Under 1600-talet och även i stor utsträckning 1700-talet var det en mängd handlingar en människa kunde mista livet för som inte ens handlade om våld och övergrepp. I förra bloggposten gick vi igenom de vanligaste kategorierna. Det fanns också en rad andra brott som alla kunde ge dödsstraff om de ansågs tillräckligt allvarliga. Falskmynteri, ärekränkning, vägran att lyda order inom krigsmakten och i den ytterligt stränga, lutheranska regim som rådde även olika former av religionsbrott. Det behövde inte ens handla om att man hade hädat eller smädat Herren Gud i egen hög person.

 År 1698 fick Göta Hovrätt upp en dödsdom till prövning som gällde en viss Sven Jonsson. Denne Svens brott bestod i att han sagt sig ”ge kyrkoordningen tusende djävlar och dem som låtit henne göra”. Hovrätten benådade honom och lät honom slippa undan med fem gatlopp, bland annat med motiveringen att han var ung och oförståndig och hade blivit uppretad av andras handlingar innan. Det verkar ha vanligt relativt ovanligt att hädelser verkligen ledde till avrättning och åtminstone i Rudolf Thunanders granskning av Göta Hovrätts domar så hade de anklagade då även begått andra brott.

Hur var det då med våldsbrotten? Ja, även om mängden av dödsdomar för framför allt stölder och enkelt hor under 1600-talets första hälft gjorde att de faktiskt inte ens verkar ha utgjort hälften av målen vid Göta hovrätt rörande ”hals- och lifssaker” som man målande uttryckte sig vid samma tid, så var de ändå i klar majoritet när det kom till fastställda dödsdomar. Liknande siffror kan man se för Svea hovrätt,  även om trenden inte är lika stark där. Som nämnts kan man också utgå från att en hel del dödsdomar rörande just våldsbrott aldrig kom upp till hovrätterna i början av deras historia.

MORD

Precis som idag skilde man på 1600-talet mellan mord och dråp i fall av uppsåtligt dödande. Det som framför allt utgjorde skillnaden var att handlingen var överlagd och planerad, men också att den som begått gärningen försökte dölja den efteråt. Kristoffers landslag innehöll bland annat definitionen ”lägger å lönn och bärer i gömställe”. Det var precis det gärningsmannen gjort i flera av fallen. Men det förekom också flera fall av giftmord. Något som idag är ett väldigt ovanligt sätt att ta livet av folk, men som förekom regelbundet under denna tid och kulminerade under 1800-talet. Vanligen användes arsenik, som gick att köpa på vanliga apotek.

Mord var ett s.k högmålsbrott. För den som fälldes för mord var det i princip kört. Det gick inte att åberopa förmildrande omständigheter, än mindre mördarens möjligheter till återanpassning i samhället. Det senare är nämligen inte ett modernt påfund som man kanske kan tro, utan förekom – om än ofta i mer indirekta formuleringar – inte sällan redan på 1600-talet när hovrättens ledamöter sökte efter skäl att upphäva dödsdomar. Det gällde som sagt bara inte mord. Thunander hittade 14 mordfall som behandlats under 40 år i sin undersökning, samtliga dödsdomar fastställdes av hovrätten.

Sveriges landslag enligt vilken de flesta av dödsdomarna den här bloggen handlar om utfärdades. Foliant från år 1621

Mord var också ett av de brott som gav kvalificerat dödsstraff. De utgjorde dock bara en liten del av det dödliga våldet mellan vuxna, inklusive ungdomar. De flesta av fallen som kom upp till hovrätterna för prövning gällde istället:

DRÅP

Under samma tid som de 14 morden begicks och ledde till att gärningspersonen avrättades och sen antingen steglades (om det var en man) eller brändes på bål (om det var en kvinna) var drygt 160 dödsdomar för dråp begångna i Småland och på Öland uppe till prövning i hovrätten.

Dråp var i äldre tid en brottsrubricering som liksom engelskans ”manslaughter” omfattade både uppsåtligt dödande och olyckor och försummelser av olika slag som orsakat andra människors död. Den vanligaste orsaken till det sistnämnda var olyckor och oförsiktig och dumdristig hantering av vapen. Så kallade vådadråp ledde inte till dödsstraff, utan ekonomisk kompensation till offrets anhöriga och ibland också böter till Kronan.

Dråp i ordet nutida betydelse var som regel något som skedde i mer eller mindre hastigt mod, även om det ibland kunde ligga gamla konflikter bakom, och där gärningsmannen inte försökte dölja brottet. Jag skriver gärningsmannen därför att i alla fallen utom två var det en man som begick brottet. Även offret var nästan alltid en man, bara sex stycken kvar kvinnor. Av dem hade två gått emellan vid bråk.

De enskilt viktigaste förklaringarna till att det såg ut så här kan sammanfattas med två ord: Alkohol och lättkränkthet. I över 70 av de 160 dödsdomarna inträffade dråpet i samband med ett kalas eller på/vid en så kallad ölstuga. Uppmaningar att ta av sig mössan inomhus, en anmärkning om att ölet på ett bröllop smakade vatten och en knuff av misstag som ledde till lite utspillt brännvin är autentiska exempel på händelser som startade förlopp som slutade med en död person och en dödsdom på Göta hovrätts bord. Men även sådant som oreglerade skulder eller bråk om markgränser ledde ibland till dråp.

Bröllopsdansen. Målning av Pieter Brügel den äldre år 1566. Det är inte jättesvårt att föreställa sig att bråk lätt uppstod på såna här tillställningar då precis som nu när många trängdes på en plats och många män druckit alldeles för mycket.

Förutom de 160 dödsdomarna skickade härads- och rådstugurätterna också 35 fall där man ville fria dråparen eller nöja sig med böter och skadestånd till offrets anhöriga. Det handlade då ofta om att man ansåg att dråparen handlat i självförsvar, eller åtminstone att den döde själv bar stor skuld till utgången genom att ha börjat bråket. Ibland åberopades också offrets bristande karaktär.

Hovrätten godtog dessa argument och omvandlade dessutom själv nästan 40% av dödsdomarna till höga böter och skyldighet att kompensera målsäganden. Även här spelade bedömningar om vem som egentligen bar mest skuld till själva bråkets uppkomst in. Om ett sånt fall hette det om dråpoffret att han gett sig på dråparen och ”honom öl avtvingat och med förargerliga ord tilltalat”. I nästan 100 av dråpen fastställdes dock dödsdomen, ibland efter att människorna i dråparens hemsocken vädjat om att avrättningen skulle verkställas eftersom personen i fråga var en både illa omtyckt och fruktad bråkmakare.

När det gällde dråp fanns en särbestämmelse som gjorde att långtifrån alla 100 dödsdomarna kom att verkställas. Om man inte greps i samband med brottet, utan flydde sin väg, hade man möjlighet att komma till tinget med fri lejd. Det var en möjlighet som en hel del män utnyttjade. Fick de en dödsdom i häradsrätten hade de ändå flera dagar på sig att lämna socknen och myndigheterna där, i skydd av den fria lejden. Höll de sig sen undan framgångsrikt i några år kunde de söka benådning, vilket de ofta fick.

BARNAMORD

Barnamorden är det sorgligaste kapitlet i den här serien bloggposter om dödsstraffet förr i tiden. Förövaren var i de allra flesta fallen en ung, ogift kvinna som hade blivit med barn med en man hon inte kunde eller ville gifta sig med. Redan det var som allra minst ett brott som kallades lönskaläge – sex mellan två ogifta personer. Men det kunde också röra sig om horsbrott om mannen var gift och i allra värsta fall kunde det vara dödsstraff om mannen t ex var kvinnans svåger eller farbror.

Även om dödsstraff hörde till ovanligheterna så ledde förbindelsen som obönhörligen avslöjades genom graviditeten – domstolarna gjorde stora ansträngningar att klarlägga vem som var fadern till oäkta barn trots att dessa barn saknade arvsrätt – ofta till andra straff som böter, att piskas med ris offentligt, skamstraff i kyrkan och ibland förvisning från hemorten. Trots detta valde de allra flesta som hamnade i den här situationen att föda sitt barn och försöka klara situationen så gott det gick. Men en del kvinnor valde av desperation och för att försöka undvika att förstöra sitt eget liv att göra sig av med barnet. Ibland genom att försöka framkalla en abort med de primitiva medel som då stod till buds, ibland genom att försöka hålla graviditeten hemlig, föda i hemlighet (”i lönn”) och sen döda barnet och gömma kroppen. Bägge dessa handlingar straffades som huvudregel med döden i de flesta fall.

Många av dessa kvinnor blev upptäckta. Inte sällan därför att den sociala kontrollen omöjliggjorde hemlighållande av graviditeter. Andra kvinnor eller i vissa fall män skvallrade för myndigheterna, det blev förhör och undersökningar av om kvinnan hade mjölk i sina bröst. Ofta erkände kvinnorna, men det var också vanligt att de hävdade att barnet varit dött vid födseln. Med dåtidens primitiva metoder försökte man avgöra om det stämde efter att man hittat barnets kropp.

Myndigheterna såg barnamorden som ett stort socialt problem, inte minst på 1700-talet då de började öka i takt med att landsbygdsproletariatet ökade i antal. Man införde en slags omvänd bevisbörda där kvinnan tvingades bevisa att barnet varit dött vid födseln för att komma undan dödsstraff.

Thunander hittade i sin studie 40 fall som lett till dödsstraff även i hovrätten. En annan studie hittade ungefär 175 dödsdomar i tre mellansvenska län från mitten av 1600-talet och 100 år framåt.

Med denna morbida men kanske inte så verklighetsnära bild illustrerades barnamord i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet.

Naturligtvis var det inte heller alltid som graviditeten var ett resultat av en frivilligt ingången relation. Det var inte ovanligt med husbönder och andra som med lock och pock och i vissa fall rena hot hade sex. Unga kvinnor, inte minst de som kom från fattiga förhållanden, hade den lägsta positionen av alla i den dåtida, sociala hierarkin och hade många gånger kanske inte mycket annat val än att ge efter.

Det förekom också att fäder till oönskade äkta barn hjälpte till eller rentav dödade barnet efter födseln. Även dessa dömdes då för barnamord med samma eller t.o.m större stränghet än kvinnan. I en avhandling om barnamord på 1700-talet finns flera refererade fall där kvinnan benådades av hovrätten till fängelse på fästning, medan mannen halshöggs på närmaste avrättningsplats.

I slutet av 1700-talet mildrade Gustaf III de stränga lagarna kring födslar utom äktenskapet och gjorde det möjligt för kvinnor att föda barnet utan att behöva uppge vem som far. Skamstraffet i kyrkan avskaffades och regeln att kvinnan skulle bevisa att barnet inte levt togs bort. Dödsstraffen minskade då snabbt i antal, men själva brottet fortsatte att vara vanligt. År 1830 skedde enligt uppgift den sista avrättningen i Sverige av en kvinna dömd för barnamord. Trettio år senare, 1860, dömdes 31 personer för barnamord och 35 för vållande till fosters död. Abort blev lagligt i Sverige år 1938. Först 1974 infördes nuvarande lag med rätt att avbryta graviditeten av vilket skäl kvinnan än anser sig ha.

ANDRA VÅLDSBROTT SOM KUNDE GE DÖDSSTRAFF

Våldtäkt var i princip belagt med dödsstraff. Problemet var den bevisning som krävdes, inkluderat att kvinnan måste ha ropat på hjälp under våldtäkten. I Göta Hovrätt-studien fanns ett fall under 40 år som ledde till döden för våldtäktsmannen. I det enda andra fall som var uppe i domstolen ansåg man sig inte kunna bevisa att våldtäkten fullbordats. Gärningsmannen dömdes dock fredlös och att böta all sin lösa egendom.

Våldtäkter ingick i de s.k fridslagarna som går tillbaka till Birger Jarl. De kallades också för edsöresbrott. Att t ex misshandla en person i hans eget hem var mycket värre än att göra det utanför ölstugan, eftersom hemmet var en särskilt fredad plats precis som kyrkan och tingsplatsen. Grova förbrytelser, oftast rån i kombination med våld eller hot om grovt våld, kunde ge dödsstraff, även om det inte verkar ha varit så vanligt.

Slutligen fanns också den speciella bestämmelse som införts 1608 med hänvisning till Gamla testamentet om att barn som misshandlade sina egna föräldrar skulle dömas till döden. Misshandel var annars ett mycket vanligt brott som nästan alltid resulterade i böter för gärningsmannen. Underrätterna i Småland och på Öland dömde i snitt ut en dödsdom för våld mot föräldrar, styvföräldrar eller svärföräldrar vartannat år under 1600-talet. Hovrätten mildrade dock straffen i de flesta av fallen, bland annat med motiveringar som att en pappa retat sin son till vrede och först slagit honom själv med en yxhammare. Man hänvisade också till skrivningar i Nya testamentet där även föräldrar gjordes ansvariga för att familjer levde i harmoni.

Exempel på straff som hovrätterna istället dömde till när de upphävde dödsdomar (rena frikännanden förekom också, men var inte vanliga):

-          Fängelse en månad på vatten och bröd

-          Böta 50 daler silvermynt till kyrkan

-          Landsförvisning

-          Löpa fem gatlopp under 50 par spö och skamstraff i kyrkan.

Dömda brottslingar inför ett gatlopp.

Hur många människor kan ha avrättats i Sverige under 1600-talet? Det går bara att göra grova gissningar om. Göta Hovrätt fastställde 280 dödsdomar under tre perioder på totalt nästan 40 år i ett område där det uppskattningsvis bodde 150 000 människor enligt historikern Rudolf Thunander. I hela det nuvarande Sverige var invånarantalet vid mitten av seklet troligen drygt en miljon invånare.  Det ger en siffra på drygt 6 000 avrättade under hela seklet om man antar att förhållandena i hela landet var i stort var ungefär som i Småland och på Öland.

Svea Hovrätt redovisade i en skrivelse till länsstyrelsen att den under perioden 1634-1693 fastställde nästan 600 dödsdomar i fem mellansvenska län. Dessa län kan ha haft en folkmängd runt 300 000 invånare totalt vid den här tiden, det är bara en mycket grov gissning då befolkningsstatistik för 1600-talet är svår att hitta. Med samma sätt att räkna som ovan skulle det ge ungefär 4 000 avrättade totalt i hela Sverige. Då har vi inte tagit hänsyn vare sig till att alla dödsstraff i hovrätterna inte verkställdes, men inte heller till dödsdomarna som verkställdes utan att målet skickades till hovrätten. Det är också sannolikt så att antalet avrättningar var fler under 1600-talets första decennier, då man kan se att antalet fastställda dödsdomar sjunker mot slutet av seklet. 

Låt oss ändå vara väldigt försiktiga och säga att minst 5 000 människor halshöggs, hängdes och i några fall brändes eller rådbråkades till döds i Sverige på 1600-talet och att det nästan helt säkert var åtskilliga fler än så.

Under 1700-talet finns det från mitten av seklet bättre statistik, tack vare det nyinrättade Tabellverket. År 1750 blev till exempel 48 personer avrättade. Av dem var 16 kvinnor. Siffrorna låg sen någonstans där i snitt i något decennium innan de började sjunka. De sista åren av Gustaf III:s regering var det nere på 5-10 om året. När hans son Gustaf Adolf övertog tronen steg antalet igen till 15-20. Totalt för andra halvan av seklet genomfördes drygt 1200 exekutioner. Alla fortfarande i offentligheten och inför en mer eller mindre stor publik.

Det finns ingen speciell anledning att anta att mängden avrättningar var lägre de första femtio åren än var de var runt mitten. Även om vi räknar lågt och försiktigt här också kan vi utgå från att åtminstone någonstans mellan 3000 och 3500 människor miste sina liv på schavotten eller i galgen under 1700-talet.

Ändå kunde det ha varit mycket värre. Hovrätterna omvandlade många dödsdomar till mildare straff och så småningom började det också bli vanligt med benådningar från Kunglig maj:t som man skrev på den tiden. Bara under åren 1635 till 1644 kom det in över 1 000 dödsdomar till Göta Hovrätt från härads- och rådstugurätterna i Småland och på Öland. Men bara runt 15% blev fastställda. En stor del av förklaringen till de många benådningarna var ett brott som kallades enkelt hor: En gift person, man eller kvinna, hade haft samlag med en ogift person. Det hade av tradition bestraffats med böter, men med Karl IX beslut om att göra Moseböckerna till svensk lag blev det plötsligt belagt med dödsstraff. Vi vet inte om många hann dö innan domarna började skickas in till hovrätten något halvt decennium efter den nya lagen trätt i kraft. Vi kan bara konstatera att Göta Hovrätt åtminstone inte brydde sig om att följa lagens och bibelns bud. De omvandlade regelmässigt och utan några domskäl dödsstraffen till böter för de inblandade. Dessutom tvingades de göra en slags avbön i kyrkan och kunde få stå och skämmas i eller utanför den flera söndagar i rad.

Den som dömdes till skamstraff kunde också tvingas sitta stå fastspänd i en sån här. Det på en plats där förmodligen alla kände varandra mer eller mindre. Med tanke på hur viktig hedern och anseendet var vid denna tid var förmodligen lättnaden över att ha blivit benådad från sitt dödsstraff långt borta när man "satt i stocken"

Man kan dock anta att flertalet av de hundratals smålänningar som bara under dessa tio år blev dödsdömda för enfalt hor inte hade någon vidare koll på praxis i den fjärran hovrätten borta i Jönköping. Det måste ha varit mycket ängslan och ren ångest där de satt inlåsta innan beskedet om benådningen kom.

Vilka brott blev då människor faktiskt avrättade för i 1600-talets Sverige?

Stölder och andra egendomsbrott

Stöld var som vi såg redan i förra bloggposten ett brott man såg allvarligt på. Det är faktiskt fullt möjligt att fler människor avrättades för att de stulit än för att de begått grova våldsbrott under medeltiden. Fortfarande skulle de stränga reglerna från den medeltida Kristoffers landslag tillämpas av domstolarna och även en stöld av några klädesplagg, en stor gryta eller en get kunde ge dödsstraff, särskilt om personen redan vid något tidigare tillfälle dömts för en mindre stöld. Även här utvecklades dock en praxis där de flesta dömda slapp undan med böter och kanske någon form av kroppsstraff. De fall som hovrätten ändå fastställde handlade om personer som stulit för betydligt högre belopp och kanske dömdes för tredje eller fjärde gången. Kyrkstölder straffades också hårt.

I den ovannämnda statistiken från Svea Hovrätt över dödsdomar i tre län under sammanlagt 60 år på 1600-talet var ungefär 10% eller cirak 60 stycken av de fastställda dödsstraffen för någon typ av stöld. Mer än hälften av dem kom från seklets första hälft. Sen kom en förordning som i praktiken gjorde lag av hovrätternas praxis och höjde gränsen för vilket värde som krävdes på det stulna för att en dödsdom skulle kunna bli aktuell.

Trolldom och häxeri

Häxprocesserna känner de flesta till. Trolldom hade varit belagt med dödsstraff i Sverige sen medeltiden och man känner till enskilda fall i källorna från 1400-talet. På 1500-talet ökade häxprocesserna i omfattning, men dödsstraff utdömdes bara i enstaka fall och många friades i brist på konkreta bevis. Från 1620-talets början och nästan femtio år framåt var det sällsynt med trolldomsmål i domstolarna. Men 1668 bröt det som brukar kallas Det stora oväsendet ut. En masshysteri som spred sig som en epidemi genom stora delar av Sverige och på några ställen ledde till omfattande anklagelser och processer med groteska rättsövergrepp. Först år 1676 avstannade det hela efter att myndigheterna till slut börjat ifrågasätta sanningshalten och sättet som processerna bedrevs på. Då hade omkring 300 människor mist livet, de allra flesta av dem kvinnor. Den värsta enskilda händelsen ägde rum i Torsåker i Ångermanland där 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs i en massavrättning den 1 juni 1675, varefter kropparna brändes på bål. Den unge prästen Lars Christoffersson hade en ledande roll i processerna. I en minnesskrift över stiftets präster på 1920-talet förtiger Svenska kyrkan fullständigt både hans och en kyrkoherdes aktiva medverkan.

Efter 1676 förekom sporadiska utbrott av ”häxhysteri”, men nästan alla dödsdomar upphävdes av hovrätterna. År 1704 avrättades Anna Eriksdotter för häxeri i Stockholm. Hon kom att bli det sista dödsoffret. Dödsstraffet för trolldom stod dock kvar i 1734 års lag, men avskaffades av Gustav III.

Rättegång mot trolldomsanklagade kvinnor

Sedlighetsbrott

Att hovrätterna benådade alla som gjort sig skyldiga till enkelt hor innebär inte att de var lika milda när det gällde andra typer av sedlighetsbrott. I föregående bloggpost nämnde jag skyldskap och blodskam och lagens vidsträckta tolkning av vad som räknades som detta. Flera män och kvinnor dömdes t ex till döden för att ha haft samlag med sin makas syster eller sin mans bror. Sen förekom naturligtvis också fall av vad vi även idag betraktar som incest och dessa dödsdomar fastställde hovrätten utan kommentar. Totalt dömde Göta Hovrätt ut 20 dödsstraff på 40 år.

Lika allvarligt såg man på dubbelt hor: Sex mellan två personer som bägge var i äktenskap med andra. Under de första årtiondena av 1600-talet slutade de flesta överprövningarna i en dödsdom, men mot slutet av seklet blev tillämpningen mycket mildare.

En del sedlighetsbrott avslöjades förstås för att de inblandade togs på bar gärning, men i de flesta fall saknades direkta vittnen. Många erkände ändå, säkert ofta som en följd av tidens stränga sociala kontroll och rädsla för straff i livet efter döden. När anklagade fortsatte neka hände det att hovrätten tillgrep en metod som framstår nästan ännu mer barbarisk än själva avrättningarna. Man lät föra de anklagade till avrättningsplatsen där skarprättaren med assistenter väntade. En präst eller annan myndighetsperson förklarade att nu skulle de avrättas och uppmanade dem att erkänna sitt brott. Bekände de verkställdes avrättningen. Höll de däremot fast vid sitt nekande återfördes de till fängelset. I regel blev de efter detta frikända av hovrätten.

I ett fall fördes Jöns Pedersson och Ragnilla Eriksdotter från Västervik på det här sättet till avrättningsplatsen. De var anklagade för dubbelt hor eftersom bägge var gifta. Ragnilla bekände och blev halshuggen. Mannen däremot vidhöll sitt nekande, trots att han två gånger fick lägga sig med huvudet på stupstocken. Han blev frigiven trots att myndigheterna genom att avrätta kvinnan ju ansåg sig ha slagit fast att brottet verkligen ägt rum. Det var bara en av flera liknande händelser.

Tidelag

Sexuella aktiviteter med djur räknades egentligen in under sedlighetsbrotten. Jag skulle tro att de flesta av nutidens svenskar nästan inte vet någonting om hur oerhört strängt dåtidens rättssystem såg på detta och hur många människor som fick plikta med sina liv. Historikern Jonas Liliequist har beräknat att någonstans mellan 600 och 700 offentliga avrättningar av personer dömda för tidelagsbrott genomfördes i Sverige mellan 1635 och 1778 då den sista ägde rum. Straffet var nästan alltid att förutom att halshuggas dessutom brännas på bål efteråt. På 1500-talet vet man att det dessutom förekom levande begravning som straff.

En bisarr detalj i dessa processer var att djuret eller djuren som den dömde utfört tidelaget med också skulle dödas och att kropparna skulle grävas ner. Vid ett tillfälle fick en bödel i uppdrag att ha ihjäl 30 kor och begrava kadavren. Bakom verkar ha legat en vidskeplig skräck för att tidelaget skulle leda till att kon eller hästen födde ett monster som var en korsning mellan människa och djur, men faktiskt också att djuret betraktades som medskyldigt till brottet.

Dödsdomarna för tidelag verkar till skillnad från häxprocesserna oftast ha haft sin grund i handlingar som verkligen begåtts. Många blev angivna, men det förekom också självangivelser av personer som drabbats av svår samvetsnöd. Väl arresterade och anklagade verkar det som att väldigt många erkände. Om bevisning saknades och den anklagade nekade var det inte ovanligt att det istället blev en förtalsprocess av det hela mot anklagarna. Knappast konstigt, då bara rykten om tidelag kunde förstöra en människas anseende fullständigt.

I Liliequists källforskning kommer hemska detaljer fram. Vissa av de avrättade har varit unga pojkar som arbetat med att valla djur. En del kan inte ens ha kommit i puberteten. Exempelvis avrättades bara 10 år gamle Anders Mårtensson i Ärlinghundra på hösten 1661. Vanligast var dock drängar i tjugoårsåldern. Nästan alla avrättade var män, men det förekom också att kvinnor rannsakades och dömdes till döden. Titlar som ”bergsman” och ”inspectors son” visar att tidelag sågs som så ytterst allvarligt att inte heller personer ur samhällets mer priviligierade skikt slapp undan om det fanns bevis eller erkännande som ansågs tillräckliga.

Norrbo Bro, Delsbo härads gamla avrättningsplats. Här halshöggs år 1748 en soldat som dömts för tidelag med ett sto.

Den här bloggposten har i huvudsak behandlat gärningar vi inte ens betraktar som brott idag, eller brott som där de flesta på sin höjd tycker att ett kortare fängelsestraff kan vara lagom. Gärningar som på 1600- och 1700-talen i många fall ledde till att människor blev halshuggna eller hängda och nedgrävda i skogen, på avrättningsplatsen eller brända på bål. Inte i tiotal, inte i hundratal utan i tusental. Nästa gång går vi in på hur man såg på och dömde när det gällde riktiga våldsbrott.

De flesta av oss som lever i Sverige idag känner både obehag och upprördhet när vi tänker på att det fortfarande finns ganska många länder i världen där man dömer människor till döden och avrättar dem. Bara en minoritet – färre än en av sex vuxna – är positivt inställd till dödsstraff.

Jag antar att nästan alla känner till att även Sverige en gång dömde människor till döden och ibland avrättade dem. Men hur många vet i vilken omfattning det verkligen skedde och att man en gång för inte så länge sen kunde mista livet också på grund av saker som inte ens är brottsliga idag?

Dödsstraffets historia går tusentals år tillbaka i tiden. Bevarade källor visar att det användes både i det gamla Kina, i Babylonien och i faraonernas Egypten. Hur länge det förekommit här i Sverige går inte att veta säkert. Vi har ju med undantag för en och annan runsten inga skriftliga källor som går längre tillbaka än runt 800-900 år. Bland de äldsta bevarade finns landskapslagarna, som efter att ha hållits i minnet av lagmännen började skrivas ned på 1200-talet.

I landskapslagarna förekom dödsstraff för ett antal brott, men samtidigt fanns ofta goda möjligheter att slippa undan genom ekonomisk kompensation till brottsoffren. Böter kunde räcka även vid dråp. Lagarna speglar också en värld där det verkar som att man ofta inte inväntade domen på tinget, utan tog saken i egna händer. Den som dräpt någon son eller överraskats i bädden hos någons fru kunde bli ihjälslagen av anhöriga och sen avgjorde man på tinget om det kunde betraktas som försvarbart. Var gärningsmannen vid liv och om hans brott var för grovt för att sonas med pengar så dömdes han fredlös och då kunde hans brottsoffer eller offrets anhöriga själva ha ihjäl honom utan att det blev några efterräkningar.

En sida ur Östgötalagen. 

Det var ett system som inte bara sanktionerade utan också i vissa stycken uppmuntrade till hämndtänkande.

Vi vet egentligen ingenting om hur många som blev avrättade under den här delen av medeltiden, men det finns anledning att tro att det ändå var färre än senare. Inte långt efter att landskapslagarna plitades ner och kopierades av fromma munkar i olika kloster så började den växande kungamakten visa allt större intresse för att stifta rikstäckande lagar. Birger Jarl var först ut med sina berömda fridslagar och hans ättlingar följde honom. I mitten av 1300-talet under hans sonsonson Magnus Erikssons regering kom först en landslag för hela landet och därefter en stadslag som skrevs med särskild tanke på Stockholm.

I de här lagarna utökades antalet brott man kunde dömas till döden för och möjligheterna att komma undan med böter för exempelvis dråp minskade. Man kan säga att den dimension som handlar om att brottslingen ska betala sin skuld till samhället genom ett straff som samtidigt avskräcker andra blev viktigare än den där reglerandet av förövarens skuld till offren. De böter som dömdes ut skulle nu också mycket riktigt oftast delas lika mellan kungamakten, staden och offret.

En av de saker i de medeltida lagarna som kanske känns mest främmande för oss svenskar på 2000-talet är hur oerhört hårt man såg på stöldbrott. Samtidigt som det fortfarande gick att klara sig undan med böter för tämligen grova våldsbrott och ibland t.o.m dråp så kunde stöld även av föremål med obetydligt värde ge dödsstraff. Även om domstolarna långt ifrån alltid dömde lika hårt som lagens bokstav föreskrev så är det ingen tvekan om att många tjuvar avrättades under medeltiden. Det här kan man delvis förklara med att människor ägde så mycket mindre då än nu och att även förlusten av mindre föremål kunde bli väldigt kännbar. Samtidigt är det uppenbart att det också handlar om en annan syn på livet och värderingen av människoliv i förhållande till egendom. Det är nog svårt för oss att verkligen kunna tränga oss in i och på djupet förstå medeltidsmänniskans tankevärld.

Illustration till "Tjuvabalken" i Magnus Erikssons stadslag. Tydligare kan det väl knappast inskärpas vad som hotar den som inte följer dess bestämmelser?

Forskaren Niklas Ericsson gjorde en genomgång av domböckerna för Stockholms stad under närmare 20 år i slutet av 1400-talet. Han hittade 140 utdömda och sannolikt verkställda dödsstraff under den tiden. Bara 50 av dessa var för våldsbrott och av de övriga 90 var de flesta personer som dömts för rån och stölder. I dåtidens Stockholm bodde ungefär 6 000 – 7 000 personer, vilket betyder att 1 på 1000 avrättades varje år i snitt. Som en jämförelse var siffran i Saudiarabien, världens idag troligen värsta avrättningsland relativt sett, 1 på 187 000 för 2016.

Under 1400-talet dyker också bödeln eller skarprättaren som var den mer officiella benämningen på allvar upp i skriftliga källor. Att döda dömda brottslingar blev ett hantverk. Visserligen var bödeln avskydd, föraktad och fruktad och oftast hade yrket valt honom snarare än tvärtom: Myten att bödlar var dödsdömda som fick chansen att slippa bli avrättade mot att de åtog sig sysslan som skarprättare visar sig vara sann, åtminstone på medeltiden. Bödeln skulle också piska folk och verkställa andra kroppsstraff. Tjuvar som slapp galgen fick inte sällan öronen avskurna istället.

Det var en grym värld. Dödsstraffet drabbade oftast människor ur samhällets lägre skikt. Men även folk ur högre samhällsskikt kunde råka illa ut. För den som begått ett uppsåtligt mord fanns ingen nåd att hämta. Stormän och till och med präster råkade med jämna mellanrum illa ut när de satsat på fel person i en maktkamp. Magnus Ladulås lät år 1280 avrätta flera stormän som han ansåg konspirerat mot honom, en av de allra första enskilda dödsstraff vi har i våra källor. Traditionen fullföljdes av hans söner och många kungar efter dem. Stockholms blodbad efter den danske kungen Kristians erövring av huvudstaden må ha varit den enskilt värsta händelsen med närmare 100 avrättade efter en summarisk rättegång för kätteri. Flera tillhörde högadeln och det översta maktskiktet i dåtidens Sverige. Men även de äktsvenska kungarna hade ihjäl folk som de med rätt eller fel trodde försökte konspirera mot dem. Det gäller inte minst Gustav Vasa och alla hans tre kungliga söner.

En scen ur den s.k blodbadstavlan; målad på uppdrag av Gustav Vasaår 1524. Scenen till vänster föreställer halshuggningen av två biskopar som var inledningen på avrättningarna.ga

De vanligaste avrättningssätten var halshuggning och hängning. Hängning utfördes endast på män och ansågs mer förnedrande än att bli avrättad med svärd. Men dessa straff räckte inte. För de brott som sågs som särskilt grova kunde man få olika tilläggsstraff i syfte att göra avrättningen ännu grymmare. Högra handen kunde huggas av först. Man kunde spännas fast vid några stockar eller ett vagnshjul och sen få ben och leder krossade med en hammare eller slägga av bödeln innan man till slut slapp ifrån lidandet genom att bli halshuggen. Det talas också om levande begravning för vissa brott och brännande på bål. Det finns dock bara enstaka belägg för att det använts i källorna. När det gäller bålbränning var det vanligen så att den utfördes efter döden och oftast drabbade kvinnor. Män däremot kunde få sina kroppar styckade efter att de dött i galgen eller på stupstocken. Kroppsdelarna sattes sen upp på ett stegel på avrättningsplatsen. Där fick de sen sitta, naturligtvis både i straffande och avskräckande syfte. Av källorna vet man att dödsdömda faktiskt kunde oroa sig lika mycket för denna del av straff som själva avrättningen, ibland t.o.m mer. Det gällde också att kroppen inte fick vila i vigd jord, på kyrkogården.

Dessa så kallade kvalificerade straff behölls i lagen ända fram till 1841. Steglingar genomfördes åtminstone så sent som något decennium innan, alltså för mindre än 200 år sen.

Avrättningarna var alltid offentliga, en slags bisarra skådespel som ofta lockade många människor. Dessutom kunde bönder och andra utkommenderas för att med störar eller andra föremål bilda en vakt vid avrättningsplatsen och schavotten. Det gjordes lika mycket för att hindra den dödsdömde från att kunna rymma som att hålla nyfikna och ibland oregerliga folkmassor som pressade på mot schavotten, den plattform som byggdes upp för att genomföra avrättningen. Avrättningsplatser fanns över hela landet, både i städerna och på landsbygden. På mindre orter kunde det förstås gå åratal mellan avrättningarna, medan galgbackarna i större städer sällan fick någon längre paus.

Galgberget i Visby. Här tror man att avrättningar skedde enda sen tidig medeltid

Det här fortsatte hela vasatiden igenom och in i 1600-talet. Faktum är att lagarna inte mildrades det minsta lilla, tvärtom så skärptes de. Karl IX, kanske den grymmaste och otrevligaste av alla grymma och otrevliga män som suttit på Sveriges tron, kom på idén att komplettera de fortfarande gällande medeltida lagarna med lagreglerna i Moseböckerna i Gamla testamentet! De fördes helt enkelt in som en bilaga i lagboken år 1608.

Moses var en man som inte sparade på krutet mot missdådare bland sitt folk. Även banala brott skulle straffas med döden. Följden blev att man i Sverige nu även skulle dömas till döden för alla former av ”horsbrott”, d.v.s sex utanför äktenskapet där minst en av parterna var gift. Samma sak gällde ”skyldskap” eller ”blodskam”: Sexuella förbindelser där parterna var nära släkt.  Där ingick inte bara det vi idag klassar som incest. En kvinna fick en dödsdom för att ha legat med sin döda systers man! Mest extremt var kanske att barn som ”bannade sin fader eller moder” skulle ”döden dö”. För tjuveri gällde fortsatt de stränga straff som redan var inskrivna i de medeltida lagarna. För allt över en halv marks värde kunde det bli fråga om dödsstraff, även för enstaka stölder. Egentligen ganska triviala stöldbrott som att stjäla en större gryta kunde leda till en dödsdom.

Bakom denna hårda syn låg fortfarande tanken att lagarna skulle avskräcka människor från att begå brott. Men med reformationen blev också den religiösa dimensionen allt starkare. Det som sågs som brott var både en förbrytelse mot de världsliga lagarna och mot religionens principer. Brottslingen var både en brottsling och en syndare. Man föreställde sig att Gud var arg på Sverige för all synd som förekom i landet. Det gällde att agera kraftfullt mot synden, annars kunde hemska straffdomar drabba oss från högre makter. Dessutom var det viktigt för den enskild missdådaren att han eller hon fick ett syndastraff som kunde fungera som en försoning och leda till personen slapp ifrån en evig pina i helvetet.

I ett fattigt och outvecklat land där folk dessutom ofta tycks ha råkat i våldsamma konflikter med varandra för ett förfluget ord eller utmanande blick kunde en bokstavlig tillämpning av alla dessa lagar ha lett till att en stor del av befolkningen blivit hängda och halshuggna inom några decennier. Nu blev det inte riktigt så illa. Mycket av det kan förklaras med att man samtidigt inrättade hovrätterna och bestämde att flertalet dödsdomar utom de för de allra grövsta brotten alltid skulle kunna överklagas till dit. Det visade sig männen i hovrätterna trots att de egentligen förväntades följa lagarna mer eller mindre till punkt och pricka inte var lika blodtörstiga som lagstiftarna och underrätterna. Ändå skulle många, många människor mista sina liv i galgen eller på stupstocken detta århundrade som vi länge talade om med stolthet som stormaktstiden.

Mer om det i nästa bloggpost.

Han var den fattige, småländske bondsonen som startade med två tomma händer. Med sina smarta idéer som de platta paketen och en överlägsen känsla för affärer byggde han ett företagsimperium som expanderade ut över hela världen och gjorde honom till en av världens rikaste personer. Ändå fortsatte han att leva ett synnerligen enkelt och sparsamt liv. På sina resor över världen åkte han flygbuss från flygplatserna in till sina varuhus och bodde på enkla hotell. Men han hade en mörk hemlighet…

Ungefär så ser väl den bild ut som många av oss har av Ingvar Kamprad vars långa liv och karriär som företagsledare nu har kommit till sitt slut. Men är den sann?

Ett av världens drygt 300 IKEA-varuhus. Detta är i Älmhult, där allt började.

I ett av de projekt jag arbetat i under min IT-karriär samlade vi på roliga, konstiga och tänkvärda uttalanden och felsägningar som medlemmar i projektet gjort. När vi firade etappslut och delleveranser brukade vi läsa upp och betygsätta dem, vilket var väldigt roligt. Projektets mest filosofiskt lagda person (inte jag) kläckte en gång ur sig frasen Svaret är rätt, men frågan är fel.

I det här fallet stämmer det.

Ju mer berömda och omtalade människor är, desto mer blir deras liv och person en myt. Det är sällan eller aldrig en fullständigt falsk myt, därför att det finns tillräckligt med biografiska fakta att tillgå som var och en lätt kan konstatera att den är riktig. Men myten vinner ändå, därför att vi älskar berättelser. Både goda och onda. Kontroversiella, kända personer är alltid både en god och en ond myt. De bägge myterna förstärker varandra. Ju vackrare saga supportrarna berättar för varandra, desto mörkare måste berättelsen motståndarna målar upp bli.

Ett exempel kan räcka: Barack Obama. Hatet mot honom från den värdekonservativa högern under hans presidentår visste inga gränser. Han utmålades som en bedragare (inte född i USA och därmed utan rätt att inneha presidentämbetet) och förrädare som sålde ut USA och förstörde allting som var fint med landet. Fan vet om han inte var islamist i hemlighet också. Osama Obama som en synnerligen vältalig kvinna brukade skriva på ett dödsstraffsforum jag besökte regelbundet under några år.

Det är lätt att se de besinningslösa överdrifter och rena lögner som byggde den Obamamyten. Men den motreaktion som växte fram, inte minst i Västeuropa var kanske inte mycket bättre den. Obama som president var inte den närmast helgonlika ljusgestalt han utmålades som. Hans utrikespolitik saknade sannerligen inte de ingredienser som USA under så många år blivit så kritiserade för. Han tog aldrig någon tydlig ställning mot dödsstraffet. Jag läste en intressant artikel hur han efterhand under sin presidenttid mer och mer valde ut ”snälla” journalister för intervjuer och undvek skickliga, politiska journalister som kunde ställa jobbiga frågor.

Det är helt enkelt meningslöst att ställa frågan om bilden av en person som blivit väldigt känd eller ökänd under sin livstid är sann. Den är alltid i mer eller mindre utsträckning en myt.

Bakom myten finns, om vi undantar myter som den om kung Arthur och hans riddare, en verklig person.  Letar man en liten stund efter fakta om den verklige Ingvar Kamprad är det inte svårt att hitta saker som både tycks bekräfta och motsäga myternas IKEA-grundare. En nyansering med andra ord.

Att Kamprad var smålänning är helt sant. Men som man kan ana av namnet så kom släkten på fädernet faktiskt från Tyskland. Hans pappa flyttade som barn till Sverige på 1890-talet tillsammans med sina föräldrar. Idag skulle alltså Ingvar Kamprad ha räknats som andra generationens invandrare!

Ingvar Kamprad var kanske inte född med silversked i munnen, men fattig var han inte. Hans farfarsfar hade varit en förmögen godsägare i Tyskland och när hans föräldrar gifte sig fick hans mamma en gård i bröllopspresent. Senare flyttade familjen till den gård som Kamprads far ägde och brukade, E:et i IKEA (Elmtaryd). Hans mamma drev en större diversehandel i Älmhult.

Låt oss ändå idag minnas Ingvar Kamprad för det han faktiskt gjorde. Det var inte lite det. Men lika lite som någon annan företagsledare för ett storföretag gjorde han det förstås ensam. Sant är dock att Ingvar Kamprad startade egen postorderverksamhet vid sjutton års ålder och han tycks redan som barn ha varit affärssinnad. Levererade han verkligen alla varor med cykel från början, eller kan man tänka sig att han fick lite transporthjälp ibland från sin mammas affärsrörelse?

En ung Ingvar Kamprad (från IKEA:s eget bildarkiv)

IKEA:s start tycks ha varit blygsam, trots Kamprads antagna affärsgeni. Det dröjer till år 1951 innan han ger ut sin första katalog. Med tanke på att katalogerna var postorderföretagens skyltfönster och dåtida motsvarighet till webbsida så är det svårt att tro att han haft någon större fart på affärerna innan. Två år senare köper han ändå en möbelfabrik på hemorten och gör en utställningshall för möbler, det första embryot till ett IKEA-varuhus. Fortfarande är man bara en handfull anställda. En av dem heter Gillis Lundgren. Ett par år senare kläcker han idén med att leverera möbler i platta paket. Ja, ni läste rätt. En av de mest bärande idéerna bakom IKEA:s framgång som alltid brukar lyftas fram var inte Ingvar Kamprads egen.

Ett av kännetecknen bakom en framgångsrik entreprenör är dock förmågan att knyta bra medarbetare till sig och lyssna på deras råd. Den förmågan tycks Kamprad ha haft. Drygt tjugofem år senare formger Gillis Lundgren bokhyllan Billy, en av IKEA:s största försäljningsframgångar.

Mot 50-talets slut börjar Ingvar Kamprads rörelse ta fart på allvar och 1965 öppnar han IKEA-varuhuset i Kungens Kurva utanför Stockholm. Det är starten på en expansion utanför Småland som ska bära ut över hela världen i en stadig, jämn takt.

Bakom varje verkligt framgångsrikt företag som på det här viset byggs från grunden till ett imperium står garanterat en verklig entreprenör med mängder av energi. En person som också är beredd att ta risker för att komma framåt. Det råder inget tvivel om att Kamprad var en sån person. Han tog också gärna själv upp misstag och felsatsningar han gjort på vägen mot framgång. Låt oss dock inte glömma att bakom varje verkligt framgångsrikt företag ligger också en god portion tur och timing. Slumpen styr vad som sker i våra liv i långt högre grad än vad både vi själva och författarna bakom all managementlitteratur förstår eller vill erkänna. Kamprad hade turen att etablera sitt företag i den exempellösa period av ekonomisk tillväxt och framtidstro som kännetecknade det från kriget skonade Sverige under 1950- och 1960-talen. Han hade också turen att verka i en bransch där konkurrenterna tycks ha varit trögrörliga och fast i gamla mönster. Han tycks ganska ostört ha fått bygga på sitt koncept med billiga och enkla, men funktionella möbler som kunderna själva transporterar hem och monterar ihop.

Framgång föder framgång. Svenskarnas levnadsstandard skjuter i höjden efter kriget och en inte obetydlig del av inkomstökningarna plöjs ner i nya möbler och annan heminredning som de handlar på IKEA. Vinsterna på en marknad med ganska lam konkurrens kan plöjas ner i nya varuhus som genererar ännu mer vinster att plöja ner i fortsatt expansion. På vägen byggs också målmedvetet en organisation upp med tillverkare som levererar det allt större utbudet av varor IKEA erbjuder. Det är inte helt lätt för en konkurrent att ta sig ikapp och kunna erbjuda något helt liknande.

På Tag själv-lagret på ett av sina varuhus, ett annat av IKEA:s vinnande koncept

Hade några av de här parametrarna, som låg utanför Kamprads egen kontroll, sett annorlunda ut hade det kunnat gå på ett helt annat sätt. I den alternativa verkligheten blir den svenska tillväxten efter kriget inte fullt så hög. Eller så har någon mer etablerad möbelhandlare kommit på liknande idéer och har mer kapital och andra resurser att förverkliga dem än Ingvar Kamprad hade den gången. Då hade vi förmodligen inte ens känt till hans existens.

Ingvar Kamprad var länge en av världens absolut rikaste personer. Beräkningen byggde dock på att man som hans personliga förmögenhet tillskrev den snåriga ägarkonstruktion av stiftelser som ligger bakom dagens IKEA. Självklart kan det ifrågasättas. Han hade också själv sen många år lämnat alla operativa roller i företaget och tycks ha haft en ganska obestämd roll som ”rådgivare”. Säkert hade han fortfarande stora möjligheter i praktiken att påverka beslut i koncernen.   

Till myten Ingvar Kamprad hörde också historierna om hans sparsamhet och enkla vanor. De enkla kläderna, resorna med lokaltrafik mellan flygplatser och IKEA-varuhusen han besökte. Men hur mycket av det var verkligen uttryck för en sparsam smålännings grundvärderingar och hur mycket var en väl uttänkt charad som en del i IKEA:s varumärke och för att sätta ett exempel för sina medarbetare? Jag vet inte om ens hans närmaste har svaret och kanske spelar det ingen roll. De flesta kände nog till att Kamprad i många år levde i ett lyxigt hem i dyra Schweiz och att han hade en vingård i Frankrike där han semestrade. Lyxiga semestrar förekom också. På något vis bet det ändå inte på bilden av honom och säkert har bilden av den sparsamme ledaren haft inverkan på IKEA-koncernens förmåga att hålla nere kostnaderna i stort som smått.

Det som troligen bidrog till att hålla den bilden levande var att Kamprad aldrig verkar ha fallit för frestelsen att bli en Stor Ledare högt ovanför vardagen i sin verksamhet. En ledare allt mindre i kontakt med verkligheten, omgiven av ja-sägare och nickedockor. När han reste runt på sina varuhus gick han runt på golvet och pratade med både personal och kunder. Idén att alla chefer åtminstone måste praktisera i varuhusen har säkert bidragit till företagets förmåga att fortsätta vara framgångsrikt. Alldeles nyligen pratade jag med en kollega som jobbade flera år på IKEA. Hon bekräftade det jag hört andra säga: Att det råder en speciell företagskultur där och att man i mångt och mycket blir som en stor familj, trots låga löner. Hon hade trivts enormt bra och beslutet att lämna hade varit svårt.

Med hustrun Margareta. Enligt Kamprads biograf Bertil Torekull hade hon en stor betydelse i hans liv och var en mycket viktig informell rådgivare vid allt från chefsrekryteringar till affärsbeslut.

Myten till trots så fanns det mörka fläckar i Ingvar Kamprads historia. Engagemanget som ung i en nazistisk organisation. Alkoholproblem. En pappa som inte hade tid med sina söner under deras uppväxt. Trots de sakerna tycks dock på något vis myten ha överlevt. Eller så har vi en större förmåga än jag tror att inse att bakom varje myt finns en riktig människa. En människa som aldrig helt kan vara som myten berättar därför att människor är just bara människor.

Kanske kan de här raderna uppfattas som att jag är kritisk mot Ingvar Kamprad. Det är jag egentligen inte. Det är förmodligen inte fel att instämma i Jan Björklunds uttalande att han var den störste svenske entreprenören under efterkrigstiden fram till nu. En entreprenör med en god portion tur, men det måste en framgångsrik entreprenör ha. En person som varje svensk som förstår att all välfärd kommer av välstånd som i sin tur kommer ur privat företagande har anledning att känna en stor tacksamhet mot.

Ingvar Kamprad. 30 mars 1926 - 27 januari 2018

Årets sista bloggpost bjuder på lite spridda reflektioner kring det år som gått. När jag skriver spridda så menar jag just det, personligt blandas med händelser hemma i Sverige och ute i stora världen. Om det finns någon röd tråd i det hela så har den åtminstone undgått författaren själv.

Att fylla femtio

Jag har en viss dragning åt fixering vid tal som bland annat leder till att jämna födelsedagar orsakar en del existentiellt grubbel och oro. Den här gången förvärrades det hela av funderingar på hur jag borde fira min femtionde födelsedag (själva den egentliga födelsedagen oräknad då). Borde jag inte ha en stor fest och samla all släkt, vänner, bekanta och kollegor? Den frågan plågade mig av och till tt par år innan.

Till slut stannade jag vid det som borde ha varit det naturliga beslutet redan från början: Jag är ingen de stora festernas människa. Jag tycker inte om att vara i centrum på det vis som ett större firande med en själv som festföremål innebär. Jag tycker om att umgås avspänt och opretentiöst i mindre sammanhang, helst inte med fler än fyra-fem personer i taget. Alltså fick det bli en kompromiss. Jag ordnade ett kalas för familjen, jag tror vi blev arton personer. Alla former av tal och uppträdanden undanbads. Ett par mindre kompisgäng ordnade en varsin enklare träff för mig. Det blev fika med tårta på jobbet.

Det räckte bra.

När födelsedagen väl passerats släppte också i princip det existentiella grubblet och jag försonade mig snabbt med att nu vara ”50-something”. Samtidigt går det inte att helt komma undan att tiden går och att jag nu är en medelålders man, knappast ”en kille” längre.  Jag är heller ingen Fredrik Reinfeldt som vid femtio skrev boken ”Halvvägs”. Det går inte att bortse från att jag med all sannolikhet levt mer än hälften av mitt liv redan och att jag nu går in i ett skede i det livet där risken för olika former av hälsoproblem kommer att öka för varje år.

Det gäller nog att leva i nuet tror jag och försöka låta bli tankar som går åt det där hållet. Inget jag varit särskilt bra på historiskt sett, men jag fortsätter öva mig åtminstone.

Opinionsläget

Om man tittar på det aktuella, sammanvägda resultatet av senaste mätningarna från de olika instituten (www.pollofpolls.se ) så kan man ge ett enkelt svar på frågan om vad som hänt i opinionen under 2017:

Inte mycket.

Det har visserligen svängt en del under året för några av partierna, inte minst Moderaterna. Men faktum är att alla partier vid årsskiftet står på ungefär samma läge som de hade när 2017 tog sin början. 

De små förändringarna vore ändå betydelsefulla om det vore val idag och vi leker med tanken att valresultatet faktiskt skulle bli så här. MP har nämligen under året halkat precis under riksdagsspärren. Det ger alliansen minus KD ett litet men ändå mandatmässigt övertag mot S och V. Men i vassen lurar SD som trots en viss tillbakagång ligger flera procent över sitt valresultat 2014.

Det här och att flera partier ligger på gränsen till spärren gör att vi ser ut att gå mot en spännande och mycket oviss valrörelse, när den tar sin början om några månader.

#metoo

Det startade som en liten hashtag och en kvinnas offentliga ilska mot en amerikansk mediemogul som använt sin maktposition till att både sexuella trakasserier och rena övergrepp. Det utvecklades till ett upprop som nästan blev ett uppror. En flodvåg som inte minst här i Sverige svepte genom både sociala medier och vanliga. Flera kända personer förlorade både status och maktposition i dess kölvatten. Däribland män som mer eller mindre högljutt predikat helt andra ideal än vad de i verkligheten själva levde efter. Män som gärna offentligt fördömt andra för verklig eller påstådd omoral. Nu står de där med brallorna nere, avslöjade som hycklare.

Rörelsen runt #metoo har varit både stor och spretig. Naturligtvis har den innehållit inslag av övertramp, överdrifter och brist på proportioner och sammanhang. Men vem kan föreställa sig något med liknande storlek och sprängkraft som inte skulle göra det? Människor är när allt kommer omkring just bara människor. Det allra, allra mesta i den har varit värdigt, relevant och balanserat och ilskan berättigad. De allra flesta som skrivit har avhållit sig från kollektiv skuldbeläggning och fokus har trots några uthängningar legat på fenomenet som sådant. Insikten att det viktiga varit berättelserna, inte frågan om vem gärningsmannen var.  Jag vet också att både jag själv och många andra män fått en både bättre och djupare insikt och förståelse.

Jag är övertygad om att #metoo redan har förändrat framtiden till det bättre. Däremot tror jag att män som i olika grad och på olika sätt inte respekterar kvinnors gränser är ett för stort och komplext fenomen för att kunna förklaras med en eller några få etiketter. Det är inte heller ett problem som kan lösas en gång för alla, lika lite som något annat problem som har att göra med mänsklig interaktion på olika plan. Men med medvetenhet och värderingar som de allra, allra flesta delar kan man komma långt.

Trump

2017 blev året då världens mäktigaste land fick en president med starka narcissistiska och psykopatiska drag. En människa som obegripligt nog lyckades vinna valet några månader tidigare. Det väckte mycket oro och ilska över hela världen och dessvärre måste man säga att de negativa förväntningarna visat sig vara riktiga. Det var inget spel för att vinna över missnöjda och arga amerikaner på sin sida, Trump är precis den han verkar vara.

Det har alltid funnits en fascination kring den starka ledaren och förhoppningar om att en sån ska komma som nån slags frälsare och ställa allt till rätta. Jag förstår den på något plan. Men har man under en del av sin uppväxt tvingats leva i skuggan av en narcissist med psykopatiska drag blir man relativt bra på att känna igen samma egenskaper hos andra. Och får en enorm avsmak för dem. Det gör mig bedrövad att så många människor går på dessa totalt opålitliga och självförhärligande hel- och halvlögner. Samma kan sägas om Putin i Ryssland som obegripligt nog har en hel del supportrar i Sverige på bägge ändar av den politiska skalan.

Det är omöjligt att se i kristallkulan vad som kommer hända under Trumps resterande tre år vid makten. Jag tror personligen inte att det kommer att gå att få honom avsatt eller ställd inför riksrätt. Man får väl fortsätta hålla andan och hoppas att hans rådgivare och ministrar har tillräcklig kontroll över honom för att han inte ska provocera fram en internationell storkonflikt.

Läget i nationen – ”Sverigebilden”

Året började med att statsministern kritiserade en enskild person för att hon uttryckt sig negativt om läget i nationen i utländsk TV. Märkligt, men samtidigt ganska symptomatiskt för debatten om hur det står till i Sverige.

2017 var året då fenomenet ”Sverigebilden” kom att bli livligt debatterat. Från vissa håll framfördes argument om att det var illojalt att skildra situationen härhemma i huvudsak i negativa ordalag. Det kunde påverka vår image som förebild och föregångsland negativt. Fick de inte rentav sina farhågor bekräftade genom Trumps famösa uttalande What happened last night in Sweden?

Statsministern och Alice Teodorescu. Två av de personer som under året diskuterade "Sverigebilden", utifrån rätt olika utgångspunkter.

Själv tror jag att Trumps ord, vad han nu än syftade på, mer var en tillfällighet än ett bevis för att världens strålkastare är riktade mot oss. Folk med högernationella och allmänt konservativa åsikter älskar att skriva om att hela världen skrattar åt oss. Andra tänker sig att vi framstår som ett allmänt ideal. Personligen är jag övertygad om att bägge synsätten bygger på en grav överskattning av detta, vårt lilla lands betydelse i de stora sammanhangen. Vad vi gör och inte gör ger sällan något avtryck i de globala nyhetsflödena eller i medvetandet hos de nära 99,9% av jordens befolkning som inte är svenskar.

Men hur är det då med läget i nationen? Ja, den frågan har väl aldrig människor varit överens om. Att säga att vi har problem säger inte så mycket heller. Problem, även stora, har vi haft i alla tider. En av mänsklighetens stora vanföreställningar är den om guldåldern någon gång i det förflutna, då allt var i stort sett bra. 

Statsvetaren Katarina Barrling sa för några år sen i en intervju att samhället alltid kännetecknas av att det finns trender som går i olika riktningar, men att vi är dåliga på att inse det. Försöker vi ändå betrakta Sverige med den blicken tycker jag bilden är ganska varierad:

-          Ekonomin går som tåget. Arbetslösheten är låg i alla grupper utom en egentligen. De flestas levnadsstandard har fortsatt att öka

-          Vi får fortsatt mycket bra resultat i undersökningar kring allmän tillfredsställelse med livet och trygghet

-          Vår infrastruktur fungerar i de allra flesta fall bra eller åtminstone tillfredsställande.

Samtidigt finns det orosmoln:

-          Bostadsmarknaden och bostadspolitiken.

-          Integrationen

-          Brottsligheten

Under 2017 såg vi för första gången på många år en tydlig tendens till fallande bostadspriser. Samtidigt är bostadsbristen fortfarande akut hög. Ungdomar tvingas bo hemma längre än någonsin i modern tid. Kommunerna har mycket stora problem att ordna fram bostäder åt nyanlända och bostadsköerna växer. Det tråkiga är att en hel del tyder på att vi närmat oss en situation där det blir svårt att bygga bort bostadsbristen, eftersom en stor del av de som behöver bostad inte har råd att efterfråga nyproduktion. Det är en mycket bekymmersam situation.

Integrationen: Tja, det kändes som att 2017 blev det år då det slutligen blev omöjligt att med någon trovärdighet förringa problemen. Samtidigt som man naturligtvis inte ska glömma bort att det är en stor och komplex sak.

Självklart integreras många människor alldeles utmärkt i samhället om de bara får några år på sig. Men det sociala och ekonomiska utanförskapet i ett ökande antal bostadsområden går inte längre att sopa under mattan. Det mesta tyder på att det här blir en av de viktigaste valfrågorna, men tyvärr är det svårt att se att något parti har lösningar som kan ge en tydlig vändning.

I Stockholm tyckte två tredjedelar av de tillfrågade i en undersökning att integrationen fungerar dåligt i kommunen. Bara 4% tyckte att den lokala politiken på området var framgångsrik. Det är ett svidande underbetyg och i sig oroande inför framtiden.

Brottsligheten har varit ett hett debatterat ämne i några år nu. Även här känns det som att 2017 medfört en trendvändning där talet om att Sverige minsann aldrig varit tryggare än nu till stor del har tystnat. I slutet av året bekräftade också BRÅ:s nationella trygghetsundersökning (NTU) att vi tyvärr verkar se en ökande trend för flertalet av de brott som verkligen gör oss otrygga. Antalet mord kommer även i år av allt att döma att hamna på en för svenska förhållanden hög nivå. Det ligger också en tragisk symbolik i att på årets sista dag så har ännu en ung man skjutits till döds i ett av våra så kallade utanförskapsområden.

I det stora hela tycker jag ändå att vi ska vara fortsatt tacksamma över att vi lever i ett land som både ekonomiskt och socialt tillhör de tryggaste i världen.

Terrordådet på Drottninggatan

Det hände också hos oss till slut. Man får vara tacksam att inte fler dog och skadades svårt.

Känslan av att sitta på sin arbetsplats bara några kilometer därifrån och inte veta om man vågade gå ut eller inte (det rapporterades ju om skottlossningar på flera ställen) är svår att beskriva. Likaså känslan av att söka efter sina barn på telefon för att förvissa sig om att de var i säkerhet.

Sverige som nation hanterade händelsen med förvånansvärd fattning och värdighet. Jag har ändå en misstanke om att det var den relativt begränsade omfattningen av dådet som gjorde detta möjligt. Hur hade vi känt om det istället varit en grupp beväpnade jihadister som gått in på en skola eller förskola och skjutit ihjäl hundratals barn?

Från manifestationen på Sergels torg

Problemen bakom terrorn är inte lösta, men jag känner mig ändå tacksam för att IS ”kalifat” i stort sett krossades under 2017. Jag tror nämligen att flertalet jihadister är ”medgångssupportrar”. Det blir svårare att rekrytera villiga krigare och terrorister nu när drömmen krossats. Ensamvargarna, som Akilov verkar tillhöra, kommer säkert att fortsätta begå terrordåd. De drivs mer av hat och bitterhet och det är ännu svårare att stoppa en ren ideologisk extremism. Men de är trots allt väldigt, väldigt få. Det tycker jag att vi kan unna oss att vara tacksamma för.

Positiva nyheter

Som vanligt domineras nyhetsflödet av dåliga saker som händer i världen och här hemma. Det gäller att komma ihåg att det händer många bra saker också. Här är en artikel från SVD som listar några:

https://www.svd.se/2017-inte-alls-bara-elande--har-ar-30-positiva-nyheter

Mitt eget 2017

Det blev ett bra år och det är jag väldigt tacksam för. Vissa mödor och bekymmer fanns förstås, men så är det ju i allas våra liv. Det stora hela är dock bra. Jag fick vara fortsatt frisk . Därmed har jag kunnat fortsätta träna och hålla mig i form, vilket jag mår väl av både fysiskt och psykiskt. På jobbet gjorde vi en stor och mycket viktig leverans i det projekt jag arbetat drygt två och ett halvt år i nu. Vi har fortfarande mycket kvar, men jag tror att vi kommer att klara det.

Jag har så jag klarar mig och kan få en liten guldkant på tillvaron utan att behöva vända på slantarna alltför mycket. Jag har saker att göra som jag gillar att göra, både på jobbet och på fritiden. Jag har en familj där alla tycker och respekterar varandra. Jag har kärlek och en klok kvinna vid min sida. Tack för det och gott nytt år till alla och envar!

Idag är en dag att verkligen fira. Våra grannar i öster har varit självständiga i etthundra år. Sist av de nordiska länderna vann de till slut sitt oberoende, men priset har som vi ska återkomma till varit mycket högt.

Det är i Finland de troligen äldsta spåren efter mänskligt liv i Norden finns. De är faktiskt så gamla att de daterar sig före den senaste istiden, för runt 120 000 år sen. Efter istiden dröjde det dock flera tusen år längre än i Sverige innan det dyker upp fynd. För lite mer än tiotusen år sen verkar jägar- och fångstgrupper ha kommit syd och sydost ifrån. Vilket eller vilka språk dessa grupper kan ha talat vet man inte. Däremot kan man när man tittar på de finsk-ugriska språkens utbredning dra slutsatsen att det som skulle bli det finska språket kommit österifrån. Det har med största säkerhet talats i området i åtminstone 2 000 år, förmodligen längre.

Från öst har också en hel del av de kulturella influenserna och handelsutbytet kommit. Samtidigt märks redan under bronsåldern att det förekommit mycket kontakter med de skandinaviska länderna. Det läget mellan Väst- och Östeuropa har på många vis kommit att prägla Finlands historia på gott och ont.  

Även genetiskt har finländarna en blandad härkomst. I boken Svenskarna och deras fäder från 2016 sammanfattar Karin Bojs och Peter Sjölund resultaten av DNA-prov på Y-kromosomer från tusentals män i bl.a Sverige och Finland. Av dem kan man se att många finska män härstammar i s.k rakt fäderne från en gemensam anfader som beräknas ha levt i trakterna av Uralbergen och Ladogasjön för drygt 4 000 år sen. Därifrån har sen hans ättlingar i flera omgångar migrerat västerut. De anlagen är särskilt vanliga i inlandet och österut. I kusttrakterna däremot dominerar Y-DNA som kan spåras västerut. Det är samma anlag som är de vanligaste bland etniska svenskar och det mesta pekar mot att personer med samma härkomst levde i nuvarande Finland redan för flera tusen år sen. Precis som människor från Finland flyttat till Sverige i många omgångar.

Det är ont om källor till Finlands förhistoria. Det verkar ändå gå att slå fast att ett jordbrukssamhälle gradvis växt fram i det glesbefolkade landet. Helt klart har utvecklingen på de båda sidorna om Östersjön haft många gemensamma drag. Men där ett embryo till en statsmakt börjar växa fram i Sverige på 1000- och 1100-talen tycks det i Finland på sin höjd ha funnits mindre hövdingavälden och mer löst sammansatta grupper. Kristendomen anlände ännu senare än i övriga Norden. Den processen är också början på det som skulle bli en runt sexhundra år lång svensk överhöghet. I början av 1200-talet får en svensk kung en slags välsignelse av påven att lägga under sig Finland och göra det till ett svenskt missionsområde. Några starkare maktgrupper som kunde bjuda allvarligt motstånd till de svenska trupper som tillsammans med präster och annat kyrkfolk anlände till Finland verkar inte ha funnits.

När vi ser på vår gemensamma historia med svenska ögon så bör vi inte glömma detta. Vi började som en ockupationsmakt och förblev det också i vissa stycken. Snart var dock Finland en integrerad del av vårt land, den s.k östra rikshalvan. En ganska omfattande migration från nuvarande Sverige startade redan i slutet av 1100-talet och ledde till en språksituation där som mest ungefär en fjärdedel av befolkningen hade svenska som modersmål. Finska talades i huvudsak på landsbygden och i mindre städer och hade ingen officiell ställning. Överheten var svenskspråkig, men man måste också minnas att det är en förenkling av helheten. Det har hela tiden funnits många svenskspråkiga som var småbönder och fiskare, lika fattiga som sina finsktalande grannar. Finskspråkiga personer som steg uppåt i samhället började ofta tala svenska hemma. Med reformationen på 1500-talet började man också predika på finska i kyrkorna i de finskspråkiga församlingarna. Efterhand kom också lagar och förordningar att skrivas på bägge språken.

Så kommer 1809 och Gustav IV Adolfs misslyckade krig mot Ryssland. Med svenska ögon framstår det naturligtvis inte som en positiv, historisk händelse. Vi förlorar en stor del av vårt land och en hel del av vår självkänsla, redan kantstött efter det snöpliga slutet på stormaktstiden med Karl XII:s nederlag. Finland hamnar under rysk ockupation och förblir så i mer än ett sekel. Men för Finland är det hela inte enbart av ondo. Man får en relativt hög grad av självstyre i det ryska tsardömet. Och brytningen med Sverige gör tillsammans med de nationella idéer som växer fram under 1800-talet att en tydligare finsk identitet börjar växa fram. Författare börjar skriva alltmer på finska och även många svenskspråkiga väljer att övergå till landets huvudspråk. Samtidigt som det svenska har överlevt hela vägen fram till idag och förblivit en viktig del av det som är det finländska.

Eposet Kalevala, kanske det viktigaste verket av alla de som under 1800-talet och början av 1900-talet skrevs för att skapa en finskspråkig litteratur och ett medvetande om den egna historien.

Mot slutet av 1800-talet hårdnar den ryska ockupationen och försök till förryskning görs. Finländarna gör dock motstånd så gott de kan. Under första världskriget försvagas av tsarväldet och 1917 utbryter ryska revolutionen. Ett maktvacuum uppstår. Tiden är nu inne för den självständighetsrörelse som länge växt fram i Finland att handla. Idag för 100 år sen förklarade man sig självständiga.

Tyvärr skulle glädjen bli kortvarig. De interna motsättningarna mellan olika grupper i det nya landet var starka och i början av 1918 utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan ”de röda” och ”de vita”. Det är ett mycket sorgligt kapitel och länge – kanske fortfarande – något av ett nationellt trauma. Om alla krig kan sägas vara smutsiga så gäller det nog i särskilt hög grad inbördeskrig. Bägge sidor begick övergrepp och oförsvarliga våldshandlingar. De vita gick dock segrande ur kriget efter drygt 3 månader, delvis med hjälp utifrån. Därmed grusades också de ryska kommunisternas planer på ett rött Finland som skulle ingå i det kommande sovjetväldet.

Över 5 000 människor på den vita sidan stupade eller mördades. På den röda sidan dog över 30 000, många i de fångläger som upprättades efter krigsslutet. Om allt det här vet vi i Sverige skamligt lite.

Ett sargat Finland påbörjade ändå sin tillvaro som ett självständigt land. Motsättningarna fanns kvar och fortfarande var det ett fattigt land där stora delar av befolkningen levde under mycket kärva villkor. Sakta, sakta började ändå livsvillkoren förbättras.

Så, bara lite mer än tjugo år efter självständigheten och inbördeskriget hamnar Finland mot sin vilja på den storpolitiska arenan. Den stora grannen i öster, nu under namnet Sovjet, har inte på något vis upphört att vara vad den alltid varit och alltjämt  är: En aggressiv, imperialistisk översittare med liten eller ingen respekt för sina grannar.  Med den starkes rätt och utan varje laglig eller moralisk grund kräver kommunistregimen i oktober 1939 ett antal landavträdelser med varierande villkor. I praktiken planerade Stalin för en fullskalig ockupation. När Finland vägrade acceptera villkoren gick sovjetisk militär till anfalla den 30 november.

Den sovjetiska armén var på papperet vida överlägsen i både manskap och utrustning. Men finländarna hade ett par fördelar. De stred i välbekant terräng, de anfölls ju i sitt eget land. De stred också med långt större motivation och med moralen på sin sida. Stalin trodde att kriget skulle ta 10-12 dagar med relativt små förluster.

Drygt tre månader senare hade mellan 130 000 och 200 000 ryska soldater stupat och ännu fler sårats. Det var åtminstone 5-6 gånger så många som på den finska sidan.

Soldater med maskingevär i skyttevärn under vinterkriget

Finland bad Sverige om hjälp. I det känsliga världspolitiska läge som rådde var som alla vet Sveriges linje att försöka hålla sig utanför alla konflikter. Ändå fanns en stark opinion under parollen ”Finlands sak är vår” och många kände en djup skam och vrede över att vi inte gick in i kriget på Finlands sida. Sverige lämnade ändå en omfattande materiell hjälp, även i form av vapen och ammunition, och tusentals svenska frivilliga deltog.

Trots sitt tappra motstånd var Finland ändå tvungna att ge upp och gå med på ett fredsfördrag i mars. Genom att inte godvilligt gå med på en kommunistisk våldtäkt av sitt land hade man ändå hamnat i en avsevärt bättre sits än annars. Det var helt enkelt för riskabelt för Sovjet att fortsätta kriget och därmed låsa resurser man behövde ha i beredskap på andra ställen. Av ockupationsplanerna blev därmed inget.

Kriget hade haft ett fruktansvärt högt pris: Nästan 25 000 människor, i huvudsak yngre män, hade mist livet och många var svårt sårade. Ryssarna hade också bombat många civila mål och bland de döda fanns även närmare 1 000 civila.

Det var fred, men Finland hade förlorat alla de landområden man kämpat för. Jag har inga som helst moraliska invändningar mot att man drygt ett år senare själva valde att gå till anfall mot Sovjet efter att Molotov-Ribbentroppakten hade upphört med Nazitysklands anfall. Det handlade också bland mycket annat om att hundratusentals finländare tvingats fly från de ockuperade områdena och nu levde mer eller mindre som flyktingar i sitt eget land.

Fortsättningskriget pågick 1941–1944 och är omdiskuterat, kanske främst därför att Finland under Mannerheim valde att fortsätta sin offensiv in på ryskt område efter att ha återtagit sina egna områden. I detta låg såvitt jag förstår både militärstrategiska överväganden och en del stormaktsdrömmar som kanske inte riktigt tålde dagens ljus. Men det förtar ju inte på minsta vis hedern för de hundratusentals soldater, lottor och andra som kämpade för sitt land och sin självständighet mot en våldsam diktatur.

Det gick bra till en början, men efterhand vände krigslyckan och 1944 startade en stor, rysk motoffensiv. Finländarna drevs tillbaka och under detta återtåg stupade många människor. I början av september ingick parterna ett fredsfördrag. Det blev en tung fred för Finland. Än en gång fick de avträda de områden de förlorat i vinterkriget och dessutom ytterligare områden. De fick också ett stort krigsskadestånd till Sovjetunionen som det skulle ta åratal att betala av. Dock hade man än en gång lyckats undvika ockupation: De ryska trupper som var tilltänkta för detta skulle istället användas i tåget mot Berlin som Sovjet var oerhört angelägna om att inta före de västallierade.

Över 60 000 finländare dog i kriget. Många fick fly sina hem igen och mängder av barn skickades p.g.a de svåra tiderna till Sverige där många också blev kvar. Jag har träffat flera stycken och fått höra en del av deras historia.

Finska krigsbarn med sammanbitna miner. De måste ha varit så ledsna och rädda och längtat så oerhört efter sina familjer hemma i Finland.

Så började Finlands efterkrigstid. I skuggan av en stor granne tvingades man till en svår balansgång och olika eftergifter för att inte reta den ryska björnen till ett nytt anfall. Taktiken var framgångsrik, inte minst tack vare Urho Kekkonen, president i 25 år, som byggde upp goda kontakter med Kreml. Men Finland var fortfarande fattigt. Tre krig hade tagit en stor tribut till skillnad från det priviligierade grannlandet i väst som i huvudsak genom ren bondtur sluppit ifrån allt. Den ekonomiska ojämlikheten var grunden för den stora finska emigrationen till Sverige under flera decennier. Hundratusentals finländare kom hit för att arbeta i vår alltmer framgångsrika industri och serviceyrken. Många återvände efter ett antal år, men väldigt många blev också kvar. Alltmer framgångsrika och idag av i stort sett alla skulle jag tro sedda som en självklar del av vår befolkning.

När jag tänkte på den här bloggposten slog det mig hur många som korsat min väg genom åren. Kompisar, goda grannar och kollegor och nu till och med familj. Tiina, Taina, Jaana, Janne, Sebastian, Barbara, Esa, Matti, Roland, Eero, Päivi, Carola, Pia, Jussi, Esko och så förstås Anja. Och flera till jag tappat namnet på just nu. Sen måste jag ju förstås också nämna alla trevliga finlandssvenskar jag lärt känna genom mitt ordspelande, personer som jag tror att spelet har en särskild betydelse för eftersom deras modersmål till skillnad från mitt är ett minoritetsspråk: Gerd, Mikael, Anita, Anders, Ann-Christin, Bobbi, Marianne, Pia och Stefan m.fl

Jag har besökt Finland vid ett antal tillfällen, första gången som trettonåring då vi bilade genom norra Finland. Senast nu i november för att spela de första svenska mästerskapen i Scrabble på finsk mark. Ett alldeles utmärkt ordnat arrangemang i ett finsk-svenskt kulturcenter på gränsen mellan Helsingfors och Esbo. I vintras fick jag också följa med till den lilla ort i södra Finlands inland där Lisas mammas familj kommer ifrån. Där fick jag den stora äran att träffa två livslevande krigsveteraner från fortsättningskriget, bägge långt över 90 år gamla. Även om vi fick tala med Anja som tolk – för tyvärr kan jag som flertalet svenskar inte tala vårt grannspråk – var det en fascinerande upplevelse.

Det började gå bättre för Finland också till slut och en stor del av det ekonomiska gapet till Sverige har hämtats in. Nokia blev en framgångssaga utan dess like och med Sovjetunionens sammanbrott fick Finland den möjlighet att fullt ut bli en del av det Västeuropa som landet vill och ska tillhöra. De är medlemmar i EU, har bytt ut sina finska mark mot euron och har, väl medvetna om sitt potentiellt utsatta läge, inlett ett samarbete med NATO. Med oss i Sverige är förhållandet sen länge gott, även om jag tror mig förstå att de fortfarande gillar att racka ner på oss som varande lite löjliga och fjolliga i största allmänhet. Allt står inte väl till i Finland, lika lite som nån annanstans. Bland annat har konjunkturerna inte varit lika gynnsamma där som här på senare år. Men jag tror ändå att Finlands framtid är ljus och jag önskar alla finländare ett stort, stort grattis på hundraårsdagen av er självständighet. En självständighet och frihet ni till skillnad från många av oss svenskar av bitter erfarenhet förstår inte är självklar.

Nej, Finland har inte glömt sin historia. Och idag, på självständighetsdagen, står hedersvakt vid gravarna där de stupade från Vinterkriget och Fortsättningskriget vilar.

Ett finare sätt att minnas deras offer och kampen för att kunna fira denna självständighet har jag svårt att tänka mig.

Från dagens manifestation på en kyrkogård i Vanda. Hedersvakter i samma ålder som de stupade (Bild från Hufvudstadsbladet)

Jag kommer fortfarande ihåg fascinationen första gången jag hörde talas om Stephen Wiltshire. Det var nån gång i slutet av 80-talet, i ett program om människor med särskilda talanger och förmågor.

En skolklass i London med barn i tioårsåldern gör en utflykt. De besöker bland annat Royal Albert Hall, där de går runt och tittar en liten stund. Tillbaka i skolan får barnen penna och papper och uppmanas att teckna av det de sett. Barnen sätter igång. En liten, färgad pojke håller blyertspennan klumpigt, men tecknar under djup koncentration. Fram växer en teckning som återger byggnaden så att man direkt förstår att det är den. Och inte bara det. Perspektiv, proportioner, skuggningar. Allt ger intryck av att vara gjort av en driven tecknare.

När teckningen sen jämförs med den riktiga byggnaden ser man också att det finns en nästan exakt detaljskärpa i den. Antalet fönster på teckningen är detsamma som på den verkliga byggnaden, utsmyckningar på taket, olika delars placering i förhållande till varandra. Man får även se en teckning pojken gjort av en berömd katedral. Samma där. Även bortsett från minnesförmågan hade det varit en extremt talangfull teckningsinsats av en vanlig tioåring. En man som varit ledare för London Royal Academy of Arts beskrev honom som den största talang han någonsin stött på under alla år bland barn och unga.

The Natural History Museum, tecknad av Stephen 1983 då han var nio år gammal. Denna liksom alla andra teckningar kommer från hans egen hemsida www.stephenwiltshire.co.uk  För den som vill jämföra med verkligheten:

Men Stephen Wiltshire är ingen vanlig tioåring. Klassen han går i är en specialklass. Stephen är autistisk. När han som femåring skickades till specialskolan hade han fortfarande inget talat språk.

På skolan fortsatte han till att börja med att leva i sin avskärmade värld. Lärarna upptäckte dock snart att han tyckte om att rita. De uppmuntrade intresset, men insåg också att det kunde vara en väg att få Stephen att börja kommunicera. De prövade att inte ge honom de saker han behövde för att kunna teckna. Efter ett litet tag yttrade då Stephen sitt första ord: ”Paper”. Han fick sitt papper. Det var också början på en process där Stephens isolering gradvis bröts i takt med att han tillägnade sig ett talat språk och lärde sig läsa och skriva.

Till att börja med var han mest intresserad av att teckna bilar och djur, men i sjuårsåldern blev han fascinerad av arkitektur och byggnader. Den fascinationen har han fortsatt bära med sig genom livet. Med hjälp av sina lärare fortsatte han att förkovra sig. Han läste böcker om arkitektur, gick på utställningar och deltog i teckningstävlingar. Han började också tjäna en del pengar på sina teckningar.

Canary Wharf, London. Teckning från 1988, Stephen är nu 14 år gammal.

I tonåren fick Stephen – son till invandrare från Västindien – göra sitt livs första utlandsresa. Den gick till New York. Där fick han bland annat träffa neurologen och författaren Oliver Sacks. De två utvecklade en livslång vänskap och Sacks skulle senare komma att skriva om Stephen i sin essäsamling ”En antropolog på Mars”. Vid den här tiden upptäckte hans lärare att han hade en talang till: Ett absolut gehör. Idag är också att spela piano och sjunga ett av hans intressen.

Vid sitt första besök i New York fick Stephen träffa Dustin Hoffman. Rain Man är fortfarande en av hans favoritfilmer.

Även om Stephen Wiltshires teckningar som barn visade på en extrem talang så är de kanske inte fulländade. Savantsyndrom, ett tillstånd som uppträder bland människor med autism eller förvärvade hjärnskador, är sällsynt. Det rör sig om kanske 10% av det totala antalet drabbade och oftast är förmågorna mer avgränsade och mest anmärkningsvärda när de jämförs med personens intellektuella förmågor i övrigt. Oftast utvecklas inte heller förmågan nämnvärt från när den först noteras. Men det gäller inte Stephen. Han fortsatte att förkovra sig och hans teckningar blev allt mer drivna. De lite darriga linjerna man kan notera i hans barnteckningar, förmodligen ett resultat av motoriska problem, försvann gradvis. Bilderna blev mer och mer realistiska och genomarbetade.

Denna teckning, av Kreml i Moskva, är daterad 1 januari 1990. Stephen var 15 år när han ritade den.

Stephen har givit ut flera böcker med sina teckningar och har sen rätt många år en hemsida där man kan titta på dem och även beställa tavlor med valfria motiv.

Kring millennieskiftet var Stephen fortfarande en ung man. Han had redan gjort sig ett namn inte bara som talangfull barnkonstnär, utan också för sina teckningar av byggnader i London och New York. Nu började nästa steg i hans konstnärskap. Som ett led i en TV-dokumentär fick han åka en kortare helikoptertur över London. Nere på marken igen arbetade han i tre timmar med en stor panoramateckning över vad han sett. Teckningen innehåller tolv kända landmärken och över 200 andra byggnader. Alla perspektiv är perfekt återgivna, alla avstånd och proportioner stämmer. Nästan varenda detalj i teckningen är korrekt.

London från en helikopter. Del av större panoramateckning. 

Stephen Wiltshire tycks ha ett nästan perfekt minne när det kommer till visuella intryck. Där våra ”normala” hjärnor ständigt förenklar och sorterar bort information tycks hans ta in så gott som allt den ser. Och efteråt kan han med lätthet fästa ner minnet av det han sett på papper. Detaljrikedomen i det han tecknar beror på hur mycket tid han har till sitt förfogande, inte på vad han faktiskt minns. Ska han rita av en enskild byggnad så kan han precis som när han var liten betrakta den en kort stund från några olika vinklar. Sen kan han teckna den med fönster, skorstenar, ornament och takpannor på rätt plats och i rätt antal. Hur det går till? Det finns flera teorier om vad som egentligen händer i hjärnorna på de savanter som har detta fotografiska minne för detaljer. Men ingen vet idag vilken, om någon, som stämmer. Vi kan bara konstatera att han på ett unikt vis kan kombinera förmågor inom två olika områden där han inom vart och ett är vida överlägsen de flesta av oss andra. 

Panoramat över London blev inledningen på en rad liknande projekt som Stephen genom åren genomfört i städer över hela världen. Ibland under stor uppmärksamhet. År 2014 tecknade han ett stort panorama över Singapore, samtidigt som besökare kunde studera honom i arbete. På fem dagar kom över 150 000 besökare.

Stephen arbetar på sin panoramavy över New York

Framgångarna gjorde att Stephen också vågade öppna ett eget konstgalleri i London, tillsammans med sin syster. Det är också hon som hjälper honom med mycket av det som rör hans kontakter med omvärlden. Stephen har för länge sen brutit den isolering hans handikapp tvingade in honom i som barn. Han tycker om att träffa människor, att kommunicera. Men han är fortfarande autistisk och behöver hjälp i sin vardag. När han talar är det fortfarande lite osäkert, liksom lite dröjande. Enligt sin syster förstår han inte heller vidden av sina svårigheter.

Vy över Kuala Lumpur

Samtidigt är han, trots den speciella kombinationen av funktionshinder och exceptionell talang, en alldeles vanlig människa. Han gillar amerikanska bilar från 70- och 80-talen, lyssnar på flera olika musikstilar (inte minst när han tecknar) och tycker att blonda tjejer är snyggast.

En Oldsmobile 1971. Människor syns inte jätteofta på Stephens teckningar. Den här ritade han 1993, 19 år gammal

Londons röda bussar, tecknade mot en stad som i övrigt går i gråskalor, är ett annat favoritfordon för Stephen. Här föreställer han sig hur det kan ha sett ut flera decennier bakåt i tiden.

Stephen Wiltshire har fått smeknamnet ”den mänskliga kameran”. Men jag vet inte om jag tycker att det är särskilt rättvist mot honom. Det finns de som tycker att han och andra savanter saknar egentlig konstnärlig förmåga. De bara reproducerar det de ser eller hör, utan att addera några egna tolkningar eller känslor. Andra säger något annat. De menar att Stephen visst adderar egna upplevelser. Han väljer ibland att framhäva saker på bekostnad av andra, han kan lägga till mer dramatiska skuggeffekter. En del av hans teckningar är delvis färglagda för samma effekt. Han är ingen automat, ingen kamera. Han är en konstnär som vilken som helst, även om han på både gott och ont arbetar utifrån väldigt speciella förutsättningar.

Stephen har studerat teckning och målning och tagit en examen. Även om han alltjämt föredrar att teckna i svartvitt så visar denna målning i olja som var ett skolarbete hans talang även för färger. Motiv från New York

Big Ben en regnig kväll. En av mina favoritteckningar.

Själv vet jag ingenting om konst egentligen. Men jag tycker om Stephens bilder, inte bara som de fantastiska minnesprestationer de ofta är. De är fascinerande att titta på och har i mina ögon ofta en stillsam, men ändå dramatisk kvalitet. Man vill liksom vara på det där stället eller vid den där byggnaden han ritat av och se dem i verkligheten. I min värld är det definitivt konst.

Som avslutning: Stephens femdagars projekt med att teckna Singapore efter en flygtur över staden och ett lite längre klipp om en av Stephens projekt från sin födelsestad London där han fortfarande bor.

När jag hälsar på min kollega ser jag att han gärna vill prata om något. Så jag frågar så där lite halvt skämtsamt något i stil med om han har något på hjärtat.

Det har han. Han har sina tre barn på en skola i Alvik. Igår blev en man mördad alldeles intill skolans område. Två män, beväpnade med kniv och ett stort svärd sågs lämna platsen springande. Personal från skolan hade försökt hjälpa offret, till ingen nytta. Det hade varit ganska många barn kvar på skolan. Ingen av dem hade som tur var sett själva dådet, men oron och uppskrämdheten hade startat rykten om att det var ett barn på skolan som var offer. 

Min kollega är verkligen inte typen som gormar och har sig, men jag märker att han är både bedrövad och upprörd. Och vem skulle inte vara det när hänsynslösa, kriminella våldsverkare begår mord på öppen gata några tiotal meter från där ens barn befinner sig.

Det blir några artiklar av det hela i de stora nättidningarna. De sjunker snabbt ner under horisonten. Så som det brukar vara nuförtiden. Det är som att dessa mord börjar bli normaliserade, för att låna ett av vänsterns favorituttryck. Hur många av oss skakar bara dem av oss, så länge de sker någon annanstans? Så länge det verkar som att ingen oskyldig drabbats? Vad nu definitionen på "oskyldig" är. Och visst säger dom att Sverige aldrig har varit tryggare? För medelklassen, på någorlunda tryggt avstånd från miljonprogrammen och de skumma bakgatorna på sena kvällar. Och det är ju vi som räknas. Eller? 

Även jag skakar av mig. Men ibland kommer känslorna upp till ytan. Inte minst när jag påminns om att de här sakerna numer äger rum på obehagligt nära avstånd från mig. I eller i anslutning till de områden där jag själv och mina barn rör oss dagligen, på väg till arbete, skola, fotbollsträningar...

Jag bestämmer mig för att göra en kartläggning. Hur många mord har inträffat här i Västerort de senaste tre åren? Med hjälp av Google och Flashback sätter jag igång. Det tar en god stund. Alla uppgifter måste kollas: Var det verkligen ett mord? Vad blev det rättsliga efterspelet? Jag sätter dit blåa nålar på min karta: En för varje fall. Tre är mörkröda: De är dubbelmord. En är gul och symboliserar ett misstänkt, men ännu inte bekräftat mord i Rissne. Det inträffade samma dag som mordet i Alvik. Det blir 31 nålar till slut. 33 säkra mord och ett misstänkt. Sedan oktober 2014. Dödens kartnålar.

En klickbar version av kartan (med lite kortfattad information om varje mord) finns här: https://drive.google.com/open?id=1k1b9W8ySNEBtNFlyFRWyswZM30Q&usp=sharing

Alla mordplatser befinner sig mindre än en mil från min lägenhet (markerad på kartan som ett vitt hus i en röd cirkel), fågelvägen. Det närmaste av dem inträffade bara 100 meter från mitt köksfönster. I juni 2015 knivhöggs en man till döds alldeles nedanför Vällingby centrum. En avlägset bekant hade velat ha ett telefonnummer av honom. När mannen vägrade blev det bråk som slutade med ett knivhugg rakt i hjärtat. Förövaren, 37-årige Amir, har ett digert straffregister. Han hoppade av skolan redan innan han gått ut högstadiet, har i stort sett aldrig arbetat och har haft grava missbruksproblem i många år. Han dömdes till 16 års fängelse i hovrätten.

Av de 33, kanske 34 offren är fyra kvinnor. Tre av dem mördades av nuvarande eller föredetta partners. Det mest uppmärksammade är mordet på Lotta R. i Ulvsunda. Hon överfölls i sin egen bostad av mannen Martin J. som hon haft ett kort förhållande med och misshandlades så brutalt att även härdad ambulanspersonal och poliser chockades svårt. Mördaren var en ökänd våldsverkare, en 115 kg tung kroppsbyggare som redan hade liv på sitt samvete efter en helt oprovocerad misshandel där offret senare dog av sina skador. 

Det fallet fick mycket uppmärksamhet. Lika mycket blev det inte när 48-åriga Sonja C hittades död i april i år på ett hotellrum vid Brommaplan, knivskuren i halsen och lämnad att förblöda. Hennes så kallade pojkvän, som tidigare dömts till fängelse för att ha misshandlat henne, dömdes nyligen till 16 års fängelse för mord. Mannen, 36-årige Omar B, har dömts till fängelse 17 gånger (!) sen han var 18 år, bland annat för att ha knivskurit en annan kvinna i ansiktet.

Som ni som läser själva kan se går det liksom ett pärlband av blå nålar genom kartans mittpunkt. Det är Järva där miljonprogramområdena ligger på rad: Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Rissne och Hallonbergen. En liten bit norrut ansluter Akalla, Husby och Kista. Här har ett antal män skjutits ihjäl eller knivskurits till döds i olika konflikter bland kriminella. Ibland har det bara gått dagar mellan olika mord och polisens bedömning är att det rör sig om hämnd: Flera av de döda varit inblandade i tidigare mord. I vissa fall handlar det troligen bara om knark- eller spelskulder. Eller att någon sagt något olämpligt. För dessa unga män är lättkränkta. Kombinera det med bristande konsekvenstänk, bristande impulskontroll och tillgång till skjutvapen och resultatet blir livsfarligt.

I ett mer uppmärksammat fall i mars i år mördades paret José och Elizabeth i sin egen lägenhet av ett gäng unga män som nu står åtalade för dubbelmordet. Mannen hade bevittnat ett mord bara några veckor tidigare och åklagaren menar att mordet handlade om att tysta honom. Kvinnan förefaller bara ha varit på fel plats vid fel tidpunkt. 

När man betänker det en stund är det kanske inte så konstigt att polisen nu i praktiken har tvingats lägga ner utredningen om det dubbelmord som inträffade på ett café i Rinkeby för snart ett år sen. Offren, två bröder i 25-årsåldern av somalisk härkomst, sköts till döds inne på caféet. Men ingen vill vittna. Inte personalen, inte andra gäster. Inte vänner och familj. De döda var kända s.k livsstilskriminella. Vid begravningen uppmanade en imam de många unga som kommit dit att begrava hatet. Men konflikterna och skjutningarna fortsätter. Tittar jag ut från mitt köksfönster igen ser jag ett område på några få kvadratkilometer där åtminstone runt 20 människor mördats sen hösten 2014. 

Mindre än 2,5 kilometer från den plats jag nu sitter och skriver på stormade också beväpnade män in på en restaurang för tre år sen. Förr om åren besökte jag den rätt ofta för att hämta pizza. Ibland hade jag en eller bägge mina söner med mig. Inne på restaurangen satt en 21-årig kriminell som enligt skvallret på Flashback hade gjort sig osams med för många personer. Inför ögonen på övriga gäster blir han praktiskt taget avrättad. Vid restaurangens bakdörr står en medbrottsling till mördaren, också han beväpnad. När dörren öppnas blir han nervös och skjuter personen som kommer in rakt i ansiktet.

Det är en 70-årig man, en stamgäst. Han hare varit ute och rökt. Som genom ett under överlever han med delvis söndertrasad käke. Kulan går rakt igenom. Tur och tillfälligheter som gör listan över offer en mindre. Precis som det troligen handlar om tur och tillfälligheter att ett antal andra skjutningar de senaste åren "bara" har slutat med allvarliga skador hos offret. 

Och där ute finns hundratals livsstilskriminella i mitt närområde. Beväpnade med skjutvapen och inbegripna i diverse konflikter med varandra. Polisen försöker bevaka dem för att förhindra nya skjutningar, men vi får hela tiden bevis för att det inte fungerar hela vägen. Senast igår dog en ung man igen, denna gång i Norsborg på andra sidan Mälaren. Det är lite för mycket träd i vägen för att jag se dit, men det är bara en dryg mil fågelvägen. 

Det känns inte helt enkelt att glatt stämma in i ett "Sverige har aldrig varit tryggare än nu" när man tänker på det här. Och jag är inte säker på att mammorna på Järvafältet som måste skicka sina barn till skolor där kriminella gäng rekryterar redan i mellanstadiet håller med. Eller handlarna i Husby som blir både bestulna, utpressade och rånade av lokala, kriminella gäng med noll respekt för andras egendom. Eller poliser och utryckningspersonal som blir attackerade med stenar när de åker in i samma "särskilt utsatta områden" för att upprätthålla lag och ordning. Eller bara för att försöka hjälpa någon som är sjuk eller råkat ut för en olycka.