Egentligen verkar det ganska futtigt att återuppväcka bloggen ur sin törnrosasömn för att diskutera detta ämne. Inte minst med tanke på det ofattbart hemska som inträffade i Newtown, Connecticut. Men när jag tänker på dessa döda barn och deras föräldrar så vet jag inte vad jag kan säga. Jag får fly till det lilla, mer gripbara istället. Min enda ursäkt är att jag knappast är ensam om att ha gjort den flykten denna helg.

Låt oss alltså sätta pannlampan på Disneys beslut att klippa i sin klassiska film från tomteverkstaden. Att de gör det är inte så konstigt. Det är helt enkelt bad business idag att förknippas med något som kan tolkas som rasism eller etnisk diskriminering. Även om det handlar om en film med 80 år på nacken.  Jag tycker inte att det är mycket att säga om det, förmodligen hade jag stött beslutet om jag varit anställd på bolaget. Med tanke på hur amerikaner närmast verkar springa benen av sig för att lämna in stämningar för mångmiljonbelopp är det närmast egendomligt att inga chassider eller afro-amerikanska flickscoutgrupper dragit Disney inför domstol för psykiskt lidande.  Nej, jag är inte sarkastisk, möjligen lite drastisk.

Nu var det ju inte vilken film som helst Disney gav sig till att klippa i, åtminstone inte med svenska ögon sett. Generationer av barn, de äldsta redan pensionärer, har sett den varje julafton. Filmen har visserligen redan bortklippta scener och de som nu rykt för saxen har varit bortklippta i tidigare versioner också. Den indignationsstorm som brutit ut på diverse sociala medium och genererat en tråd med över 1200 inlägg på Flashback kan därför tyckas både aningen märklig och överdriven och verkar mer bestå av känsloargument än sakliga invändningar. Personligen irriterar jag mig mer var jul på klippet som las in i på 80-talet i Kalle Ankas fotografiska expedition och skapar ett obegripligt hack i handlingen (plötsligt hänger den gråtande hackspetten  i ett rep utan att man begriper varför). Att Flashbackrasisterna går igång på saken lika mycket som de gråter över att inte ostört få säga ”negerboll” är dock inget att förvåna sig över. För dem är det här bara ännu ett bevis för den mångkulturella sammansvärjningen.

Allt det här är synd, för det här är en intressant fråga om man bara orkar lyfta man blicken till en mer principiell nivå. Flera av mina facebookvänner har länkat en blogg som försöker göra just detta: http://carnebro.se/blogg/internet/tintin-pepparkaksgate-och-disney-rena-tomteverkstan/

Carnebros bloggpost saknar verkligen inte poänger och då menar jag inte bara hennes syn på SD-lobbyns gråtmilda gnäll som vi ju tycks dela fullt ut. Jag köper också det hon skriver om att kulturen inte är statisk; Bara för att någonting var okej för 30, 50 eller 100 år sen är det inte nödvändigtvis okej nu, inte ens för bevarandet av gamla heliga ”traditioner”. Eller att tolkningsföreträdet för vad som är en kränkning av en minoritet rimligen inte kan ligga hos den priviligierade majoriteten. Alltså bör vi som de goda, empatiska medmänniskor vi vill vara rensa ut allt ur äldre tiders kultur som kan ha den effekten (Carnebro säger visserligen inte det rent ut, men det måste rimligen vara den logiska följden av hennes ståndpunkt). Men finns det verkligen inget mer att säga i frågan?

Låt oss börja med det snävaste perspektivet: Disneys eget. Det verkar klart att figurerna rätt väl motsvarar dåtida stereotyper och är återgivna på ett avsiktligt löjligt sätt. Problemet är att det knappast är något unikt utmärkande i Disneys tidiga produktion för just judegubben och negerdockan. Snarare är det så att de flesta figurerna (med undantag för några få hjältar och hjältinnor i de tidiga långfilmerna som Snövit och Askungen) är. Långben är en dum bondlurk, närmast white trash. Kajsa och Mimmi är mer eller mindre fåniga våp. Musen Gus i Askungen är liksom farmor Ankas dräng Mårten Gås föga smickrande stereotyper av överviktiga personer: Snälla kanske, men både lite dumma, tröga och lata. Och så har vi farbror Joakim; seriens representant för alla kapitalister och self-made men. Dagens snåle men ändå i grund och botten hygglige företagare har inte mycket gemensamt med den elake gubbe som gjorde debut i klassikern ”Jul på Björnberget”. Faktum är att så gott som alla, även bifigurer, är tecknade och framställda i en narrspegel. Ska man sätta censurkniven i alla serier där kvinnor, överviktiga, magra, någon yrkesgrupp eller någon etnisk minoritet framställs på ett löjeväckande eller åtminstone mindre smickrande vis så ligger många filmer och tidiga serieäventyr risigt till. Det går i vart fall inte att hålla fram de just i det här fallet borttagna figurerna som några särfall.

Hur blir det för övrigt med den fromma önskan att låta minoriteten avgöra själv om den känner sig kränkt? I klassiska äventyret ”Ali Babas grotta” blir ankorna hypnotiserade och rånade av en akrobattrupp som presenterar sig med ”Allah vare lovad!” Bör man ändra i originalmanuset om tillräckligt många muslimer tycker att det ger en stereotyp bild av dem som ohederliga och tjuvaktiga?

Tyvärr är det ju sen också så att det här inte stannar vid Disney. En mängd av den litteratur som vi idag räknar till klassikerna innehåller definitivt stereotyper och formuleringssätt som vi idag med rätta reagerar på. Ett exempel som brukar nämnas är Huckleberry Finn. Ett annat är Dickens klassiker Oliver Twist där skurken Fagin i originaltexten ofta benämns som ”juden”. Och det finns många fler, de flesta av dom garanterat inte så illa menade.  För det är ju det som är problemet med att titta på det förflutna med vår tids glasögon: Vi ser saker som vi tycker är förskräckliga. Men sanningen är att hade vi levt där och då hade vi inte reagerat, ibland inte ens om vi själva hade varit den part som vi idag upplever utsätts för en oacceptabelt behandling.

Det här är något som kanske tar emot att inse och erkänna; att vad som är eller var kränkande inte alltid kan dömas efter ett universellt och 100% objektivt mått. Att t ex alla kvinnor som ännu på 70-talet blev klappade i baken av en slemmig, manlig kollega eller chef inte kände sig djupt kränkta och diskriminerade utan kanske bara tyckte att det var smålöjligt. Att inte alla afrikanska invandrare tyckte att det var ett uttryck för fördomar och rasism när vi pratade om våra ”negerbollar”.  Att känslan av kränkning faktiskt till stor del kan skapas av att andra talar om för en att man borde känna sig kränkt. Detta sagt utan att på minsta vis vilja bagatellisera diskriminerande och kränkande beteenden mot medmänniskor.

Ser vi det från det perspektivet och börjar fundera lite djupare över hur i all världen vi ska kunna avgöra vad av forna tiders böcker, serier och filmer som ska anses vara okej i nutiden, så blir vi möjligen inte längre lika tvärsäkra på det riktiga i beslutet att börja redigera eller rentav censurera i dem för att inte förbryta oss mot nutidens normer. Självklart finns det exempel som är ren diskriminering och rasism och var det då med. Men allt som befinner sig i gråzonen? Kanske finns det ändå en annan och mildare väg att gå? Kanske kan vi istället diskutera med våra barn och andra vi tycker har behov av det om exempelvis forna tiders kvinnosyn när vi ser någon gammal svensk komedi tillsammans? Kanske vågar vi till och med skratta åt den lilla roliga negerdockan och inse att om den förlöjligar någon så är det möjligen de män som kom på filmsekvensen.

Har någon förresten tänkt på att klippa bort de små kineserna med hårpiskorna som vänder på huvudet mot tittaren på sin marsch mot tomtens säck? Annars kan vi ha en dryg miljard potentiella kränkningsoffer att hantera…

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...