jonesiskt

Direktlänk till inlägg 7 februari 2013

På återBesök i Bokhyllan - B

Av Henrik - 7 februari 2013 00:27

Bokstaven B i min bokhylla börjar med ett par ganska lättviktiga titlar: En äventyrsroman och en thriller som jag uppriktigt sagt inte minns särskilt mycket av. Borde jag låta dem gå till pappersinsamlingen? Jag har med viss möda förmått att göra mig av med en mindre mängd böcker som jag aldrig känt någon lust att läsa eller påbörjat men inte tyckt om. Det tog emot, eftersom böcker har en speciell, emotionell laddning för mig. Rent intellektuell har jag inga problem med att göra mig av med dem och tycker egentligen att man kontinuerligt borde göra sig av med alla saker man inte behöver och egentligen inte blir gladare och lyckligare av att äga. Och så är det väl i ärlighetens namn med Yukon gold och Upplopp i slow motion. Men det är som bekant skillnad på teori och praktik, så de lär få stå kvar.


Efter dessa båda titlar står en ensam K Arne Blom. Jag minns inte så mycket av den heller, men den är ändå mer intressant att utbreda sig över en stund. Lundensaren Blom började redan på 1970-talet skriva polisromaner, en sysselsättning han vid den tiden var ganska ensam om vid sidan av Sjöwall&Wahlöö. Jag plöjde under senare delen 80-talet och 90-talet igenom biblioteken där jag bodde på jakt efter det han skrivit. För på den tiden gillade jag nämligen polisromaner nästan lika mycket som de nuförtiden tråkar ut mig. Lite beror nog detta på att jag förläst mig lite på genren, men mest är det nog att det numer går tretton på dussinet som också känns intill förväxling lika varandra. Säkert är jag nu orättvis mot några av dagens svenska deckarförfattare. Min syster påstod vid en gemensam promenad genom stan häromdan att paret Ahndorils deckare under pseudonymen Lars Kepler var riktigt bra. Okej då, kanske ska pröva. Kanske.


Min huvudinvändning mot den nya svenska deckartraditionen är att den förutom att vara övermättad också är överordig intill förbannelse. Bra polisromaner ska vara skrivna på ett rappt, flytande språk. De ska inte vara tegelstenar fyllda av långa utvikningar med ”reflektioner” runt tillståndet i landet Sverige eller mer eller mindre irrelevanta ”miljöbeskrivningar”. Sjöwall&Wahlöö behärskade den konsten till fulländning. Deras böcker blev visserligen alltmer tryfferade med politisk propaganda, men de hade den goda smaken att begränsa den till några meningar i taget. Då är det lättare att helt enkelt bara läsa och glömma bort. Man tappar inte flytet i berättelsen.

Sen föredrar jag också realismen som jag minns både från Bloms böcker, Sjöwall/Wahlöö och en del andra samtida. Merparten av deras mord kände man faktiskt att de skulle kunna inträffa. Nuförtiden verkar majoriteten av deckarna vara på temat bisarra och bestialiska seriemord och seriemördare med de mest långsökta motiv. Det hela blir nästan komiskt när man betänker att vi bara har en handfull kända seriemördare i den svenska kriminalhistorien och att den mest välbekante dessutom visat sig vara mytoman och antagligen inte är skyldig till ett enda av de mord han erkänt. Eftersom jag uppskattar ett skickligt hantverk när jag läser är jag också långt mycket mer imponerad av hur man kan skapa en spännande historia av ett enda och kanske t.o.m ganska banalt mord. Men nu måste jag tillbaka till min bokhylla igen. K. Arne Blom är fortfarande medlem i Svenska Deckarakademin, men han tycks numer ägna sig åt att skriva lokalhistoria om sitt älskade Lund. Kanske läser jag en dag om några av hans polisromaner från ett nu fjärran svenskt 70- och 80-tal.


Ännu mer fjärran bort i tiden är Frans G. Bengtsson. Snart är det 60 år sen han dog, men mycket av det han skrev känns ändå förunderligt levande och fräscht. Detta trots att språket kan kännas en smula antikt vid första bekantskapen, med sina pluralformer på verben (som Bengtsson envist höll fast vid) och sina ibland långa meningar.  Frans är väl idag mest känd för den lysande äventyrsromanen Röde Orm, men egentligen är hans essäböcker minst lika läsvärda. De flesta av dem står i min bokhylla och jag har läst om dem flera gånger. Mer ska jag inte säga nu, för Frans är värd en egen blogg och någon gång ska han få det också. Jag skyndar istället vidare till två tjocka romaner av André Brink; en vit sydafrikan vars berättelser från och om ett land plågat av det förtryck som apartheidsystemet utgjorde hjälpte till att göra mig medveten om det som tonåring. Båda böckerna är för övrigt julklappar.


Den uppmärksamme läsaren har kanske redan märkt att B-böckerna inte verkar anlända i perfekt bokstavsordning. Helt riktigt! Varför det blivit så har jag ingen aning om, inte heller varför jag hoppat över Ray Bradbury som faktiskt står där han ska i relation till Brink. Bradbury, som för övrigt avled ganska nyligen, var en på många sätt djupt originell författare med sina novellsamlingar som ibland förefaller landa i SciFi-genren, ibland verkar vara enkla, men poetiska vardagsskildringar för att sen komma med något som inte går att klassa in i någon genre.  Mest känd är han väl ändå för sin dystopiska roman Fahrenheit 451. I min bokhylla står en av novellsamlingarna. Det är rätt många år sen nu jag plöjde igenom i princip allt av honom som då fanns översatt till svenska. Litegrann undrar jag vad jag skulle tycka om hans böcker nu. Borde jag kanske rentav göra det på engelska? Jag läser numer obehindrat både skönlitteratur och fackböcker inom de områden där jag har hyggliga lekmannakunskaper.  Men tempot är inte långtifrån detsamma som på äran och hjältarnas och det kräver också betydligt mer koncentration.


Två böcker på B återstår att berätta om. Båda är krigsromaner; lite av ett specialintresse hos mig även om jag långtifrån läst allt som finns att läsa. Så gott som alla de stora krigsskildringarna är skrivna av män som själv upplevt krig; inte sällan mer eller mindre de upplevelser de skildrar i sin bok. Jag tror det är svårt att göra det på något annat vis. Kriget är en så speciell erfarenhet, en värld så extrem och så långt bort från det vanliga vardagslivet. Jag har nyligen läst två väldigt intressanta, självbiografiska skildringar av en amerikan och en ryss som jag tänkte försöka återkomma till i en egen post. På B finns en amerikan och en tysk: Tim O’Briens Soldatens drömmar och Lothar-Günther Buchheims Ubåt – förlagan till klassiska och klaustrofobiska filmen Das Boot. Böckerna är intressanta exempel på de fundamentalt olika angreppssätt olika författare valt genom tiderna för att försöka fånga krigets vansinne och skräck. Man kan göra det med kylig och detaljrik realism som Väinö Linna i Okänd Soldat. Man kan göra det genom att ställa upp en absurd narrspegel framför som Joseph Heller i Moment 22. Buchheim är ett exempel på det förstnämnda och O’Brien på det sistnämnda. Buchheim skildrar med skärpa och inlevelse livet ombord på en tysk ubåt som kryssar omkring ute på Atlanten och letar efter konvojer att attackera, samtidigt som man försöker undgå det dödliga hotet från jagare och flygplan. Den säregna blandningen av tristess under långa stormar då ingenting händer och den närmast vanvettiga skräcken och dödsångesten under sjunkbombsanfall är så säkert fångad och stilsäkert berättad att det är en bok jag läst om många gånger sen jag fick den i julklapp som tonåring.


Soldatens drömmar är helt annorlunda. Tim O’Brien tjänstgjorde i Vietnam som vanlig infanterisoldat i slutet av 60-talet. Upplevelserna där präglade honom för livet och han har skrivit ett flertal böcker där han på olika sätt försöker bearbeta och förmedla detta, men på ett helt annat vis än Buchheim. I sin kanske mest kända bok – Allt de bar – skriver han om Story-truth och happening-truth; vad som händer i berättelsen och vad som faktiskt hände i verkligheten. Hans poäng är att den förstnämnda sanningen kan vara mer ”sann” på ett emotionellt plan och därmed vara en sannare skildring av vad man faktiskt upplevde på djupet. Det perspektivet väver han sen väldigt skickligt in i boken där vi egentligen lämnas med en mängd frågor som vi får försöka besvara utifrån våra egna känslor och föreställningar om vad som verkligen hände O’Brien i Vietnam och vad som varit ett sätt att försöka skildra hans verkliga, djupa upplevelser av vansinnet att vara i krig och se både vänner och fiender dö omkring sig. Soldatens drömmar försöker egentligen närma sig frågan på samma vis: En grupp vid en ensam och utsatt postering ger sig iväg för att försöka hinna ifatt en soldat som deserterat. De följer hans spår genom Asien hela vägen till Paris. I bokens slutkapitel är de tillbaka vid posteringen igen. Vad hände egentligen? Vad var en fantasi – ett försök till flykt från krigets hemska verklighet?  O’Brien besvarar inte frågan och det tror jag han gör rätt i.


Därmed har vi färdats även vägen genom B. När andan faller på återkommer jag om du har lust till nästa etapp.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - 31 juli 2023 09:00


Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

Av Henrik - 4 april 2023 23:15

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Av Henrik - 24 februari 2023 09:35

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Av Henrik - 30 december 2022 16:46

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Av Henrik - 19 september 2022 21:28

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards