Dagens bloggpost går rakt på sak: Hur kommer det parlamentariska läget i riksdagen att se ut efter nästa val och hur kommer det att gå ihop med den nuvarande linjen – eller snarare brist på en linje – från Alliansen.

Veckan som gick bjöd ju onekligen på dramatik. Moderaterna fortsatte sin kursomläggning och meddelade att man nu är beredda att förhandla i sakfrågor med Sverigedemokraterna. Centern gick nästan omedelbart ut och förklarade reservationslöst att några förhandlingar med SD blir det inte. Partiets gruppledare i riksdagen använde t.o.m ordet ”aldrig”. Samtidigt har Annie Lööf polemiserat hårt mot Socialdemokraterna och förklarat att det inte är aktuellt att bilda en regering vänsterut om Alliansen ”vinner” valet (Vad innebörden i det ordet är just nu är jag dock osäker på).

Liberalerna uttalade genom Jan Björklund att det varken var aktuellt att förhandla med SD och än mindre regera med aktivt stöd från partiet. Samme Björklund uttalade i höstas att Stefan Löfven borde bjuda in SD till samtal som övriga partier för att inte ge dem ”en onödig martyrroll”, så partiets linje är lite - hm - otydlig.

Att det är oklart vad Alliansen vill eller hur de tänker sig agera i det faktiska politiska landskapet är lite av årets understatement så här långt.

Hur kommer då det politiska landskapet att se ut efter nästa val?

Opinionsundersökningar visar på ganska jämnt läge mellan de traditionella blocken, men det är en falsk bild. Just nu gör nämligen KD:s oförmåga att kravla sig över riksdagsspärren i mätningarna att det mesta tyder på att Alliansens drömmar om att bli större än de rödgröna kommer att stanna vid just det. Sajten Pollofpolls.se publicerar sammanvägningar av alla opinionsinstituts mätningar. Så här skulle det enligt dem se ut i Riksdagen om det var val idag:

Redan det här läget är både intressant och oroväckande, jag återkommer till det. Låt oss anta att KD lyckas skrapa ihop en procent till, som de tar i lika delar från de rödgröna och sina allianskompisar. Eftersom läget redan är så jämnt får vi då plötsligt en alliansmajoritet i riksdagen:

 Fördelat på block skulle det bli så här:

- De rödgröna: 138 mandat

- Alliansen: 145 mandat 

Vad skulle nu Alliansen göra i det här läget? Till det yttre kanske det ser ut som nuvarande riksdag utom att styrkeförhållandena är omvända mellan blocken : Ett block är större än det andra och bägge blocken är fortfarande mer än dubbelt så stora som SD. Men något avgörande har hänt:

S + SD: 94+66 = 160 mandat.

De förutsättningar som den på papperet upphävda men i realiteten fortfarande delvis respekterade ”Decemberöverenskommelsen” byggde på gäller inte längre. Det räcker inte med att det block som befinner sig i opposition låter bli att utmana regeringen med en gemensam budget. Allt SD behöver göra för att skapa en präktig regeringskris är att rösta på Socialdemokraternas budgetförslag.

Varje annan proposition av större eller mindre dignitet från regeringen kan förstås fällas lika enkelt.

Tittar vi på det faktiska opinionsläget enligt pollofpolls ser vi att det ser lika ut, fast tvärtom. En rödgrön regeringskoalition skulle samla 145 mandat. M och SD skulle ha 149.

Det vore väl närmast politiskt självmord att utropa en ny rödgrön regering i det läget för Stefan Löfvén. Men vi ska återgå till Alliansen, för det är deras linje som är huvudämnet idag. Hand upp den som tror att det kommer att bli förenat med vissa svårigheter att bilda en alliansregering utan att förhandla med något eller några partier om ett aktivt stöd. Man skulle rentav kunna hävda att det vore en pyrrhusseger för Alliansen att hamna i det här läget.

Det må kännas fortsatt otänkbart att sätta sig vid ett förhandlingsbord med SD. Om inte partiet lägger om sin utlovade kurs i regeringsfrågan är det dock svårt att se hur det ska undvikas. Få S att avstå från att lägga en motbudget? Förhandla om aktivt stöd i de flesta frågor vänsterut? Frågan är bara om det då vore meningsfullt att tala om en ”alliansregering” Varför skulle de fyra allianspartierna överhuvudtaget sätta sig i en så otacksam och svårmanövrerad situation?

Men det finns knappast något annat sätt att lösa det på om man gör det aktiva valet att alltid, i varenda fråga räkna bort 20% av riksdagsmandaten i sina försök att få majoritet.

Det är alltid förenat med risker för politiker att ställa ut absoluta löften om sitt partis agerande i framtiden. Minns Birgitta Dahls ”oåterkalleliga” löfte om att stänga två kärnkraftreaktorer. Centern och Liberalerna kan hamna i en liknande eller värre situation. För hur skulle de kunna ta sig ur klämman utan att bryta centrala utfästelser? De skulle kunna välja att inleda samtal med S om en mittenregering. Men i ett läge där Alliansen ändå har ”vunnit” över de rödgröna skulle det uppfattas som ett jättesvek av många väljare och medierna skulle naturligtvis inte vara sena med att påminna vad som tidigare yttrats i frågan.

Vi ska också komma ihåg att de här siffrorna inte alls är några worst casescenarion. SD är fortfarande ”bara” tredje största parti och når inte över den magiska 20%-gränsen. Några procent till och vi kan ha en situation där även en mittenregering kan fällas enbart genom att SD röstar med M. En ”mittenregering” som då plötsligt skulle tvingas söka aktivt stöd från vänsterpartierna i Riksdagen istället. Plus då den psykologiska effekten av att SD t ex skulle gå förbi M. Eller så måste S och M svälja all stolthet och regera tillsammans. Men skulle de våga det? Vad skulle väljarna säga?

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det svenska, politiska klimatet inte sällan präglas av en storvulen idealism som också innehåller klara drag av en övertygelse om att vi är bättre, eller åtminstone lite bättre än andra länder. Inklusive våra grannar. Trots smärtsamma krockar med verkligheten. Många är de debattartiklar och uttalanden jag läst genom åren på temat hur olämpligt både Danmark, Norge och Finland betett sig när de etablerade partierna gått in i aktiva regeringssamarbeten med högernationella partier. Men är det så enkelt att undvika?

Sällan eller aldrig snuddar den som skriver vid följande insikt: Parlamentarism innebär förvisso att inget parti som får mindre än hälften av mandaten är garanterat ett uns inflytande över politiken. Men av det följer inte att det är enkelt att åstadkomma det för övriga partier. Ju större ett parti är, desto svårare blir det. Särskilt om partiet ligger utanför de vanliga blocken och aktivt försöker spela ut övriga mot varandra. Det kan kräva oheliga och svårmanövrerade allianser som har svårt att enas kring en politisk linje. Förtroendet hos väljarna riskerar då att gröpas ur ytterligare. Vilket det parti man ville isolera troligen kommer att tjäna ännu mer på.

Har man sen parallellt med försöken att isolera ett parti försökt att bedriva blockpolitik och övertyga väljarna om att det i princip inte finns på världskartan att man ska samarbeta med det andra blocket – ja då kan man vakna upp med en rejäl huvudvärk på morgonen efter valdagen.

Blir det verkligheten för Alliansen måndagen den 10 september 2018?

 

Kristian J

29 januari 2017 15:02

Kommer SD att öka än mer beroende på graden av fönekelse och utstötningsaktiviteter? Vad som går i andra länder är en omöjlighet i Sverge. Andra länder har i motsats till oss, inget rasistisk och facistisk parti?? Vi är unika!

 

Lars B

29 januari 2017 17:34

Du är unik i din dumhet!

 

Bloggen

29 januari 2017 23:22

Lars B: Ja det var ju en imponerande argumentation. Unik i sin dumhet skulle man faktiskt kunna hävda.

 

Kristian J

31 januari 2017 09:43

Hoppsan Lars B, var jag för ironisk?

 

Kristian J

2 februari 2017 10:26

Företeelsen "Alliansen" känns väldigt avlägsen idag. Lagspelarna verkar var mest intresserade av att sänka varandra......suck.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...