-          Avdelning framåååt…. Marsch!

-          Vänster, vänster, vänster, hööger, vänster!

Vi marscherade fram och tillbaka på kaserngården. Det var mer än tjugo grader kallt. Ett par killar fick faktiskt tillåtelse att gå inomhus efter ett tag. De hade börjat få vita nästippar, ett förstadium till rena förfrysningsskador.

Hände det här verkligen? Gick jag fram och tillbaka över asfalten tillsammans med ett gäng på runt tjugo andra nyinryckta killar, iklädda likadana, gröna uniformer mitt i smällkalla vintern? För att vi skulle lära oss att gå i takt och starta och stanna på kommando? Vad i helvete var det för mening med det? Var det inte absurt nog att vi skulle utbildas till att döda andra människor? På vad sätt skulle vi för övrigt bli skickligare på det av att lära oss marschera i takt?

Jag var i full färd med att på allvar göra bekantskap med den militära pedagogiken. Då, 1987, var den en märklig blandning av modernt nytänkande (försvaret hade länge legat i framkant vad gällde ledarskap, gruppsykologi m.m.) och gammaldags auktoritet och traditioner som inte fick ifrågasättas.

Om vi inte hade fattat det innan så tog det inte många dar innan det stod klart för oss.

Alla dessa regler och ritualer var på blodigt allvar. Det fanns ingen glimt i ögat under uppställningarna som åtminstone skedde tre gånger om dagen. Ingen antydan till att den visiterande officeren tyckte att det kanske var lite överdrivet att ge en soldat en tillrättavisning för att det fanns några små skrynklor på den bäddade sängen. Vikten av att hälsa på rätt sätt. Att omedelbart fara upp i enskild ställning när det ropades Givakt! Hur man gjorde korrekt honnör. Att aldrig, aldrig, aldrig någonsin gå utomhus utan uniformsmössan påtagen (Det kunde mycket väl få en för en själv fullständigt okänd officer att skrika på en, även om det också fanns de som ignorerade detta fruktansvärda brott mot militär etikett längre fram i utbildningen)

Det var för övrigt i stort sett lika illa att inte ta av sig mössan när man kom inomhus.

Hur man gör korrekt honnör. Även om en vanlig, enskild soldat sällan får anledning att göra det (man hälsar inte med honnör när man ingår i en trupp och heller inte inomhus) så tränade vi även på detta till alla gjorde honnören på rätt sätt (I det militära finns det som regel bara ett rätt sätt att göra en sak på)

Tidigt i utbildningen fick vi en fördjupad lektion om det militära regelverket av regementets rättsvårdsofficer. Jag minns att jag tänkte hur det var möjligt att det kunde finnas så många saker som var förbjudna. Och den som bröt mot någon av dessa regler riskerade bestraffning. Från kompaniförbud (att inte få lämna regementet när övriga hade natt- eller helgpermission) till civilt åtal.

Över allting svävade en outsagd men mycket tydlig begäran och förväntan: Ni ska lyda! Utan att ifrågasätta.

Vi, de nyinryckta, var lägst ner i den mest hierarkiska av organisationer. Vi skulle utbildas till vanliga soldater, kanonmat. Tänkandet, planerandet och besluten skulle andra stå för: Från våra gruppchefer och sen hela vägen upp via pluton-, kompani- och bataljonschefer till regementschefen. Vår uppgift var bara att lära oss att hantera vår egen utrustning och vad som förväntades av oss när olika order gavs. Någon plats för egna initiativ eller ifrågasättande fanns inte.

Allt detta stod plågsamt klart för mig redan denna första vecka i det militära. Liksom hur illa jag skulle trivas med det. Det tog inte många dar innan jag kände det: Jag kommer att få ett psykiskt sammanbrott om jag stannar kvar i det här vansinnet, jag klarar det inte!

Det var en absolut insikt, det gick inte att föreställa sig att jag skulle stå ut i sju och en halv månad till. Särskilt inte som tiden gick så outhärdligt långsamt. Ett dygn kändes som en evighet.

Eftersom även armén var tvungen att i viss mån följa med sin tid hade vi ändå redan en av de första dagarna fått träffa nån slags kurator som berättat för oss om regementets personalvård. För den som mådde dåligt fanns möjlighet att träffa en läkare eller om det var en psykolog. Var situationen ohållbar kunde man få något som kallades 300 dagar. Det innebar att man fick åka hem och så att säga stå på tillväxt lite i tio månader. Sen skulle det göras en utredning om man nu var lämplig för tjänstgöring igen.

I min fantasi hade jag redan gått dit flera gånger, haft mitt samtal, fått packa mina saker och åka hem från mardrömmen.

Det fanns dock ett aber: Hela min plan att få undan lumpen så fort som möjligt och sen kunna gå vidare med mitt liv skulle spolieras. Skulle jag börja på universitet den kommande hösten som jag hade tänkt mig och sen få avbryta efter en eller flera terminer när jag vant mig vid det livet för att åka hit igen? Jag skulle fortsätta ha militären hängande över mig som ett mörkt moln.

Och om jag bredde på så att jag fick frisedel då? Ja, då skulle jag oroa mig varje gång jag sökte jobb att frågan skulle komma upp. När det obligatoriska ”var gjorde du lumpen då?” kom när man träffade andra män, skulle man få stå där lätt generad och säga att ”nej jag har inte gjort lumpen”

Bara några år senare skulle det här ändras, när antalet som kallades in i varje årskull började sjunka kraftigt. Men för män i min generation var det faktiskt lite av ett socialt handikapp att inte ha gjort militärtjänst.  Träffade man tio vuxna män i olika åldrar så hade förmodligen nio av dem varit inkallade. Ibland alla tio. En del visserligen i betydligt lugnare befattningar, inom förband och försvarsgrenar där inställningen till militär disciplin inte var fullt lika hysterisk som inom infanteriet. En del hade kanske bara gjort ”gröntjänsten” på någon månad och sen suttit som kontorsbiträde på en skrivbordsstol resten. Men de var ändå en i gänget.

Och frågan kom nästan alltid upp. Kvinnor tyckte naturligtvis att detta lumparsnack var tröttsamt och ibland löjligt. Men jag undrar hur många som förstod vilken viktig roll det spelade som socialt kitt och hur män definierade sig själva och varandra med det.

Idag hade jag kanske kunnat sätta mig över allt det där. Men mitt snart tjugoåriga var påverkad av det i högsta grad. Ändå var jag, Henrik, dessa bitande kalla januaridagar 1987 övertygad om att jag inte skulle stå ut. Till slut bestämde jag mig ändå att jag skulle göra klart den första veckan, åka hem på helgpermis och sen ta kontakt med läkaren/psykologen när jag kom tillbaka till regementet.

Den första, evighetslånga veckan som infanterisoldat tog ändå slut. Vi hade haft aktiviteter varje dag i 14-15 timmar. Exercis, vapenutbildning. Man skulle lära sig att ta isär och sätta ihop geväret på tid. Det fanns för övrigt tidsnormer för nästan allt som skulle klaras av. Det mesta kunde man läsa sig till i det utbildningsmaterial vi fått: Soldaten i Fält och Soldatreglemente för personlig materiel, i dagligt tal kallade SoldF och SoldR Mtrl. Att militären hade pippi på förkortningar hade jag hört innan jag ryckte in och det stämde verkligen. Det verkade som att ingen vanlig militärterm var för kort för att inte förkortas ytterligare i text. Furir blev Fu. Granatgevär Grg. Och militären hade inte varit militären om inte Östergötlands försvarsområde som det var vår uppgift att försvara hade haft en prydlig förkortning om fyra tecken: Fo41.

Den upplaga av Soldaten i Fält som gällde när jag gjorde lumpen. En lärobok i konsten att kriga, författad i ett land som inte varit i krig på 200 år. 

Redan när jag låg inkallad hade jag funderingar på om det kunde finnas psykologiska förklaringar till denna extrema förkortningshysteri. Och jag tror nog att det ligger något i det. Förkortningar ger ett formellt intryck. De signalerar ordning, reda och bestämda rutiner. Hörnpelare i den militära världsbilden.

Nå, vi fick äntligen ta på oss civila kläder igen och åka hem. Fast bara för en helg. Senast klockan 07.00 måndag morgon skulle vi vara innanför kaserngrindarna igen. Att komma för sent var inte att tänka på, det hade man gjort klart för oss med all önskvärd tydlighet. Även så lite som en halvtimme kunde medföra att man fick kompaniförbud till klockan 24.00 på fredag kväll. Vi var helt enkelt tvungna att starta vår resa så tidigt att vi var garderade för alla eventualiteter som motorhaverier på bilen och totalstopp i tågtrafiken, det var vårt ansvar mot fosterlandet och armén som värnpliktiga bassar.

Det var naturligtvis skönt att få vara hemma ett par dar. Slippa uniformen, lukten av kaserndamm och den påtvingade närheten till en massa killar jag åtminstone hittills inte kände någon samhörighet med. Men jag hade svårt att koppla av. Insikten om att jag skulle tillbaka hängde som ett mörkt moln över mig. Fast jag skulle ju ta kontakt sjukstugan omgående och förklara att jag inte klarade av detta, skulle jag inte?

Det var med tungt hjärta jag drog på mig uniformen tidigt på måndagsmorgonen. Alltför snart hade helgens frist tagit slut och den tillfälliga friheten gjorde det nästan värre att vara tillbaka i kasernen. Ändå hade jag vid återkomsten fattat ett beslut: Jag skulle försöka kämpa några dar till innan jag gav upp. Som absolut mest den här veckan ut.

Men jag var fortfarande övertygad om att jag inte skulle stå ut här. Och att jag skulle bli tokig om jag ändå försökte. 

En kylig måndagsmorgon, den 12 januari 1987 packade sig tre killar in i en drygt tio år gammal Ford Capri för att bege sig drygt sex mil söderut. De var ganska tystlåtna och lite bleka om nosen. Med sig hade de varsitt papper som de allra flesta män i deras generation och många före dem var väl bekanta med.

En order om inställelse till militärtjänstgöring.

Killarna var på väg till Linköping. Där skulle de tillbringa de närmaste två tredjedelarna av året som soldater vid infanteriet och artilleriet.

En av killarna var jag.

Trettio år senare. Jag läser att Sverige ska återinföra värnplikten. Minnena väcks. En annan tid.

Det finns en förhistoria också. En gång var jag en liten kille som tänkte och grubblade mycket. Som kunde oroa sig för saker som låg långt in i framtiden. Att det verkade så svårt att deklarera till exempel. Och en kväll, jag var kanske sju eller åtta år, grät jag för att jag inte ville göra lumpen.

Det är lätt att skratta åt historien, jag brukar själv göra det när jag ibland berättar den. Men barns oro är inte mindre konkret eller plågsam än vuxnas. Den där oron skulle också följa mig under min uppväxt. Visserligen blev jag lite lugnad av att man kunde göra vapenfri tjänst, som min morbror hade gjort. Men det var inte säkert att man blev beviljad det, det krävdes allvarliga samvetsbetänkligheter mot att bära vapen och skjuta mot en eventuellt anfallande fiende.

Jag växte upp och en dag var det dags att mönstra. Vid det laget hade jag tänkt en hel del. Även på den tiden hade jag rätt stränga krav på mig själv om att mina åsikter och handlingar skulle hänga ihop och kunna motiveras logiskt. Mitt tänkande var förstås på många sätt ofärdigt och barnsligt fortfarande. Men jag hade ställt upp ett hypotetiskt scenario: Vad skulle jag göra om främmande soldater invaderat Sverige och kom springande mot familjens hus och jag hade tillgång till ett vapen. Frågan hade fått ett tydligt svar: Jag ansåg mig vara i min fulla rätt, ja rent av att det var min skyldighet att försvara mig och familjen mot inkräktarna. Även genom att skjuta för att döda.

I det läget kändes det inte särskilt fräscht att ljuga för mönstringsförrättaren om vilken pacifist jag var. Inte heller att försöka fejka på testerna. Att eventuellt få frisedel av någon slags psykologiska skäl ansågs också riskfyllt på den tiden: Många arbetsgivare ville veta lite om ens militärtjänstgöring och att ha fått frisedel av personliga orsaker kunde leda till att man ansågs olämplig för jobbet. Alltså gjorde jag mitt bästa på både de fysiska och intellektuella testen.

När jag så småningom fick prata med psykologen sa jag däremot som det var: Att jag inte kunde anföra några skäl till att jag skulle slippa undan. Men att jag inte hade någon motivation och bara såg det som ett nödvändigt ont att genomlida.

Hos mönstringsförrättaren fick jag välja: Jag hade klarat telegrafistprovet (inte helt lätt) och kunde därför få göra tio månader som telegrafist. Jag skulle dock få vänta nästan ett år från gymnasiet. Eller så kunde jag få rycka in efter ett halvår som skyttesoldat vid infanteriet, den mest traditionella ”lumpen” av alla.

Jag fattade att telegrafistutbildningen nog skulle passa mig bättre. Men jag ville få det militära överstökat så fort som möjligt. Så jag valde skyttesoldat. Och nu var dagen I här. I som i inryckning.

Hur kändes det att ställa ifrån sig bilen på parkeringen utanför regementet och långsamt gå mot kaserngrindarna? Insikten att jag var på väg mot något jag var tvingad till, en ”tjänstgöring” jag inte kunde hoppa av utan att riskera att hamna i fängelse? Att jag skulle tvingas bära kläder jag inte själv valt och lyda order som officerare skulle ge mig? Tvingas leva ihop med andra killar som jag inte själv valt och kanske inte hade något gemensamt med? För en individualist med misstro mot auktoriteter var det inte direkt ett drömscenario.

Det kändes i magen.

Jag minns också hur absurt det kändes att visa upp inkallelseordern och gå in på regementet där killar i uniform – gruppbefälen som ryckt in ett par månader före oss – väntade. Den där dagen som jag tänkt på så länge och som känts både skrämmande och overklig var här nu. På riktigt.

Vi nyinryckta fick ställa upp för första gången. Befäl informerade. Vi skulle gå till förrådet och hämta ut vår utrustning. Efter det skulle vi till ”luckan” – det logement som skulle vara vår fasta punkt under utbildningen. Så marscherade vi iväg.

På förrådet fick vi ut våra saker. En enorm massa saker. Jag hade haft en dimmig bild av att en soldat hade typ en uniform, en hjälm, ett gevär, kängor och en ryggsäck. Det var bara en liten del. Små saker. Stora saker. Saker man inte hade en aning om hur de skulle användas eller till vad. Inte en uniform, utan fyra stycken (om man räknade in ”grötrocken”). Det blev en rejäl säck med utrustning att släpa bort till åttonde kompaniets kasern. Där luktade det gammalt ylle, vapenfett och kaserndamm. Den lukten skulle förfölja en hela tjänstgöringstiden. Även under helgpermissionerna, den satt sig fast i kläderna envisare än någon annan lukt jag upplevt.

Uppe på logementet fick vi order att ta av oss våra civila kläder och ta på oss våra uniformer, modell 59. Det kändes verkligen att det var en order. Vi hade ingen möjlighet att vägra, här bestämde någon annan över oss. Långsamt och ovant krängde vi på oss plagget och fäste ett slags livrem runt magen. Den skulle alltid bäras när vi inte hade stridsselen på oss. Någon praktisk funktion fyllde den inte. Det kändes som att jag berövades på min individualitet. Samtidigt blev det också mer konkret: Nu var jag en militär.

Fältuniform m59. Inga coola kamouflagefärger här inte.

Resten av dagen förflöt med genomgångar av utrustningen och en massa andra praktiska saker. Och så regler, regler, regler. Vi fick veta att vi skulle få skriva ett prov om alla dessa regler man måste följa. Detta prov skulle man ha alla rätt på, man fick skriva om det tills man lyckades med det. Intensiteten bedövade i någon mån den miljöchock jag naturligtvis led av. Det här var så fullständigt annorlunda mot allting annat jag upplevt tidigare i mitt snart tjugo år långa liv.

Först någon gång efter klockan nio lugnade det ner sig lite. Vi fick gå upp och sätta oss i ett klassrum. För första gången dök vår kompanichef, kapten Larsson upp. Det var en ljushårig, smal man, strax under trettio. Han såg snäll ut, inte alls tuff. Alla, både nyinryckta soldater, gruppbefälen och de anställda officerarna presenterade sig och berättade lite kort om sig själva. Kapten Larsson talade lågmält och med mild stämma. Han tyckte om att vistas i naturen och spela gitarr.

Efter det fick vi gå och lägga oss. Denna första vecka hade vi ingen nattpermission, så även de som bodde nära fick vackert krypa ner i våningssängarna på logementet. Vad jag kan minnas talades det inte mycket. Det hade inte blivit mycket tillfälle för oss nya soldater att kommunicera denna första dag. Jag var i första pluton, på första grupp. Det lät ju bra, men betydde inte ett dugg i praktiken. I min grupp var vi åtta stycken och alla bodde i logementet längst till höger, längst bort från duscharna och toaletterna som inte hade några ordentliga dörrar. Jag har för mig att de slutade någonstans strax ovanför knähöjd. Privatliv var inte en prioriterad fråga på ett svenskt, militärt förband år 1987. Jag skulle snarare säga att en del av den militära pedagogiken fortfarande gick ut på att beröva oss mycket av det och känslan av att vara fria, självständiga individer. Så att vi kunde bli en i ledet, en kugge som inrättade sig i maskineriet.

Om det verkligen var det bästa sättet att göra bra soldater av oss undrar jag fortfarande. Bättre människor blev vi i varje fall inte av det.

Det kändes enormt konstigt att ligga där i mörkret, omgiven av människor som i stort sett fortfarande var främlingar. Ändå lyckades jag somna efter en stund. Mer än ett halvår senare, när vår utbildning närmade sig slutet, kom vi att prata om denna första kväll och natt. Till min förvåning bekände även flera av de tuffare killarna att de hade haft enormt svårt att komma till ro. Några hade faktiskt inte sovit en blund.

Ett typiskt logement på ett typiskt svenskt regemente. Ungefär så här såg mitt ut också, inklusive det blåvitrutiga överkasten.

Första morgonen på regementet. Väckning ungefär vid halv sju. Gruppbefälen jagade på oss: ”Upp, ta på er uniformerna”. De var nervösa, det var deras ansvar att se till att vi kom iväg till frukosten klädda reglementsenligt och sen hann tillbaka och hann göra oss i ordning före morgonuppställningen klockan halv åtta. Det gick lite trögt, vi var fortfarande ovana vid alla detaljer. Uniformsbyxorna skulle hakas fast i kängorna, översta knappen i skjortan och på uniformsjackan knäppas. En halsduk skulle anbringas på ett speciellt sätt. Alla skulle se likadana ut, detta var oändligt viktigt. Eftersom det var vinter och riktigt kallt skulle vi ha vintermössan på oss. Den var fodrad och hade öronlappar. Dessa öronlappar kunde anbringas på tre olika sätt: ”Läge ett”, ”Läge två” och ”Läge tre”. Alla soldater måste ha den i samma läge. Frös man och ville fälla ner lapparna så att de satt runt hakan så fick man i så fall anmäla det till befälet som eventuellt då gick med på att hela plutonen om dryga trettio man skulle sätta mössan i ”läge tre”.

Jag minns inget av denna första frukost, annat än att vi fick marschera dit på kolonn. Men vi hann tillbaka till uppställningen. Klockan halv åtta stod vi i korridoren, varje grupp för sig, i två raka led. Dörren rycktes upp och in kom kapten Larsson med bestämda steg. Han stannade upp mitt emellan andra och tredje grupp och vände sig mot oss.

”Lämna av!”

En av de värnpliktiga befälen tog ett steg fram: ”Kapten, första pluton, samtliga närvarande!”

”Jag tar befälet. God morgon soldater!”

Orden uttalades inte i samtalston. De skreks fram. Vi stod stela i givakt och svarade som vi blivit instruerade:

”God morgon kapten!”

”Jag tar befälet, manöver!”

Av den lågmälde, milde mannen som tyckte om att spela gitarr syntes inte ett spår. Kaptenens ansikte var hårt, allvarligt. Han påbörjade visitationen. Rak i ryggen ställde han sig framför soldaten längst till vänster i det första ledet, på max en halv meters avstånd. Soldaten som blev visiterad skulle ställa sig i enskild ställning. Kaptenen stirrade soldaten rakt i ögonen och höll kvar blick i ett par sekunder. Så sänkte han blicken och mönstrade soldaten från topp till tå.

”Pettersson, halsduken sitter snett. Rätta till efter uppställningen”

”Ja kapten”

Alla de drygt trettio killarna fick samma behandling. Flera av oss nyinryckta fick anmärkningar på olika detaljer. Skoputs, knappar, rakning. Eller att de inte sträckte på sig ordentligt. Jag minns fortfarande känslan när kaptenen kom till mig. Det kändes som ett absurt skådespel. En pjäs jag inte bett om att få vara med i, men ändå nu skulle tvingas spela min roll i. Under nästan åtta månader. 

Får det lov att vara lite svenskt stål herr Diktator? Kanske förstklassig, medicinsk utrustning? Eller varför inte köpa ett gäng blågula lastbilar? Här har du min hand, trevligt att göra affärer.

Sverige har en lång, om än kanske inte så stolt, tradition av handel med diktaturer. Från den omdiskuterade försäljningen av svenskt stål till den tyska vapenindustrin under WW2 till Kina och Saudiarabien. Och så nu, när sanktionerna mot landet håller på att hävas: Iran.

från helgens möte (SVT)

Att göra affärer med diktaturer är förstås inte oproblematiskt när man själv är en demokrati. Det kan bli gnissel redan om man tillåter sina storföretag att sälja till länder där man fängslar och t.o.m skjuter folk bara för att de har fel åsikter eller sexuell läggning. Än mer knepigt kan det bli om man dessutom bestämmer sig att delta aktivt i processen från landets ledning.

Har man sen också en ovanligt hög profil i frågor som rör mänskliga rättigheter och till och med utnämnt sig själv till en moralisk stormakt, ja då kan det börja bli besvärligt på riktigt.

Ändå har svenska regeringar gång på gång visat sig villiga att sätta sig i exakt den positionen.

Kanske kommer man denna gång undan hyggligt i huvudfrågan därför att opinionen i sociala medier, alltid lika snabb att snöa in på cykelställsfrågor, riktat in sig på slöjan som handelsminister Ann Linde bar vid besöket i Teheran. Kanske slipper man undan en del kritik från vänster på grund av rädslan hos vissa att uttala något som kan tolkas som kritik mot islam och därmed ”spela mörka krafter i händerna” (Sverigedemokrater däremot skiter nog fullständigt i vem vi handlar med så länge det rullar in pengar till Sverige). Och högerut… tja, där brukar ju devisen någonstans vara att man inte ska blanda ihop affärer och politik.

Säkert har nog politiska riskanalyser på ungefär detta tema gjorts av regeringen innan säljresan, förlåt statsbesöket till Teheran planerades in.

Hur som helst så luktar inte pengar. Och även om handen man skakar varit indränkt i blod så har dess bärare tvättat den ordentligt ren och säkert manikurerat den också innan det hälsas.

Nu låter det kanske som att jag tycker det här är en enkel fråga. Men det tycker jag bara i den meningen att det är omoraliskt att göra affärer på statsnivå med diktaturer. Åtminstone såna som så grovt kränkt och kränker mänskliga rättigheter som exemplen här. Frågan är snarare vilken grad av omoral man kan tillåta sig i en imperfekt värld. Och vilket mått av hyckleri man kan gå med på när det hela ska rättfärdigas.

Idén att ekonomisk bojkott och isolering leder till att diktaturer faller har dessvärre ett ganska svagt stöd i verkligheten. Snarare visar ett antal exempel i relativ närtid att diktatorn snarast stärker sitt grepp om makten.

Lidande blir bara de breda folklagren, tyrannen och hans hejdukar ser alltid till att få vad de behöver. Därmed faller det kanske tyngsta skälet till att inte ha handelsutbyte.

Å andra sidan kan en positiv ekonomisk utveckling leda till att härskarna stärker sitt grepp om makten också, genom att man blir mer populära eller åtminstone tolereras av breda folklager. Det är väl rätt uppenbart att det är en viktig faktor till att kommunisterna kan sitta kvar i Kina.

Ett rätt trist, men ändå i den krassa verkligheten rimligt argument, är att om vi inte säljer så gör någon annan det istället. En hög moral leder alltså inte till något annat än att vi inte får vara med och dela på kakan.

En regering har också i första hand ett ansvar för det land den styr. Insikten att en stor del av vårt välstånd och därmed vår välfärd kommer från våra exportinkomster finns hos alla politiker med någon form av förankring i verkligheten. Liksom att det är lagrar man aldrig kan vila på, utan ständigt måste kämpa för att erövra på nytt. Vi behöver nya handelsavtal, nya storaffärer med stora köpare. På många håll i världen kan det åtminstone underlätta väsentligt att landa såna om offentliga makthavare är inblandade. Vår nuvarande statsminister med sin djupa förankring i den del av fackföreningsrörelsen där jobben till stor del skapas under såna villkor vet förstås det bättre än någon annan. Till skillnad från sin företrädare Persson som lovprisade kommunistbossarna i Kina så tror jag inte att han tycker bättre om mullorna i Iran och deras vidriga regim än de flesta andra av oss.

Men han håller god min i övertygelsen att det är det bästa han kan göra för Sverige.

Nu vore ju inte Sverige Sverige om vi i offentligheten anförde dessa trots allt beaktningsvärda argument för att svälja omoralen eller åtminstone komma fram till att inget blir bättre av att vi ger fan i att göra affärer. Krocken med de vi vill vara eller önskar att vi vore blir för stark. Så istället tar vi till det argument som ungefär lyder så här: Genom att föra en DIALOG och vara PÅ PLATS så kan vi PÅVERKA. Med andra ord: Big business som ger massor av svenska exportinkomster leder också till att vår affärspartner påverkas av de överlägsna svenska värderingarna de möter i kontakterna med oss. Mer mänskliga rättigheter och mer demokrati eller åtminstone mindre diktatur blir resultatet.

Det här låter förvisso väldigt bra. Det är bara ett litet problem.

Det finns vad jag vet ingenting som tyder på att det verkligen fungerar på det viset.

Den svenska stålförsäljningen till Tyskland under kriget gjorde knappast nazisterna mindre nazistiska. Snarare förlängde den kriget enligt experter. Kina har vad jag förstår på bland annat min kusin Arons och hans frus rapporter inte tagit minsta steg i positiv riktning på området sedan statsminister Perssons fjäskresa. Snarare tvärtom.

Saudiarabien ska vi ju bara inte prata om. Inte heller den praktfulla, svenska pudeln efter ett oförsiktigt uttalande från vår utrikesminister.

Kan någon mer upplyst upplysa mig om det finns något tecken på att Iran – ett stolt land med en befolkning drygt åtta gånger större än lilla Sveriges – genom försiktig undervisning i svensk syn på exempelvis homosexualitet skulle rucka en millimeter på de positioner man anser sig vara förpliktigade att följa därför att en stridslysten, makthungrig arabisk köpman dikterade dem för sina anhängare för 1400 år sen?

Frågan är om man alltid ska säga som det är. Vita lögner drar vi alla till med ibland och med åren lär man sig att man själv och andra inte nödvändigtvis i alla sammanhang mår bäst av att beskriva verkligheten som den är när den är för skruttig. Kanske är skönmålningen trots allt att föredra framför den ohejdade cynism som kan bli följden. En försäkran till oss själva om att vi trots allt inte har övergivit våra ideal, att vi fortfarande vill verka inte bara i ord för en värld där människor inte förföljs för sina åsikter, sin sexuella läggning eller sin etnicitet.

Det är bara det att jag har så jävla svårt för allt jag uppfattar som hyckleri.

Om vi borde göra affärer med länder som Iran på statsnivå, allt sammantaget? Ja, det är en jävligt svår fråga. Jag är nog tacksam att jag slipper ta såna beslut. Men det gör ont i bröstet när jag tänker på det – där det brukar sägas att samvetet sitter.

Dagens bloggpost går rakt på sak: Hur kommer det parlamentariska läget i riksdagen att se ut efter nästa val och hur kommer det att gå ihop med den nuvarande linjen – eller snarare brist på en linje – från Alliansen.

Veckan som gick bjöd ju onekligen på dramatik. Moderaterna fortsatte sin kursomläggning och meddelade att man nu är beredda att förhandla i sakfrågor med Sverigedemokraterna. Centern gick nästan omedelbart ut och förklarade reservationslöst att några förhandlingar med SD blir det inte. Partiets gruppledare i riksdagen använde t.o.m ordet ”aldrig”. Samtidigt har Annie Lööf polemiserat hårt mot Socialdemokraterna och förklarat att det inte är aktuellt att bilda en regering vänsterut om Alliansen ”vinner” valet (Vad innebörden i det ordet är just nu är jag dock osäker på).

Liberalerna uttalade genom Jan Björklund att det varken var aktuellt att förhandla med SD och än mindre regera med aktivt stöd från partiet. Samme Björklund uttalade i höstas att Stefan Löfven borde bjuda in SD till samtal som övriga partier för att inte ge dem ”en onödig martyrroll”, så partiets linje är lite - hm - otydlig.

Att det är oklart vad Alliansen vill eller hur de tänker sig agera i det faktiska politiska landskapet är lite av årets understatement så här långt.

Hur kommer då det politiska landskapet att se ut efter nästa val?

Opinionsundersökningar visar på ganska jämnt läge mellan de traditionella blocken, men det är en falsk bild. Just nu gör nämligen KD:s oförmåga att kravla sig över riksdagsspärren i mätningarna att det mesta tyder på att Alliansens drömmar om att bli större än de rödgröna kommer att stanna vid just det. Sajten Pollofpolls.se publicerar sammanvägningar av alla opinionsinstituts mätningar. Så här skulle det enligt dem se ut i Riksdagen om det var val idag:

Redan det här läget är både intressant och oroväckande, jag återkommer till det. Låt oss anta att KD lyckas skrapa ihop en procent till, som de tar i lika delar från de rödgröna och sina allianskompisar. Eftersom läget redan är så jämnt får vi då plötsligt en alliansmajoritet i riksdagen:

 Fördelat på block skulle det bli så här:

- De rödgröna: 138 mandat

- Alliansen: 145 mandat 

Vad skulle nu Alliansen göra i det här läget? Till det yttre kanske det ser ut som nuvarande riksdag utom att styrkeförhållandena är omvända mellan blocken : Ett block är större än det andra och bägge blocken är fortfarande mer än dubbelt så stora som SD. Men något avgörande har hänt:

S + SD: 94+66 = 160 mandat.

De förutsättningar som den på papperet upphävda men i realiteten fortfarande delvis respekterade ”Decemberöverenskommelsen” byggde på gäller inte längre. Det räcker inte med att det block som befinner sig i opposition låter bli att utmana regeringen med en gemensam budget. Allt SD behöver göra för att skapa en präktig regeringskris är att rösta på Socialdemokraternas budgetförslag.

Varje annan proposition av större eller mindre dignitet från regeringen kan förstås fällas lika enkelt.

Tittar vi på det faktiska opinionsläget enligt pollofpolls ser vi att det ser lika ut, fast tvärtom. En rödgrön regeringskoalition skulle samla 145 mandat. M och SD skulle ha 149.

Det vore väl närmast politiskt självmord att utropa en ny rödgrön regering i det läget för Stefan Löfvén. Men vi ska återgå till Alliansen, för det är deras linje som är huvudämnet idag. Hand upp den som tror att det kommer att bli förenat med vissa svårigheter att bilda en alliansregering utan att förhandla med något eller några partier om ett aktivt stöd. Man skulle rentav kunna hävda att det vore en pyrrhusseger för Alliansen att hamna i det här läget.

Det må kännas fortsatt otänkbart att sätta sig vid ett förhandlingsbord med SD. Om inte partiet lägger om sin utlovade kurs i regeringsfrågan är det dock svårt att se hur det ska undvikas. Få S att avstå från att lägga en motbudget? Förhandla om aktivt stöd i de flesta frågor vänsterut? Frågan är bara om det då vore meningsfullt att tala om en ”alliansregering” Varför skulle de fyra allianspartierna överhuvudtaget sätta sig i en så otacksam och svårmanövrerad situation?

Men det finns knappast något annat sätt att lösa det på om man gör det aktiva valet att alltid, i varenda fråga räkna bort 20% av riksdagsmandaten i sina försök att få majoritet.

Det är alltid förenat med risker för politiker att ställa ut absoluta löften om sitt partis agerande i framtiden. Minns Birgitta Dahls ”oåterkalleliga” löfte om att stänga två kärnkraftreaktorer. Centern och Liberalerna kan hamna i en liknande eller värre situation. För hur skulle de kunna ta sig ur klämman utan att bryta centrala utfästelser? De skulle kunna välja att inleda samtal med S om en mittenregering. Men i ett läge där Alliansen ändå har ”vunnit” över de rödgröna skulle det uppfattas som ett jättesvek av många väljare och medierna skulle naturligtvis inte vara sena med att påminna vad som tidigare yttrats i frågan.

Vi ska också komma ihåg att de här siffrorna inte alls är några worst casescenarion. SD är fortfarande ”bara” tredje största parti och når inte över den magiska 20%-gränsen. Några procent till och vi kan ha en situation där även en mittenregering kan fällas enbart genom att SD röstar med M. En ”mittenregering” som då plötsligt skulle tvingas söka aktivt stöd från vänsterpartierna i Riksdagen istället. Plus då den psykologiska effekten av att SD t ex skulle gå förbi M. Eller så måste S och M svälja all stolthet och regera tillsammans. Men skulle de våga det? Vad skulle väljarna säga?

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det svenska, politiska klimatet inte sällan präglas av en storvulen idealism som också innehåller klara drag av en övertygelse om att vi är bättre, eller åtminstone lite bättre än andra länder. Inklusive våra grannar. Trots smärtsamma krockar med verkligheten. Många är de debattartiklar och uttalanden jag läst genom åren på temat hur olämpligt både Danmark, Norge och Finland betett sig när de etablerade partierna gått in i aktiva regeringssamarbeten med högernationella partier. Men är det så enkelt att undvika?

Sällan eller aldrig snuddar den som skriver vid följande insikt: Parlamentarism innebär förvisso att inget parti som får mindre än hälften av mandaten är garanterat ett uns inflytande över politiken. Men av det följer inte att det är enkelt att åstadkomma det för övriga partier. Ju större ett parti är, desto svårare blir det. Särskilt om partiet ligger utanför de vanliga blocken och aktivt försöker spela ut övriga mot varandra. Det kan kräva oheliga och svårmanövrerade allianser som har svårt att enas kring en politisk linje. Förtroendet hos väljarna riskerar då att gröpas ur ytterligare. Vilket det parti man ville isolera troligen kommer att tjäna ännu mer på.

Har man sen parallellt med försöken att isolera ett parti försökt att bedriva blockpolitik och övertyga väljarna om att det i princip inte finns på världskartan att man ska samarbeta med det andra blocket – ja då kan man vakna upp med en rejäl huvudvärk på morgonen efter valdagen.

Blir det verkligheten för Alliansen måndagen den 10 september 2018?

De senaste två åren har diskussionens vågor gått höga kring om Sverige blivit mer otryggt, eller om det tvärtom blir allt tryggare att leva här. Gårdagens Agenda i SVT innehöll en slags avläggare till debatten: Det faktum att Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) sen 2005 inte redovisat hur stor del av de som döms för olika brott i Sverige som har någon form av utländsk bakgrund. Jag såg det inte själv, men tydligen har en upprörd debatt följt på Twitter.

Det är helt uppenbart att debatten kring brott har eldats på av de senaste årens dödsskjutningar i Sveriges storstäder. Även sådant som stenkastning mot räddningspersonal och folk som skjuter nyårsraketer mot både hus och människor har fått stor medial uppmärksamhet. Ingen kan ju förneka dessa händelser, men innebär det att det generellt sett blivit mer otryggt i Sverige?

Debatten har som så ofta polariserats i två läger, där det ena lite tillspetsat hävdar att Sverige håller på att bli ett laglöst gangstersamhälle, medan det andra lika säkert hävdar att Sverige aldrig varit så tryggt som nu. Brottsligheten ökar! Nej, den minskar! Den gamla sanningen att med statistik kan man bevisa vad som helst tycks gälla, ty båda sidor åberopar siffror som stöd för sin uppfattning. Det är också uppenbart att valet av sida har en hög korrelation till vilken uppfattning man har om Sveriges migrationspolitik de närmaste åren.  

Ska man försöka se nyktert på det så hoppas jag att de flesta kan hålla med om att det är olyckligt att på det här viset koppla ihop sin uppfattning i två frågor som självklart inte har något absolut samband med varandra. Risken är uppenbar att man kommer att tolka alla siffror på ett sätt som stöder den slutsats man vill komma fram till.

Vad ska vi då utgå från? Anmälda brott? Fällande domar? Människors egna rapporter om brott de utsatts för? Hur trygga eller otrygga de känner sig? Alla är behäftade med tolkningsproblem och risk för mätfel. Exempelvis är bortfallet i de attitydundersökningar BRÅ årligen genomfört sen 2006 stort. Det mest rimliga verkar vara att triangulera och jämföra resultaten.

Vi börjar med själva upplevelsen: I den nyligen publicerade NTU-undersökningen från BRÅ kan vi bland annat se följande för 2016:

-          Att de flesta (80%) känner sig trygga eller ganska trygga när de rör sig utomhus sent på kvällen i sitt eget bostadsområde. Siffran sjönk något från året före, men är inte lägre än när mätningarna startade.

-          Drygt 30% av kvinnorna känner stor otrygghet eller går inte ut kvällstid till följd av oro, en ökning med 6% från året innan.

-          Nästan 80% oroar sig i viss eller stor utsträckning för brottsligheten i samhället. Den siffran har varit ganska konstant sedan mätningarna startade.

-          Andelen som oroar sig ofta eller ganska ofta över att närstående ska drabbas av brott ökade från 24 till 29% och närmar sig därmed de nivåer som rådde när mätningarna startade.

Bloggens slutsats: Resultaten tyder inte på att vi blivit otryggare under de senaste tio åren. Men vi har inte blivit tryggare heller och det senaste året noteras negativa förändringar som inte noterats i mätningarna tidigare.

Nästa punkt är vad människor själva rapporterar när det gäller utsatthet för brott av olika typer. Den har som nämnts kritiserats för stort bortfall, som också misstänks vara högre bland grupper som troligen är mer utsatta för brott (unga, personer med invandrarbakgrund). Det är svårt att bedöma vad som ligger i det. Siffrorna gäller 2015.

Vad vi ser när det gäller brott mot person (misshandel, sexuella övergrepp m.m.) är en svagt ökande trend när det gäller självrapporterad utsatthet. Den enda brottstyp där en tydlig, minskande trend kan utläsas är misshandel. Nedan siffror för 2005, 2014 och 2015 (procent av alla tillfrågade som blivit utsatta):

För tre av brottstyperna – hot, sexualbrott och bedrägerier – noterades ett ”all time high” för år 2015. Den högsta, tidigare siffran för sexualbrott var 1,3 (2013).

För egendomsbrott är trenden antingen ganska stillastående eller (för fordonsstölder av olika slag) sjunkande.

Bloggens slutsats: Den typ av brott som rimligen genererar störst känslor av otrygghet har utom vad gäller misshandel en stigande eller oförändrad tendens enligt egenrapporteringen. Det är inte självklart att vi kan dra slutsatsen ur detta att samhället blivit otryggare. Den motsatta uppfattningen verkar däremot kunna uteslutas på ganska goda grunder. I absolut bästa fall råder någon slags status quo. Om vi bortser från sexualbrotten. Varför vi nu skulle göra det.

Så kommer vi då till statistiken för anmälda brott. Här kom också alldeles i dagarna en rapport med preliminär statistik för 2016. Vad säger då den, jämfört med våra jämförelseår 2005 och 2015?

Låt oss börja med det totala antalet anmälda brott:

2005:                  1 241 843

2015:                  1 495 556

2016:                  1 502 023

Det totala antalet anmälda brott är naturligtvis ett väldigt trubbigt instrument. Här ryms ju allt från företag som släpper ut skit i en å, folk som anmäler varandra för ärekränkning etc till mord på öppen gata. Men något säger det väl ändå. När vi jämför siffrorna måste vi ta hänsyn till befolkningsökningen. 2005 hade Sverige drygt 9 miljoner invånare, vilket innebär att vi är ungefär 10% fler idag. Enligt BRÅ:s egna siffror var det 13 753 brott per 100 000 invånare 2005, mot 15 247 i fjol.

Det känns inte helt självklart att utifrån den siffran hävda att folk som säger att brottsligheten ökar är faktaresistenta. Inte heller begriper jag riktigt tvärsäkerheten hos den BRÅ-forskare som i samband med gårdagens program uttalade att brottsligheten minsann minskade i Sverige.

Relativt sett har antalet anmälda brott under alla förhållanden ökat med mer än 10% under de här 10 åren. Från i fjol ser vi dock en liten, relativ minskning. Å andra sidan var det en ökning med 4% från 2014.

Mycket mer intressant är förstås att titta på brottstyper. Här kan vi se att mellan 2015 och 2016 var det förvisso ett antal typer av brott som minskade och i vissa fall ganska ordentligt. Frågan är bara om det är sådant som förfalskningsbrott, falsk tillvitelse, olaga diskriminering, tjänstefel och försvårande av skattekontroll som får människor att uppleva en större trygghet i sin vardag och utbrista i ett glädjerusigt ”Hurra!”

Det är nämligen på den här typen av brott vi hittar det mesta av nedgångarna. I de brott som riktar sig mot enskilda personer ser vi ingen minskning. Allra minst i de brottstyper som rimligen är de som oroar oss vanliga individer mest, oavsett om vi heter Kalle, Kerstin, Ramona eller Mahmoud.

Så här ser det ut (fortfarande gäller siffrorna anmälda brott):

-          Mord, dråp och misshandel med dödlig utgång       +11%

-          Försök till mord eller dråp                                    +7%

-          Misshandel                                                           +4%

-          Brott mot frihet och frid                                       +9%

-          Sexualbrott                                                          +13%

-          Rån                                                                     +1

Som synes är det ökningar som långt ifrån är obetydliga. Vi vet förvisso att anmälda brott inte är detsamma som begångna brott, det gäller inte minst mord/dråp där många så småningom avskrivs som naturlig död. Men att ökningen i allt väsentligt skulle bero på något annat än att de faktiska brotten inom de här olika brottstyperna har ökat känns ganska oseriöst att påstå. För mord och dråp VET vi dessutom att en ganska lång trend med under 100 om året har brutits och att vi av allt att döma nu noterat tre år i rad med över.

Det verkar faktiskt som att de som oroar sig har ett visst fog för sin oro…

Men om man tittar över längre tid då? Mellan enskilda år finns trots allt slumpmässiga, statistiska variationer. Vi vet redan att det totala antalet brott ökade mellan 2005 och 2016. Hur ser det ut i anmälningsstatistiken för de brott som skrämmer oss mest?

Kom ihåg att befolkningsökningen var cirka 10% under perioden. Även med hänsyn till det ser vi ökningar som långtifrån är obetydliga. Värst är sexualbrotten. Förändringen i lagstiftningen gör att det tyvärr inte är möjligt att särredovisa våldtäkter. Vi ser också att övriga, grova våldsbrott ökar och att brotten mot frihet och frid (här ligger sånt som olaga hot, grov kvinnofridskränkning m.m.) också har ökat kraftigt. Den enda kategori där vi noterar en självklart glädjande minskning är rånen.

Det kan också noteras att även om den totala mängden förmögenhetsbrott (allt från inbrott och snatterier till beväpnade bankrån) minskat sista åren så är trenden på tio år med hänsyn till folkökningen i princip stillastående. En grupp som har ökat kraftigt (+76%) är narkotikabrotten. Att en ökad mängd narkotika i samhället även driver annan brottslighet är knappast något djärvt antagande.

En särskild grupp brottsoffer som förtjänar att lyftas fram är våra äldre. Här måste man tyvärr konstatera att de senaste åren inneburit en närmast lavinartad ökning av inbrott, stölder och rena rån mot personer som har det gemensamt att de är gamla och svaga och därför utgör tacksamma offer för samvetslösa ligor som specialiserat sig helt på detta. Enligt en artikel i Expressen ökade antalet anmälningar mellan 2009 och 2016 med 266 procent och det förövas nu tusentals av dessa skändliga brott varje år. En ännu mer aktuell artikel från DN återfinns i källförteckningen.

Bloggens slutsats: Statistiken när det gäller anmälda brott visar inte på någon positiv utveckling när det gäller de typer av brott som har störst inverkan på vår upplevelse av trygghet. Det rör sig om kraftiga ökningar och det är svårt att tro att allt detta skulle kunna bero på exempelvis ökad anmälningsbenägenhet. Att dra slutsatsen att statistiken pekar mot ett tryggare Sverige är givetvis fullständigt omöjligt.

När vi sammanfattar resultaten ovan så talar de faktiskt för att samhället på flera viktiga punkter blivit otryggare. Visst: Sverige är fortfarande ett tryggt land att leva i om man ser det ur ett internationellt perspektiv (risken att bli mördad är t ex mer än 60 gånger större om man bor i Chavez gamla socialistparadis Venezuela). Men därav följer ju inte att allt är frid och fröjd och att vi kan bortse från våra egna problem eftersom andra har det mycket värre (ett argument man ibland hör vissa ekon av)

Tyvärr är jag rädd att oviljan att erkänna de problem som faktiskt finns både från ”officiellt håll” och många enskilda personer i debatten handlar om en rädsla att spela Sverigedemokraterna i händerna. Jag tror att det är en kontraproduktiv inställning, precis som idén att vi inte ska få veta vilken roll migrationen spelar. Att dölja information av den typen fast många efterfrågar den är jag övertygad gör mer skada än nytta. Och det hjälper garanterat inte en millimeter för att bekämpa SD:s framgångar i opinionen.

Källor (samtliga från BRÅ, hemsida http://bra.se ):

Nationella trygghetsundersökningen 2016 (http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2017-01-10-nationella-trygghetsundersokningen-2016.html )

Anmälda brott 2016 – preliminär statistik

Anmälda brott 2015 – slutlig statistik

Anmälda brott 2005 – slutlig statistik

http://www.expressen.se/dinapengar/har-ar-ligornas-metod-for-att-lura-vara-gamla/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ligor-inriktade-mot-aldre-alltmer-valorganiserade/

Det kliver på ett ungt par i tunnelbanan och ställer sig alldeles bredvid mig. De är klädda i svart och verkar allmänt coola. Om mig tar de ingen notis, och varför skulle de det? Jag tror jag förstår på ett ungefär vilket intryck jag gör: Gubbe med blåjeans, blå täckjacka och rejäla promenadskor. Dessutom avslöjar den uppknäppta jackan en rutig skjorta.

Min existens är sannolikt totalt ointressant i deras värld. Bara ännu en i en anonym, grå massa av trista vuxna. Såna där som de själva aldrig tänker bli.

Det skiljer ungefär trettio år mellan oss. En dryg tredjedel av ett normallångt människoliv i den rika västvärlden. Är det så mycket egentligen? I det perspektiv som våra mänskliga livsvillkor tvingar in oss i är det väl det. Mycket händer på trettio år i en människas liv. Det är stor skillnad mellan att vara runt femtio och runt åttio också.

Vi har vårt mänskliga perspektiv på tid. Som individer är vi också begränsade av vad vi själva upplevt. Som tjugoåring var trettio år fortfarande en abstrakt tidslängd. Visserligen kunde hjärnan föreställa sig själva mängden ganska konkret, till skillnad från exempelvis en miljon (tro inte att du på riktigt kan föreställa dig hur mycket det är). Men jag kunde inte minnas mer än lite drygt tio år bakåt i tiden av någorlunda medvetet tänkande. Och även de av oss som lever längst får aldrig mer än ungefär hundra år med egna, personliga minnen.

När jag hunnit tänka ungefär det där så kommer en idé till mig: Kanske skulle det bli lättare att förstå vårt mänskliga tidsperspektiv och hur långt eller kort de där trettio åren som har så stor betydelse just nu egentligen är om man räknade om dem till en annan tidsskala. Varför inte ett år? Ett år är bra, det är något vi alla kan förhålla oss till och överblicka.

Idén som sån är förstås inte ny. Säkert har många av er läst det klassiska tankeexperimentet där Jordens historia räknas om till ett år. Med det för mänskligheten nedslående och tankeväckande resultatet att hela vår arts historia ägt rum på årets allra sista dag. Vår civilisation framträder först fem i tolv och Columbus färd till Amerika äger rum bara tjugo sekunder före tolvslaget!

Säkert har någon också räknat på kortare tidsperioder än så, men jag hittar inget när jag googlar. Så jag sätter mig ner vid datorn och börjar själv räkna och fundera. Jag bestämmer mig för att använda mig av ett antal framgångsrika, framstående och betydelsefulla kvinnor genom historien för att illustrera min berättelse. Vi börjar här och nu med vårt eget mänskliga tidsperspektiv.

Hundra år som ett år

Om ett sekel pressas ihop till ett år så blir varje decennium lite mer än en månad långt. Ett riktigt år motsvaras förstås av 3,65 dagar. Om vi räknar hundra år bakåt från nyårsafton om en dryg vecka så hamnar vi på januari 1917. Andra världskriget kommer att bryta ut runt den 25 mars och ungefär den 11 juli landar vi månen. De två händelserna ligger också ganska nära i tid till två av de tre kvinnorna.

Jag utgår lite från mig själv och väljer ett årsbarn: Julia Roberts. Hon behöver ingen närmare presentation tror jag. Julia har också den fördelen att det är ungefär trettio år mellan henne och våra två andra exempel: Svenska Zara Larsson och Jane Fonda. Som ni själva kan se föds Jane på senvintern, Julia mitt i sommaren och Zara när hösten har börjat koppla grepp på allvar om vårt sekelår.

Deras verkliga födelsedagar:

-          Jane Fonda, 21 december 1937

-          Julia Roberts, 28 oktober 1967

-          Zara Larsson, 16 december 1997

Tre kvinnor, tre generationer. Framgångsrika i nöjesbranschen, men också medvetna personer med tydliga värderingar. En ung och i början av sin karriär. En mitt i livet. En är snart åttio, om än fortfarande i full gång. Se gärna hennes serie Grace and Frankie på Netflix!

Tvåhundra år som ett år

Vi dubblar tidsperspektivet och ser vad som händer! In på scenen kommer också en ny kvinna, drottning Victoria av England som är sinnebilden för en hel epok och som föds alldeles i början av perioden: den 24 maj 1819. Eller den 5 januari med vår alternativa tideräkning.

När vi dubblar så börjar vi också förlora möjligheten till överblick. Victoria levde ett långt liv och dog i början av förra seklet. I hela världen finns nu ändå bara en handfull människor som varit samtida med henne. Det är tveksamt om det idag finns någon människa vid liv som träffat en människa född på 1700-talet.

Som ni själva kan se så får bara 100 år till en ganska dramatisk effekt. Avståndet mellan drottningen och våra tre nittonhundratalskvinnor är mer än sex tiondelar av vårt år. Jane Fondas födelsedag skjuts fram från senvinter till sensommar och Zara, ja hon har bara varit med under den sista, dryga månaden av vårt år.

Ett år i det här tidsperspektivet förflyter på 1,8 dagar – ungefär en fjärdedels vecka. Den som föds i slutet av maj och dör i mitten av oktober har ändå levt nästan åttio år enligt vår vanliga tideräkning. Men vi ska inte stanna här, vi ska dubbla igen.

Fyrahundra år som ett år

Nu hamnar vi i början av 1600-talet och i en tid som ingen av oss som nu lever ens har träffat någon som har träffat någon som levt då. Räknar vi på en generationslängd på någonstans mellan tjugofem och trettio år så betyder det att ett barn som föds idag befinner sig ungefär på fjorton generationers avstånd från den 1 januari i vårt nya år. Det är inte omöjligt att  barnets mormors mormors mormors mormors mormors mormors mormors mormor föddes just då.

In på vår tidslinje träder nu nästa kvinna: Vår egen drottning Kristina, född år 1626, eller den tionde januari vårt år. Kvinnan som avstod från makten och kungariket och gick i exil för att få leva livet som hon själv önskade det.

I fyrahundraårs-året så är ett av våra år inte ens en hel dag långt. Avståndet mellan Janes, Julias och Zaras födelser krymper därför ihop till mindre än en månad. Även Fondas långa liv utspelar sig under de sista, knappa två och en halv månaderna av året. På nyårsafton finns knappast personliga minnen hos någon levande människa som går längre tillbaka än de allra sista dagarna i september.

Vårt personliga tidsperspektiv börjar kännas alltmer begränsat. Vi ska ändå gå vidare: Till ett millenium.

Tusen år som ett år

Tusenårsriket användes av nazisterna som en symbol för den nästan eviga makt de tänkte sig att partiet och dess idéer skulle få. Hur motbjudande de än var på alla sätt så var just valet av siffra kanske inte så dum.

Går vi tusen år bakåt så hamnar vi vid vikingatidens slut här i Sverige. Vi letar dock inte efter någon sköldmö att placera på vår tidslinje, utan blickar mot Kina istället. Där regerade vid denna tid än kvinna som de facto-regent för sin sjuke, kejserlige make och senare, också formellt vid hans död för istället för kejsarens omyndige son. Kejsarinnan Liu av Songdynastin. Hon beskrivs av historiker som en kompetent regent. Tidpunkten 3 januari markerar den formella tronuppstigningen år 1022 enligt vår vanliga tideräkning.

På det tusenåra årets tidsskala placerar vi också in Jeanne d’Arc, den helgonförklarade upprorsledaren som föddes 1412 och dog innan hon hunnit fylla tjugo. På tidslinjen hamnar hon i slutet av maj. Långt från kejsarinnan, men ännu länge från vår nittonhundratalstrio. Där utspelas nu samtligas liv under årets sista månad och Zara Larsson föds först på julafton, när redan 98% av året har gått.

Tusen år… Men vår resa är inte slut.

Tvåtusen år som ett år

Vi är nu nära början av vår tideräkning. Ett av våra egna år utspelar sig nu på bara fyra timmar och tjugo minuter ungefär. Här hittar vi en av historiens mest mytomspunna kvinnliga gestalter: Drottning Kleopatra. Hon föds den 16 december det föregående tvåtusenårs-året, eller 69 f.Kr enligt vårt vanliga sätt att räkna.

När vi dubblar det tidsspann som ska täckas in av vårt år så hamnar förstås alla de andra gestalterna på årets andra halva. En person vi upplever så avlägsen i tiden som drottning Kristina föds först den 20 oktober

Jag undrar om vi förstår vad det här innebär. Även om vi naturligtvis är intellektuellt medvetna om att det ligger mycket historia mellan drottningarnas bägge liv så tror jag att vi intuitivt ser det som att bägge två tillhör en avlägsen, förfluten tid där allt gärna smälter ihop till ett enda ”för längesen”. Men när drottning Kristina levde och säkert fick läsa om Kleopatra i den gedigna utbildning hon fick så tänkte hon säkert med rätta på den epoken som mycket långt bak i tiden. Vilket den ju faktiskt var redan då. Om vi kunde resa i tiden så vore det fem gånger så långt att färdas för att komma till Kleopatra som att komma till Kristina.

Och Zara Larsson – ja hennes liv ryms i den sista procenten av året.

Börjar perspektiven bli svåra att överblicka även när vi tränger ihop dem så här? Var inte orolig, nu ska vi göra ett ännu större språng. Vi ska tio gånger så långt bakåt i tiden.

Tvåhundratusen år som ett år

Någonstans på upp till tvåhundratusen års avstånd från oss finns en kvinna som brukar kallas mitokondriska Eva. Det är vår urmoder, den kvinna som alla nu levande människor härstammar från på mödernet. Genom en analys av s.k mitokondriellt DNA hos ett ganska stort antal människor av olika etniskt ursprung och beräkningar av mutationstakten hos DNA:t har forskarna kommit fram till det här. Eva fick åtminstone två döttrar som fick egna döttrar och så vidare i en obruten linje fram till idag. Men inga andra kvinnor från samma tid har idag levande ättlingar som härstammar från henne på s.k rakt möderne (från dotter till dotter till dotter o.s.v)

Eva måste naturligtvis ha levt i Afrika, men mycket mer än så kan vi inte veta om henne. Andra fynd gör att vi ändå kan gissa hur han kan ha sett ut och det är den bilden som står på tidslinjen.

I Evas perspektiv framstår hela vår civilisations tid som en kort parentes, nästan futtig. På tidslinjen har jag också lagt in den berömda statyetten Venus från Willendorf, tillverkad för åtminstone 25000 år sen. Det är ändå mindre än en och en halv månad sen ur det här tidsperspektivet. Drottning Kleopatras tid är bara fyra dagar från vår egen och Fonda&co föds alla på nyårsaftonens kväll. Ett genomsnittligt människoliv i den rika delen av världen varar i bara lite mer än tre timmar.

Lucy – 3,2 miljoner år

Vi är framme vid slutet av vår tidsresa – en tidslinje där vårt år täcker in en tidsrymd av över 3 miljoner år. Så långt bak i tiden befinner sig Lucy, det berömda fyndet från Etiopien av en hominid. Det är nästan hälften av ett skelett av en medlem av Australopithecus. Lucy kanske på många sätt bör betraktas som mer av en människoapa än en människa, men såvitt vi vet idag är hon en av våra förmödrar. En i det släkte som så småningom skulle ge upphov till den moderna människan, Homo Sapiens.

Med Lucys tidsperspektiv krymper resten av den tid vi hittills rört oss i till nästan ingenting. Hade tusenårsriket blivit verklighet hade det bara upptagit två timmar och fyrtiofem minuter av vårt 3,2-miljonersår. Även mitokondriska Eva föds inte förrän nån gång på kvällen den 8:e december. Kleopatra ungefär när det är dags för nyårsaftonssupén. Och Zara, ja alla hennes nitton år på Jorden krymper ihop till tre minuter och tio sekunder.

Plötsligt verkar inte de trettio åren så mycket längre. Kanske har också du fått ett lite annat perspektiv på människan och hennes tid med hjälp av tio kvinnor och deras plats i tidens flöde.

I så fall är jag i all ödmjukhet nöjd med resultatet av min lilla räkneövning. 

Något försenad får till slut även jag upp mina adventsprydnader. Egentligen är stjärnorna och ljusstakarna inte så mycket prydnad från insidan som det är en gemensam insats för att lysa upp vintermörkret utomhus. I våras citerade jag Frans G. Bengtsson på Facebook om hur vi aldrig tröttnar på att än en gång i maj mötas av grönska, blommor och fågelsång. Lite samma sak är det faktiskt när man går en kvällspromenad efter första advent och ser hur det lyser i de flesta fönster man passerar.

Advent… För den kristna är det en slags glädjens nedräkning antar jag. För oss andra mer en tradition som finns där i bakgrunden, mer eller mindre självklar. Man sätter upp sina prydnader, ordnar kanske ett adventsfika. Hur kände man när man var liten? Nog fanns det en ökad förväntan kring insikten om att julafton kom allt närmare? Hemma hos oss kom det varje år en stor kartong med posten från farmor. Den innehöll adventsband till alla. I ett rött silkessnöre hade farmor knutit fast godisbitar; en för varje dag. Vardagar var det en enkel karamell. På adventssöndagarna något större. Kanske en Japp. På julafton brukade det vara en ganska stor chokladkaka.

Vad jag minns så fuskade jag aldrig, tog aldrig några godisbitar i förväg. Men hur var det nu, det där med minnet? Kan vi verkligen lita på att jag minns rätt och inte har förskönat mig själv, omedvetet och i efterhand?

Adventstid är också julpsalmer. Har man som jag sjungit några år i kyrkokör som barn så räcker det för att de ska sitta någonstans i ryggmärgen. Både känslo- och minnesmässigt. Sånger jag knappast sjungit på den här sidan 1980 kommer hela eller större delen av texten beredvilligt fram ur vilka synapser de nu ligger lagrade i när jag kommer att tänka på dem:

Adventstid kom till mitt ensliga hus

Jag sätter i staken ett sparat ljus

Något ska ske bortom frostig advent

Jag väntar en gåva som Herren sänt.

Varefter jag blir äldre så märker jag att upplevelsen att lyssna på denna musik som jag alltid tyckt om sen jag var liten fördjupas. Det blir faktiskt även för mig, agnostikern, en andlig upplevelse. Den här andliga dimensionen i tillvaron har kanske aldrig varit helt stängd för mig, han som är eller åtminstone strävar efter att vara en rationell skeptiker. Men den har varit på sparlåga. Nu når jag den lättare. Kanske bland annat för att jag blivit bättre på att vara i en känsla utan att alltid vilja tolka den intellektuellt.

Att gripas av en julsång och stämningen när den framförs ger glädje och en känsla av att det finns något större. Den känslan tror jag vi alla har i oss, den är en mycket central del av att vara människa. Jag tänker nog fortfarande att känslan inte är övernaturlig, utan har sin grund i hur vår psykiska utrustning är uppbyggd och fungerar. Men den tanken är inte så viktig och den förminskar heller inte upplevelsen. Säkert njuter många som har ännu närmare till sina känslor ännu mer intensivt och glädjefyllt än jag förmår. Men jag är nöjd utifrån mina egna förutsättningar.

Kanske hjälper det här mig också att lättare känna tacksamhet över det som är bra. Jag har kärlek och närstående som bryr sig om mig och som jag bryr mig om i mitt liv. Jag har ett bra arbete, ekonomisk trygghet. Jag är såvitt jag vet i det stora hela frisk. Som alla andra oroar jag mig för vissa saker, känner mig kritisk eller rentav arg mot en hel del saker i samtiden. Har en grå vardag och studsar inte alltid upp ur sängen på morgonen, fylld av energi. Särskilt inte så här års. Men det är oundvikliga delar av livet. Det kommer säkert att komma sämre dagar, men jag försöker låta bli att grubbla så mycket på det och tänka att även denna dag blev en i det stora hela bra dag.

Det är många som inte kan säga samma sak. Varje gång jag tänker på det så är jag tacksam. Faktiskt, hur smetigt det än kan låta.

Klockan har passerat sju. Snart är min Staropramen Granat urdrucken. Middagen blir lite sen idag, min äldste är på fotbollsträning. När han kommer hem blir det tortillas med köttfärs, kanske det mest fantasilöst, fredagsmysiga måltidsval man kan tänka sig. Men vi gillar det, så varför känna dåligt samvete? Lika lite som att jag tänker skämmas för att vi kommer att äta framför teven, förmodligen samtidigt som vi tittar på en film eller ett nytt avsnitt av The Americans.

Det är fredagskväll i adventstid. I mitt sovrumsfönster lyser den nyuppsatta, något snett hängande stjärnan. Förhoppningsvis tittar åtminstone någon sen kvälls- eller nattvandrare upp mot höghusfasaden i kväll och skänker den och övriga adventsljus en tacksamhetens tanke. 

En svag, men ändå novembersol skiner denna lördag när jag ger mig ut på promenad. Ingen vill följa med, så jag sätter på mig hörlurarna och vandrar iväg i ensamt majestät. Det gör mig egentligen ingenting. Har alltid tyckt om att gå ensam och låta tankar och associationer få löpa fritt.

Min promenad startar i Vällingby centrum, jag bor ju där. Runt centrum ligger en blandning av femtiotalshus och nyare bebyggelse. En del är hyresrätter, andra som mitt höghus bostadsrätter. Här bor vanliga människor, men snittinkomsten är cirka 30% lägre än i Sverige totalt. Det är rimligen en följd av att här dels fortfarande bor många pensionärer och att allt fler personer med utländsk bakgrund flyttat in. Andelen utlandsfödda eller barn till två utlandsfödda är nu uppe i över 40%. I bostadsrättsföreningarna är mängden etniska svenskar fortfarande större och på de översta fyra våningarna i mitt höghus bär jag själv det mest exotiska efternamnet.

Nästan 40% röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. Vänsterpartiet är också betydligt starkare än i riket som helhet.

Vällingby centrum och min bostad: Startpunkt för vandringen.

Jag kommer raskt upp i mitt naturliga gångtempo som ligger på ganska exakt 9 minuter per kilometer. Efter några minuter och fyra-, femhundra meter är jag på Vällingbyhöjden. Den är och har alltid varit områdets gräddhylla. Radhus och en del villor inbäddade i lummig grönska. Det är inte överdådigt, men fint och liksom lite i förnäm avskildhet från resten av Vällingby. Här bodde under många år Olof Palme.

Radhus på Vällingbyhöjden, dock inte de Palme bodde i. 

Genomsnittsinkomsten är mer än dubbelt så hög som i flerfamiljshusen på andra sidan vägen. Man röstar borgerligt.

Vägen sluttar neråt. Jag kommer ner i dalgången som utgör gränsen mot Spånga och Nälsta. Här finns en blandad bebyggelse som till största delen består av radhus och medelstora villor. Det mesta är byggt på 60- och 70-tal, men här och där ligger fina gamla trävillor som kan vara uppåt 100 år gamla. Det är inte så många människor ute och går, men som alltid märks en skillnad. I Vällingby är det folk av alla kulörer och härstamningar. En vanlig morgon på tunnelbanan ser uppskattningsvis hälften av medpassagerarna ut att ha utomeuropeiskt ursprung. På gångvägarna genom grönområdena i Nälsta ser nästan alla man möter ut som typiska nordeuropéer.

Jag lämnar gångvägarna bakom mig och kommer in på villagatorna i Spånga. Här blir husen större, finare och naturligtvis dyrare. Medelinkomsten är också mer än 30 000 kronor högre än i kvarteren runt Vällingby centrum. Mer än var tredje väljare röstade moderat. Jag väljer en av villagatorna och slår i Ratsit. Bland de 43 personerna finns ett par namn som låter kinesiska och ett par finska. Annars är det bara svenska namn.

En ganska typisk trävilla i Spånga. 

Nu är jag nere i Spånga, vid gymnasiet där min äldste son studerar. Det verkar vara en trevlig skola. Den känns som lite av en mötesplats där ungdomar från många delar av västerort träffas; tonåringar vars vägar annars antagligen inte skulle korsas. Men det är klart: De med de högsta ambitionerna och betygen (vilket naturligtvis samvarierar starkt med social bakgrund) hittar man som regel inte här. De väljer gymnasieskolorna i Bromma och Blackeberg som har bland de absolut högsta intagningspoängen i hela Stockholm.

Promenaden fortsätter i en lång båge genom villaområdena.  Så småningom kommer jag upp på Spångavägen. Några hundra meter bort går Mälarbanan med tåg mot Västerås och Örebro. På andra sidan, inte mer än dryga kilometern bort, börjar miljonprogrammen i Järva. Närmast är Rinkeby. Här ligger medelinkomsten bara en liten bit över 12 000 kronor – inte en fjärdedel en gång av vad svenskarna i villorna ett par kilometer bort drar in. Mer än 90% av befolkningen är födda utomlands eller av två utrikesfödda föräldrar. När var jag själv där senast? För ett par år sen, för att äta indiskt med mina söner. Nu fortsätter jag istället min bågrörelse tillbaka mot utgångspunkten. Villor i mexitegel och putsfasader kantar min väg. När jag närmar mig Vällingby ser jag på höger sida ett av de pågående byggprojekten. Det är små radhus i spygult och grått som ser ut som nån slags förvuxna förrådsbaracker. Första gången jag såg dem undrade jag faktiskt om det skulle bli boende för nyanlända.

Husen är en del av den förtätning som sker här, liksom överallt annars i Stockholm där friyta finns. Den väl avvägda balans mellan bebyggelse och natur som en gång tänktes ut av arkitekterna bakom ”ABC-staden” på 50-talet bryts. Jag är inte generell motståndare till det, men jag vill gärna ha kvar lite fler grönytor än enbart parkerna. Jag tycker om de små skogsdungarna och gräsmattorna som finns kvar och skapar en öppnare känsla än i ren stadsbebyggelse. Radhusen och de flerfamiljshus som byggs intill har nu utplånat ett antal tusen kvadratmeter såna ytor. Vilka kommer att bo här? Kanske ett och annat äldre par som sålt villan. Yngre barnfamiljer på väg uppåt i bostadskarriären? Familjer från Järvaområdet som vill leva mindre segregerat? Välkomna hit, men vi blir ännu fler som ska trängas på tunnelbanan och på de få trafikleder Västerort har; trafikleder som numer är nästan lika igenkorkade på helger som under vardagarnas rusningstrafik.

Ovanför radhusen ligger egnahemsområdet. Små villor med ungefär 70 kvadratmeter boyta och lika mycket källare. En gång bodde här arbetare och lägre tjänstemän och många av dem byggde själva på helger och kvällar efter arbetsdagens slut. Det var inget märkvärdigt med att bo här, även ”vanligt folk” hade råd. Nu är det andra tider. I maj såldes t ex en villa på 82 kvadratmeter plus källare för 5,7 miljoner kronor. Det är nästan 70 000 kronor kvadratmetern. Har en undersköterska och en elektriker de inkomster och den kontantinsats som krävs för att kunna köpa och flytta dit med sin familj?

Kåk för närmare sex mille i Råcksta. När vi började titta på hus här i slutet av 90-talet var priset knappt en fjärdedel så högt. 

Jag går vidare och passerar området runt Beckomberga. Här har bebyggelsen liksom växt fram i tre lager. Först låga hyreshus för kanske fyrtio år sen, strax utanför sjukhusområdet. Sen en omgång med bostadsrätter på 90-talet, samtidigt som mentalsjukhuset gradvis stängdes ner. Nu har också själva sjukhusområdet och den stora parken fyllts med nya hus. Tätt, tätt står de, precis som i alla andra nya områden. Det är inte nära till någonting egentligen, men lägenheterna verkar ha gått åt utan problem. En trea här är nästan en miljon dyrare än min trea i det välhållna, välskötta höghuset i centrum med milsvid, fri utsikt. Är det bara det faktum att det är nytt, eller betalar människor extra för att flytta till ett område de tror har en bättre social struktur?

Hyreshus med loftgångar på Söderberga gårdsväg

På min andra sida har jag Råcksta och de tre ställen jag tidigare bott på här i Västerort: Radhuset på kullen, tvåan högst upp i trevåningshuset och trean mitt i höghuset vid tunnelbanan. Jag kommer fram till Vattenfalls gamla kontorshus. De är nu ombyggda till bostäder, även ett hyfsat antal välbehövliga små hyreslägenheter för yngre stockholmare. Lite statsradhus har man också lyckats klämma in. Denna nästintill sterila öken av betong och stål lyckades någon byggherre med sinne för marknadsföring övertyga kommunen om att få döpa om till Vällingby Parkstad. Har sett ett flertal andra nya områden senaste åren med lika missvisande, närmast bedrägliga namn.

Så här ser det ut i hjärtat av "Vällingby Parkstad". De anskrämliga kontorshusen är byggnadsminnesmärkta och blev bostäder först sedan tidigare ägare misslyckats med att hyra ut dem till nya företag efter Vattenfalls flytt

Jag viker av i sydlig riktning, går under tunnelbanan och kommer upp i Grimsta. Trots att området byggdes samtidigt som resten av Vällingby känns det lite mer miljonprogram och det har lite dåligt rykte bland oss i lokalbefolkningen. Husen är synbart av lägre kvalitet och står tätare. Över hälften av invånarna har utländsk bakgrund. Snittinkomsten är ytterligare en bit lägre än i övriga Vällingby. Området har också haft mer sociala problem. Men det ligger fint, alldeles i kanten av naturreservatet Grimstaskogen. En dryg kilometers promenad söderut och man är nere vid Mälaren och Kanaanbadet. Under sommarhalvåret går jag där ofta. Går man istället bara en liten bit längre åt öster, genom Blackeberg, så kommer man till Södra Ängby och de stora funkisvillorna som ligger som stora, vita sockerbitar på den skogsbeklädda kullen.  Här såldes det senaste huset i september i år för nästan 12 miljoner kronor.

Hyreshus i Grimsta med infälld Ängbyvilla. 

Min båge fortsätter västerut en bit till. Sen svänger jag av åt nordöst. Jag korsar Bergslagsvägen och tvingar bilkaravanerna att stanna upp i några sekunder. Tar gångvägen mellan trevåningshusen, passerar simhallen och kommer till den sista bosättningen på min väg. Eller, här bor ju ingen längre. Där gångvägen passerar under vägen och busstationen fanns tidigare en större, öppen yta, skyddad mot väder och vind. Här ställde några romer upp sina gamla lastbilsvrak. De blev bortkörda och kom tillbaka. Bortkörda och kom tillbaka igen. När man ibland passerade på kvällarna satt de på filtar och åt och pratade. Det luktade starkt av rödsprit från deras portabla kök. En gång började det brinna. När toaletterna uppe i centrum stängde vid klockan tio uträttade de sina behov i prång längre in i tunneln eller i rabatterna i hyreshuset strax intill.

Det är också en bild av Sverige på 2010-talet. Men nu är det slut. På det märkliga, nästan passivaggressiva vis som myndigheterna verkar agera i frågan så satte man efter den senaste avhysningen upp stora stålstaket som krympte utrymmet till kanske en tredjedel av dess tidigare storlek. Nu bor några stycken istället i tält i en tio meter lång gångtunnel på vägen från tunnelbanan i Råcksta till radhuset där mina söner bor när de inte är hos mig.

Jag kommer upp i Vällingby centrum, tillbaka till den punkt där jag startade.  I mobilen ser jag att jag varit ute i knappt en och en halv timme och gått i 9,5 kilometer. Nästan en mil. Jag har rört mig inom ett område på maximalt två kilometers avstånd fågelvägen från min bostad. Ändå har jag på min väg passerat genom nästan alla tänkbara typer av bostadsområden, med vitt skilda levnadsvillkor och sammansättning av människor. Ibland nästan sida vid sida, men ändå åtskilda av skarpa ekonomiska, sociala och också mentala gränser. Nästan som egna världar.

Stockholm och Sverige år 2016.  

Min vandring på kartan