Så här dan före dopparedan så borde man förstås ha något djupsinnigt om julen att säga. Det är dåligt med det dock. Jag har åkt på en julförkylning som jag har misskött pga att jag som vanligt fnattat runt efter skinka, gran och julklappar i sista minuten. Resultatet blev att jag i dag trots en häxblandning av pamol, enchineagard och avsvällande tabletter inte orkat med något annat än att slå in lite paket. Julköttbullarna jag skulle göra har jag varit tvungen att säga ifrån mig, både pga den allmänna orkeslösheten och uppenbar smittorisk. Den som snörvlar och hostar mest hela tiden bör ägna sig åt något annat än kocksysslan.

I vår alltmer stressade värld är dessutom julen nästan ett uttjatat ämne redan innan den börjat.  Julen har snackats sönder i diverse pratprogram i TV och radio, julmat har lagats i alla de stora kanalerna,  julsakerna reas ut till halva priset och folk har laddat upp tillräckligt med julgrans-, knäck- och glöggbilder på Facebook för att det ska räcka till ett dussin jular.  Mitt lilla, futtiga försök att parera detta överväldigande flöde av julighet blir därför att inte skriva mer om saken och önska att du kan njuta och vila i ögonblicket när den väl kommer istället. Frågan är bara vilka förutsättningar vi har för sådant nuförtiden, upptagna som vi är med att ständigt göra saker eller åtminstone konsumera information.

För att vila i ögonblicket utan att ta hjälp av yogaklasser, avslappningsband eller kurser i ”mindfulness” så tror jag att man måste ha förmågan att ha tråkigt och göra ingenting. Men hur många av oss har det idag? Vi har i flera decennier med hjälp av TV, video och datorer blivit alltmer ovana vid att bara vara. Och de sista 5-10 åren har också de sista tråkighetszonerna gradvis försvunnit. De ögonblick vi förflyttar oss mellan olika punkter eller väntar på något; ett tåg, en tandläkartid, en vän vi stämt träff med är inte längre en tid vi bara låter tankarna vandra och inte göra något särskilt på. Orsaken är förstås mobiltelefonerna, särskilt de smarta lurarna. Plötsligt finns alltid snabb och enkel förströelse tillgänglig när vi än behöver det. Det är numera närmast standard i tunnelbanan att alla fyra människorna som sitter på två säten mittemot varandra är djupt försjunkna i varsin smartphone. Alltmer sällan ser man folk som läser eller gör något annat än att fippla med sin lilla telefon.

Problemet är att verklig avkoppling med all sannolikhet hämtas ur andra källor än de snabba, men ytliga kickar vi ger vår hjärna med angry birds, wordfeud, skojiga videoklipp eller lite tomt chattande. Särskilt knepigt blir det med den sorts avkoppling som just kräver en förmåga att nollställa sig, att bara vara här och nu och vara nöjd med det. För att i fulla drag kunna njuta av att sitta en solig eftermiddag i en berså och dricka en kopp kaffe så behöver man ha åtminstone en viss vana vid att ha tråkigt. Det måste finnas referenspunkter: som ett tungt och tråkigt arbete eller åtminstone allmän uttråkning som gör att hjärnan förmår uppskatta det i grunden positiva i situationen: Jag gör något jag tycker om, under trevliga, yttre förutsättningar. Har man däremot vant hjärnan vid ständiga stimulikickar så kommer den dessvärre troligen att reagera med rastlöshet: Ska det inte hända något snart?  

Att de som är unga idag fångas i det här mönstret är inte så konstigt. De vet ju inget annat. Mer sorgligt är det med min egen generation inte verkar kunna stå emot det heller; den sista som faktiskt hade en barndom där man fick skapa det mesta av underhållningen själv.  Vi hade troligen tråkigare oftare, men jag tror inte att vi var på långa vägar så uttråkade, om ni förstår vad jag menar.  Jag vet i alla fall att jag även som barn många gånger kunde uppskatta stillhet och lugn. Att bara ligga på en säng och inte tänka på något särskilt. Att sitta på en brygga och spana ut över vattnet.  Trots att jag som ung hade fler problem och ofta mådde sämre än jag någonsin gör nu så var jag på samma gång lugnare och mindre splittrad och oftare i harmoni med tillvaron. Ändå verkar jag lika lite som de flesta andra förmå mer än halvhjärtade försök att bryta trenden. Mobiltelefonen åker fram ändå på tunnelbaneresan, jag sätter mig datorn och surfar runt eller sätter på ännu en TV-serie istället för att bara njuta av tystnaden och en bok.

Det borde komma någon slags motreaktion på det här snart, det brukar ju fungera så i människans värld. Frågan är bara hur den kommer att ta sig ut.  En sak är jag dock säker på: Vägen till lycka lär inte gå genom ännu smartare smartphones, häftigare spel, snabbare uppkopplingar och information som sköljer över oss i ett flöde så intensivt och konstant att vi aldrig hinner stanna upp och fråga oss vad vi egentligen vill med det enda liv har.

För att ändå återknyta till jultemat: Här en påminnelse om vådan av att fastna i julhetsens ekorrhjul, lika giltig idag som den var när den skrevs för 30 år sen.