jonesiskt

Direktlänk till inlägg 29 september 2014

Man, en och lite hen

Av Henrik - 29 september 2014 00:43

Är det inte väldigt märkligt att något så oskyldigt som små pronomen ska kunna bli föremål för så upprörda diskussioner och orsaka både sådan irritation och ren ilska, som frågan om hen och nu även man eller en har gjort de senaste åren? Den här bloggposten har inte för avsikt att ge ännu mer syre till elden, utan snarare försöka förstå båda sidors argument och tänkesätt. Vilket i och för sig inte hindrar att den kommer att ta en klar ståndpunkt i bägge fallen. Är du intresserad och tror dig kunna klara av att jag eventuellt inte håller med dig om det ena eller andra: Häng med som man (!) brukar säga!


Låt oss börja bakifrån, det är nämligen enklast. Ordet ”hen”, i betydelsen ett könsneutralt pronomen för en person med för oss okänt eller betydelselöst kön, föreslogs faktiskt redan på 1960-talet av en viss Rolf Dunås. För tjugo år sen togs det på nytt upp i SVD. Inte mycket hände då, men en bit in på 2000-talet tog det som bekant fart. I de nya vindar som blåste föreslogs det också som ett sätt att i tredje person omtala en person med en könsidentitet som varken är definierat manlig eller kvinnlig. Bruket har snabbt spridit sig i båda varianterna, så mycket att ordet nu kommer in i nästa upplaga av SAOL. Inte för att det spelar någon roll för en inbiten Scrabble- och Wordfeudspelare som en annan: Hen finns redan i betydelsen brynsten. Fast det mesta av det där vet du säkert redan.


Jag var inledningsvis tveksam till ”hen”. Min tveksamhet bottnade i två saker: Ordet skorrade ”konstruerat” i mina öron och jag var också skeptisk till möjligheterna att bara så där utan vidare etablera ett nytt pronomen i språket. Pronomen tillhör nämligen inte direkt de mer rörliga delarna av språket. Det ser vi inte minst på det faktum att vi ännu böjer dem när de står i objektsform, något vi slutade med för vanliga substantiv för länge, länge sen.


Efter moget övervägande kom jag fram till att inget av dessa argument håller. Det första är ett rent känsloargument. Det andra må vara sant, men är inte relevant. Språket är som det alltid har varit ett dynamiskt system, något som är i ständig förändring. Pronomen tillhör de trögare delarna, men också de har förstås tillkommit vid något tillfälle. Det bästa är att överlåta till språkbrukarna och se om ”hen” kan få fäste. Skäl till att det borde det saknas inte. För det första så fyller det faktiskt en språklig lucka. För mig som skriver ganska mycket i jobbet har det mer än en gång varit besvärligt att välja pronomen i texter som t ex handlar om vad handläggare ska göra i interaktionen med ett IT-system. Ska man skriva ”han”, ”hon”, närmast hopplöst klunsiga ”han/hon”, eller ska man tvingas till diverse omvägar för att slippa använda pronomen över huvud taget? Jag har under ett antal år valt att skriva ”hon”, eftersom majoriteten av användarna i de IT-system jag har arbetat med faktiskt är kvinnor. Men det blir inte helt lyckat det heller. Hen löser problemet! Jag valde visserligen att inte använda det i det projekt jag nu arbetar med. Men i nästa nya system jag ska skriva krav till vete sjutton om inte tiden är mogen!


För det andra så är det full rimligt och respektfullt att respektera den som inte känner sig som entydigt man eller kvinna genom att inte omtala hen som det heller. Jag har svårt att förstå varför detta väcker en sådan enorm upprördhet hos många. Vad är det de har problem med egentligen? Hela vreden mot ”hen” – för tror mig, den finns: Gå t ex med i Facebookgruppen ”Anonyma språkpoliser” och sök fram alla gamla grältrådar om saken där – tycks mig både småfånig och missriktad. Låt de som vill använda det använda det. Låt bli själv om du inte vill. Språket självt kommer att som vanligt agera enväldig domare i långa loppet, det kan du inte göra något åt hur mycket du än önskar.


Säg dock den inre pronomenjämnvikt som varar för evigt. Knappt hade jag och ”hen” försonat oss och t.o.m blivit goda vänner, förrän jag la märke till något nytt. Facebookvänner och en del andra började plötsligt skriva ”en” istället för ”man”. Varför var ganska uppenbart för en som läst Egalias döttrar i tonåren: Ett försök att bryta den antaget normativa effekten som ligger i att vi använder det ord som också betyder en person med snopp.


I den ilskna man/en-debatten angrips redan detta, själva syftet. Det är något jag anser både okunnigt och naivt. Det står helt klart för mig att liksom vårt tänkande formar språket så formar också språket vårt tänkande. Det har varit känt mycket länge och använts som ett medel i propagandan redan långt före modern tid. Genom att klistra negativa etiketter på exempelvis en grupp människor och associera dem med dåliga, ja rent av motbjudande och äckliga saker så kan man tyvärr få saker och ting att hända i hjärnan på dem som lyssnar. När det görs så infamt skickligt och i precis lagom, försiktig takt som i Tyskland på 30-talet så kan det sluta på värsta tänkbara sätt. Även i mindre dramatiska sammanhang finns mycket som visar på att vårt sätt att uppfatta världen påverkas av vad vi har ord för och vilken laddning dessa ord har. Så tycks t ex hur många olika ord som finns för färgnyanser i ett språk påverka i vilken grad talarna faktiskt skiljer ut och gör distinktioner mellan dem.


Det tycks mig på gränsen till korkat att förneka att det har funnits och ännu finns en slags manlighetsnorm inbyggd i språket. Vi kan ta en så enkel sak som att det inte finns några kvinnliga motsvarigheter till ord som ”manbarhet” och ”mandom”, eller att ”kvinnlighet” är laddad med en helt annan betydelse än ”manlighet”. Vi dras också med rester från ett mer enkönat yrkesliv som orsakar problem med hur vi idag ska benämna vissa yrkesgrupper. Polisman har ganska behändigt ändrats till polis, men hur göra med brandman eller besiktningsman? I andra fall misstänker jag att åtminstone lite äldre människors bild av exempelvis en titel som ”prost” är en något äldre herre med naturlig (manlig) auktoritet. Att bli medveten om detta och sen gå vidare och anpassa språkbruket är inget konstigt eller fel. Tvärtom. Men av det följer inte att varje idé som går i en sådan riktning är bra. De måste provas ur ett praktiskt och språkligt perspektiv också.


Låt oss nu titta på ”man”. Det är ett praktiskt pronomen som kan användas i flera olika sammanhang för att ersätta så vitt skilda subjekt som ”jag”, ”vi”, en obestämd grupp personer, en hel befolkning eller Nämnden för standardiserings- och kvalitetsfrågor (prova att skriva det tre-fyra gånger i ett stycke och se sen hur härligt lättläst texten blir). Det är förvisso också lätt att överanvända och stoppa in för ofta i texter. Eller så osynliggör man subjektet eller gör det åtminstone otydligt vem eller vilka som subjektet utgör. ”Det här är faktiskt något man har irriterat sig väldigt på här i huset!” ”Vilka då man? Har du en lista med personer som gett dig uttryckligt medhåll, eller är det bara du själv och den lika sura grannen Lundström på sjunde våningen? Eller är det rentav bara du själv?” Exemplen kan mångfaldigas. Men det vore etter värre att inte ha något att stoppa in alls.


Här har vi det första och största problemet med idén att ersätta ”man” med ”en”. Det täcker helt enkelt inte in alla betydelser detta pronomen har. Hur göra när ”man” inte betyder ”jag”? Förmodligen har någon funderat över detta, men jag har inte sett något svar ännu. Jag tror inte det finns något bra heller. De förslag jag har sett handlar i allt väsentligt om att snurra in sig i omskrivningar eller passivformer: ”Mötet tog därefter upp punkt 3. Det beslutades att cykelställ skulle installeras i det gamla skyddsrummet”. Språkkonsulter brukar generellt råda oss till att undvika passivformer, eller åtminstone att inte överanvända dem.


Rent språkligt går det i vissa lägen förstås också att ersätta ”man” med ”den” eller ”de”. I många fall går det utmärkt. Men det verkar som det känns onaturligt för oss att beskriva en gruppering som en nämnd, en styrelse eller ett årsmöte som ”den” eller ”det”. Det blir lite som det gamla språkskämtet och ”statsrådet, piggt och krytt på morgonen”. Formellt inget fel, men det låter konstigt. Då kommer ”man” väl till pass.


Det är alltså uppenbart att ett utmönstrande av ”man” ur språket blir ett krig som måste föras på flera fronter. ”En” löser en liten del av problemet, vi måste också använda flera andra pronomen och dessutom konstruera om många meningar för att komma runt problemet. Det här är knepigt nog i skriftspråk, frågan är om det ens är möjligt i talspråket där vi alla – genusmedvetna såväl som icke genusmedvetna – vant oss sen unga år med att stoppa in ”man” på alla möjliga ställen.


Kan det ändå inte vara värt att ta fajten som Kommunal skulle säga? Tja, svaret lär bero på vad man eller en tror sig vinna. Här går förstås åsikterna isär. Först måste man bestämma sig för om ”man” verkligen uttrycker någon slags manlighetsnorm, eller om det helt enkelt är så att det är ett ord vars etymologi visserligen går tillbaka på en individ med snopp men för länge sen ”laddats” ur och numer bara är ett ord som inte för tankarna i någon särskild riktning. Det verkar på mig som språkvetare lutar åt det sistnämnda. Personligen är jag böjd att tro våra hjärnor om lite mer än vissa en-förespråkare tycks göra. Vi har inga problem att hålla isär homonymer i språket. Vi kan småskratta åt sådant som ”Vi är visst ute och åker på en åker”, men så fort orden står i ett tydligt sammanhang får vi inga underliggande associationer till bilar och vägar bara för att någon talar om att man såg en åker som var alldeles nyplöjd.


Jag kan inte se att ”man” idag används i språket på ett vis som skulle göra att tankarna dras i en riktning åt att det manliga skulle vara norm. Om du i en mening som ”Styrelsen har tittat på frågan, men man är inte beredd att ändra rutinerna” ser en samling gubbar i kostym framför dig så är det knappast ”man” som förleder ditt tänkande, utan att ordet ”styrelse” tenderar att väcka associationer till manliga beslutsfattare.


Det finns också andra logiska invändningar: Om vi nu ska ge oss på ”man” – vore det inte lika eller rentav ännu mer rimligt och logiskt att attackera ”människa”, ”mänsklig”, ”humanism” och andra ord med samma etymologiska rot? Där om något framstår väl mannen som norm? Varelsen ur vars revben kvinnan skapades? Jag har helt ärligt väldigt svårt att förstå poängen vid att göra halt vid det lilla pronomenet. Halvt på skämt föreslog jag för ett tag sen i ett facebookinlägg att en-förespråkarna borde säga ”Enniska” och ”ensklig” istället. En verkade faktiskt tycka det var en kul och bra idé på riktigt!    Själv är jag mer skeptisk.


Sen lider ju också ”en” av ett annat problem. För oss som vuxit upp i dialektområden där det verkligen brukas som ersättare till ”jag” så är det dessvärre ofta associerat med ganska bonniga, ofta lite äldre personer. Det är ingen illvilja, men varje gång jag ser någon skriva ”en” så hör jag någonstans bak i skallen hur någon på den mest breda östgötskan skorrar något i stil med ”Jaaa, en får ju gööööre så gott en kan jööh!” Dessutom är det i huvudsak en talspråksform som man nu försöker föra in i skriftspråket. Jag är inte säker på att det är ett särskilt lyckat drag.  Då tror jag faktiskt ett helt nytt ord precis som ”hen” vore att föredra.


Sammanfattningsvis ser jag så många problem och så få poänger att jag är motståndare till en. Till skillnad från hen lär jag inte ändra mig, inte minst med tanke på att det är något helt annat att föra in ett ord som komplement till de som redan finns, jämfört med att försöka byta ut ett som redan är etablerat och ersätta det med flera andra ord och uttryckssätt. Men jag ska också ärligen säga att en del beror på att jag som person inte har någon stark dragning åt symbolhandlingar, eller symboler överhuvudtaget. Jag blir inte provocerad som många tycks bli av att ”feministerna” försöker ändra på språket (Även man/en-frågan har väckt vrede hos de anonyma språkpoliserna). Men jag är inte heller typen som brukar dela ”tänkvärda” små fina citat och uppmaningar på Facebook, tar på mig rosa band, rör inte min-kompismärken eller går i demonstrationståg. Det betyder inte nödvändigtvis att jag är en cyniker, jag ser det snarare som ett personlighetsdrag man har i olika hög eller låg grad. Som med mycket annat är det knappast svart eller vitt heller. Utan tvivel lägger vi människor mycket energi på saker som i grunden är symbolhandlingar utan större värde. Ibland är det till och med så illa att de hindrar oss från att se och ta itu med de verkliga problemen. Men protester och kampanjer som idealister engagerat sig i har också förändrat mycket till det bättre. Att bara avfärda försöket till en en-reform för att den främst är en symbolfråga vill jag därför inte göra.


Jag förstår den goda tanken bakom att göra om man till en och respekterar uppsåtet hos alla er som försöker göra den till verklighet. Men tyvärr, alla fina idéer är inte bra.  Så därför: Tummen upp för HEN, men tummen ner för EN.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - 31 juli 2023 09:00


Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

Av Henrik - 4 april 2023 23:15

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Av Henrik - 24 februari 2023 09:35

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Av Henrik - 30 december 2022 16:46

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Av Henrik - 19 september 2022 21:28

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards