Den 21 januari 2002 avlossades två skott som kanske ekat mer än något annat i det svenska offentliga rummet med undantag för skottet som träffade Olof Palme nästan sexton år tidigare. Skotten träffade och dödade en ung kvinna.

Skytten var hennes egen far.

Kvinnan hette Fadime Sahindal. Hon var född i Turkiet, var av kurdisk härkomst, men hade levt större delen av sitt liv i Sverige. Hon var då mordet begicks välkänd, eftersom hon framträtt i både olika nyhetsmedier och i riksdagen och berättat om sin önskan att få leva ett liv på sina egna villkor, men hur flera släktingar genom våld och hot försökte hindra henne att göra det. Hennes egen bror hade redan dömts för detta.

Mordet fick en enorm uppmärksamhet. Problematiken kring hedersvåld hade redan diskuterats i flera år, men inom vissa politiska grupperingar hade man haft svårt att erkänna dess omfattning och enorma inverkan på de utsatta. I den mån det någonsin kan komma något gott ut av att en människa dör i förtid av en våldshandling så blev det ändå en väckarklocka med ett mycket större engagemang och samhällsinsatser mot hedersvåld och hederskultur som resultat.

Fadime förblev dock som varje mordoffer död. Hennes far Rahmi Sahindal erkände i det första förhöret att han avlossat de båda dödande skotten och angav som skäl att hans dotter vanhedrat sin familj och släkt. Senare tog han tillbaka sitt erkännande och hävdade i domstolen på fullt allvar att en främmande man dödat Fadime och hotat honom och familjen till livet. Senare har han på nytt medgivit att han sköt. Inte för att det spelade någon roll rent rättsligt: Bevisningen var överväldigande och han dömdes till livstids fängelse. Han befanns inte vara psykiskt sjuk.  

Enligt lagstiftningen får en livstidsdömd ansöka om tidsbestämning av sitt straff första gången när tio år förflutit sedan dom. Rahmi Sahindal inkom då också med en ansökan. Den avslogs. Vid utredningen framkom att risken för icke-hedersrelaterad brottslighet bedömdes som låg, men någon annan bedömning fanns inte. I rätten grät han och sa att han ångrade sig varje dag. Kriminalvårdens utredning konstaterade dock att han inte visat någon större ånger och visat manipulativa drag.

Idag, knappt tre år senare, meddelade Örebro tingsrätt att den 69-årige Rahmi Sahindal nu får sitt straff tidsbestämt till 24 år, vilket bör innebära att ha friges inom cirka tre år. Gissningsvis kommer han också att få betydligt fler permissioner fram till dess.

Femton år blev alltså priset i realiteten för att kallblodigt avrätta sin egen dotter när hon var på besök hemma hos sin egen familj för att mördaren känt sig ”vanärad” av hennes önskan att leva en helt vanlig, svensk tillvaro.

Det finns ganska mycket jag skulle kunna säga om vad jag tycker om Rahmi Sahindal. Men vi kan nog vara ense om att det inte leder någonstans. Det är inte heller samhällets och rättsväsendets uppgift att utkräva hämnd. Självklart finns det skäl att ifrågasätta det rimliga att fortsätta att hålla en sjuttioårig gubbe inspärrad för ett brott han begått för ett och halvt decennium sen. Jag tvivlar inte heller på att det stämmer att han skött sig i fängelset och att risken att han skulle begå nya brott när han friges är låg. Även om man kan reflektera lite över att han har en dotter som är sexton år idag. Kommer han att respektera om hon vill välja en annan väg än den han önskar, precis som hennes syster gjorde?

Straff i en rättsstat är inte till för hämnd. Däremot ska de tjäna som en upprättelse åt brottsoffret, de ska avskräcka och rehabilitera den dömde från nya brott, skydda samhället från farliga personer och tjäna som avskräckning åt andra personer att göra sig skyldig till samma sak. Det där sista brukar kallas för allmänprevention. Vi har redan konstaterat att det nog inte tjänar mycket till att hålla Rahmi Sahindal fortsatt inspärrad för att avskräcka honom eller för att skydda samhället. Så vad som återstår är den sista punkten. Den och frågan om när ett straff kan anses ha sonats utifrån offrets eller offrens perspektiv.

Mord anses inte för inte som det grövsta av alla brott. Bland annat därför att det är oåterkalleligt att beröva en annan människa livet. Hur mycket man än ångrar sig efteråt. De mord som begåtts under de allra mest försvårande omständigheterna ger livstids fängelse. Men även där tror jag de flesta känner att det finns gradskillnader.

En förälder som medvetet och kallblodigt dödar sitt eget barn tror jag de flesta av oss ser som det lägsta bland de lägsta. Det barn man en gång var med och satte till världen. Det barn som man har ett obetingat och oinskränkt moraliskt ansvar att stötta och hjälpa på de sätt man förmår. Att svika det ansvaret är illa nog i sig självt. Att svika det på detta yttersta vis, hur ska man någonsin kunna hävda att det finns ett straff långt nog för att offret och andra drabbade kan anses ha fått upprättelse?

Betänk också att drivkraften var egoism och upptagenhet med de egna behoven. Precis som den pappa som ifjol tände eld på det hus där hans barn befann sig för att han kände sig ”kränkt” av deras mamma och ville hämnas på henne. För det råder ingen tvekan om att det var en narcissistisk självupptagenhet bortom alla gränser som drev Rahmi Sahindal att skjuta sin egen dotter i huvudet den där januarikvällen för tretton år sen. HAN var kränkt. HAN var vanärad. Dels för att hans heliga auktoritet ifrågasatts och dels för att han kände sig förlöjligad inför landsmän. Därmed var det i hans inskränkta värld fullt logiskt att ta livet av den person som i hans ögon orsakat detta. Vilken moralisk rätt han hade till detta eller till att ens kräva att en vuxen människa skulle rätta sig efter hans order tror jag inte han funderade mycket över.

Om inte det är ondska så vet jag inte vad som är det.

Fadime läste till socionom och skulle snart ha varit klar när hon mördades. Idag skulle hon ha varit fyrtio år. Förmodligen en framgångsrik yrkeskvinna, kanske med egna barn.

Även om det inte finns anledning att förlåta mördaren på ett moraliskt plan hade det kanske ändå funnits anledning att godta att rättsapparaten gör det. Om giftet som fyllde Rahmi Sahindal hade varit begränsat endast till honom. Men tyvärr är det inte så. Hederskulturen är fortfarande levande i vissa grupper och vissa familjer även i Sverige. Sällan i fullt så extrema former, men vi vet att det också förekommer. Alltför många ungdomar tvingas idag begränsa sina livsval till följd av föreställningar liknande de som drev Rahmi Sahindal. En del flyr och tvingas leva med skyddad identitet på grund av högst konkreta hot från släktingar som känner sig ”kränkta” av att en son, dotter eller ett syskon hävdar rätten till frihet som är eller borde vara fullkomligt i vårt samhälle. Andra försöker stå ut och vara till lags eller göra saker i hemlighet. Samhället har försökt vidta åtgärder för att hjälpa dem, men fortfarande är många hänvisade till sig själva och undrar säkert om det finns någon hjälp överhuvudtaget att få.

Det minsta man kan göra för dessa barn, ungdomar och unga vuxna i det här fallet är att skicka en stark signal: Samhället accepterar inte och kommer aldrig att acceptera hedersvåld mot närstående. Och den som begår detta yttersta av brott har ingen nåd av samhället att vänta. Den får räkna med att sitta i fängelse resten av sitt liv.

Om ett enda liv skulle räddas till följd av det är jag utan att tveka en sekund beredd att ”betala priset” att Rahmi Sahindal får hasa omkring i Kriminalvårdens tofflor på Kumla sina återstående livsdagar. Därför hoppas jag att åklagaren överklagar och att hovrätten upphäver beslutet om tidsbegränsning av hans livstidsstraff. Det är förresten inte synd om honom. Han tänkte bara på sig själv den där gången när han höjde revolvern. Varför ska vi tänka på honom nu när det finns så många andra som både förtjänar och behöver vår omtanke bättre? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...