När psalmen med bloggpostens titel gavs ut levde vi i en helt annan tid. Författaren till texten  – Christina Charlotta Lindholm – var folkskollärare och gav år 1872 ut en sångbok för skolbarn. Utgivandet skedde under pseudonym, då det ansågs opassande att kvinnor skrev texter för offentligt bruk. Psalmen blev senare återutgiven i ett antal olika samlingar, däribland i 1937 års psalmbok. I Emil i Lönneberga finns en scen där den framförs av hjonen i fattigstugan.

Egentligen är väl alla i debatten ense om att vi trots allt kommit en bit på väg sen den tiden här i Sverige. Barn dör inte längre av undernäring eller banala åkommor därför att ingen läkarvård finns att tillgå. Det skrivs att barn fryser för att de inte har ordentliga vinterkläder och det stämmer säkert, men de fryser nog knappast på samma sätt som de mest utsatta och fattiga barnen måste ha frusit på fröken Lindholms tid en kall och blåsig vinterdag när inte ens temperaturen inomhus orkade över nollgradersstrecket i den dragiga och utkylda backstugan i Småland eller Västmanland, eller i ett lika uselt skjul bakom något plank i utkanten av Stockholm, Norrköping eller Sundsvall. Att konstatera detta kan tyckas vara att slå in öppna dörrar, men jag tycker ändå att man ändå bör ha med sig det perspektivet någonstans i bakhuvudet när vi diskuterar barns villkor idag i vårt land. Vi behöver ju förresten inte ens gå tillbaka till 1800-talets backstugor och gråa vadmalskläder. Ännu decennierna mellan de båda världskrigen existerade en fattigdom vi svårligen kan föreställa oss idag. Min egen morfar, född år 1918 och en av totalt 12 syskon, växte upp under villkor som i många stycken känns jämförbara med hur barn i de fattigaste utvecklingsländerna lever idag. Sannolikt påverkade det både hans och hans syskons hälsa senare i livet också. Som vuxen var han 162 centimeter lång. Trots att han gifte sig med en ännu kortare kvinna är min mamma nästan en decimeter längre än honom; ett mycket tydligt indicium på att han varit utsatt för under- och felnäring under stora delar av sin uppväxt.

I dagens Sverige har vi ändå ett skyddsnät som garanterar att barnfamiljer ska ha inkomster som i varje fall ger hyran betald, mat på bordet, anständiga kläder och utrymme för en del annat också. Vi har gratis skolgång och fri sjukvård och tandvård av hög kvalitet. Det är långt mycket mer än vad barn i många länder i olika världsdelar har. Man må anklaga mig för brist på empati, men när jag ser den bilden har jag svårt att hålla med om att de upp till kanske en kvarts miljon barn som beroende på räknesätt faller in under olika fattigdomsbegrepp enligt Rädda Barnens och andras definitioner skulle leva under oacceptabla förhållanden. Därifrån är det dock rätt långt till att jag skulle ställa mig i den kör som på Flashback och i andra sociala medium hånar Rädda Barnen och andra organisationer och försöker reducera det hela till en fråga om oansvariga och dumma föräldrar som aldrig borde ha skaffat barn. När ett samhälle utvecklas ekonomiskt så är det nämligen också rimligt att ambitionerna kring levnadsvillkoren för dess medborgare också gör det. Det är inte politik, utan snarare grundläggande etik och moral. Den politiska dimensionen ligger mer i hur detta ska uppnås; Vilka medel i form av t ex fördelningspolitik genom tvångsåtgärder (skatter) är det okej att använda och var dras ansvarsgränsen mellan den enskilde medborgaren och samhället?  

En facebookvän länkade idag till en blogg där ett antal olika mätningar runt barns ekonomiska situation i Sverige presenteras: http://staffanlandin.wordpress.com/2013/01/22/sju-grafer-om-barnfattigdom/  Bra det, för jag tror som han att vi behöver fakta för en meningsfull diskussion. En annan sak är att även statistik kan tolkas olika beroende på vilka utgångspunkter man har. Den som vill se negativa faktorer i utvecklingen kan hävda att inkomststandarden för de fattigaste 10% av befolkningen inte ökat alls de senaste 20 åren, till skillnad från övriga grupper. Den som vill se positiva faktorer kan peka på att sedan 1997 har andelen barn som lever i hushåll med låg inkomststandard i princip halverats, eller att riktade insatser till just barnfamiljer gör att dessa faktiskt har det lite bättre än andra låginkomsttagare. Båda påståendena är riktiga (givet att själva statistiken är det förstås), men förmedlar ganska olika bilder.

I debatten har också begreppen absolut respektive relativ fattigdom använts livligt, ibland i en ganska infekterad stämning. Bloggaren ovan påpekar att de mått som bl.a Rädda Barnen utgått från inte är relativa i egentlig mening som en del påstått: De utgår från vissa givna inkomstnivåer och bryr sig inte om hur långt bort dessa befinner sig från den ekonomiska situation som relativt priviligierade barn som exempelvis mina egna två lever i. Även om han har rätt i detta, så tycker jag inte att man därigenom har löst alla principiella, politiska och moraliska problem som är knutna till denna definition. Till att börja med så har vi ju redan konstaterat att även ”absoluta” definitioner är relativa i någon mån när de sätts i ett isolerat sammanhang, utan hänsyn till någon historisk kontext eller internationella jämförelser. Ett ”fattigt” barn givet denna svenska standard skulle antagligen ses som relativt priviligierat i Bangladesh eller Etiopien. I den mån det existerar någon slags ”absolut” definition av begreppet fattig så skulle jag nog hävda att den innefattar ett antagande att man inte ens har livets nödtorft garanterad. Den som kan få sina basala behov tillfredsställda och har rimlig anledning att tro att den kommer att kunna få det även nästa månad eller om ett år lever inte i min värld i någon absolut, objektiv fattigdom.

Om man tittar på engelska Wikipedia som stödjer sig på en rad källor så har de en liknande definition. De räknar upp mat, vatten, hygienanläggningar, kläder, tak over huvudet, hälsovård och utbildning. Om vi bortser från enskilda fall av vanvård som är svåra att förebygga oavsett ekonomiskt system och ersättningsnivåer så klingar det lite märkligt att hävda att en kvarts miljon svenska barn skulle vara fattiga i någon slags absolut mening.  Vi har också ett politiskt problem inbyggt i definitionen. Ett av de centrala kriterierna utgår från det man ofta kallar för ”skälig levnadsnivå”: en antagen minimistandard som det ska vara möjligt att leva och existera på även under lite längre perioder. Man kan visserligen hävda att socialbidragssystemet inte utformades för att stora grupper skulle vara beroende av det under långa perioder. Men de likartade normer som finns och används av t ex Kronofogden vid utmätning (som kan pågå i åratal) ligger på ungefär samma nivå. Det är svårt att få ihop det logiskt att en ekonomisk nivå som regeringar av olika färger i åtminstone 30 år ansett vara ”skälig” skulle vara liktydigt med att någon som lever på den är fattig i absoluta termer. Det skulle ju innebära att t.o.m socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att det är okej att vara fattig i Sverige.

För mig gör det här det uppenbart att den svenska barnfattigdom vi diskuterar bygger på en implicit jämförelse med hur den större gruppen av barn i familjer med mer stabila inkomstförhållanden har det.  Därmed är det ändå när det kommer till kritan mer relativt till sin natur än det är absolut. Det är i sig inget fel, jag är inte en så renlärig liberal att jag vill förneka att också relativ fattigdom är något reellt som också kan orsaka både frustration och olycka. Vi människor är helt enkelt funtade på det sättet att vi har svårt att låta bli att jämföra oss med andra och i den processen fyllas av negativa känslor när vi märker att det går att ha det väsentligt bättre i en eller flera aspekter än vi själva har det. Jag växte själv upp i en tid när årliga utlandssemestrar var lyxkonsumtion och egen TV på rummet vore en fullständig otänkbarhet. Men visst kunde jag ibland känna avundsjuka på ungar som fick dyra märkeskläder eller rentav nya stereoanläggningar i present; saker som min mamma inte hade råd att köpa. Från mitt arbete med skuldsanering på 90-talet minns jag fortfarande en ensamstående mamma med ett ganska lågbetalt arbete som råkade vara bosatt på Östermalm. I en förtvivlad strävan att försöka ge sin dotter saker som skulle göra att skillnaden mellan henne och de priviligierade barn som utgjorde majoriteten av hennes klasskamrater så hade hon tagit sig vatten över huvudet och blivit överskuldsatt. Jag tvivlar inte på att många barn i betongförorter eller bruksorter med låga löner och hög arbetslöshet känner en tidig bitterhet när de läser om alla pojkar och flickor i medelklassen och uppåt för vilka egen, ny dator, senaste spelkonsolen och minst en rejäl utlandssemester om året är självklarheter.

Ändå är det en långt mycket svårare fråga i vilken grad och på vilket sätt samhället ska arbeta mot relativ fattigdom. Till att börja med tror jag att man måste erkänna att i ett samhälle som ändå till någon grad ska bygga på individens frihet så är den omöjlig att komma runt. Vissa människor är bättre utrustade att klara sig i konkurrensen och därmed skaffa sig högre inkomster och större förmögenheter. Olika typer av färdigheter efterfrågas till olika hög grad i en marknadsekonomi som i grunden ändå styrs av våra egna önskningar och behov (oavsett hur mycket vi försöker låtsas som att det är någon slags anonym ”marknad” som vi själva inte har någon påverkan på eller ansvar för). Strukturella förändringar gör att villkor snabbt förändras; en del lyfts uppåt och andra hamnar i bakvatten. Människor förmår också olika väl ta ansvar för sig själva och sina familjer. Jag tror inte att det vore ens praktiskt möjligt att bygga ett samhälle som utjämnar alla skillnader mellan barn som följer ur sådana faktorer. För mig är det inte heller önskvärt, eftersom ett sådant samhälle samtidigt skulle innebär att det mesta av både vårt ansvar för våra egna liv och vår frihet att utforma det efter våra egna önskningar skulle inskränkas på ett oacceptabelt sätt.

Det finns förstås också reella ekonomiska och praktiska problem om man vill angripa relativ barnfattigdom enligt dagens mått. Om vi höjer nivån med exempelvis 1000 kronor per barn så kommer andelen människor som plötsligt blir berättigade till kompletterande socialbidrag att öka. Ännu fler kommer att hamna nära normen och då får vi problem med olika marginaleffekter som uppstår i olika bidrags- och ersättningssystem.  Höj en tusenlapp till och plötsligt kanske en tredjedel av Sveriges barnfamiljer inte når upp till ”skälig levnadsnivå” av egen kraft. En sådan situation tror jag vore politisk omöjlig att försätta sig i, t o m för ett socialdemokratiskt parti med både starkare väljarstöd och bättre konjunktur i ryggen.  Ändå vill jag säga att så länge man bottnar relativ fattigdom i något som inte känns orimligt att åtminstone beskriva som en icke ekonomiskt priviligierad tillvaro så är jag i alla fall beredd att fortsätta diskussionen runt det när det gäller barn. Skulle mina barn någon gång klaga när de jämför sig med några Djursholmsbrats, skulle jag sannolikt skälla ut dem. Att det barn som vuxit upp i en sliten förortstrea utan några nya datorer, Canada Goose-jackor eller vintersemestrar i Thailand känner sig fattig kan jag däremot mycket väl begripa och känna empati för.

Ett litet fattigt barn jag är,
men glad jag är ändå.
Jag vet att min gode Fader kär
bär omsorg om de små.

Han älskar mig, han till mig ser,
han i sin vård mig tar.
Hans kärlek ger mig mycket mer
än allt vad världen har.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...