jonesiskt

Senaste inläggen

Av Henrik - Söndag 5 maj 17:31

Det var SM i Scrabble i Göteborg, det var lördagkväll. Efter en inte helt lyckad tävlingsdag satt vi som alla sanna scrabblare och ältade dagens spel. På något vis kom vi in på andra tänkbara sätt att spela på ett scrabblebräde. De flesta som älskar det här spelet känner till Clabbers – varianten där du får lägga bokstäverna i ett ord i vilken ordning du vill: https://en.wikipedia.org/wiki/Clabbers. Min scrabblevän Nils och jag fick en idé: Hur skulle det bli om man istället fick byta ut en eller flera bokstäver som redan låg på brädet? Det lät intressant och vi började fundera över hur reglerna för ett sånt spel skulle se ut. Att experimentera är ofta ett bra sätt att lösa problem, så vi hämtade raskt ett spel, satte oss i hotellbaren och började provspela. Ett halvår och något dussintal partier senare är vi nu mogna att på allvar introducera: Scribble!


Grundreglerna i Scribble är enkla:


-          Du får lägga drag precis som i vanlig Scrabble, det vill säga lägga ut en eller fler bokstäver som bildar minst ett nytt ord på brädet och sen ta upp motsvarande antal brickor ur påsen

-          Du får också lägga ord där du byter ut eller flyttar en eller flera brickor i ett ord som redan ligger på spelplanen och då placera dessa brickor på ditt eget brickställ, så länge som:

  • Du lägger ut minst en bricka mer från ditt brickställ än vad du tar upp
  • Inget utbyte av brickor leder till att ett icke godkänt ord bildas
  • Du inte byter en bokstav mot en likadan, t ex ett T på brädet mot ett T på ditt eget brickställ.
  • Ingen ruta på spelplanen som tidigare var täckt av en bricka blir frilagd
  • Du inte flyttar eller byter ut brickor mer än i det nya ord du lägger

-          Om en bricka du byter ut ligger på en poängruta så ”aktiveras” den rutan igen och du får poäng som om det var första gången en bricka lagts på den.


Vad betyder det här i praktiken? Låt oss illustrera med ett antal exempel. Med tanke på läsekretsen är det bäst att påpeka att det kan finnas bättre drag i dem än det spelaren väljer eftersom poängen är att visa spelets regler och möjligheter i första hand.


Startdraget blir förstås precis som i vanligt Scrabble. Här sitter nu spelare 2 med ett inte helt oävet brickställ:


  

 


Spelaren kan välja att göra ett helt vanligt scrabbledrag och t ex lägga (P)UND eller NU/NI/UR för 20 poäng. Vår erfarenhet så här långt är att det relativt ofta uppstår lägen då det är det bästa eller enda möjliga alternativet. Eftersom vi spelar Scribble har vi dock andra möjligheter här, t ex:


 


UNDRE ger 24 poäng. Det är ett godkänt drag eftersom:

-          Jag lägger ut fyra brickor från mitt ställ och tar upp tre, d.v.s jag kommer att ta en ur påsen.

-          Inget ogiltigt ord bildas.

-          Alla rutor där det låg brickor tidigare, d.v.s E8-H8 är fortfarande täckta av brickor.


Varför blir det då dubbel ordpoäng igen? Jo, genom att ersätta sista R:et i PIRR med ett E så aktiverar vi stjärnrutan på nytt. Hade spelaren däremot lagt UNDER hade det bara blivit 12 poäng.


När jag lagt UNDRE tar jag först upp P I och R från spelplanen och ställer på mitt eget brickställ som nu innehåller brickorna PIRMIN (som i den gamle alpine storåkaren Zurbriggen från Schweiz). Sen tar jag upp en bricka ur påsen så att jag har sju. Givetvis väntar jag som vanligt till att motspelaren godkänt mitt drag.


Däremot hade t ex inte detta varit tillåtet:


 


Varför? Därför att jag flyttar om bokstäver även i ett ord jag inte ersätter med mitt eget när I och R i PIRR byter plats.


Följande är dock ett exempel inte bara på ett fullt tillåtet drag, utan också hur spelare behöver tänka till extra så att man inte ger lätta returpoäng till motståndaren:


 


I vanligt Scrabble ser åtminstone jag inte någon möjlighet med spelarens brickor som ger mer än 22 poäng (PUNK eller DUM/DI/UR). Här blir det 32. Spelaren ersätter brickan R på stjärnrutan med sitt eget K och får därför dubbel ordpoäng för både DUNK och PIRK


I exemplet tar spelaren efter att draget godkänts upp det R som ersatts på spelplanen på sitt brickställ och kompletterar sen med tre brickor från påsen.


Rullning blir det precis som i vanligt Scrabble om spelaren kan lägga ut alla sina brickor från stället i ett nytt ord. Det spelar ingen roll om man i den processen tar upp en eller flera brickor från brädet, så länge slutresultatet är att man lagt ut minst en bricka mer än man tagit upp. Att ersätta ett sju- eller åttabokstavsord med ett annat är alltså inte tillåtet. Här är också ett bra exempel på spännande möjligheter som uppkommer i starten när man får bra balanserade brickställ:


 

Genom att plocka upp K och O och stuva om övriga brickor kan spelaren få ut en nia:


 


Snyggt! Här ser vi också en ny möjlighet i spelet: Det går att få 3x2 ordpoäng! Genom att spelaren också byter ut bokstaven på stjärnrutan blir det effekten. Resultatet är 140 poäng inklusive rullningsbonusen. Den rullande spelaren tar upp KO från brädet och plockar fem brickor ur påsen.


Dock har spelaren här blottat sig för en kontring som heter duga. Exemplet kanske är övertydligt, men i spel innan man är van har vi själva kunnat konstatera att man utan att inse det kan öppna upp för såna här returer:


 


Ett ganska disharmoniskt och i normala fall ofta svårspelat ställ gav här 78 poäng i retur!


Observera att det inte hade varit tillåtet att lägga MUNDERING på G8-O8 istället. Då friläggs nämligen rutorna E8 och F8 där tidigare K och R i KROG låg. Dina drag får aldrig leda till att en tidigare belagd ruta blir liggande utan en bricka på sig!


Vi återgår till lite mer vardagliga exempel. En del av taktiken är principen ”Bättre än fågel i handen…” Du vet aldrig (nästan) vad du kommer att dra ur påsen, så att lägga drag som medför att du får plocka upp bra brickor från brädet på ditt ställ är alltid intressant.


 


Lite repetition, den är ju kunskapens moder: VA/AR är inte tillåtet, eftersom det inte medför att spelaren tar någon bricka från påsen. På det här brädet kanske det känns som ett överflödigt påpekande. Men längre fram i spelet när det blir mer tätt och stängt blir det ofta svårare att ”stjäla” poängbrickor eftersom spelaren just inte kan åstadkomma ett drag som lägger ut fler brickor än vad som tas upp från brädet.


Inte heller ÅLA/ÅR/LE är okej, eftersom rutan F7 där V tidigare fanns friläggs utan att någon ny bricka läggs dit.  Däremot går (V)ÅGA/ÅR/GE bra. Eftersom rutan för 2xbokstavspoäng friläggs så aktiveras den på nytt och ger spelaren totalt 27 poäng. Plus Y på brickstället!


De blanka brickorna är förstås också synnerligen intressanta att stjäla. De vanliga reglerna gäller. Du måste ersätta den med en av dina egna brickor och bilda ett ord som innebär att du får ta upp minst en bricka ur påsen.


 


I exemplet har din motståndare rullat STREjKA, i hopp om att försvåra en stöld. Hen glömde dock bort att den också går att ersätta med A och dessutom C. Som en händelse har du alla på ditt brickställ! Utan att göra några värderingar av respektive drags lämplighet har du nu en mängd möjligheter:


-          Du kan behålla ursprungsordet genom att lägga t ex JOD/STREJKA

-          Du kan spela COX/STRECKA

-          Du kan spela AXA/STREAKA


Grattis, du har nu en blank på handen! Din motspelare har dock möjligheten att stjäla tillbaka en honnör på olika sätt. Exempelvis kan JOD lätt bytas ut mot VAKT/STREAKA. Fyra brickor ut från stället, tre tas upp från brädet och en ur påsen.


Sammantaget ger det här ett dynamiskt, spännande och svårförutsägbart spel. På de relativt få partier vi spelat kan vi konstatera att totalpoänger över 1000 närmast är standard och att det inte är jättesvårt för en spelare att komma över 600. Möjligheterna att kontra på olika sätt gör att det kan svänga när man som minst anar det. Exempelvis lyckades en av oss i en match som närmade sig slutet och var rätt stängd att genom utbyte och skiftning av flera brickor bilda ett ord över två röda som utan att vara en rullning ändå gav drygt 100 poäng med hakningar! Särskilt i början är det i princip omöjligt att inte ge motspelaren chansen att stjäla dina fina brickor du lagt ut, ofta med bra kontringspoäng som resultat dessutom. Vi har redan sett flera långa ord och fler lär det bli!


De senaste partierna vi spelat har vi testat att förlänga betänketiden till 35 minuter. Eftersom reglerna ger spelet ännu fler dimensioner än vanligt Scrabble känns det välbehövligt. Ofta är det lätt ångestskapande att grubbla över vilka möjligheter man kan ha i ett visst läge och vad motspelaren kan ta sig för om man lägger ett drag som är för enkelt att kontra på med riktigt bra poäng!


Är ni intresserade att testa att spela Scribble med mig och Nils så är det bara att kontakta någon av oss. Vi har som mål att träffas och spela regelbundet framöver eftersom vi åtminstone just nu tycker att det här är extremt roligt!


ANNONS
Av Henrik - Onsdag 10 april 00:24

Idag höll SOM-institutet i Göteborg sitt årliga seminarium där de presenterar sin pågående undersökning om svenska folkets värderingar och åsikter i en lång rad frågor. Man kan tycka att i dessa tider av konflikter och bråk kring vad vi tycker i olika frågor med twitterkrig och åsiktsdrev så borde intresset från media vara på topp. Men även om det för all del rapporteras här och var så skrivs det ändå förvånansvärt lite.


Kort bakgrund: SOM-institutet (Samhälle Opinion Media) är knutet till Göteborgs universitet. Det grundades på 80-talet av bl.a Sören Holmberg, ni vet han den gråhårige, trevlige statsvetaren som har suttit på SVT:s valvakor sen Hedenhös typ. De bedriver sen 1986 en longitudinell undersökning om vad vi här i landet tycker om olika ämnen. Varje år svarar mellan 10 000 och 20 000 personer på de enkäter som skickas ut. Det är alltså ett brett urval och nu börjar det bli en skapligt lång tidsserie där vi kan jämföra hur opinionen har ändrats eller inte ändrats med åren.


Resultatet från 2018 års undersökningar kan nu laddas ner från institutets hemsida (de ger också ut en mer omfattande analys varje år): https://som.gu.se/digitalAssets/1724/1724407_6.-svenska-trender-1986-2018.pdf Jag tänkte här i bloggen gå igenom några av resultaten jag finner särskilt intressanta. Först ett par allmänna reflektioner dock.


I dagens mediaflöde med dess uppskruvade tonläge och dramatiska utspel från alla håll och kanter känns det ibland som att hela Sverige är besatt av den ena eller andra undergångsvisionen och att stor pessimism och oro för framtiden dominerar. Ekonomin kommer att krascha och alla överbelånade svenskar göra konkurs, nej muslimerna tar över Sverige och det blir inbördeskrig, nej en präktig klimatkatastrof väntar runt hörnet om vi inte genast slutar flyga och äta kött, nej Sverige kommer att bli en fascistisk diktatur med läger och etnisk rensning om vi inte lägger all politisk kraft på att fortsätta isolera Sverigedemokraterna, nej…


Som vi ska se är dock folket i sin helhet inte fullt så oroliga som skrikarna på Flashback, Twitter och i tidningarnas kommentarsfält. Eller för all del kolumnisterna i traditionella medier. Därmed inte sagt att oro inte finns. Men säg den tid i mänsklighetens historia där vi inte haft både verkliga, överdrivna och helt inbillade faror som stört vår jämvikt.


En annan reflektion med anknytning till den första lånar jag från den kloka statsvetaren Katarina Barrling: Vi tenderar att se samtiden från ett enda perspektiv åt gången och tycker då ofta att olika områden utmärks mer eller mindre helt av en viss politisk eller ideologisk strömning. I själva verket är det alltid motstridiga krafter och rörelser som utmärker åtminstone våra moderna, öppna samhällen. Trenderna går åt olika håll helt enkelt. Utvecklingen i samhället dikteras t ex inte alls i huvudsak av feminister som en månghövdad skara på Flashback är helt övertygade om (de skulle dessutom lägga till att dessa feminister är rabiata och manshatande).


Över till resultaten. Låt oss börja med förtroendet för några viktiga samhällsinstitutioner.


 

Vad är balansmått? Svarsalternativen är på en skala mellan ”Mycket stort förtroende” och ”Mycket litet förtroende”. Om alla svarar ”Mycket stort förtroende” skulle resultatet bli +100, motsatsen skulle ge -100.


Det vi kan se att trots all debatt senaste åren om polisens problem, uttryckt misstro mot domstolar från olika håll o.s.v så har vi förtroende för dem. Om något går trenden mot ökat förtroende, inte minskat.


Jag tog med denna just för att det är en nyttig påminnelse om att även en stark negativ vinkling i media inte nödvändigtvis innebär att förtroendet sviktar bland folk i allmänhet. Vi kanske inte är oreserverade beundrare av dessa fundament i rättsstaten, men i grunden litar vi på dem.


Det känns bra att veta.


Bankerna hamnade för övrigt med nöd och näppe på plussidan, men de har faktiskt ofta legat sämre till tidigare år. Hur är det med det som bland belackarna går under beteckningen ”gammelmedia”?


 

Förtroendet för Radio/TV har varierat förvånansvärt lite genom åren och varit tämligen konstant hela 2000-talet. För dagspressen är det lite sämre, men vi ser faktiskt en svagt stigande trend. Gissningsvis finns en stor variation här mellan olika människor. Tidningarna har en del att jobba med, men kanske kan man inte ha för höga förväntningar. De är ju företag som agerar på en hård marknad där det gäller att synas och höras. Den som sticker ut hakan på olika sätt blir sällan heller älskad av alla.


Höga förtroendesiffror har också sjukvården (+55) och – trots allt skäll – grundskolan (+36). När man tittar på förtroendet för olika yrkesgrupper så har en majoritet av de som svarar stort eller ganska stort förtroende för sjukvårdspersonal, lärare och poliser. Sämre är det för journalister och rikspolitiker där bara runt en tredjedel har förtroende.


Rör vi på oss så mycket som det verkar utifrån alla träningsreportage och gym som skjuter upp som svampar ur jorden?


 

Som ni ser har frågorna formulerats om och är därför inte fullt jämförbara över hela tidsperioden. Procenttalet uttrycker aktivitet minst en gång i veckan. Jag hade nog gissat ungefär den här nivån själv, kanske lite lägre. Tycker det är bra siffror. Alla skärmar och digitala förströelser till trots så verkar vi dessutom fortfarande vara ute och röra på oss i skog och mark tämligen ofta.


Över till ett begrepp som diskuterats en hel del på senare år:


En del samhällsdebattörer uttrycker oro för att ökade samhällsklyftor och/eller ett ökat inslag i befolkningen av personer som kommer från länder och kulturer där vi vet att tilliten till andra av olika skäl är lägre kan påverka den allmänna tilliten i Sverige. Jag finner de farhågorna rimliga, men hittills ser man inget utslag i mätningen. Här är dock en intressant fråga hur representativt urvalet är.  Det finns en risk för lägre svarsfrekvens från personer med invandrarbakgrund p.g.a språksvårigheter eller misstro mot myndigheter.


Den här gillar jag också:


 


Här tänker jag på mediernas tendens att lyfta fram det skeva och dåliga i rapporteringen: Människor som är arga, människor som är rädda, människor som är sjuka eller mår dåligt psykiskt. Allt detta måste förstås tas på allvar och det är synd om människor som är olyckliga. Men de flesta av oss mår faktiskt tämligen bra och är nöjda med livet. Varken elaka sverigedemokrater, invandring, oheliga politiska allianser eller global uppvärmning har hittills kunnat rubba det.


Nu kan man ju vara nöjd med livet men ändå oroa sig för vissa saker. Vad oroar vi oss för mycket? (trend på 5-10 års sikt)

-          Klimatförändringar (51% - trend jämn)

-          Miljöförstöring (50% - trend jämn)

-          Terrorism (46% - trend jämn)

-          Ökad främlingsfientlighet (42% - trend stigande)

-          Försvagad demokrati (36% trend stigande)

-          Sociala klyftor (31% - trend jämn)

-          Ekonomisk kris (14% - trend sjunkande)

-           

Om oron är berättigad är förstås en helt annan fråga. Nyligen har jag t ex läst flera forskare som menar att faran för försvagad demokrati p.g.a ökat stöd för nationalistiska partier är starkt överdriven i länder med solid, demokratisk tradition. Inget har hittills visat att såna länders demokrati skulle vara utsatt för något reellt hot och parallellerna med ”30-talet” och Tyskland är missvisande. Å andra sidan ser man för ekonomisk kris ett tydligt mönster där oron samvarierar med konjunkturerna. I själva verket finns troligen starkare skäl att oroa sig för en kris nu i denna med rekordlåga räntor framstimulerade högkonjunktur där många ekonomer är överens om att det finns grava systemfel inbyggda som kan skapa mycket allvarliga problem inom några år.


Men visst är det konstigt i ett land där hälften av befolkningen är mycket oroliga för klimatet och miljön i allmänhet att landets miljöparti balanserar på riksdagsspärren. Om det beror på dumma väljare eller på partiet självt överlåter jag åt läsaren att svara på.


Lutar svenskarna åt höger eller vänster ideologiskt just nu?


 


Just nu har vi mer eller mindre högervridna ett visst övertag i opinionen. Fortfarande avgörs dock valen i praktiken av de väljare som inte har någon tydlig vänser/högerprofil. Där finns en långsiktig trend att deras andel minskar. I så måtto kan man kanske påstå att samhället blivit mer polariserat åsiktsmässigt. Sen finns ju också andra dimensioner som inte fångas upp, t ex inställningen till hur SD ska hanteras som splittrar både de borgerliga partierna och deras väljare.


En intressant spaning är att högerväljarnas övertag är större nu än 2006 när Alliansen vann valet och inledde ett systemskifte med skattesänkningar, avregleringar, privatiseringar. Ändå sitter en S-regering vid makten. Om inte opinionen svänger (och just nu gör den inte det utan ger faktiskt M-KD-SD en knapp majoritet i riksdagen även utan C:s hjälp) så räkna med att det här blir ännu en källa till press på partierna i januariöverenskommelsen.


Vilka sakfrågor engagerar då väljarna mest, oavsett var de befinner sig höger/vänster? De tillfrågade får välja tre alternativ när de svarar.


 


Sjukvården är återigen viktigaste samhällsfråga (det var 10 år sen sist). Personligen upplever jag inte att något parti förmådde kapitalisera på det i valrörelsen.  Sossarna försökte nog, men hade trovärdighetsproblem med 4 års regeringsinnehav utan några synbara förbättringar på området. Flera partier förefaller märkligt ointresserade.


Integration/immigration sjunker efter toppnivåerna för några år sen, men står fortfarande högt på agendan. Det pratades mycket i valrörelsen, men partierna som gjort upp om regeringsmakten upplever jag är ganska passiva i frågan just nu, se vidare nedan.


Miljöfrågorna kommer högt, men ändå inte ens på var sjätte väljares tre-i-topp. En intressant diskrepans här mot hur många som oroar sig för dem. Kanske framstår de helt enkelt inte som lika betydelsefulla när de ställs i kontrast mot alla andra samhällsfrågor, de är åtminstone svårt att dra någon radikalt annorlunda slutsats. Samma sak verkar gälla frågor kring demokrati.


Bostadsfrågor kommer lågt. Det ska nog samtliga partier vara glada för. Här misstänker jag att fler kommer att bli medvetna åren som kommer hur allvarligt läget faktiskt är och att politikerna på olika vis har en stor skuld till det. Då KAN det segla upp som en betydligt större fråga nästa gång vi ska rösta.


Här är en gammal ideologisk hjärtefråga för Alliansen där vi lätt kan se att de inte lyckats övertyga opinionen om dess förträfflighet


 


Å andra sidan lyckades inte Vänsterpartiet överdrivet väl i senaste valet trots sin starka profilering mot just dessa frågor. Återigen ser vi att väljarnas attityder för eller emot något inte nödvändigtvis kan omsättas enkelt i fler röster genom att följa opinionen. Människors val styrs nog trots allt sällan av enstaka sakfrågor. Men undantag kan förekomma. Här kommer troligen huvudförklaringen till att Sverigedemokraterna gått från en procent till nästan arton på fem riksdagsval:


 


Det fanns debattörer redan på 90-talet som varnade för att en migrationspolitik som inte hade ett stabilt stöd i befolkningen kunde utgöra grogrund för ett missnöjesparti. Det fanns inslag av frågan i Ny Demokratis framgång valet 1991, men först en bit in på 2000-talet blev den så stor att människor faktiskt började rösta på SD i huvudsak till följd av att de utgjorde enda alternativet till en en annan migrationspolitik.


Samtidigt fanns en motrörelse i opinionen (minns Katarina Barrlings ord!) där fler blev uttalat positiva. Sen kom 2015 då allt vändes över ända när Sveriges flyktingmottagande kollapsade.


Politiskt är det nog att beteckna som ett högriskprojekt att föra en politik för att öka invandringen till Sverige när endast en fjärdedel av väljarna stöder det och många är kraftigt emot. Framför allt för Socialdemokraterna vars väljare är mycket mer splittrade i frågan än de övriga partierna i JÖK:en. Samtidigt gör polariseringen i frågan att det kan löna sig för några partier att trots allt driva i den riktningen. Den politiska verkligheten är kanske mer komplicerad än någonsin att manövrera i för partierna. Och då har vi ändå högkonjunktur och stabila finanser just nu!


Slutligen en graf över vilka ”skärmar” vi har tillgång till idag:

 


Framför allt den långsiktiga trenden är fascinerande. När jag skaffade min första PC 1994 hade bara vart femte hushåll en. När jag några år senare, lite sent upplevde jag själv, köpte min första mobil var det fortfarande bara runt hälften som gjort samma sak. Idag är det bara en liiiten minoritet av hushållen som inte har dessa saker som på mindre än två decennier blivit centrala inslag i våra liv.  98% av alla ungdomar i gymnasieåldern använder internet minst flera gånger i veckan och 97% av de högutbildade svenskarna. Även bland pensionärerna upp till 85 år surfar nästan tre av fyra på nätet minst i den omfattningen. Vi är sannerligen ett uppkopplat folk!

ANNONS
Av Henrik - Måndag 4 mars 00:43

***

Sportlov, men frisksportandet inskränkte sig för min del till ett par pass på gymmet. Sportlovsaktiviteter med barnen då? Ja, på något vis lyckades jag övertala dem till ett besök på Naturhistoriska riksmuseet. Dessutom fick jag upp dem redan halv elva en dag med den enda strategi för detta som alltid verkar funka: Indisk buffé till lunch om de orkar sätta sig på tunnel- och tvärbanan till Sundbyberg.


***

Det gick inget vidare för Trump i det nya ”toppmötet” med den lille operettdiktatorn från Nordkorea (som dock bevisligen är långt, långt mycket farligare än han ser ut). Men personkemin verkar ändå finnas där och Trumps uppskattning över Kim Jong Un låter åtminstone äkta. Märkligt, eller inte. Den ene grandiose och narcissistiske självhärskaren känner igen och kan spegla sig i den andre. Den ömsesidiga välvilligheten brukar dock ha sina gränser. Jag kommer att tänka på Chaplins Diktatorn som jag och sönerna nyligen såg och skrattade åt gemensamt. En av filmens höjdpunkter är just mötet mellan Hynkel/Hitler och Mussolinikarikatyren Benzino Napaloni. Även i verkligheten lär de bägge herrarna ha haft ett något kluvet förhållande.


Tyvärr är det inte lika lätt att skratta åt Kim Jong Un och Trump utan att skrattet kommer av sig.


***

Mitt sportintresse är sen rätt många år nu inte var det en gång var. Huvudorsak är jag själv. Någon gång efter trettio bestämde jag mig för att sportsändningar inte skulle få styra mitt liv. Typ: Nä idag kan vi inte åka till Skansen, det är ju sim-VM på TV. Det var inte ett dramatiskt beslut, utan mer något som växte fram. När jag inte längre tänkte så kring sportsändningar så minskade också engagemanget i olika mästerskap, ligor etc. Och den enorma hypen kring internationell klubbfotboll hakade jag aldrig på.


Trots det har jag ändå sett några sändningar från VM i längdskidåkning och följt resultat från jobbet. Längdskidor har trots allt alltid varit en av mina personliga tittarfavoriter, slagen egentligen bara av friidrott och fotbolls-VM. Men varje gång jag lite förstrött börjar följa med igen i sportrapporteringen så påminns jag om ett annat skäl till att jag tröttnat: Infantiliseringen av allt kring själva tävlandet. Det evinnerliga pratandet i studion (allra värst när det är fotboll) är påfrestande nog, men värst är alla löjliga reportage som intellektuellt inte höjer sig en millimeter över en klassisk tonårstjejsdiskussion på temat ”Å då sa hon, men då sa hon och då gjorde hon det”. Framför allt kvällstidningarna gör allt för att nosa upp små pseudoskandaler och låtsaskonflikter och blåsa upp dem bortom alla rimliga proportioner. En lite skämtsam syrlighet från en norsk åkare efter ett lopp räcker åtminstone till en hyfsat svart rubrik och en artikel av ordinär längd. Ett mindre gruff i stundens hetta efter att det blivit lite trångt i spåret kan ge nära på krigsrubriker.


Extra löjligt dessutom detta VM som innehållit en alldeles riktig skandal med dopingbeslagen. Enda ljuspunkten var att trots dopingen så hade med ett undantag ingen av de som åkte fast gjort några större resultat i sina karriärer. Inte ens efter att de började dopa sig.


Fast Heja! Heja! Heja! de svenska skidtjejerna!


***

För en gångs skull är nästan alla i debatten enliga: Ingen vill att de i Syrien kvarvarande IS-medlemmarna från Sverige ska komma hem igen. Ändå är det inte osannolikt att det blir så till sist. De två mest brännande frågorna torde vara vad som annars händer med barnen som dessa jävla människor har tagit med ner till eller fött i stridsområdet och vem som annars ska ta ansvar för dem. De kurdiska styrkor som nu håller dem kan knappast göra det i långa loppet och jag har full förståelse för att de ser dem som ett problem de helst vill bli av med. Jag tycker inte att Sverige är skuldlösa till situationen heller. Tillsammans med Belgien var det härifrån flest personer sätt i relation till folkmängden reste. I stort sett alla från de utanförskapsområden vars framväxt politikerna i så många år blundade för. Precis som de blundade för eller t.o.m förnekade problem kring hedersförtryck och tilltagande islamistisk extremism.


Vissa tecken till relativisering av den moraliska skulden hos kvinnorna som rest har märkts. Det finns inte sällan en tendens att vilja göra det när är kvinnor som begår onda handlingar. De är själva offer, har själva utsatts etc. Det är som att vi, varken om vi är men eller kvinnor, riktigt vill erkänna att det kan finnas mycket ondska också hos kvinnor. Att kvinnor kan hysa lika hemska värderingar som män. Det fanns gott om hängivna kvinnliga nazister. Enligt Solsjenitzyn var det ofta kvinnor som var de mest hängivna, mest renläriga kommunismtroende i Sovjet.

Även om det troligen är så att flertalet kvinnor som rest ner till och anslutit sig till IS inte personligen begått krigs- och folkrättsbrott så finns de inget skäl att tro att de skulle ha drivits av väsentligen annorlunda åsikter än männen som åkte dit med synen att både mord och våldtäkt kunde legitimeras i Islams namn. Dessutom kan det förmodas som Magnus Ranstorp påpekade i veckan att det är de mest hårdföra, mest hängivna som stannat till slutet. Därför kan de också antas vara farligare än de som återvände redan för flera år sen till Sverige.


Hursomhelst så är den enda rimliga synen för den som tror på jämlikhet att dessa kvinnor bär samma ansvar för sina handlingar som männen som reste, varken mer eller mindre.


Sen kan vi nu alla konstatera att vi sitter i en ännu sämre sits än flertalet övriga europeiska länder med ”IS-resenärer” eftersom vi inte kommit oss för att kriminalisera deltagande i denna mordiska sekt. Vi utredde och tvekade, som vanligt inte benägna att följa vad andra gör. Sverige är ibland som en tvåochetthalvtåring: ”Kan själv”. Att våra nordiska grannar kriminaliserade bet inte på oss. Vi förstod bättre än dem, kanske var vi rentav av mer moraliska? Åtminstone ville vi utreda frågan lite mer först, med sedvanliga remissrundor och bordläggningar. Nu säger regeringen att de vill lägga ett lagförslag.


Det är så dags nu.


***

De gamla rockhjältarna börjar bli gamla på riktigt. Gubbarna i Stones närmar sig 80. För bara ett par, tre årtionden sen var det en ålder som en majoritet av männen aldrig nådde, inte ens i den rika västvärlden. Nu är 70 det nya 50 sägs det, så jag antar att 80 är det nya 60. I varje fall är väldigt många av de som inte supit eller knarkat ihjäl sig på vägen i högsta grad aktiva fortfarande. Positivt förstås, men samtidigt påminns man om tidens obevekliga gång när man läser om ännu en som passerat pensionsåldern med ett decennium. Visserligen är den här generationen musiker inte mina idoler från början, det tidiga 80-talets synthpoppare börjar snarare bli runt 60 nu. Men framför allt 70-talsmusiken hann ifatt mig vid slutet av 80-talet, så jag har följt dem i runt 30 år åtminstone. Då var de om inte unga längre, så i de flesta fall flera år yngre än vad jag är nu. Tiden rusar, framåt och samtidigt bort.


Det blir lite läskigt också på ett personligt plan att tänka på.


I fredags var det dags för ännu en bemärkelsedag. Roger Daltrey, sångare i The Who, fyllde 75 år. Samtidigt är det i år 50 år sen Tommy – ett av skivhistoriens allra mest kända s.k konceptalbum – släpptes. Några år senare blev den också film med Daltrey i huvudrollen som den döve, blinde och stumme Tommy. En minst sagt flummig film som får en att undra mer än en gång vad regissör och manusförfattare kan ha gått på. Men musiken är värd en länk här!


***

Ska det bli fred och endräkt i Akademien nu efter att både Frostensson och Danius har köpts ut med tämligen generösa fallskärmar? I en organisation där man till i fjol förväntades sitta tills man dog eller fick sparken i vanära utan så mycket som en styver i ersättning? Tiderna förändras.


Nu återstår bara att se om Nobelkommittén tar Akademien till nåder och låter dem dela ut litteraturpriset i år.


***

Man vet att det råder nyhetstorka, åtminstone på kvällstidningsnyheter, när både Aftonbladet och Expressen kör en löpsedel med Leif GW på samma dag (söndag 3/3). Det mest fascinerande är att det inte är SAMMA nyhet.

Om allt annat sviker kan man alltid ringa upp gamle Leffe och få sig några mustiga kommentarer om snart sagt vad som helst som man kan smälla upp på löpet och högt upp på hemsidan. GWP är vår tids oraklet i Delfi.


 


Av Henrik - Söndag 13 jan 17:15

Spekulationerna om hur Vänsterpartiet kommer att ställa sig till januariöverenskommelsen ökar och det börjar gå upp för folk att januariöverenskommelsen inte nödvändigtvis blir den promenad i parken att få igenom som var den dominerande uppfattningen när det kom fram att C accepterar den.


Jag har funderat kring detta sen i fredags och försökt sätta mig in i världen från ett socialistiskt vänsterperspektiv. Det är förstås inte helt lätt för ett gammalt högerspöke (enligt vissa :-) ), men jag tror ändå inte att jag är helt värdelös på det. Genom mitt fackliga engagemang har jag sysslat i många år med förhandlingar om olika saker. Det handlar om flera saker, men två viktiga förutsättningar för framgång är att:


- Kunna utvärdera sin egen och motståndarens styrkepositioner korrekt

- Kunna sätta sig in i hur motståndaren tänker, vilket innebär att man måste försöka leva sig in i hens perspektiv.


Utifrån det och baserat på tidigare uttalanden från V:s partiledning och det som nu börjar sippra ut i media kommer jag till slutsatsen att de som tror att Sjöstedt&co kommer att gnissla tänder men motvilligt släppa igenom den högerställda vänsterregeringen troligtvis har fel: V kommer att rösta NEJ på torsdag. Säker kan jag förstås inte vara, men säg 80-20


 

Om jag vore partistrateg på V:s kansli skulle jag peka på följande:


- Partiet har uttryckligen lovat att inte gå med på vad som helst bara för att det är en S-regering och att inte agera "dörrmatta"

- Överenskommelsen S/MP/C/L innehåller ett flertal röda skynken eller åtminstone näst intill för klassiska vänsterväljare

- Det står uttryckligen att regeringen INTE ska driva frågan om förbud mot vinster i välfärden - V:s profilfråga de senaste åren

- Och så har vi detta: "Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden."


Det här är helt enkelt för mycket att tugga i sig för att med någon trovärdighet kunna hävda att man står för en kraftfull och tydlig vänsteropposition om man trycker på gul knapp på torsdag. Särskilt som mandatfördelningen gör att man i praktiken blir betydelselös när man väl släppt igenom regeringen.


Nu kan man hävda att V knappast riskerar något större väljartapp om man ändå - för att inte riskera att släppa fram SD till något slags inflytande - trycker gult. Vart ska de gå? Något alternativ till vänster finns knappast och FI är i realiteten utraderat som politisk kraft. Kanske hade det där ändå räckt för att välja det minst onda av två onda ting. Om det nu inte funnits positiva saker i vågskålen för ett NEJ. Och si - det finns det:


Just nu sitter Vänsterpartiet med Svarte Petter och riskerar svekdebatt och anklagelser hur man än röstar. Röstar man gult har man kortet kvar på hand också. Men vad händer om man röstar NEJ? Jo, ett NEJ innebär att C+L får tillbaka Svarte Petter på hand. Med bara en omröstning kvar om statsminister. Inget av dessa partier vill ha extraval, särskilt inte L som sitter i en närmast desperat sits med ett kluvet parti och opinionsundersökningar som placerar partiet under riksdagsspärren. Dessutom är partikassan nästan tom.


Om det skulle bli extraval så hamnar C/L i en mycket svår situation. De kommer att klämmas åt med frågor om vem de egentligen kommer att stödja efter valet. Alla svar kommer att låta ihåliga och de kommer att framstå som oklara och inte trovärdiga. Deras partiledare har redan rasat kraftigt i förtroende pga detta. De måste försöka undvika ett extraval. Men hur? Genom att bryta sina löften om att ”inte ge SD inflytande” och släppa fram Kristersson? Mycket bekymmersamt för trovärdigheten? Så vad göra? Det minst dåliga i en urusel situation är sannolikt att trots allt låta V får vara med på ett hörn och gå med på några strykningar och tillägg i överenskommelsen. För att sen skylla på att det parlamentariska läget och ansvaret för landet inte ger dem något annat val.


Och om det trots allt blir extraval då? Ja, V är tillsammans med SD det parti som sannolikt har minst anledning att oroa sig. De borde ha goda möjligheter att locka över vänstersossar med argument om att vänsterflanken måste stärkas sen S nu visat sig beredda att annars göra alltför långtgående eftergifter åt ”Borgarna”. Anklagelser om att ha kastat in Sverige i en ännu djupare politisk kris kommer de säkert att få. Men det kan de nog hantera ganska lätt. Tror att även många även icke-vänsterpartister har full förståelse för att de inte vill släppa igenom ett regeringsförslag som utesluter dem och driver politiken på ett antal områden i rakt motsatt riktning mot V:s önskan.


Dessutom är det inte omöjligt att både MP och L trillar ut i ett extraval. Givet att rött block fortfarande är större än f.d Alliansen är det en mycket bättre situation för V, sett till möjligheten att utöva konkret inflytande på en S-regering i någon form. Visst är det något av ett vågspel – om MP åker ut men inte L kan resultatet bli att Alliansen blir större och kan göra politisk comeback. Men opinionsläget totalt pekar inte dit just nu och f.d Alliansen har trovärdighetsproblem som heter duga. Jag skulle definitivt vara beredd att ta risken med extraval med V-hatt på.


Skulle C/L inför risken av ett extraval med svansen mellan benen krypa tillbaka till M och Kristersson och trycka gul knapp i den fjärde omröstningen som då blir med Kristersson som statsminister så är det heller inte så dåligt för V som man kan tro. Naturligtvis blir den förda politiken då ännu mer mot deras väljare. Men V är ett ytterkantsparti och tjänar precis som SD på att det råder tydliga konfliktlinjer och skarpa motsättningar i det politiska landskapet. Ju mer högerpolitik, desto mer kan V tjäna på att driva en tydlig opposition mot den. Särskilt som S nu har tappat trovärdighet genom att göra flera eftergifter på viktiga områden i överenskommelsen som släpptes i fredags.


Möjligen kan det finnas en oro för att ett extraval ger SD fler mandat. Men vad då? Alla sansade personer inser att det kanske blir några procent till, inte någon egen majoritet eller ens något i närheten därav. Ska V verkligen låta sig bli utkastat i den politiska kylan och förklarade för irrelevanta i de närmaste årens riksdagsarbete bara för att undvika risken att det kommer 10 SD-riksdagsmän till? Nej, knappast.


En M/KD-regering kan också förväntas få stora problem, något som kommit i skymundan av svekdebatter och moraliska brösttoner från mittenpartierna mot SD. Ulf Kristersson idé om att ”frimodigt lägga fram” sina allianspolitiska förslag och hoppas att SD stödjer dem utan att få något tillbaka är en svag strategi minst sagt. Den kan egentligen falla närsomhelst, eller åtminstone senast i nästa budgetomröstning. Det är heller inte omöjligt att extravalet istället kommer genom att SD röstar NEJ på Kristerssons regering i den fjärde omröstningen efter uttalandena om att man inte kommer att ge SD något.


Då slipper dessutom V bära hundhuvudet för att ha utlöst extravalet.


Med allt detta i beaktande kan jag egentligen bara se ett enda skäl för V att inte trycka NEJ på torsdag: Att man trycker på samma knapp som huvudfienden SD. Det är en invändning värd att beakta. Jag är övertygad om att signalerna om att V ska ge upp sitt motstånd mot EU-medlemskap kan spåras till det politiska obehaget man känner över att ha hamnat på samma sida som SD i en stor, politisk fråga. Så detta betyder uppenbarligen en hel del i partikulturen. Men jag tror inte det räcker och man kan argumentera tämligen övertygande för att man kan säga NEJ till ett förslag av flera olika och egentligen helt motstridiga skäl.


Så: Tecknen på himlen pekar mot att krisen inte är över och att Sverige på torsdag tar ett stort steg närmare ett extraval, trots att det är det sista som både en majoritet av partierna och väljarna vill se.

Av Henrik - 21 december 2018 12:22

Normalisering har – åtminstone enligt min upplevelse – seglat upp som lite av ett modebegrepp i den svenska samhällsdebatten de senaste åren. Det är många som oroar sig över att saker ska normaliseras: Allt från Sverigedemokraternas politik till dödsskjutningar i förorten.


Om jag lyckats fatta saken rätt så härstammar uttrycket från den kände, franske filosofen Michel Foucaults (1926-84) begrepp normaliseringsprocess. Med det avsåg han dock främst en delvis annan aspekt, nämligen anpassning till normen. Ett av hans exempel var hur militären har ett stort regelsystem som soldaterna förväntas följa. Som nyinryckt har man kanske liten eller ingen kännedom om det och har till en början svårt att acceptera sådant som att stå i givakt eller putsa skorna varje morgon. Men gradvis, om nödvändigt genom disciplinering, vänjer man sig vid och börjar följa systemets regler. En normaliseringsprocess har då ägt rum. Vilket för övrigt var precis vad jag upplevde under min egen tid i det militära som jag beskrev i bloggen härom året.


Norm och normal hör ihop. Det vi betraktar som normalt, t ex att borsta tänderna på morgonen, ser vi oftast också som en norm: Ett beteende eller en uppförandekod som man bör följa. Men det normala kan också helt enkelt vara en observation av ”hur det är”. De flesta av oss betraktar stölder som något oundvikligt och orkar inte bli upprörda över att vi måste låsa våra hem och våra bilar och ständigt att ha tillsyn över våra saker när vi rör oss utomhus bland andra människor. Förr i världen såg man däremot mycket mer allvarligt på stöld och länge kunde man bli hängd även för rätt obetydliga egendomsbrott. Processen därifrån och till idag skulle man kunna beskriva som att stöld till viss del har normaliserats. Som alla såna processer har den ägt rum på två nivåer: Hos enskilda individer och i samhället som helhet.


I mångt och mycket är normalisering bara ett finare ord för att vänja sig eller anpassa sig till en förändrad omgivning. Det här tror jag är en central insikt. Även om begreppet används i huvudsak i negativa sammanhang så är processen som sådan neutral. Det är varken bra eller dåligt i sig själv att anpassa sig, det är vad man anpassar sig till eller vänjer sig vid som betyder något.


Normaliseringsprocesser pågår hela tiden i oss som individer, men också på samhällsnivån. Där är det som sker ibland resultatet av ett medvetet arbete med att ändra våra attityder. Det som brukar kallas för normkritik kan egentligen lika gärna ses som en normaliseringsprocess i ordets dubbla bemärkelse. De som arbetar med det, även innan begreppet var uppfunnet, försöker dels att förändra våra normer kring exempelvis homosexualitet och dels få oss att sluta se saker som avvikande och därmed onormala – ett ord som i sin negativa laddning avslöjar det positiva som vi oftast tillskriver det vi betraktar som normalt.

 

RFSL-demonstration 1977 - en del av början på normaliseringsprocessen kring sexuella läggningar och könsidentiteter (QX.se)


Bara under de ungefär fyra decennier som mitt minne kan överblicka som någorlunda medveten, tänkande varelse så har det skett flera mycket framgångsrika såna normaliseringsprocesser. Just inställningen till homosexualitet och homosexuella är ett mycket bra exempel på det. Jämförelser mellan attitydundersökningar i början av 1980-talet och 2010-talet visar på stora mycket stora skillnader. För cirka 35 år sen hade den äldre generationen en i huvudsak negativ attityd och endast de som var i 20-årsåldern var övervägande positiva. Nu väger värderingarna över mot det positiva i alla dessa åldersgrupper och i min egen generation syns nästan inga homofoba åsikter i de studier som gjorts. Trots att jag minns att såna kommentarer var vanliga när jag var yngre. Det handlar alltså inte bara om att nya generationer med mer fördomsfri inställning ersätter de gamla, utan många individer har också ändrat sina värderingar med åren.


Liknande normaliseringsprocesser ser vi inom en rad områden, från jämställdhet till inställningen till funktionshinder. Min personliga bild är att det normala i största allmänhet täcker ett mycket bredare spektrum idag i de flesta människors världsbild. Det handlar inte i första hand om att vi blivit mer toleranta mot det avvikande, vi betraktar helt enkelt färre saker som avvikande.


Jag har ibland i samtal tagit min vana att äta mitt bröd utan smör och pålägg som exempel. När jag växte upp blev jag ständigt utsatt för kommentarer om detta från både barn och vuxna, ofta i en ifrågasättande ton. ”Vaarfööör haru inge smööör på mackan???” Det fanns helt enkelt en tydlig norm kring vad en smörgås var och om något gick utanför den väckte det folks misstänksamhet och ibland också löje. Idag höjer ingen på ögonbrynen, jag tror få personer ens tänker på vad deras kollegor och vänner har eller inte har på sin macka till lunchen.


 

norm en gång i tiden


Normalisering verkar från den punkt vi själva befinner oss på, vilket betyder att den kan se olika ut från person till person på ett visst område. Ett bra exempel är närvaron av tiggande romer från det forna Östeuropa i Sverige. För några år sen ökade antalet snabbt på kort tid och utlöste en polariserad debatt där många människor reagerade starkt från olika utgångspunkter. En del kände medlidande och obehag över deras förnedring och fattigdom, andra kände obehag och ilsket avståndstagande: Tiggarna hade inget här att göra. Många i den första gruppen gav pengar. En del ville att vi skulle ge bostad och socialbidrag åt tiggarna, andra att de skulle skickas hem till Rumänien.


Idag är det uppenbart att en normaliseringsprocess har ägt rum som påverkat bägge grupperna. Vi har – på gott och ont – vant oss vid tiggarna. Debatten är inte död, men har avtagit. Till och med på Flashback är varken ilskan eller aktiviteten i tråden om tiggeri som förr. Tiggarna är också färre och det är uppenbart att verksamheten inte ger lika stora intäkter som för några år sen. Många av de människor som gav i början ger inte längre och jag är övertygad om att en del av förklaringen är att den känslomässiga reaktionen inte är lika stark längre. Därför att åsynen av fattiga, tiggande människor blivit en del av vardagen.


 


Att den blir det är inte så konstigt. Vår perception får oss att reagera på avvikelser i vår omgivning. Både för att upptäcka faror och för att upptäcka möjligheter. Föreställ dig några jägare/samlare som går i djungeln på jakt efter mat eller något annat användbart. De söker efter något som bryter mönstret. Ett prassel, ljudet av grenar som knäcks, en speciell sorts växt med flikiga blad. Allt som är som det brukar har vi en stark tendens att sortera bort, tänk bara på hur lite synintryck du faktiskt registrerar när du är i din normala omgivning. Du ser inte tavlan på väggen, bokhyllan eller vardagsrumsmattan fast de faktiskt är i ditt synfält. 


Det handlar också om emotion. Att bearbeta sorg, trauman och överhuvudtaget alla händelser som får oss att må dåligt är också en normaliseringsprocess. Sömnforskaren Matthew Walker skriver i sin bok Sömngåtan – en av årets mest läsvärda fackböcker – om hur den processen verkar vara sammanlänkad med sömn. Forskning visar att personer med bättre och längre sömn bearbetade trauman bättre och fortare. Det tycks vara så att en av sömnens funktioner är att gradvis ladda ur traumatiska minnen deras känslokomponent. Att mista en förälder är för så gott som alla av oss som råkat ut för det en starkt omskakande upplevelse, oavsett vilken relation vi hade. Första tiden kan sorgen och chocken uppta det mesta av vår energi och uppmärksamhet. Efterhand blir sorgen lite lättare att bära och en dag, kanske ett eller ett par år in i framtiden, är det som återstår en saknad som kommer upp till ytan ibland och ett visst vemod. Förlusten av föräldern har, hur krasst det än må låta, blivit normaliserad i vårt psyke. Det är bara vid otillräcklig eller störd bearbetning av traumat, kanske för att man aldrig rett ut sår från uppväxten, som traumat blir kvar. Det är en psykologisk process, men ytterst är den rotad i våra fysiska hjärnfunktioner och de fungerar som de gör till stor del utanför vår kontroll.


Människan har en enorm förmåga att vänja sig även vid det som verkar omöjligt att vänja sig vid. Vi kan leva med sjukdomstillstånd som för en icke drabbad verkar orimligt att de skulle innebära något annat än lidande och sorg. Även i nazisternas läger existerade en slags vardag och fångarna kunde t.o.m känna glädje över den korta ledigheten på söndagen då man kunde hälsa på vänner i en annan barack och kanske till och med spela och sjunga en stund.  


När vi råkar ut för ett trauma eller livsförändring som omkullkastar vår vanliga tillvaro så reagerar de flesta av oss med en önskan om att så fort som möjligt återvända till det ”normala”: Att få ett jobb igen, att sluta vara ledsna för separationen, att bli frisk från den allvarliga sjukdomen. Går det inte försöker vårt psyke ofta med det näst bästa: Att skapa en vardag av den nya situationen. Det är lika lite som normalisering i allmänhet något bra eller dåligt i sig självt. Allt handlar om hur det får oss att handla konkret. Att acceptera att man blivit av med arbetet och se framåt istället för bakåt är bra. Att bygga upp en ny identitet som arbetslös och efter ett tag börja skygga för tanken att gå ut i arbete igen är det sannolikt inte.


Exemplen här handlar om i huvudsak processer hos enskilda individer. Men den normalisering av i grunden negativa företeelser som många är rädda för är något som kan verka både på ett individuellt plan och på ett kollektivt. Om vi t ex vänjer oss vid att unga män regelbundet skjuter ihjäl varandra i gängkonflikter så skulle det kunna leda till att samhället lägger mindre fokus och resurser på de mekanismer som bidrar till att gängen uppstår.


Problemet borde vara uppenbart om du orkat läsa så här långt: Vi kämpar mot naturliga processer som ”vill” få oss att slippa reagera så starkt. Det rör sig också om gradvisa förändringar, både hos oss själva och på samhällsnivån. Det är inte ens säkert längre att en dödsskjutning i Rosengård hamnar bland de översta nyheterna på Aftonbladets och Expressens webbsidor.


Det finns också en annan intressant aspekt av normalisering. Två amerikanska forskare har undersökt vad som styr vad vi betraktar som normalt. (https://www.nytimes.com/2017/01/28/opinion/sunday/the-normalization-trap.html ) De kom fram till en intressant slutsats: Vad vi ser som normalt tenderar att ligga någonstans mitt emellan vad vi ser som det ideala och hur vi uppfattar att verkligheten ser ut. Det här bekräftar till viss del oron för att exempelvis Donald Trumps grova propaganda och lögner ska normaliseras. Det kan vara mycket svårt för oss att upptäcka det: Idealet finns ju kvar och vi reagerar fortfarande på de värsta övertrampen. Men utan att vara medvetna om det har vi flyttat fram gränserna för det acceptabla. I värsta fall kanske vi förändrar vårt eget beteende i negativ riktning.


 

normaliserad? 


Ett annat problem är att vad som är funktionellt på den ena nivån inte nödvändigtvis är det på den andra. De flesta av oss klarar inte av att ta in hur mycket elände som helst. Vi fungerar inte i vardagen om vi ska gå och må dåligt över skjutvapenvåldet, den globala uppvärmningen, rasismen eller hat och hot i sociala medier mer eller mindre konstant. Vi behöver helt enkelt få normalisera det till viss del åtminstone. För att sen – förhoppningsvis – kunna engagera oss i det på ett sätt som skapar mindre negativ energi och oro i oss. Men för samhället är det förstås inte alls bra om de flesta människor bara resignerar inför problemen och istället flyr till trygga världar långt bortom den verkliga.


För den som ändå förmår hålla ett levande och starkt känslodrivet engagemang i en eller flera frågor, som inte vant sig vid klimathotet eller Sverigedemokraterna tänker jag att det är en svår avvägning också. Jag ser i mitt eget sociala flöde människor som kännetecknas av det. Som åtminstone periodvis skriver många inlägg och delar många artiklar om dessa eller något annat ämne. Ofta utan så många reaktioner, trots att många i deras nätverk utan tvivel håller med dem i sak. Hur hantera detta? Hur hantera om man dessutom känner att många har normaliserat hoten så till den grad att de inte ens tar dem på allvar (Eller förnekar dem, men då talar vi om en annan process än normalisering)?


Jag har tyvärr inga färdiga svar på de frågorna. Dock tror jag att man gör bäst i att erkänna normalisering som en naturlig kraft på ont och gott som verkar i människor och inte som något dysfunktionellt som ska bekämpas. Och för sin egen skull välja sina strider. Jag tror t ex inte att normaliseringen av SD kan stoppas, den har redan kommit längre än vad många förstår och kommer att fortsätta. Däremot är nog förutsättningarna för klimatfrågan bättre.


Men de sakerna hör hemma i en helt annan bloggpost. Nu tar bloggen jullov!



Av Henrik - 27 november 2018 23:06

Att Sverige har bostadsbrist kan knappast någon ha missat. Frågan är hur många som har klart för sig hur allvarligt läget är och hur dåligt politikerna i alla partier har hanterat det i en lång rad år. Kanske inte tillräckligt många i varje fall, då borde frågan ha fått betydligt större utrymme i valrörelsen.


Boverket har i sin årliga lägesrapport sammanfattat situationen ungefär så här:


-          243 av Sveriges 290 kommuner har underskott på bostäder. I dessa kommuner bor 93% av vår befolkning.

-          Situationen är ”ansträngd” (myndighetssvenska för svår till hopplös) för grupper som är nya på arbetsmarknaden. Läget hjälps inte av det rekordstora bostadsbyggandet

-          169 kommuner har brist på boenden för personer med funktionsnedsättning och 116 kommuner har underskott på särskilda boendeformer för äldre.

-          I storstadsområdena där ca 25% av Sveriges befolkning bor råder både stor brist på små och större lägenheter, inte minst hyresrätter. Samtliga kommuner har underskott på bostäder.

-          Byggandet har legat högt de senaste åren, men bromsas av faktorer som brist på byggarbetskraft, överklaganden av detaljplaner och svårigheter för privatpersoner att få låna de belopp som krävs.


Det färdigställdes lite drygt 40 000 bostäder i Sverige 2016. Av dem var 11 000 småhus och resten lägenheter, varav ungefär 18 000 var en- och tvårummare. Fördelningen mellan bostads- och hyresrätter var ganska jämn, men i Stockholm och Göteborg dominerar bostadsrätter. Siffrorna låter kanske bra, men under detta år ökade Sveriges befolkning med 125 000 personer. Räknat på att det bor 2,2 personer i snitt per hushåll så behöver man inte vara någon fena på huvudräkning för att se att situationen fortsatte att förvärras. Och så har det sett ut nu i rätt många år.

 

Tyvärr inte lösningen på våra bostadsproblem (foto från Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)


I Stockholm är väntetiden för en hyresrätt i bostadskön idag över 11 år i snitt. I innerstaden handlar det om åtminstone 16 år. För studentbostäder tar det 5 år, hur många som fortfarande efter dessa 5 år verkligen studerar och hur de löser bostadsfrågan innan förtäljer inte statistiken. Hundratusentals människor står i kön och 84 000 räknas som aktiva: De gör minst fem anmälningar till lediga bostäder varje år.


Runt millennieskiftet fanns fortfarande en slags bostadsreserv i form av drygt 100 000 lediga lägenheter runt om i Sverige vid varje givet tillfälle. En sån situation kanske inte är bostadsbolagens dröm, men det underlättar människors behov av att flytta och kommuners behov av att hitta bostäder med kort varsel åt människor som inte klarar det själva. Det som hände under det kommande, dryga decenniet var att denna reserv bit för bit åts upp när befolkningen ökade. Den ökningen skedde till stor del genom flykting- och anhöriginvandring: Många resurssvaga personer som genom kommunplaceringar spreds ut i tomma lägenheter runt om i landet. Nu är resursen borta, vilket också är en av huvudorsakerna till de stora problem kommunerna haft de senaste åren med att ordna bostad åt de kommunplacerade asylinvandrarna och deras anhöriga. Det leder till desperata åtgärder som uppköp av bostadsrätter och t.o.m villor åt större familjer. I över 100 kommuner får flyktingar förtur i bostadsköer som i många fall redan är långa för att kunna uppfylla lagkraven om att ordna bostad. Men många andra bor mer eller mindre provisoriskt: Inneboende hos släktingar och vänner eller i dyra, illegala andrahandsboenden i miljonprogrammen runt om i landet. Enligt en artikel i Expressen vågar inte socialtjänsterna i flera kommuner peta i detta, utan betalar ekonomiskt bistånd ändå. Alternativet är nämligen värre: Om en utredning och koll med bostadsbolaget leder till att familjen vräks kan kommunen tvingas betala ännu större summor för familjens boende, i värsta fall inhysa dem i månader på hotell.


Boverket räknar för närvarande med ett behov om runt 600 000 nya bostäder fram till och med år 2025, inräknat de som byggs i år. De bygger sina analyser på SCB:s prognoser om befolkningsutveckling. De i sin tur säger att Sverige förväntas växa med nästan en miljon invånare till det närmaste decenniet, en ökning som beror av både födelseöverskott och fortsatt hög nettoinvandring. Beräknat byggande kommer inte att täcka behoven.


 

Bilden visar vidden av det växande problemet: Sen åtminstone 2006 har det byggts för få bostäder varje år.


Samtidigt så börjar alltfler tecken på allvarlig obalans märkas på bostadsmarknaden: Trots att hundratusentals är i akut behov av bostad så börjar det bli allt svårare att sälja nybyggda lägenheter, även i storstadsområdena. Intill min arbetsplats, på en centralt belägen tomt i Sundbyberg, uppförs just nu hundratals bostadsrättslägenheter. Inflyttningen startar i mars 2019 och försäljning har pågått i drygt ett år. Ändå visar hemsidan att runt hälften av lägenheterna fortfarande är osålda. I ett stort projekt här i Vällingby med samma tidplan har det gått bättre, kanske delvis beroende på lägre insatser, men drygt 25% av lägenheterna är fortfarande osålda och erbjuds nu för nedsatt pris.


Det här är enskilda exempel, men ändå temperaturmätare på de slutsatser som drogs i en rapport från tankesmedjan Intelligencewatch i fjol. De säger ungefär: Ja, egentligen behöver vi kanske så många bostäder som Boverket säger. Men en stor del av de människor som kommer att komma ut på bostadsmarknaden under perioden kommer inte att ha råd att efterfråga dem. Nästan hela befolkningsökningen kommer nämligen bestå av flyktingar och deras anhöriga. Tittar man på faktisk efterfrågan istället för behov förutser de därför ett överutbud. Vi kommer alltså med stor sannolikhet att befinna oss i en paradoxal situation där bostadsbristen blir allt värre, samtidigt som vår dysfunktionella marknad för ägda bostäder börjar vika på allvar.

 

Rubriker som denna blir nu allt vanligare (ur SVD)


De svenska bostadspriserna har stigit mycket snabbare än de flesta jämförbara marknader, exempelvis Danmarks. Låga räntor, ränteavdrag, avskaffad fastighetsskatt har drivit på utvecklingen tillsammans med den faktiska bristen på bostäder. Överhettningen har också – föga förvånande – drivit på byggkostnaderna. De har ökat med i snitt över 6% om året de senaste två decennierna. Under samma tid har i princip ingen social bostadspolitik drivits av någon som suttit i regering. Man har litat på att ”marknaden” ska lösa bostadsfrågan och glatt sig åt att konsumtionshjulen snurrar i den svenska ekonomin. ”Det går bra nu” som en finansminister uttryckte saken. Men marknaden har inte löst något. Trots de goda tiderna har situationen bara blivit allt värre de senaste dussintalet år:


Boverket konstaterar också att det är minst lika viktigt att befintliga bostäder underhålls och bevaras. Verket varnar för att stora summor kommer att behöva läggas på miljonprogrammet. Det är lätt insett att det blir svårt att lägga hela kostnaden för det på de personer som bor i dessa fastigheter. Nyanlända och andra ekonomiskt svaga grupper klarar inte själva av kostnaderna för nybyggda bostäder, inte ens de som byggts med det investeringsstöd nuvarande regering ändå infört. Boverkets expert uttrycker sig förbluffande rakt på sak:


- Vi har målat in oss i ett hörn. Den svenska, generella bostadspolitiken klarar inte av att lösa problemet.


Man ska inte måla fan på väggen i onödan. Men om du som läser det här inte har en väldigt god förträngningsförmåga så borde det åtminstone mola lite obehagligt i magen vid det här laget.


Bakom alla dessa allmänna ord och siffror finns också de verkliga människorna som drabbas och kommer att drabbas av detta redan stora och växande problem. När vi som har halvvuxna och unga vuxna barn och bor i tillväxtregioner nuförtiden pratar om deras framtid på bostadsmarknaden så blir det ofta en kombination av dov oro och uppgivenhet, blandat med lite galghumor om hur länge de kommer att bo kvar i sina barnrum. Hur i h-e ska de få tag på någon vettig stans att bo? De flesta av oss har inte råd att stötta dem – bortsett från det olämpliga i att unga vuxna inte blir ekonomiskt självständiga – med kontantinsatsen ens till någon lite etta i ytterförort. Och då är vi ändå priviligierade. Hur det är och kommer att bli ute i utanförskapsområdena vågar jag knappt tänka på. Expressen skriver om hur kriminella organiserar svartuthyrning, folkbokföringsadresser köps och säljs. Nyanlända luras in i kontrakt med ockerhyror som de sen tvingas jobba svart åt ”hyresvärden” för att klara av. Trångboddheten blir allt mer akut. I området Tjärna Ängar i Borlänge bor drygt 3000 människor. Officiellt. Vissa uppskattningar pekar mot att det verkliga antalet kan vara runt 10 000. De sociala problem som redan finns där och i alla andra liknande områden runt i landet kan förväntas förvärras av det.

 

Rinkeby - ett av Sveriges mest kända miljonprograms- och utanförskapsområden. 


Du kanske tycker att jag kopplar ihop bostadsfrågan och invandringen onödigt mycket? Det får du tycka, men sanningen är att dessa två frågor hänger ihop så intimt och påverkar varandra så mycket att det blir helt verklighetsfrämmande att försöka diskutera som om de vore oberoende. Det är naturligtvis inte invandrarnas fel att det ser ut som det gör. Det är politikernas. Situationen vi befinner oss i är ingen överraskning. De har vetat i många år att befolkningen ökar och att en stor del av ökningen består av människor med svag social och ekonomisk ställning. De har gjort mycket lite för att hantera den frågan. Framför allt har de inte sett till att det byggs tillräckligt med bostäder åt oss alla. Det drabbar nu alla: Unga svenskar oavsett etnisk bakgrund som ska ut i ett självständigt vuxenliv. Människor med sämre ekonomiska förutsättningar där personer som invandrat under 2000-talet från tredje världen utgör en stor andel. Människor som behöver flytta till ett arbete på annan ort. Par som behöver separera. Funktionshindrade som behöver få en egen bostad. Äldre som är i behov av vård- och omsorgsboenden.


Det finns ingen anledning att lyfta fram eller bak något parti eller block här. Alla har varit i princip lika dåliga. Jag kan känna att den underlåtenhet och passivitet de visat i frågan nästan är brottslig.


Att det inte hörs mer i medierna beror sannolikt på att den köpstarka medelklassen som är den som mest hörs där än så länge varit ganska förskonad. Vi har tvärtom kunnat njuta av lång högkonjunktur och en köpfest utan motstycke i Sveriges historia, inklusive dyra villor och lägenheter till nästan nollränta. Men vi kommer med all sannolikhet att drabbas vi också under de kommande åren på olika vis, oavsett om politikerna till slut ändå tar itu på allvar med den eller fortsätter att i stor utsträckning stoppa huvudet i sanden. I den stora lågkonjunkturen 1991 och framåt var kraschen på fastighetsmarknaden fundamentet i de olyckor och problem som drabbade oss då. Det finns tyvärr god anledning att befara att våra bostäder kommer att utgöra vårt kanske största sociala och ekonomiska problem under åren som kommer.

Av Henrik - 30 oktober 2018 07:15

En gång var det den 30 oktober 1918. I Europa pågår ännu det stora kriget som har kostat 9 miljoner soldater deras liv och gjort mängder av andra fysiskt och psykiskt invalidiserade för livet. I Sverige har vi skonats från krigets fasor, men också vårt land har sina bekymmer. Krigstiden har skapat brist på det mesta, inte minst förstås sådant vi brukar importera. Det är ont om mat, särskilt i städerna, och året innan har det till och med varit hungerkravaller på flera ställen i landet. Politiskt är det en orolig tid med stora motsättningar.  Socialdemokratin har splittrats i en revolutionär gren och en som vill fortsätta kampen på demokratisk väg. I grannlandet Finland har ett inbördeskrig rasat med många dödsoffer och mycket lidande som följd. Bland konservativa och liberaler är man rädd att samma sak ska hända här och ropar på åtgärder från samhällets sida. Tonen är många gånger hård och många är lidelsefullt övertygade om att den andra sidan är omoralisk och ondskefull. Låter det bekant?

 

Människor köar för ransonerad potatis. Stockholm 1917 (Denna och övriga bilder utom annonserna ur Stockholmskällan.se)


Denna höst har också Spanska sjukan slagit till i landet. Sjukhusens salar fylls av patienter, påfallande många av dem unga vuxna. För de flesta drabbade blir symptomen inte värre än en vanlig, kraftig influensa. Men för en hel del blir det mycket värre och viruset går ner i lungorna, ofta med katastrofala följder. Flera tiotusen människor dör denna höst och vinter. Läkarna står frågande till varför just unga och till synes friska och starka vuxna drabbas så hårt. Först många år senare ska deras efterföljare kunna svara på frågan. Viruset utlöser hos vissa personer med starkt immunförsvar en motreaktion som blir för kraftig och till slut leder till döden.

 

Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. Foto från 1918. Sjukhuset låg på Kungsholmen och var i bruk till 1970. Det revs för att ge plats åt det nya Kronobergshäktet


Trots krig, matbrist och epidemier pågår ändå vardagslivet nästan som vanligt, vilket det ju oftast på något märkligt vis brukar göra. De vuxna går till sina arbeten eller sköter olika sysslor i hem som fortfarande saknar nästan alla de bekvämligheter vi idag betraktar som självklara. Barnen går om de blivit tillräckligt stora till sina skolor: Stora, dystra ruvande byggnader med puts- eller tegelfasader om de bor i någon av de större städerna. Mindre skolhus i trä med ett eller ett par, tre klassrum om de tillhör de många som fortfarande växer upp ute på landsbygden. Och de gamla då? De är långt ifrån så många som idag, medellivslängden är bara knappa 60 år. För de som ändå uppnått en hög ålder har ett betydelsefullt beslut fattats i riksdagen detta år 1918: Fattigstugorna ska avskaffas och kommunerna åläggs att ordna ordentliga äldreboenden. Sedan några år tillbaka betalas också en liten, men ändå inte helt obetydlig folkpension ut till alla över 67 år.


Vi ställer in kikarsiktet mot vår huvudstad: Den 30 oktober 1918 är en onsdag. Den bjuder på rätt varmt väder för årstiden, redan klockan åtta på morgonen är det åtta grader. Himlen är mulen och det blåser en svag sydsydvästlig vind. Än behöver inte stockholmarna ta fram de tjockaste vinterplaggen, de som nu verkligen har ordentliga såna.


Stockholms stad är fortfarande i stort sett liktydigt med staden inom tullarna. Här bor nu ungefär 400 000 människor. Det senaste halvseklet har staden tredubblat sin befolkning. Resultatet: En stor bostadsbrist och trångboddhet. Ändå bygger man nytt hela tiden. Tidigare obebyggda delar av malmarna exploateras. De små närmast lantliga utkanterna håller på att försvinna. Elektrifieringen har gått med rasande fart sen sekelskiftet och även vattenledningsnätet börjar bli riktigt bra utbyggt. Men förutom de mer välbärgade måste de flesta hålla tillgodo med torrdass ute på gården.

 

En s.k budare hämtar latrintunna någonstans i Stockholm runt 1910


På gatorna rullar elektriska spårvagnar, de billigaste biljetterna för en enkel resa kostar 12 öre. De får fortfarande trängas med många hästskjutsar, men också bilarna börjar bli fler. Cyklarna som ett par decennier senare ska dominera som transportmedel till och från jobbet har inte blivit ett så stort inslag i trafik än. Desto fler människor rör sig till fots, kors och tvärs över gator och torg. Det är oftast inte så svårt att se vilken social klass de tillhör: Kuskar, grovarbetare, snickare och verkstadsarbetare i sina ofta grova arbetskläder och skärmmössa på huvudet. Herrar som arbetar på banker och kontor i kostymer med stärkkrage och hatt. Kvinnor bär kjol eller klänning, men det är stor skillnad kvalitet och snitt mellan en fabriksarbeterska och hustrun till en förmögen köpman. Fast på helgen klär sig även jobbarna ofta ”söndagsfina”, även om de också då får hålla till godo med enklare och billigare tyger i sina kostymer och finklänningar.

 

Arbeterskor på LM Ericsons fabrik. 1910-tal

 

    

Trafikvyer tidigt 20-tal: Slussen (överst) respektive Gustaf Adolfs torg


De flesta arbetar inom industrin och olika serviceyrken, långt från dagens tjänstemannadominerade huvudstad. Springpojkar och bud levererar varor och går ärenden kors och tvärs över staden Mängder av småbutiker ligger längs alla affärsgator, var och en i stort sett specialiserad på en liten nisch av varor. Där är slaktarens bod, där ligger hattaffären, där butiken för mejerivaror, skräddaren som syr herrskjortor och kostymer, där speceriaffären. Över allt beställer man över disk, det första snabbköpet i Stockholm ligger mer än tjugo år framåt i tiden. Fast NK har öppnat sitt stora varuhus på Hamngatan för tre år sen, även om en stor del av invånarna knappast har råd att handla där.


 

Butiker på Drottninggatan. 1919 eller tidigare.


Vad skriver tidningarna om denna onsdag? Det är förstås mycket utrikesnyheter. Österrike vädjar om fred hos fiendeländerna. I Budapest pågår blodiga gatustrider. Det pågår en rad kontakter åt olika håll för att äntligen få slut på kriget.


Inrikes rapporterar Svenska Dagbladet om över 550 döda i spanska sjukan i Stockholm de senaste veckorna.  Armén höjer kafferansonen för soldaterna som kompensation för minskad tilldelning av mjölk. Ett företag anklagas av kunder för att ha närmast skaffat sig monopol på försäljningen av ullgarn i landet och utnyttja det på olika sätt.


I Vasastan är våningar till salu i ett modernt hus. En tvåa med kök kostar 24 360 kronor, varav en tredjedel ska betalas kontant. Ett ”bättre damrum” på Holländaregatan, väl möblerat, hyrs ut för 65 kronor per månad. Ett mindre industriföretag söker en kontorist som behärskar modern bokföring, maskinskrivning och korrespondens m.m På Sunnerdahls hemskola kan en yrkeslärarinna i klädsömnad få arbete med 1 000 kronor i årslön och fri kost och logi. En ung dam, ensamstående, önskar bekantskap med en distingerad gentleman i ålder 40-50 år för sällskap och tankeutbyte under långa vinterkvällar. Även äktenskap står det inom parentes. Luth&Roséns Elektriska AB säljer 3-fasmotorer. På Vasateatern spelas ”Jag gifta mig – aldrig” av Ernst Fastbom.


 

Annonser ur Svenska Dagbladet den 30 oktober 1918


Det är livet som pågår helt enkelt, i stort som smått. I ett nu som är lika verkligt för 1918 års människor som vårt nu är för oss, hundra år senare, trots att de varken har datorer, mobiltelefoner, TV-apparater eller ens en radio. Trots att ingen hört talas om ord  och företeelser som gym, latte, rasifiering, mikrobryggerier, selfie eller curlingföräldrar.  Lika lite som vi har de någon verklig känsla för att det skulle kunna vara på något annat sätt, att allt som är deras nu en gång, om hundra år, kommer att vara borta och mer eller mindre bortglömt. Eller att när det lyfts upp ur historiens dammiga arkiv så kommer människor från sitt helt annorlunda perspektiv se på det med förundran och utan att egentligen förstå vad det verkligen innebar att leva och verka när då var nu. 



  Filmklipp från en demonstration på den ännu inte helt färdigställda Kungsgatan 1917

Post scriptum:

Idag finns bara lite drygt 2 000 personer kvar i livet av de nästan 6 miljoner människor som levde i Sverige då, den 30 oktober 1918. Ungefär 270 av dem bor i Stockholm. De allra äldsta gick i de första klasserna i småskolan den gången för hundra år sen. Kanske fick någon av dem någon gång, mellan tragglandet i rättstavning, svensk geografi och psalmverser i uppgift att skriva en uppsats om hur Sverige skulle se ut om hundra år. Jag undrar vad de skrev och föreställde sig i så fall...

Av Henrik - 11 oktober 2018 23:48

Idén har blivit en riktig framgång: En app som förmedlar kontakt mellan människor som vill bli av med saker och personer som mot ersättning kan tänka sig att frakta bort dem. Den heter TipTapp och startades för ganska precis tre år sen i Stockholm. Det funkar sså att den som vill ha något bortfraktat lägger in en gratis annons, meddelar var grejerna finns att hämta och vilken ersättning som betalas. En hämtare svarar, ett avtal träffas. När tjänsten är utförd betalar kunden till utföraren via en betalningsmodul i appen. TipTapp tar 10% i provision, där har du affärsmodellen. Flera riskkapitalister har investerat i appen och företaget bakom och en expansion till fler storstäder i Europa planeras, för långsiktig lönsamhet krävs tydligen större volymer. Då har ändå tjänsten vuxit lavinartat sen starten, upp emot 150 000 nedladdningar har gjorts av appen.


En stor del av de affärer som görs upp handlar om att få sopor slängda. Kanske tunga saker man inte orkar bära själv. Kanske stora saker man inte har en tillräckligt stor bil för att frakta. Eller bara saker som man själv inte har tid eller lust att köra till tippen själv. Att man fokuserar på just storstäder är för att en större andel människor inte har egen bil där.

 

Från företagets egen hemsida


Tjänsten har som sagt blivit en framgång, men nu har den stött på problem. I veckan gick nämligen Miljöförvaltningen i Stockholms stad och meddelade att den ”sopförmedling” som verkar vara appens huvudverksamhet strider mot reglerna om kommunalt avfallsmonopol i Miljöbalken. Om jag fattat saken rätt så får du som privatperson eller företagare bara lämna in dina egna sopor och avfall. All hämtning, distribution och annan hantering har kommunen ensamrätt på. Den kan förstås upphandla tjänster, vilket ju också sker i stor utsträckning, men ingen aktör har rätt att på eget bevåg hämta avfall mot ekonomisk ersättning och köra det till kommunala återvinningsstationer.  Kommunen planerar att ta fram en egen tjänst för avfallshämtning av den här typen, via sina entreprenörer. Möjligheten finns redan idag, men det är krångligt att ta reda på hur det går till. Priset är också högre. Vi ska återkomma till det.


Beslutet är överklagat och i väntan på avgörande i domstol rullar tjänsten vidare. Männen bakom den är naturligtvis besvikna, både på Stockholms stads agerande och en lagstiftning de menar är föråldrad.


Att Miljöförvaltningen agerat verkar ha utlösts av att personal på återvinningsstationerna lagt märke till ett mönster: Ungefär 25-30 personer kom med mängder av skräp och avfall många gånger om dagen. Det är knappast särskilt förvånande att det blivit så. Även om appen säger sig vara en del av den s.k delningsekonomin. Att vi byter varor och tjänster med varandra med hjälp av den nya tekniken innebär naturligtvis inte att den inte kan utnyttjas för att tjäna pengar mer yrkesmässigt. Visserligen får inte företag koppla upp sig, men här verkar det snarare röra sig om personer som drivit en slags, tja ska vi kalla det inofficiell näringsverksamhet. Breakit.se har pratat med en av de personer som kört i större skala och han medger att han inte betalat någon skatt eller sociala avgifter. Ersättningen är alldeles för dålig för att det skulle bli någon lönsamhet i så fall menar han.


För några år sen hade vi under en tid en liknande situation med bolaget Uber Pop som själva sade sig erbjuda en samåkningstjänst. Olaglig taxiverksamhet menade flera myndigheter. I maj 2016 meddelade bolaget att man lade ner tjänsten i Sverige. Även här rörde det sig uppenbart i många fall inte om enstaka samåkningsavtal, utan om personer som tog körningar som sin huvudsakliga eller enda sysselsättning och levde på inkomsterna från den. Flera förare har dömts i tingsrätten och både förarna själva och Uber har eftertaxerats av Skatteverket.


Skatteverkets egen expert på delningsekonomi medger att det är svårt att avgöra hur våra befintliga regelverk ska tolkas i de situationer som uppstår i delningsekonomin och appar som TipTapp. Svårigheten ligger dock främst i frågan om vem det är som är skyldig att betala in skatter och avgifter på de ekonomiska transaktioner som uppstår, inte i om det rör sig om en transaktion som skatt ska betalas på.


Det är rentav så att du som utnyttjar TipTapp själv kan bli skyldig att betala skatt och avgifter för den du anlitar under vissa förhållanden.


Det är här någonstans det börjar bli knepigt tycker jag. Även om jag långt ifrån hängt med i de här frågorna så inser jag det värde som ligger i tjänster som TipTapp. Både för enskilda människor och kanske också för samhället. Att byta istället för att köpa nytt är bra för miljön (kanske inte för en tillväxtbaserad ekonomi, men det är en annan fråga). Att jag tar även ditt skräp med mig när jag ändå ska till tippen är också bra för miljön. Att vi samåker till jobbet likaså.


Frågan är bara var gränsen ska dras mellan vad som är tjänster och gentjänster och vad som är näringsverksamhet eller arbete på uppdrag åt någon.


Om man hårdrar våra skattelagar så är vi egentligen, med ett antal preciserade undantag, skyldiga att skatta för de flesta ekonomiska transaktioner som utförs mellan personer. Vi betalar moms, vi betalar skatt på vinsten av en husförsäljning, vi betalar lön till någon som arbetat åt oss, företagaren betalar skatt på överskottet av sin affärsverksamhet. Det är så vi finansierar vår välfärd och så länge vi vill ha kvar den åtminstone på dagens nivå och i huvudsak just finansierad gemensamt så är det så här vi måste fortsätta att finansiera den. Det är ren matematik, varken politik eller ideologi.


Varför vissa transaktioner som utförs exakt av de här skälen och på i grunden samma premisser som annan närings- eller uppdragsverksamhet på något mystiskt vis skulle vara skattefria bara för att de är en del av delningsekonomin och uppstår genom överenskommelser som träffas i en flashig app istället för genom en vanlig beställning har jag väldigt svårt att förstå.


Samtidigt är det uppenbart att det finns och ska finnas en gräns någonstans. De flesta av oss är förmodligen överens om att den gränsen går åtminstone en liten bit bortom den officiella gränsen för när man formellt måste deklarera, lämna kontrolluppgifter etc. Fjortonåringen som går ut med grannens hund tre gånger i veckan, nittonåringen som kör skräp i sin gamla Volvo några gånger i månaden och drar in nån tusenlapp totalt. Jag tror dessutom att de flesta nationalekonomer är överens om att det är nödvändigt med en sån här ”informell ekonomi” även i ett utvecklat samhälle.


Att acceptera att de här systemen används på ett mer organiserat vis är däremot något helt annat. Vill vi verkligen att det ska vara okej att en person försörjer sig helt eller till stor del på att köra skräp hela dagarna utan att skatta på vad den tjänar? I mina ögon är det näringsverksamhet precis som vilken annan som helst. Godtar vi att det ska råda något mystiskt undantag här så godtar vi också att företag som vill gepå schyssta villkor med lön som ger rätt till pension och sjukersättning åt de anställda och ordentliga försäkringar (det här är dessutom en verksamhet där skador och olyckor definitivt kan inträffa) inte har en chans att konkurrera. Vi godtar också att de personer de gäller hamnar utanför de vanliga trygghetssystemen.


Ett argument jag ser nämnas är att de som hoppar på den här typen av tjänster och försöker leva på dem är personer som har svårt att få ett vanligt jobb. Det kan säkert stämma. Men blir det mer rätt? Det är lite samma typ av fråga som om vi passivt ska acceptera svartarbete bara för att det ger en chans för ”papperslösa” att kunna leva i Sverige.

I grunden är det faktiskt en moralisk fråga tycker jag, inte på något avgörande sätt skild från att anlita polska byggjobbare för 100 spänn i timmen till altanbygget eller klippa sig för 125 kronor. Du vet innerst inne att om den du köper tjänsten av ska få någorlunda schyssta villkor och en trygghet som åtminstone påminner om din egen så måste du betala mer pengar. Fast det är onekligen en skillnad om du har anledning att tro att han eller hon som hämtar skräpet eller skjutsar dig någonstans faktiskt bara gör det som en tillfällig extragrej.


Man kan naturligtvis inte heller stänga tjänster av den här typen enbart med argumentet att de missbrukas. Tyvärr är det så att alla typer av nättjänster som på något vis förmedlar kontakter mellan människor missbrukas. Blocket används av hälare och småtjuvar som försöker få avsättning för sitt stöldgods. Kontaktsajter där människor vill träffa en seriös partner får också in otrogna lögnare som är ute efter lite omväxling mot det småtrista förhållandet hemma, eller rena sol-och-vårare av bägge kön som söker efter någon ensam, kärlekstörstande människa att mjölka på så mycket pengar som det går. Till och med sociala medier och debattforum missbrukas av folk för att sprida propaganda och lögner. Men hur gör man då för att bekämpa oönskade effekter av våra nya ekonomiska plattformar av den typ som jag gett exempel på här? Var ska gränsen dras mellan vad som är okej och inte? Hur stävjas missbruk, hur undviker vi att tjänsterna bidrar till att utnyttja redan utsatta människor?


Det är något som både samhället och vi som privatpersoner har anledning att fundera mer på under de kommande åren. För det lär komma fler tjänster som Uber Pop och TipTapp, var så säker!

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se