserat.


Barn i USA börjar den egentliga skolan vid sex års ålder och går sen i tolv läsår. Ibland räknas också den ettåriga Kindergarten, som ungefär motsvarar Sveriges förskoleklasser, in. Det är dock bara i ett tjugotal stater som den är obligatorisk. Skolsystemet är vanligen indelat i tre huvudnivåer:


-          Elementary school (år 1-5)

-          Middle school (år 6-8) – benämns ibland också Junior high school

-          High school (år 9-12)


Hur länge skolplikten sträcker sig varierar mellan olika stater. I vissa gäller den hela vägen till och med årskurs 12, i andra tillåts avhopp från mellan 14 och 17 års ålder med vårdnadshavarnas tillstånd. Senast tillgängliga uppgifter säger att omkring 7-8% av personer mellan 18 och 24 år gamla saknar examen från high school.  Problemen är långt ifrån jämnt fördelade. En knapp tiondel av alla skolor står för över hälften av avhoppen. Nästan var tredje elev som tillhör en minoritet (enligt officiell klassning) går i någon av dessa skolor, men endast 8% av vita elever. Andelen som inte fullföljer har dock minskat under hela 2000-talet.


All grundläggande utbildning är gratis i de offentliga skolorna där nästan 9 av 10 amerikanska barn går. Övriga går i privata skolor som i huvudsak finansieras genom skolavgifter och av de institutioner (oftast religiösa samfund) som driver dem. Några få procent får också hemundervisning (home schooling).


USA tillhör de länder i världen som lägger mest pengar på grundläggande utbildning i absoluta tal per elev, exempelvis 6,2% av sitt BNP jämfört med 5,2% för snittet av övriga OECD-länder.


Betyg ges redan i elementary school. Det vanligaste är en femgradig betygsskala från A till F där E av någon anledning utelämnas. Federal lagstiftning ålägger också alla skolor att testa att eleverna gör de framsteg de ska med standardiserade tester. Andra tester används som urval vid ansökan till college och universitet, de vanligaste är SAT och ACT. Kritik av olika slag förekommer (förstås) mot såväl principerna för hur betygen sätts som själva testerna.


Högre utbildning


År 2019 hade ungefär en tredjedel av USA:s befolkning en bachelor’s degree (motsvarar ungefär vår kandidatexamen) eller högre. Sex av tio personer har läst åtminstone någon eller några kurser vid ett college. Andelen med högre utbildning har ökat hela 2000-talet, men skillnaderna mellan olika etniska grupper är fortfarande avsevärda.


Det finns cirka 4 500 universitet och college i USA. Däremot ingen officiell definition på vad som är vad.

Universiteten är dock oftast mer prestigefyllda, mer inriktade på forskning och erbjuder därmed flera nivåer av akademiska examina. På college finns ofta bara möjligheten att avlägga en bachelor.


En rad olika huvudmän driver institutionerna för högre utbildning: Delstater, städer, countyn, stiftelser, religiösa och icke-religiösa organisationer. Stanford är ett exempel på ett universitet som drivs av en icke-vinstinriktad stiftelse, medan UCLA har delstaten Kalifornien som huvudman.


Med få undantag måste studenter i USA betala terminsavgifter, även vid offentligt ägda och drivna universitet och college. Läsåret 2018-2019 låg de i genomsnitt på drygt 10 000 dollar per år på allmänna institutioner som erbjöd fyraåriga utbildningar. Motsvarande summa för privata, ej vinstdrivande låg på hela 35 800 dollar. Till det kommer diverse andra kostnader och avgifter för bland annat boende i studentrum på mellan 11 000 och 13 000 dollar. Det är minst sagt en dyr affär att läsa en högre utbildning i USA. Kostnaderna har dessutom av olika skäl ökat under ett antal år.


För den som inte kvalificerar sig för några av de många stipendier som kan finansiera delar av eller rentav hela studierna så är det antingen egna eller familjens besparingar som gäller, eller studielån. Ungefär 60% av de 20 miljoner personer som är inskrivna vid amerikanska institut för högre utbildning varje år lånar till varierande andelar av kostnaden. Dels finns det särskilda, federala lån, dels privata. De privata har generellt sett både sämre ränte- och avbetalningsvillkor, men man har möjlighet att låna högre belopp.


Så gott som alla universitet och college har olika former av stipendier och numera även ekonomiska stödprogram som riktar sig särskilt till studenter från familjer med låga inkomster. Det finns också ett betydande inslag av privatfinansierade stipendier av olika slag. Det är dock bara knappt 20% av alla studenter på grundnivån som får hälften eller mer av sina årliga kostnader täckta av det.


Antagningssystemet är inte alls så reglerat som i Sverige. Istället är det en rad olika underlag som vägs eller kan vägas in: Allt från resultat på de ovannämnda kunskapstesterna i High school till vilka extra kurser man läst, särskilda antagningsuppsatser, intervjuer och rekommendationsbrev från lärare och andra. De flesta universitet har inofficiella nivåkrav på resultaten från SAT, ACT och andra tester som måste uppnås för antagning. Många har också företräde till utbildningsplatser för personer från minoriteter, även om strikta kvot- och poängsystem för det ändamålet inte är tillåtna enligt ett utslag i Högsta domstolen.


Betygssystemen varierar mer mellan olika institutioner. Vanligt är ett bokstavsystem med A, B, C, D, F som kompletteras med + och – för en mer fin indelad skala än i exempelvis High school. Graderna ska motsvara en bedömning av hur stor procentuell andel av kunskapskraven i kursen som studenten uppnått, så att tex 87% ger ett B+. Dessa grader kan också omräknas till betygspoäng (GPA – Grade Point Average).


Försvaret (United States Armed Forces - USAF)


USA:s väldiga militärapparat står som nämnts under direkt befäl av den sittande presidenten, tillsammans med försvarsministern (Secretary of Defense). Dessutom finns en militär post som kan sägas motsvara vår överbefälhavare, även om titeln i direktöversättning mer blir en slags stabschef för de samlade vapenslagen:

  • US Army (armén)
  • US Navy (flottan)
  • US Marine Corps (marinkåren)
  • US Air Force (flygvapnet)
  • US Space Force (militära satelliter, missilvarningssystem m.m.)
  • US Coast Guard (kustbevakningen)

År 2019 låg försvarsbudgeten på närmast ofattbara 693 miljarder dollar, över en tredjedel av de officiella, samlade militärutgifterna i hela världen. Man kan räkna på lite olika sätt, men om även reservpersonal medräknas så är USAF världens största arbetsgivare. Även med ett mer konservativt sätt att räkna kommer man upp i lite drygt 2 miljoner anställda (varav ca 1,35 miljoner är militär personal och övriga civilanställda). En siffra som endast överträffas av Kinas armé och Walmart-koncernen. Av den militära personalen är drygt 15% kvinnor.


USA har ett rent yrkesförsvar. Värnplikt (draft eller conscription) har förekommit i vissa krig, men har inte använts sen Vietnamkriget för snart 50 år sen. Även de vanliga soldaterna är alltså anställda med lön. De vanligaste villkoren för icke-officerare är att man skriver på för en period om åtta år, varav minst fyra år ska vara aktiv tjänstgöring och resten kan tillbringas i försvarets personalreserv. Vid ett militärt krisläge som exempelvis vid Gulfkriget kan emellertid den obligatoriska aktiva perioden förlängas tills vidare. Rekryteringsbonusar, möjlighet till bidrag till collegestudier efter avslutad militär karriär och förmåner som fri sjukvård även för veteraner bidrar till att många söker sig till militären, antingen för en begränsad period eller för hela sin yrkeskarriär.


 

Försvarshögkvarteret Pentagon (Getty images)

 

Smått och gott


  • Pensionsålder
    • Var tidigare 65 år för att få full ersättning från den federala pensionen. Precis som i flera andra länder höjs den gränsen nu successivt utifrån födelseår och är 67 år för personer födda 1960 och senare. Den genomsnittliga ålder personer faktiskt går i pension vid ligger för närvarande på 65 år för män och 63 år för kvinnor.
  • Myndighetsålder
    • Den bestäms av delstaterna, men är med några få undantag 18 år
    • Rösträtt i allmänna val gäller senast från och med 18 år, enligt det 26:e tillägget till konstitutionen från 1971. Vissa stater tillåter något yngre personer att rösta.
    • Även åldern för körkort bestäms på delstatsnivå. I de flesta stater kan ett körkort med vissa begränsningar (t ex tid på dygnet, antal passagerare) utfärdas från 16 års ålder. Ett körkort utan begränsningar kan man sen få efter mellan ungefär sex månader och två år, beroende på delstat.
    •  För alkohol finns ett federalt försäljningsförbud till personer under 21 år. Däremot finns stora variationer mellan olika delstater i regelverken för om det är tillåtet för yngre personer än så att inneha eller dricka alkohol: Från totalförbud till ganska liberala bestämmelser. Efterlevnaden av förbuden är som väl nästan alla vet låg i många fall.

  • Samkönade äktenskap
    • Är sen 2015 tillåtet i hela landet, efter att ett utslag i Högsta domstolen ogiltigförklarade de förbud och begränsningar som fanns i vissa delstater.

  • Medborgarskap
    • Fortfarande gäller – eftersom det följer av konstitutionen – att alla barn som föds inom USA:s gränser blir amerikanska medborgare automatiskt
    • År 2014 var ungefär 7% av USA:s befolkning inte medborgare i landet, medan 87% var födda med amerikanskt medborgarskap.
    • För att få medborgarskap måste man ha bott i minst 3-5 år permanent och med uppehållstillstånd i USA
    • Man måste också kunna läsa, skriva och tala engelska på en grundläggande nivå och visa på kunskaper om USA:s historia och styrelseskick.
    • På begäran svära en trohetsed mot USA
    • Med medborgarskap följer också skyldighet att tjänstgöra i jury vid rättegångar och att lämna upplysningar vid den folkräkning (census) som genomförs vart tionde år.

  • Vapen
    • Rätten att bära vapen är inskriven i konstitutionen (Andra tillägget, 1791)
    • I senare utslag har Högsta domstolen bl.a slagit fast att det inte är ett brott mot konstitutionen att kräva särskilt tillstånd för att bära ett dolt vapen på allmän plats.
    • Särskilda inskränkningar finns också för exempelvis dömda brottslingar och psykiskt sjuka. Förbud mot att bära vapen gäller på vissa platser, t ex i skolor.
    • År 2008 ogiltigförklarade Högsta domstolen en lokal bestämmelse i District of Columbia som förbjöd handeldvapen och krävde att jaktgevär och liknande förvarades oladdade och antingen isärmonterade eller försedda med avtryckarlås.
    • Regleringen varierar kraftigt mellan delstaterna. Vissa kräver både tillstånd för inköp och vapenlicens för alla vapen, i andra stater är vapeninnehav i stort sett helt oreglerat.

  • Minimilöner
    • USA har en minimilön om för närvarande 7,25 dollar per arbetad timme i sin federala lagstiftning. Vissa stater har beslutat om ytterligare högre nivåer.

Länkar

https://www.taxpolicycenter.org/briefing-book/how-do-us-taxes-compare-internationally

https://eu.usatoday.com/story/money/2020/04/19/taxes-2020-states-with-the-highest-and-lowest-taxes/111555224/

https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=REVUSA

https://en.wikipedia.org/wiki/Powers_of_the_president_of_the_United_States

https://edition.cnn.com/2021/02/17/politics/where-dc-statehood-legislation-stands/index.html

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_congressional_apportionment

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Congress

https://www.thebalance.com/welfare-programs-definition-and-list-3305759

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_programs_in_the_United_States

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Nutrition_Assistance_Program

https://en.wikipedia.org/wiki/Medicaid

https://fas.org/sgp/crs/misc/RL32760.pdf

https://www.cbpp.org/research/food-assistance/the-supplemental-nutrition-assistance-program-snap

https://www.ssa.gov/news/press/factsheets/basicfact-alt.pdf

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Security_Income

https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_the_United_States

https://www.dosomething.org/us/facts/11-facts-about-high-school-dropout-rates

https://nces.ed.gov/fastfacts/display.asp?id=16

https://www.forbes.com/sites/michaeltnietzel/2021/02/22/new-from-us-census-bureau-number-of-americans-with-a-bachelors-degree-continues-to-grow/?sh=205783457bbc

https://en.wikipedia.org/wiki/Student_loans_in_the_United_States

https://www.savingforcollege.com/article/college-scholarships-statistics

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Armed_Forces

https://www.thebalancecareers.com/what-the-recruiter-never-told-you-3332715

https://en.wikipedia.org/wiki/Driver%27s_licenses_in_the_United_States

Av Henrik - Söndag 2 maj 23:30

Innehåll i denna post:

- Har Sverige högst smittspridning i Europa?

- De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders

- Flockimmunitet - blir det verklighet?

- Arbetslivet efter pandemin

---------------------------------------------------------------------------------------------


Kanske är den på väg att vika nu, den tredje vågen. Kanske ser vi nu snart det riktiga ljuset där tunneln slutar och vi kan återgå till en mer normal tillvaro. Kanske.


Mutationer, vaccinmotstånd och den allmänna osäkerhet som från början präglat allting runt detta virus står där fortfarande som frågetecken. Blir det verkligen möjligt att leva alldeles som vanligt framåt hösten? Eller måste vi fortfarande vara vaksamma? Ha publiktak på konserter och fotbollsmatcher? Uppmana till avstånd och munskydd åtminstone under det som förr kallades influensasäsongen och nu kanske får ett tillägg: Influensa- och covidsäsongen?  Läs mer under kapitlet om flockimmunitet. 



HAR SVERIGE HÖGST SMITTSPRIDNING I EUROPA?


Trots att vaccineringen hunnit en bra bit i EU är det fortfarande höga smittal i flera länder. I veckan som gick kunde vi läsa braskande rubriker om att Sverige nu hade högst antal smittade i hela unionen. Är det verkligen så?


Som bloggen tidigare tagit upp så måste man vara försiktig när man jämför all statistik mellan länder och det gäller inte minst antal smittade. Det finns så oerhörda variationer i både omfattningen av tester och strategier för test. I ett land som Indien utgör de konstaterade smittfallen bara en liten del av det verkliga antalet infektioner, trots att de närmar sig 20 miljoner. I verkligheten visar antikroppstester att redan innan denna tredje våg hade mellan 15 och 30% av befolkningen på olika platser i landet haft Covid-19. Det kan innebära någonstans mellan 250 och 300 miljoner personer, lågt räknat. Men även inom EU finns stora skillnader. Här följer uppdaterade siffror (fram till och med 25 april) för sjukhusinläggningar som ger ett mycket bättre mått på den verkliga smittspridningen. Dock bör man vara medveten om att sådant som befolkningens åldersstruktur, allmän folkhälsa och skillnader i när man bedömer att en sjuk person behöver läggas in också påverkar siffrorna. Korrelationen med rapporterade dödstal (som i hela EU efter första vågen kan bedömas som ganska korrekt när man jämför med statistik för överdödlighet) är också hög, vilket visar att sjukhusinläggningar är ett bra mått för att bedöma verklig smittspridning.


Den här gången jämför vi i tre diagram Sverige med olika grupper av länder inom unionen, samt som nykomling Kanada. Mer om det nedan. Vi börjar med att titta på Sverige kontra ett antal länder i Östeuropa:


 

Vi ser här att flera länder, t ex Slovakien och Slovenien, som tidigare hade en väsentligt högre belastning på sin sjukvård har närmat sig Sverige under den senaste 1,5 månaden. Generellt sett pekar dock patienttalen på en högre smittspridning fortfarande.  I Bulgarien som kanske har den värsta situationen i hela Europa just nu har man heller inte ens genomfört ens hälften av de tester per 1 000 000 invånare som exempelvis Sverige gjort. Eftersom tilldelningen av vaccin är ungefär densamma kan det knappast heller vara en väsentlig förklaring till att något land har högre eller lägre antal patienter som vårdas p.g.a Covid-19. 


Vi går vidare och jämför Sverige med några länder i södra Europa som alla är mer eller mindre tätbefolkade och liksom Sverige har internationellt sett höga officiella dödstal i pandemin. (OBS! Annan skala jämfört med föregående diagram)


 


Tyvärr saknar Spanien officiellt sammanställd sjukvårdsstatistik, men dödstalen efter den kraftiga andra våg Spanien upplevde från slutet av december och en bit in i Februari indikerar att läget är bättre än i grannlandet Frankrike och nästgrannen Italien, troligen ungefär som i Sverige. 


I relativa tal ser Sverige ut att ha fler smittfall nu än samtliga dessa länder, men sjukhusinläggningarna talar ett annat språk, även om skillnaderna långt ifrån är så stora som mot länderna i Östeuropa. Dock har särskilt Italien en väsentligt äldre befolkning och därmed fler i de särskilt sårbara grupperna. Det har också förekommit mediauppgifter om att prioriteringar av äldre och särskilt sårbara har frångåtts i en omfattning som kan påverka antalet som behöver sjukvård. Vi kan nog dra slutsatsen att med undantag för Portugal så har vi i vart fall inte en högre och troligen en bit lägre smittspridning än dessa länder.


Hur ser det då ut om vi jämför Sverige med de länder som är mest lika oss? Stabila, nord- och mellaneuropeiska stater med välutbyggda välfärdssystem och generellt hög tilltro till staten och följsamhet mot regler bland medborgarna? Jag har här även inkluderat Kanada som har mycket gemensamt med denna grupp länder. (OBS! Annan skala även här)


 


Här är plötsligt bilden en annan. Sverige är sämst i klassen sen vi nu nyligen även passerat Österrike. Tyskland har tyvärr inte officiell statistik för alla sjukhusinläggningar p.g.a Covid, men kan att döma av dödstalen ligga på ungefär samma belastning som Sverige och Österrike. Särskilt tydlig är skillnaden mot våra nordiska grannar. Finland som inte är med i diagrammet har ungefär samma siffror som Norge och Danmark. Vi har i relativa tal fler än fyra gånger så många sjukhusinläggningar som dem, en trend vi egentligen sett under hela pandemin. Inte ens under den smittopp som Danmark fick under december 2020 hade de fler än hälften så många patienter p.g.a Covid-19 som vi.


Svaret i korthet verkar alltså bli: Nej, Sverige har inte högst smittspridning i Europa nu och i den tredje vågen. Men vi ligger högst jämfört med länder som åtminstone på papperet borde ha mest likartade förutsättningar för att hålla tillbaka smittan och minska allvarlig sjukdom och död.


DE SVENSKA DÖDSTALEN I JÄMFÖRELSE MED ANDRA LÄNDERS.


Antalet döda i Covid-19 i Sverige var högt i internationella jämförelser efter den första vågen. Som bloggen redan skrivit om är bilden åtminstone delvis en annan efter den andra och tredje vågen. Det har blivit tragiskt tydligt hur mycket svårare det är för länder med sämre ekonomiska och strukturella förutsättningar att hålla viruset någorlunda under kontroll. Denna graf över utvecklingen av totalt antal döda i ett antal länder i Östeuropa och på Balkan jämfört med Sverige illustrerar det:


 

I vissa länder, t ex Polen, syns också tecken på underrapportering av döda i pandemin. De med sämst underlag (Ryssland, Ukraina, Vitryssland) har jag inte ens tagit med p.g.a detta. Några exempel finns dock på länder som verkar ha lyckats bättre än Sverige, även om det till största delen handlar om att viruset aldrig fick något riktigt fäste i denna del av Europa under våren 2020. Med början i oktober i fjol börjar istället den kumulativa kurvan att stiga brant. Oförsiktig strategi, brister i sjukvården, folkhälsa och i viss mån en åldrande befolkning är nog alla delförklaringar. 


Höga officiella dödstal ser vi också bl.a i en rad länder i Syd- och Mellanamerika. Brasilien, Mexico och Peru ligger alla högre än Sverige och länder som Colombia, Chile och Argentina ligger på ungefär samma nivå. Men ingen av dessa länder kan jämföras ekonomiskt eller välfärdsmässigt med Sverige. Vi ligger t ex på plats 16 i IMF:s senaste uppskattning av BNP per capita. Bäst i den delen av världen är Chile på plats 56, med en BNP per capita som knappt är hälften av Sveriges. 


Jämför man istället Sverige igen med länder med liknande förutsättningar är det inte direkt nöjdhet med den svenska coronastrategin i Stefan Löfvéns anda som fyller en. För tyvärr intar Sverige en ganska klar tätplats här.


 

Särskilt i jämförelse med våra nordiska grannländer kan väl ingen tycka att det är en framgång? Om man nu inte som Folkhälsomyndighetens generaldirektör på en presskonferens jag råkade avlyssna umgås med hypoteser om att skillnaderna i utfall bara beror på slumpen. 


Låt oss också komma ihåg att det finns fler länder som klarat den här pandemin lika framgångsrikt som övriga Norden. Några har helt klart haft fördel av isolerade geografiska lägen, främst tänker jag på Australien och Nya Zeeland här. Men man har också med stor beslutsamhet slagit ner initiala utbrott och som ett resultat av det absolut inte behövt ha lockdown ett år i sträck. Här är fler exempel:


Alla dessa länder i Asien har lyckats överraskande väl med att hålla tillbaka virusets spridning. Tidigare erfarenhet av farliga virusepidemier, väl utbyggd och organiserad smittspårning, befolkningar som i hög grad respekterar de restriktioner som lagts på dem. Allt det utan omfattande lockdowns eller ens något i närheten därav annat än kortvarigt och regionalt. 


Visst finns det inslag av slump i alla epidemiska förlopp. Det är t ex känt att digerdöden trots dess oerhörda spridning hoppade över vissa områden i Europa, däribland delar av Polen och trakterna runt Bryssel. Men att ett antal klassiska västerländska välfärdsstater, särskild då nordiska länder, och klassiska tigerekonomier i Asien har klarat sig så mycket bättre än genomsnittet... NEJ, jag tror inte på slumpen här som någon central förklaring. 


Jag kan inte se att statsministern, socialministern och höga företrädare för Folkhälsomyndigheten har fog för sin relativa belåtenhet. Sverige borde ha kunnat bättre. Det är lite som att en tränare i ett Premier Leauge-lag har en av de tre klart högsta spelarbudgetarna. När laget sen ändå slutar bara tia i serien så säger han att det var ju ändå ett ganska bra resultat, vi hamnade ju i mitten och vissa åkte faktiskt ur. Kanske var det bara slump, stolp- och ribbträffar och motgräs som gjorde att man inte hamnade i toppen där man borde ligga.


Tror ni att en sån tränare skulle belönas med förtroende att leda laget nästa säsong? Själv tror jag på sparken. Jättesparken. Det sannolikt välförtjänt. För något måste vara fel med så goda förutsättningar.


Här blir det ingen djupare analys av det dåliga svenska resultatet i form av över 14 000 döda där våra närmaste grannländer i öster och väster inte ens har 1 000 var. Men jag tror att den tillbakalutade, "balanserade" strategin i början inte bara orsakade högre smittspridning rent faktiskt initialt. Den skapade också ett mindset hos tillräckligt stora delar av befolkningen att så farligt var väl ändå inte det här viruset. Det har i sin tur möjliggjort det ofta sena och passiva agerandet under hösten och vintern där man låtit smittspridningen växa till nivåer som är mycket svårare att få bukt med en de relativt låga nivåer som utlöst åtgärder hos mer framgångsrika länder både i vår närhet och på andra håll i världen. Och fler personer som agerat olämpligt har gett oss fler smittfall än man haft i exempelvis Finland, där riskerna med viruset och betydelsen av att hålla det i schack betonades mycket hårdare från första början. 


FLOCKIMMUNITET - BLIR DET VERKLIGHET?

 

Frågan är om inte ordet flockimmunitet - herd immunity - var det begrepp som allra bäst trängde igenom det pandemiska informationsbruset under 2020. Från början fanns här och var en optimism om att med vissa åtgärder på plats för att undvika alltför stora toppar av smitta skulle kunna låta viruset löpa genom befolkningen och relativt snabbt få en immunitet som skulle sakta av spridningen. Oavsett vad som nu sägs är det helt klarlagt att såna tankar styrde den lilla klick personer på Folkhälsomyndigheten som under ledning av den 70-årige epidemiologen Johan Giesecke drog upp linjerna för Sveriges strategi. 

 

Drömmarna visade sig dock vara just drömmar. Både teoretiska modeller och faktiska utfall på hårt drabbade platser visade att kostnaden i form av sjukdom och död var alldeles för hög för att kunna accepteras i de länder som hade lyxen att kunna välja. Och när hösten kom och den andra vågen rullade in så visade det sig att även områden som hade haft högt antal sjuka under den första vågen kunde drabbas hårt på nytt. 

 

Exakt när flockimmunitet är uppnådd verkar vara lite oklart i ordets definition. Men som ett minimum kan man se det som den punkt där antalet immuna individer i populationen blir en så stark bromsande faktor för spridningen att det s.k R-talet sjunker under 1, även utan begränsande åtgärder som social distansering. Då börjar smittspridningen avta av sig själv, även om relativt många fortfarande kommer att hinna smittas innan den helt sjunker undan. 

 

För något år sen menade vissa experter att flockimmunitet för Covid-19 uppkommer redan kring 40% smittade, eller t.o.m lägre. Senare har en dominerande uppskattning handlat om 60-70%. Det skulle i så fall vara möjligt att uppnå åtminstone i länder med en åldersstruktur som den vi har i Sverige om kanske 80% av den vuxna befolkningen vaccineras. Även med hänsyn till att inte ens de mest effektiva vaccin i praktiken ger skydd till varenda vaccinerad individ.

 

Tyvärr har tvivel börjat komma in även kring den siffran. Det handlar både om faktiska observationer av styrkan i andra vågen på olika platser som drabbades hårt redan i den första och om teoretiska beräkningsmodeller. I ekvationen finns också att de nya varianter av viruset som tar över successivt är bättre på att infektera och i vissa fall kanske också ta sig förbi tidigare uppnådd immunitet. R-talet hos Covid-19 är helt enkelt högre nu och då krävs också en högre nivå av immunitet i befolkningen för att verkligen effektivt bromsa smittspridningen så att den klingar av. En relativt ny studie från Pasteurinstitutet i Frankrike uppskattar att över 90% av den vuxna befolkningen måste vara vaccinerad till slutet av sommaren för att effektivt stoppa smittan och nya större utbrott. Siffran kan sänkas om vaccin kan börja ges även till barn och ungdomar under 18. Men den punkten ligger i bästa fall ännu flera månader bort, då ingen av de studier som pågår kring befintliga vaccin har hunnit så långt. 

 

Allt det här och kvarstående frågetecken på en rad andra punkter leder till en osäkerhet vi kommer att få leva med ett tag till. De flesta har nog förstått vid det här laget att viruset SARS-COV-2 inte kommer att utrotas och försvinna från jordens yta. Men vad det innebär för oss, DET vet vi inte mycket om nu. Ganska troligt verkar ändå att vi inte ska behöva genomgå något lika omfattande och dramatiskt vad gäller sjukdom, dödsfall och olika inskränkningar i våra vanliga liv som vi behövt uppleva det senaste dryga året. Mycket kommer att avgöras av virusets förmåga att ta sig igenom det skydd vaccinet ger genom nya mutationer, hur sjuka vi i så fall blir och hur snabbt modifierade vaccin kan komma fram och distribueras. 


Skulle jag göra en killgissning så blir det att vi här i den rika västvärlden kommer att märka av viruset i vår vardag åtminstone något år till och att vi även efter det kommer att ha det som en mindre bemärkt, men ändå följeslagare. Att vi kommer att behöva komplettera med mer vaccin, kanske inte varje säsong men kanske varannan, var tredje. Men det är verkligen en gissning. Det kan mycket väl visa sig att jag antingen underskattat eller överskattat virusets påverkan på oss på 3-5 års sikt. 


I de fattigare delarna av världen är nog tyvärr virusets framfart inte på allvar bromsad än på något år. Det kommer att ta tid att nå ut med vaccin och på åtskilliga ställen kommer det att finnas hinder av olika slag mot att få människor vaccinerade. Även om de rikare länderna tar sitt ansvar och på olika vis hjälper till med att säkerställa att vaccin når ut till hela världens befolkning. Så en global flockimmunitet är nog även i ett best case scenario minst ett par år borta.

 

https://www.nature.com/articles/d41586-021-00728-2

https://www.jhsph.edu/covid-19/articles/achieving-herd-immunity-with-covid19.html

https://www.cnbc.com/2021/04/15/herd-immunity-experts-discuss-if-its-possible-to-reach-covid-immunity.html

https://www.bbc.com/news/health-56722186  (där man kan läsa om att smittan fortsätter sjunka i Israel trots att samhället nu öppnat upp alltmer efter att mer än halva befolkningen vaccinerats och ytterligare ett antal procent har naturlig immunitet efter genomgången infektion)


ARBETSLIVET EFTER PANDEMIN


Här i det rika Sverige med sin högautomatiserade och högspecialiserade arbetsmarknad kunde många av oss i mars i fjol bidra till att "platta till kurvan" genom att helt enkelt ta våra datorer och gå hem. Väldigt många av oss har blivit kvar på våra "hemmakontor" med bara enstaka gästspel på det riktiga. Själv har jag i skrivande stund inte varit inne på jobbet sen början av oktober. 


Mycket har skrivits och spekulerats om vad som kommer att hända efter pandemin. Men det är mer än så. På många ställen pågår nu både planering och åtgärder för ett delvis förändrat arbetsliv med mindre fysisk närvaro på kontoret än tidigare och större möjligheter att arbeta på distans. Även på längre avstånd. Både på min egen och min livskamrats arbetsplatser planeras nu för en minskad lokalyta och övergång till s.k aktivitetsbaserade platser. Med det menas att du inte längre har något eget skrivbord när du är på kontoret, utan får sätta dig där det finns plats. När du inte längre behöver sitta och jobba vid skrivbordet så ska du, utom för kortare möten, flytta dina grejer så att någon annan kan sitta där istället. Det finns nämligen inte heller skrivbord åt alla anställda samtidigt. Man räknar med att en stor del av arbetsstyrkan vid varje givet tillfälle är på någon typ av möte eller förrättning, arbetar hemifrån eller är frånvarande p.g.a VAB, sjukdom eller annan ledighet. 


På vissa sätt är det en rimlig tanke. Jag har suttit i stora kontorslandskap rätt många år nu och det känns ofta ännu mer sterilt och opersonligt när man stirrar ut över en lokal där mer än hälften av skrivborden står tomma. Och där ikring ligger tydligen också ofta snittbeläggningen enligt forskning. 


Men det finns också problem och frågetecken. Forskningen kring aktivitetsbaserade kontor har visat på både positiva och negativa effekter. En del större arbetsgivare som infört det har fått göra ganska stora modifieringar efterhand och delvis återgå till mer fasta arbetsplatser, Swedbanks huvudkontor är ett exempel. Nu är vi också i en ny situation när det ska kombineras med ett för många anställda relativt omfattande arbete hemifrån. Min arbetsgivare räknar med att vi kommer att arbeta hemifrån i snitt 40%. Även där finns garanterat både plus och minus. Kan man arbeta hemifrån ett par dar i veckan kan man förhoppningsvis planera in så att man kan utföra mer av det mer intellektuellt krävande ensamarbetet som för många kräver mer ostördhet och där forskningen visat att kontorslandskap försämrar produktiviteten. Då går det kanske lättare med en ännu mer stimmig och tätbefolkad kontorsmiljö. Men hur blir det om man inte får sitta ihop med sina närmaste kollegor? De personer vars relationer med oss ofta har en stor betydelse både för vårt arbetsresultat och vår allmänna trivsel och välmående. Både på och utanför jobbet.


Hur ska det fungera med den personliga utrustning som många är beroende av för att hålla problem med axlar, nacke och liknande i skick? Stolar, rullmöss och annat. Helst skulle man vilja ha arbetsplatser där all utrustning var "intelligent" och anpassade sina inställningar till den som loggade in på den. Även stol och skrivbord. Det mesta av de tekniska förutsättningarna för att åstadkomma det finns nog redan, men vi är inte där än i praktiken.


Alla legala aspekter kring ökat hemarbete är heller inte lösta. Pandemin var ett slags undantagstillstånd, men nu pågår vad jag förstått ett intensivt utredningsarbete på Arbetsmiljöverket med påtryckningar utifrån om att lösa ut ett antal frågor om allt från arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i hemmet till försäkringsskydd. 


Jag måste tyvärr säga att jag just nu ser mer risker än möjligheter. Det kan vara ett attitydproblem från en gammal räv i arbetslivet. Men det kan också vara trettio års erfarenheter av olika typer av förändringar och hur det har känts innan när mina farhågor och invändningar senare visat sig vara till stor del berättigade (vilket de naturligtvis inte alltid har varit). Samtidigt vill jag gärna ha möjligheten att arbeta hemifrån ett par dar i veckan, alltså ungefär som min arbetsgivare önskar. Men också kunna träffa mitt team och andra jag jobbar mycket med åtminstone några dar i veckan. Den sortens fysiska interaktion och närvaro tror jag för de flesta av oss aldrig kan ersättas helt av aldrig så bra teknik för digitala möten.


https://e2b2.se/aktuellt/genomforda-moten/200416-kunskapslunch/ 

https://www.chalmers.se/sv/institutioner/ims/nyheter/Sidor/Darfor-fungerar-bara-vissa-flexibla-kontor.aspx

https://www.finansliv.se/artikel/sa-har-swedbank-forandrat-sitt-kontor/

Av Henrik - Måndag 15 mars 00:06

Rädd för vaccinet? – så lurar din hjärna dig


Känns tanken på vaccinet mot Covid-19 obehaglig? Funderar du på riskerna du kan utsätta dig för?


Jag ska avslöja en sak. Jag tycker det känns lite obehagligt. Fast jag är 100% övertygad om att det är rätt sak att göra både för mig som person och för det samhälle jag lever i att jag tar sprutan.


Jag kan avslöja en sak till. Jag vaccinerade mig aldrig mot svininfluensan. Mina barn fick vaccinet men själv tyckte jag att det kändes lite onödigt och känslan var att jag – som säkert skulle klara en eventuell influensa – utsatte mig för en onödig risk för biverkningar.


Idag har jag sen länge kommit fram till att jag hade fel. Jag gick på magkänsla istället för på fakta. Nu vet jag att det fanns både personliga och samhälleliga skäl för mig att ta vaccinet. Även om vaccinet var bristfälligt testat och virusets farlighet något oklar så talade allt för att det skulle visa sig råda samma förhållande som för andra vaccin: Att eventuella risker i form av biverkningar ändå skulle vara mycket mindre än riskerna med att drabbas av själva sjukdomen. Och att det är oerhört viktigt att så många som möjligt vaccinerar sig för att uppnå flockimmunitet, vilket gagnar alla i samhället.


Nå, även om jag längtar efter vaccinet som de flesta andra så finns det lite oro där inför tanken på det. Så klart blir den starkare när man läser om blodproppar som yngre människor drabbats av i nära anslutning till sin första dos. Men jag vet också vad det är som händer i min hjärna. Jag är offer för ett s.k kognitivt misstag, ett av många som vi kan råka ut för.


Trots bergsklättrare, rallyförare, bungyjumpare och pokerspelare som spelar potter om hundratusentals dollar till trots så är vi människor i grunden riskundvikare. Vi är mer benägna att vilja undvika risker än att ta risker för att uppnå fördelar, något som påvisats i en rad listigt upplagda experiment genom åren.


I vår strävan att undvika risker tenderar vi dock att fokusera på aktiva handlingar. Våra hjärnor har väldigt svårt att förstå att det inte är någon logisk skillnad på risktagande genom aktiv handling och risktagning genom passivitet. Tanken på att t ex frivilligt genomgå ett medicinskt ingrepp med vissa risker (som alla såna har) ger därför ofta ett större orospåslag än tanken på de risker som följer av att låta bli och lämna en skada eller ett sjukdomstillstånd obehandlat.


Det är uppenbart för mig att det är precis detta kognitiva misstag som förklarar mycket av vaccinmotståndares handlande. Jag hörde en intervju för ett tag sen med en ung amerikansk mamma som var ett sorgligt exempel på det. Hon kunde helt enkelt inte ta in att hon utsätter sina barn för en mycket större risk om de drabbas av själva sjukdomen hon inte vill vaccinera dem mot än den mycket lilla risk vaccineringen innebär. Inte bara på grund av ideologiskt färgade vanföreställningar utan för att hon inte hade förmågan att intellektuellt inse att detta att INTE ge barnen vaccin logiskt är precis lika mycket ett beslut som innebär risker för dem som att ge dem vaccin.


Vi känner det vi känner och vi behöver inte skämmas för att vi ibland känner saker som inte är rationella. Det väsentliga är att vi förmår sätta oss över känslor vi vet inte är rationella när vi tar viktiga beslut. Och då talar allt, precis allt, för att det rätta för oss alla oavsett ålder är att ta vaccinet när vi erbjuds det.


Men om det nu faktiskt finns allvarliga biverkningar? (AZ-vaccinet och blodpropparna)

 



Självklart blir de flesta av oss oroliga när vi läser om att relativt unga sjukvårdsanställda i Norge har hamnat på sjukhus med blodproppar kort efter att ha fått vaccinet. Oron blir inte mindre när vissa länder stoppar nya vaccinationer för att ”utvärdera”. Samtidigt som andra säger att det inte finns några bevis för att det skulle vara relaterat till vaccinet.


Här måste vi börja med att ta ett djupt andetag och påminna oss själva om ett annat av våra allra vanligaste kognitiva misstag: Att förutsätta kausalitet när saker inträffar i nära anslutning till varandra. Våra hjärnor är byggda för att leta efter samband mellan händelser i vår omvärld, det är en enormt viktig överlevnadsfaktor för oss. Det kan därför ofta vara svårare för oss att inse när saker INTE hänger ihop.


Vid massvaccineringar är det här ett känt problem. Om hundratusentals eller rentav miljoner människor immuniseras med ett vaccin under en kort tidsperiod så kommer ett antal av dem att drabbas av allvarligare sjukdomar eller t.o.m dö i nära anslutning till att de fick sin spruta. Men det bevisar i sig ingenting. Av en miljon människor i blandad ålder kommer ungefär tiotusen att dö inom ett år. Det är nästan 30 om dagen i snitt. Det betyder att vi statistiskt kan förvänta oss ett antal dödsfall nära inpå vaccinationer utan att det behöver vara kopplat till själva vaccinet på något vis.


Samma sak gäller förstås för sjukdomar och det här är en av de svåra sakerna med att avgöra om vaccin verkligen har biverkningar. I det enskilda fallet kan det ofta i princip vara omöjligt. Det vi kan se är om vissa sjukdomstillstånd uppträder väsentligt oftare än vad som är statistiskt förväntat.


Jag har inga medicinska sakkunskaper, men jag kan orientera mig lite i databaser. I Socialstyrelsen statistik för vårdtillfällen p.g.a olika sjukdomstillstånd kan jag se att under 2019 fick drygt 6 000 patienter mellan 20 och 59 år vård för någon typ av blodproppar (tromboser) i antingen artärer eller vener. Dödligheten i dessa åldrar verkar som tur är vara väldigt låg, liksom risken att en enskild person drabbas (närmare 5 miljoner människor ingår i den här åldersgruppen). Men varje vecka blir det i snitt över 100 nya patienter i arbetsför ålder.


Om man som nu runt om i Europa vaccinerar även en hel del yngre personer som arbetar i vård och omsorg varje vecka så är det alltså inte alls osannolikt att några av dem helt av en slump råkar ut för någon typ av blodpropp strax efter att de fått sin vaccindos. Så när experter säger att de inte kan se någon överrisk hittills så finns det ingen anledning att tro att de måste ha fel. 


Till misstagen vi gör när vi försöker förstå sannolikheter hör också att vi underskattar hur ofta klusterbildningar uppstår. Ett klassiskt exempel är udda/jämnt eller rött/svart i roulette. Många är de personer som spelat bort alla sin marker på föreställningar om att det inte rimligen kan inträffa att t ex rött kommer upp åtta gånger i rad. Men si, det är just precis vad som händer ibland. Vi har en tendens att tro att sammanträffanden som har låg statistisk sannolikhet inte kan bero på slumpen. Men slumpen slumpar fram det också.


Kim Källström drog ett lustigt exempel i sitt sommarprat för några år sen. Varje ny årskull i Sverige genererar i snitt 2-3 nya herrlandslagsspelare som blir någorlunda etablerade i truppen. Så liten är chansen för alla tusentals killar som drömmer om att bli proffs. Året har som bekant 365 dagar och fotbollsspelare fostras från sydligaste Skåne till Lappland. Så vad sägs då om att två av våra mesta landslagsspelare – Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic – bägge kommer från Skånes sydöstra hörn och bägge är födda den 3 oktober 1981!


Ibland trollar slumpen fram såna kaniner ur hatten och ibland orsakar den tragiska sammanträffanden som ändå bara är en slump. Precis det är vad som troligen hänt när flera sjukvårdsanställda i Oslo drabbats av blodproppar efter vaccinering på väldigt kort tid. Så länge vi inte kan se en statistiskt säkerställd högre relativ frekvens av fall av blodproppar bland nyligen vaccinerade än bland resten av befolkningen så får vi faktiskt utgå från att det är just tragiska sammanträffanden och inget annat.


Men självklart ska det undersökas väldigt noga.


Fast OM det nu ändå kan fastslås en viss överrisk för blodpropp? Ja, då gäller det att hålla fast vid ett vetenskapligt perspektiv och komma ihåg att det inte finns någon logisk skillnad mellan att utsätta sig för risker genom aktivt eller passivt handlande.


Anta – bara som ett exempel – att vi kan se att på en miljon vaccinerade i blandade åldrar så kommer det att inträffa 400 fall av blodproppar och av dem kommer 4-5 att vara dödliga. Det vore förstås väldigt illa. Men det är fortfarande bara risken vid aktivt handlande. Vid passivt handlande – inte ta något av vaccin alls – så kan vi säga att om säg en tiondel av denna miljon människor kommer att drabbas av Covid-19 inom ett år så kommer åtminstone runt 400-500 personer att dö. Hundratals andra kommer att behöva svår intensivvård och tusentals vanlig sjukhusvård. Åtminstone några tusen kommer att drabbas av ”långcovid” och åtskilliga av dem kommer fortfarande ett år senare vara helt arbetsoförmögna. Dessutom är det sen länge väl känt att även sjukdomen i sig orsakar blodproppar hos många patienter och särskilt i början dog också åtskilliga av detta.


Nu är ekvationen mer komplicerad än så även i mitt fiktiva exempel. Man måste t ex slå fast att inte biverkningarna slår i stor utsträckning mot åldersgrupper som har väldigt låg risk att drabbas av allvarliga symptom av själva sjukdomen. Och väga risken med att vänta in leveranser av ett annat vaccin utan denna biverkning. Men rent principiellt så handlar det om att väga risker mot varandra, både för samhället och för mig som enskild som blir erbjuden vaccinet. En risk på 2 500 att drabbas av blodpropp (som jag sannolikt överlever och blir helt återställd från) om jag tar vaccinet mot en risk på kanske 1 000 (just för mig utifrån kön och ålder) att dö, eller en risk på kanske 50 att hamna på sjukhus och/eller drabbas av långcovid.


Men så har vi psykologin. För tyvärr blir den en realitet när såna här saker inträffar. Människor blir rädda och rädslan blockerar deras förmåga att tänka rationellt. Risken är uppenbar att större grupper av personer kommer att fatta irrationella beslut för både sig själva och samhället i stort. Jag önskar att jag hade en bra idé om hur det kan förebyggas och förhindras. Men det har jag tyvärr inte. Det närmaste är nog att hålla fast vid vaccinpass och liknande incitament för att ta vaccinet och göra det besvärligt på olika vis för personer som ändå väljer att avstå utan giltiga skäl. Tyvärr kan det bli svårare om en starkare, vaccinskeptisk opinion skulle blåsa upp i flera länder.

Vi får följa utvecklingen, mycket annat val har vi ju knappast heller som enskilda medborgare.

Vaccinleveranserna och vaccinationsmålet


Jag har redan tjatat om det här i två långa poster på Facebook. För att sammanfatta så var Sveriges målsättning och den prognos om leveranser den byggde på svår att förstå redan innan beskedet om minskade leveranser från Astra Zeneca. Varför har Sverige bedömt att vi kan vaccinera hela vår vuxna befolkning innan juni månads utgång när EU som helhet har ett mål om att 70% av befolkningen ska ha fått vaccin i slutet av sommaren. Vi får ju inte mer vaccin än något annat EU-land. Hur har prognosen på över 12 miljoner doser april-juni (numera drygt 9,5 miljoner) beräknats när flera EU-källor har uppgett att bedömningen för hela EU är 300 miljoner doser samma tid? Sverige får lite drygt 2% av allt vaccin som kommer och det blir ju bara drygt 6 miljoner. Men fortfarande har vi inte officiellt övergivit vårt mål, trots att det kräver över 16 miljoner doser att vaccinera alla svenskar över 18 år. Varför? You tell me.

Pandemiläget i Europa – tredje våg eller inte?


Vad är en ”våg” och inte i coronapandemin? Det är helt uppenbart en definitionsfråga. Men oavsett om det är smittsammare mutationer, trötthet på restriktioner eller något annat så är läget i Europa nu betydligt mer osäkert och instabilt än i mitten/slutet av januari (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2021/01/25/11704985-covid-19-trender-i-europa-hur-manga-har-smittats-i-sverige-egentligen-biter-vaccinet/)


Vi tittar först på officiell smittostatistik. Kom ihåg att olika omfattande testning i olika länder gör själva antalet fall svåra att jämföra rakt av. 


 

Ett flertal länder har nu svagt uppåtlutande kurvor, däribland våra grannar Danmark och Norge. Andra befinner sig på någon slags platå på relativt hög nivå. Flera länder har stora individuella skillnader mellan olika regioner, precis som fallet är i Sverige nu. Det fåtal länder som har fallande tendens har varit uppe på höga smittal och därefter vidtagit betydande nedstängningar som fortfarande är i kraft. 


I förra posten konstaterade vi att sjukhusinläggningar är ett säkrare mått på hur situationen är i olika länder jämfört med varandra. Här släpar tyvärr statistiken efter en vecka, men fram till 7 mars såg det ut så här:

 

Vi ser här alltså ett dussintal länder i Västeuropa samt USA. Sverige är den övre gröna. Två länder sticker ut negativt: Italien och Frankrike som inte får ner belastningen och i Italiens fall dessutom ser en ökande trend. I Frankrike kommer man nu att börja flytta IVA-patienter från den återigen hårt drabbade Paris-regionen till andra sjukhus i landet med bättre kapacitet. Notera hur både Storbritannien och Portugal lyckats minska den enorma press man hade på sin sjukvård kring och efter årsskiftet. Britternas kurva har fortsatt falla även den senaste veckan. Frågan är förstås hur mycket vaccinering spelar in här och i vad män den vaccinering som ändå hunnits med bland äldre i EU-länderna kan göra att en lägre andel av de smittade kräver sjukhusvård. 


Det är hur som helst mycket tydligt att faran långt ifrån är över än. Men hur ser det ut i Östeuropa?


 

OBS! Ungerns konstiga kurva beror på saknat data för de sista dagarna. 


Nästan ännu tydligare än i förra bloggposten ser vi skillnaden till våra östeuropeiska grannars nackdel. Det vi också kan se på dödstalen. Kroatien och Slovenien har lyckats pressa ner sina kurvor hyggligt och hade i varje fall för en vecka sen en stabil trend. Men de andra kämpar med ökande belastning på sin sjukvård från en redan hög nivå. I Bulgariens fall är läget kanske särskilt allvarligt, för där ökar fortfarande antalet nya smittfall. Det betyder att en vändning i utvecklingen är minst några veckor bort. Bulgarien ligger också i botten av EU-listan över vaccinationer och har tydligen en stor skepsis i befolkningen trots att man är så hårt drabbade. 


Läget i Stockholm

 

Tyvärr vände den positiva utvecklingen i Stockholm i februari och antalet nya smittfall per dag har fördubblats sen dess. 

 

 

Man kan välja att se det här på olika sätt. Som synes är smittutvecklingen inte lika dramatisk som i höstas, vilket betyder att R-talet är lägre än då, trots att mer smittsamma mutationer nu av allt att döma dominerar. Inte heller är Stockholm värst drabbat av landets regioner. Men en ökande smittkurva är en ökande smittkurva med frågetecken om hur mycket belastningen på sjukvården kommer att öka och var det hela stoppar. Att vaccineringen på äldreboendena är klar är bra. Men fortfarande är de allra flesta övriga äldre ovaccinerade och därför finns tyvärr en stor risk för både fortsatt ökning av allvarlig sjukdom och död. 

 

Det orättvisa men som vi inte kan göra något åt är att med mer smittsamma virusstammar i omlopp så krävs mer av oss för att hålla R-talet på eller under 1 och stoppa smittökningen. Många har smittats i Stockholm, men den immunitet som finns hjälper nog som bäst till för att hålla ökningstakten nere något. Den stoppar den inte. Vi vill alla kunna återvända till något som åtminstone är närmare det liv vi levde innan mars 2020. Tyvärr kan vi inte göra det riktigt än utan allvarliga följder för många människor. Klarar vi inte av att ta ansvar själva hamnar vi kanske i ett läge där den nya lagen verkligen används för att stänga caféer, gym och många butiker helt. 

Av Henrik - Söndag 21 feb 15:18

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på de faktiska omständigheterna finns en bra sammanfattning här:

https://www.expressen.se/dinapengar/ebba-busch-stammer-esbjorn-81/

https://www.expressen.se/dinapengar/bostad/ebba-buschs-experter-domer-ut-att-esbjorn-bolin-inte-forstod-affaren/


I korta drag är alltså läget följande: En kvinna, som också råkar vara partiledare för ett riksdagsparti, ligger i skilsmässa och behöver en ny bostad åt sig själv och barnen. Helst i närheten av barnens pappa. Hon tar kontakt med en äldre man som äger ett tämligen förfallet hus som han inte bor i, men ibland besöker. Efter flera samtal går han med på att sälja huset till henne. Köpekontrakt undertecknas och kvinnan betalar handpenning. Men kort därefter ångrar sig mannen och vill häva affären. Kvinnan vägrar och en rättsprocess inleds. I processen förekommer motstridiga uppgifter både om mannens psykiska hälsa och om de ekonomiska villkoren för affären. Någon av mannens släktingar går till pressen eftersom kvinnan är en kändis och snart är det hela en allmän snackis på sociala medier. Affären har också blivit en politisk ”affär” av den sort som fällt mer än en politiker under årens lopp.


Hur ska vi se på det här då? Jag menar att det är en fråga som har flera bottnar och alls inte är så enkel som många verkar tycka. Därmed blir den också väldigt intressant i mina ögon. Vi ska nu titta på den från flera perspektiv och börjar med


Det juridiska perspektivet


Frågor som delvis handlar om juridik leder tyvärr ofta till en delvis förvirrad debatt och missriktade anklagelser. Många människor saknar grundläggande insikt i juridik. Ett vanligt fel är att hoppa på fel person. Man anklagar domare och domstolar för domslut där de bara dömt utifrån hur lagen och allmänna rättsregler är formulerade. Eller så riktas ilskan mot politiker när det istället handlar om hur domstolar väljer att tillämpa t.ex straffmätning.


I Ebba Buschaffären behöver man förstå några centrala saker innan man skaffar sig en åsikt. Det första är att regelverket kring fastighetsköp är mycket tydligt: Om ett köpekontrakt har upprättats och undertecknats och köparen därefter erlagt handpenning så är avtalet bindande för bägge parter. Det finns ingen ”ångervecka” eller liknande för säljaren.


Lagar anses av de flesta ge uttryck för någon slags allmän moraluppfattning i ett samhälle, åtminstone om de är demokratiskt beslutade. I det här fallet vilar lagen på en generell rättsprincip: Pacta sunt servanda. Avtal ska hållas.


Samtidigt förutsätter lagen att parterna i ett avtal är vid sina sinnens fulla bruk och att ingen agerat under hot och tvång. I Avtalslagen finns bestämmelser som ger en möjlighet att häva avtal under vissa förutsättningar. Det är i praktiken dessa säljaren Esbjörns advokat måste stödja sig. Bland annat genom att hänvisa till ett intyg från en psykolog som hävdar att han lider av en mildare kognitiv svikt. Den bedömningen ifrågasätts nu av experter som Ebba Busch anlitat, men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Det ska mycket till för att en vuxen person i Sverige ska anses ha förlorat det som kallas rättshandlingsförmåga. Endast i undantagsfall beviljas ett s.k förvaltarskap. Normalt används istället godmansförordnanden för personer som av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi och andra viktiga angelägenheter. Det är dock helt frivilligt och inskränker inte personens rättshandlingsförmåga. Säljaren av fastigheten hade inte ens en god man.


Jag är inte jurist, men min bedömning är ändå att för att verkligen lyckas häva avtalet måste nog säljaren kunna komma med annan bevisning än att han ibland har lite svårt att minnas. En möjlig väg är förstås om det går att påvisa att den mäklarvärdering som försäljningspriset baserades på är uppenbart felaktig och att han därmed kan anses ha blivit förd bakom ljuset. Det finns anklagelser om det, men såvitt jag förstår är det inget som hittills har kunnat beläggas. Andra hus i närområdet har sålts till högre pris, men här rör det sig såvitt jag förstår om något som minst sagt är ett ”renoveringsobjekt” på mäklarsvenska och dessutom kräver omfattande sanering av tomten som är full av skrymmande bråte.


En annan väg är att hävda att säljaren på något vis blivit psykologiskt manipulerad och pressad till att ingå affären av en påstridig Ebba Busch. Men också här måste man inse att vissa påtryckningar eller tjat om man så vill om att ingå ett avtal inte automatiskt gör det oskäligt och därmed möjligt att häva. Inte heller att den missnöjda parten är en äldre man och den andra parten en yngre, viljestark kvinna.


I lagens och därmed också den allmänna moralens mening har vi alltså ett vidsträckt ansvar för de överenskommelser vi ingår med andra även när vi är gamla och lite krassliga. Vi får i normalfallet ta konsekvenserna av de beslut vi fattar, även om vi ångrar oss sen. Inte minst i fastighetsaffärer, ofta bland de viktigaste avtal vi ingår under våra liv.


I ljuset av det är det i nuläget inte möjligt att hävda säkert att köpet borde hävas.


Det politiska perspektivet


Att saker och ting inte är olagliga eller ens otillåtna innebär inte att de inte kan skada en politikers karriär allvarligt.


År 1996 fick den f.d landshövdingen och LO-mannen Sigvard Marjasin närmast löpa gatlopp i medierna och åtalades bl.a för grov trolöshet mot huvudman utifrån hur han hade hanterat representationskvitton som han fått ut ersättning för under sin tid som landshövding. Både hans namn och rykte släpades i smutsen, men rättsligt slutade även detta i en fullständigt friande dom där rätten slog fast att inga fel hade begåtts. Ingen påstod att Laila Freivalds – då justitieminister – gjort något brottsligt då hon köpte sin hyreslägenhet när Stockholms stad påbörjade utförsäljning av delar av allmännyttan. Men kritiken från andra socialdemokrater och vänsterdebattörer var hård och till slut avgick hon i vredesmod i september 2000. Mona Sahlin och tobleronen minns alla som var följde nyheterna på 1990-talet.


Exemplen kan mångfaldigas och på senare år har även andra arenor än de klassiska som handlar om tvivelaktiga ekonomiska transaktioner och brott blivit riskfyllda också. Flera politikers karriärer har krossats av anklagelser om sexuella kränkningar och häromåret kom den populäre premiärministern i Canada, Justin Trudeau, i blåsväder efter att någon nosat upp ett nästan tjugo år gammalt foto av honom med ett s.k blackface som han målat på i samband med något studentikost festande.


I Ebba Busch fall är det dock det gamla klassiska ”tvivelaktiga affärer” som seglat upp. Dock med en tydlig och för just henne särskilt olycklig twist: Att motparten är en gammal man.


Det är aldrig bra för en politiker att uppfattas som omoralisk, men särskilt illa är det om det gäller något som egna och potentiella väljare verkligen uppfattar som omoral. En moderat kan sannolikt hantera anklagelser om skatteplanering mycket bättre än en socialdemokrat. En sverigedemokrat klarar säkert anklagelser om att vara ”transfob” utan större problem, men för en vänsterpartist skulle det kunna vara förödande.


En av KD:s starkaste grenar har traditionellt sett varit omsorgen om de äldre. I flera av de senaste årens mätningar som Novus har gjort har KD kommit på delad första plats med Socialdemokraterna när det gäller vilket parti som har bästa politiken på området.  Att riskera att betraktas som någon som är elak mot gamla och försvarslösa människor är allvarligt för nästan vilken politiker som helst. Men för en partiledare i KD kan det bli förödande.


När en politikers moral ifrågasätts finns det olika tänkbara sätt att hantera det på. Ett är givetvis att erkänna, be om förlåtelse och lova att det aldrig mer ska upprepas. Det är en strategi som används förvånansvärt sällan och jag tror det är ett misstag. Vi är ofta villiga att förlåta andra deras snedsteg om bara ångern känns uppriktig. Det kan till och med få någon att framstå som mer mänsklig.


Ett annat sätt är att förneka anklagelserna. Det kan förstås vara en effektiv taktik om bevisläget är oklart. Är omständigheterna komplicerade och politikern är en skicklig retoriker kan oddsen bli ännu bättre. Se på Carl Bildt som har överlevt även allvarliga anklagelser relaterade till hans roll i Lundin Oil och deras inblandning i folkrättsbrott i Etiopien.


Sämst är antagligen att medge anklagelserna i sak, men försvara sig med något slags motangrepp eller helt enkelt hävda att det man gjort inte är något fel. Dåvarande justitieministern Ove Rainer anklagades 1983 av en äldre socialdemokratisk riksdagskvinna för att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering i samband med en större aktieaffär. Rainer menade att han inte hade gjort något olagligt och gick till motangrepp mot riksdagsledamoten med uppmaningar till andra socialdemokrater att ta avstånd från henne. Det föll inte alls i god jord och han tvingades kort därefter avgå.


Ebba Busch är ledare för ett parti som tappat i opinionen en tid och åter börjar komma i farlig närhet av riksdagsspärren. Hon har också varit i blåsväder tidigare med festande under pågående pandemi. Det sista hon och partiet behöver är en skandal som dessutom ifrågasätter dem i en av deras verkliga paradgrenar. Anta att hon istället hade backat när den gamle mannen ångrat sig och sen fått någon kvällstidning att skriva ett snyftreportage om hur hon nu riskerade att stå utan bostad, men att hon inte kunde ha den gamle mannens sorg och ånger på sitt samvete. En potentiell PR-förlust hade istället blivit en PR-vinst och en höjning av hennes kanske något tveksamma image!


Nu gjorde hon inte det och det tror jag att hon kommer att få betala för. Även om hon får huset till slut.


 

Ebba Busch. Bild från Riksdagens bildgalleri över nuvarande riksdagsledamöter.


Den moraliska dimensionen

Det finns också en moralisk dimension bortom vad som uttrycks i lagar och förordningar. De allra flesta av oss känner nog att det finns beteenden som inte kan försvaras även om de har lagen på sin sida.


Ebba Busch har föga förvånande angripits av redaktörer och debattörer med vänsterprägel. Men hur hade det låtit om det istället varit exempelvis socialminister Lena Hallengren som varit köparen som ville hålla fast vid det skrivna – och normalt bindande – köpekontraktet?


Även om vi vill föreställa oss att vår moraluppfattning är absolut så är sanningen att människor har en klar tendens att döma samma handling hårdare när den utförs av någon man inte identifierar sig med än någon man finner sympatisk eller rent av tycker om. Vi styrs av emotioner snarare än av en förnuftsmässig värdering av det som hänt. Vi kan se det hur tydligt som helst när någon mer känd person med tydlig ideologisk profil har gått över gränsen på sociala medier. Upprördhet och fördömanden från det politiska motståndare. Tystnad, lama ursäkter eller rentav försvar för beteenden man i vanliga fall starkt tar avstånd ifrån från det egna laget.


Nu tror jag som jag skrev ovan att säkert även sympatisörer har tagit illa vid sig av hennes agerande och till synes bristande medkänsla för den gamle mannen. Men är det verkligen så enkelt att fälla en dom här? Vi har redan konstaterat att utifrån den moraluppfattning som kommer till uttryck i juridiken är det inte konstigt att man vill hävda att ett ingånget avtal, särskilt ett av så stor betydelse, ska hållas. Inte heller att man utgår från att en person som verkar fullt klar i huvudet, om än kanske lite udda, faktiskt är det. Det är tråkigt att någon ångrar en så stor affär efteråt. Men finns det i så fall någon åldersgräns för när en köpare bör respektera det, trots lagen och trots de problem det kan medföra för köparen? Går den vid 80? Vid 70? Vid 60?


Det är ju inte heller så att det handlar om en gammal man som nu måste flytta från sitt hem på ålderns höst efter ett ogenomtänkt beslut. Han bor inte där längre och det är ett halvförfallet hus på en tomt full av avfall och bråte som kommer att kosta mycket pengar att sanera. I bakgrunden finns också släktingar som kan ha påverkat mannen av egna, privata skäl.


 

Det är svårt att hitta bra bilder på huset tvisten gäller. På denna bild från Twitter ser man i alla fall att verandan milt uttryckt sett bättre dagar.


Vilken rätt har vi som människor att se till vår egen familjs intressen? Ebba Busch är mamma till två barn. Hon har som alla vi andra föräldrar en önskan om en bra uppväxtmiljö för dem. När man skiljer sig vill man ofta om det är möjligt hitta bostäder i närheten av varandra för att underlätta vardagen och göra det lite lättare för barnen. Har hon inte rätt att agera för deras bästa? Hon vet att det finns ett hus alldeles i närheten som i princip står tomt i bostadsbristens Sverige. Är det fel att hon tar kontakt med ägaren? Fel att hon återkommer i samma ärende?


Om hon nu hamnat i en sån situation där hon måste välja mellan en gammal mans önskan och sina barns bästa: Är hon moraliskt skyldig att välja den gamle mannen trots att hon troligen har lagen på sin sida?


Hur många av oss har rätt att sätta sig till doms över hennes förmenta egoism egentligen om vi granskar vårt eget handlande? En av hennes belackare på sociala medier är en f.d journalist och EU-parlamentariker som dömdes för bokföringsbrott ungefär ett år in på sin mandatperiod. När hon uppmanades av sitt parti att lämna sin plats vägrade hon och satt kvar som politisk vilde. Sen var hon tydligen ändå inte särskilt mycket på plats, hon hade lägst närvaro och aktivitet av alla svenska EU-parlamentariker. Men lyfte förstås sitt arvode, som skattebetalare i hela Europa slitit ihop till och betalat på löner som i de flesta fall bara är en skärv av vad en ledamot i parlamentet kan lyfta.


Jag kan ju tycka att med den bakgrunden har man kanske inte så stor moralisk rätt att sitta och klanka på hur någon annan handlar i frågor som rör ömsesidiga avtal och ekonomiska transaktioner.


Hur många av oss har agerat på ett vis som inte varit helt schysst mot andra för att se till våra egna och andras intressen? Var går gränsen mellan när det är försvarbart egenintresse och kallhamrad egoism? När har vi verkligen på fötter för att kasta första stenen?


Jag vill poängtera här att jag inte har hela bilden. Jag vet inte om den gamle mannen ändå kan ha viss kognitiv svikt som Ebba Busch kan ha märkt av under deras samtal. Jag vet inte hur påstridig och eventuellt manipulerande hon kan ha varit under deras kontakter, eller hur många de var. Jag vet inte om värderingen som köpet byggde på är rimlig. Jag vet inte vilka andra för barnen och henne rimliga bostadsalternativ som stått till buds i närområdet.


Men det vet å andra sidan inte heller de som reservationslöst angriper Ebba Busch heller. Lika lite som de vet om det kan ligga något i uppgiften om att mannens ånger är ett resultat av manipulation från släktingar som kanske i huvudsak handlar i sitt egenintresse och inte av omsorg om honom.


Det personliga perspektivet


För några år sen skrev jag ett par blogginlägg om Sverigedemokraterna. I ett av dem konstaterade jag att jag hade svårt för deras ledargarnityr på ett personligt plan: De kändes inte snälla.


Ungefär samma sak känner jag för Ebba Busch. Hon känns som den tuffa och självsäkra tjejen som var lite av drottning i högstadiet och duktig på att höja sig själv genom att platta till andra. En självsäker person som inte tycker att hon behöver lyssna särskilt mycket på andra. När jag KÄNNER snarare än TÄNKER förmår jag därför inte känna sympati för henne. Det finns förstås en bakgrund här av att delvis ha varit utsatt för den sortens personer under min egen uppväxt. Nu VET jag ju dock inte om min analys av hennes personlighet verkligen stämmer, men känslan att det gör det påverkar mig.


Jag kan också ha problem med vad jag uppfattar som ett starkt hävdande av sina egna intressen. Här finns en inre konflikt i mig som säkert skiner igenom i texten. På ett ideologiskt plan är jag ju liberal och motståndare till alla ismer som sätter kollektivets intresse framför individens. Vi har rätt att se till vårt eget bästa. Samtidigt är det något djupt ner i magen som vänder sig mot vad jag ser som krämarmentalitet eller utpräglad karriärism. Eller känslan av att vissa människor i sitt relationsbyggande styrs till inte så liten del av vilka bekantskaper de tror att de kan ha nytta av.


För ett par år sen fick min livskamrat och jag genom en kontakt möjlighet att komma och titta på ett sommarhus ägt av en äldre kvinna som funderade på att sälja det. Det var jättefint och vi var klart intresserade. Samtidigt var kvinnan tveksam, hon slets mellan en insikt (enligt sig själv) om att hon inte orkade med både sommarhuset och sin villa i stan och en stark kärlek till den plats där hon upplevt så mycket fint och där både barn och barnbarn lekt. Hon hade inte bestämt sig för om hon ville sälja.


Vi försökte naturligtvis göra ett gott intryck, för vi förstod att skulle den här kvinnan bestämma sig för att sälja så skulle det vara till någon hon kände sympati för. Även efter visningen hade vi lite kontakt. Men kvinnan var fortsatt villrådig.


Jag inser att inte så få människor skulle ha fortsatt ligga på i den situationen. Bearbeta kvinnan och få henne att fatta det beslut hon ändå måste ta förr eller senare. Antagligen är Ebba Busch just precis en sån person. Men varken jag eller Lisa, min partner, är det. Det krockar för mig med något mycket grundläggande och först på senare år ser jag tydligt vad: Insikten om att ingen av mina föräldrar skulle drömma respektive ha drömt om att bete sig på det viset. Det handlar mindre om vad de sagt under min uppväxt än om vad de faktiskt gjort och inte gjort. Därför sitter dessa värderingar djupt i mig.

Så vi backade undan. Men om det hade varit ett permanentboende vi verkligen behövde? Den där gången när jag skulle skiljas och det stora fastighetsbolaget erbjöd mig en nyrenoverad tvåa alldeles i närheten? Om jag fått veta att det stod mellan mig och en mamma med låg inkomst som var tvungen att flytta iväg med barnen från en kontrollerande och hotfull man? Hur hade jag agerat då?


Slutord


Säkert har du som orkat läsa hit anat att denna långa bloggpost inte kommer att avslutas med en tvärsäker dom mot Ebba Busch. Vad jag känner är en sak. Vad fakta säger är en annan. Vad allmänna funderingar kring moral och rätt och fel leder fram till en tredje. Det enda som verkar någorlunda klart är att politiskt har KD-ledaren knappast agerat särskilt smart.


Alla frågor om vad som är rätt och fel mynnar inte ut i ett ”å ena sidan si å andra sidan så”. Men fler än vad vi oftast vill och orkar med att inse. Hur något passar in i den världsbild vi redan har kommer att styra hur vi förhåller oss till det. Och när det gäller frågor kring moral är det nog oftast så att det är känslorna mer än förnuftet som avgör vem vi friar och vem vi fäller i vår personliga lilla domstol.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se