jonesiskt

Senaste inläggen

Av Henrik - Onsdag 26 maj 18:20

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, eller mellan det federala USA och delstaterna. En dag föddes tanken att sammanfatta det på en övergripande nivå i en bloggpost. Det krävde förstås mer research och faktakontroll i ett antal timmar. Resultatet följer här. Du som läser känner säkert till en hel del redan. Men kanske fyller det igen en del luckor du kan ha nytta av när du följer vad som händer i det stora landet i väster. 

 

Här hittar du allt från vilken makt presidenten egentligen har och hur valsystemet till kongressen funkar till övergripande fakta om skatter och de sociala välfärdssystemen. Och så lite smått och gott på slutet.

 

Hittar du något faktafel: Kontakta gärna mig så jag kan rätta till det. 

 

Ett förbund av stater

Precis som namnet antyder är USA en federation. Det är också därför den gemensamma nivån kallas för den federala. De femtio delstaterna har en mycket högre grad av självstyre än exempelvis Sveriges län. Ett kanske banalt exempel är att alla har sina egna hastighetsgränser vid bilkörning. Ja, alla har faktiskt sin helt egen lagstiftning och till med egen författning. Dock måste alla följa USA:s konstitution från 1789 och dess olika tillägg. Mer om det under avsnittet om rättssystemet. Delstaterna har också sina egna valda parlament och motsvarigheten till regeringar under en guvernör.


Delstaterna är i sin tur uppdelade i countyn som motsvarar våra kommuner. Deras ansvar och befogenheter varierar mycket mellan de olika delstaterna. Typiska uppgifter är rättsväsende med lokala domstolar, poliser och åklagare, vägar och annan infrastruktur, skolor och hälso- och sjukvård.


Det politiska systemet

USA:s politiska system bygger i grunden på den franske filosofen Montesquieus idéer om hur makten över ett land skulle delas upp mellan i tre separata grenar: Den verkställande, den lagstiftande och den dömande. Presidenten och hens regering representerar den verkställande, Kongressen den lagstiftande och domstolsväsendet den dömande. En liknande uppdelning hittar man också i delstaterna. En bärande tanke är att de tre grenarna ska vara jämnstarka, så att inte någon kan dominera en annan. Därför är maktdelningen mer än bara ord på papper: Systemet är uppbyggt så att alla parter har tämligen klart definierade ansvarsområden som gör det svårare för någon enskild part att tillskansa sig så stor makt att den kan missbrukas för personliga eller politiska syften som inte gagnar landet.


Över allting svävar USA:s konstitution. Ursprungsdokumentet från 1789 har genom åren kompletterats med 27 författningstillägg (amendments) som har den största praktiska och juridiska betydelsen idag. Konstitutionen föreskriver egentligen allt av större betydelse för hur republiken USA ska styras och hur de demokratiska och juridiska processerna ska fungera.


 

Första sidan (av fyra totalt) av USA:s konstitution från år 1789 (bild från Sandra Day O'Connor Institute)

 

Presidenten


USA:s president har omfattande maktbefogenheter jämfört med de flesta andra statschefer i demokratiska länder. Dock kanske inte fullt så stora som många i Sverige tror. Numera kan han eller hon bara sitta två mandatperioder, detta slås fast i det 22:a författningstillägget från år 1951.


Presidenten utses i allmänna val, men röstas formellt fram av elektorer som speglar majoriteten i respektive delstat. Antalet elektorer styrs av delstatens folkmängd. Enkelt uttryckt väljer i praktiken varje delstat vem man vill ha som president och det är summan av de valen som avgör vem som vinner, inte rösterna totalt i hela USA. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan gå till denna bloggpost: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2016/11/11/11385424-presidentvalsmatte-eller-vem-vann-egentligen/


Presidentens makt har ökat över tid, i takt med att den federala maktapparaten och de frågor som avgörs på den nivån har vuxit sig allt större och fler.


Konstitutionen slår fast att presidenten har makten att godkänna eller lämna in veto mot lagar som röstats igenom i kongressen. Presidenten kan utfärda direkt styrande order och direktiv för olika delar av den federala verksamheten på departement och myndigheter. De får då samma rättsliga ställning som om de vore lag. Han eller hon kan också utfärda olika typer av benådningar. Presidenten har en vidsträckt rätt att utse personer till olika statliga befattningar. Utnämningar av domare måste dock godkännas av senaten.


Den verkligt stora makten för presidenten ligger dock på det utrikespolitiska området. Presidenten är som statschef ansvarig för USA:s relationer med andra länder, alltså helt enkelt den utrikespolitik USA bedriver. Han eller hon kan ingå olika typer av internationella avtal, men dessa måste i vissa men inte alla fall godkännas av två tredjedelar av senatens ledamöter. Presidenten utser också personligen ambassadörer och flera andra diplomatiska poster.


Presidenten är vidare befälhavare över landets väpnade styrkor. Hen kan besluta om olika typer av militära insatser, även omfattande. Däremot kan bara de folkvalda ledamöterna i kongressen officiellt förklara krig. Med tanke på de militära resurser, inklusive kärnvapen, som USA förfogar över är det knappast orimligt att säga att presidentämbetet ger en makt som inte någon annan position eller person i någon av världens demokratiska länder ens är i närheten av.


Presidentens makt i inrikespolitiska frågor beskärs av delstaternas omfattande självstyre. Åtgärder som ses som försök att gå förbi det kan väcka ont blod även bland partikamrater. George HW Bush försökte intervenera i Texas 2007 i ett fall som gällde en dödsdömd man med mexikanskt medborgarskap och få till ett uppskov med avrättningen. Mannen hade inte erbjudits att kontakta Mexikos konsulat för att begära rättslig hjälp där, något som bröt mot en konvention från 1963 som USA undertecknat. Bush fick ett mycket syrligt svar från styrande republikaner i den stat han själv varit guvernör i och i den rollen undertecknat över 150 order om avrättning. Innebörden var ungefär ”Sköt du dina angelägenheter så sköter vi våra, Texas är inte bundet av era överenskommelser i Washington med FN” Och därvid blev det efter att Högsta domstolen kom fram till att delstaten hade rätt. Så alla aspekter av ett internationellt avtal är alltså inte automatiskt tillämpliga även i delstaternas rättsskipning.


 
Joe Biden - USA:s fyrtiosjätte president (officiell pressbild, Vita Huset)


Kongressen och valsystemet


Kongressen (U.S Congress) är det officiella namnet på USA:s federala parlament. Det är ett tvåkammarsystem, uppdelat i senaten och representanthuset (House of representatives eller bara House). Kongressen sammanträder i sessioner om två år och varje session avslutas med nya val. Den kan inte upplösas genom nyval, varken av presidenten eller någon annan. Bägge kamrarna kräver amerikanskt medborgarskap, men till skillnad från presidenten behöver inte en ledamot vara född i landet.


Alla ledamöter i kongressen väljs i sina egna delstater i majoritetsval. Först måste de dock nomineras av sitt parti, vilket i regel sker genom primärval. Alltså precis som när presidentkandidater utses. Även oberoende kandidater kan ställa upp, men när en sån person någon gång lyckas vinna sin valkrets så brukar de ha en mer eller mindre stark anknytning till antingen Demokraterna eller Republikanerna. Här kan också påpekas att varken Dem eller Rep är partiorganisationer i en svensk bemärkelse med partiledare och medlemmar som betalar avgifter till en central partiorganisation. De är av tradition mer löst sammansatta intressegemenskaper, vilket också innebär att pressen att stödja det egna partiets förslag i varje omröstning är mindre än i Sveriges riksdag.


Kongressens stiftar och godkänner ny lagstiftning. Dess ledamöter kallas ofta ”lawmakers” i dagligt tal, men officiella benämningar är ”senator”, respektive ”representative”, alternativt ”congress(wo)man”. Lagförslaget måste få majoritet i bägge kamrarna. Presidenten har dock som nämnts möjlighet att lägga in veto mot lagförslag. Vetot måste gälla hela förslaget, så presidenten kan inte använda det för att göra justeringar enligt sina egna åsikter. Presidentens veto kan upphävas om två tredjedelar av ledamöterna i både senaten och representanthuset röstar för det. Utifrån hur majoriteterna sett ut historiskt sker det förstås väldigt sällan. Men både Obama och Trump fick under sin ämbetsperiod varsitt veto nedröstat.


Kongressen har totalt 535 ledamöter.


Senaten


Senaten har exakt etthundra ledamöter, två för varje delstat. Senatorerna väljs på sex år, men mandatperioderna är utspridda så att ungefär en tredjedel av dem väljs om vid varje ordinarie valtillfälle.


Vicepresidenten i USA, för närvarande Kamala Harris, är också ordförande i senaten, men har normalt inte rösträtt. Däremot har hon, vilket är oerhört betydelsefullt i denna session av kongressen, utslagsröst i händelse av att en omröstning slutar 50-50. Eftersom det råkar vara exakt fördelningen mellan senatorer som är republikaner respektive demokrater så kan man utgå från att det kommer att ske i ett antal omröstningar.


Senaten ska godkänna internationella fördrag och avtal som USA ansluter sig till. De ska också godkänna utnämningar av ministrar, domare i Högsta domstolen, ambassadörer och ett antal andra befattningshavare. Den genomför också eventuella riksrätter mot presidenten, vicepresidenten eller annan person med ledande befattning i den federala administrationen. Vissa beslut i senaten kräver två tredjedels majoritet, vilket var orsaken till att riksrättsåtalet mot Donald Trump efter den 6 januari ogillades trots att fler än hälften av senatorerna röstade för att fälla honom.


Representanthuset

Representanthuset (RH) har 435 platser, där varje ledamot representerar en delstat. Till skillnad från senaten görs fördelningen av platser mellan delstaterna efter folkmängd. Justering sker normalt vart tionde år, efter en officiell folkräkning. Varje delstat är garanterad minst en plats.


En viktig funktion i RH förutom att rösta om lagförslag är att de initierar alla förslag som innebär att skatter, avgifter, tullar och andra federala finansieringssystem höjs eller att nya tillkommer. I övrigt har dock inte RH samma maktbefogenheter som senaten. De röstar igenom om någon ska ställas inför riksrätt i senaten (enkel majoritet räcker). Dessutom ger konstitutionen dem den udda makten att välja president om två kandidater skulle vinna exakt lika många elektorsröster. Mycket av det faktiska arbetet bedrivs i kommittéer med ansvar för olika politikområden, ungefär som utskotten i Riksdagen och där ledamöterna utses från respektive parti.


Ledamöterna i RH väljs på endast två år, vilket innebär att alla platser står på spel även vid mellanårsvalen (se vidare nedan). Fler än hälften av delstaterna har en majoritet republikanska kongressledamöter. Men då Demokraterna är starkare i flera av de folkrikaste staterna så har de en liten, men säker majoritet just nu.


Det parti som har majoritet utser en talman (speaker of the house) som är ordförande då RH sammanträder. För närvarande är Demokraternas Nancy Pelosi. Det största partiet garanteras också majoritet av platserna i de olika kommittéerna.


Kongressens officiella symbol/sigill

 

Mellanårsval


Midterm elections syftar på de val som äger rum halvvägs in i den sittande presidentens mandatperiod. För ledamöterna i representanthuset gäller i grunden samma villkor som när det också är presidentval: Deras platser sätts på spel varje gång det är val och de måste först besegra eventuella utmanare i det egna partiet i primärval och därefter få flest röster i sin valkrets. Den senator som väljs i samband med ett presidentval kommer att få kandidera för omval igen vid ett mellanårsval och vice versa.


Mellanårsvalen är ändå mycket viktiga. Historiskt har det ofta blivit så att det parti som har presidentposten och då inte sällan även fått majoritet i bägge kamrarna tenderar att förlora den i en kammare vid nästa mellanårsval. Eller i värsta fall bägge. Det hände både under Bill Clinton (1994) och George H.W Bush (2006). Under Barack Obama förlorade Demokraterna först Representanthuset 2010 och därefter år 2014 även Senaten.


Ett parti som har majoritet i bägge kamrarna och presidentposten kan i stora stycken ”tuta och köra”. Men det räcker med att förlora en kammare för att det ska bli problem. Lagförslagen ska ju godkännas i både senaten och representanthuset. En president som har en eller bägge kamrarna emot sig kan få mycket svårt att uträtta större saker, framför allt på den inrikespolitiska arenan. Det var det öde som drabbade Barack Obama, som också fick uppleva en rad politiska nederlag under sin andra mandatperiod. 


Det är också av det här skälet som Republikanernas främsta fokus just nu är valen i november 2022, inte nästa presidentval. Och varför Joe Biden och Demokraterna har så bråttom med beslut och lagförslag inom olika områden. Bägge vet att ställningen är extremt jämn, både i mandat och i de ”swing states” och valdistrikt där striden i praktiken avgörs. Faktiskt var det också så att Demokraterna trots framgångarna i presidentvalet och senaten backade i representanthuset. 


För långsiktighet eller helt enkelt för att lösa de svåra politiska lägen som kan uppstå när det är olika majoriteter i Senaten och Representanthuset söker båda partierna ibland kompromisslösningar, precis som i andra parlament. Termen för detta är bipartisan, medan beslut som ett parti utnyttjar sin majoritet i kamrarna för att få igenom utan det andra partiets samtycke är partisan.


Rättssystemet


I USA finns ett system med delstatliga domstolar på flera nivåer och ett federalt med liknande uppbyggnad. Merparten av alla brottmål och civilmål behandlas i det delstatliga domstolarna. De federala domstolarna hanterar civilmål mellan parter från olika delstater och brott som antingen begåtts på en plats som är federal egendom eller definieras som ett federalt brott av andra skäl. Ett exempel är den berömda lag som stiftades efter att flygaresset Charles Lindberghs och hans frus baby kidnappades och som gör det till ett federalt brott att föra ett offer för kidnappning över en delstatsgräns eller utomlands. I detalj är dock systemet ännu mer komplicerat och svårgenomträngligt. Överklaganden av domar och utslag i de statliga domstolarna kan därför också göras i de federala i vissa fall.


Överst i hierarkin finns USA:s högsta domstol, Supreme Court of the United States (ofta refererad med akronymen SCOTUS) med dess nio på livstid valda domare. SCOTUS är dels högsta instans för federala rättsfall, dels författningsdomstol med makt att med omedelbar verkan ogiltigförklara federal eller delstatlig lagstiftning för att den strider mot USA:s konstitution. Det sker vanligen genom att enskilda fall tas upp och att domslutet prövas mot konstitutionen. Domstolen kan dessutom på liknande grunder upphäva vissa av de beslut som fattas personligen av USA:s president.


Ett av de bäst kända exemplen är Roe mot Wade från 1973 om kvinnors rätt till fri abort. Domstolen kom i sitt avgörande med röstsiffrorna 7-2 fram till att förbud mot abort på delstatsnivå stred mot det fjortonde författningstillägget från år 1868 på den grunden att det kränkte kvinnornas rätt till sitt privata liv och de beslut som fattas inom ramen för det.


Högsta domstolen har i de mål som har en mer politisk dimension länge balanserat mellan en konservativ och en liberal grupp domare. Många viktiga utslag har fattats med minsta möjliga marginal: 5-4. I perioder har en eller par domare utgjort ”swing votes” och röstat ibland med det konservativa blocket, ibland med det liberala. Efter att Donald Trump hade turen att få utse inte mindre än tre domare lutar nu domstolen mer konservativt än på länge. Det är dock ett misstag att tro att det är samma sak som att domarna röstar ”ideologiskt” i alla frågor, eller ens för den president som utsett dem. Republikanerna hade inga som helst framgångar i sina försök att få valresultat överklagade och Trump personligen har nu förlorat två ärenden i domstolen som gällt utlämnande av handlingar till åklagaren som utreder hans skatteaffärer.


 

Supreme Court of the United States 2021. I mitten sitter domstolens ordförande, Chief justice John Roberts (officiell pressbild)


Individers rättigheter som de följer av konstitutionen har en oerhört mycket större betydelse i USA:s rättssystem än i det svenska, både politiskt och juridiskt. Termen ”due process” har egentligen ingen svensk översättning som fångar dess fulla innebörd. Den handlar om vars och ens rätt till att få sin sak prövad på ett sätt som inte kränker någon av de rättigheterna. Överklaganden av domar handlar väldigt mycket om att försöka visa på att en sån kränkning har skett. Däremot är möjligheterna att pröva i sak mycket mer begränsade. De högre domstolarna tittar som huvudregel inte på om juryn gjorde en korrekt bevisvärdering eller inte när de dömde någon för exempelvis ett mord.


Kan man däremot visa att något i rättegången utgjorde en verklig överträdelse av de konstitutionella rättigheterna så kan den ogiltigförklaras och man får då rätt till en helt ny prövning. När poliserna rabblar sitt You have the right to remain silent… i amerikanska TV-serier är det resultatet av ett utslag i Högsta domstolen från 1966. Utslaget slog fast att uttalanden som en åtalad person gjort för polisen innan den informerats om sina rättigheter att inte svara på frågor och att ta hjälp av en advokat vid förhör inte var godtagbara som bevisning i en rättegång.


En stor skillnad i brottmålen är också möjligheten för åtalade att göra en plea bargain: En för bägge parter rättsligt bindande uppgörelser där den åtalade erkänner sig skyldig till de åtalspunkter man kommer överens om, mot ett lägre straff. I vissa fall bestäms dock det slutliga straffet formellt av en domare, men en rekommendation från åklagaren som tungt vägande underlag. Uppgörelsen är inte möjlig att överklaga, utom i vissa speciella fall. Någonstans runt 90% av alla brottmål avgörs på det viset i USA och rättssystemet skulle kollapsa om plötsligt större delen av målen skulle prövas i en rättegång som i Sverige.


Skatter


USA har ett av de lägsta skattetrycken bland världens mest ekonomiskt utvecklade länder. Bland de 37 medlemsländerna i OECD var det år 2018 bara fyra som hade ännu lägre. Med 24,3% låg USA nästan 10% under det genomsnittliga skattetrycket i OECD, uttryckt som procent av BNP.


Varje stat har sina egna skattelagar, det är alltså inte som i Sverige där det bara är själva skattenivån som kommuner och regioner (landsting) har inflytande över. Lagarna varierar en hel del, både av politiska och ekonomiska skäl. I genomsnitt går ungefär 10% av amerikanernas inkomster till skatter i den stat och det county de bor i: Inkomstskatt, fastighetsskatt och försäljningsskatt. Alaska som har lägst statligt skattetryck har bara drygt 7%. I andra änden av skalan hittar vi delstaten New York, vars skattetryck är dubbelt så högt. De betalar t.ex fyra gånger så mycket i fastighetsskatt per person som Oklahomaborna.


På federal nivå tas det också ut en rad olika skatter i ett långt ifrån lättöverskådligt system. Både privatpersoner och företag betalar en statlig inkomstskatt som är nivåindelad. Exempelvis betalar en ensamstående person ungefär 10% i federal inkomstskatt på löneinkomster upp till 10 000 dollar per år. På den delen av inkomsten som är mellan 85 000 och 163 000 dollar är skatten 24%. Högsta marginalskatt är 37%. Till de gemensamma socialförsäkringssystemen (Medicare m.fl) ska både arbetsgivare och arbetstagare betala in mellan 4 och 6% av löneinkomsterna i skatt.

Federal skatt betalas också på vinster från försäljningar av fastigheter, aktier etc. Precis som i Sverige tas en rad punktskatter ut på alkohol, bensin m.m Det finns skatt på både arv och gåvor, tullar och en rad olika avgifter.


Till allt detta kommer dock ett komplicerat system för skatteavdrag på olika grunder som ofta reducerar det som ska betalas in enligt grundreglerna. Som bekant medför det bland annat att förmögna personer ofta kan komma ner i en lägre procentuell skatt totalt. Systemet anses också av vissa ha negativa effekter på den amerikanska ekonomin på grund av att det är just så snårigt och komplext.


Skatteavdrag och med våra mått mätt lågt skattetryck till trots så blir det betydande skatteintäkter i absoluta belopp varje år i USA. År 2019 beräknas den totala intäkten i OECD:s statistik till över 5 200 miljarder dollar (5,2 triljoner). Av den summan kom nästan 2 000 miljarder dollar från privatpersoners inkomstskatter. De största intäkterna i övrigt var från de federala skatterna till socialförsäkringssystemen (1 300 miljarder dollar) och nästan 600 miljarder dollar i delstatliga och kommunala fastighetsskatter.


Trygghetssystem


Ibland har det i svensk media låtit som att det i stort sett inte finns några offentliga välfärdssystem i egentlig mening i USA. Så ser det inte ut i verkligheten. Snarare handlar det om ett ganska komplext och svåröverskådligt system, precis som så mycket annat som rör den offentliga förvaltningen i det stora landet i väster.


Grunden för att bli berättigad till något eller flera av stöden är att hushållets inkomster är lägre än den nationella gränsen för vad som räknas som fattigdom. För en ensamstående person är det på årsbasis knappt 13 000 dollar, medan gränsen för en familj på fyra personer går vid 26 500 dollar. De system som administreras på delstatsnivå kan dock skilja sig åt och i vissa stater är gränserna för rätt till ersättning väsentligt högre för äldre eller personer med allvarligare funktionsnedsättningar.


Hälso- och sjukvård


År 2013 gick 37% av den totala, federala budgeten till trygghetssystemet, inklusive det nationella hälso- och sjukvårdsprogrammet Medicare som ger sjukförsäkring åt cirka 60 miljoner amerikaner. Dels personer över 65 år (med vissa inskränkningar/tillkommande krav om man inte under sin aktiva tid betalat federala skatter till systemet i minst 10 år), dels yngre personer med vissa funktionshinder.


Det andra stora trygghetssystemet inom hälso- och sjukvårdsområdet är Medicaid. Till skillnad från Medicare är det kopplat till inkomst och tillgångar hos individen och behovsprövas därför. Trots det omfattade det inte mindre än 74 miljoner personer år 2019, en stor del av dem barn. I de flesta delstater betalas exempelvis mellan 30 och 50% av all förlossningsvård från systemet. Medicaid administreras på delstatsnivå, men den federala budgeten bidrar till finansieringen. Det är ändå en betydande kostnad för delstaterna, i snitt cirka 17% av deras budgetar. Den årliga totalkostnaden är över 600 miljarder dollar. Eftersom det är ett system kopplat till ekonomisk ställning så måste personer som ingår i det i varierande omfattning betala egenavgifter för t ex läkemedel och i vissa fall direkt till systemet som en årspremie för att få fortsätta vara registrerad. En studie visade att över hälften inte hade råd att hämta ut alla läkemedel de fått på recept.


Storleken på dessa system till trots så står de fortfarande inte för mer än en dryg tredjedel av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård i USA. Det beror förstås på att en majoritet av alla amerikaner har sjukvårdsförsäkringar själva eller via sin arbetsgivare. Omkring 30 miljoner är dessutom oförsäkrade.


Ekonomiska ersättningssystem


-          Temporary Assistance for Needy Families (TANF)

  • Kontantstöd till personer med låga eller inga inkomster. Finansieras både med federala och delstatliga medel. Enligt senaste uppgifter (juni 2020) får drygt en miljon hushåll i snitt per månad ersättning från systemet och den uppgår till närmare 500 dollar. Krav ställs på att arbeta parallellt med stödet, annars kan det reduceras eller bortfalla helt. De flesta stater har tidsgränser för hur länge stödet kan erhållas.

-          SNAP Food stamps

  • Stödet riktar sig till personer med låga eller inga inkomster och delar som framgår av namnet ut pengar till mat (numer realiserat som ett betalkort). Fler än var tionde amerikan fick del av stödet år 2018 och fler än vart sjätte barn bodde i hushåll som erhöll matkuponger. Det finns countyn där över 4 av 10 invånare får bistånd från SNAP. Viss hänsyn tas till hushållets utgifter vid biståndsbesluten. Som ett exempel får en familj på tre med egna inkomster som precis ligger på gränsen för fattigdom cirka 250 dollar i månaden.
  • Även i detta system ställs i normalfallet krav på arbete. Kostnaden varierar av naturliga skäl mycket med konjunkturerna. År 2018 uppgick den till drygt 68 miljarder dollar och finansieras nästan helt med federala medel.

 

-          Bostadsstöd (Housing)

  • Egentligen flera olika system. Stöd kan ges genom att man helt enkelt får en lägenhet i en s.k social housing-bostad med subventionerade hyror. Det finns åtminstone 1 miljon såna fastigheter. Systemet har kritiserats för att det förstärker både ekonomisk och raslig segregation och den ökade otrygghet och kriminalitet som följer av det.
  • Man kan också få bidrag till hyran i vanliga bostäder som medför att hushållet inte behöver betala mer än 30% av sina inkomster i hyra.
  • Finansieras med federala medel.

-          SSI (Supplemental security income)

  • Ett särskilt ekonomiskt stöd riktat till personer över 65 år och barn och vuxna med funktionshinder. Prövas mot inkomst och tillgångar. Ungefär 8 miljoner amerikaner erhöll ersättning från det 2019 och nästan 56 miljarder dollar betalades ut.

En viktig del utgör också Social security. Begreppet omfattar federal ålderspension, efterlevandepension och en inkomstförsäkring för personer med allvarligare funktionshinder. Istället för att vara inkomstprövade styrs ersättningens storlek som huvudregel av hur stora inbetalningar som gjorts till den del av den federala skatten som finansierar dessa ersättningar.  Dock får låginkomsttagare en betydligt högre andel av de inkomster de haft när de arbetade i ersättning. Systemen bygger på att personer med högre inkomst förväntas ha kompletterande försäkringsersättningar. I år beräknas 65 miljoner amerikaner få del av social security-ersättningar varje månad. Ålderspensionen uppgår till drygt 1 500 dollar i snitt per person och ersättningen till funktionshindrade till närmare 1 300 dollar.  De totala kostnaderna är dryga 90 miljarder dollar om året.


Utöver detta finns en rad olika större och mindre system för vissa speciella syften och/eller vissa grupper, allt från ersättning vid arbetslöshet till bidrag för skolluncher. Värt att nämna är också EITC – ett omfattande grundskatteavdrag, inriktat främst på låg- och medelinkomsttagare, särskilt barnfamiljer. Det kan ge upp till 6 600 dollar per taxeringsår i avdrag. EITC kostar för närvarande USA 70 miljarder dollar om året


Utbildningssystemet


Grundläggande utbildning


Utbildning motsvarande svensk grundskola och gymnasium är helt och hållet en angelägenhet och ansvar för delstaterna och deras countyn. Varje delstat har sin egen lagstiftning på området och det finns inget i USA:s konstitution som föreskriver något om rättigheter till utbildning eller dess utformning. Trots det och trots att den federala nivån bara finansierar en mindre del av kostnaderna så är mycket ändå standardiserat.


Barn i USA börjar den egentliga skolan vid sex års ålder och går sen i tolv läsår. Ibland räknas också den ettåriga Kindergarten, som ungefär motsvarar Sveriges förskoleklasser, in. Det är dock bara i ett tjugotal stater som den är obligatorisk. Skolsystemet är vanligen indelat i tre huvudnivåer:


-          Elementary school (år 1-5)

-          Middle school (år 6-8) – benämns ibland också Junior high school

-          High school (år 9-12)


Hur länge skolplikten sträcker sig varierar mellan olika stater. I vissa gäller den hela vägen till och med årskurs 12, i andra tillåts avhopp från mellan 14 och 17 års ålder med vårdnadshavarnas tillstånd. Senast tillgängliga uppgifter säger att omkring 7-8% av personer mellan 18 och 24 år gamla saknar examen från high school.  Problemen är långt ifrån jämnt fördelade. En knapp tiondel av alla skolor står för över hälften av avhoppen. Nästan var tredje elev som tillhör en minoritet (enligt officiell klassning) går i någon av dessa skolor, men endast 8% av vita elever. Andelen som inte fullföljer har dock minskat under hela 2000-talet.


All grundläggande utbildning är gratis i de offentliga skolorna där nästan 9 av 10 amerikanska barn går. Övriga går i privata skolor som i huvudsak finansieras genom skolavgifter och av de institutioner (oftast religiösa samfund) som driver dem. Några få procent får också hemundervisning (home schooling).


USA tillhör de länder i världen som lägger mest pengar på grundläggande utbildning i absoluta tal per elev, exempelvis 6,2% av sitt BNP jämfört med 5,2% för snittet av övriga OECD-länder.


Betyg ges redan i elementary school. Det vanligaste är en femgradig betygsskala från A till F där E av någon anledning utelämnas. Federal lagstiftning ålägger också alla skolor att testa att eleverna gör de framsteg de ska med standardiserade tester. Andra tester används som urval vid ansökan till college och universitet, de vanligaste är SAT och ACT. Kritik av olika slag förekommer (förstås) mot såväl principerna för hur betygen sätts som själva testerna.


Högre utbildning


År 2019 hade ungefär en tredjedel av USA:s befolkning en bachelor’s degree (motsvarar ungefär vår kandidatexamen) eller högre. Sex av tio personer har läst åtminstone någon eller några kurser vid ett college. Andelen med högre utbildning har ökat hela 2000-talet, men skillnaderna mellan olika etniska grupper är fortfarande avsevärda.


Det finns cirka 4 500 universitet och college i USA. Däremot ingen officiell definition på vad som är vad.

Universiteten är dock oftast mer prestigefyllda, mer inriktade på forskning och erbjuder därmed flera nivåer av akademiska examina. På college finns ofta bara möjligheten att avlägga en bachelor.


En rad olika huvudmän driver institutionerna för högre utbildning: Delstater, städer, countyn, stiftelser, religiösa och icke-religiösa organisationer. Stanford är ett exempel på ett universitet som drivs av en icke-vinstinriktad stiftelse, medan UCLA har delstaten Kalifornien som huvudman.


Med få undantag måste studenter i USA betala terminsavgifter, även vid offentligt ägda och drivna universitet och college. Läsåret 2018-2019 låg de i genomsnitt på drygt 10 000 dollar per år på allmänna institutioner som erbjöd fyraåriga utbildningar. Motsvarande summa för privata, ej vinstdrivande låg på hela 35 800 dollar. Till det kommer diverse andra kostnader och avgifter för bland annat boende i studentrum på mellan 11 000 och 13 000 dollar. Det är minst sagt en dyr affär att läsa en högre utbildning i USA. Kostnaderna har dessutom av olika skäl ökat under ett antal år.


För den som inte kvalificerar sig för några av de många stipendier som kan finansiera delar av eller rentav hela studierna så är det antingen egna eller familjens besparingar som gäller, eller studielån. Ungefär 60% av de 20 miljoner personer som är inskrivna vid amerikanska institut för högre utbildning varje år lånar till varierande andelar av kostnaden. Dels finns det särskilda, federala lån, dels privata. De privata har generellt sett både sämre ränte- och avbetalningsvillkor, men man har möjlighet att låna högre belopp.


Så gott som alla universitet och college har olika former av stipendier och numera även ekonomiska stödprogram som riktar sig särskilt till studenter från familjer med låga inkomster. Det finns också ett betydande inslag av privatfinansierade stipendier av olika slag. Det är dock bara knappt 20% av alla studenter på grundnivån som får hälften eller mer av sina årliga kostnader täckta av det.


Antagningssystemet är inte alls så reglerat som i Sverige. Istället är det en rad olika underlag som vägs eller kan vägas in: Allt från resultat på de ovannämnda kunskapstesterna i High school till vilka extra kurser man läst, särskilda antagningsuppsatser, intervjuer och rekommendationsbrev från lärare och andra. De flesta universitet har inofficiella nivåkrav på resultaten från SAT, ACT och andra tester som måste uppnås för antagning. Många har också företräde till utbildningsplatser för personer från minoriteter, även om strikta kvot- och poängsystem för det ändamålet inte är tillåtna enligt ett utslag i Högsta domstolen.


Betygssystemen varierar mer mellan olika institutioner. Vanligt är ett bokstavsystem med A, B, C, D, F som kompletteras med + och – för en mer fin indelad skala än i exempelvis High school. Graderna ska motsvara en bedömning av hur stor procentuell andel av kunskapskraven i kursen som studenten uppnått, så att tex 87% ger ett B+. Dessa grader kan också omräknas till betygspoäng (GPA – Grade Point Average).


Försvaret (United States Armed Forces - USAF)


USA:s väldiga militärapparat står som nämnts under direkt befäl av den sittande presidenten, tillsammans med försvarsministern (Secretary of Defense). Dessutom finns en militär post som kan sägas motsvara vår överbefälhavare, även om titeln i direktöversättning mer blir en slags stabschef för de samlade vapenslagen:

  • US Army (armén)
  • US Navy (flottan)
  • US Marine Corps (marinkåren)
  • US Air Force (flygvapnet)
  • US Space Force (militära satelliter, missilvarningssystem m.m.)
  • US Coast Guard (kustbevakningen)

År 2019 låg försvarsbudgeten på närmast ofattbara 693 miljarder dollar, över en tredjedel av de officiella, samlade militärutgifterna i hela världen. Man kan räkna på lite olika sätt, men om även reservpersonal medräknas så är USAF världens största arbetsgivare. Även med ett mer konservativt sätt att räkna kommer man upp i lite drygt 2 miljoner anställda (varav ca 1,35 miljoner är militär personal och övriga civilanställda). En siffra som endast överträffas av Kinas armé och Walmart-koncernen. Av den militära personalen är drygt 15% kvinnor.


USA har ett rent yrkesförsvar. Värnplikt (draft eller conscription) har förekommit i vissa krig, men har inte använts sen Vietnamkriget för snart 50 år sen. Även de vanliga soldaterna är alltså anställda med lön. De vanligaste villkoren för icke-officerare är att man skriver på för en period om åtta år, varav minst fyra år ska vara aktiv tjänstgöring och resten kan tillbringas i försvarets personalreserv. Vid ett militärt krisläge som exempelvis vid Gulfkriget kan emellertid den obligatoriska aktiva perioden förlängas tills vidare. Rekryteringsbonusar, möjlighet till bidrag till collegestudier efter avslutad militär karriär och förmåner som fri sjukvård även för veteraner bidrar till att många söker sig till militären, antingen för en begränsad period eller för hela sin yrkeskarriär.


 

Försvarshögkvarteret Pentagon (Getty images)

 

Smått och gott


  • Pensionsålder
    • Var tidigare 65 år för att få full ersättning från den federala pensionen. Precis som i flera andra länder höjs den gränsen nu successivt utifrån födelseår och är 67 år för personer födda 1960 och senare. Den genomsnittliga ålder personer faktiskt går i pension vid ligger för närvarande på 65 år för män och 63 år för kvinnor.
  • Myndighetsålder
    • Den bestäms av delstaterna, men är med några få undantag 18 år
    • Rösträtt i allmänna val gäller senast från och med 18 år, enligt det 26:e tillägget till konstitutionen från 1971. Vissa stater tillåter något yngre personer att rösta.
    • Även åldern för körkort bestäms på delstatsnivå. I de flesta stater kan ett körkort med vissa begränsningar (t ex tid på dygnet, antal passagerare) utfärdas från 16 års ålder. Ett körkort utan begränsningar kan man sen få efter mellan ungefär sex månader och två år, beroende på delstat.
    •  För alkohol finns ett federalt försäljningsförbud till personer under 21 år. Däremot finns stora variationer mellan olika delstater i regelverken för om det är tillåtet för yngre personer än så att inneha eller dricka alkohol: Från totalförbud till ganska liberala bestämmelser. Efterlevnaden av förbuden är som väl nästan alla vet låg i många fall.

  • Samkönade äktenskap
    • Är sen 2015 tillåtet i hela landet, efter att ett utslag i Högsta domstolen ogiltigförklarade de förbud och begränsningar som fanns i vissa delstater.

  • Medborgarskap
    • Fortfarande gäller – eftersom det följer av konstitutionen – att alla barn som föds inom USA:s gränser blir amerikanska medborgare automatiskt
    • År 2014 var ungefär 7% av USA:s befolkning inte medborgare i landet, medan 87% var födda med amerikanskt medborgarskap.
    • För att få medborgarskap måste man ha bott i minst 3-5 år permanent och med uppehållstillstånd i USA
    • Man måste också kunna läsa, skriva och tala engelska på en grundläggande nivå och visa på kunskaper om USA:s historia och styrelseskick.
    • På begäran svära en trohetsed mot USA
    • Med medborgarskap följer också skyldighet att tjänstgöra i jury vid rättegångar och att lämna upplysningar vid den folkräkning (census) som genomförs vart tionde år.

  • Vapen
    • Rätten att bära vapen är inskriven i konstitutionen (Andra tillägget, 1791)
    • I senare utslag har Högsta domstolen bl.a slagit fast att det inte är ett brott mot konstitutionen att kräva särskilt tillstånd för att bära ett dolt vapen på allmän plats.
    • Särskilda inskränkningar finns också för exempelvis dömda brottslingar och psykiskt sjuka. Förbud mot att bära vapen gäller på vissa platser, t ex i skolor.
    • År 2008 ogiltigförklarade Högsta domstolen en lokal bestämmelse i District of Columbia som förbjöd handeldvapen och krävde att jaktgevär och liknande förvarades oladdade och antingen isärmonterade eller försedda med avtryckarlås.
    • Regleringen varierar kraftigt mellan delstaterna. Vissa kräver både tillstånd för inköp och vapenlicens för alla vapen, i andra stater är vapeninnehav i stort sett helt oreglerat.

  • Minimilöner
    • USA har en minimilön om för närvarande 7,25 dollar per arbetad timme i sin federala lagstiftning. Vissa stater har beslutat om ytterligare högre nivåer.

Länkar

https://www.taxpolicycenter.org/briefing-book/how-do-us-taxes-compare-internationally

https://eu.usatoday.com/story/money/2020/04/19/taxes-2020-states-with-the-highest-and-lowest-taxes/111555224/

https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=REVUSA

https://en.wikipedia.org/wiki/Powers_of_the_president_of_the_United_States

https://edition.cnn.com/2021/02/17/politics/where-dc-statehood-legislation-stands/index.html

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_congressional_apportionment

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Congress

https://www.thebalance.com/welfare-programs-definition-and-list-3305759

https://en.wikipedia.org/wiki/Social_programs_in_the_United_States

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Nutrition_Assistance_Program

https://en.wikipedia.org/wiki/Medicaid

https://fas.org/sgp/crs/misc/RL32760.pdf

https://www.cbpp.org/research/food-assistance/the-supplemental-nutrition-assistance-program-snap

https://www.ssa.gov/news/press/factsheets/basicfact-alt.pdf

https://en.wikipedia.org/wiki/Supplemental_Security_Income

https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_the_United_States

https://www.dosomething.org/us/facts/11-facts-about-high-school-dropout-rates

https://nces.ed.gov/fastfacts/display.asp?id=16

https://www.forbes.com/sites/michaeltnietzel/2021/02/22/new-from-us-census-bureau-number-of-americans-with-a-bachelors-degree-continues-to-grow/?sh=205783457bbc

https://en.wikipedia.org/wiki/Student_loans_in_the_United_States

https://www.savingforcollege.com/article/college-scholarships-statistics

https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Armed_Forces

https://www.thebalancecareers.com/what-the-recruiter-never-told-you-3332715

https://en.wikipedia.org/wiki/Driver%27s_licenses_in_the_United_States

Av Henrik - Söndag 2 maj 23:30

Innehåll i denna post:

- Har Sverige högst smittspridning i Europa?

- De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders

- Flockimmunitet - blir det verklighet?

- Arbetslivet efter pandemin

---------------------------------------------------------------------------------------------


Kanske är den på väg att vika nu, den tredje vågen. Kanske ser vi nu snart det riktiga ljuset där tunneln slutar och vi kan återgå till en mer normal tillvaro. Kanske.


Mutationer, vaccinmotstånd och den allmänna osäkerhet som från början präglat allting runt detta virus står där fortfarande som frågetecken. Blir det verkligen möjligt att leva alldeles som vanligt framåt hösten? Eller måste vi fortfarande vara vaksamma? Ha publiktak på konserter och fotbollsmatcher? Uppmana till avstånd och munskydd åtminstone under det som förr kallades influensasäsongen och nu kanske får ett tillägg: Influensa- och covidsäsongen?  Läs mer under kapitlet om flockimmunitet. 



HAR SVERIGE HÖGST SMITTSPRIDNING I EUROPA?


Trots att vaccineringen hunnit en bra bit i EU är det fortfarande höga smittal i flera länder. I veckan som gick kunde vi läsa braskande rubriker om att Sverige nu hade högst antal smittade i hela unionen. Är det verkligen så?


Som bloggen tidigare tagit upp så måste man vara försiktig när man jämför all statistik mellan länder och det gäller inte minst antal smittade. Det finns så oerhörda variationer i både omfattningen av tester och strategier för test. I ett land som Indien utgör de konstaterade smittfallen bara en liten del av det verkliga antalet infektioner, trots att de närmar sig 20 miljoner. I verkligheten visar antikroppstester att redan innan denna tredje våg hade mellan 15 och 30% av befolkningen på olika platser i landet haft Covid-19. Det kan innebära någonstans mellan 250 och 300 miljoner personer, lågt räknat. Men även inom EU finns stora skillnader. Här följer uppdaterade siffror (fram till och med 25 april) för sjukhusinläggningar som ger ett mycket bättre mått på den verkliga smittspridningen. Dock bör man vara medveten om att sådant som befolkningens åldersstruktur, allmän folkhälsa och skillnader i när man bedömer att en sjuk person behöver läggas in också påverkar siffrorna. Korrelationen med rapporterade dödstal (som i hela EU efter första vågen kan bedömas som ganska korrekt när man jämför med statistik för överdödlighet) är också hög, vilket visar att sjukhusinläggningar är ett bra mått för att bedöma verklig smittspridning.


Den här gången jämför vi i tre diagram Sverige med olika grupper av länder inom unionen, samt som nykomling Kanada. Mer om det nedan. Vi börjar med att titta på Sverige kontra ett antal länder i Östeuropa:


 

Vi ser här att flera länder, t ex Slovakien och Slovenien, som tidigare hade en väsentligt högre belastning på sin sjukvård har närmat sig Sverige under den senaste 1,5 månaden. Generellt sett pekar dock patienttalen på en högre smittspridning fortfarande.  I Bulgarien som kanske har den värsta situationen i hela Europa just nu har man heller inte ens genomfört ens hälften av de tester per 1 000 000 invånare som exempelvis Sverige gjort. Eftersom tilldelningen av vaccin är ungefär densamma kan det knappast heller vara en väsentlig förklaring till att något land har högre eller lägre antal patienter som vårdas p.g.a Covid-19. 


Vi går vidare och jämför Sverige med några länder i södra Europa som alla är mer eller mindre tätbefolkade och liksom Sverige har internationellt sett höga officiella dödstal i pandemin. (OBS! Annan skala jämfört med föregående diagram)


 


Tyvärr saknar Spanien officiellt sammanställd sjukvårdsstatistik, men dödstalen efter den kraftiga andra våg Spanien upplevde från slutet av december och en bit in i Februari indikerar att läget är bättre än i grannlandet Frankrike och nästgrannen Italien, troligen ungefär som i Sverige. 


I relativa tal ser Sverige ut att ha fler smittfall nu än samtliga dessa länder, men sjukhusinläggningarna talar ett annat språk, även om skillnaderna långt ifrån är så stora som mot länderna i Östeuropa. Dock har särskilt Italien en väsentligt äldre befolkning och därmed fler i de särskilt sårbara grupperna. Det har också förekommit mediauppgifter om att prioriteringar av äldre och särskilt sårbara har frångåtts i en omfattning som kan påverka antalet som behöver sjukvård. Vi kan nog dra slutsatsen att med undantag för Portugal så har vi i vart fall inte en högre och troligen en bit lägre smittspridning än dessa länder.


Hur ser det då ut om vi jämför Sverige med de länder som är mest lika oss? Stabila, nord- och mellaneuropeiska stater med välutbyggda välfärdssystem och generellt hög tilltro till staten och följsamhet mot regler bland medborgarna? Jag har här även inkluderat Kanada som har mycket gemensamt med denna grupp länder. (OBS! Annan skala även här)


 


Här är plötsligt bilden en annan. Sverige är sämst i klassen sen vi nu nyligen även passerat Österrike. Tyskland har tyvärr inte officiell statistik för alla sjukhusinläggningar p.g.a Covid, men kan att döma av dödstalen ligga på ungefär samma belastning som Sverige och Österrike. Särskilt tydlig är skillnaden mot våra nordiska grannar. Finland som inte är med i diagrammet har ungefär samma siffror som Norge och Danmark. Vi har i relativa tal fler än fyra gånger så många sjukhusinläggningar som dem, en trend vi egentligen sett under hela pandemin. Inte ens under den smittopp som Danmark fick under december 2020 hade de fler än hälften så många patienter p.g.a Covid-19 som vi.


Svaret i korthet verkar alltså bli: Nej, Sverige har inte högst smittspridning i Europa nu och i den tredje vågen. Men vi ligger högst jämfört med länder som åtminstone på papperet borde ha mest likartade förutsättningar för att hålla tillbaka smittan och minska allvarlig sjukdom och död.


DE SVENSKA DÖDSTALEN I JÄMFÖRELSE MED ANDRA LÄNDERS.


Antalet döda i Covid-19 i Sverige var högt i internationella jämförelser efter den första vågen. Som bloggen redan skrivit om är bilden åtminstone delvis en annan efter den andra och tredje vågen. Det har blivit tragiskt tydligt hur mycket svårare det är för länder med sämre ekonomiska och strukturella förutsättningar att hålla viruset någorlunda under kontroll. Denna graf över utvecklingen av totalt antal döda i ett antal länder i Östeuropa och på Balkan jämfört med Sverige illustrerar det:


 

I vissa länder, t ex Polen, syns också tecken på underrapportering av döda i pandemin. De med sämst underlag (Ryssland, Ukraina, Vitryssland) har jag inte ens tagit med p.g.a detta. Några exempel finns dock på länder som verkar ha lyckats bättre än Sverige, även om det till största delen handlar om att viruset aldrig fick något riktigt fäste i denna del av Europa under våren 2020. Med början i oktober i fjol börjar istället den kumulativa kurvan att stiga brant. Oförsiktig strategi, brister i sjukvården, folkhälsa och i viss mån en åldrande befolkning är nog alla delförklaringar. 


Höga officiella dödstal ser vi också bl.a i en rad länder i Syd- och Mellanamerika. Brasilien, Mexico och Peru ligger alla högre än Sverige och länder som Colombia, Chile och Argentina ligger på ungefär samma nivå. Men ingen av dessa länder kan jämföras ekonomiskt eller välfärdsmässigt med Sverige. Vi ligger t ex på plats 16 i IMF:s senaste uppskattning av BNP per capita. Bäst i den delen av världen är Chile på plats 56, med en BNP per capita som knappt är hälften av Sveriges. 


Jämför man istället Sverige igen med länder med liknande förutsättningar är det inte direkt nöjdhet med den svenska coronastrategin i Stefan Löfvéns anda som fyller en. För tyvärr intar Sverige en ganska klar tätplats här.


 

Särskilt i jämförelse med våra nordiska grannländer kan väl ingen tycka att det är en framgång? Om man nu inte som Folkhälsomyndighetens generaldirektör på en presskonferens jag råkade avlyssna umgås med hypoteser om att skillnaderna i utfall bara beror på slumpen. 


Låt oss också komma ihåg att det finns fler länder som klarat den här pandemin lika framgångsrikt som övriga Norden. Några har helt klart haft fördel av isolerade geografiska lägen, främst tänker jag på Australien och Nya Zeeland här. Men man har också med stor beslutsamhet slagit ner initiala utbrott och som ett resultat av det absolut inte behövt ha lockdown ett år i sträck. Här är fler exempel:


Alla dessa länder i Asien har lyckats överraskande väl med att hålla tillbaka virusets spridning. Tidigare erfarenhet av farliga virusepidemier, väl utbyggd och organiserad smittspårning, befolkningar som i hög grad respekterar de restriktioner som lagts på dem. Allt det utan omfattande lockdowns eller ens något i närheten därav annat än kortvarigt och regionalt. 


Visst finns det inslag av slump i alla epidemiska förlopp. Det är t ex känt att digerdöden trots dess oerhörda spridning hoppade över vissa områden i Europa, däribland delar av Polen och trakterna runt Bryssel. Men att ett antal klassiska västerländska välfärdsstater, särskild då nordiska länder, och klassiska tigerekonomier i Asien har klarat sig så mycket bättre än genomsnittet... NEJ, jag tror inte på slumpen här som någon central förklaring. 


Jag kan inte se att statsministern, socialministern och höga företrädare för Folkhälsomyndigheten har fog för sin relativa belåtenhet. Sverige borde ha kunnat bättre. Det är lite som att en tränare i ett Premier Leauge-lag har en av de tre klart högsta spelarbudgetarna. När laget sen ändå slutar bara tia i serien så säger han att det var ju ändå ett ganska bra resultat, vi hamnade ju i mitten och vissa åkte faktiskt ur. Kanske var det bara slump, stolp- och ribbträffar och motgräs som gjorde att man inte hamnade i toppen där man borde ligga.


Tror ni att en sån tränare skulle belönas med förtroende att leda laget nästa säsong? Själv tror jag på sparken. Jättesparken. Det sannolikt välförtjänt. För något måste vara fel med så goda förutsättningar.


Här blir det ingen djupare analys av det dåliga svenska resultatet i form av över 14 000 döda där våra närmaste grannländer i öster och väster inte ens har 1 000 var. Men jag tror att den tillbakalutade, "balanserade" strategin i början inte bara orsakade högre smittspridning rent faktiskt initialt. Den skapade också ett mindset hos tillräckligt stora delar av befolkningen att så farligt var väl ändå inte det här viruset. Det har i sin tur möjliggjort det ofta sena och passiva agerandet under hösten och vintern där man låtit smittspridningen växa till nivåer som är mycket svårare att få bukt med en de relativt låga nivåer som utlöst åtgärder hos mer framgångsrika länder både i vår närhet och på andra håll i världen. Och fler personer som agerat olämpligt har gett oss fler smittfall än man haft i exempelvis Finland, där riskerna med viruset och betydelsen av att hålla det i schack betonades mycket hårdare från första början. 


FLOCKIMMUNITET - BLIR DET VERKLIGHET?

 

Frågan är om inte ordet flockimmunitet - herd immunity - var det begrepp som allra bäst trängde igenom det pandemiska informationsbruset under 2020. Från början fanns här och var en optimism om att med vissa åtgärder på plats för att undvika alltför stora toppar av smitta skulle kunna låta viruset löpa genom befolkningen och relativt snabbt få en immunitet som skulle sakta av spridningen. Oavsett vad som nu sägs är det helt klarlagt att såna tankar styrde den lilla klick personer på Folkhälsomyndigheten som under ledning av den 70-årige epidemiologen Johan Giesecke drog upp linjerna för Sveriges strategi. 

 

Drömmarna visade sig dock vara just drömmar. Både teoretiska modeller och faktiska utfall på hårt drabbade platser visade att kostnaden i form av sjukdom och död var alldeles för hög för att kunna accepteras i de länder som hade lyxen att kunna välja. Och när hösten kom och den andra vågen rullade in så visade det sig att även områden som hade haft högt antal sjuka under den första vågen kunde drabbas hårt på nytt. 

 

Exakt när flockimmunitet är uppnådd verkar vara lite oklart i ordets definition. Men som ett minimum kan man se det som den punkt där antalet immuna individer i populationen blir en så stark bromsande faktor för spridningen att det s.k R-talet sjunker under 1, även utan begränsande åtgärder som social distansering. Då börjar smittspridningen avta av sig själv, även om relativt många fortfarande kommer att hinna smittas innan den helt sjunker undan. 

 

För något år sen menade vissa experter att flockimmunitet för Covid-19 uppkommer redan kring 40% smittade, eller t.o.m lägre. Senare har en dominerande uppskattning handlat om 60-70%. Det skulle i så fall vara möjligt att uppnå åtminstone i länder med en åldersstruktur som den vi har i Sverige om kanske 80% av den vuxna befolkningen vaccineras. Även med hänsyn till att inte ens de mest effektiva vaccin i praktiken ger skydd till varenda vaccinerad individ.

 

Tyvärr har tvivel börjat komma in även kring den siffran. Det handlar både om faktiska observationer av styrkan i andra vågen på olika platser som drabbades hårt redan i den första och om teoretiska beräkningsmodeller. I ekvationen finns också att de nya varianter av viruset som tar över successivt är bättre på att infektera och i vissa fall kanske också ta sig förbi tidigare uppnådd immunitet. R-talet hos Covid-19 är helt enkelt högre nu och då krävs också en högre nivå av immunitet i befolkningen för att verkligen effektivt bromsa smittspridningen så att den klingar av. En relativt ny studie från Pasteurinstitutet i Frankrike uppskattar att över 90% av den vuxna befolkningen måste vara vaccinerad till slutet av sommaren för att effektivt stoppa smittan och nya större utbrott. Siffran kan sänkas om vaccin kan börja ges även till barn och ungdomar under 18. Men den punkten ligger i bästa fall ännu flera månader bort, då ingen av de studier som pågår kring befintliga vaccin har hunnit så långt. 

 

Allt det här och kvarstående frågetecken på en rad andra punkter leder till en osäkerhet vi kommer att få leva med ett tag till. De flesta har nog förstått vid det här laget att viruset SARS-COV-2 inte kommer att utrotas och försvinna från jordens yta. Men vad det innebär för oss, DET vet vi inte mycket om nu. Ganska troligt verkar ändå att vi inte ska behöva genomgå något lika omfattande och dramatiskt vad gäller sjukdom, dödsfall och olika inskränkningar i våra vanliga liv som vi behövt uppleva det senaste dryga året. Mycket kommer att avgöras av virusets förmåga att ta sig igenom det skydd vaccinet ger genom nya mutationer, hur sjuka vi i så fall blir och hur snabbt modifierade vaccin kan komma fram och distribueras. 


Skulle jag göra en killgissning så blir det att vi här i den rika västvärlden kommer att märka av viruset i vår vardag åtminstone något år till och att vi även efter det kommer att ha det som en mindre bemärkt, men ändå följeslagare. Att vi kommer att behöva komplettera med mer vaccin, kanske inte varje säsong men kanske varannan, var tredje. Men det är verkligen en gissning. Det kan mycket väl visa sig att jag antingen underskattat eller överskattat virusets påverkan på oss på 3-5 års sikt. 


I de fattigare delarna av världen är nog tyvärr virusets framfart inte på allvar bromsad än på något år. Det kommer att ta tid att nå ut med vaccin och på åtskilliga ställen kommer det att finnas hinder av olika slag mot att få människor vaccinerade. Även om de rikare länderna tar sitt ansvar och på olika vis hjälper till med att säkerställa att vaccin når ut till hela världens befolkning. Så en global flockimmunitet är nog även i ett best case scenario minst ett par år borta.

 

https://www.nature.com/articles/d41586-021-00728-2

https://www.jhsph.edu/covid-19/articles/achieving-herd-immunity-with-covid19.html

https://www.cnbc.com/2021/04/15/herd-immunity-experts-discuss-if-its-possible-to-reach-covid-immunity.html

https://www.bbc.com/news/health-56722186  (där man kan läsa om att smittan fortsätter sjunka i Israel trots att samhället nu öppnat upp alltmer efter att mer än halva befolkningen vaccinerats och ytterligare ett antal procent har naturlig immunitet efter genomgången infektion)


ARBETSLIVET EFTER PANDEMIN


Här i det rika Sverige med sin högautomatiserade och högspecialiserade arbetsmarknad kunde många av oss i mars i fjol bidra till att "platta till kurvan" genom att helt enkelt ta våra datorer och gå hem. Väldigt många av oss har blivit kvar på våra "hemmakontor" med bara enstaka gästspel på det riktiga. Själv har jag i skrivande stund inte varit inne på jobbet sen början av oktober. 


Mycket har skrivits och spekulerats om vad som kommer att hända efter pandemin. Men det är mer än så. På många ställen pågår nu både planering och åtgärder för ett delvis förändrat arbetsliv med mindre fysisk närvaro på kontoret än tidigare och större möjligheter att arbeta på distans. Även på längre avstånd. Både på min egen och min livskamrats arbetsplatser planeras nu för en minskad lokalyta och övergång till s.k aktivitetsbaserade platser. Med det menas att du inte längre har något eget skrivbord när du är på kontoret, utan får sätta dig där det finns plats. När du inte längre behöver sitta och jobba vid skrivbordet så ska du, utom för kortare möten, flytta dina grejer så att någon annan kan sitta där istället. Det finns nämligen inte heller skrivbord åt alla anställda samtidigt. Man räknar med att en stor del av arbetsstyrkan vid varje givet tillfälle är på någon typ av möte eller förrättning, arbetar hemifrån eller är frånvarande p.g.a VAB, sjukdom eller annan ledighet. 


På vissa sätt är det en rimlig tanke. Jag har suttit i stora kontorslandskap rätt många år nu och det känns ofta ännu mer sterilt och opersonligt när man stirrar ut över en lokal där mer än hälften av skrivborden står tomma. Och där ikring ligger tydligen också ofta snittbeläggningen enligt forskning. 


Men det finns också problem och frågetecken. Forskningen kring aktivitetsbaserade kontor har visat på både positiva och negativa effekter. En del större arbetsgivare som infört det har fått göra ganska stora modifieringar efterhand och delvis återgå till mer fasta arbetsplatser, Swedbanks huvudkontor är ett exempel. Nu är vi också i en ny situation när det ska kombineras med ett för många anställda relativt omfattande arbete hemifrån. Min arbetsgivare räknar med att vi kommer att arbeta hemifrån i snitt 40%. Även där finns garanterat både plus och minus. Kan man arbeta hemifrån ett par dar i veckan kan man förhoppningsvis planera in så att man kan utföra mer av det mer intellektuellt krävande ensamarbetet som för många kräver mer ostördhet och där forskningen visat att kontorslandskap försämrar produktiviteten. Då går det kanske lättare med en ännu mer stimmig och tätbefolkad kontorsmiljö. Men hur blir det om man inte får sitta ihop med sina närmaste kollegor? De personer vars relationer med oss ofta har en stor betydelse både för vårt arbetsresultat och vår allmänna trivsel och välmående. Både på och utanför jobbet.


Hur ska det fungera med den personliga utrustning som många är beroende av för att hålla problem med axlar, nacke och liknande i skick? Stolar, rullmöss och annat. Helst skulle man vilja ha arbetsplatser där all utrustning var "intelligent" och anpassade sina inställningar till den som loggade in på den. Även stol och skrivbord. Det mesta av de tekniska förutsättningarna för att åstadkomma det finns nog redan, men vi är inte där än i praktiken.


Alla legala aspekter kring ökat hemarbete är heller inte lösta. Pandemin var ett slags undantagstillstånd, men nu pågår vad jag förstått ett intensivt utredningsarbete på Arbetsmiljöverket med påtryckningar utifrån om att lösa ut ett antal frågor om allt från arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i hemmet till försäkringsskydd. 


Jag måste tyvärr säga att jag just nu ser mer risker än möjligheter. Det kan vara ett attitydproblem från en gammal räv i arbetslivet. Men det kan också vara trettio års erfarenheter av olika typer av förändringar och hur det har känts innan när mina farhågor och invändningar senare visat sig vara till stor del berättigade (vilket de naturligtvis inte alltid har varit). Samtidigt vill jag gärna ha möjligheten att arbeta hemifrån ett par dar i veckan, alltså ungefär som min arbetsgivare önskar. Men också kunna träffa mitt team och andra jag jobbar mycket med åtminstone några dar i veckan. Den sortens fysiska interaktion och närvaro tror jag för de flesta av oss aldrig kan ersättas helt av aldrig så bra teknik för digitala möten.


https://e2b2.se/aktuellt/genomforda-moten/200416-kunskapslunch/ 

https://www.chalmers.se/sv/institutioner/ims/nyheter/Sidor/Darfor-fungerar-bara-vissa-flexibla-kontor.aspx

https://www.finansliv.se/artikel/sa-har-swedbank-forandrat-sitt-kontor/

Av Henrik - Måndag 15 mars 00:06

Rädd för vaccinet? – så lurar din hjärna dig


Känns tanken på vaccinet mot Covid-19 obehaglig? Funderar du på riskerna du kan utsätta dig för?


Jag ska avslöja en sak. Jag tycker det känns lite obehagligt. Fast jag är 100% övertygad om att det är rätt sak att göra både för mig som person och för det samhälle jag lever i att jag tar sprutan.


Jag kan avslöja en sak till. Jag vaccinerade mig aldrig mot svininfluensan. Mina barn fick vaccinet men själv tyckte jag att det kändes lite onödigt och känslan var att jag – som säkert skulle klara en eventuell influensa – utsatte mig för en onödig risk för biverkningar.


Idag har jag sen länge kommit fram till att jag hade fel. Jag gick på magkänsla istället för på fakta. Nu vet jag att det fanns både personliga och samhälleliga skäl för mig att ta vaccinet. Även om vaccinet var bristfälligt testat och virusets farlighet något oklar så talade allt för att det skulle visa sig råda samma förhållande som för andra vaccin: Att eventuella risker i form av biverkningar ändå skulle vara mycket mindre än riskerna med att drabbas av själva sjukdomen. Och att det är oerhört viktigt att så många som möjligt vaccinerar sig för att uppnå flockimmunitet, vilket gagnar alla i samhället.


Nå, även om jag längtar efter vaccinet som de flesta andra så finns det lite oro där inför tanken på det. Så klart blir den starkare när man läser om blodproppar som yngre människor drabbats av i nära anslutning till sin första dos. Men jag vet också vad det är som händer i min hjärna. Jag är offer för ett s.k kognitivt misstag, ett av många som vi kan råka ut för.


Trots bergsklättrare, rallyförare, bungyjumpare och pokerspelare som spelar potter om hundratusentals dollar till trots så är vi människor i grunden riskundvikare. Vi är mer benägna att vilja undvika risker än att ta risker för att uppnå fördelar, något som påvisats i en rad listigt upplagda experiment genom åren.


I vår strävan att undvika risker tenderar vi dock att fokusera på aktiva handlingar. Våra hjärnor har väldigt svårt att förstå att det inte är någon logisk skillnad på risktagande genom aktiv handling och risktagning genom passivitet. Tanken på att t ex frivilligt genomgå ett medicinskt ingrepp med vissa risker (som alla såna har) ger därför ofta ett större orospåslag än tanken på de risker som följer av att låta bli och lämna en skada eller ett sjukdomstillstånd obehandlat.


Det är uppenbart för mig att det är precis detta kognitiva misstag som förklarar mycket av vaccinmotståndares handlande. Jag hörde en intervju för ett tag sen med en ung amerikansk mamma som var ett sorgligt exempel på det. Hon kunde helt enkelt inte ta in att hon utsätter sina barn för en mycket större risk om de drabbas av själva sjukdomen hon inte vill vaccinera dem mot än den mycket lilla risk vaccineringen innebär. Inte bara på grund av ideologiskt färgade vanföreställningar utan för att hon inte hade förmågan att intellektuellt inse att detta att INTE ge barnen vaccin logiskt är precis lika mycket ett beslut som innebär risker för dem som att ge dem vaccin.


Vi känner det vi känner och vi behöver inte skämmas för att vi ibland känner saker som inte är rationella. Det väsentliga är att vi förmår sätta oss över känslor vi vet inte är rationella när vi tar viktiga beslut. Och då talar allt, precis allt, för att det rätta för oss alla oavsett ålder är att ta vaccinet när vi erbjuds det.


Men om det nu faktiskt finns allvarliga biverkningar? (AZ-vaccinet och blodpropparna)

 



Självklart blir de flesta av oss oroliga när vi läser om att relativt unga sjukvårdsanställda i Norge har hamnat på sjukhus med blodproppar kort efter att ha fått vaccinet. Oron blir inte mindre när vissa länder stoppar nya vaccinationer för att ”utvärdera”. Samtidigt som andra säger att det inte finns några bevis för att det skulle vara relaterat till vaccinet.


Här måste vi börja med att ta ett djupt andetag och påminna oss själva om ett annat av våra allra vanligaste kognitiva misstag: Att förutsätta kausalitet när saker inträffar i nära anslutning till varandra. Våra hjärnor är byggda för att leta efter samband mellan händelser i vår omvärld, det är en enormt viktig överlevnadsfaktor för oss. Det kan därför ofta vara svårare för oss att inse när saker INTE hänger ihop.


Vid massvaccineringar är det här ett känt problem. Om hundratusentals eller rentav miljoner människor immuniseras med ett vaccin under en kort tidsperiod så kommer ett antal av dem att drabbas av allvarligare sjukdomar eller t.o.m dö i nära anslutning till att de fick sin spruta. Men det bevisar i sig ingenting. Av en miljon människor i blandad ålder kommer ungefär tiotusen att dö inom ett år. Det är nästan 30 om dagen i snitt. Det betyder att vi statistiskt kan förvänta oss ett antal dödsfall nära inpå vaccinationer utan att det behöver vara kopplat till själva vaccinet på något vis.


Samma sak gäller förstås för sjukdomar och det här är en av de svåra sakerna med att avgöra om vaccin verkligen har biverkningar. I det enskilda fallet kan det ofta i princip vara omöjligt. Det vi kan se är om vissa sjukdomstillstånd uppträder väsentligt oftare än vad som är statistiskt förväntat.


Jag har inga medicinska sakkunskaper, men jag kan orientera mig lite i databaser. I Socialstyrelsen statistik för vårdtillfällen p.g.a olika sjukdomstillstånd kan jag se att under 2019 fick drygt 6 000 patienter mellan 20 och 59 år vård för någon typ av blodproppar (tromboser) i antingen artärer eller vener. Dödligheten i dessa åldrar verkar som tur är vara väldigt låg, liksom risken att en enskild person drabbas (närmare 5 miljoner människor ingår i den här åldersgruppen). Men varje vecka blir det i snitt över 100 nya patienter i arbetsför ålder.


Om man som nu runt om i Europa vaccinerar även en hel del yngre personer som arbetar i vård och omsorg varje vecka så är det alltså inte alls osannolikt att några av dem helt av en slump råkar ut för någon typ av blodpropp strax efter att de fått sin vaccindos. Så när experter säger att de inte kan se någon överrisk hittills så finns det ingen anledning att tro att de måste ha fel. 


Till misstagen vi gör när vi försöker förstå sannolikheter hör också att vi underskattar hur ofta klusterbildningar uppstår. Ett klassiskt exempel är udda/jämnt eller rött/svart i roulette. Många är de personer som spelat bort alla sin marker på föreställningar om att det inte rimligen kan inträffa att t ex rött kommer upp åtta gånger i rad. Men si, det är just precis vad som händer ibland. Vi har en tendens att tro att sammanträffanden som har låg statistisk sannolikhet inte kan bero på slumpen. Men slumpen slumpar fram det också.


Kim Källström drog ett lustigt exempel i sitt sommarprat för några år sen. Varje ny årskull i Sverige genererar i snitt 2-3 nya herrlandslagsspelare som blir någorlunda etablerade i truppen. Så liten är chansen för alla tusentals killar som drömmer om att bli proffs. Året har som bekant 365 dagar och fotbollsspelare fostras från sydligaste Skåne till Lappland. Så vad sägs då om att två av våra mesta landslagsspelare – Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic – bägge kommer från Skånes sydöstra hörn och bägge är födda den 3 oktober 1981!


Ibland trollar slumpen fram såna kaniner ur hatten och ibland orsakar den tragiska sammanträffanden som ändå bara är en slump. Precis det är vad som troligen hänt när flera sjukvårdsanställda i Oslo drabbats av blodproppar efter vaccinering på väldigt kort tid. Så länge vi inte kan se en statistiskt säkerställd högre relativ frekvens av fall av blodproppar bland nyligen vaccinerade än bland resten av befolkningen så får vi faktiskt utgå från att det är just tragiska sammanträffanden och inget annat.


Men självklart ska det undersökas väldigt noga.


Fast OM det nu ändå kan fastslås en viss överrisk för blodpropp? Ja, då gäller det att hålla fast vid ett vetenskapligt perspektiv och komma ihåg att det inte finns någon logisk skillnad mellan att utsätta sig för risker genom aktivt eller passivt handlande.


Anta – bara som ett exempel – att vi kan se att på en miljon vaccinerade i blandade åldrar så kommer det att inträffa 400 fall av blodproppar och av dem kommer 4-5 att vara dödliga. Det vore förstås väldigt illa. Men det är fortfarande bara risken vid aktivt handlande. Vid passivt handlande – inte ta något av vaccin alls – så kan vi säga att om säg en tiondel av denna miljon människor kommer att drabbas av Covid-19 inom ett år så kommer åtminstone runt 400-500 personer att dö. Hundratals andra kommer att behöva svår intensivvård och tusentals vanlig sjukhusvård. Åtminstone några tusen kommer att drabbas av ”långcovid” och åtskilliga av dem kommer fortfarande ett år senare vara helt arbetsoförmögna. Dessutom är det sen länge väl känt att även sjukdomen i sig orsakar blodproppar hos många patienter och särskilt i början dog också åtskilliga av detta.


Nu är ekvationen mer komplicerad än så även i mitt fiktiva exempel. Man måste t ex slå fast att inte biverkningarna slår i stor utsträckning mot åldersgrupper som har väldigt låg risk att drabbas av allvarliga symptom av själva sjukdomen. Och väga risken med att vänta in leveranser av ett annat vaccin utan denna biverkning. Men rent principiellt så handlar det om att väga risker mot varandra, både för samhället och för mig som enskild som blir erbjuden vaccinet. En risk på 2 500 att drabbas av blodpropp (som jag sannolikt överlever och blir helt återställd från) om jag tar vaccinet mot en risk på kanske 1 000 (just för mig utifrån kön och ålder) att dö, eller en risk på kanske 50 att hamna på sjukhus och/eller drabbas av långcovid.


Men så har vi psykologin. För tyvärr blir den en realitet när såna här saker inträffar. Människor blir rädda och rädslan blockerar deras förmåga att tänka rationellt. Risken är uppenbar att större grupper av personer kommer att fatta irrationella beslut för både sig själva och samhället i stort. Jag önskar att jag hade en bra idé om hur det kan förebyggas och förhindras. Men det har jag tyvärr inte. Det närmaste är nog att hålla fast vid vaccinpass och liknande incitament för att ta vaccinet och göra det besvärligt på olika vis för personer som ändå väljer att avstå utan giltiga skäl. Tyvärr kan det bli svårare om en starkare, vaccinskeptisk opinion skulle blåsa upp i flera länder.

Vi får följa utvecklingen, mycket annat val har vi ju knappast heller som enskilda medborgare.

Vaccinleveranserna och vaccinationsmålet


Jag har redan tjatat om det här i två långa poster på Facebook. För att sammanfatta så var Sveriges målsättning och den prognos om leveranser den byggde på svår att förstå redan innan beskedet om minskade leveranser från Astra Zeneca. Varför har Sverige bedömt att vi kan vaccinera hela vår vuxna befolkning innan juni månads utgång när EU som helhet har ett mål om att 70% av befolkningen ska ha fått vaccin i slutet av sommaren. Vi får ju inte mer vaccin än något annat EU-land. Hur har prognosen på över 12 miljoner doser april-juni (numera drygt 9,5 miljoner) beräknats när flera EU-källor har uppgett att bedömningen för hela EU är 300 miljoner doser samma tid? Sverige får lite drygt 2% av allt vaccin som kommer och det blir ju bara drygt 6 miljoner. Men fortfarande har vi inte officiellt övergivit vårt mål, trots att det kräver över 16 miljoner doser att vaccinera alla svenskar över 18 år. Varför? You tell me.

Pandemiläget i Europa – tredje våg eller inte?


Vad är en ”våg” och inte i coronapandemin? Det är helt uppenbart en definitionsfråga. Men oavsett om det är smittsammare mutationer, trötthet på restriktioner eller något annat så är läget i Europa nu betydligt mer osäkert och instabilt än i mitten/slutet av januari (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2021/01/25/11704985-covid-19-trender-i-europa-hur-manga-har-smittats-i-sverige-egentligen-biter-vaccinet/)


Vi tittar först på officiell smittostatistik. Kom ihåg att olika omfattande testning i olika länder gör själva antalet fall svåra att jämföra rakt av. 


 

Ett flertal länder har nu svagt uppåtlutande kurvor, däribland våra grannar Danmark och Norge. Andra befinner sig på någon slags platå på relativt hög nivå. Flera länder har stora individuella skillnader mellan olika regioner, precis som fallet är i Sverige nu. Det fåtal länder som har fallande tendens har varit uppe på höga smittal och därefter vidtagit betydande nedstängningar som fortfarande är i kraft. 


I förra posten konstaterade vi att sjukhusinläggningar är ett säkrare mått på hur situationen är i olika länder jämfört med varandra. Här släpar tyvärr statistiken efter en vecka, men fram till 7 mars såg det ut så här:

 

Vi ser här alltså ett dussintal länder i Västeuropa samt USA. Sverige är den övre gröna. Två länder sticker ut negativt: Italien och Frankrike som inte får ner belastningen och i Italiens fall dessutom ser en ökande trend. I Frankrike kommer man nu att börja flytta IVA-patienter från den återigen hårt drabbade Paris-regionen till andra sjukhus i landet med bättre kapacitet. Notera hur både Storbritannien och Portugal lyckats minska den enorma press man hade på sin sjukvård kring och efter årsskiftet. Britternas kurva har fortsatt falla även den senaste veckan. Frågan är förstås hur mycket vaccinering spelar in här och i vad män den vaccinering som ändå hunnits med bland äldre i EU-länderna kan göra att en lägre andel av de smittade kräver sjukhusvård. 


Det är hur som helst mycket tydligt att faran långt ifrån är över än. Men hur ser det ut i Östeuropa?


 

OBS! Ungerns konstiga kurva beror på saknat data för de sista dagarna. 


Nästan ännu tydligare än i förra bloggposten ser vi skillnaden till våra östeuropeiska grannars nackdel. Det vi också kan se på dödstalen. Kroatien och Slovenien har lyckats pressa ner sina kurvor hyggligt och hade i varje fall för en vecka sen en stabil trend. Men de andra kämpar med ökande belastning på sin sjukvård från en redan hög nivå. I Bulgariens fall är läget kanske särskilt allvarligt, för där ökar fortfarande antalet nya smittfall. Det betyder att en vändning i utvecklingen är minst några veckor bort. Bulgarien ligger också i botten av EU-listan över vaccinationer och har tydligen en stor skepsis i befolkningen trots att man är så hårt drabbade. 


Läget i Stockholm

 

Tyvärr vände den positiva utvecklingen i Stockholm i februari och antalet nya smittfall per dag har fördubblats sen dess. 

 

 

Man kan välja att se det här på olika sätt. Som synes är smittutvecklingen inte lika dramatisk som i höstas, vilket betyder att R-talet är lägre än då, trots att mer smittsamma mutationer nu av allt att döma dominerar. Inte heller är Stockholm värst drabbat av landets regioner. Men en ökande smittkurva är en ökande smittkurva med frågetecken om hur mycket belastningen på sjukvården kommer att öka och var det hela stoppar. Att vaccineringen på äldreboendena är klar är bra. Men fortfarande är de allra flesta övriga äldre ovaccinerade och därför finns tyvärr en stor risk för både fortsatt ökning av allvarlig sjukdom och död. 

 

Det orättvisa men som vi inte kan göra något åt är att med mer smittsamma virusstammar i omlopp så krävs mer av oss för att hålla R-talet på eller under 1 och stoppa smittökningen. Många har smittats i Stockholm, men den immunitet som finns hjälper nog som bäst till för att hålla ökningstakten nere något. Den stoppar den inte. Vi vill alla kunna återvända till något som åtminstone är närmare det liv vi levde innan mars 2020. Tyvärr kan vi inte göra det riktigt än utan allvarliga följder för många människor. Klarar vi inte av att ta ansvar själva hamnar vi kanske i ett läge där den nya lagen verkligen används för att stänga caféer, gym och många butiker helt. 

Av Henrik - Söndag 21 feb 15:18

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på de faktiska omständigheterna finns en bra sammanfattning här:

https://www.expressen.se/dinapengar/ebba-busch-stammer-esbjorn-81/

https://www.expressen.se/dinapengar/bostad/ebba-buschs-experter-domer-ut-att-esbjorn-bolin-inte-forstod-affaren/


I korta drag är alltså läget följande: En kvinna, som också råkar vara partiledare för ett riksdagsparti, ligger i skilsmässa och behöver en ny bostad åt sig själv och barnen. Helst i närheten av barnens pappa. Hon tar kontakt med en äldre man som äger ett tämligen förfallet hus som han inte bor i, men ibland besöker. Efter flera samtal går han med på att sälja huset till henne. Köpekontrakt undertecknas och kvinnan betalar handpenning. Men kort därefter ångrar sig mannen och vill häva affären. Kvinnan vägrar och en rättsprocess inleds. I processen förekommer motstridiga uppgifter både om mannens psykiska hälsa och om de ekonomiska villkoren för affären. Någon av mannens släktingar går till pressen eftersom kvinnan är en kändis och snart är det hela en allmän snackis på sociala medier. Affären har också blivit en politisk ”affär” av den sort som fällt mer än en politiker under årens lopp.


Hur ska vi se på det här då? Jag menar att det är en fråga som har flera bottnar och alls inte är så enkel som många verkar tycka. Därmed blir den också väldigt intressant i mina ögon. Vi ska nu titta på den från flera perspektiv och börjar med


Det juridiska perspektivet


Frågor som delvis handlar om juridik leder tyvärr ofta till en delvis förvirrad debatt och missriktade anklagelser. Många människor saknar grundläggande insikt i juridik. Ett vanligt fel är att hoppa på fel person. Man anklagar domare och domstolar för domslut där de bara dömt utifrån hur lagen och allmänna rättsregler är formulerade. Eller så riktas ilskan mot politiker när det istället handlar om hur domstolar väljer att tillämpa t.ex straffmätning.


I Ebba Buschaffären behöver man förstå några centrala saker innan man skaffar sig en åsikt. Det första är att regelverket kring fastighetsköp är mycket tydligt: Om ett köpekontrakt har upprättats och undertecknats och köparen därefter erlagt handpenning så är avtalet bindande för bägge parter. Det finns ingen ”ångervecka” eller liknande för säljaren.


Lagar anses av de flesta ge uttryck för någon slags allmän moraluppfattning i ett samhälle, åtminstone om de är demokratiskt beslutade. I det här fallet vilar lagen på en generell rättsprincip: Pacta sunt servanda. Avtal ska hållas.


Samtidigt förutsätter lagen att parterna i ett avtal är vid sina sinnens fulla bruk och att ingen agerat under hot och tvång. I Avtalslagen finns bestämmelser som ger en möjlighet att häva avtal under vissa förutsättningar. Det är i praktiken dessa säljaren Esbjörns advokat måste stödja sig. Bland annat genom att hänvisa till ett intyg från en psykolog som hävdar att han lider av en mildare kognitiv svikt. Den bedömningen ifrågasätts nu av experter som Ebba Busch anlitat, men det spelar inte nödvändigtvis någon roll. Det ska mycket till för att en vuxen person i Sverige ska anses ha förlorat det som kallas rättshandlingsförmåga. Endast i undantagsfall beviljas ett s.k förvaltarskap. Normalt används istället godmansförordnanden för personer som av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi och andra viktiga angelägenheter. Det är dock helt frivilligt och inskränker inte personens rättshandlingsförmåga. Säljaren av fastigheten hade inte ens en god man.


Jag är inte jurist, men min bedömning är ändå att för att verkligen lyckas häva avtalet måste nog säljaren kunna komma med annan bevisning än att han ibland har lite svårt att minnas. En möjlig väg är förstås om det går att påvisa att den mäklarvärdering som försäljningspriset baserades på är uppenbart felaktig och att han därmed kan anses ha blivit förd bakom ljuset. Det finns anklagelser om det, men såvitt jag förstår är det inget som hittills har kunnat beläggas. Andra hus i närområdet har sålts till högre pris, men här rör det sig såvitt jag förstår om något som minst sagt är ett ”renoveringsobjekt” på mäklarsvenska och dessutom kräver omfattande sanering av tomten som är full av skrymmande bråte.


En annan väg är att hävda att säljaren på något vis blivit psykologiskt manipulerad och pressad till att ingå affären av en påstridig Ebba Busch. Men också här måste man inse att vissa påtryckningar eller tjat om man så vill om att ingå ett avtal inte automatiskt gör det oskäligt och därmed möjligt att häva. Inte heller att den missnöjda parten är en äldre man och den andra parten en yngre, viljestark kvinna.


I lagens och därmed också den allmänna moralens mening har vi alltså ett vidsträckt ansvar för de överenskommelser vi ingår med andra även när vi är gamla och lite krassliga. Vi får i normalfallet ta konsekvenserna av de beslut vi fattar, även om vi ångrar oss sen. Inte minst i fastighetsaffärer, ofta bland de viktigaste avtal vi ingår under våra liv.


I ljuset av det är det i nuläget inte möjligt att hävda säkert att köpet borde hävas.


Det politiska perspektivet


Att saker och ting inte är olagliga eller ens otillåtna innebär inte att de inte kan skada en politikers karriär allvarligt.


År 1996 fick den f.d landshövdingen och LO-mannen Sigvard Marjasin närmast löpa gatlopp i medierna och åtalades bl.a för grov trolöshet mot huvudman utifrån hur han hade hanterat representationskvitton som han fått ut ersättning för under sin tid som landshövding. Både hans namn och rykte släpades i smutsen, men rättsligt slutade även detta i en fullständigt friande dom där rätten slog fast att inga fel hade begåtts. Ingen påstod att Laila Freivalds – då justitieminister – gjort något brottsligt då hon köpte sin hyreslägenhet när Stockholms stad påbörjade utförsäljning av delar av allmännyttan. Men kritiken från andra socialdemokrater och vänsterdebattörer var hård och till slut avgick hon i vredesmod i september 2000. Mona Sahlin och tobleronen minns alla som var följde nyheterna på 1990-talet.


Exemplen kan mångfaldigas och på senare år har även andra arenor än de klassiska som handlar om tvivelaktiga ekonomiska transaktioner och brott blivit riskfyllda också. Flera politikers karriärer har krossats av anklagelser om sexuella kränkningar och häromåret kom den populäre premiärministern i Canada, Justin Trudeau, i blåsväder efter att någon nosat upp ett nästan tjugo år gammalt foto av honom med ett s.k blackface som han målat på i samband med något studentikost festande.


I Ebba Busch fall är det dock det gamla klassiska ”tvivelaktiga affärer” som seglat upp. Dock med en tydlig och för just henne särskilt olycklig twist: Att motparten är en gammal man.


Det är aldrig bra för en politiker att uppfattas som omoralisk, men särskilt illa är det om det gäller något som egna och potentiella väljare verkligen uppfattar som omoral. En moderat kan sannolikt hantera anklagelser om skatteplanering mycket bättre än en socialdemokrat. En sverigedemokrat klarar säkert anklagelser om att vara ”transfob” utan större problem, men för en vänsterpartist skulle det kunna vara förödande.


En av KD:s starkaste grenar har traditionellt sett varit omsorgen om de äldre. I flera av de senaste årens mätningar som Novus har gjort har KD kommit på delad första plats med Socialdemokraterna när det gäller vilket parti som har bästa politiken på området.  Att riskera att betraktas som någon som är elak mot gamla och försvarslösa människor är allvarligt för nästan vilken politiker som helst. Men för en partiledare i KD kan det bli förödande.


När en politikers moral ifrågasätts finns det olika tänkbara sätt att hantera det på. Ett är givetvis att erkänna, be om förlåtelse och lova att det aldrig mer ska upprepas. Det är en strategi som används förvånansvärt sällan och jag tror det är ett misstag. Vi är ofta villiga att förlåta andra deras snedsteg om bara ångern känns uppriktig. Det kan till och med få någon att framstå som mer mänsklig.


Ett annat sätt är att förneka anklagelserna. Det kan förstås vara en effektiv taktik om bevisläget är oklart. Är omständigheterna komplicerade och politikern är en skicklig retoriker kan oddsen bli ännu bättre. Se på Carl Bildt som har överlevt även allvarliga anklagelser relaterade till hans roll i Lundin Oil och deras inblandning i folkrättsbrott i Etiopien.


Sämst är antagligen att medge anklagelserna i sak, men försvara sig med något slags motangrepp eller helt enkelt hävda att det man gjort inte är något fel. Dåvarande justitieministern Ove Rainer anklagades 1983 av en äldre socialdemokratisk riksdagskvinna för att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering i samband med en större aktieaffär. Rainer menade att han inte hade gjort något olagligt och gick till motangrepp mot riksdagsledamoten med uppmaningar till andra socialdemokrater att ta avstånd från henne. Det föll inte alls i god jord och han tvingades kort därefter avgå.


Ebba Busch är ledare för ett parti som tappat i opinionen en tid och åter börjar komma i farlig närhet av riksdagsspärren. Hon har också varit i blåsväder tidigare med festande under pågående pandemi. Det sista hon och partiet behöver är en skandal som dessutom ifrågasätter dem i en av deras verkliga paradgrenar. Anta att hon istället hade backat när den gamle mannen ångrat sig och sen fått någon kvällstidning att skriva ett snyftreportage om hur hon nu riskerade att stå utan bostad, men att hon inte kunde ha den gamle mannens sorg och ånger på sitt samvete. En potentiell PR-förlust hade istället blivit en PR-vinst och en höjning av hennes kanske något tveksamma image!


Nu gjorde hon inte det och det tror jag att hon kommer att få betala för. Även om hon får huset till slut.


 

Ebba Busch. Bild från Riksdagens bildgalleri över nuvarande riksdagsledamöter.


Den moraliska dimensionen

Det finns också en moralisk dimension bortom vad som uttrycks i lagar och förordningar. De allra flesta av oss känner nog att det finns beteenden som inte kan försvaras även om de har lagen på sin sida.


Ebba Busch har föga förvånande angripits av redaktörer och debattörer med vänsterprägel. Men hur hade det låtit om det istället varit exempelvis socialminister Lena Hallengren som varit köparen som ville hålla fast vid det skrivna – och normalt bindande – köpekontraktet?


Även om vi vill föreställa oss att vår moraluppfattning är absolut så är sanningen att människor har en klar tendens att döma samma handling hårdare när den utförs av någon man inte identifierar sig med än någon man finner sympatisk eller rent av tycker om. Vi styrs av emotioner snarare än av en förnuftsmässig värdering av det som hänt. Vi kan se det hur tydligt som helst när någon mer känd person med tydlig ideologisk profil har gått över gränsen på sociala medier. Upprördhet och fördömanden från det politiska motståndare. Tystnad, lama ursäkter eller rentav försvar för beteenden man i vanliga fall starkt tar avstånd ifrån från det egna laget.


Nu tror jag som jag skrev ovan att säkert även sympatisörer har tagit illa vid sig av hennes agerande och till synes bristande medkänsla för den gamle mannen. Men är det verkligen så enkelt att fälla en dom här? Vi har redan konstaterat att utifrån den moraluppfattning som kommer till uttryck i juridiken är det inte konstigt att man vill hävda att ett ingånget avtal, särskilt ett av så stor betydelse, ska hållas. Inte heller att man utgår från att en person som verkar fullt klar i huvudet, om än kanske lite udda, faktiskt är det. Det är tråkigt att någon ångrar en så stor affär efteråt. Men finns det i så fall någon åldersgräns för när en köpare bör respektera det, trots lagen och trots de problem det kan medföra för köparen? Går den vid 80? Vid 70? Vid 60?


Det är ju inte heller så att det handlar om en gammal man som nu måste flytta från sitt hem på ålderns höst efter ett ogenomtänkt beslut. Han bor inte där längre och det är ett halvförfallet hus på en tomt full av avfall och bråte som kommer att kosta mycket pengar att sanera. I bakgrunden finns också släktingar som kan ha påverkat mannen av egna, privata skäl.


 

Det är svårt att hitta bra bilder på huset tvisten gäller. På denna bild från Twitter ser man i alla fall att verandan milt uttryckt sett bättre dagar.


Vilken rätt har vi som människor att se till vår egen familjs intressen? Ebba Busch är mamma till två barn. Hon har som alla vi andra föräldrar en önskan om en bra uppväxtmiljö för dem. När man skiljer sig vill man ofta om det är möjligt hitta bostäder i närheten av varandra för att underlätta vardagen och göra det lite lättare för barnen. Har hon inte rätt att agera för deras bästa? Hon vet att det finns ett hus alldeles i närheten som i princip står tomt i bostadsbristens Sverige. Är det fel att hon tar kontakt med ägaren? Fel att hon återkommer i samma ärende?


Om hon nu hamnat i en sån situation där hon måste välja mellan en gammal mans önskan och sina barns bästa: Är hon moraliskt skyldig att välja den gamle mannen trots att hon troligen har lagen på sin sida?


Hur många av oss har rätt att sätta sig till doms över hennes förmenta egoism egentligen om vi granskar vårt eget handlande? En av hennes belackare på sociala medier är en f.d journalist och EU-parlamentariker som dömdes för bokföringsbrott ungefär ett år in på sin mandatperiod. När hon uppmanades av sitt parti att lämna sin plats vägrade hon och satt kvar som politisk vilde. Sen var hon tydligen ändå inte särskilt mycket på plats, hon hade lägst närvaro och aktivitet av alla svenska EU-parlamentariker. Men lyfte förstås sitt arvode, som skattebetalare i hela Europa slitit ihop till och betalat på löner som i de flesta fall bara är en skärv av vad en ledamot i parlamentet kan lyfta.


Jag kan ju tycka att med den bakgrunden har man kanske inte så stor moralisk rätt att sitta och klanka på hur någon annan handlar i frågor som rör ömsesidiga avtal och ekonomiska transaktioner.


Hur många av oss har agerat på ett vis som inte varit helt schysst mot andra för att se till våra egna och andras intressen? Var går gränsen mellan när det är försvarbart egenintresse och kallhamrad egoism? När har vi verkligen på fötter för att kasta första stenen?


Jag vill poängtera här att jag inte har hela bilden. Jag vet inte om den gamle mannen ändå kan ha viss kognitiv svikt som Ebba Busch kan ha märkt av under deras samtal. Jag vet inte hur påstridig och eventuellt manipulerande hon kan ha varit under deras kontakter, eller hur många de var. Jag vet inte om värderingen som köpet byggde på är rimlig. Jag vet inte vilka andra för barnen och henne rimliga bostadsalternativ som stått till buds i närområdet.


Men det vet å andra sidan inte heller de som reservationslöst angriper Ebba Busch heller. Lika lite som de vet om det kan ligga något i uppgiften om att mannens ånger är ett resultat av manipulation från släktingar som kanske i huvudsak handlar i sitt egenintresse och inte av omsorg om honom.


Det personliga perspektivet


För några år sen skrev jag ett par blogginlägg om Sverigedemokraterna. I ett av dem konstaterade jag att jag hade svårt för deras ledargarnityr på ett personligt plan: De kändes inte snälla.


Ungefär samma sak känner jag för Ebba Busch. Hon känns som den tuffa och självsäkra tjejen som var lite av drottning i högstadiet och duktig på att höja sig själv genom att platta till andra. En självsäker person som inte tycker att hon behöver lyssna särskilt mycket på andra. När jag KÄNNER snarare än TÄNKER förmår jag därför inte känna sympati för henne. Det finns förstås en bakgrund här av att delvis ha varit utsatt för den sortens personer under min egen uppväxt. Nu VET jag ju dock inte om min analys av hennes personlighet verkligen stämmer, men känslan att det gör det påverkar mig.


Jag kan också ha problem med vad jag uppfattar som ett starkt hävdande av sina egna intressen. Här finns en inre konflikt i mig som säkert skiner igenom i texten. På ett ideologiskt plan är jag ju liberal och motståndare till alla ismer som sätter kollektivets intresse framför individens. Vi har rätt att se till vårt eget bästa. Samtidigt är det något djupt ner i magen som vänder sig mot vad jag ser som krämarmentalitet eller utpräglad karriärism. Eller känslan av att vissa människor i sitt relationsbyggande styrs till inte så liten del av vilka bekantskaper de tror att de kan ha nytta av.


För ett par år sen fick min livskamrat och jag genom en kontakt möjlighet att komma och titta på ett sommarhus ägt av en äldre kvinna som funderade på att sälja det. Det var jättefint och vi var klart intresserade. Samtidigt var kvinnan tveksam, hon slets mellan en insikt (enligt sig själv) om att hon inte orkade med både sommarhuset och sin villa i stan och en stark kärlek till den plats där hon upplevt så mycket fint och där både barn och barnbarn lekt. Hon hade inte bestämt sig för om hon ville sälja.


Vi försökte naturligtvis göra ett gott intryck, för vi förstod att skulle den här kvinnan bestämma sig för att sälja så skulle det vara till någon hon kände sympati för. Även efter visningen hade vi lite kontakt. Men kvinnan var fortsatt villrådig.


Jag inser att inte så få människor skulle ha fortsatt ligga på i den situationen. Bearbeta kvinnan och få henne att fatta det beslut hon ändå måste ta förr eller senare. Antagligen är Ebba Busch just precis en sån person. Men varken jag eller Lisa, min partner, är det. Det krockar för mig med något mycket grundläggande och först på senare år ser jag tydligt vad: Insikten om att ingen av mina föräldrar skulle drömma respektive ha drömt om att bete sig på det viset. Det handlar mindre om vad de sagt under min uppväxt än om vad de faktiskt gjort och inte gjort. Därför sitter dessa värderingar djupt i mig.

Så vi backade undan. Men om det hade varit ett permanentboende vi verkligen behövde? Den där gången när jag skulle skiljas och det stora fastighetsbolaget erbjöd mig en nyrenoverad tvåa alldeles i närheten? Om jag fått veta att det stod mellan mig och en mamma med låg inkomst som var tvungen att flytta iväg med barnen från en kontrollerande och hotfull man? Hur hade jag agerat då?


Slutord


Säkert har du som orkat läsa hit anat att denna långa bloggpost inte kommer att avslutas med en tvärsäker dom mot Ebba Busch. Vad jag känner är en sak. Vad fakta säger är en annan. Vad allmänna funderingar kring moral och rätt och fel leder fram till en tredje. Det enda som verkar någorlunda klart är att politiskt har KD-ledaren knappast agerat särskilt smart.


Alla frågor om vad som är rätt och fel mynnar inte ut i ett ”å ena sidan si å andra sidan så”. Men fler än vad vi oftast vill och orkar med att inse. Hur något passar in i den världsbild vi redan har kommer att styra hur vi förhåller oss till det. Och när det gäller frågor kring moral är det nog oftast så att det är känslorna mer än förnuftet som avgör vem vi friar och vem vi fäller i vår personliga lilla domstol.

Av Henrik - Måndag 25 jan 00:00

I förra veckans bloggpost konstaterade vi att belastningen på sjukvården är ett mer rättvisande mått på läget i olika länder än de officiella smittalen. Jag har därför lagt till ett antal ytterligare europeiska länder med sån statistik tillgänglig för att kunna ge en mer fullständig - men inte komplett - bild av läget i Europa. Siffrorna är en vecka gamla, men såvitt jag känner till har det inte inträffat några stora förändringar i trender. Däremot har trycket på sjukvården förstås ökat ytterligare i länder med stigande tal och vice versa.


Patienter på sjukhus p.g.a Covid-19

 

 

När fler länder tillkommit ser vi ännu tydligare vilka stora variationer det är mellan länderna. Det genomsnittliga antalet inskrivna patienter per miljon invånare och dag förra veckan låg på knappt 400. Men även bortsett från extremfallet Norge har de hårdast drabbade länderna just nu fyra gånger så många inlagda patienter som de - relativt sett - lindrigast drabbade. USA ligger ungefär på ett medeltal av de tjugo europeiska länderna, vilket återigen visar att man inte ska lura sig av absoluta siffror som lätt får läget där att verka ännu värre än vad det faktiskt är.


Överlag är situationen värst i Östeuropa, men också i Storbritannien är läget mycket allvarligt. 


Trender i tryck på sjukvården

 

En kanske övertydlig påminnelse: Läget i sjukvården speglar det epidemiska läget i landet med kring 2-4 veckors fördröjning. Det är en kombination av inkubationstiden för Covid-19, att det ofta dröjer en vecka eller mer från insjuknande till så allvarligt tillstånd att inläggning krävs och att de flesta behöver ett antal dagars vård.


Vi börjar med att titta på vilka länder som har en tydlig, uppåtgående trend:

 

I den här gruppen ingår också Spanien, som saknar statistik dag-för-dag. Hela den iberiska halvön är i ett allvarligt läge där smittan vänt uppåt för en dryg månad sen. Spanien har noterat över 300 000 nya fall de två senaste veckorna och hade i mitten av veckan över 21 000 inlagda patienter. I Portugal kom rapporter och bilder på ambulanser med covidsjuka som köade utanför akutmottagningar. I Irland hade förra söndagen flera sjukhus slut på intensivvårdsplatser. 


Det bör noteras att utifrån vad jag vet är inte utbrottet i Spanien och Portugal kopplat till någon av de nya och befarat smittsammare mutationerna. Vi har ju också redan sett samma trend under hösten i flera länder. Även på brittiska öarna är det för mig uppenbart att allting inte handlar om mutationer, utan om bristande efterlevnad av restriktioner. En läkare i Nordirland berättade i en intervju på BBC att en mycket stor andel av de inlagda patienterna berättar ungefär samma historia när de tillfrisknat tillräckligt: De hade levt i tron att de inte kunde smittas/bli allvarligt sjuka och därför inte varit särskilt försiktiga. I Spanien pågår politiska bråk om hur pass omfattande nya restriktioner ska vara. 


I Storbritannien och Irland har nu också smittkurvorna peakat och vänt - något det tyvärr varit en del missvisande rapporter om i media, även i självaste SVT i veckan där en dåligt påläst korrespondent påstod motsatsen. I Spanien och Portugal syns tyvärr inte motsvarande trend än.


Masstestning ingen väg till framgång (Slovakien)


Veckorna kring och efter månadsskiftet oktober/november genomfördes masstestningar i flera omgångar av befolkningen i Slovakien, i ett försök att därigenom hejda smittspridningen. Slovakien hade då hittills drabbats lindrigare än grannen i norr Tjeckien, men såg en klar uppgång i nya smittfall. 


Målsättningen var att testa hela befolkningen. På kurvan över rapporterade smittfall ser man som en buktning neråt, men ingen skarp minskning. Kring månadskiftet nov/dec vände kurvorna uppåt igen. 


När vi tittar på sjukvårdsbelastningen syns dock inte mycket av detta. Tvärtom så har den fortsatt uppåt i en inte extremt brant, men ändå stadig kurva. Kurvan över dödstal bekräftar utvecklingen. I mina ögon bekräftar det bara att testning ensamt, även i enorm skala, inte är något särskilt effektivt verktyg i virusbekämpningen. Det krävs en mycket effektiv smittspårning och framför allt - tror jag - att inte låta smittspridningen bli för omfattande. Når man en viss nivå av samhällsspridning verkar inte mycket annat hjälpa än en hård nedstängning för att vända kurvorna. Sannolikt för att det finns för många smittkedjor i omlopp.


Sjunkande trend


 

Som synes är det också relativt få av länderna som sett ett tydligt minskat tryck på sjukvården. Dock ligger tre av dem kvar på höga nivåer fortfarande. Teststatistiken är som vi såg i förra veckans post bristfällig i både Ungern och Bulgarien, men det finns åtminstone inga tecken på ökad smittspridning i någon av dessa fyra länder.


Andra länder med klart positiv utveckling just nu är Litauen och Grekland. I Grekland är antalet nya patienter på IVA nu bara en tredjedel av vad det var för 1,5 månad sen. 


Stabil trend

 

De flesta länder befinner sig i ett relativt stabilt läge, som talar för att R-talet legat på eller mycket nära 1 under den senaste dryga månaden eller så. Vidgar man perspektivet till 2 månader (grafen visar 1,5) så ser vi lite större förändringar, flertalet i positiv riktning. 


Det här gäller även flera andra länder som inte är med i grafen, främst för att fullständigt statistiskt underlag saknas. Rumänien har ett i princip oförändrat antal patienter på IVA de senaste veckorna. Tyskland har liksom Sverige en svagt sjunkande trend i patienter på IVA. Schweiz, Finland och Estland ingår också i denna grupp länder.


Danmark hade en dramatisk ökning av nya smittfall veckorna före jul och det har nu också synts de senaste veckorna på betydligt högre dödstal än tidigare i landet. Dock gav de nya restriktionerna snabbt resultat och nu syns även en svag minskning i sjukhusinlagda som kommer att fortsätta eftersom smittalen är nere på låga nivåer igen. 


Osäker trend


I Tjeckien, Lettland och Slovenien är utvecklingen svårtolkad. Deras kurvor är hackiga, det gäller även smittalen. Lettland hade en mycket negativ utveckling under december, men verkar nu vara på något av en platå. I Tjeckien och Slovenien kan man kanske misstänka att ryckigheten i kurvan är ett uttryck för brister i strategin i pandemihanteringen. Något som också återspeglar sig i de höga dödstalen per capita under hösten och vintern i de bägge länderna.


Sammanfattningsvis kanske ändå läget i pandemin i Europa just nu skulle kunna betecknas som "Allvarligt, men stabilt". Åtminstone relativt och i beaktande av att vaccinationerna nu kommit igång på allvar i de flesta länder. Orosmolnet är givetvis de nya mutationerna och vad de kan ställa till med innan tillräckligt många i befolkningen har hunnit vaccineras. 


Hur många har haft viruset i Sverige?  


Det är svårt att få fram uppgifter om hur många som haft Covid-19 i Sverige. Det enda vi vet säkert är att det är minst 547 166 personer (senast tillgängliga data från Folkhälsomyndigheten). Jag hittar inga färska undersökningar när jag googlar och det verkar uppenbart att antikroppstester inte ger en säker bild. De kalkyler som presenterades i våras var uppenbart felaktiga och FHM har också medgivit att de överskattade graden av immunitet i befolkningen.


Vad vi däremot kan göra är att få fram ett trovärdigt golvvärde för minsta antal infekterade. Vi tar hjälp av våra vänner i Danmark. Där har man nämligen förutom Förenade Arabemiraten och ett antal småländer genomfört flest antal tester av pågående infektion per capita i sin befolkning. Därför har man också ett väsentligt lägre CFR (Case Fatality Rate: Andel av bekräftat smittade som avlidit): 0,96% mot 2,01% i Sverige. 


Döda i olika åldersgrupper skiljer sig inte nämnvärt mellan Sverige och Danmark, inte heller åldersfördelningen i befolkningen eller - förstås - levnadsstandard och kvalitet i sjukvården. Vi har därför ingen anledning att tro annat än att risken att dö för en smittad beroende på ålder och hälsa är ganska likartad.


Redan en väldigt grov uppskattning säger alltså att vi kan dubblera det officiella talet och säga att minst 1,1 miljoner svenskar har haft Covid-19. Alltså knappt 10% av befolkningen.


Vi ska dock göra det mer ambitiöst än så, titta på olika åldersgrupper och jämföra med Danmarks motsvarande statistik. Så här såg läget ut officiellt i Sverige per den 21/1 2021:


 

Siffrorna är en påminnelse om hur stark koppling risken att dö har till ålder, där mer än var fjärde testad i åldrarna över 80 år inte klarade sig. Medan risken att dö är försumbar under 50. Vi ser också att andelen i åldersgruppen som testat positivt är lägst mellan 60 och 80. Detta för att färre i den gruppen rört sig ute i samhället eller varit i behov av olika vårdinsatser som ökat risken för at bli smittad. Det är förstås ingen slump att nästan 10% av 90-åringarna och äldre har testat positivt. 


Vi tittar nu på hur många procent av de smittade som avlidit i Danmark. I de yngre åldersgrupperna är de absoluta talen så låga att det inte går att använda. Men för de äldre ser vi följande:

- 70-79 år: 5%

- 80-89 år: 14%

- 90+: 27%


Väsentligt lägre risk alltså, särskilt i de yngre grupperna. Det gör att vi kan utgå från att minst 45 000 personer mellan 70 och 79 år haft Covid i Sverige. Och troligen åtminstone 35 000 i gruppen 80 till 89 år.


När vi tittar på fördelningen av smittade mellan åldersgrupper mellan Sverige och Danmark så finns en del skillnader. Exempelvis kommer mer än 20% av de provtagna fallen från barn (0-19), medan det i Sverige bara rör sig om 12%. Med tanke på att Danmark haft fler nedstängningar av skolor och förskolor verkar det osannolikt att Sverige i verkligheten skulle ha en så mycket lägre andel. Danmark har också en betydligt högre andel i gruppen 20-29. Då många i den gruppen sannolikt har asymptomatiska eller mycket lindriga smittförlopp är det inte konstigt om Sverige har missat fler fall i den. 


En något justerad fördelning med hänsyn till faktiskt observerade dödsfall i de äldre åldersgrupperna ger det här resultatet:


Åldersgrupp

Minsta antal

verkligt smittade

Andel som haft Covid-19

i gruppen

0-19 år220 000

9%

20-29 år200 00016%
30-39 år180 00013%
40-49 år170 00013%
50-59 år160 00012%
60-69 år80 0007%
70-79 år45 0005%
80-89 år35 0008%
90+ år11 00011%

Detta är alltså minimisiffror. Osäkerheten blir särskilt stor i de yngre åldersgrupperna där fallen av allvarlig sjukdom och död tack och lov är så ovanliga att de i praktiken inte kan användas för att kalkylera smittfall med någon rimlig precision. 


I Storbritannien, med en bit högre dödstal än Sveriges, hörde jag häromdagen att experter beräknat att någonstans runt en åttondel av hela befolkningen varit smittad. Vad man bygger det på vet jag inte. Hur många som verkligen har smittats förblir en fråga som inte kan besvaras. Är det 15%, 20%, 25%? Ingen av de siffrorna framstår som på något vis orimliga. Att det skulle vara en väsentligt mycket mer än så, typ att hälften av befolkningen eller mer varit sjuka, kan nog uteslutas. 


Verkliga dödstal år 2020 i de länder där flest dog i Covid-19

Det här avsnittet är en mindre uppdatering av det statistiktunga blogginlägget från i somras där jag med hjälp av olika datakällor försökte göra kvalificerade gissningar av hur många som egentligen dött i olika länder: http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2020/07/19/11679497-covid-19-ett-forsok-att-uppskatta-det-verkliga-antalet-dodsoffer-i-olika-lander/


Vi vet inte hur många som verkligen dog i Covid-19 under 2020. I vissa länder har underrapporteringen varit omfattande eller rentav enorm. Bloggen har tidigare skrivit om det här (länk). Här följer en mer kortfattad uppskattning av verkliga dödstal i de länder där flest avlidit i pandemin. Alla uppskattningar är konservativa, verkliga dödstal är i flera fall säkert ännu högre.


Plac  Land

Beräknat antal

döda

2020

 Officiellt antal

 döda 2020 (ca)

1Indien500 000 150 000
2USA390 000342 000
3Brasilien215 000195 000
4Mexico200 000126 500
5Ryssland180 00057 000
6Indonesien110 00022 000
7Italien93 00074 500
8Storbritannien    86 00074 000
9Iran79 00055 500
10Peru72 00038 000


USA, Brasilien, Italien, Storbritannien och Perus siffror bygger på officiell befolkningsstatistik där i snitt 70% av oförklarad överdödlighet under 2020 lagts till på dödstalen (för USA 50%). Talen för Mexiko och Ryssland baserar sig på erkännanden från officiella källor i respektive land, som bekräftar utomstående bedömningar av hur mycket värre situationen faktiskt var än vad sifforna visade. Iran bygger dels på läckt data från landets regering, dels på uppskattningar av en epidemiolog av iranskt ursprung som utgått från befolkningsstatistik. Indien och Indonesien är grova uppskattningar (med all sannolikhet i underkant) baserade på samma principer som användes i länkad post. För Indonesiens del tillkommer information om att minst 500 sjukhusanställda avlidit efter att ha smittats av viruset, en uppgift som definitivt inte går ihop med en så låg total dödssiffra som den officiella. I Tyskland hade t ex runt årsskiftet cirka 150 dödsfall noterats bland personal i sjukvård och äldreomsorg när den totala dödssiffran låg kring 35 000.


Enbart de här 10 länderna kan beräknas ha haft minst närmare 2 miljoner dödsfall under 2020. Wall Street Journal relaterar till en uppskattning att den verkliga siffran för samtliga länder kan ligga kring 2,8 miljoner. Personligen tror jag att antalet kan vara större än så. Det finns fler länder (se länkad bloggpost) som sannolikt har en betydande underrapportering.


Vaccinering - syns effekter ännu i Israel?


Vi är naturligtvis mycket spända på hur vaccinerna kommer att fungera i skarpt läge. I Europa har än så länge alldeles för få människor fått vaccin, framför allt inte den andra dosen, för att det ska vara möjligt att se några effekter.


Israel har däremot genom förutseende kommit i besittning av stora mängder av Pfizers vaccin och dessutom fått ut det till en imponerande stor andel av sin knappt 10 miljoner stora befolkning: Lite drygt 20% har fått den första dosen och ungefär 5% den andra. Programmet startades mitt i en ny smittvåg med en särskilt brant ökning av nya fall från jul och framåt. Den har också lett till nya restriktioner. 


Under de senaste veckorna har glädjen över vaccineringarna grumlats av att man inte sett konkreta resultat i smittstpridningen som fortsatt att öka, liksom de allvarliga fallen. Dessutom har många som fått sin första dos av vaccinet ändå varit bland de tusentals som testat positivt varje dag. 


När man lyssnar till experterna och tar del av lite andra fakta ljusnar dock bilden. För det första är det inte förväntat att enbart den första sprutan ska ge något fullgott skydd. Pfizer själva har beräknat det till 52%, väsentligen sämre än de 90-95% som uppnådess med två sprutor i fas 3-testerna.


För det andra vet man att det tar några veckor för kroppen i snitt att bygga upp ett effektivt skydd efter immunisering. Så det är inte på något sätt oväntat att många fortsätter att testa positivt i ett läge med omfattande samhällsspridning av viruset.


För det tredje så kom nu i veckan en studie baserad på medicinska journaler för över 200 000 israeler i åldrarna 60 och uppåt. Man jämförde de som fått den första dosen vaccin med de som inte fått det. De två första veckorna såg man ingen skillnad i positiva tester för Covid-19. Men sen minskade antalet positiva tester i den immuniserade gruppen med 33%, en minskning som sen också fortsätter. 


Kanske spelar också det här in på att antalet positiva tester peakade den 17 januari och efter det börjat sjunka ganska brant, även om det också delvis eller till stor del kan bero på nya restriktioner. 


I sammanhanget kan också nämnas att Israel ser en kraftigt ökande andel av den brittiska mutationen och inte minst i den ultrakonservativa delen av befolkningen sett en kraftig ökning av nya smittfall, då den gruppen ofta inte respekterar föreskrifter om fysisk distansering och begränsning av antal personer i sällskap. 


Det blir mycket spännande att följa utvecklingen de närmaste veckorna. 


Vi avslutar med en graf över aktuellt vaccinationsläge. Storbritannien (ca 10 av 100) och USA (drygt 6 av 100) har uteslutits ur grafen för ökad läsbarhet. Att Sverige halkat ner beror sannolikt på att vi återigen har halkat efter med rapporteringen och inte redovisat några siffror på en vecka. 


 





Av Henrik - Fredag 15 jan 00:30

I den här posten ska jag nyansera och delvis korrigera de slutsatser jag drog i det förra blogginlägget (30 nov). Vi ska med hjälp av sjukvårdsstatistik jämföra hur det ser ut i 14 olika länder och kommer då att se att läget i Sverige relativt sett inte är fullt så illa som man kan tro när man bara tittar på statistik över smittade.


Vi kommer också att titta på lite olika bakgrundsvariabler och deras eventuella samband med utfallet i olika länder. Lite data om hur vaccinationerna går. Och slutligen en analys av hur många som dött i olika åldersgrupper i relation till folkmängd i fyra länder som också utfaller till Sveriges fördel.


Jag utgår från att läsaren är insatt i det övergripande läget i pandemin, där väl vi nu alla väntar och hoppas på att vaccineringarna ska börja ge effekt både när det gäller att minska allvarlig/kritisk sjukdom och död i Covid-19. 


Aktuellt smittläge


Även om vi strax ska se på virusets effekter från ett bredare perspektiv så börjar vi med att titta på hur smittkurvorna ser ut för de 14 länder som ingår i jämförelsen.


 

Sverige är inte sämst i klassen, men vi ligger med uppe i en slags toppgrupp där både USA och Storbrittanien som vi vet har ett väldigt bekymmersamt läge ingår. Om man bortser från hacken i Sveriges kurva som beror på vår låga rapportering under julhelgerna så ser vi att vi fortfarande trots skärpningar av restriktionerna inte lyckats bryta den uppgång som började under hösten, medan andra länder haft större framgång. 


Men hur testar man i olika länder egentligen? Hur stämmer den bild man får av utvecklingen här om man istället tittar på:


Inläggningar i slutenvården p.g.a Covid-19


    

  

Siffrorna visar alltså hur många patienter per miljon invånare i respektive land som legat på antingen vanlig vårdavdelning eller IVA per dag. Som vi kan se var läget relativt likartat i början av oktober, med särskilt låg beläggning i Sverige och Norge. Sen har det tyvärr skjutit fart som vi alla vet, men situationen stämmer långt ifrån perfekt med den bild smittkurvorna ger. När är 2020 gick till ända var det Bulgarien (687 inlagda per miljon invånare) och Ungern (607) som låg i topp. Men på smittkurvan ligger de i botten! 


Det stämmer visserligen så långt att bägge länderna rapporterat en sjunkande trend nya smittfall under december, vilket också ses på minskade inläggningar (Bulgarien hade över 1 000 per miljon invånare i mitten av december)


Sverige ligger däremot inte alls så dåligt till som man skulle kunna tro av smittfallen. Tvärtom hade vi inte ens hälften så många inlagda patienter på nyår som de värst drabbade länderna. Med knappt 300 per miljon invånare låg vi ungefär jämsides med Portugal. Åtta av de övriga länderna hade fler inlagda och bara fyra färre. Förutom Norge (26) som fortsätter att sticka ut positivt när det gäller hur man lyckats begränsa spridningen av viruset så är det främst Nederländerna (165) och Belgien (188) som hade ett bättre läge. Notera att Frankrike som i smittstatistiken ser ut att ha lyckats pressa ner talen mycket bra ändå låg på närmare 400 inlagda per miljon. Vilket i princip var dött lopp med USA och cirka 30% högre än Sverige.


Så även om vår sjukvård är under hård press så är det värre på åtskilliga andra håll. 


Notera också den i statistiksammanhang klassiska risken med absoluta tal. Häromdagen hörde jag att USA hade över 125 000 inlagda p.g.a Covid-19. Oj, tänkte jag. Men landets stora folkmängd gör att det ser ännu värre ut än vad det förvisso är. 


Kurvornas riktning stämmer hyggligt med smittalen. Sveriges mörkgröna kurva har länge fortsatt att gå svagt uppåt. Kring årsskiftet stabiliserade sig dock siffrorna och den senaste veckan är det t.o.m en liten minskning. Låt oss hoppas att den inte är tillfällig!


Den långa men svaga uppgången tyder ändå på en bättre kontroll över pandemin än exempelvis Belgien och Ungern (eller för den delen Tjeckien som inte är med i den här statistiken) som alla drabbats av mycket snabba stigningar av antalet inlagda patienter. Det är trots allt enklare att växla upp vårdresurser successivt än på mycket kort tid. Den situationen är just nu både Storbritannien och Portugal i att döma av siffrorna.  


Tanken kommer förstås också: Om vår vårdpersonal är slutkörd och vården går på knäna, hur är det då i många av de andra länderna? 


I absoluta tal vårdades vid årsskiftet nästan en kvarts miljon människor totalt på sjukhus p.g.a Covid-19 i de här fjorton länderna, drygt hälften av dem i USA. Sverige stod för lite drygt en procent (2 880)


Intensivvårdade

 

Som en kompletterande bild här också en graf över IVA. Det är inte riktigt samma länder, p.g.a att alla inte särredovisar IVA-patienter i statistiken. Ett annat problem är att det helt uppenbart tillämpas olika kriterier för vad som räknas som IVA-vård och inte i olika länder, det ser man när man jämför deras andel av totalt antal vårdade. Med tanke på hur oerhört resurskrävande denna vård är kan det ändå vara rimligt att visa den.

    

OBS! Andra färger än förra grafen.

Här ligger Slovenien i topp, det enda land som under hösten varit över 100 IVA-vårdade per miljon invånare. Sverige är däremot ett av tre länder (Norge är inte med här) som har de lägsta värdena. Förmodligen är en delförklaring att flera sjukhus har s.k intermediär vård som ett mellansteg mellan vanlig vårdavdelning och IVA, patienter som i exempelvis Nederländerna troligen klassas som IVA-patienter. Men det är tydligt att vi i varje fall har lyckats att begränsa smittspridningen bättre än flertalet andra länder i de grupper som oftast blir aktuella för intensivvård. Sen kan det också finnas en folkhälsoaspekt som vi återkommer till.


Även Storbritannien har legat lågt, men visar en ökande kurva. I USA har också antalet intensivvårdade patienter ökat stadigt, medan exempelvis Österrike har fått ner antalet väsentligt, precis som Frankrike. Tysklands stadigt stigande kurva speglar också det vi kunnat läsa i media om hur landet inte alls lyckats hantera den andra vågen lika förhållandevis bra som den första. 


Dödstal Covid-19


Belastningen på sjukvården är kanske det mått som bäst speglar hur allvarlig den epidemiologiska situationen är i ett visst land. Men naturligtvis hänger dödstalen starkt ihop med det också. Detta är de relativa dödstalen (per miljon invånare) för de fjorton länderna under perioden 1 oktober - 31 december 2020:


1. Slovenien - 1225

2. Bulgarien - 972

3. Ungern - 908

4. Belgien - 821

5. Polen - 688

6. Italien - 633

7. Österrike - 602

8. Frankrike - 502

9. Portugal - 484

10. Storbritannien - 462

11. USA - 418

12. Sverige - 380

13. Nederländerna - 296

14. Norge - 30


Sverige har alltså klarat den här perioden jämförelsevis bättre än nästan alla andra länderna i listan. Även utanför listan finns åtskilliga länder med väsentligt högre dödstal denna höst. Några exempel är Argentina (545), Schweiz (739) och Litauen (801) för att ta några vitt skilda exempel på länder. Tyskland har haft ungefär samma utfall som Sverige.

När det gäller länder som haft större framgång (och kanske också tur) så är våra nordiska grannar fortfarande "outliers" som vår statsepidemiolog uttrycker saken. Även Danmark, trots att landet under december hamnade i en mycket mer allvarlig smittkurva än någonsin tidigare under pandemin. De ligger under hösten på drygt 40% av Sveriges relativa dödstal. Relativt bra har det också gått för Canada och de länder i Asien (Japan, Sydkorea, Thailand) som hade låga tal även under den första vågen. Sen finns det ju också många länder vars statistik får ses som mycket osäker eller i vissa fall känt felaktig. Notera t ex att i Ryssland har experter erkänt att de verkliga dödstalen, räknat efter samma principer som tillämpas av de flesta andra länder (död inom 30 dagar efter laboratoriebekräftad diagnos och att alla som tas in på sjukhus med såna här symptom också testas) är åtminstone tre gånger så höga i landet. 


Hur ser då utvecklingen ut? Främst p.g.a Sveriges efterrapportering går det tyvärr inte att göra rimliga jämförelser här längre fram i tiden än per den 31 januari. 

    

Kurvorna går åt lite olika håll och har så fortsatt att göra också efter årsskiftet för de länder som inte efterrapporterar på det sätt som Sverige gör. De hårdast drabbade länderna - Slovenien, Ungern och Bulgarien - hade en klart sjunkande trend. I Bulgarien har den trenden fortsatt, tillsammans med Belgien och Österrike. I flera andra länder syns dock tyvärr ökande dödstal, så även i Sverige. Troligen finns också en del dödsfall för år 2020 sista veckor kvar att rapportera in här. Dödstalen i nyårsveckan ser ut att hamna på åtminstone i snitt 90 per dag (dvs ca 9 per miljon invånare), inte 60-70 som Folkhälsomyndigheten påstod på en presskonferens häromdagen.

Sverige visar upp det fjärde högsta talet vid årsskiftet, så här ser det sämre ut för oss än i de andra jämförelserna. Dock tyder inte utvecklingen just nu i mitten av januari på en ökande trend. Däremot är utvecklingen dyster i USA och Portugal och värst ser det ut i Storbritannien. De senaste dygnen har de högsta dödstalen under hela pandemin för en enskild dag rapporterats där.


Vaccinationer

Jag har ingen aning om hur tillförlitliga dessa data från Ourworldindata.org är. Med tanke på hur tidigt det fortfarande är i processen och att fler länder än Sverige säkert fortfarande bygger upp sina rapporteringssystem så ska man kanske ta dem med en nypa salt.  Här är i alla fall en jämförelse mellan de fjorton länderna vi särskilt studerar i den här bloggposten.


 

Som synes sticker inte Sverige ut åt något håll - vår rapportering släpar dessutom några dar. Storbritannien är långt före alla övriga. De är dock vad jag vet ensamma om att ha godkänt Astra Zenecas vaccin och har dessutom i desperation över smittläget tagit ett kritiserat beslut om att börja med singeldoser för att fler personer ska kunna få ett åtminstone hyggligt skydd. 


Samband


Sifforna i det här kapitlet ska tolkas med försiktighet. Det rör sig inte om någon mer avancerad statistisk analys, utan bara en enkel korrelation (Excelfunktion KORREL() ) mellan två datamängder.  Korrelationskoefficienten kan vara mellan -1 och 1. En korrelation på 1 innebär ett perfekt samband: Om jag t ex går upp 3 hekto i vikt om året så är korrelationen mellan min ålder och vikt 1. Om jag orkar 1 kilo mindre i bänkpress för varje år jag blir äldre så är det en perfekt negativ korrelation: -1. Ju mindre samband det finns, desto mer går värdet mot 0. 


Självklart kan samband vara ett resultat av slumpmässighet, eller bero på bakgrundsvariabler som t ex ett lands ekonomiska utveckling. Men här är de i alla fall. Alla nyckeltal som gäller själva pandemin avser fjärde kvartalet 2020. Det är de fjorton ländernas siffror som jämförs.


  • Antal döda per miljon invånare/Antal vårdade på sjukhus per dag i snitt: 0,88
    • Det starkaste sambandet, vilket var väntat. Om många människor blir så allvarligt sjuka av viruset att de måste vårdas i slutenvård så blir det också många som dör. 

  • Antal döda per miljon/Antal smittade per miljon: 0,59
    • Också ett rätt starkt samband. Men vi har redan sett att antalet positiva tester i två olika länder långt ifrån alltid är ett bra sätt att jämföra pandemiläget i dem.

  • Antalet vårdade på sjukhus/Antal smittade: 0.25
    • Lågt samband. Om vi tycker att belastningen på sjukvården är ett av de allra mest allvarliga problem som pandemin medför så är uppenbarligen de ständiga jämförelserna av nya smittfall inte någon särskilt bra mätare, åtminstone inte vid jämförelser mellan länderna i det här urvalet

  • Antal döda per miljon/Antal invånare per kvadratkilometer: -0,01
    • Inget tecken här på att tätbefolkade länder i jämförelsen (det varierar mellan 14 for Norge och 508 för Nederländerna) skulle drabbas hårdare

  • Antal vårdade per dag i snitt per miljon/Hälsoindex: 0,61
    • Ett enkelt index byggt av variablerna befolkningens snittålder, andel som är äldre än 70 år, dödstal i hjärt- och kärlsjukdomar, förekomst av diabetes och förekomst av fetma (BMI>30) där alla variablerna väger lika tungt
    • Ett rätt starkt samband här, vilket är intressant. Dock kommer det allra mesta från åldersvariablen. Jag hade nog väntat mig att fetma skulle ge ett större utslag med tanke på hur mycket det ökar risken för allvarligt sjukdomsförlopp och död enligt ett flertal studier. Orsaken kan vara att en stor del av länderna bara har små skillnader mellan sig här. Det krävs nog betydligt mer avancerade beräkningar med konstanthållande av en mängd andra variabler för att se om det t ex haft inverkan att andelen som lider av fetma är mer än 30% högre i Storbritannien än i Sverige
  • Antal döda per miljon/antal döda per miljon i "första vågen" (t.o.m. 30/6 2020): -0,19
    • Anders Tegnell har flera gånger på ett sätt som låter som en bortförklaring sagt att länder som drabbades hårt i första vågen också drabbats hårt i den andra. Men i det här urvalet ser vi alltå inget sånt samband, det är tvärtom svagt negativt. Tegnell har nog dock rätt i att knappast något land som drabbades hårt i våras har lyckats hålla nere smittan nu på nivåer som ens är i närheten av Norge, Finland, Sydkorea, Thailand m.fl

  • Antal döda per miljon/Vårdindex: 0,18
    • Ett enkelt index byggt av antal vårdplatser på sjukhus, antal läkare och antal sjuksköterskor/barnmorskor i respektive land per 1000 invånare.
    • Ett så lågt samband att man kan bortse från det. Här framträdde också risken med enkla korrelationsberäkningar av den här typen: Tittar man bara på sjukhusplatser blir korrelationen 0,57. Jag tror det är en ren slump. Dock ska man komma ihåg att alla länder i jämförelsen har någorlunda väl utvecklade sjukvårdssystem. Säkert skulle samband visa sig om man jämförde med fattiga länder och justerade för patienternas ålder.

  • Antal döda per miljon/Antal genomförda tester per 1000 invånare: 0,31
    • Bara ett svagt samband. Det är knappast förvånande, även om det vore intressant att räkna på ett större urval länder. Experter har redan tidigt sagt att en omfattande testning inte hjälper långt om det inte finns en effektiv smittspårning och bra metoder för att säkerställa att smittade verkligen isolerar sig. 

Dör det fler yngre i Covid-19 i USA?

 

Det var rätt länge sen jag la märke till att fler yngre personer verkade dö i pandemin i USA. Enligt senaste uppdateringen från landets motsvarighet till Folkhälsomyndigheten var nära 8 000 av cirka 330 000 registrerade dödsfall personer yngre än 45 år. Ungefär 2,5% alltså. Det kan jämföras med Sverige där bara 1,1% av de döda är yngre än 50. 


Tankarna direkt går till den ojämlika sjukvården och sämre folkhälsan i USA där många fler går med obehandlade eller otillräckligt behandlade kroniska sjukdomar som kan innebara kraftigt ökad risk för svår Covid. Men så enkelt kan man inte resonera, hänsyn måste också tas till demografi. USA har en yngre befolkning och relativt sett färre gamla. Det skulle kunna ge en annorlunda procentuell fördelning av dödsfallen. Vi behöver därför räkna och jämföra relativa dödstal inom samma åldersgrupp mellan några länder och proportionerna mellan åldersgrupperna i samma land för att få en bättre bild. 


Tyvärr är den federala statistiken för USA inte åldersuppdelad på ett sätt som medger såna jämförelser. Men jag har hittat siffror för Texas. Där har nästan 30 000 människor redan dött i Covid-19, så fördelningen av dödsfallen mellan åldersgrupperna borde vara representativ. Vi jämför Texas med Storbritannien, Frankrike och Sverige. En fördel med att välja dessa fyra är att de har ett relativt lika antal döda per miljon invånare:


- Frankrike: 1018

- Storbritannien: 1210

- Sverige: 986

- Texas: 1011


I Texas har det alltså dött ungefär tre gånger så många människor som i Sverige. Men bara i gruppen 30-39 är antalet döda 18 gånger fler (469 mot 26). Vi lägger till hur många invånare som tillhör respektive åldersgrupp i landet/delstaten.


Döda per miljon invånare i åldersgruppen: 

ÅldersgruppFrankrikeStorbritannienSverigeTexas
0-39 år613940
40-49 år8312650395
50-59 år274383160950
60-69 år90710995142147
70-79 år2639331020044607
80 år -12831146361017812201

Jag tycker de här sifforna är intressanta. Vi ser att antalet döda bland de äldsta inte skiljer sig så mycket åt relativt sett. I samtliga länder och i Texas avled minst 1% av landets 80-åringar och äldre i Covid-19 förra året. Men ju yngre, desto större blir skillnaderna fast det totala, relativa dödstalet är så pass lika. Även om de totala riskerna förvisso är låga för de yngre så har risken att dö i pandemin för en texasbo i åldern 40-49 år varit nästan 8 gånger så hög som för en invånare i Sverige! 


Också i Storbritannien ser vi att risken att dö som yngre i pandemin varit klart högre än i både Sverige och Frankrike. Vågar man dra slutsatsen att det här är ett gott betyg åt den svenska folkhälsan och svensk sjuk- och hälsovård? 

***


Data i den här bloggposten kommer från:

https://ourworldindata.org/coronavirus 

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/statistik-och-analyser/bekraftade-fall-i-sverige/

https://coronavirus.data.gov.uk/details/healthcare

https://www.ecdc.europa.eu/en/publications-data/download-data-hospital-and-icu-admission-rates-and-current-occupancy-covid-19

https://dc-covid.site.ined.fr/en/data/france/

https://www.statista.com/

Av Henrik - 30 november 2020 07:15

Det enkla svaret är: sådär. Inget tydligt bevis för att vi lyckats vända utvecklingen på allvar men att vi vet mer säkert om någon vecka.


I den här bloggposten jämför jag Sverige med fem andra västeuropeiska länder; hur de åtgärder de satt in under hösten har påverkat smittspridningen och hur snabbt resultaten kom. Som vi ska se framträder en ganska klar bild, men det finns ändå skäl att påminna om att alla siffror bör tolkas med viss försiktighet. Länderna kan ha vissa skillnader i sina teststrategier. Det finns också som i alla epidemiska förlopp inslag av slump som avgör hur hårt viruset slår till på olika platser och tider.


Länderna är Frankrike, Portugal, Schweiz, Tyskland och Nederländerna. Några av dem drabbades hårt av viruset i våras, andra klarade sig betydligt bättre. Alla diagram visar genomsnittligt nya antal smittfall per miljon invånare under en sjudagarsperiod bakåt. Lodräta linjer på tidsskalan markerar när nya restriktioner sattes in i landet. Ett av dem - Frankrike - beskrivs lite mer ingående och de övriga mer summariskt

Frankrike

 


Under oktober sattes först lokala åtgärder in i de hårdast drabbade regionerna med bl.a nattliga utegångsförbud. Dessa gav dock inte önskad effekt, smittökningen fortsatte brant uppåt. Den 26:e oktober noterades för första gången över 50 000 nya smittade på en enda dag. Då reagerade regeringen på allvar. Ett par dar senare tillkännagav premiärminister Macron de nya restriktioner som utarbetats i samverkan med landets regionala styren (tidpunkten markerad med en lodrät röd linje i grafen)   :


-          Stängning av barer, restauranger och caféer (utom för take away)

-          Stängning av många affärer

-          Distansarbete så långt det är möjligt

-          Stanna hemma utom för arbete, träning eller handla

-          Dokument som visar skäl till att man rör sig ute

-          Nattligt utegångsförbud (vissa platser)

-          Gym, sportanläggningar och simhallar stängda


Smittkurvan peakade 9 dagar senare och har sedan dess vänt brant neråt, en utveckling som är ganska likartad den som setts i grannlandet Belgien. Nu är man nere på ungefär samma nivå som i mitten av september.  Dödstalen släpar tyvärr efter i vanlig ordning och har legat på i snitt drygt 500 om dagen de senaste tre veckorna: Tio gånger snittet från mitten av september.


Frankrike börjar nu lätta på restriktionerna.

Övriga länder:

Nederländerna

 


Tyskland



Schweiz

 


 

Portugal

 



Som läsaren själv kan se finns det både likheter och skillnader mellan graferna. Smittspridningen har tagit fart vid lite olika tillfällen. Respektive land har reagerat olika snabbt med att sätta in motåtgärder. Men efter att motåtgärder satts in har smittkurvan peakat inom 10-14 dagar och sen vänt neråt. För Portugal och Schweiz är trenden fortfarande fallande smittfall, dock från höga nivåer. Det gäller inte minst Schweiz vars sjukvårdssystem varit under hård press. Där har dock antalet nya smittfall mer än halverats sedan vändningen för några veckor sen.


För Nederländerna och Tyskland har utvecklingen planat ut, vilket visar att de ligger på ett R som är mycket nära 1. Nivåerna är dock väsentligt lägre räknat i antal smittade per miljon invånare än där Sverige befinner sig nu. Det behöver inte heller betyda att deras restriktioner är mindre effektiva än övriga länders. Utan att ha några vetenskapliga belägg tycker jag mig se att det är svårare att hålla R-talet under 1 ju lägre den allmänna smittspridningen är, även om det kan verka kontraintuitivt. 


Gemensamt för alla utom Portugal är att man började med mindre omfattande åtgärder när man märkte att smittalen började öka igen. I exempelvis Nederländerna kom i månadsskiftet mot oktober ett antal rekommendationer om distansarbete, munskydd i affärer och att begränsa sociala kontakter. Barer och restauranger blev ålagda att stänga klockan 22 och ingen publik tilläts vid sportevenemang. Men ett par veckor senare konstaterade regeringen att dessa åtgärder inte fått önskad effekt. Tvärtom steg kurvan över nya smittade allt brantare Därför kom nya och hårdare restriktioner på plats.


När det gäller själva restriktionerna är likheterna större än skillnaderna. Alla utom Schweiz har stängt ner restauranger och barer och i vissa fall caféer för allt utom take away. Munskydd blev i den mån de inte redan var det obligatoriska i alla eller de flesta allmänna utrymmen och i flera länder även i skolor. Så kallade "non essential businesses" har fått stänga ner igen. Det är också hårda begränsningar för antalet personer vid både allmänna och privata sammankomster och brott mot detta kan leda till böter. I Nederländerna och Tyskland tillåts inte fler än 4-5 personer, förutom i några särskilt utpekade undantagssituationer. Portugal har använt sig av utegångsförbud nattetid och vissa reserestriktioner. Schweiz har gått över till distansundervisning på universitet och högskolor. 


En likartad utveckling ses i många länder som jag inte redovisar här. Exempelvis Danmark ligger sen veckor på en liknande platå som Tyskland och med ungefär samma relativa mängd nya smittfall perdag. Den positiva trenden i de fem exempelländerna bekräftas av minskande nya sjukhusinläggningar. I Frankrike minskade antalet inlagda patienter med 700 från en dag till en annan förra veckan och antalet inlagda i intensivvård med cirka 100 personer, ned till drygt 1 700. 


Sverige

Kring månadsskiftet oktober/november (markerat i grafen med ett smalt, orange streck) skärpte Sverige de allmänna råden i flertalet regioner och alla de mer tätbefolkade berördes av dem. Med mindre variationer går de i princip ut på att:

-          Begränsa sociala kontakter till ett minimum och helst inte umgås inomhus med andra än familjen

-          Inte besöka restauranger, caféer och barer (annat än för att hämta mat)

-          Inte besöka köpcentrum och affärer annat än mataffärer och apotek.

-          Inte gå på gym och delta i sportaktiviteter (undantaget barn och yngre tonåringar)

-          Arbeta hemifrån om det är möjligt.


Med undantag för Tyskland är Sverige inte senare på smittkurvan än något annat land med att skärpa våra restriktioner. Eller rekommendationer som vi säger här. Inte heller skiljer sig innehållet och inriktningen i dem nämnvärt från de andra länderna heller. Så vad har då hänt?


 


Vad vi ser är att de kraftigt skärpta allmänna råden inte fått den effekt som uppnås i de andra fem länderna inom 10-14 dagar. Smittan peakar inte, utan fortsätter istället att öka. Helgen 15-16 november redovisas låg mängd positiva provresultat, vilket får kurvan att tillfälligt vika neråt. Men bara några dagar senare går det uppåt igen och på onsdagen noteras ett rekordstort antal: över 7 600. Möjligen finns nu tecken på att det planar ut, men säkert är det inte.


Säkert är det oro över uteblivna, tydliga resultat som får regeringen att därför agera igen när de nya skärpta råden varit i kraft drygt två veckor. Enligt uppgift går den för första gången emot Folkhälsomyndigheten och inför en ny begränsning i antalet tillåtna deltagare vid allmänna sammankomster. Samt beslutar om att stänga barer och restauranger klockan 22.30, beslut som träder i kraft den 23 oktober. Dessutom håller statsministern ett TV-sänt förmaningstal i lätt patriarkalisk anda till befolkningen.


Men blir det effekt nu då? Om vi utgår från att smittutvecklingen i övriga länder visar på ett ganska allmängiltigt samband så:

-          Borde vi få en peak i smittan de allra närmaste dagarna (alltså typ månadsskiftet november/december) om statsministern ännu allvarligare allvarsord den 15 oktober i TV och radio åstadkom önskade beteendeförändringar

-          Borde peaken annars senast komma inom någon vecka ytterligare om det är restriktionerna som började gälla den 23 november som blir tungan på vågen.


Notera också det i övriga länder varit just en peak: En vändning som när den kommit snabbt vänt utvecklingen neråt. Inte en ganska lång plan fas på flera veckor som epidemikurvan såg ut i våras för Sverige. 


Men varför fungerar det inte i Sverige (än)?

Det finns ett enkelt matematiskt/epidemiologiskt svar på frågan: De förändringar som skett i vårt beteende de senaste månaderna har inte varit tillräckligt stora för att pressa ner R-talet under 1. Så länge det inte sker så kommer 100 smittade att smitta minst 100 nya personer. Då hamnar vi som bäst på en platå som i Tyskland och Danmark. Fast med fler än dubbelt så många smittfall och därmed dito sjukhusinläggningar, patienter på IVA och dödsfall (ungefär, andra faktorer spelar också in på de siffrorna, kanske främst åldersstrukturen på de som smittas).


Men varför har vi då inte fått ner R under 1? För mig finns det en uppenbar skillnad mellan oss och de andra:


***Frivilligheten***


Medan man i övriga länder, stängt restauranger, pubar, gym och skönhetssalonger så har de fått förbli öppna här. Medan man i andra länder har sanktioner mot privata sammankomster och spontana folksamlingar så har vi i Sverige bara rekommendationer.


Och vi som ibland passerar pubar, caféer, gym och skönhetssalonger kan konstatera att det fortfarande är en hel del människor på såna ställen. Platser som enligt analyser av hur smittan sprids är ”hotspots”. Så kombinationen av vår strategi och människors bristande efterlevnad av riktlinjerna skapar helt enkelt en mer gynnsam situation för SARS-COV2-viruset att fortsätta sprida sig.


Så fast innehållet i våra rekommendationer är ungefär det samma som i de andra ländernas tvingande restriktioner så har vi nu trots att vi använt dubbelt så lång tid som dem ännu inte tydligt vänt utvecklingen. Något som inte bara avspeglar sig i tabeller och grafer. 


- Varje dag som utvecklingen inte vänder innebär fler sjuka människor, många av dem allvarligt och som det tyvärr verkar också under lång tid efter att kroppen på ytan besegrat viruset.

- Varje  dag som utvecklingen inte vänder innebär längre och tyngre belastning på en redan ansträngd sjukvård.

- Varje dag som utvecklingen inte vänder innebär fler döda. Och även om de flesta av dem kommer att vara ganska till åren komna så säger statistiker att varje dödsfall med viruset innebär i genomsnitt upp emot tio förlorade levnadsår. Mer än 12 procent av ett normallångt människoliv här i Sverige.


Den svenska tron att vi var så mycket klokare och förståndigare än andra att vi kunde klara oss med rekommendationer där andra hade tvång och förbud ser tyvärr inte ut att besannas.


De (eventuella) psykologiska mekanismerna bakom detta går jag inte in på i denna bloggpost. Men lyssna gärna på experterna som i dessa två färska program från vetenskapsradion uttrycker rejäla tvivel på både vårt sätt att kommunicera pandemibudskapet till befolkningen och regeringens och folkhälsomyndighetens tro att folk skulle vara förståndiga av sig själva hela vägen under pandemin och helt frivilligt följa de allmänna råden i tillräcklig utsträckning.


https://sverigesradio.se/avsnitt/1606069

https://sverigesradio.se/avsnitt/1606112


Allt jag studerat under det här året kring viruset spridning i olika länder pekar mot en enda slutsats, även med hänsyn till slumpfaktorers roll: Hur effektiva de smittbegränsande åtgärderna blir styrs i hög grad av kraften och omfattningen av dem. Mindre omfattande åtgärder ger högre smittspridning och därmed fler sjukfall, högre belastning på vården och fler döda. Mönstret syns i land efter land. Tyvärr utdelas inga belöningar för att man har en ”förståndig”, "lagom" eller ”balanserad” strategi. Kanske inte ens ekonomiska* Och litar man till frivillighet men inte får människor att följa råden i tillräcklig omfattning så blir resultatet fler svårt sjuka och fler döda än om man hade använt tvångsmedel. Är det värt priset?


Det är en fråga var och en bör ställa sig.  


------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

*I en färsk rapport över den ekonomiska utvecklingen i EU-länderna kvartalen Q2 och Q3 ser man inte något tydlligt tecken på att Sverige som vi hoppades klarat sig bättre än andra länder tack vare vår mindre drastiska nedstängning. Vi fick en mindre ekonomisk nedgång en genomsnittet Q2, men inget exceptionellt. Och i Q3 då en stark återhämtning skedde noterar vi bland de lägre resultaten. Notera att vi inte lyckats bättre än våra grannländer heller (det gäller även Norge som inte är med i grafen), något många i våras hävdade borde bli resultatet av vår strategi.


 

Av Henrik - 20 november 2020 01:15

  Mycket har gått åt fel håll i pandemin dessa senaste två månader, inte minst i Europa och Sverige. Jag märker att många som jag själv känner det extra tungt eftersom vi är inne i årets mörkaste period och har hela vintern framför oss. Det är lika obehagligt som sorgligt att läsa om allt fler sjukhusinläggningar, se dödstalen öka och förstå att det kommer att fortsätta så ett bra tag till.


Det gäller att vi drar vårt strå till stacken för att pressa ner smittspridningen igen. Kanske kan då restriktionerna lätta något till jul. Men alla som fortsätter springa på gym, sitta på pubar och restauranger, åka på shoppingrundor i välfyllda gallerior och trängas på lokaltrafiken fast de inte absolut måste motverkar en sån utveckling.


Nu prövas verkligen vilka människor i vårt samhälle som tänker på andra än sig själva och förstår sin egen roll och ansvar i helheten för smittspridningen. En del människor är tyvärr för självupptagna eller helt enkelt för korkade för att klara det och de är dessvärre heller inte så få som man kunde önska, det ser jag när jag går mina dagliga promenader eller hämtar hämtmat. Vi andra får därför lov att anstränga oss extra.


Vi är alla trötta på detta jävla virus, men det har tyvärr inte tröttnat på oss. Vi behöver ett ljus i tunneln och det finns också där. Vintern kommer inte att vara för evigt och det kommer inte den högkonjunktur SARS-COV2 nu upplever att göra heller. Jag lyssnade på BBC:s expertpanel häromveckan, mycket framstående epidemiologer och virologer från hela världen. Den här vintern blir den värsta var deras budskap, oavsett hur du går med vaccin så kommer det att bli bättre sen. Och med vaccin ser det faktiskt ganska ljust ut nu. 


På bara nån vecka har nu två stora medicinteknikföretag - Moderna och Astra Zeneca - presenterat mycket lovande resultat från sina fas 3-tester. Tiotusentals människor har fått vaccindoser i vardera testen och lika många verkningslöst placebo i blindtesten. Utvärderingen visar att av de personer i studien som blev smittade av viruset under testperioden så var mellan 90 och 95% i kontrollgruppen. Det är samma sak som att vaccinet kan ge ett skydd mot infektion till 9 av 10 som får det. Mycket positivt var också att resultaten pekar mot att vaccinet är effektivt även för äldre personer med sämre immunförsvar. Det är ett känt problem att vaccin inte alltid ger önskad effekt i den gruppen.


Av de få som ändå blev smittade i gruppen som fått aktivt vaccin utvecklade heller ingen allvarliga symptom. Det kan vara en tillfällighet - antalet personer var litet - men också ett tecken mot att vaccinet ändå kan skydda mot svår sjukdom även när det inte helt kan hindra en infektion. Inga allvarliga biverkningar rapporterades heller i någon av testerna. Att en del fick feber och frossa var förväntat och inte något som talar emot vaccinet. 


Någon undrar kanske om det inte är dåligt att vaccinet inte skyddar helt. Men faktum är att få eller inga vaccin ger skydd till varenda enskild individ som får det. Det är egentligen inget stort problem, har jag också lärt mig på BBC. Även vaccin som bara ger skydd åt kanske 55-60% räcker ofta för flockimmunitet. Om - och det är ett stort OM - bara den överväldigande majoriteten av befolkningen verkligen tar vaccinet. Här finns tyvärr en potentiell risk, då konspirationsteorier och vantolkningar av medicinska fakta som fladdrat runt på internet i många år skapat en stor och stark anti-vaccinationsrörelse. Vi kan bara hoppas att de flesta inte lyssnar på dem. För det råder knappast något tvivel om att såväl hälsomässiga som sociala och ekonomiska konsekvenser för mänskligheten blir mycket högre av att tvingas fortsätta leva utan något skydd mot viruset än de eventuella mer allvarliga biverkningar som i sällsynta fall kan visa sig på sikt.


Vaccinet är framtaget med en helt ny teknik i båda fallen. Det är förstås spännande, men visst finns frågor och osäkerhet kring dem p.g.a det. Kraven på förvaring i extrem kyla kommer att skapa stora logistiska problem när dte gäller distribution. Och visst, vi kan inte säkert veta när en massvaccinering förhoppningsvis kan starta inom några månader att det inte dyker upp sällsynta men problematiska biverkningar. 


För mig är ändå utan tvekan vaccinet ett ljus i tunneln. Kanske kommer också fler kandidater fram med bra resultat och kan bidra till att få ut större mängder doser. Jag är försiktigt optimistisk och tror att Sverige och världen kan befinna sig i en mer normal situation igen framåt nästa höst. Och att det nu väldigt jobbiga läget lättar av flera skäl inom några månader.


Aktuella siffror och trender


Hur ser det då ut? De senaste veckorna har varit späckade med dåliga nyheter och åtskilliga länder har tvingats ta till nya och hårda eller mycket hårda restriktioner. Det finns de som protesterar, men vad ska man göra när sjukvården ansträngs till bristningsgränsen? 


Nu kan vi se en vändande trend i flera länder, även om det fortsätter åt fel håll i andra. Först, låt oss dock titta på makronivån:


Nya, dagliga smittfall per världsdel de senaste fyra månaderna.
   


Medan Asien och Sydamerika planat ut så har smittspridningen i Europa kraftigt ökat de senaste två månaderna. Trenden började i Spanien och sen har land efter land följt efter.  I USA och resten av Nordamerika var smittalen höga men på en ganska stabil nivå länge. Men för en knapp månad sen började det skjuta fart uppåt och nu ser det inte alls bra ut. I Afrika och Oceanien är det fortsatt låga eller relativt låga tal, även om man kan räkna med ett mörkertal i Afrika, precis som i framför allt Asien där testningen är bristfällig i många folkrika länder som Indonesien där man vet att det finns en betydande spridning av viruset. Samtidigt har som bekant flera länder varit mycket framgångsrika med att hålla det nere: Sydkorea, Thailand, Taiwan, Japan...


Dödsfall per världsdel

 


Europa låg efter den katastrofala våren länge lågt jämfört med Nord- och Sydamerika i både relativa och absoluta tal. Men just nu har vi de klart högsta dödstalen här, även om hänsyn måste tas till underrapportering i både Sydamerika och Asien. Å andra sidan kom det häromdagen siffror från Ryssland där en statistiker med hjälp av officiella uppgifter om överdödlighet beräknat att det verkliga antalet döda av Covid-19 i landet troligen är minst tre gånger så högt som den officiella siffran, alltså över 100 000 människor.


Smittrend fokusländer

Så här ser kurvorna de senaste fyra månaderna ut i några av de hårdast drabbade länderna som också varit mest i fokus. Vi ser även här hur USA:s kurva pekar rakt uppåt, alltmedan landets federala förvaltning är mer eller mindre förlamad av att Trump vägrar erkänna sig besegrad och obstruerar de överlämningsprocesser som normalt borde starta. I Frankrike har de hårda restriktionerna nu börjat ge resultat, även om det fortfarande är många nya, dagliga fall. Indien är sen ett tag tillbaka i en sjunkande trend. Övriga är i bästa fall inne i en avplaning som Anders Tegnell brukar uttrycka saken.


Dagliga dödstal för samma länder:

 

I USA är man mycket oroade från experthåll. Bakom ökande dödstal ligger som vanligt också en mycket ansträngd sjukvård. Igår varnades för att landet kan vara uppe i över 3 000 dagliga dödsfall inom några veckor. Italien och Frankrike närmar sig tyvärr vårens otäcka siffror. Som vanligt släpar utvecklingen av dödstalen efter jämfört med nya smittfall.


Dagliga dödsfall Europa

 

En deprimerande bild, men jag ville ändå visa den. Vi är alltså tillbaka på de siffror som noterades vid vårens topp, även om vi vet att ganska många dödsfall missades i statistiken då. Den här gången är dock de döda uppdelade på fler länder, med många dödsfall i Östeeuropa och Ryssland också. Tyvärr ser vi inga tecken än på att kurvan åtminstone börjar plana ut. 


 

Apropå Öst så ser vi här utvecklingen av nya smittfall i de största länderna i forna Östeuropa, exklusive Balkan. Sverige är inlagt som jämförelse. Tjeckien är - i relativa tal - absolut hårdast drabbat. Där firade man i somras hur framgångsrik Coronabekämpningen varit och verkar ha trott att man nu var i säkerhet. Hösten har varit en brutal reality check, men de hårda restriktioner man till slut satte in har gett resultat. Även i det hårt drabbade Polen verkar kurvan nu vända. Slovakien är också ett intressant exempel. Ännu inte lika hårt drabbade som sin forna unionsbroder Tjeckien gjorde man för några veckor sen en enorm masstestningsinsats, med mål att provta hela befolkningen. Kanske har det bidragit till resultatet. Alla länder ligger dock på nivåer som sätter tryck på sjukvården och samhällsfunktioner.


Smittrend ett antal länder i Västeuropa

 

Att jämföra med länder vars ekonomiska och sociala villkor är mer lika Sveriges är på många sätt av större intresse. Som synes är skillnaderna ändå stora. Några länder har haft mycket kraftiga utbrott, men lyckats vända trenden. Några som Portugal och Italien har fortsatt stigande trender. Sverige låg länge i paritet med våra grannar i Danmark och Tyskland, men har rusat uppåt de senaste veckorna medan de åtminstone har lyckats plana ut den ökande trenden. 


Jämförelse mellan de nordiska länderna

 

 

Tyvärr (om man nu inte vill se mer smitta och sikta mot flockimmunitet istället för att vänta på lovande vaccin) ser vi hur Sverige på ett liknande vis som i våras stuckit ifrån våra grannländer. Vad är det som gör att vår strategi fungerar så mycket sämre?


"Komma ikapp" - utveckling av totalt antal döda i några länder

  

I våras sa epidemiologen Johan Giesecke i ett uppmärksammat uttalande att andra länder skulle komma ikapp Sveriges dödstal, även våra nordiska grannar. När nu detta pandemiår börjar närma sig slutet kan vi se att han hittills haft både fel och rätt. Länderna är utvalda för att visa hur olika pandemins förlopp gestaltat sig i olika länder. 


I exempelvis Polen hade ännu för tre månader sen nästan 4 000 färre personer avlidit än i Sverige. För bara en månad sen var det fortfarande nästan 2 500 färre. Men sen dess har omkring 8 000 dödsfall registrerats i Polen och de närmar sig - just nu - dubbla antalet döda mot Sverige. Samtidigt kan vi se hur flera länder inte alls fått någon explosion enligt Gieseckes spådom. Sydkorea och våra grannar Norge är två exempel på länder som hittills lyckats hålla pandemin stången på ett effektivt vis och trycka tillbaka det mesta av de utbrott och smittvågor som uppstått på vägen. 



Vad hände i våras - myten om att Sveriges höga dödstal berodde enbart på otur

 


Det här är till skillnad från övriga diagram redan historia, men jag vill ändå visa grafen. Tyvärr var testningen så dålig i många fall i våras att det är meningslöst att visa en graf över registrerade smittfall. Hade det funnits bra grafer över vårdade på sjukhus inkl intensivvård hade jag valt det istället för ännu en graf med dödsfall. Dessa hänger nämligen intimt ihop. 

Sverige låg fortfarande i somras mycket högt på listor över dödsfall per miljoner invånare, även om hänsyn måste tas till underrapportering i många länder. Både regeringen, Folkhälsomyndigheten och diverse vapendragare försökte skylla detta på att vi hade otur och fick in väldigt mycket smitta i början av förloppet. Även om det är en del av förklaringen så ser vi i grafen att det är missvisande. Flera länder hade mycket kraftigare utbrott i början, vilket syns tydligt i antal döda per miljoner invånare. Men genom de kraftiga åtgärder som sattes in så bröt man utvecklingen snabbare och fick därför också smittan att sjunka undan snabbare. Man pressade helt enkelt ner R-talet längre ner under 1 än vad Sveriges mindre hårda strategi gjorda. Vi ser tydligt i grafen hur Sveriges kurva över dödsfall per miljon invånare dels vänder senare och dels också sjunker i mycket långsammare takt. 


Denna långsammare minskning orsakade också fler dödsfall per capita, även under större delen av sommaren. Och dödsfallen är bara en del av ekvationen. Fler människor fick vårdas på sjukhus, fler människor har drabbats av långtids-Covid som ingen kan säga när eller om de kommer att tillfriskna helt ifrån. Var det värt det för att få ha vår alldeles egen och mindre aktiva strategi med ett mindre nedstängt samhälle? Frågan bör i varje fall ställas som en del av utvärderingen av Sveriges strategi. 


Läget i Stockholm


Avslutningsvis kort om läget i huvudstaden. Det har varit en mycket bekymmersam utveckling ett tag nu. 

- Smittfallen har ökat kraftigt, vilket lett till problem att hinna testa och ge testade personer svar inom rimlig tid

- Inläggningar på sjukhus har snabbt stigit mot nivåer som innebär allvarlig belastning på en redan ansträngd sjukvård och personal. Sjukhusen har nu gått upp i stabsläge.

- Dödsfallen stiger nu också brant, inte minst därför att den allmänna smittspridningen leder till att viruset återigen tar sig in på äldreboenden och hos kunder i hemtjänsten. 


De senaste dagarna syns ändå små tecken på att de skärpta restriktionerna kanske börjar ge resultat vad gäller nya smittfall. Men det är sannerligen alldeles för tidigt att ens börja fundera på att andas ut. Det kommer att vara mycket tufft ett bra tag till. Trenden med ökande sjukhusinläggningar är inte heller bruten.


 

Diagrammet visar antalet nya smittfall mellan fredagen första veckan och torsdagen andra veckan. Det är ett - tyvärr - extremt pedagogiskt exempel på vad som faktiskt händer om man tillåter en relativt liten ökning av smittspridningen.  Det på bara ett par månader (mitten av september -> mitten av november)


Till en början verkar det inte så farligt. Vad betyder väl några hundra fler fall i en region med 2,3 miljoner invånare? Men kraften i virusets spridning (R har under de här veckorna legat på kanske någonstans mellan 1,3 och 1,5) leder snart till en ökning med tusentals fall varje vecka. Och när man väl slår till bromsen dröjer det åtminstone ett par veckor innan effekten syns. Låt oss nu hoppas att den lilla minskning av nya fall vi ändå ser de senaste 7 dagarna inte är tillfällig.


 

Samma exponentiella kurva syns för antal inlagda patienter (avstämningsdag fredag). Som vanligt släpar den kurvan efter, ännu för en månad sen vårdades färre än 100 patienter totalt och bara 6-7 stycken på IVA. De senaste två veckorna har antalet IVA-patienter mer än fördubblats och är nu uppe i nästan 50 stycken. 


Nu hjälps vi åt att vända det här igen! Både i Stockholm och resten av landet.

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2021
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se