jonesiskt

Senaste inläggen

Av Henrik - Tisdag 7 april 18:36

Mängder av amatöranalyser, amatörstatistik och amatördiagram produceras och delas just nu varje dag om Covid-19 och risken att smittas, bli allvarligt sjuk eller rentav dö. Mitt bidrag i den här posten är att med hjälp av lite siffror och diagram visa att risken att faktiskt dö av viruset är ännu mycket starkare kopplat till det allmänna hälsotillståndet än vad som framgår av de siffror du ser. Det handlar om att med professor Hans Roslings ord försöka se bortom de "ensamma siffrorna", alltså uppgifter som inte sätts i tydlig relation till något annat och inte jämförs på ett relevant sätt.


Vi tittar på de dystra uppgifterna om personer som dör i sviterna av coronaviruset. Här är siffrorna från 2020-04-07 (källa: Folkhälsomyndigheten), fördelade på åldersgrupper och ställda i relation till antal diagnosticerade fall:


 


Här har vi visserligen två siffror att jämföra. Men det säger inte mycket. För att förstå den verkliga risken att dö i en viss åldersgrupp måste vi försöka bedöma mörkertalet av smittade. Att göra det just nu i Sverige är i princip omöjligt. Inte heller kan vi bedöma om det skiljer sig åt hur olika åldersgrupper är exponerade för smitta. Vi kan gissa att fler personer i åldersgruppen 20-30 är smittade än den i 70-80. Den förra gruppen rör sig i nuläget garanterat mer ute i samhället och många har jobb som inte kan utföras på distans och är därför mer exponerade för smitta. I gruppen 70-80 år klarar sig många utan samhällets hjälp. De kan självisolera sig och inte riskera att smittas av vård- eller hemtjänstpersonal. Undersökningar tyder på att en stor del också gjort det. 


Vi vet också att uppgiften om smittade lider av en allvarlig skevhet: Vi testar i huvudsak personer som är så sjuka att de måste ha någon form av vård. Antingen för att de fått viruset, eller av något annat skäl. Relationen mellan diagnoser och dödsfall är garanterat inte representativ i någon åldersgrupp. 


Vi kan säga är ändå att mörkertalet måste vara högre ju yngre åldersgruppen är. Helt enkelt därför att färre blir allvarligt sjuka av Covid-19 eller något annat och därför inte kommer att registreras av vården. Anta bara för exemplets skull att 30% av smittade i gruppen 90+, 10% av smittade i gruppen 60+ och 2% av smittade i gruppen 20-29 har varit tvungna att söka vård. Det skulle ge följande, verkliga risker just nu att ha dött av virusinfektionen för de som faktiskt smittats:


20-29: 0,01% (3 av 27 350)

60-69: 0,37% (41 av 10 920)

90+: 6,7% (141 av 1 856)


Mörkertalen är som sagt bara exempel och stämmer inte i verkligheten. Men det här kan vi slå fast: Skillnaden mellan verklig risk och den risk man - ganska meningslöst - kan räkna fram med hjälp av Folkhälsomyndighetens siffror är större ju yngre man är. 


Det finns ett annat minst lika stort problem med siffrorna över avlidna: De är inte satta i relation till hur många personer som ingår totalt i varje åldersgrupp. Vi tänker kanske inte på det, eftersom det syns redan på de absoluta talen att risken är störst att dö när man är riktigt gammal. Men skillnaden är ännu större i verkligheten (även om skillnader i hur många som verkligen smittats i de olika grupperna som sagt är en okänd faktor):


    

Källa: Ratsit.

Som ni själva kan se är de fyra yngsta grupperna ganska jämnstora, men sen sjunker antalet. Gruppen 90-åringar är inte ens en tiondel så stor som exempelvis trettinåntinggruppen. 


Slutsatsen av det här är att det är mycket mer rättvisande att titta på ett relativt mått när vi jämför dödligheten i grupperna. Exempelvis antal döda hittills per 100 000 personer i gruppen:


 

Nu ser vi att de absoluta talen döljer sanningen om hur mycket större dödsrisken faktiskt är ju äldre man blir. Vi ser något annat också, som blir ännu tydligare i ett diagram:


 

Ett uttjatat ord i dessa tider, men ser ni: Kurvan är exponentiell! Den är relativt flack fram till och med gruppen 60-69.


Sen skjuter det fart. 


Det är framför allt i de två äldsta grupperna som de absoluta dödstalen är missvisande låga. Just för att det är så mycket färre personer i gruppen totalt. Nu kan det som sagt till någon del handla om skillnad i hur många som har smittats också. Men låt oss jämföra kurvan med en annan: Hur stor är risken att dö inom ett år från sin födelsedag i olika åldersgrupper (statistisk från år 2019, SCB)?


 

I vårt moderna land med dess kvalificerade sjukvård och goda levnadsförhållanden är risken att dö ung idag oerhört låg. Faktum är att i åldrarna upp till 40 är det per årsklass bara ungefär 1 på 2 000 som dör varje år. (Skillnader mellan män och kvinnor finns förstås). Det som sen händer är att efter 50 börjar risken att öka. Medan den bara är knappt dubbelt så stor (för en låg nivå) mellan 30-nånting och 40-nånting är den nästan tre gånger högre för 50-nånting än för 40-nånting. Ökningen slår förstås inte till i sin helhet efter fyllda femtio, utan sker gradvis. 


En av förklaringarna är att efter 50 så börjar också risken för ett antal kroniska och allvarliga sjukdomar att öka på allvar. Liksom risken för allvarliga biverkningar ifall man redan lider av dem sen tidigare. Och så fortsätter det. Personer i nittioårsåldern har en person nästan 100 gånger så hög risk att avlida det närmaste året som någon i femtioårsåldern har. 


Hur ser det ut om vi jämför kurvorna för döda per åldersgrupp hittills av Covid-19 med döda per åldersgrupp under ett år för 2019? De är inte uttryckta med samma mått, så vi får vara lite ovetenskapliga och räkna om dem. I genomsnitt är siffrorna för döda per 1000 under 2019 1,66 gånger högre. Så vi multiplicerar helt enkelt alla värden för Covid-19 med det. Då får vi följande graf:


 

Man kan som sagt säkert ha invändningar mot det här sättet att räkna. Men den slutsats vi under alla förhållanden bör kunna dra av grafen är att det finns en mycket stark korrelation mellan den allmänna risken att avlida i relativ närtid för en viss åldersgrupp och risken att avlida i Covid-19.


Vad jag tycker att det här visar är att det inte finns någon mystisk faktor X i viruset som oberoende av hälsotillstånd riskerar att ta livet av en massa friska människor. Det här är en sjukdom vars förlopp till en allt övervägande del styrs av de drabbades allmänna hälsotillstånd. Det är som jag skrev inledningsvis inte samma sak som en garanti för att enskilda, sällsynta fall finns där faktiskt helt friska, unga människor drabbas av ett fatalt sjukdomsförlopp och avlider. Men det gäller de flesta sjukdomar vars effekter styrs av den drabbades hälsa eller ohälsa. 


För att illustrera i en sista graf: Låt säga att det var så att 30% av alla dödsfall av viruset var relaterade till ett förlopp styrt av omständigheter där allmäntillståndet hos patienten var betydelselöst, må det sen vara slump eller någon genetisk sårbarhet. Vi konstruerar ett sånt scenario där dessa dödsfall istället fördelas helt proportionellt mellan åldersgrupperna och jämför det med det faktiska:


 

Om det var så här viruset hade fungerat hade det framför allt synts i de äldsta och yngsta åldersgrupperna. Bland unga vuxna hade risken att dö av viruset varit tiodubblad. Den hade fortfarande varit liten i procent, men inte så försumbar som den är nu. Vi skulle ha haft minst ett 30-tal döda i varje åldersgrupp, istället för bara ett par stycken i de tre yngsta grupperna. Vid samma totala dödlighet hade fler äldre klarat sig istället. 


Det gäller dock att komma ihåg att alla de siffror jag presenterat gäller dödsfall. En liten del framför allt medelålders personer blir så allvarligt sjuka att de kräver intensivvård. Enligt alla källor jag tagit del av är överlevnaden ändå hög i denna grupp, framför allt bland dem som inte har någon riskfaktor. Vilken är en minoritet. Det är därför oerhört viktigt att vi håller nere spridningstakten så att vi inte kommer i ett läge där vi inte kan vårda alla med rimliga överlevnadschanser längre. För då kommer vi se ökad andel döda också bland de yngre pensionärerna och bland oss som gör våra sista 10-15 år i arbetslivet.


Även i de äldre åldersgruppern kan vi utgå från att risken är starkt kopplad till allmäntillståndet. Den övergripande statistiken är som alltid bara en teoretisk konstruktion när vi kommer ner på enskilda personer. En 81-åring icke-rökare som fortfarande åker Vasaloppet varje år på 8 timmar och har perfekt blodtryck har mycket bättre chanser att klara av virusinfektionen än en stillasittande 72-åring med KOL och diabetes-2. I genomsnitt. Visserligen försämras immunförsvaret allmänt med åldern och kroppen blir sämre på att klara större påfrestningar. Men det som gör att risken att dö både rent allmänt och av viruset är så mycket högre för 80-plussare än för en 40-åringar är främst att så många fler av dem lider av olika sjukdomar som undergräver deras hälsa och till slut tar livet av dem. Eller åtminstone bidrar till döden.


Men Sverige är ju tidigt i förloppet? Vet vi verkligen att det här stämmer i långa loppet? Ja, vi kan ta Italien som exempel (jag lånar dessa uppgifter från Jennifer Wegerups artikel i Expressen).


I en sammanställning av den italienska hälsomyndigheten som bygger på drygt 12 500 avlidna såg man att:

- Hälften av de döda var över 80 år

- Över 8 av 10 hade fyllt 70 år

- 95% hade fyllt 60 år

- Bara drygt 1% var under 50

- Över 97% av de döda hade minst en underliggande sjukdom 

- Över hälften hade tre eller fler underliggande sjukdomar

- Av de endast 35 personer under 40 år som avlidit (0,3% av det totala antalet döda) var det bara tre som inte hade några sjukdomar. Av de övriga är 18 kartlagda och de led samtliga av allvarliga sjukdomar, inklusive grav övervikt.


Från England rapporteras f.ö att 70% av intensivvårdspatienterna lider av fetma, något som även gäller premiärminister Boris Johnson. Är du normalviktig kvinna under 50 år, ickerökare och frisk är risken för att du skulle hamna i respirator om du blir sjuk så liten att du lika gärna kan oroa dig för att t ex få en stor hjärtinfarkt i år. 


Kom dock ihåg att även för personer i riskgrupperna så visar alla siffror hittills att chanserna att klara sig är mycket större än riskerna att duka under för viruset. Vi ska fortsätta att ta den här situationen på största allvar, men minnas det och att risken för dig som inte är gammal och sjuk att råka riktigt illa ut är väldigt, väldigt liten. 








ANNONS
Av Henrik - Torsdag 26 mars 00:16

Enligt vissa källor började han arbeta åt maffian redan på Al Capones tid. Åttio år efter det berömda åtalet mot Capone år 1931 för skattebrott stod han själv vid 94 års ålder återigen åtalad inför en domstol.


John Franzese föddes år 1917, yngste son i en stor familj med italiensk bakgrund. Han växte upp i Brooklyn, New York. Hans mamma gav honom smeknamnet Sonny och det skulle följa honom hela livet.


Den unge Sonnys pappa hade ett litet bageri där sonen fick hjälpa till som ung. I skolan gick det inget vidare och i high school hoppade han av.  Någon gång under de här åren blev han involverad i den organiserade brottsligheten, i det syndikat som då leddes av maffiabossen Giuseppe Profaci. Det skulle senare skulle bli känt som Colombofamiljen, en av de berömda ”fem familjerna” som länge dominerat maffian i New York. Om dessa år är inte så mycket känt, men år 1938 dömdes han för misshandel. Det var hans första men långtifrån sista sammanstötning med rättvisan.


Efter Japans anfall på Pearl Harbour blev den 25-årige Sonny Franzese år 1942 inkallad i den amerikanska armén. Men redan samma år blev han frikallad och hemskickad utan att ha sänts ut i strid. Motiveringen var att han var ”psykoneurotisk” (psychoneurotic) och hade gett uttryck för ”mordiska tendenser”. Senare i livet skulle han själv kommentera detta med att han bara hade protesterat mot sina kommenderingar till kökstjänst och sagt att han ville skickas ut i strid så att han kunde döda fiender.

 

Detta foto från Pinterest sägs föreställa Sonny Franzese från hans tid i USA:s armé 1942


Tillbaka i New York började Franzese alltmer göra sig ett namn inom den organisation han arbetade åt. Hans attityd var tuff och hård och han backade inte för någon eller något. Han var inte särskilt storvuxen, men muskulös och vältränad och dessutom amatörboxare. Naturen hade också utrustat honom med markerade, maskulina ansiktsdrag och tjockt, mörkt hår som säkert förstärkte det intryck han gav. 


 

En bild från 40-talet. Franzese, själv gammal amtörboxare, till vänster står bredvid den kände boxaren Rocky Graziano som han också ska ha varit personlig vän med. (Foto från Wikipedia)


Inte mycket är känt om vilka brott Sonny Franzese kan ha begått under 40-talet, men 1947 blev han anklagad för våldtäkt. Fallet gick dock aldrig till rättegång. Utifrån de påståenden han senare i livet själv skulle göra kan man dock anta att en del av hans väg uppåt i maffian under dessa år var att visa sin lojalitet genom att begå även de grövsta tänkbara brott när han blev beordrad till det. Det betalade sig också: År 1950 fick han svära blodseden och invigdes till en ”made soldier” i Profacifamiljen. Kring dessa år gifte han sig också. Av de många barnen i hans två äktenskap skulle flera av sönerna följa i hans fotspår.


Under 50-talet gick Sonny Franzeses brottsliga karriär spikrakt uppåt. Han drog in stora summor pengar åt sin organisation genom utpressning, illegalt spel och lån med ockerräntor. Folk sa att han var en riktig arbetshäst, men parallellt växte också hans rykte som en brutal person som personligen röjde folk ur vägen om det behövdes. I samband med en senare rättsprocess sa en informant som ansågs pålitlig att Franzese hade dödat åtminstone fyrtio eller femtio personer.


Fast till myndigheterna uppgav Sonny Franzese att han drev en kemtvätt i Brooklyn.


Samtidigt var han också aktiv i dåtidens kändisliv i New York. Den alltid elegant klädde och självsäkre Franzese tycks ha kunnat konsten att föra sig i olika sammanhang. Han ordnade stora fester på nattklubben Copacabana, där bland andra Frank Sinatra och Sammy Davis jr. var regelbundna gäster.  Flera välkända boxare sågs regelbundet i hans sällskap på olika nattklubbar. Han brukade äta middag med skivbolagsdirektörer och filmproducenter.


 

Ett foto med personlig dedikation till Franzese och hans andra hustru Tina från "Frankie boy"


En annan märklig historia från denna tid är att Sonny Franzese ska ha varit upphovet till det speciella sätt som invigda inom maffian hälsar på i USA. Ni som har sett Sopranos känner igen det. Någon hade sett honom nästan krocka med en annan inflytelserik ”made man” från en annan familj. De två männen gav varandra en kyss på kinden. Så hade inte maffiamän hälsat på varandra i New York åtminstone tidigare, men nu blev seden snabbt populär. Om historien verkligen stämmer vet jag däremot inte.


Någon gång i mitten av femtiotalet befordrades Sonny Franzese till capo (kapten) och senare blev han även underboss, nivån närmast gudfadern/bossen överst i familjen. Men framgångarna och den allt annat än låga profil han höll bidrog förstås också till att myndigheternas intresse för honom ökade. I början av 60-talet sade chefsåklagarna på Long Island att han var den person som kontrollerade illegalt spel och penningutlåning, eller loan sharking som det träffande heter på engelska, i deras område. En annan myndighet menade att han krävde beskyddspengar av en rad barer och nattklubbar i New York. En tredje myndighet hade kommit fram till att han pressade pengar från olika sexklubbar i den stora staden.


Det var bara ett litet problem: Varken åklagarna eller de andra myndigheterna lyckades få till några åtal mot honom. År 1964 blev han och flera andra instämda till en åtalsjury och utfrågade om den verksamhet de anklagades för att vara inblandade i. Franzese åberopade inte mindre än 18 gånger det femte tillägget till konstitutionen. Det säger bland annat att ingen person är skyldig att svara på frågor vid en domstol om svaret skulle avslöja att man själv gjort sig skyldig till kriminella handlingar.


Som andra medlemmar av den organiserade brottsligheten före och efter honom omgavs han också av berättelser om en andra sida. Vid ett tillfälle ska ett ungt par ha blivit rånade av en pistolman alldeles i närheten av den kyrka Sonny och hans familj brukade besöka. De hade varit på väg för att köpa en förlovningsring och hade därför en hel del kontanter på sig. De sökte hjälp i kyrkan, då de nu inte ens hade pengar för att köpa en tunnelbanebiljett. Prästen ringde gangstern och undrade om han kunde göra något åt saken. Det kunde han. En halvtimme senare dök han personligen upp i kyrkan och överlämnade plånboken som rånaren hade tagit. Med alla pengar och ytterligare ett antal dollar.


Det syndikat som Sonny Franzese tillhörde hade nu bytt boss och därmed också namn till Colombofamiljen. Sonny förblev lojal även mot den nya ledningen. Men hans legala problem var inte över. I april 1966 blev han arresterad av FBI, anklagad för att vara hjärnan bakom en serie bankrån. De misstänkte att han också kunde vara inblandad i en stöld av mycket värdefulla juveler från ett hotell i Miami. Några månader senare kom en ny arresteringsorder: Denna gång var det delstaten New York som begärde honom häktad för mord. Två år tidigare hade en medlem av den familj som leddes av den ökände Vito Genovese avslöjats som polisinformant. Kroppen hade, det låter som en halvdålig gangsterfilm, hittats knivhuggen och skjuten i bukten utanför Brooklyn. Fötterna var ingjutna i ett cementblock. Franzese anklagades för inblandning i mordet. I bevismaterialet fanns en bandinspelning där han skröt om hur många mord han begått.

 

Franzese eskorteras av detektiver till polisstationen vid gripandet år 1966

 

 

Franzese på polisstationen. Den och föregående bild från artikel i NY Times


Utgången av rättsprocesserna blev oavsett från vilket håll man såg på saken både bra och dålig. Från den åtalade, nu femtioårige John, ”Sonny” Franzeses perspektiv gick mordrättegången åt det håll han önskade och resulterade i en friande dom. Men han fälldes för rånen i en federal domstol och dömdes till 50 års fängelse. Efter några års överklaganden fastställde en domare slutligen straffet år 1970.  Med domen kom dock ett erbjudande: Ge oss information om din verksamhet och du slipper ut. Franzese hade inga planer på någonting sånt. Enligt en av sina söner ska han ha vänt sig till domaren och yttrat:


You watch. I’m gonna do the whole 50!

 

Fängelset stoppade inte maffialedaren från att fortsätta med sin verksamhet Via bulvaner investerade han 1972 pengar i vad som skulle bli den kanske mest (ö)kända och ekonomiskt framgångsrika porrfilmen i historien: Långt ner i halsen. Två år senare ska han också enligt flera källor ha bidragit till finansieringen av filmen Motorsågsmassakern (The Texas chainsaw massacre). Också den blev en ekonomisk succé. Här i Sverige var den några år senare central i den upprörda debatt om videovåld som startade efter ett inslag i Studio S. Dessutom hade den äldste sonen, Michael, själv börjat göra karriär i samma brottssyndikat, så förmodligen gick det inte någon större nöd på familjen Franseze ekonomiskt trots att patriarken befann sig bakom lås och bom.


 


År 1978 beviljades Sonny Franzese villkorlig frigivning efter åtta år. Tänkte han, nu drygt 60 år gammal, gå i pension? Som villkorligt frigiven riskerade han att åka i fängelse igen enbart genom att umgås med sina gamla kumpaner.  Det skulle visa sig att det inte var något som avskräckte honom. Han återgick till sin gamla tillvaro, något som snart fick konsekvenser för honom. Hans vägran att följa föreskrifterna i den villkorade frigivningen skickade honom tillbaka till fängelset 1982. Han frigavs på nytt två år senare. År 1986 var han enligt vissa källor på väg att få en av de allra högsta posterna i Colombofamiljen igen, men blev på nytt arresterad för brott mot frigivningsvillkoren. Totalt fängslades han på nytt inte mindre än fyra gånger för samröre med andra personer i den organiserade brottsligheten och var på fri fot bara en tredjedel av tiden mellan 1978 och 2005. Då ledde fängelsedomen mot en annan toppfigur i hans organisation att den nyligen frigivne Franzese blev underboss på nytt.


Om du har hållit räkningen någorlunda inser du nu ett udda faktum. John Franzese hade vid det här laget inte bara kommit upp i pensionsåldern. Han hade blivit en riktigt gammal man. Vid 88 år hade de flesta av hans generationskamrater redan avlidit och de som återstod var för det mesta mer eller mindre krassliga. Oavsett vad de sysslat med i sitt yrkesliv så hade de för länge sen lämnat det. Så icke Franzese. Hans utnämning var inte någon symbolisk gest, han deltog vad det verkade fullt ut i verksamheten. Därmed var han snart i myndigheternas blickfång igen. Bilder från hemlig övervakning visade honom på promenad med sonen John jr, också han aktiv i familjen. Den gamle manen hade visserligen blivit en aning rultig och något hopsjunken, men såg i övrigt ut att vara vid god vigör.

I samma veva lyckades också en informant försedd med en hemlig mikrofon att få Sonny Franzese att prata om gärningar han begått i det förflutna. Det handlade om mord.


I killed a lot of guys – you're not talking about four, five, six, ten.

 

Den åldrade maffiamannen höll en liten föreläsning. Innan mordet skulle man ha nagellack på fingertopparna för att minimera risken att lämna fingeravtryck. Han verkade välorienterad i kriminalteknikens framsteg och rekommenderade också att bära hårnät för att inte fälla hårstrån som kunde DNA-analyseras. Av samma skäl hade han också makabra råd om hur man bäst utplånade mordoffrets kropp och avslutade med att konstatera:


Today, you can't have a body no more ... It's better to take that half-an-hour, an hour, to get rid of the body than it is to leave the body on the street.

 

 

John Franzese med sin son John jr - övervakningsbild från FBI från 2005 (Wikipedia)

 

Tydligen hade han också tillräckligt med brutal utstrålning kvar för att personligen delta i utpressningsaktioner. Vid över 90 års ålder ska han ha förmått flera herrklubbar på Manhattan och en pizzeria att betala beskyddspengar till hans organisation. Men år 2008 blev han vid 91 års ålder gripen på nytt. Denna gång för första gången sen 1978 dessutom formellt anklagad för nya brott. Snart visade det sig också att han hade blivit förrådd av sin egen son. John Franzese jr. hade själv hamnat i stora bekymmer, där hans eget narkotikamissbruk hade spelat in. Pressad av FBI hade han lämnat omfattande upplysningar om både organisationens och sin pappas verksamhet. Enligt den äldste sonen Michael Franzese (f. 1951) tog fadern John jr:s förräderi mot honom själv och organisationen hårt. Han ska till och med ha godkänt en dödsorder. Michael hade lärt sig mycket av maffiaverksamheten direkt av sin egen pappa och hade avancerat till capo och därmed en inflytelserik position i ”familjen”. Men i mitten av 90-talet orkade han inte längre. Efter att ha genomgått en frälsningsupplevelse lämnade han både maffian och New York bakom sig. Till skillnad från sin bror hade han däremot inte lämnat några upplysningar till myndigheterna efter sitt avhopp.


Den rättegång som startade år 2010 blev på sätt och vis ett familjedrama. Den 93-årige mafioson och hade blivit utkastad av sin hustru sen mer än 50 år tillbaka. Hon hade tagit sonen John jr:s parti. Barnen från Franzeses första äktenskap försvarade däremot sin far. Parterna for ut mot varandra i skrik och anklagelser flera gånger i rättssalen. John Franzese själv stirrade ibland på sonen med is i blicken när denna vittnade. Men ibland somnade han under förhandlingarna, även under sonens vittnesmål. En tidning som bevakade rättegången döpte honom vitsigt till ”The nodfather”. Ändå, skrev en annan tidning, kunde man fortfarande ana spåren av den man som en gång hade kunnat injaga skräck även i andra gangsters. Förutom blicken var också hans tjurnacke och det mesta av det tjocka mörka håret var kvar. Inte för att det var honom till någon hjälp i själva rättegången. Mannen som vid det här laget hade en kanske 80 år lång karriär på brottets bana bakom sig dömdes för utpressning och hot till åtta års fängelse.


 

John Franzese på väg till rättegången


Var det här det allra sista kapitlet i historien om sonen till två fattiga invandrare som blev en ”made man” och levde lyxliv i många år innan hans gärningar hann upp honom? Nej, det skulle visa sig att det blev en epilog också. Sonny Franzese satt i sex år i ett federalt fängelse. Om han inte var det redan från början så blev han i alla fall efter en tid den allra äldste av de drygt 200 000 internerna. Troligen också, om än inte bekräftat, äldst av de drygt två miljoner som totalt sitter fängslade i USA vid varje givet tillfälle. Vid 100 års ålder blev han till slut villkorligt frigiven år 2017.  Det otroliga hade faktiskt inträffat: Ett halvt sekel hade förflutit sedan den första domen och maffiabossens egen profetia om att han skulle överleva alla dessa femtio år hade blivit verklighet.


Men tiden hinner förr eller senare upp oss alla. Och lever han tillräckligt länge så kommer till slut även en fruktad och inflytelserik man ha förbrukat allt sitt makt- och våldskapital. Av bilderna som togs på åldringen vid frisläppandet kunde alla förstå att Sonny Franzese till sist hade kommit dit.

 

Foto från Gun.com


Mannen som hade överlevt i princip alla i sin egen generation av maffian försvann från offentligheten och flyttade in på ett vårdhem. Han led av flera sjukdomar, men var fortfarande klar i huvudet. Något år efter frigivningen gav han ändå en kort, sista intervju. Där framgick en del av den kod han levt sitt långa liv efter. Alltid vara lojal med organisationen, aldrig under några omständigheter tjalla. ”Hur skulle jag kunna göra något som skickade en annan man i fängelse”, sa han. ”Jag skulle inte kunna skicka en hund i fängelse”. På en direkt fråga nekade han inte till att han begått mord. Men: ”Jag dödade aldrig någon som var oskyldig”. Inte heller förnekade han att sonens vittnesmål mot honom hade tagit honom hårt: ”Det krossade mitt hjärta”.


Och om alla sina år i maffian: ”Jag var en god soldat”.


Den 24 februari i år dog till slut John ”Sonny” Franseze. Några veckor tidigare hade han fyllt 103 år.  Trots att hans kriminella bana hade räckt upp i 90-årsåldern så stod det ändå klart på begravningen att han tillhörde en annan tid. Inga FBI-agenter i svarta solglasögon bevakade den. Ingen lång kortege av blomsterhöljda bilar från de fem ”familjerna” ledsagade den som traditionen en gång bjöd. Men de drygt 70 begravningsgästerna fick lyssna till känslofyllda tal från två av den gamle mannens barnbarn som bägge hyllade honom för hans engagemang i familjen, stöd, många goda råd och allmän livsvisdom. Han hade alltid uppmanat dem att studera och skaffa sig en utbildning. Och att sköta sin hälsa. För sin dotterdotter hade han berättat att han till skillnad från så många andra maffiamän alltid varit mycket noga med det. Droger hade han aldrig tagit och när han höll hov på nattklubbar och barer visste servitörerna att han bara ville ha utspädda vindrinkar när de andra drack whiskey och annan sprit. På så vis kunde han också behålla kontrollen över situationen, då han alltid var den som var minst berusad.


Prästen som hade känt Franzese sen 80-talet berättade flera anekdoter, både skämtsamma och allvarliga.


Till slut spelades Amazing Grace. Kistan i brons sänktes ner i graven på kyrkogården.


I en av de tidningar som skrev om alltihop fick Sonny Franzeses äldste son Michael det sista ordet:

My father was a chameleon. At home, a loving father and husband, but on the street, a hard-core guy who never had regrets, never would admit to any crime, never give anybody up, never violate his Mafia oaths — a mobster all the way.

 

Jag tanker också att det är lämpliga slutord i min berättelse om en grov brottsling och våldsman; en uppenbarligen motsägelsefull och sammansatt person som så många andra. Hundraåringen som till slut klev ut ur fängelset och försvann.

ANNONS
Av Henrik - Fredag 31 jan 00:07

Frisören som berättar om sin tid i Treblinka har stannat i mitt minne sen jag såg filmen Shoah nån gång på 80-talet. Nu har jag sett om intervjun. Medan han klipper en kund berättar Abraham Bomba för regissören Claude Lanzmann om hur han anlände till Treblinka och togs ut i ett så kallat Sonderkommando; grupper av judar som hade till huvuduppgift att ta hand om liken efter de människor som nyss dött i gaskammaren. För de flesta bara en tillfällig respit på veckor eller månader innan de själva sköts eller gasades.


Efter en kortare tid hade Bomba tur, om nu ett sånt ord kan användas i ett förintelseläger. Han slapp dödskommandot och fick istället arbeta med att klippa håret av kvinnor som kort därefter skulle föras till gaskammaren. Håret skulle sen fraktas till Tyskland. Processen verkar också ha haft avsikten att lugna kvinnorna. De rakades inte, utan klipptes i en ganska kort men ändå kvinnlig frisyr. Så gott som nu frisörerna hann på de runt två minuter de hade för varje kvinna. Mellan gasningarna väntade de på att nästa grupp skulle anlända. Så höll det på, dag och natt.


Bomba berättar allt detta med lugn, nästan mekanisk röst. Det är nästan som att han redogör för skeende som inte angår honom. På frågan om vad han kände så blir också svaret: Ingenting. Alla döda människor, alla kroppar. Det ständiga arbetet. Du var död själv.


Inte ens när han berättar om transporten med kvinnor från hans egen hemstad förändras tonläget nämnvärt. Några av dem kände han väl. De var hans vänner. De frågade om vad som skulle hända. Vad kunde du svara dem? Hans retoriska fråga blir hängande i luften.


I över tio minuter har han berättat utan att göra några pauser, samtidigt som han fortsatt klippa sin kund. Lanzmann har bara behövt skjuta in ett par frågor.  Så säger han: En vän till mig från min hemstad arbetade också som frisör.  En dag kom hans fru och hans syster till gaskammaren.


Bomba tystnar. Det enda som hörs är trafikbruset utanför och ljudet av hans sax. Hans käkar spänns. Sekunderna går. Han lägger ifrån sig saxen, tar en handduk och torkar sig i ansiktet flera gånger. Sen fortsätter han klippa, fortfarande under tystnad och med spända käkar. Efter någon halvminut säger Lanzmann åt honom att fortsätta. Ingen reaktion. Lanzmann vädjar igen. Bomba skakar på huvudet, säger tyst: Jag kan inte. Alltför fruktansvärt.


Så fortsätter det någon minut till. Jag vet att det är svårt, men du måste ändå. Förlåt, säger Lanzmann. Till slut talar Bomba igen, nu med en förändrad, mycket mindre mekanisk röst. Han berättar att kvinnorna försökte få kontakt med hans vän.  Men alldeles i närheten stod SS-män. Frisören visste att om han med ett enda ord antydde för kvinnorna vad som höll på att ske så skulle han själv dö. Det enda han kunde göra var att krama om och kyssa dem, medveten om att han aldrig mer skulle få se dem.


 

Abraham Bomba (1913-2000) klipper en kund medan Claude Lanzmann filmar och intervjuar


I veckan var det 75 år sedan Auschwitz befriades. Den som vet litegrann om lägrens historia vet också att betydelsen av befrielsen är mer symbolisk än reell. När de ryska trupperna anlände hade redan det absoluta flertalet av fångarna i lägret ”evakuerats”. Mitt i vintern tvingades de flesta av dem att gå till fots i dagar innan de till slut nådde järnvägsstationer där de föstes ombord på tåg för vidare transport till Tyskland. Åtminstone 20% av de drygt 50 000 fångar som tvingades ut på marschen dog. Antingen frös de ihjäl under vilopauser eller så sköts de som sjuka eller eftersläntrare av SS-män.


Ungefär 7 000 fångar var kvar i de olika läger som Auschwitz bestod av. De flesta hade lämnats kvar för att de var sjuka. Det har aldrig blivit helt klarlagt varför de inte likviderades av SS. Troligen hann de inte. Ett antal fångar sköts dock och en hel del åtgärder vidtogs för att förstöra bevis.  Bland annat brändes flera av krematorierna ner.

En av de fångar som lämnats kvar var den unge italienaren Primo Levi. Han hade anlänt till Auschwitz ett knappt år tidigare med en tågtransport med andra tillfångatagna judar från hans hemland. En serie tillfälligheter och tur räddade honom från det öde som blev de flesta av hans landsmäns: Av 8 600 deporterade italienska judar överlevde färre än 1 000. Då skedde ändå deportationerna först under krigets sista skede.


Levi skrev redan vid hemkomsten till Italien manuskriptet till ”Är detta en människa” (Se questo é un uomo). Det finns många vittnesbörd från lägren i bokform, men Levis är ett av de mest insiktsfulla. Han förankrar de fasansfulla och på sitt vis absurda upplevelser han är med om i mer allmängiltiga reflektioner om det mänskliga sinnet och människans natur.  På något sätt lyckas han förena en i grunden positiv människosyn med sina iakttagelser av hur de fruktansvärda villkoren för fångarna brutaliserade dem och att den desperata kampen för överlevnad ledde till en egoism där de flesta var mer eller mindre utlämnade till sig själva och sin egen förmåga.


Jag anser att man inte kan dra någon annan slutsats än den att många vanor och många sociala instinkter förkvävs av nöd och fysiskt lidande.

 

Den sorgliga sanningen, känd av alla som vet något lite om lägren, är att många av kränkningarna och övergreppen begicks av andra fångar. Fångar stal av varandra. Den som oförsiktigt la ifrån sig sin brödbit eller sked när han gick på dass fann troligen att den var borta när han ett par minuter senare var tillbaka. Fångar angav varandra i hopp om att få något privilegium som belöning, om så bara en extra ranson av den tunna soppan.  De som hade fått någon slags priviligierad ställning försvarade den oftast med näbbar och klor, även om det innebar illojal eller brutal behandling av medfångar.   Kapos misshandlade och inte sällan dödade fångar i sina arbetskommandon eller baracker.


Frågan är vad de hade för val. Nya fångar i Auschwitz, liksom i andra läger, lärde sig snart att för att överleva i längden behövde man få fatt i någon slags priviligierad tjänst. När Levi anlände i början av 1944 fanns det bland de judiska fångarna med fångnummer lägre än 150 000 bara några hundra kvar. I princip alla hade speciella arbeten: Skomakare, skräddare, kockar, läkare. Eller i ett fåtal fall kapos. Men då rörde det sig om särskilt starka och brutala individer, för normalt var inte ledartjänster öppna för judar. Samuel Steinmann, den siste överlevande av de få norska judar som återvände med livet i behåll från Auschwitz, hade turen att snabbt efter ankomsten få en relativt skyddad tjänst som sjukvårdare på lägersjukhuset.


För övriga återstod att träla i de arbetskommandon som bar tunga balkar och rör på någon av de stora industrianläggningar som uppförts i anslutning till lägret. Eller gräva diken eller något annat slitsamt, brutalt arbete utomhus. Livslängden för dem kunde oftast räknas i veckor eller månader. Och då utgjorde de ändå en slags fysisk elit från början i lägret: De fångar som vid ankomsten bedömts vara tillräckligt unga, friska och starka för att inte skickas direkt till gaskammaren.  Ofta hamnade de där till slut ändå. Selektion, det var det fruktade namnet på de urval som SS utförde med jämna mellanrum i lägret. Vi ger ordet till Primo Levi igen. Männen i hans barack har med hjälp av kapon jagats ihop i dagrummet där de nu nakna väntar i dagrummet. Dörren ut står öppen:


Där står domaren som ska avgöra vårt öde, en SS-underofficer. Till höger om sig har han blockäldsten, till den vänster den furir som har huvudansvar för blocket. Nakna måste vi bege oss ut i den kalla oktoberluften, springa de få stegen mellan dörrarna, förbi de tre männen, överlämna kortet till SS-mannen och sedan återvända in genom sovsalens dörr. Under den bråkdel av en sekund som förflyter innan nästa fånge passerar avgör SS-mannen med en blick på ansikte och rygg vars och ens öde och överlämnar i sin tur kortet åt mannen till höger eller åt mannen till vänster. Det betyder liv eller död för oss. På tre, fyra minuter är en barack med tvåhundra man ”avklarad” och på en eftermiddag hela lägret med tolvtusen man.

 

Vid en sån selektion noterade Primo Levi och hans vän att en frisk och stark fånge som passerat SS-mannen alldeles före Levi hade fått sitt kort till vänster och därmed i praktiken dömts till döden. Var det för att han hade glasögon? Eller hade SS-mannen blandat ihop honom med Levi själv, som varit sjuk och var i ännu sämre form än vanligt?


Misstag förekom, men Levi menar att det inte var så viktigt egentligen för lägerledningen. Det väsentliga var att ”rensa ut” för att ge plats åt nya fångtransporter.


Primo Levi överlevde genom tur och tillfälligheter. Hans vän från Italien som enligt Levi själv var långt mycket bättre på att klara sig i lägret och vid långt bättre hälsa, tvingades med ut på dödsmarschen i januari 1945 och blev en av dess många offer.

 

Primo Levi (1919-1987). Dog efter ett fall från en trappa som många menade var ett självmord. I så fall ett av många bland förintelsens överlevare. 

  

Primo Levi var den ende i sin familj som tyskarna fick tag i och han kunde därför återvända efter kriget till deras gemenskap. Herman Sachnowitz från Norge som anlände till Auschwitz i november 1942 överlevde också. Men alla andra i hans familj; de tre systrarna, de fyra bröderna och fadern dödades av nazisterna. Några av dem gasades direkt vid ankomst, de andra dog av svält och umbäranden.


Sachnowitz berättelse är kanske inte lika skarpt insiktsfull, men mer personlig och känslosam. I boken, skriven trettio år efter krigsslutet efter många år av uppskjutande, beskriver han hur många av minnena är som knutor som han är livrädd ska brista om han trycker för hårt på dem. Han ser en av sina bröder misshandlas brutalt med sparkar och slag av några SS-män. Brodern dör strax därefter på lägersjukhuset. En dag, några månader in i lägervistelsen hör han norska röster utanför baracken. Han tittar ut och ser några nyanlända unga män han känner flyktigt. Männen har många frågor, men till slut också motvilligt något att berätta: Herman, dina systrar var också med på vår transport.


Ändå är ett av de minnen som verkar plåga honom mest ett på ytan mindre dramatiskt. En kväll kommer hans yngre bror Frank och gråter: Något har stulit hans brödranson som han för ett kort ögonblick la ifrån sig när han var tvungen att gå in på den obeskrivligt äckliga latrinen. I en tillvaro där varje kalori kunde vara skillnaden mellan liv och död och bägge bröderna redan är försvagade av svält och nöd är det en snudd på katastrofal händelse. Herman reagerar med upprördhet: Han ger sin bror ett slag på armen. Ett enda slag, löst, närmast symboliskt. ”Hur kunde du vara så dum”.


Detta enda slag och orden yttrade i desperation bar han med sig som ett oläkt sår hela livet. Brodern fick en tid senare gå till vänster i en selektion och skickades till ett läger i norra Frankrike där man utförde medicinska experiment på fångarna. Efter kriget fick Herman veta att han dött i augusti 1943, den siste i familjen utom Herman själv.


Att han själv överlevde nästan två och ett halvt år i lägren berodde precis som Primo Levi skriver om på en serie lyckliga tillfälligheter. Han lärde känna en politisk fånge som var kock i lägerköket. Denne greps av hans öde och upprördes av tanken på att en hel, stor familj skulle kunna utplånas av tyskarna. Därför lät han Herman komma till köket varje dag och hämta en extra tallrik soppa. En tid senare fick Herman veta att en orkester skulle sättas upp i lägret. Liksom resten av sin familj var han musikalisk. Trumpet var hans instrument. Precis som Fania Fenelon som efter kriget skrev boken ”Kvinnoorkestern” blev han antagen vid provspelningen. Tjänsten som i orkestern gav också vissa privilegier. Efter ett tag fick han dessutom en eftertraktad tjänst i ett kommando som skulle sköta en liten köksträdgård i lägret. Med risk för sitt liv – stöld från lägret kunde ge dödsstraff – stal han grönsaker när han kom åt och kunde därmed förbättra sin hälsa.


Även om den övergripande sanningen var att solidariteten mellan fångarna var låg så fanns det förstås undantag. Inte bara när människor hjälpte varann därför att de redan före kriget haft nära band, som Hedi Fried och hennes syster Livia Fränkel som tillsammans lyckades överleva nära ett år i de nazistiska lägren, bland annat i Birkenau i Auschwitz. Herman Sachnowitz nämner i sin bok flera män som han ännu många år efter kriget mindes med värme för deras godhet, omtanke och osjälviskhet.


Rykten om det som hände i Auschwitz och andra läger sipprade förstås ut tidigt under kriget. Kanske får man förstå att många som fick ta del av dem inte ville tro att de var sanna.  Men i april 1944 lyckades Rudolf Vrba och en medfånge att fly från lägret, med hjälp av en motståndsrörelse som faktiskt lyckades bedriva viss verksamhet innanför murarna och taggtråden. Bägge männen var lägerveteraner och hade sett åtskilligt under sina år. Vrba hade arbetat vid mottagningen av nyanlända fångar på lägrets egen järnvägsstation och hade fullt klart för sig att de allra flesta skickades direkt till gaskamrarna.


Flykten hade ett klart syfte: Att få ut information om vad som hände i lägret på ett så detaljerat och trovärdigt vis att människor som fick ta del av det inte kunde blunda längre. Det lyckades också. Männen tog sig till Slovakien där de fick hjälp att sammanställa en utförlig rapport. Innan flykten hade de också samlat vittnesmål från andra fångar som de memorerat. Rudolf Vrba ritade en mängd detaljerade teckningar av bland annat gaskammare och krematorier.


Via Schweiz nådde kopior av rapporten ut i världen och i juni 1944 fanns långa artiklar i bland annat New York Times. Ännu viktigare var dock att rapporten ledde till internationella påtryckningar mot Ungerns regering som hade godtagit tyska deportationer av judar från början av året. Dessa fick till slut regeringen att stoppa deportationerna den 7 juli. Katastrofen var visserligen redan ett faktum: Nära en halv miljon ungerska judar hade redan skickats till lägren trots bland andra Raoul Wallenbergs insatser, de flesta av dem skulle inte komma levande därifrån. Men upp emot 200 000 judar i Budapest undslapp deporteringen. Wallenberg i all ära så är Rudolf Vrba, hans medfånge och alla de andra som bidrog till rapportens med all säkerhet den grupp människor vars insatser räddat livet på flest judar under dessa fruktansvärda år.


Ändå minskade de bara massmordets och katastrofens omfattning tämligen marginellt. Bara i Auschwitz dog upp emot en miljon judar. De gasades, hängdes, misshandlades till döds, eller dog av svält, umbäranden och sjukdomar. De totala, exakta dödssiffrorna är inte möjliga att få fram av flera skäl. Men forskningen är överens om att minst fem miljoner och sannolikt runt sex miljoner människor av judisk börd dog. För ett hjärnspöke, en hat- och skräckfantasi i Hitlers och andra ledande nazisters huvuden. Inget av det fanns i verkligheten: Inga judiska världssammansvärjningar, inga konspirationer som syftade till att ta makten över Tyskland. Inga stämplingar mot tyskars liv och egendom. Ingenting.


 

Den ökända entrén till huvudlägret i Auschwitz


Min farmors pappa hade med stor säkerhet varit ett av alla offer om han inte på 1890-talet hade lämnat den lilla stad i dagens Litauen där han vuxit upp och var ämnad att bli rabbin och istället med hjälp av kristna missionärer emigrerat till Sverige. Det är en historia för sig, men vetskapen om det arvet som min farmor förmedlade till mig hade en stor inverkan på mig redan som barn. När jag i veckan såg en dokumentär om de Einsatzgruppes som inte minst i de baltiska länderna föste ihop och sköt ihjäl mängder av judiska män, barn och kvinnor så tänkte jag på honom: Herzl som blev Henrik och som jag är uppkallad efter. Och flera av hans släktingar som blev kvar och därmed blev nazisternas offer.


Trots det här och trots min djupa avsky och sorg över dess fruktansvärda brott är jag på vissa plan kritisk till hur nazismen under 2000-talet vävts in i samhällsdebatten. Det är en svår gränsdragning mellan att varna för vad auktoritära och hatiska ideologier kan leda till och att i tid och otid dra paralleller eller rentav naziststämpla åsikter, politiska rörelser och människor på ett sätt som för mig snarare leder till en trivialisering och urvattning av vad den riktiga nazismen faktiskt stod för och de förbrytelser som begicks i dess namn.


Som det torde framgå för den som orkat läsa hit så har jag också en del sakkunskaper om nazismen och dess gärningar, även om hur den faktiskt växte fram. Jag är på inget vis någon expert. Men jag vet tillräckligt för mycket för att ofta snabbt märka hur oerhört lite många av dem som drar upp nazism i debatter om dagens politiska landskap känner till om hur och i vilken kontext nazismen växte fram från 1920-talet, kom till makten på 30-talet och kulminerade i angreppskrig, massmord och andra övergrepp under 40-talet. Inte ens hur öppet nazisterna faktiskt från början talade om vad de stod för. Det började faktiskt inte så relativt oskyldigt som vissa tycks tro idag.


Jag har ändå respekt för att andra, som faktiskt har kunskaper i ämnet utöver de allra ytligaste, ser saken på ett annat vis. Många av dem ännu mer personligt berörda av nazismens brott och dess offer än jag. Det smärtar mig också att tänka på att de sista överlevarna kommer att vara borta inom inte alltför många år. Att Holocaust då oundvikligen kommer att ta steget in i den mer mytologiska delen av historien: Den som ingen av oss levande har upplevt eller har egna minnen ifrån. Jag hoppas ändå att den ska kunna fortsätta att tjäna som ett varnande exempel för framtidens människor vad auktoritära system, hatideologier och dehumanisering av andra människor kan leda till. Oavsett vilken politisk färg de har och vilka som utpekas som de skyldiga.  


Till minnet av alla offer

 

 

Av Henrik - Måndag 13 jan 08:15

I helgen fyllde januariavtalet ett år. Något större firande av födelsedagsbarnet har dock inte förmärkts.

De uteblivna hyllningarna och födelsedagstårtorna förvånar nog inte många. Frågan är om någon politisk överenskommelse i svensk historia varit så impopulär. I veckan som gick fick vi svart på vitt på det: Bara en av tio väljare tycker att avtalet är bra! Inte ens bland de egna sympatisörerna är stödet särskilt mycket bättre: Bara 23% av de som anger S, MP, C eller L som bästa parti tycker att avtalet är bra och hela 42% tycker att den politik som förts det senaste året är dålig.


Nä, det blev nog varken partyhattar eller glatt tutande i flärpor på de fyra partiernas högkvarter eller i Rosenbad. Den enda kommentar jag känner till kom på Twitter från självaste justitieminister Morgan Johansson. En moderat ledarskribent hade i SVT kallat avtalet för ”en styggelse”. Ministern skrev i sin tweet att detta uttalande var ”oerhört” och liktydigt med att inte respektera demokratin.


Utan att förfalla till allt för mycket psykologiserande kan man nog gissa att tonfallet mer speglar oron och obehaget hos Morgan Johansson och hans kollegor över den politiska situationen just nu än en äkta rädsla över att Moderaterna planerar att avskaffa parlamentarismen och de fria valen.


Min syn på januariavtalet är ganska lätt att sammanfatta: Det var i grunden rätt tänkt och den absolut mest rimliga lösningen på det parlamentariska läge Sverige hamnade i efter valet 2018. Men motiven bakom var fel och det ledde till en mycket märklig och spretig överenskommelse som det inte är underligt att väljarna ogillar starkt.


För att förstå varför Sverige och vår rikspolitik hamnade i den här soppan måste vi först backa bandet drygt fem år, till riksdagsvalet 2014. Den s.k decemberöverenskommelsen som träffades då för att försöka hitta ett sätt att fortsätta som om Sveriges riksdag fortfarande bara bestod av två block kastade nämligen sina långa skuggor över både valrörelsen 2018 och det som hände efteråt. Lite elakt kan man säga att Alliansen var tvungen att mopsa upp sig. Väldigt många av deras väljare gillade inte att man i praktiken hade lämnat walkover i de stora politiska frågorna i nästan fyra år. Nu var därför tonläget ett annat. Det var slut med politiska eftergifter åt Löfven&co. En partiledare hade till och med lovat att äta upp sin högersko hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Socialdemokraterna.


Nå, vi vet alla hur det gick: I grunden bestod det politiska läget från 2014: Det rödgröna blocket var större än Alliansen, men Alliansen och SD var klart större tillsammans än de rödgröna. Det var visserligen betydligt jämnare mellan de gamla blocken, men Alliansen kunde fortfarande inte ta makten utan aktivt stöd från SD.  Detta hindrade inte alliansmopsen från att gläfsa rejält inledningsvis. Den tvingade regeringen Löfvén att avgå och ersätta sig med en expeditionsministär. Visserligen med samma personer, men ändå. Den kuppade igenom att en moderat valdes som talman. Bägge gångerna med kalkylerat stöd från de oberörbara, dvs. Sverigedemokraterna.

Men sen tog det stopp.


Jag har skrivit tidigare vad jag tyckte om Alliansens agerande (http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2018/09/25/11564546-skarpning-alliansen/ ) och ska inte tjata om det igen. Istället vill jag gå igenom vad jag menar är huvudingredienserna i den inte särskilt smakliga anrättningen januariavtalet:


-          Synen hos flera aktörer att frågan om att ”isolera” SD var överordnad alla andra politiska frågor.

-          En socialdemokrati livrädd för att förlora den politiska makten för kanske lång tid framåt om Alliansen bestämde sig för att faktiskt ta SD till hjälp för att störta dem från taburetterna på riktigt. En rädsla som skulle kunna bli grunden för stora eftergifter bara man kunde klamra sig fast i Rosenbad och vid statsministerposten.

-          En Allians som inte var sampratad och inte hade förankrat en gemensam strategi för det förväntade valresultatet. Som dessutom var hopplöst splittrad när det gällde frågan om någon form av samverkan eller åtminstone dialog med SD.

-          En partiledare (Annie Lööf) som hade försatt sig och partiet i en besvärlig situation med ultimativa löften om att varken på några villkors vis ge SD något politiskt inflytande eller låta S fortsätta regera och nu behövde finna någon slags väg ut ur denna knipa för sin politiska trovärdighets skull.

-          Desperationen över hur försöken att neutralisera Sverigedemokraterna än en gång hade fått motsatt effekt: Partiet hade ökat sitt väljarstöd igen och deras huvudfrågor låg nu högst upp på väljarnas agendor

-          Ett tilltagande grälsjukt och misstänksamt klimat inte bara mellan utan också inom blocken.


Om det inte hade sett ut så här, eller åtminstone inte hade varit lika hårt tillskruvat på alla punkter så hade det kanske kunnat gå på ett annat sätt. Men funderar man igenom punkterna ovan och minns förhandlingsturerna och de tjuvnyp och anklagelser som for hit och dit genom luften så förstår man dessvärre att jordmånen var dålig för en politisk uppgörelse byggd på en gemensam, positiv agenda för Sverige under åren fram till nästa val.


Grunden för avtalet borde ha varit en nykter analys av den parlamentariska situationen. Den borde vidare ha utgått från att politik i första hand handlar om att åstadkomma bra saker, alltså en positiv agenda för ett samarbete. Vi vill alla att Sverige ska vara ett bra land att leva i. Vi vill ha en stabil, politisk situation eftersom det är en viktig del av det. De flesta väljare röstar på partier någonstans i eller kring mitten av det politiska landskapet. De vill varken ha några extrema utflykter åt höger eller åt vänster. När det inte finns någon tydlig majoritet åt något håll, så borde det bästa vara att samlas kring någon slags kompromiss i mitten.


En politik som inte har så stark ideologisk profil, men som utgår från den gemensamma viljan att jobba med de största politiska frågorna.


Det här är förstås inte enkelt att åstadkomma. Partierna har ju olika åsikter i sakfrågor och är ofta inte överens om vilka åtgärder som är de bästa eller viktigaste för att åstadkomma ett visst resultat. Blockgränsen är inte bara en inbillad stridslinje. Men i våra grannländer har man samarbetat så här vid många tillfällen med gott resultat och även i Sverige har det ju funkat ett par gånger åtminstone.


Fast så blev det alltså inte, januariavtalet. Det byggde nämligen inte alls på detta, utan i grunden på en negativ positionering: Att till varje pris hålla SD utanför.


Det är ungefär som om två små flickor på samma gata leker med varandra bara för att en tredje flicka som båda tycker är dum inte ska ha någon att leka med.


”Min fiendes fiende är min vän” har inte heller historiskt visat sig vara något särskilt bra recept för hållbara allianser. Inte ens när det varit nödvändigt för att själv inte förlora makten i sitt furstendöme.


Det är för mig uppenbart att det i stora delar var med detta mindset som de fyra partierna gick till förhandlingsbordet. Resultatet blev därefter. Visst finns det bra punkter i avtalet. Men i stora delar ger det intryck av en huggsexa där ingen brytt sig om helheten, utan mest bara om att få med sina egna favoritsaker i så hög utsträckning som möjligt. Många av dessa var dessutom symbolfrågor med liten eller kanske ingen positiv på landet. Stora och viktiga frågor som exempelvis det mycket svåra läget på bostadsmarknaden har litet utrymme och framför allt är många av punkterna mer vackra målsättningar eller symbolåtgärder snarare än konkreta satsningar som verkligen kan ge resultat. I det allmänna schackrandet finns också investeringar och reformer som dömts ut av tunga remissinstanser och experter. Men som ändå måste fortsätta drivas för att varje parti ska kunna visa resultat för sina väljare.


Det ironiska är bara att det mesta av detta är saker man även för ett år sen borde ha kunnat göra analysen att det inte är detta som står överst på särskilt många väljares önskelista. Centerns och Liberalernas väljare drömmer inte i någon högre utsträckning om en privatiserad arbetsförmedling eller SFI-peng. Socialdemokraternas väljare tycker nog inte att familjeveckan är prio 1 och tycker knappast att den är ett pris värt att betala för avskaffandet av anställningsskyddet.


En del saker är helt enkelt otillräckliga. Det är bra att pensionärerna får sänkt skatt, men det löser inte grundproblemet med ett pensionssystem som helt enkelt blivit för snålt för stora grupper som nu gått i eller ska gå pension.  Någon reformering av pensionssystemet finns dock inte med.


Framför allt är helhetsintrycket just att det inte finns någon helhet. Politiken hänger inte ihop. Istället för rättning åt mitten spretar det hit och dit och vissa delar utgör rena provokationer mot de andra och många, många av de väljare som röstade på något av de fyra partierna. Ett särskilt ansvar för detta bär Centern och Annie Lööf. Det är uppenbart att de agerat mycket hårt i förhandlingarna och att en drivkraft varit just att rädda hennes politiska anseende. Hon hade ju lovat… Men vettiga politiker ställer inte ut löften som det är mycket hög sannolikhet att man inte kan hålla.

Det är också tydligt att parterna, möjligen med Centern som undantag, inte gillar januariavtalet själva heller. Det skiner ofta igenom att synen är att det är ett nödvändigt ont. Självklart är det svårt att övertyga människor om att något är bra när man inte själv förmår att ens offentligt uppbåda någon entusiasm för det.


Det är bara logiskt och rättvist att väljarna ger en rejäl tumme ner åt det här. Det förtjänar helt enkelt inte bättre. Få om någon tycks heller tro att avtalet kommer att hålla mandatperioden ut.


Sen har ju framför allt regeringens och socialdemokraternas agerande avtalets första år inte stärkt dess aktier heller. Ibland sägs väljare vara dumma och lättlurade, men vissa saker lönar sig uppenbarligen inte. Exempelvis att som sossarna säga en massa saker om migrationspolitiken men göra något helt annat. Att regeringen till skillnad från många av väljarna också förefaller helt yrvakna inför vissa företeelser inom brottsligheten - "Vi såg det inte komma" ger ju inget bra intryck heller. Men det kanske får bli ämnet för en annan bloggpost.

Av Henrik - 1 december 2019 15:00

Varför bry sig om detta? Tja, det finns ingen djupare mening än att kolla upp en fråga jag funderat på en tid: Återkommer inte vissa typer av "nyheter" på kvällstidningarnas förstasidor väldigt ofta? Ont i knäna? Nätbedrägerier? Hur man kan maxa sin pension och leva en idyllisk pensionärstillvaro?


En lördag när jag inte hade något bättre för mig åkte jag in till Kungliga Biblioteket i Humlegården och ägnade ungefär en och en halvtimme att åt att gå igenom alla Expressens förstasidor ett år bakåt i tiden. Nördigt - I know, no need to tell me   


Resultate måste sägas ha bekräftat min känsla, vilket åtminstone jag själv tycker är lite roligt. Det finns ett antal teman som återkommer igen och igen. Föga förvånande riktar de sig tydligt mot tidningens äldre läsare: Det är ju de som i huvudsak köper och läser pappersupplagan idag. Jag räknade hur många gånger dessa teman förekom under ett år som första eller ibland andra huvudrurbrik på första sidan:


Tema

 

Antal gånger

Pension: Bidrag/avdrag man kan få. Gå i pension tidigt.

Arg på pensionen. Pensionen räcker inte


52

Sjukdomar: Hur kan du motverka en viss sjukdom. 

Lider du av en viss sjukdom?


46

Vädret (Exklusive klimatförändringar och deras effekter


28

Bedragare tömmer ditt bankkonto och liknande


17


På mer än en tredjedel av förstasidorna förekom alltså något av detta åtminstone som andranyhet. I de flesta fallen är det temat självt som toppar. Självklart styrs frekvensen av i vad mån det inträffar riktiga nyhetshändelser som Expressen tror intresserar läsarna. Dagarna efter den tragiska flygkraschen i Umeå med fallskärmshopparna var det varken sjukdomar eller pensioner som toppade. Däremot var ju knappast alla de dagar då faktiskt blev huvudrubriker helt nyhetslösa, det räcker att läsa BBC eller CNN för att inse det.

Hur såg förstasidorna ut då? Här är några exempel. Antalet håller sig förhoppningsvis inom upphovsrättens gränser.


PENSION:

Det går att hävda att den här kategorin är lite väl spretig och att förstasidor med sjukdomar därför skulle ha tagit hem spelet. Å ena sidan har vi de positiva: Mirakelknep som gör att man kan ha råd gå i pension vid 61 och ändå leva gott. En massa bidrag och avdrag som går att få och som det antyds att den seniora expressenläsaren mycket möjligt har missat. Hur man kan flytta till solen som pensionär och ha det gött.  De dominerar


Å andra sidan finns en hel del förstasidor på motsatt tema: Hur fattigpensionärer har det. Att pensionen inte räcker. Äldre som är arga på att de fått så låg pension. Det är naturligtvis i högsta grad relevanta ämnen för en nyhetstidning att skriva om. Det är bara det att blandningen blir lite grann som när typiska kvinnotidningar kör recept på läckra efterrätter och bantningskurer samtidigt på sin förstasida. 


   

 Notera också "Slipp kissa så ofta om natten". Tror ni att Expressen har en mirakellösning på problemet? :-) 

 

 

Populärt ämne. Alla dessa var första "nyhet" under det senaste året och det fanns lika många till på samma tema.

 

 

Nyhetstidningen helgarderar: Pensionsmys i solen, död och elände om du stannar kvar i kylan och smaskigt kändisskvaller

   

SJUKDOMAR:


Förstasidorna som handlar om sjukdomar utformas både för att locka och för att skrämma den tilltänkta målgruppen. Locka med lindring eller rentav bot mot artros, bukfett och problem med sköldkörteln. Skrämmas om dolda hjärtinfarkter, smygande Alzheimer och farliga läkemedel. Jag antar att det är effektivt, för det går sällan mer än ett par veckor mellan dem. 

 

Artros och hur man kan slippa ha ont av det är en av de riktiga kioskvältarna. Tio gånger under året toppade Expressen med det. 


 

Skrämmisar kallade journalisten Lars Weiss den här typen av rubriker och löp. Träffande uttryck, men jag har inte stött på det nån annanstans. 

 

   

Ett axplock med fler huvudrubriker. I våras överträffade tidningen sig själv: Den 1 maj toppade man med att slippa artrossmärta, bara för att sen följa upp dagen efter med hur läsarna skulle slippa sitt bukfett. Gissningsvis har de äldre expressenläsarna numer snudd på perfekt hälsa efter att ha bombats med goda råd av tidningen år efter år.


VÄDRET


Man kanske inte ska bli överdrivet förvånad över att ett av svenskarnas käraste samtalsämnen får toppa förstasidan mer än två gånger varje månad. Väderrubrikerna är dock inte helt jämnt fördelade över året. Särskilt poppis är de på sommaren, då även osäkra prognoser om kommande sol och värme uppenbarligen bedöms som ett effektivt sätt att sälja papperstidningen. På vintern blir det å andra sidan alltid några "köldsmockor" och snökaos att oja sig över i fetstilta huvudrubriker. Lite lugnare verkar det vara vår och höst, men i exemplet nedan bedömde Expressen tydligen att även lite blygsam vårvärme kunde duga som huvudnyhet.


 

Catfight mellan partiledare kompletterar vädret. En allmän känsla jag fick av min snabba genomgång var att nyhetsrubrikerna om politik oftast handlar om just personkonflikter, gräl och dumma saker folk har sagt. Det är synd, för tränger man bakom rubrikerna tycker jag att Expressen numer har en intressant, allsidig och vederhäftig bevakning av både svensk och utländsk politik.

 

BEDRAGARE TÖMMER DITT BANKKONTO


På sätt och vis är väl det här nyheter. Ibland kan rubrikerna kopplas till något alldeles nyupptäckt bedrägeriförsök. Men känslan är att det handlar mer om utfyllnad när man inte hittar något bättre att klämma dit på dagens förstasida. Naturligtvis med baktanken att de i huvudsak äldre läsarna som köper papperstidningen ska bli oroliga över vad det här nu kan vara och köpa en Expressen för att läsa om hur de ska skydda sig. Många typer av bedrägerier är ju också ständigt pågående och därmed på inget sätt en nyhet när de inträffar igen. Nedan ett typiskt exempel:


 

Så fick vi med en rubrik med GW också. Jag tänkte tyvärr inte på att räkna hur många gånger han förekom på förstasidorna det senaste året, det så kallade GW-indexet, men det var garanterat ett antal gånger. 

 

 

... och när julhandeln var slut och det rådde nyhetstorka dagen före nyårsafton 2018 fick det här bli dagens huvudnyhet.


 AFTONBLADET


Landets andra stora kvällstidning ingick inte i min analys. En snabb genomgång visade dock att de ser ut att ha ungefär samma karaktär på sina förstasidor. Så för att inte vara orättvis mot Expressen avslutar vi med ett litet kollage med exempel på hur deras kan se ut. Komplett med både Glenn, GW och Molly&Danny. Glad första advent!


 















Av Henrik - 10 november 2019 23:53

I den förra bloggposten om salt konstaterade vi att det är helt livsnödvändigt för oss. Men de stora mängder salt som jordens människor förbrukar varje år blandas inte bara ner i maten. Väldigt mycket används också i industriella processer. Faktum är att vissa beräkningar säger att upp till två tredjedelar av de nu över 300 miljoner ton salt som produceras varje år används i olika tillverkningsprocesser i industrin. Oftast har det då först brutits ner i sina kemiska beståndsdelar: Natriumhydroxid och klor. Plast, pappersmassa, glas och syntetiskt gummi är bara några av de produkter som slukar dessa väldiga mängder salt. Mycket går också åt till att smälta snö och is på vintervägar och i vattenreningsprocesser.


Bara 6 procent av allt salt som bryts och utvinns har vi i vår mat! Ungefär lika mycket används i jordbruket.


Eftersom jordens befolkning ökar och konsumerar allt mer industriella produkter av olika slag så ökar också saltproduktionen stadigt. Bara sedan 1970-talet har den dubblerats. Kina är både världens största producent och konsument av salt.


Jämfört med de mängder som bryts och utvinns idag var produktionen av salt innan industrialiseringen helt obetydlig. Ändå var den som vi redan sett i föregående bloggpost av en sån oerhörd betydelse för oss. Att en så viktig och dyrbar vara har satt många spår i olika kulturer är inte konstigt. För nästan 5 000 år sen skrevs det första kända farmakologiska verket i människans historia i Kina. En stor del av det handlar om olika former av salt och deras användning som läkemedel. I Egypten användes stora mängder salt i vid mumifiering, men man offrade också salt till gudarna. Babylonierna tänkte sig att saltet var gudarnas föda. I Gamla testamentet föreskrivs det på flera ställen att alla offer till Gud måste innehålla salt. Kända gestalter från antiken som Homeros och Platon ansåg att saltet var gudomligt. Aztekerna hade en särskild fruktbarhetsgudinna, Huixtocihuatl, som rådde över saltet och saltvattnet. Hinduer använder än idag salt i flera viktiga ritualer, bland annat vid bröllop.


Det som ses som heligt blir gärna omgärdat av begränsningar och tabun. I det kända indiska verket Kamasutra från 600-talet föreskrivs att nygifta ska sova på golvet i tre dygn och avstå från allt salt i maten. I flera indiankulturer fanns det tabun mot att ha sex och äta salt efter att man hade dödat en fiende. Vid invigningen av schamaner i Japan, som kan ta månader, har ett obligatoriskt inslag varit att avstå helt från salt.  Ortodoxa judar får bara äta vissa typer av salt och det får bara vidröras med långfingret och ringfingret. I annat fall kan man drabbas av både olycka och död.


En närbesläktad idé är att saltet kan skydda mot onda makter. Många folk i Mellanöstern har trott att salt kan skydda mot onda ögat. I Japan inom shintoreligionen strödde man salt runt sumobrottarnas ring och andra viktiga platser för att skydda mot orenhet. Gäster på begravningar fick små saltpaket som skydd. Inom vissa riktningar av buddhismen tar man efter en begravning salt och kastar över sin vänstra axel innan man går in i sitt hus för att skydda sig mot onda andar.

 

Salt strös fortfarande vid tävlingar i sumobrottning (från Flickr.com, uppladdad av user T toes)



Man vet att salt användes vid dopceremonier även i Sverige under medeltiden. Prästen bad att saltet i den allsmäktiges namn skulle fördriva det onda som annars kunde drabba barnet i form av olika sjukdomar som hotade liv och hälsa.


Naturligtvis har den här synen på salt också avspeglat sig i folktron.  I Tyskland och Frankrike användes salt vid kärning av smör för att skydda det från häxor som annars kunde få det att härskna. På Irland användes salt tillsammans med böner för att bota någon som troddes ha blivit förhäxad. Här i Sverige kunde man, trots saltets relativa dyrbarhet, strö ut det när man skulle gå över en osäker bro eller på en begravning för att den döde inte skulle gå igen. Det var dock viktigt att handlingen var medveten: Att spilla ut salt i hemmet kunde tvärtom betyda otur. När eldvapen blev vanliga i bondesamhället uppstod bruket att skjuta en laddning med salt över byggnader och husdjur. Man sköt alltid mot norr, eftersom det var där man tänkte sig att de onda makterna fanns.


Saltets betydelse märks också i sedvänjor kring vanligt umgänge. Att servera en gäst bröd och salt är en gammal sedvänja på många platser. I Ryssland finns det belagt i källor från 1400-talet. Brödet ska doppas i saltet. Att vägra ta emot det som bjuds anses än idag som ytterst oartigt av många. Dessutom gav ofta brudgummen sin blivande hustru salt. Saltet var en av fyra ingredienser som användes i ritualer då nya medlemmar togs upp i ett hantverksskrå. Att ha salt på bordet när gäster bjöds på mat var också obligatoriskt i många delar av världen. Även var det placerades var viktigt. I England var det vid större middagar en viktig signal om gästens betydelse var han eller hon var placerad i förhållande till saltkaret. Mellan värden och saltkaret signalerade en betydelsefull gäst. Fick man däremot sitta ”below the salt”, det vill säga bortom både värden och saltkaret, så var man inte särskilt viktig.


 

Traditionellt ryskt bröd med salt (https://todiscoverrussia.com/ foto Alexander Tikhonov)


Saltets betydelse märks också i högsta grad i språket idag. De flesta europeiska språk har ord som liksom vårt eget går tillbaka till latinets sal, som i sin tur kommer från det forngrekiska ordet för hav. Ord som soldat eller det engelska ordet för lön, salary, härstammar via latinet från salt. Dock är det troligtvis en myt att romerska soldater vid vissa tillfällen skulle ha fått ut sin lön (eller ”sold”) i salt. Vi har många uttryck, talesätt och ordspråk med koppling till salt. En del av dem har ett mycket gammalt ursprung. Visste du att en nypa salt kommer från den romerske historien Plinius? Oftast står saltet för något positivt som att någon är värd sitt salt. Det finns dock undantag, som att man inte ska strö salt i såren. Inte heller är det särskilt fint av en affärsidkare att salta räkningen. Däremot var det i högsta grad en komplimang när man på stockholmsslang talade om en kvinna som en salt böna.


Det är helt logiskt att evangelisten Matteus lägger orden Ni är Jordens salt i munnen på Jesus i Bergspredikan när han talar till sina följare. Lika logiskt är det att orden blivit bevingade och kommit att stå för en enkel men god människa i största allmänhet. Även i övrigt har Bibeln gott om referenser till salt, som associeras till olika positiva och önskvärda egenskaper.


"Ni är Jordens salt" Jesus talar till folket i Bergspredikan. Målning av Carl Bloch (1834-1890)


Utan salt är festen förstörd säger man i Polen. I Frankrike ska man inte slakta fler grisar än man kan salta in. Hellre en salt sill på ditt eget bord än färsk fisk på någon annans har man sagt i Danmark, en väl så god variant på Bättre en fågel i handen… I Kongo är rådet Köp inte saltet förrän du har slickat på det. Flera länder har salta ordspråk på temat att det tar lång tid att lära känna någon på riktigt: I Rumänien heter det Bli inte vän med någon förrän du ätit en skäppa salt tillsammans med honom. En skäppa är ungefär 25-30 liter!


Om holländskor har en särskild fäbless för män med ansiktsbehåring vet jag inte. De har dock ett ordspråk: En kyss utan skägg är som ett ägg utan salt!

 

Utan salt skulle vi inte tycka att maten vi åt smakade vare sig särskilt mycket eller särskilt gott. Även om det säkert stämmer att det går att vänja sig vid betydligt lägre mängder i maten om man trappar ner gradvis. Idag bemänger vi maten helt frivilligt med salt, men länge var det som vi var inne på redan i förra bloggposten en nödvändighet. Olika former av insaltning har vi ägnat oss åt i många tusen år för att bevara livsmedel. Liksom med andra gamla uppfinningar fascineras jag alltid när jag tänker på hur våra förfäder (eller ibland kanske snarare förmödrar) kom på allt detta. Det måste ligga både mycket kreativitet, experimentlusta och stort tålamod bakom. De olika klassiska konserveringsmetoderna har säkert utvecklats parallellt på många olika platser. Men också spridits genom mänsklig migration och tidig handel.


På många platser var länge saltad och torkad mat tillsammans med bröd, gröt och andra produkter av sädesslag basföda stora delar av året. Färskt kött fick man bara i samband med slakt och slaktade gjorde man kanske bara en eller ett par gånger om året. Här i Norden åtminstone var det till jul. Förmodligen fick många i sig saltmängder som inte var helt hälsosamma, kanske inte minst här i Norden där den saltade sillen var mångas absoluta basföda. Men kanske även i länder där saltat och torkat kött var vanligt. Av den salta maten blev man förstås törstig och folk drack stora mängder öl, svagdricka och liknande drycker om man inte drack vatten. Det här vet man bland annat genom att ha studerat proviantlistor och ransoner på segelfartyg. Där var i och för sig förhållanden extrema eftersom besättningen i princip var helt hänvisad till saltad och torkad mat så fort man lämnat hamn. Ransonerna kunde vara snålt tilltagna, men skeppsölet fick även matroserna dricka i stora mängder. Förmodligen hade det inte gått att få i sig den salta födan annars, eftersom den ledde till en oerhörd törst (Varför tror ni att en del krogar kan servera gratis nötter till ölen ibland?)


Idag tänker vi kanske sällan på att de här mycket gamla maträtterna är födda ur tvingande behov när vi äter vår salami eller fyller tallriken med olika sorters sill till jul, påsk och midsommar.


 

Salt sill (från Lisaelmqvist.se)


Vi människors stora användning av salt är inget stort miljöproblem om man bara ser till den direkta påverkan. Indirekt är kanske en annan sak, eftersom salt är en av råvarorna i plasttillverkning. Plaster hotar som bekant våra hav och livet i dem. När det gäller haven är också deras salthalt en källa till oro. Klimatförändringarna väntas påverka den så att den stiger i vissa delar av haven och sjunker i andra. Det kommer att påverka ekosystemen på olika sätt. Skiktning av havsvattnet förstärks, vilket hindrar omblandning och kan leda bland annat till syrebrist. Syrehalten kan också påverka havsströmmarna som vi på senare år fått allt större förståelse för hur viktiga de är även för ekosystemen på land. Förmågan att absorbera koldioxid minskar om salthalten ökar, vilket om jag förstått saken rätt kan driva på globala temperaturhöjningar ännu mer.


Vi människor är på olika sätt beroende av salt. I de här två bloggposterna har jag skrivit lite om hur saltet genom tusentals år varit en självklar del av våra liv och vår historia. Hoppas du som läste hela vägen hit uppskattade det!


KÄLLOR (bägge bloggposterna):

https://www.svd.se/saltet-var-guld-vart

http://www.shenet.se/ravaror/salthi.html

https://fof.se/tidning/2011/2/artikel/det-vita-guldet

https://en.wikipedia.org/wiki/Salt History of salt

Svenska Wikipedia: Bl.a artiklar om Salter, Natriumklorid, Jonisering

https://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/nyheter/detalj//studie-ifragasatter-rekommenderat-dagligt-saltintag-.cid1229809

https://www.statista.com/statistics/237162/worldwide-salt-production/

https://science.howstuffworks.com/innovation/edible-innovations/salt5.htm

https://www.seasalt.com/history-of-salt

https://www.learnreligions.com/salt-folklore-and-magic-2562502

https://www.seventhwaveuk.com/content/80-salt-quotations-and-proverbs

https://www.havet.nu/?d=176

Av Henrik - 4 november 2019 22:45

Jag är ganska bra på att komma ihåg att köpa det som behöver köpas. Trots att jag i princip aldrig skriver inköpslistor och än mindre tar hjälp av Google Home. Dock är det svårt när sällanköpsvaror börjar ta slut. Att fylla på med mjölk, tvättmedel, bröd är en sak. Att komma ihåg att det är dags att köpa grön såpa en helt annan.


Och så salt.


Salt räcker länge. Det är nästan så man undrar hur det kan löna sig att tillverka och sälja Jozos jodsalt. Kan det vara uppemot ett halvår som den där drygt en decimeter höga burken räcker för mig? Jag vet inte, men det var flera gånger jag hann konstatera att nu, alldeles nästan nu, är det slut i burken och dags att köpa en ny. Ändå glömde jag det nog ett halvdussin gånger, innan jag häromdagen till slut kom ihåg att nappa åt mig en ny burk på Hemköp. Kanske är det för att salt är så självklart? Det finns liksom bara där i skåpet, redo att användas till i princip allt man lagar. Alla andra smaksättare är en del av ett aktivt val. Ska jag ha spiskummin till köttgrytan? Curry till korven i tomatsås? Timjan till kycklingen? Svart, vit, grön eller röd peppar?


Men saltet är alltid med. Även när jag har buljong eller soja i maten blir det åtminstone lite salt på riset, i pastan eller i potatisvattnet. Ofta strör jag lite salt på maten då också. En ritual gränsande till en tvångshandling.


Både människor och djur behöver en viss mängd salt per dag. Saltet behövs både för att muskler och nerver ska fungera bra och det är viktigt för den så kallade osmosregleringen: Vätskebalansen i våra kroppar. Akut saltbrist kan vara ett livshotande tillstånd. Djur som inte naturligt får i sig salt genom att äta köttet från andra djur behöver söka sig till andra saltkällor. Det är också därför bönder placerar ut saltstenar för betesdjuren. Och det är säkert bland annat därför vi har ganska lätt för att känna ett ”saltsug” och sträcka oss efter chipsskålen.


 


Saltet är självklart: Billigt, alltid till hands. Men så har det inte alltid varit.  En gång var saltet en bristvara på många platser där det bodde människor. Så länge vi levde som jägare och samlare och åt en hel del rått kött och fisk fick vi i regel i oss det vi behövde av salt utan att behöva tillsätta något. Det har man kunnat konstatera genom studier av naturfolk i Afrika. Men när vi började koka alltmer av vår mat gick en hel del av det naturliga saltinnehållet förlorat i tillagningen. Dessutom började vi redan för många tusen år sen att använda salt för att konservera livsmedel. Ett behov som förstås också ökade när vi spred oss över Jorden och allt fler människor levde i klimat eller naturtyper med mycket varierande tillgång på föda över året. Dessutom behövdes salt också bl.a för att garva djurhudar.


Människor som levde nära havskuster kunde alltid fixa salt genom att samla havsvatten i kärl, gropar och håligheter och låta det avdunsta eller koka med hjälp av kokeldar. För de som levde i inlandet kunde det vara betydligt svårare. Inte minst här i Norden där det är mycket ont om naturliga förekomster i marken och där vattnet längst hela Östersjökusten inte är tillräckligt salt. Salt var därför en av ytterst få produkter som bondehushållen redan i äldre tid behövde skaffa sig utifrån. Historiker spekulerar i att behovet av salt var en drivande faktor bakom vikingarnas handelsfärder. Men handel med och organiserad utvinning av salt har en mycket äldre historia än så. Arkeologiska fynd vid en stor saltfyndighet i Transsylvanien i nuvarande Rumänien pekar mot att man utvann salt där redan för 8 000 år sen. I Bulgarien finns en annan stor saltåder. De första spåren efter brytning, för drygt 7 000 år sen, sammanfaller i tiden med de första spåren efter fasta bosättningar vid Svarta havskusten och längst med Donau. Vissa historiker menar att det rentav var just salttillgången som möjliggjorde en övergång från nomadtillvaron. Arkeologiska utgrävningar har bl.a avslöjat att en hög mur byggts runt anläggningen, ett tecken på att saltet redan för åtskilliga tusen år sen var mycket eftertraktat!


 

Arkeologiska lämningar från den forntida staden som växte upp vid saltbrottet i nuvarande Provadia i Bulgarien (www.visit-bulgaria.com)


Under järnåldern utvecklades nya tekniker för utvinning med gruvschakt och stora tråg som saltet med hjälp av vatten filtrerades fram ur. Att ha turen att sitta på en saltgruva vid den här tiden kan rentav jämföras med att idag ha bakdelen stadigt placerad över ett stort oljefält. I närheten av Salzburg (!) i Österrike började kelter bryta salt och blev rika. De bytte salt och saltat kött mot vin och diverse andra lyxvaror från både Grekland och Romarriket.


Det var dock långtifrån bara i Europa som saltet var big business. I Afrika fanns stora saltfyndigheter på flera platser i Saharaöknen. Det salt som bröts där, i huvudsak av slavar, var en av de viktigaste varorna i de handelskaravaner som gick mellan länderna runt Medelhavet och skogsländerna i söder. Förtjänsten på saltbrytningen var god. I södra Afrikas inland var efterfrågan på salt så stor att det gick att byta mot guld. Det är inte underligt att saltet genom historien ibland har kallats just för det vita guldet.


I Kina kontrollerade centralmakten både framställning av och handel med salt. Dessutom tog man ut särskilda skatter på salt som bl.a finansierade stora delar av bygget av Kinesiska muren. Ännu när Marco Polo besökte landet på 1200-talet kom upp till en tredjedel av statens inkomster från saltskatter. När Sverige fortfarande bara var en samling hövdingadömen och mer eller mindre tillfälliga allianser utan ens ett embryo till någon slags centralmakt köpte de kejserliga myndigheterna upp överskottet av salt och lagrade det för att kunna sälja till normalpris i tider av brist.


Saltskatter togs också ut i flera europeiska länder och var betydelsefull för statsmakterna även där. Skatter och prisregleringar skapade föga förvånande också en svart marknad och i exempelvis Frankrike fanns saltsmugglarligor som låg i ständig fejd med indrivarna av saltskatten. Den avskaffades till slut under franska revolutionen 1789, men återinfördes av Napoleon och avskaffades helt först år 1945.


Även i norra Europa hade saltet stor betydelse. Inte minst för att insaltad fisk var en av de viktigaste födokällorna för folket som levde här då. Under medeltiden hade Hansan monopol på både handeln med salt och med fisk i 300 år. Är det någon som tror att ens något av dagens allra mest framgångsrika företag kommer att kunna behålla sin maktposition ens hälften av den tiden?


Fram till medeltiden sköttes som redan nämnts troligen det mesta av saltbrytningen av slavar. Ett hårt arbete och ett hårt liv. Senare blev det krigsfångar och vanliga, dömda brottslingar. De överlevde sällan mer än några få år av brytning. När de efterhand ersattes av vanliga gruvarbetare fick dessa ändå ibland vistas veckor i sträck under jord. För att göra deras tillvaro lite drägligare byggdes på flera platser underjordiska kyrkor. Ibland är både kyrkorummet och utsmyckningen helt och hållet skulpterade direkt ur saltstenen som på bilden nedan från gruvan i Wieliczka i Polen. Den var för övrigt en av de allra största och mest lönsamma näringsverksamheterna i hela Europa från senmedeltiden och fram till 1600-talet.


 

Interiör från den underjordiska kyrkan i saltgruvan i Wieliczka. (bild från Pinterest - uppladdad av Ben Zapolsky) 


Salt fortsatte att vara en viktig handelsvara ännu i många år och det är väl först från och med 1900-talet som effektivare tillverkningsmetoder och allt snabbare och säkrare transporter förvandlat det till en basvara. Salt konsumeras förstås fortfarande i stora mängder, men idag är det en billig råvara och det var länge sen någon jämställde det med guld.


Men vad är då salt egentligen? I traditionell hinduism såg man salt som ett av jordens sju grundämnen. Idag vet vi sen länge att det är en kemisk förening: Natriumklorid. Även känt som koksalt. Natrium och kloratomer reagerar med varandra på så sätt att elektroner från natriumatomen upptas av kloratomen. Atomerna blir då joniserade, d.v.s de får en positiv laddning (natriumatomen) och en negativ laddning (kloratomen). Det uppstår då en s.k elektrostatisk attraktion där mängder av natrium- och klorjoner bildar en saltkristall. Egentligen är det missvisande att bara kalla det för salt, eftersom det finns många andra salter som kan bildas på en rad olika vis och med olika grundämnen som både positiva och negativa joner.


Det salt vi köper för att ha i maten är dock inte ren natriumklorid. Dels tillsätter salttillverkare sen många år en liten mängd jod därför att jodbrist både kan orsaka fosterskador på nervsystemet och struma hos vuxna. Dessutom tillsätts vanligen en liten mängd av ämnen som förebygger att saltet klumpar sig. I havssalt och salt som bryts i gruvor förekommer också naturliga spårämnen.  


 

Nutida utvinning av salt från havsvatten i s.k saliner (källa: www.salz.ch)


Salt är som sagt livsnödvändigt för oss och andra levande varelser. Men vi kan också få för mycket av salt. I västvärlden får vi i snitt i oss åtminstone dubbla det rekommenderade dagsintaget. En hög saltkonsumtion har länge ansetts orsaka höjd risk för hjärt- och kärlsjukdom. De fem senaste åren har dock analyser av större studier kommit till delvis andra slutsatser och föreslår att gränsvärdena kan höjas upp emot den nivå som dagsintaget av salt uppgår till i genomsnitt. Men alla forskare är inte överens (surprise, surprise) och Livsmedelsverket har hittills inte velat ändra sina gamla rekommendationer.


Mer om saltets roll i människans kultur blir det i en kommande bloggpost!

Av Henrik - 31 juli 2019 13:21

Sitta på ett fik i Alvik


Ta en sväng till Bredäng


Vara snäll i Fredhäll


Få en sten i skon på Västerbron


Sitta en stund på marken i Rålambshovsparken


Gå ut med hunden i Tegnérlunden


Upplev stadens skönhetsvärden på Riddarfjärden


Glida fram vid Zinkensdamm


Sitta på en sten i dungen vid Magelungen*


Doppa tårna i sand i Farsta Strand


Bli rund om magen i Bandhagen


Ge upp ett tjut i Blåsut


Bekänna färg i Kristineberg


Vissla senaste slagdängan uppe på Fåfängan


Vara flitig och trägen på Sveavägen


Shoppa loss som satan på Kungsgatan


Slösa bort sista tian i Gallerian


Be om mod och styrka i Klara kyrka


Känn ingen sorg på Norrmalmstorg


Vara grabben eller tjejen hela dan på Odenplan


Hälsa på alla i Akalla


Leka med Meccano i Albano


Umgås med det lokala buset vid Stadshuset


Njuta av livets fröjder på Söders Höjder


Gå på händer i Gamla stans gränder


Ha det flott på Stockholms slott


Spana efter haj på Hammarby kaj


Blåsa i valthornet vid Kaknästornet


Hänga med i dansen på Skansen


Ha kul en stund på Gröna Lund


Få ett span i Vasastan


Vara lagom fräck i Skarpnäck


Springa runt i bara mässingen på Stora Essingen


Bli vild och galen på Centralen


Få en mystisk vink och gå av i Skärmarbrink


Flirta med den söta gossen från Bagarmossen


Kurtisera en vacker mö vid Klara Sjö


Bli full för kärleks skull vid Skanstull


Utväxla värsta pussen vid Slussen


Gå hand i hand längs Norr Mälarstrand


Ta den du älskar i famnen i Frihamnen


Hoppa i sängen i Hökarängen


När du är klar: Lägg huvet på kudden i Aspudden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  -

* En sjö i södra Stockholm som utgör en del av gränsen mot Huddinge kommun. Inspiration till rimmet kommer från en klassisk Svea Hund-limerick av Hasse Alfredsson. Äras den som äras bör.


 

Stockholms slott (Wikipedia, fotograf 'Bin im Garten')

 

 

Stockholms stadshus, nattbild (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

 

 

För icke-lokalbefolkning: Det finns faktiskt en tunnelbanestation som heter Blåsut, uppkallad efter en krog som en gång låg där. (Wikipedia, fotograf AleWi)

 

   

Fåfängan sedd nedifrån (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

 

 

Stora Essingen, flygfoto. I praktiken rekommenderas inte att springa runt här helt utan kläder. (Wikipedia, fotograf Arild Vågen)

 

   

Kaknästornet, numer helt stängt för allmänheten (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

 

 

Kungsgatan den 7 maj 1945 och det klassiska firandet av freden. (Wikipedia, fotograf Gunnar Lundh (1898-1960))

 

 

Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan. Som synes en utmaning för eventuella handgångare. (Wikipedia, fotograf Mastad)

 

 

Riddarfjärden med Söders höjder i bakgrunden (Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard)

   

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ jonesiskt med Blogkeen
Följ jonesiskt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se