I det förra återbesöket skrev jag om de långa mellanrummen mellan nedslagen i min bokhylla. Kanske blev det till en liten sporre, för trots att bara dryga två månader förflutit så är det redan dags igen.

Bokstaven F åstadkommer åtminstone jag genom att sätta de övre framtänderna lätt mot underläppen och samtidigt blåsa ut luft mellan dem. Kanske avslöjar jag här ett pinsamt talfel som jag levt i lycklig okunskap om, men det må vara hänt. F är ju annars i sådana sammanhang en bokstav som mer är känd för att uttalas när den inte borde göra det. Om man lider av en kraftig läspning så tenderar man att läfpa snarare än läspa. Det var en typisk sådan sak som det gick bra att skämta om förr i världen, men som jag misstänker skulle kunna väcka ont blod idag hos vissa. Jag led i varje fall inte av läspning som barn, men trots det så hamnade jag hos talpedagog på grund av mina S. Talpedagogen hette Ingrid Bergman och var som sin namne en tjusig kvinna i 60-årsåldern som därtill var oerhört snäll och tålmodig. Jag har för mig att jag gick hos henne i ett par år och försökte lära mig att bita ihop när jag sa S. Det gick inget vidare tyvärr. Rörelsen kändes helt onaturlig för mig och än idag gör jag den inte när ett Sssss väsande lämnar min mun. Ingen har dock klagat eller ens retat mig för mina S, så helt hopplösa är de väl inte antar jag.

Nå, nu var det ju F vi skulle tala om. Det är en bokstav som jag i de ordspelssammanhang jag alltjämt ganska ofta befinner mig i aldrig har hört någon människa säga något gott om. F brukar ses som en ovälkommen gäst på brickstället som man vill bli av med fortast möjligt. Trots sin allmänna motsträvighet så är den bara värd tre poäng, till skillnad från alfabetskompisar som P, U och Å: fyrapoängare som man däremot oftast blir glad av om man får upp. Denna ovilja mot F hindrar den ändå inte från att vara ganska väl representerad i min bokhylla. Det beror främst på en enskild författare, vilket vi strax ska återkomma till.

Först på F står Howard Fast med romanen Max. Skälet till att den står det är rent nostalgiskt: Fast var en av de författare som min pappa Klas tyckte om. Fast skrev ofta böcker som skildrade livsöden under en längre tid, ibland en hel släkt eller samling av människor under någon brytningsperiod i USA:s historia. Jag läste flera av dem under uppväxten och gillade dem. Men inte så mycket att jag efter pappas död var beredd att upplåta plats åt dem i mina redan överfulla bokhyllor. Dessutom var flertalet av dem pocketar och det går nu inte att komma ifrån att det är trevligare med inbundna böcker. Som jag minns det så drabbades jag ändå av någon slags nostalgi det där sista besöket i pappas lägenhet när min syster och jag tömde den på allt vi ville ha innan städfirman fick ta över och röja ur och slänga eller sälja allt som blev kvar. Resultatet blev att Max – en berättelse om en ung, fattig jude kring förra sekelskiftet som med två tomma händer skapar sig en förmögenhet i biograf och filmbranschen – fick följa med hem till bokhyllan. Och där står han kvar.

Efter Fast är det dags för näste amerikan: Robert L Fish och hans bok Jagad. Trots att det gått över 30 år sen jag läste den första gången så framstår den fortfarande som en av de absolut bästa och mest spännande thrillers jag läst. Idén är lika fantasieggande som genialisk: I andra världskrigets slutskede funderar en ung SS-officer på framtiden. Han är hängiven nazist och sociopat, men också realist. Han förstår att kriget är förlorat och att han själv som högt uppsatt i lägerledningen i ett ökänt koncentrationsläger redan står på de allierades Most wanted-lista. När andra planer spricker beslutar han att sätta sin mest drastiska i verket: Med hjälp av plastikoperationer och falska identitetspapper ska han återuppstå som den judiske lägerfången Benjamin Grossman! Han tänker sig att tillbringa återstoden av kriget i ett ”tryggt” läger under beskydd av någon han har en hållhake på för att sedan efter kriget diskret ge sig av till Schweiz där han har deponerat pengar. Men saker och ting går inte alls som han har tänkt sig och efter att med nöd och näppe ha överlevt de mest fruktansvärda förhållanden så kommer ödet kommer att föra honom till en plats och ett liv som är så rakt motsatt den han en gång var att hans gamla liv framstår som totalt overkligt. Men hans förflutna är på väg att hinna upp honom från flera olika håll… Boken är nog inte lätt att få tag i nuförtiden, men om du vill låna den så finns den här!

Torbjörn Flygt är näste man på tur. Näste man ja. Jag vet att det är dåligt med kvinnliga författare i min bokhylla och jag skäms lite för det. Jag försöker långsamt råda bot på det, bland annat med hjälp av en rad av nobelpristagaren Alice Munros novellsamlingar som jag tycker väldigt mycket om. Men det går långsamt som sagt. Om min Scrabblekompis bibliotekarie-Björn läser detta så kan jag också glädja dig med att jag beställde Gå vilse - en fälthandbok av Rebecca Solnit efter att ha läst din biblioteksblogg. Jag blev djupt fascinerad av den och tänker definitivt läsa mer av henne. Nåväl, Torbjörn Flygt är inte nobelpristagare och inte någon Rebecca Solnits jämlike heller. Men han är en bra författare som med Augustpristagarboken Underdog har skrivit en fin uppväxt- och generationsroman från Malmö. Det är dock inte Flygt som dominerar F i min bokhylla, det är Per Anders Fogelström.

Fogelström (1917-1998) är vår utan jämförelse främste Stockholmsskildrare. Det han inte kunde om staden och dess historia och geografi var nog nästan inte värt att veta. Ett vetande han dessutom tillägnade sig på den tid då information inte fanns ett musklick bort, utan där även ganska enkla upplysningar ofta krävde både slagningar i uppslagsverk och besök i bibliotek. Med åren fick han i och för sig en rätt väl tilltagen egen bokhylla med Stockholmiana att leta i: Hela 80 hyllmeter som nu finns hos Stadsmuséet.

Fogelström började sin litterära bana som journalist och författare av ungdoms- och relationsromaner. En del teman var för den tiden ganska djärva. Från början av 50-talet har jag Medan staden sover – en skildring av ett gäng arbetarkillar på Söder som begår ett inbrott och håller på att hamna riktigt snett. Flertalet av dem beslutar sig dock efter brottets efterspel för att skärpa till sig, men ledaren väljer en annan väg som kommer att sluta i katastrof. Man kan se temat som lite moralistiskt om man vill, men det är också en finstämd och levande skildring av ett antal fattiga ungdomar och deras drömmar.

Efter hand började dock Fogelström på allvar väva ihop sitt historiska intresse med romanskrivandet och på 60-talet utgav han den klassiska Stad-serien: Fem böcker med Mina drömmars stad som den första. De står alla i min bokhylla, liksom de en gång stod i pappas. Där läste jag dem första gången när jag var 11, kanske 12 år. Det har blivit ett antal omläsningar sen dess. Henning, Lotten, Tummen, Emelie, Maj och alla de andra. Helt vanliga människor vars vanliga liv Fogelström ändå lyckas göra spännande och engagerande att ta del av. Hundra år av Stockholmshistoria. Inte minst hans kvinnoporträtt är levande och kraftfulla: Starka, envisa kvinnor som trots fattigdom och svårigheter skapar en dräglig tillvaro för sin familj och också har kraften att hjälpa andra. Man anar en hel del av mamman: Hon som på 20-talet tvingades att ensam och med små ekonomiska medel ta hand om Per Anders och hans syskon när fadern försvann till Amerika för att aldrig återvända.

Ett decennium senare tog Fogelström upp den historiska tråden igen och i en slags prequel till Stad-serien skrev han tre historiska romaner till som utspelar sig i Stockholm från 1700-talets mitt och fram till strax före Mina drömmars stad. Vävarnas barn heter den första. Även dessa böcker är väldigt bra, om än inte riktigt av samma höga klass som den första serien. Jag har också ett gäng Fogelströmmare till, däribland en av faktaböcker han också skrev om Stockholm.

Fogelström på sitt älskade Söder, stående en bit ovanför Slussen.

Efter Fogelström kommer ett nyförvärv: Richard Fords Kanada. Jag hade inte läst något av Ford tidigare och när jag som vanligt shoppade lite pocketar inför en resa föll det sig naturligt att testa den. Jag tyckte om den: En tankfull, stillsam men suggestiv berättelse om två syskon vars trygga liv förändras dramatiskt när deras föräldrar gör något mycket oväntat. Sen står en thriller av Frederic Forsyth som heter Ikon och som jag minns att jag tyckte var spännande, men glömt hela handlingen av sen jag läste den någon gång i slutet på 90-talet.

Till sist på F har vi Jan Fridegård. Mest känd och hågkommen idag är han väl för sin berättelse Trägudars land från vikingatidens Sverige. Den har jag, men också några av hans självbiografiska berättelser om sitt alter ego: Lars Hård. Man måste beundra dessa arbetarförfattare. Ingenting hade de gratis, allting fick de kämpa för. När de väl blev publicerade – ofta efter många refuseringar vilket drabbade inte minst Fridegård – blev de ofta föremål för vass och elak kritik från akademiskt utbildade recensenter i de större dagstidningarna. Men de drevs av en vilja att nå ut med sina berättelser som var starkare än allt annat. I deras böcker ligger många nycklar till förståelse av dagens Sverige också: Varför blev det som det blev? Vilka sociala och ekonomiska omvälvningar var det som lyfte Sverige från ett fattigt och efterblivet bondeland till ett rikt I-land på bara några decennier? Fortfarande ligger detta Fattigsverige, ett land där fattigdomen inte var mörkhyad och hette Ahmed eller Fatima, utan ljushårig och hette Lars eller Märta, mindre än 100 år bort. Det vore synd om de nya generationerna läsare aldrig hittar Fridegård, Moberg, Moa Martinsson och de andra.

Med det är vägen genom F framme vid slutet. Fast just när jag trodde det så mindes jag plötsligt att i den lilla, lilla lyrikavdelningen i bokhyllan så står ju faktiskt en till. Från pappas bokhylla den också: Ett samlingsverk med Nils Ferlins dikter. Ur den får bloggens slutkläm komma idag:

Strof i april

Vägen till kärlekens paradis

Är gammal men evigt ny:

Två händer kan mötas – händelsevis,                                      

Inunder ett paraply.

Två händer kan mötas i glädje

Två händer kan mötas i sorg

Två händer kan mötas för vinnings skull

På världens marknadstorg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...