Häromdagen på jobbet vräkte jag ur mig något i stil med ”några av de aktiviteter vi har i pipen”.  Just när jag sa det reflekterade jag inte över mitt eget ordval. När jag nu satt mig ner för att skriva en liten bloggpost om floskler dök repliken däremot upp ur bakhuvudet. Varför hoppade den ut ur min mun? Jag, som egentligen föraktar användandet av diverse managementfloskler och gärna vrider mig lite i obehag på stolen när chefen tre pinnhål upp talar om ”resor” och ”utmaningar” på avdelningsmötet.

Språket är människans kraftfullaste verktyg.  Det är en arena för så många av våra behov.  Att lösa vardagsbestyren. Att knyta och bevara kontakter. Att få igenom sin vilja. Att uttrycka tillhörighet. Att få utlopp för sin kreativitet. Att dölja sin osäkerhet. Att tydliggöra innehållet i sina tankebanor för sig själv. Att briljera och imponera på andra. Och en massa andra saker också. Det är lättare att tala om vad språket inte är. I varje fall är det i denna mångfald av syften som vi ska leta efter orsaken till vår förkärlek för floskler. Jag tror nämligen inte att det är så enkelt som nidbilden säger: En människa som försöker verka märkvärdig genom att svänga sig med en massa ord och uttryck som ”låter bra” och visar att hen hänger med i trenderna.

Låt oss dock börja från grunden, med etymologin. Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) definierar floskel kort och gott som ’tom fras’ och tillägger att ordet mest förekommer i plural. Ordet är bildat av latinets flosculos som ordagrant betyder ’liten blomma’, men som också stod för tänkespråk eller sentenser. EIler blomsterspråk: Att snirkligt och vackert men med mer yta än innehåll lägga fram någonting för sina lyssnare. I svenskan är ordet belagt åtminstone sen 1700-talets slut. För nästan 200 år sen skrev till exempel den store Esaias Tegnér:  ”Denna underrättelse är .. utsmyckad med sökta antitheser och andra rhetoriska floskler.”  Jag får lov att erkänna att jag inte vet mycket om vad som ansågs vara floskler på den tiden. Man kan dock lugnt utgå från att det såg ganska annorlunda ut. Medan dagens floskler ofta föds inom ekonomin eller sådant som har med mellanmänskliga relationer att göra så bör det på Tegnérs tid snarare ha handlat om sådant som nationalism, hjältedyrkan och allmän kulturell förfining. Däremot födde säkert då som nu aktuella frågor och trender inom dagspolitiken mer än en tämligen tom fras som gick från mun till mun och blev ännu mer urvattnad på vägen.

Med tanke på språkets mångsidighet och många syften så vore det konstigt om floskler var en avgränsad företeelse i språkets värld. Så är det förstås inte heller. Floskeln har flera kusiner och åtminstone jag är inte man att göra några exakta gränsdragningar mellan dem. Allra närmast ligger väl klyschorna (eller klichéerna) och modeorden.  Men också fikonspråk, eufemismer och plattityder har ett tydligt släktskap och säkert är det många gånger samma jordmån de gror i och skjuter upp som ett slags språkets sega ogräs. För trots att alla verkar rörande överens om hur oönskade de är så fortsätter de att frodas. Och sprida sig. Uppstår ett nytt område att kommunicera om så finns de snart där också. Som vanligt har vi dock en tendens att vara hemmablinda och har lättare att se andras språkliga fånigheter än våra egna. Personalchefen kanske med rätta tycker att fackklubbsordförandens brandtal vid förhandlingsbordet om ”rättvisa löner” är en floskel (för vad är egentligen definitionen på vad som är rättvist och hur ska man kunna avgöra i relation till vad som den ena eller andra lönen är rimlig). När han själv besvarar brandtalet med att ”i grunden måste marknadskrafterna styra” så är han dock knappast mindre floskelartad själv i sitt ordval.  Floskler finns i alla politiska läger och den som förmår göra sig tillfälligt politiskt färgblind och bara lyssna efter innebörden och det faktiska innehållet i det som sägs lär nog upptäcka att ingendera sidan är bättre eller sämre än den andra. Däremot varierar förstås de enskilda politikernas förmåga att uttrycka sig med eller utan floskler.  För att inte tala om hur väl de förmår att få floskler att inte låta som floskler; i dagens mediesamhälle med dess snäva händelsehorisont kanske den viktigaste förmåga en politiker kan ha.

Förutom i politikens värld så är det väl ändå företagandets och ekonomins sfärer som vi mest associerar med floskler. Här vill jag gärna foga in ett litet lästips i form av Lars Melins lilla ”Corporate bullshit” som även om den nu har några år på nacken (2006) innehåller mycket som är både tankeväckande och skrattframkallande.  Melin skriver bland mycket annat om flosklers livscykel (förresten i mångt och mycket en floskel i sig själv). Nya modeord dyker upp, ökar snabbt i popularitet, hörs i allt fler sammanhang från allt fler personer och blir alltmer slitna och tomma. Det minskar också deras värde, samtidigt som nya och mer fräscha ord dyker upp för att beskriva i stort sett samma sak. Sätter man frekvens på Y-axeln och tid på X-axeln så blir resultatet inte sällan en ganska klockformad kurva. Exempelvis nådde ordet ”hungrig” i managementsammanhang sin topp året efter milleniumskiftet , för att därefter ganska snabbt rasa. Åtminstone i skrift.

Som en följd av de stora förändringar som ägt rum de senaste 20,30 åren inom den offentliga sfären så har som bekant management- och ekonomiflosklerna spritt sig även dit när även offentlig verksamhet ska bedrivas enligt ”marknadsmässiga principer”. Eftersom offentlig verksamhet ändå fortfarande är en egen värld så kopieras dock inte allting rakt av, utan flosklerna smälter in i och anpassas delvis till sitt nya sammanhang. Resultatet blir inte sällan ännu mer löjeväckande än inom företagsvärlden, där det ju någonstans ändå finns en rättfram och ganska ärlig fokus på vinst och effektivitet i grunden: Det hjälper i längden inte med aldrig så mycket vackra ord från en VD:s mun om inte bolaget gör en tillräcklig vinst. Inom offentliga sektorn, där jag själv varit verksam större delen av sitt yrkesliv, undrar man däremot ibland över om det finns någon gräns för hur långt man kan komma på enbart personlig smidighet och förmåga att säga de rätta, men i grunden tämligen innehållslösa sakerna. Följande exempel som jag hämtat från en språkblogg i SVD och det kommer från en projektansökan i en kommun:

En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

Ja, vad ska man säga. Tablå. Även om det är en aningens extremt exempel, så är det inte så att jag som luttrad statstjänsteman rycker till av förvåning. Jag har genom åren läst en hel del texter som kommit den ganska nära när det gäller att kombinera svårbegriplighet och brist på innehåll med insikt om vilka som för tillfället är de rätta honnörsorden i den verksamhet man befinner sig i. Flera ord klingar dessutom välbekant. Ta bara ordet kvalitetssäkra. För min del kvalar det lätt in på flosklernas topp-10. Det är numer helt omöjligt att göra ens ett mindre arbete utan att det hoppar ut ur någon chefs eller beställares mun åtminstone någon gång. Vad som faktiskt i realiteten skulle innebära en riktig kvalitetssäkring är det givetvis långt färre som kan besvara. Vilket inte hindrar att man anställer fler och fler personer som – vid sidan om kärnverksamheten givetvis – ska arbeta med mer eller mindre diffusa uppgifter kring ”kvalitetssäkring”.

Kanske är det här för mig det allvarligaste med floskler. Att de faktiskt inte bara förblir ”tomma ord”, utan att de i all sin diffushet och brist på innehåll ändå påverkar vår syn på världen och får oss att både tycka och göra saker som vi egentligen inte har särskilt mycket på fötter för. Men det är svårt att göra motstånd, även om man i grunden har ett visst mod och en ställning som gör att man kan kosta på sig att vara lite frispråkig. Vem är egentligen emot kvalitet? Eller för att ta ett annat exempel: För ett antal år sen dök ett nytt uttryck upp i den offentliga managementvärlden: ständiga förbättringar. Det spred sig som en löpeld på Skatteverket i de högre luftlagren och snart dök det upp varianter som gjorde att språkörat skrek i protest: Vi skulle ”sträva mot ett tillstånd av ständiga förbättringar”. Förutom att det kan vara den värsta floskel eller klyscha jag någonsin hört så är den också ett språkligt missfoster grand de luxe. För hur något på samma gång skulle kunna vara en rörelse framåt och ett tillstånd kan jag för mitt liv inte begripa. Naturligtvis blev det i kölvattnet inte bara vackra ord, utan också projekt där ett antal människor varav inte så få konsulter med fyrsiffriga timarvoden satt och kläckte djupsinnigheter och ”planer” under en längre tid utan att något av det, i vart fall inte direkt, kom våra användare eller än mindre de medborgare vi är satta att tjäna till nytta.

Låt oss efter det här utfallet mot flosklerna ändå återvända till frågan som ställdes i bloggens början. Varför finns de egentligen? Här vill jag ändå bli lite mer försonlig. Det är lätt att skratta eller t.o.m hånskratta åt managementkonsulter och chefer som kryddar sina föredrag och powerpointpresentationer med de floskler som för tillfället är mest populära i deras egen lilla damm. Det kan också leda till slutsatsen att användandet av floskler mest handlar om att visa sig märkvärdig och ”initierad”. Men jag tror inte att det är så enkelt. För att ta det negativa först så tror jag att floskler ofta tas till för att man är osäker på sin förmåga att med sina egna ord nå fram med sitt budskap. Det blir då rätt naturligt att man tillgriper det man uppfattar som gångbart. De flesta av oss har också en naturlig dragning åt att försöka få en positiv ton i det budskap vi ska framföra. Det ligger i flosklers natur att de blir floskler just för att de låter positiva. Det här är en särskild svårighet, eftersom ett ordval kan vara rätt i ett sammanhang, men en floskel i ett annat. Det är förstås inte fel att tala om ”utmaningar” för att försöka skapa en positiv bild av de uppgifter vi måste lösa för att nå målet. Vid överanvändning eller om det vi talar om faktiskt är något ganska jobbigt och svårt så blir däremot ordet till en floskel. Då är det både ärligare och bättre att kalla det för vad det är: Ett problem.

Jag tror också att floskler i grunden uppstår ur vår naturliga drift till att vara kreativa med språket. Det finns inget ont uppsåt i dem, åtminstone inte från början.  Vi vill helt enkelt hitta nya ord som bättre beskriver något som har betydelse för oss, eller som vi tycker fångar något som inget befintligt ord klarar av. Visserligen har vi nog ofta fel där och ägnar oss åt att uppfinna hjulet på nytt. Men det spelar mindre roll, för det krävs trots allt inte särskilt mycket energi för att hitta på ett nytt ord. Om vi väl lyckas så gör vi det för att andra uppenbarligen känner samma sak för vårt nya ord. För språklig kreativitet handlar lika mycket om att infoga andras innovationer och göra dem till en del av sitt eget, personliga uttryck. Få eller ingen av er som läser det här talar och skriver antagligen på exakt samma vis som hen gjorde för 10 år sen. Ni (och jag) följer med i trenderna både för att det är lustfyllt och för att språk också handlar om identifikation. Man kan ironisera över att vi härmar och tar efter varandra, men kommunikation via talat och skrivet språk vore inte möjligt om vi inte hade haft denna starka tendens i oss. Språk är socialisering och gemenskap. Nils Eriksson, den unge göteborgaren som skapade Ordspel för över 10 år sen, sa i en intervju en gång att en av förklaringarna till att Scrabble är så populärt som spel är just det faktum att spelet går ut på att lägga olika ord och att de orden – även om de inte ingår i något egentligt sammanhang – ändå förmedlar något. Jag tror att han har rätt. Att vi ibland går till överdrift och tänker för lite på vad vi egentligen säger – med floskler som resultat – får vi helt enkelt leva med.

För att i slutet återvända till början så kan vi väl ta min egen floskelanvändning som jag nämnde i bloggens första stycke. Självklart hade jag lika gärna kunnat säga ”några av de saker vi ska göra”. Att jag föll för frestelsen att kläcka ur mig ett par typiska projektklyschor eller floskler (”aktiviteter” och ”pipen”) visar väl att jag ska ta det lite lugnt med att kasta sten i glashuset. Det hindrar dock inte att jag kommer att fortsätta rysa när folk säger eller skriver saker som:

Vi strävar efter att alltid se helheten och arbetar ständigt med kontinuerlig, egen kunskapsförbättring för att stärka vår strategi att positionera oss som ett visionsstyrt företag.

http://www.avigsidan.com/avigsidan/floskler.html

”Rasfördomar är nåt  fruktansvärt Yossarian. Det är dom faktiskt. Det är nåt fruktansvärt att behandla en anständig, lojal indian som en nigger, jude, dago eller mexikanare.”

Om du liksom jag gillar Joseph Heller så känner du kanske igen citatet. Det kommer från ett av de inledande kapitlen i Moment 22 och fälls av en av soldaterna på flygbasen: Hövdingen Vit Halvhavre. Som nästan alltid med Heller så finns det garanterat en allvarlig klangbotten i de skruvade skämten: Fördomar, generaliseringar eller en nedlåtande syn på andra än den egna gruppen är inte ett fenomen som är förbehållet enbart en etnisk majoritet eller de som har den största makten och inflytandet i ett samhälle.

Att vi hyser fördomar och förutfattade meningar är i sig inte ett tecken på att vi lider av något allvarligt fel eller störning i vår tankeapparat. Tvärtom: Fördomar och generaliseringar kan aldrig förstås eller bekämpas om vi inte begriper att de är en naturlig följd av hur vårt tänkande fungerar. Från det vi är små börjar vi automatiskt att klassificera saker och ting omkring oss, samtidigt som vi försöker dra slutsatser om orsak och verkan. Vi lär oss att strumpor, byxor och tröjor alla sorteras in under begreppet kläder. Vi lär oss att man bränner sig om man sätter handen på spisen när den är igång. Vi sorterar, kategoriserar och drar slutsatser om hur omvärlden är beskaffad. Att få studera på nära håll hur den processen går till hos små barn är otroligt fascinerande.  Man häpnar över all kunskap de suger i sig och hur ivrigt deras hjärna arbetar med att bygga ut sin karta över omvärlden. Samtidigt är det lätt att skratta åt de förhastade och felaktiga slutsatser de ändå ofta drar om både samband och kausalitet pga att deras kunskaper och erfarenheter fortfarande är relativt begränsade. Det finns som bekant massor av roliga historier på det temat. Men när vi skrattar så glömmer vi att deras misstag inte skiljer sig på något avgörande vis från våra egna.

När vi tar in världen omkring oss, så sker det genom en ständig bearbetning i vår hjärna där sinnesintrycken tolkas och försöker placeras in i den komplicerade väv av kunskaper och erfarenheter som utgör vårt minne. Så långt det är möjligt försöker hjärnan dra snabba slutsatser med den information som finns tillgänglig i ögonblicket och inte kräver en djupare analys. Det vore inte praktiskt möjligt för oss att fungera på något annat sätt, ja vi skulle inte ha överlevt som art om vi försjunkit i grubbel över alla möjliga tolkningar och handlingsalternativ inför synen av en flock lejon som närmar sig oss ute på savannen. Idag handlar det sällan om akut livsfara, men fortfarande saknar vi praktiska möjligheter att lägga tid på en mer medveten och djuplodande analys av varje litet problem vi ställs inför under en vanlig dag. Dessutom kostar det energi som vår redan resurskrävande hjärna förbrukar. Det finns därför ett slags naturligt motstånd i oss mot att aktivera de här kretsarna och verkligen tänka till.

Trots denna skenbara lättja hos vår hjärna träffar vi oftast rätt i våra analyser av omvärlden. Åtminstone så länge vi rör oss inom områden där vi redan har en god mängd kunskaper och erfarenheter att relatera det vi ser och hör till. För även om en vuxens hjärna är mer utvecklad än ett barns så tänker vi inte nödvändigtvis alltid så mycket bättre.  Problemet är att veta när vi behöver kicka igång det mer avancerade, logiska tänkandet. I vissa fall går det automatiskt. Lite svårare räkneuppgifter klarar t ex inte vårt grundsystem och då växlar vi över i det avancerade läget. Men det fungerar inte alltid lika bra. Vi begränsas t ex av en tendens som nobelpristagaren Daniel Kahneman (som jag redan nämnt i flera bloggposter) kallar för WYSIATI; What You See Is All There Is. Vår hjärna vill dra slutsatser från tillgänglig information i första hand och slippa lägga energi på att fundera på om det kan finnas dold information som kan påverka bilden och som vi därför borde lägga tid på att söka efter. Den här tendensen är belagd i mängder av experiment, så det är inte något allmänt tyckande.  Lika svårt eller ännu svårare är det när vi tycker oss kunna passa in det vi upplever i ett redan etablerat mönster.

Naturligtvis är det precis så här fördomar och generaliseringar uppkommer och befästs. Och de uppkommer hos oss alla, var så säker. Jag kan bara dra ett exempel hos mig själv: I helgen läste jag senaste artikeln i DN:s serie om de rumänska romer som kommer hit och tigger på Stockholms gator. Reportageteamet reser till hembyn för den kvinna de intervjuat och hittar en misär som är svår att föreställa sig. Nästan hela den arbetsföra befolkningen är utan arbete.  Här drog jag en slutsats som skulle kunna formuleras ungefär ”Ja där ser man, de lever helt utanför samhället och så har det väl sett ut mycket länge. Precis som de finska romerna jag kommit i kontakt med bl.a i mitt tidiga yrkesliv.  Tragiskt, men frågan är om det inte till en del också är så att de här människorna inte VILL leva i det organiserade samhället pga sina traditioner som förvärrat utanförskapet. Och nu kommer de hit och tigger när gränserna har öppnats.”

När jag läste vidare i artikeln insåg jag snabbt att min slutsats var ett misstag. De vuxna i byn hade tidigare, under kommunisttiden, arbetat i en närbelägen industri. Många hade haft jobb där i decennier och talade om detta med stolthet och saknad. Under de ekonomiska omvälvningarna efter kommunismens fall hade denna industri lagts ner, liksom så många andra. Romerna hade blivit utan arbete och som andra klassens medborgare och med dålig utbildning i bagaget hade de flesta av dem inte lyckats hitta något nytt arbete hemma. Många av dem, bland annat kvinnan i reportaget, hade istället säsongsarbetat i Spanien med att plocka frukt och dragit sig runt hjälpligt på det. Men sen några år tillbaka har även detta upphört till följd av de ekonomiska problemen i Spanien.

Det var förstås fördomar som styrde in mig på den här förhastade slutsatsen. Att jag har dessa fördomar behöver inte betyda att alla uppfattningar jag har om folkgruppen Romer och deras problem är felaktiga eller rentav rasistiska. Men jag måste uppenbarligen vara extra uppmärksam på mig själv. Exemplet är också ganska välvalt med tanke på att det även innehåller ett annat element som boostar fördomar: Emotioner. I mitt fall är det tråkiga upplevelser från barndomen med vad man på den tiden benämnde som finska zigenare: Min mamma ingrep i ett bråk med en zigensk pojke inblandad på skolan där hon arbetade och vi gick i lågstadiet. Detta ledde till mordhot mot både henne och oss och vi fick vara hemma från skolan i flera dagar. Inget fysiskt våld blev dock följden, men mammas bil fick däcken sönderskurna och vi utsattes för telefonterror en längre tid där det var uppenbart att även äldre släktingar till pojken var inblandade.  Det har tyvärr stannat kvar i mig och ligger på lur nånstans i bakhuvudet varje gång sociala problem och kriminalitet bland romer diskuteras. Att jag är fullt medveten om det är uppenbarligen ingen garanti för att jag kan förhålla mig helt saklig.

Som jag ser det finns det tre stora riskbeteenden när det gäller vår benägenhet för fördomar, generaliseringar och förhastade slutsatser.  Det första och största är den förenklade syn på sig själv kontra världen som enklast kan uttryckas som ”Om jag känner så måste det vara rätt”. Många typiska ”vardagsrasister” upplever jag funkar precis på detta sätt. De har någon gång börjat uppleva negativa känslor när de kommit i kontakt med invandrare och flyktingar eller hört/läst om såna frågor. Men de har sällan eller aldrig frågat sig själva om dessa känslor är rimliga. Istället har de simmat i sina egna känslor och därmed låtit dem bli självförstärkande i en spiral där de till slut ”kommer ut” som mer eller mindre fullfjädrade rasister. De använder ofta argument i stil med ”Fy fan vad illa jag mår när jag ser negrer” utan att verka reflektera en sekund över det orimliga i att ta sådant till intäkt för hur man anser att svensk migrationspolitik bör utformas. Det enda positiva är att eftersom de i grunden går på känslor och inte logik så kan de mycket väl hysa en positiv inställning mot enskilda personer som de egentligen borde ogilla pga deras etniska ursprung. I grunden samma underliga inställning som alltför många tyskar hyste mot sina judiska landsmän före och under andra världskriget.

Ett annat stort riskbeteende är att man blir så fäst vid ett högre syfte eller mål att man bygger på fördomar som bekräftar det riktiga i målet. Om målet exempelvis är ett socialistiskt samhälle så kommer den negativt färgade bild av företag och företagande som med nödvändighet hör till en sådan vision att göda fördomar mot hur ”kapitalister” är som efterhand blir allt svårare att värja sig mot. Jag skulle naturligtvis kunna ta upp invandringskritiska personer igen här lika gärna. Att jag väljer ett annat exempel är bara för att visa att mekanismerna fungerar precis likadant även om målet eller syftet vi tror och jobbar mot är något som kanske rentav en majoritet uppfattar som gott i någon mån.

Slutligen har vi den risk som ligger i att man har en självbild av att man är en fördomsfri och vidsynt person. Det finns naturligtvis personer som är bra mycket mer fördomsfria och vidsynta än exempelvis jag är. Men det finns inga fördomsfria människor. Faktum är att man själv lätt kan fastna i generaliseringar och stereotypier när man försöker angripa andras fördomar och otrevliga åsikter.  Är man inte medveten om detta och regelbundet försöker jobba med sig själv är det lätt att gå i fällan. Inte minst så tror jag att många unga, idealistiska människor löper den här risken. Det finns en (stereotyp) bild i samhället av att människor blir mer fördomsfulla och inskränkta ju äldre de blir. Det finns säkert mer än ett korn av sanning i det. Men tänk då också på detta med hur våra hjärnor fungerar. Unga människor har fortfarande en väsentligt mindre bank av kunskaper och erfarenheter till sin hjälp när de ska dra slutsatser om den verklighet som omger dem, jämfört med oss som har hängt med ett litet längre tag. Det snarare ökar än minskar risken att dra felaktiga generaliseringar om alla slags saker. Precis på samma vis som ett starkt känslomässigt engagemang. Att människor ofta överger sin ungdoms mer radikala idéer (radikal här är inte synonymt enbart med ”vänster”) beror inte bara på att de blir trötta och utnötta och tappar sin idealism. De modifierar dem sannolikt lika ofta eller oftare därför att en större fond av kunskaper och erfarenheter får dem att inse att det inte var så enkelt som de trodde eller att det kanske inte ens var som de trodde och tänkte överhuvudtaget.

Lena Andersson – kanske min favoritskribent i DN – publicerade en bra kolumn i helgen som ganska mycket kommer in på de här sakerna. Läs den gärna! http://www.dn.se/ledare/kolumner/den-nya-farglaran. Lena påpekar bl.a det som borde vara fullständigt självklart men som få eller ingen verkar ha uppmärksammat: Att slagord som ”vita kränkta män” är både en ytterst tveksam generalisering och dessutom rasistisk. Att den opinion som – givetvis i stora stycken med rätta – angriper åsikter och debattörer man inte gillar själv använder sig av både de etniska och könsmässiga stereotyper man bl.a angriper motståndarsidan för att hysa.  Precis som Hellers indianske soldat med sitt yttrande visar att man inte automatiskt går fri från fördomar eller rentav rasism bara för att man själv är utsatt för det, så finns det nog fler än en deltagare i den senaste tidens debatt om rasism, sexism m.m som borde fundera över om hen* inte själv borde reflektera lite över sig själv och sina egna premisser också.

*Härmed begick jag inofficiell världspremiär i text med det nya pronomenet. Man är aldrig för gammal för att ändra sig   

Snart har årets vårdagjämning passerat. Någon vår låter dock ännu inte förmärka sig. Istället skapar den envist kvardröjande vintern besvikelse, för att inte säga bitterhet hos många av oss som ogillar kyla och mörker och ser fram emot den ljusare och varmare delen av året. Denna bitterhet saknar förstås all poäng, för vem finns det egentligen att bli bitter på? Vädret är som det är och om vi tror att det har någon avgörande inverkan på vår lycka och vårt välbefinnande så har vi dessutom fel i det; en eventuell vårdagjämmer är helt poänglös. Psykologen och nobelpristagaren Daniel Kahneman gjorde tillsammans med en kollega en undersökning där de jämförde det allmänna välbefinnandet hos en grupp kaliforniska studenter å ena sidan och en grupp studenter från mellanvästern å den andra. Trots att den förstnämnda gruppen gillade sitt klimat lika mycket som den andra gruppen ogillade sitt eget så uppmättes ingen skillnad alls i allmänt välbefinnande. Ändå trodde de flesta i bägge grupperna (liksom för övrigt Kahnemans egen hustru) att kalifornierna skulle vara lyckligare. Men så är alltså inte fallet.

Eftersom vädret alltså inte är något att bekymra sig om, borde man istället skänka en tanke till själva fenomenet dagjämning. Det är ju egentligen något väldigt fascinerande! Två gånger om året är dag och natt lika långa överallt på jorden. Själva dagjämningen är dock inte ett specifikt datum utan den tidpunkt då solskivans centrum passerar gränsen mellan den norra och södra himmelshalvan. I detta ögonblick så lutar jordaxeln varken mot eller bort från solen, utan solens strålar faller in rakt emot ekvatorn. Sen kommer den från vår observationspunkt sett att fortsätta sin vandring norrut på himlavalvet (i själva verket är det förstås vårt eget klot och dess lutning som förändras) tills den runt den 21 juni når kräftans vändkrets kring den 23:e latituden. Då vänder den igen och påbörjar sin vandring åt andra hållet. Fast i själva verket beror ju allt på det faktum att vår jord lutar, eller för att tala svengelska är en aning ”tiltad”. Jag försökte för ett par år sen visa mina söner detta och hur det påverkar temperaturer och längden på natt och dag med hjälp av vår jordglob och en lampa. Hur mycket de tog in vet jag inte riktigt. Den pedagogiska idén i sig var nog inte så dum, men min förmåga att förklara det hela tydligt handikappades av att mina egna kunskaper om fenomenet var så ytliga. Något som bevisar den gamla sanningen att för att kunna förklara något på ett enkelt sätt måste man ofta själv ha mycket djupare kunskaper om det.

Vårdagjämningen är också den punkt då solen äntligen stiger över horisonten vid Nordpolen. Eller äntligen och äntligen. Det finns ju inte särskilt många levande varelser där just då som har anledning att bry sig om saken. Efter att ha läst på lite mer om saken kan jag berätta för den som eventuellt dragits med samma kunskapsluckor som jag själv att det inte riktigt är så dramatiskt som att det är natt i 6 månader och dag i 6 månader vid polen. Perioden kring dagjämningarna kännetecknas snarare av flera veckor med ett slags skymnings- eller gryningsljus både före och efter att solen brutit horisontlinjen i den ena eller andra riktningen. Jag har själv fortfarande många minnen från den resa till Nordkap jag gjorde med familjen år 1980 som trettonåring. I norra Sverige upplevde jag första gången midnattssol, några dagar efter midsommar. Det var fantastiskt nog, men man såg dock ändå att det var natt. Längre norrut, på Mageröya där Nordkapsklippan ligger, fanns det däremot ingen möjlighet att avgöra vad klockan var. Vi anlände mitt i ”natten” efter att ha hört en väderleksrapport om att klart väder förväntades över Nordkap – något som relativt sällsynt. Solen strålade som vore det dag och vid små sjöar vi passerade låg folk och solbadade.

Hur ofta funderar vi över de här sakerna egentligen, istället för på vardagens småttigheter i form av senaste appen vi laddat ner på vår smartfån, vem som tar hem årets schlageruttagning, hur det ska gå i Champions League eller vad vi ska äta till middag? Våra liv styrs av de här sakerna på ett vis som borde fascinera de flesta som tar sig lite tid att fundera på eller läsa om dem. Även alla de personer som i likhet med mig saknar en grundläggande, naturvetenskaplig utbildning värd namnet. Jag misstänker att åtskilliga, fullt normalbegåvade vuxna inte ens vet att det är jordaxelns lutning som ger oss årstiderna, än mindre att cykeln av istider och interglacialer som beror på variationer i hur mycket jordaxeln lutar. Om den plötsligt (vilket vissa forskare verkar anse möjligt) tiltar över lite mer så kan villkoren för det liv vi känner idag här uppe i Norra Europa förvandlas mycket snabbt och drastiskt, all global uppvärmning till trots. Det blev som sagt aldrig någon naturvetare av mig, ett faktum jag ibland sörjer samtidigt som jag anklagar mig själv för den lättja och släng av feghet som fick mig att välja en annan bana. Men jag har åtminstone behållt en barnslig förmåga att fascineras av och vilja veta mer om hur världen runt omkring oss är uppbyggd.

När jag tänker på detta med hur jorden snurrar runt solen och hur dess strålar träffar oss så tänker jag också på Erastosthenes  och hur min idol Carl Sagan beskrev honom i sin TV-serie Kosmos som gick i SVT i början av 80-talet. Han levde och verkade i Alexandria i nuvarande Egypten för mer än 2200 år sen; chef för det stora biblioteket och verksam inom allt från historia och poesi till geografi och astronomi. Erastosthenes hade liksom andra astronomer på den tiden redan solcykeln på solstånd och dagjämningar fullt klar för sig. Men i hans tid ansåg fortfarande många vetenskapsmän att jorden var platt. Erastosthenes fick höra talas om att längst ner i södra Egypten så kastade lodräta stänger ingen som helst skugga vid sommarsolståndet. Än sen då? Solen stod ju rakt över den platta jorden.  Men Erastosthenes tänkte ett steg längre. Vid nästa sommarsolstånd kollade han upp hur det förhöll sig med stänger och skuggor i hans egen hemstad. Och ser man på – de kastade en  tydlig skugga även då. Vad kunde förklaringen vara? Erastosthenes insåg att det enda rimliga svaret måste vara att solstrålarna faller in från olika vinkel – ett fenomen som bara är möjligt om jorden är rund. Men hans tankar stannade inte där. Han förstod att skillnaden i skuggvinkel måste öka ju större krökningen är. Erastosthenes lejde en man att stega sträckan mellan Alexandria och södra Egypten och fick svaret att det var ungefär 800 kilometer. Skillnaden i skugglängd beräknade han till sju grader utmed jordytan. Då en cirkel har en omkrets på 360 grader borde således hela jordens omkrets vara ungefär 50 gånger den uppmätta sträckan, eller 40 000 kilometer. Detta är med en avvikelse på några få, futtiga procent rätt svar! Berättelsen fascinerar mig lika mycket idag som den gjorde när jag var fjorton år och en i sanningens namn ganska fjunig konfirmand.

Vad hade hänt om den vetgirighet och positiva inställning till vetenskap som präglade Antiken inte hade fått ett allvarligt grundskott av politiska omvälvningar, krig och senare kyrkan med sin religösa dogmatism som la sig som en våt filt över mycket av kritiskt och verkligt kreativt tänkande under mer än 1000 år? Frågan är naturligtvis omöjligt att besvara med annat än gissningar, men jag hörde en gång en spekulation om att vi kanske tappat runt 600-700 år. Hade utvecklingen fått fortsätta från Grekland och senare det tidigare romarriket så hade vi då kanske uppnått dagens teknologiska och kunskapsmässiga nivå redan på 1300-talet! Tanken svindlar var vi hade varit idag då. Jag funderar också som jag ibland brukar över varför så många människor verkar ha ett aldrig sinande behov av att rikta sin mentala uppmärksamhet mot fantasier och mer eller mindre påhittade och ounderbyggda tankesystem när det finns så många spännande saker i den verkliga världen att ta in. Ingen har exempelvis nånsin presenterat några övertygande bevis för att det skulle finnas spöken. Däremot finns det en massa spännande och helt verkliga och välbevisade saker ute i rymden. Kvasarer, svarta hål, nebulosor, jordliknande planeter som kanske är bebodda. Varför vill inte fler ta in lite mer om de här fantastiska sakerna istället för att sitta och titta på barnsliga program i TV7 om tomtar som jagar ”spöken”?

Nåja, vårdagjämningen är passerad och även om det är kallt nu så kommer snart även den meteorologiska våren. Lite gladare tänker jag nog att både jag själv och de flesta av er andra som lever här uppe skrämmande nära polcirkeln blir när det blir ljusare och varmare. Oavsett vad Daniel Kahneman säger. Glad blir jag också när jag tänker på att vetgirigheten och vetenskapen ändå har en hyfsat stark ställning här hos oss och att det finns så många spännande saker att lära sig mer om. Nu tänker jag läsa senaste numret av Forskning&Framsteg i sängen en liten stund innan jag släcker och somnar. Glad vår på dig också kära läsare!

Solen skiner över Nordkapsklippan. Den vetgirige vet dock att detta inte är Europas nordligaste punkt, det är istället den närbelägna knivskjeloudden. Tar man dessutom hänsyn till att båda ligger på en ö, så blir det istället Kinnarodden cirka 70 kilometer österut som vinner.

Det första som slår mig när jag åter lyfter blicken mot min bokhylla bakom datorskärmen är att jag inte lytt rådet från bibliotekarien Björn om att O’Briens bok Soldatens drömmar borde flyttas till O. Det väcker en liten, men dock skamkänsla. Jag tycker att man normalt bör lyssna till råd från sakkunniga. Det är nog rent allmänt dags för ett litet omflyttnings- och rensningsprojekt.  En del böcker ligger ovanpå andra och sen sist har jag äntligen gjort slag i saken och skaffat ett eget exemplar av Linnas torpartrilogi. Efter ännu en omläsning (den tredje i ordningen) ligger de nu och tar upp plats på mitt nattduksbord. Så kan vi inte ha det. Eftersom plats saknas och jag just nu inte vill köpa någon ny bokhylla, får jag ändå ta mig i kragen och rensa ut några titlar. Finns någon kandidat i hyllans CD-sektion månne? Min blick faller på Winter av Len Deighton; en av de böcker jag räddade från förgängelsen efter min bokläsande pappas död för snart tio år sen. Det har aldrig blivit av att läsa den, men något skäl måste jag ha haft för att plocka med den. Baksidan talar om för mig att det är en familjeroman som utspelar sig i Berlin under åren 1899-1945. Romaner som skildrar en plats under en längre tid och ”släktkrönikor” var en genre både pappa och jag gillade. Varför har den då blivit stående så länge? Den får åka upp på läslistan och någon gallring blir det inte tal om.

CD börjar annars med Truman Capote, denna märkliga blandning av narcissist och skarpögd iakttagare och lyssnare. Först kommer Bönhörd – ett postumt publicerat fragment av den ”stora roman” som Capote arbetade med under de sista två decennierna av sitt liv men till följd av skrivkramp, alkoholism och andra personliga problem aldrig förmådde färdigställa. Den består av några berättelser med vissa beröringspunkter. Jag har glömt det mesta, men Capotes briljanta språkförmåga och berättartalang lyser även i den. Den kan dock inte mäta sig med In cold blood – dokumentärromanen som skildrar ett mord på en lantbrukarfamilj i Kansas år 1959 och den efterföljande, rättsliga processen fram tills att de bägge mördarna hängs år 1965. Om någon skulle tvinga mig att producera en lista över 10 romaner man borde läsa så skulle den definitivt hamna på den, det må sen säga mer om luckorna i min beläsenhet än om Med kallt blod. Men det är en fullständigt lysande roman, skriven med saklig, nästan torr prosa som ändå fångar läsaren redan på de allra första sidorna. Den har också haft betydelse för mitt intresse för och motstånd mot dödsstraffet. Innan jag läste boken såg jag som tonåring filmatiseringen med en ung Robert Blake (”Baretta”) i rollaren som mördaren Perry Smith. Få om några filmer har skakat om mig så mycket som den. Dels för brutaliteten och grymheten i mordet på den oskyldiga familjen Clutter, men också för insikten om det grymma, meningslösa och ociviliserade i att avrätta människor.

Jag har också en biografi om Capote som jag köpte efter att ha sett filmen om honom med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Det är svårt att sammanfatta en så komplex människa som Capote var, så jag får nog nöja mig med att säga att även den i allra högsta grad är läsvärd. Inte minst ger den intressanta inblickar i Capotes personliga engagemang i mordet och mördarna och de dubbla känslor han hyste för dem och deras öde.

En ung Truman Capote på en berömd bild

Det slumpar sig också så att jag på C har ett par andra böcker där dödsstraffet är ett centralt tema: Caryl Chessmans Dödscell 2455 och Kerry Max Cooks  Chasing justice. Båda är självbiografier och beskriver författarnas öden efter att ha blivit dömda till döden. I Chessmans fall slutade hans resa till slut i gaskammaren år 1960 efter att han längre än någon annan dödsdömd lyckats förhala sin avrättning. Cook, dömd till döden för ett mord på en kvinna i Texas år 1977 som han av allt att döma är oskyldig till, lyckades efter nästan 20 år bli försatt på fri fot och så småningom få sin dödsdom upphävd. Jag hoppas återkomma till både dem och till frågan om dödsstraffet i kommande bloggposter.

Efter en Raymond Chandler följer 2010 Andra rymdodyssén av Arthur C Clarke (1917-2008). Om man ska ha en enda Clarke i sin bokhylla finns väl egentligen bättre val  (2001 eller kanske Möte med Rama till exempel). Clarkes eftermäle är lite solkat av rykten om ett intresse för väldigt unga pojkar. Några handfasta bevis verkar dock inte finnas. Bevis finns däremot för att Clarke redan år 1945 föreslog ett system med satelliter för kommunikation. Nästan ännu märkligare och framsynt är det svar den mycket tekniskt intresserade Clarke gav i en intervju år 1974 på frågan om hur livet skulle gestalta sig för intervjuarens son några decennier in i framtiden:

“He will have, in his own house, not a computer as big as this, [points to nearby computer], but at least, a console through which he can talk, through his local computer and get all the information he needs, for his everyday life, like his bank statements, his theater reservations, all the information you need in the course of living in our complex modern society, this will be in a compact form in his own house ... and he will take it as much for granted as we take the telephone."

Clarke fällde också det tänkvärda uttalandet att moralfrågor hade kidnappats av religionen. Jag har läst ett antal av hans verk, men det känns inte troligt att en omläsning ligger nära i framtiden. Det gör inte heller en rad andra i och för sig bra böcker:  Marika Cobold Hjörnes En alldeles egen skapelse, ett par thrillers av Alfred Coppel, A.J Cronins Citadellet och nobelpristagaren Coetzees Ungdomsår.  För så är det även för en typisk omläsare av böcker som mig: Vissa böcker plockas fram kanske så ofta som en gång om året för att än en gång läsas. Andra står där och samlar damm utan att man ibland riktigt ens begriper varför den ena boken hamnade i en kategori och den andra i en annan.

Med det har vi slutit C och går över till D. Bland populärvetenskapen – som har en egen hylla – hittar vi Richard Dawkins The God delusion. Den är bra, men jag kan tycka att Dawkins blir lite väl rabiat och enkelspårig ibland i sitt motstånd mot religion. Det är inte det att jag i grunden delar hans livssyn, det är bara det att jag inte verkar känna samma behov att polemisera mot folks personliga tro. På en punkt har vi dock samma syn: När ”troende” tar sin tro in på det naturvetenskapliga området och anser sig kunna göra uttalanden om hur den fysiska verkligheten är beskaffad utifrån sina religösa urkunder och idéer så tar tålamodet och respekten slut.

Egentligen borde jag väl skaffa mig Den själviska genen – Dawkins debut och fortfarande i mitt tycke både det bästa han skrivit och en av de allra bästa böcker jag överhuvudtaget läst inom det populärvetenskapliga området. Men det var ju det där med utrymmet… Istället återvänder jag till romanhyllan och hittar Jeffrey Deavers Tyst gisslan. Det är en riktigt bra thriller: Tre förrymda fångar tar en skolbuss med ett antal döva barn och deras lärare som gisslan. Jag har en till Deaver, men den håller inte riktigt samma klass.

Efter Deaver kommer ett helt gäng Sven Delblanc, de flesta av dem födelsedagspresenter och julklappar från mamma under 80-talet. Den mest kraftfulla av dem är utan tvekan Livets ax – självbiografin han till slut fick kraft att skriva efter att under så många år förtigit det mesta av sin barndom. Fadern kallar han demonen – en man som kunde få sin son att kissa på sig av skräck bara genom att titta på honom på ett särskilt sätt. Väldigt bra är också Samuels bok – första delen i den romansvit vars handling baserar sig på hans mammas familjs öden i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Berättelsen om den begåvade svenskamerikanske prästen som får uppleva så många besvikelser och till slut drabbas av sinnessjukdom är så stark, så nära.

Efter Delblanc står så slutligen fyra romaner till på D. Två minns jag uppriktigt sagt ingenting av, men de två andra volymerna är ena riktiga omläsningsklassiker: David Copperfield I-II av Charles Dickens. Jag läste dem första gången redan som barn och levde mig så intensivt in i lille Davids olycka i början av böckerna: Den sadistiske styvfadern Mr Murdstone, mammans sjukdom och död, internatskolan där han får stryk varje dag. Eftersom det är en Dickens ordnar förstås allting upp sig till slut: Inte bara för David utan också för de goda och snälla karaktärerna i boken. De onda får däremot mer eller mindre sina gärningars lön allihop. Klicheartat? Javisst, men även de mest hårdnackat rationella av oss behöver sagor där det goda segrar ibland. Dessutom var ju Dickens en stor humorist och som alla stora författare förmår han (oftast) att balansera på den tunna knivseggen mellan tragik och tragikomik.

Ja, med det har vi diskat av CD-sektionen i mina bokhyllor. Om andan faller på blir det kanske ett nytt återbesök ganska snart. I en blogg nära dig, bara ett litet musklick bort.

Den kallades hela folkets järnväg. Jag är dock inte en vän av att romantisera det förflutna, så låt oss minnas att allt minsann inte var så bra på ”den gamla goda tiden” heller. Järnvägsnedläggningar en masse, smaklösa ostfrallor i plast och gamla, inrökta tåg som minsann inte kom fram i tid jämt ens då. Stefan Demerts klassiska visa från det tidiga 70-talet visar att vi svenskar nog länge har haft en slags hatkärlek till vår järnväg.

Själv gillar jag tåg. Både att åka och titta på. Jag hade modelljärnväg som liten och drömde ständigt om att utöka den och köpa riktigt fina lok och vagnar. Tyvärr fick jag aldrig riktigt råd. Däremot åkte vi tåg ganska ofta, för min pappa gillade också tåg och hade varken bil eller körkort. Ser man till komfort och allmän reseupplevelse så är tåg överlägsna alla andra transportmedel för lite längre resor. Att de dessutom är miljövänliga gör inte saken sämre.

En gång skötte Statens Järnvägar om alltihop. Ett tryggt, statlig bolag med uniformerade stinsar och lokförare och stramt korrekta biljettexpeditörer. Några alternativ fanns inte (förutom TGOJ som körde rälsbussar lite här och var)och visst märktes det ibland, på samma vis som det märktes på andra liknande inrättningar som exempelvis Televerket. Gamla televerksanställda har beskrivit för mig hur många praktiskt taget förväntade sig att kunderna som kom till dåtidens telebutiker skulle stå med mössan i hand och ödmjukt vänta på att någon expedit nedlät sig att hjälpa dem. Någon konkurrent fanns ju inte och en statlig anställning skulle det mycket till för att man skulle bli av med. Naturligtvis innebär en sådan situation vissa problem när det gäller att få en effektiv, motiverad och kundorienterad personal, det tror jag att t.o.m den mest inbitne monopolist medger. Ändå minns säkert de flesta av oss som är lite äldre både trevliga och hjälpsamma konduktörer och glada stinsar. Jag vet att det i de gamla, statliga bolagen också fanns en stor stolthet och lojalitet med arbetsgivaren och med de människor man skulle betjäna och ge service. Utrymme för ganska stora effektiviseringar och kostnadsminskningar måste man nog ändå säga att det fanns och det bör man ha i minnet när man närmar sig nutiden.

gamla klassiska DA-loket - en trotjänare som sällan eller aldrig vek ner sig ens i de värsta snöstormarna

Nutiden ja. Vem gillar egentligen tågtrafiken av idag? Vad är det som har hänt egentligen? År 2001 upphörde det gamla, affärsdrivande verket SJ och ersattes av ett antal statliga bolag. Samtidigt började avregleringen skjuta fart på allvar med upphandlingar av allt från städning till spårunderhåll och själva tågtrafiken. Fortfarande kan vi visserligen köpa merparten av de resor vi behöver göra från det som är ”SJ” idag – den gamla persontrafikdivisionen som nu är ett eget bolag. Men bakom döljer sig vad som verkar vara ett virrvarr av olika avtal och bolag som regelbundet konkurrerar ut varandra i de återkommande upphandlingarna.

Har det blivit billigare då? Ja för några år sen påstod i varje fall SJ att biljettpriserna då hade sjunkit med 7-8% på 4 år. Man får väl tro dem, men känslan man får när man går in på SJ utan att ha någon rabatt i rockärmen eller möjlighet att styra över resdag (vilket man som heltidsarbetande vuxen med barn i skolåldern sällan har) så känns det dyrare än någonsin. Anta t ex att jag skulle vilja åka nu på fredag tillsammans med mina söner ner till Jönköping för en weekend där. Om jag vill ha en återlösbar biljett så får jag punga ut med över 3000 kronor tur och retur! Kan jag tänka mig en ombokningsbar går det att komma ner i drygt 2000. Inte går det särskilt mycket snabbare än att ta bilen heller , ett alternativ som räknat på bensin och lite andra rörliga kostnader stannar på kanske 700-800 kronor. Det är ganska mycket pengar det. Och dessutom vet man att det är en ganska stor risk att man inte kommer fram i tid. För avregleringen har då rakt inte gjort tågen punktligare, det vet vi säkert. Från bolagiseringen 2001 ökade antalet inställda avgångar med 130 procent! Häromdagen kunde vi visserligen läsa att punktligheten för svenska tåg ökat det senaste året. Det var bara ett litet problem: SJ hade ändrat beräkningsmetod och omdefinierat begreppet försening. Numer anses tåg vara i tid om de kommer max 15 minuter efter tidtabell. Det gäller oavsett reslängd! När jag läser sånt här så infinner sig ungefär samma känsla som man ibland kan få på sin arbetsplats när den högre ledningen ska försöka linda in en försämring med diverse blomsterspråksformuleringar som inte ens lurar 5% av de anställda. Man vet inte om man ska bli förbannad för att man behandlas som en naiv dumskalle eller snarare skratta åt de människor som på fullt allvar tror att de ska kunna lura mottagaren med så ömkliga undanflykter och försök till förvrängning av verkligheten.  Naturligtvis blev SJ än en gång lite av en driftkucku i media. Tyvärr fastnar det skadeglada skrattet i halsen när man inser att det knappast lär förändra någonting i positiv riktning.

Vad är det då som gått så fel? För motståndare till privatiseringar är det förstås lockande att hävda att hela avregleringen är feltänkt: Att det inte går att leka affär med järnvägar. Jag ska villigt erkänna att jag känner mig långt mycket mer skeptisk idag till hela idén med avreglering och privatisering av offentlig verksamhet än jag gjorde för 5-10 år sen. Det är ju liksom så uppenbart att vi inte fått det paradis av effektivitet och kundtillvändhet parad med stora kostnadsminskningar som de troende utlovade. Samtidigt tror jag att man lätt kan stirra sig blind på det här som enda förklaring och glömma bort att vi knappast hade haft en problemfri och på samma gång kostnadseffektiv verksamhet om allt fått förbli vid det gamla heller. I grunden tror jag det finns en risk att avreglering och privatisering med efterföljande upphandlingskaruseller döljer ett centralt faktum för oss: Vi får i grunden vad vi betalar för. Om vi har otur kan vi få ännu mindre, men aldrig mer. I vår iver att skära ner i de offentliga utgifterna för att kunna sänka skatter eller åtminstone inte höja dem så har vi pressat priserna på allt från vård till järnvägsbyggen. Om vi hela tiden väljer lägstbjudande och inte bryr oss särskilt mycket om kvaliteten så är det klart att vi kommer att drabbas av försämringar. Avregleringar är inget trollspö, inte minst när de görs i personalintensiva verksamheter där det är omöjligt att få ut samma produktivitetsökningar som man kan få i tillverkningsindustrin tack vare den ständigt fortgående teknikutvecklingen.

Att avregleringar kan förvärra när man gör dem oprofessionellt råder det dock inget tvivel om. I senaste numret av Forskning&Framsteg kan man läsa en mycket intressant artikel om hur detta fungerat (eller snarare inte fungerat) i den svenska tågtrafiken. Tidningen intervjuar professorn i transportsystemanalys vid KTH, Jonas Eliasson. I mina ögon har han några ganska enkla, men slagkraftiga recept på vad som skulle behöva göras för att röja upp i den bitvis kaotiska situation som råder just nu:

-          Man måste satsa mer på själva tågen (staten har redan satsat ganska mycket pengar på signalsystem, el och räls). Här finns ett systemfel där upphandlingsvillkoren gör att det i princip lönar sig för operatören att köra med undermåliga vagnar och lok eftersom de inte inte behöver betala för de kostnader som orsakas av vagn och lokfel. På grund av den höga trafikbelastningen på våra banor blir det ofta kedjeeffekter av såna här fel som drabbar många andra tåg och därmed resenärer.  Professorns recept heter förseningsböter där den felande operatören får betala samtliga kostnader för alla som drabbas. Naturligtvis kan det kompletteras med att ställa högre, allmänna kvalitetskrav på vagnparken i sig själv.

-          Trafikplaneringen måste bli bättre. Störningskänsligheten påverkas naturligtvis av hur och när man lägger ut tågavgångar och här finns tydligen idag inte tillräckligt bra analysverktyg, utan det mesta går på ”magkänsla”. Professorn menar också att man bör auktionera ut avgångstider när efterfrågan är större än tillgången, eftersom det nästan alltid är det mest ekonomiskt effektiva sättet att fördela en knapp resurs

-          Informationen till resenärerna måste förbättras. Det gäller både vid störningar under själva resan och innan, vid köptillfället. Hur stor risk är det t ex att ett tåg jag vill åka med kommer att bli försenat och vad finns det i så fall för alternativa resvägar? Idag finns det mycket lite av detta och staten har inte tvingat operatörerna att redovisa sin statistik i detalj. Överhuvudtaget menar professorn att bristen på information är ett av de största problemen och att staten är alldeles för flat, särskilt med tanke på att man ju faktiskt fortfarande står för stora delar av kostnaden för järnvägsnätet.

Enkla, handfasta råd och jag tror att chansen att professorn har rätt i att vi skulle få se ganska stora förbättringar omgående om de följdes är ganska stor. Men kommer vi att få se det, eller blir det ännu bara en artikel som hamnar på hälleberget medan okunniga politiker och tjänstemän fortsätter att leka affär på ett oprofessionellt, ja t.o.m rent inkompetent vis?

https://www.youtube.com/watch?v=L5zcxOlXBjY

Flera facebookkompisar har idag länkat till en liten krönika av Nina Björk. Hon är, antar jag att man kan hävda, en av våra mer tongivande samtidsdebattörer. ”Slog igenom” med den feministiska debattboken Under det rosa täcket år 1996. Årsbarn med mig. Kan inte påstå att jag läst mer en några enstaka inlägg från henne genom åren, men jag följer å andra sidan inte debatten i särskilt många aktuella frågor åt gången och missar därför mycket jag kanske inte borde ha missat.

Nina Björk skriver i varje fall i denna artikel http://www.dagensarena.se/magasinetarena/nina-bjork-voila-en-riktning-for-var-politik/ om sin syn på… ja, jag vet inte riktigt, men man kanske kan sammanfatta det med arbetsmarknadspolitik och de underliggande värderingar och människosyn som dikterar den. Det hon säger tycks mötas av irritation hos vissa och jubel eller åtminstone snudd på hos andra. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

När Björk deklarerar att människan inte är ett medel för att nå ett annat mål så kan jag förstås med min grundläggande liberala och individualistiska syn på människan inte göra annat än att hålla med. Det låter nästan som ett eko av Vilhelm Moberg:

 ”Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt. ”

Det är också på den grunden jag avvisar både socialistiska och olika nationalistiska och konservativa ideologier: De sätter upp ett högre, kollektivt mål, antingen det nu må vara arbetarklassens kontroll över produktionsmedlen, det egna folkets skydd från ”rasfrämmande”,  eller bevarandet av de sedvänjor och bruk som man anser vara de rätta. Och så inskränker man människors fri- och rättigheter för det högre syftets skull. Nu skulle jag väl ändå misstänka att Nina Björk kan tänka sig fler regleringar och inskränkningar än jag för vad hon uppfattar som högre mål, men låt oss inte sväva ut på det sidospåret.

Nina Björk hävdar att ett krasst lönsamhetstänkande beskär människors frihet och manar fram Peter Tillbergs klassiska tavla med barnen i klassrummet för oss. Vi får inte se det som det främsta målet för deras uppväxt att göra dem anställningsbara.  Och visst kan man hålla med henne om det. Men är det inte lite av en straw man, en halmgubbe, som hon gör sig skyldig till? Har någon verkligen påstått, tycker verkligen någon i djupet av sitt hjärta att detta att alla ska kunna ta ett jobb är överordnat allting annat, närmast upphäver det? Är det ens konstigt att ett viktigt mål för både utbildning och arbetsmarknadspolitik är just att människor ska kunna få arbeten? Det är ju trots allt arbeten som skapar värden i vårt samhälle, antingen nu dessa värden består i palsternackor på en skånsk bondes åker som vi sen kan äta upp, turbiner i en fabrik som säljs på export och ger en massa människor inkomster de kan köpa både hus, kläder och mat för, omsorg som ges till patienter på ett sjukhus och får dem att må bättre eller vad som helst som vi nu behöver.

Jag har själv på senare år blivit mer skeptisk till det allmänna fokuset på ”lönsamhet” i vårt samhälle och det ständiga pratet om ekonomi och investeringar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Även om hushållning med knappa resurser är ett grundläggande villkor för vår existens – kakan är alltid begränsad även om den som nu är större än någonsin tidigare i vår historia – så kan det helt klart förvrida våra perspektiv och få oss att glömma bort att varje situation inte kan utvärderas i huvudsak från om man kan tjäna eller spara en krona i den. Under fjolåret plöjde jag mig målmedvetet om än långsamt igenom nobelpristagaren Daniel Kahnemans Thinking fast and slow och fick många nya och värdefulla vinklingar runt mänskligt tänkande och hur vi fungerar på olika plan. En av de mer tänkvärda av alla forskningsresultat och slutsatser han presenterar är flera studier som visar att vår empati och som en följd av det vår generositet och vilja att hjälpa minskar om vi innan en situation där det blir aktuellt har tänkt på eller hanterat pengar eller något annat, ekonomiskt värde. Även om det man tänkt på inte har någon som helst logisk association till situationen där ens givmildhet eller hjälpsamhet sätts på prov. Jag kan gott erkänna att jag tänkt en hel del på detta och funderat över vad det t ex för med sig i sjukvård och äldreomsorg att mer eller mindre ständigt betona det ekonomiska perspektivet, även när man diskuterar sådant som egentligen är rena vård- eller omsorgsfrågor. Jag tror att vi skulle behöva uppmärksamma det här i samhällsdebatten på allvar de närmaste åren.

Trots det här känner jag mig ändå inte helt på samma våglängd som Nina Björk. Det saknas nämligen ett led i den ekvation hon försöker ställa upp. Hon beklagar sig över att detta att vi måste försöka lära oss något som någon annan efterfrågar och är beredd att ge oss ersättning för att utföra. Hon påstår att detta; att försöka pressa sig in i någon annans mall är motsatsen till frihet och självständighet. Men vad är det för frihet hon menar? Frihet att leva som en isolerad satellit i en mänsklig gemenskap och göra det som lyster en, även om ingen annan människa är det bittersta intresserad? Vem ska betala för det? Vad innebär det inte för frihetsinskränkning för dessa andra? För något säger mig att Nina Björk inte förespråkar att ungdomar och vuxna med mer eller mindre omöjliga drömmar eller drömmar de inte klarar av att förverkliga ska lämnas åt sitt eget öde.

I själva verket är dock hennes tankefel ännu mer grundläggande än så. Att säga att något som utgör grundvillkoren för vår existens är ”frihetsinskränkande” är bara tomt, existensialistiskt nonsens.  Vi är biologiska varelser som varje dag måste äta, kissa, bajsa och sova. Utgör dessa verklighetens ramar för vår existens en frihetsinskränkning? Den sortens improduktiva filosofi ger i alla fall inte jag mycket för. I de grundläggande villkoren för vår existens ingår att vi måste skaffa oss de saker vi behöver för att existera. Antingen måste vi producera dem själva, byta oss till dem eller be att andra människor skänker dem utan motprestation. Även om alternativ 3 är ett logiskt möjligt scenario för överlevnad, så tror jag att ytterst få tror att det skapar lyckliga och fria människor.

Om vi erkänner att det här är ett grundläggande villkor för oss som levande varelser så verkar det plötsligt inte så orimligt eller frihetsinskränkande att ändå våga säga att även i strävan efter personlig frihet och utveckling så måste vi fundera över hur vi ska kunna få vårt dagliga bröd, tak över huvudet och helst lite mer också.  Alla politiska och moraliska avvägningsproblem är inte lösta i och med så klart, men det känns som ett enklare och klarare sätt att se på frågan än det underliga och intrasslade perspektiv som Nina Björk verkar ha fastnat i.

Jonés majonés. Jonés som fes. Djooones! Jonka. Eller bara Jonés. Vad hette du sa du? Jonäs? Kan du bokstavera? Ja, okej: Johan Olof Niklas Erik Sigurd. Med en liten apostrof över e:et. Om det ska vara noga.

Enda sedan jag var liten har mitt underliga efternamn vållat mig problem och förtret. Jag minns fortfarande simskoleläraren i simhallen i Brandbergen som stakade sig på det och till slut försökte med ”Jonäs” med oönskad uppmärksamhet och förtret som följd. Jag var sju år då. I ungefär samma ålder hade jag redan hört det mesta i form av ”roliga” rim och ordlekar som andra ungar kunde hitta på med mitt efternamn som grund. Inte för att det avhållit senare bekantskaper för att försöka på nytt, men jag har åtminstone haft fördelen att vara ganska förhärdad och kunnat ta udden av nygamla tråkningsförsök genom att nästan helt ärligt kunna säga ”Men kom med nåt nytt då, det där hörde jag redan på lågstadiet”.

Jag hyser en slags hatkärlek till mitt eget efternamn. Det är gräsligt opraktiskt (Johan, Olof-ramsan satt fast förankrad i minnet mycket tidigt) och jag måste ju ge alla dess belackare genom åren rätt i att det inte är vidare vackert. Simskolan är bara ett exempel på när det fått mig att liksom på något vis hamna i ett till stora delar oönskat strålkastarsken när jag önskade vara mer anonym i en ny grupp. Känslan av en massa ungars eller tonåringars blickar och förstulna fniss vid ett upprop eller en presentation kan jag fortfarande minnas mycket tydligt. I en tid när fortfarande Johanssönerna, Bergströmmarna och Stenkvistarna dominerade stack det ut och fastnade på något underligt vis hos folk, både stora och små. Samtidigt har det givit mig någon slags känsla av exklusivitet: I hela världen finns såvitt jag vet bara en enda person som bär namnet Henrik Jonés.  Och jag har dragits så mycket med det att det på något vis har blivit en del av min identitet på ett helt annat vis föreställer jag mig än om jag hetat Andersson eller Lundström. Därför har jag aldrig reflekterat över att byta namn. Däremot kändes det som ett lätt val att inte lasta över namnet på nästa generation.

Det är ju också så att namnet har en historia. Jag har naturligtvis berättat den många gånger i många sammanhang. Dels för att folk verkligen kan vara nyfikna (”Vad kommer det ifrån?”, ”Är du spanjor eller nåt?”) och dels därför att jag tyckt om att berätta den. Jag kunde den redan som liten. Eller snarare: Jag kunde återberätta den som familjelegenden utmålade den. Det är en ganska dråplig historia, vilket kanske beror på att jag fick den till livs av mina farföräldrar; två intelligenta, slagfärdiga och humoristiska personer som förstod vikten av att skarva lite ibland för att göra en bra historia ännu bättre. Först som vuxen har jag förstått att deras ganska bryska skämtande om episoder från sitt eget äktenskap och familjeliv också dolde en brist på vilja eller förmåga att närma sig smärtpunkter i sina egna liv. Även när man förde allvarliga samtal med dem – de lyssnade och konverserade alltid med den största respekt redan när jag var liten – fanns en känslomässig distans när de berättade om sin egen uppväxt och de bekymmer och sorger de råkat ut för.  Förmodligen kunde de inte annat, de var ju så jonésiska (se bloggens allra första inlägg från i fjol). När jag minns min farfar rent fysiskt så är det alltid välkomstkramen när man anlände till dem: Först sluter han mig i sin famn (även efter att jag vuxit upp och blivit jämnlång med honom), men redan efter någon sekund övergår han till att dunka mig med knytnävarna i ryggen och på sin välbevarade, skånska dialekt utbrista i ett jovialiskt ”Hallååååå” innan han backar.

Min farfar var en Jonés, men det var inte med honom det började. Vi måste istället gå tillbaka till år 1866. Det är mitt i sommaren och på gården Smedstorp nr VIII i Brunnby socken på den natursköna Kullahalvön i nordvästra Skåne föds familjens tredje son. Hans föräldrar är ännu ganska unga; ingen av dem har fyllt 30 år. När han döps några månader senare i den vackra sockenkyrkan är det under namnet Emil. Han tillhör den sista generation svenskar som använder patronymikon istället för ”riktiga” efternamn. Eftersom hans pappa (eller far som man säger i dessa trakter) heter Jöns så kommer han att omnämnas som Emil Jönsson.

När jag började fundera över den gamla familjehistorien igen för ett par veckor sen så slog det mig redan här hur lite jag egentligen vet, hur lite den egentligen förmedlar av väsentliga fakta. Jag har alltid upplevt den som en ganska detaljrik och väl utbroderad berättelse. Men nu känns den plötsligt ihålig. Hur hade han det egentligen under sina första år i livet, lille Emil? Hur var han klädd, vad åt han, vilka lekar lekte han? Hade han redan en tendens till den fetma som skulle plåga honom senare i livet? Var han en glad pojke, eller en mer allvarlig sort? Det enda jag egentligen vet är min farfars berättelser om sina egna minnen av Emils pappa, sin farfar. ”En djupt religiös sträng man, vilken jag som barn hade stor respekt för” skriver han i sina släktforskningspapper. Detta förmedlas också i legenden. Lantbrukaren Jöns var mycket sträng och hård mot sina söner: så hård att allihop utom den äldste som skulle få överta gården såg för gott att lämna hemmet så snart de kunde. Men vad betyder det här egentligen? Fick Emil ofta stryk? Gick han i ständig rädsla för fadern? Och hur var hans mamma? Hon dog före min farfars födelse,  så han hade inga minnen att förmedla. Kanske var Jöns i själva verket inte mer sträng än andra fäder på den tiden? Att de fyra yngre sönerna (Emil fick småningom två lillebröder) lämnade hemmet i unga år behöver kanske inte betyda så mycket? Trots allt hade de ju inte mycket att hämta där. Visserligen var familjen långt ifrån några fattiga torpare (Gården hade varit i familjens ägo i åtminstone 200 år och Jöns blev med åren en betydande man i socknen och ligger begraven tillsammans med sin hustru alldeles till höger om kyrktrappan, jag har själv sett graven), men hur många vuxna män som helst lär den inte ha kunnat föda. Och enligt traditionen skulle äldste sonen överta den.

I själva verket finns egentligen inget anmärkningsvärt i att Emil år 1881, vid 15 års ålder, lämnar hemmet för att gå till sjöss. Trakterna runt Höganäs är sjöfararland sen gammalt och på kyrkogården ser man fullt av stora gravstenar efter välbeställda sjökaptener. Jag vet inte ens hur ofta han var borta. Kanske arbetade han på båtar som gick i närtrafik och besökte sitt föräldrahem regelbundet? Jag vet inte mer än att han tycks ha ägnat sig åt detta under ett tiotal år, sen bestämmer han sig för att vid drygt 25 års ålder söka lyckan i USA. Inte heller det är egentligen särskilt uppseendeväckande när allt kommer omkring. Vid den tiden gjorde mängder av svenskar varje år resan över Atlanten. Emil hade dessutom redan tre av sina bröder där; två av dem hade emigrerat redan som tonåringar. Säkert hade bröderna brevväxlat.

Vad Emil uppnått så långt i sitt liv vet jag inte. Betalade han sin biljett själv ens? Man kan misstänka att fadern betalat för åtminstone de två yngre bröderna. Men Emil var vuxen och hade ingen familj att försörja. Hade han ens någon erfarenhet av kvinnor? Två av hans bröder och hans båda systrar förblev ogifta livet igenom. Man kan misstänka att det religiösa och förmodligen puritanska hemmet inte gjorde dem särskilt framåt i kontakterna med det motsatta könet. Men även detta är mest gissningar.

Väl i USA så lyckas Emil efter ett tag ta en ingenjörsexamen. Kanske hade han redan lärt sig en del engelska under sina resor som sjöman? Han lyckas få arbete på ett företag som säljer jordbruksmaskiner. Någonstans här bestämmer han sig också för att göra samma sak som så många invandrare gjort före honom: Anpassa sitt namn till det nya hemlandet. För sonen till en Jöns finns ju då ett vanligt, engelskt efternamn som ligger nära till hands: Emil Jönsson blir Emil Jones. Men vad fick honom att ta det här beslutet? Var bodde han? Hur levde han? Skrev han hem till sina föräldrar och berättade om namnbytet? Jag vet inte. Det jag vet är att Emil blir en slags dåtida, resande försäljare och kanske också konsult när det gäller företagets produkter. Det sträcker sina tentakler neråt, mot Sydamerika. Emil hamnar antingen i Paraguay eller i Argentina och i de båda länderna kommer han sen att tillbringa många år. Säkert får han slita hårt i början, men efter hand blir hans ställning i företaget bättre. Men åren går också. Han är inte ung längre. Vad känner han, vad tänker han? Hur mycket längtar han efter att ha någon vid sin sida; att själv få bli far?

Så här långt i familjelegenden finns en liten twist, en i förbigående antydd, möjlig skandal vars sanningshalt jag inte har någon aning om. Emil kan ha levt ihop med en kvinna ”där nere”, haft en familj? Är det sant och vad hade min farfar för anledning att tro detta? Antydde fadern något på senare år? Eller är det hela rentav bara en mer eller mindre lös spekulation, en förbättring av historian gjord av farfar och farmor? Jag borde kanske fråga min farbror eller faster om de vet något, men det går åratal mellan våra kontakter.

Vad jag vet är detta: Emil ändrar sitt namn igen. Det politiska läget där han vistas gör att amerikaner inte är populära och han bär ju nu ett typiskt, amerikanskt namn. Så säger familjelegenden. Men kanske är det bara opportunism. Emil, som vid det här laget förstås lärt sig även spanska, vill bli mer tjenis med sina kunder helt enkelt. Han bestämmer sig i varje fall för att ”förspanska” sitt efternamn. En accent läggs till över e:et och han ändrar uttalet. Till vad? Jag skulle gissa på något i stil med ”schoneees”. Fast det är inte så det kommer att bli här hemma i Sverige. För det är nu han bestämmer sig, åtminstone enligt legenden. Han ska bilda familj. Med en kvinna från den egna hembygden. Emil har redan varit hemma på besök, jag har bl.a sett ett klassiskt begravningsfoto från år 1906 då hans mamma avlider. Fadern och alla bröderna är prydligt uppklädda i svarta kostymer. Något år senare kommer han hem igen. Och nu tar legenden full fart. Emil har redan fyllt 40 och är ganska korpulent. Han är visserligen ganska välbeställd, men när han försöker uppvakta yngre damer i de gamla hemtrakterna går det dåligt. De skrattar åt honom, är inte intresserade av en gammal gubbe. Så säger familjelegenden. Men vad ligger det för sanning i den? Hur vet jag att han ens försökte? För allt jag vet så kan han ju ha varit en på det området blyg och hämmad man utan någon som helst erfarenhet i konsten att uppvakta en kvinna.

Vad jag säkert vet hände är detta: Inte långt från Emils föräldrahem ligger slottet Krapperup. Där bor i en tjänstebostad en snart 40-årig kvinna med sina gamla föräldrar. På något vis blir denna Amelie och Emil bekanta. Blir de presenterade vid något bröllop eller liknande tro? Kände de varandra redan som barn? Familjelegenden ger inga svar på detta. Inte heller hur, när och varför de blev intresserade av varandra. Antydan att Emil vänder sig till en gammal ungmö först när han blivit avvisad av traktens yngre damer är inte särskilt smickrande mot min farfars mor. Ändå är det först nu jag börjat reflektera över om den verkligen är sann. Min farfar hade inte något särskilt hjärtligt förhållande till sin mor och hon kom heller aldrig överens med sin svärdotter, min farmor. Vad vet jag egentligen om  vad de kan ha skarvat i denna del av historien för att göra sig lite lustiga på hennes bekostnad? Hur det nu än är med den saken så blir det år 1908 bröllop mellan Emil och Amelie. Var det ett stort bröllop med många gäster? Kom brudens och brudgummens familjer överens? Återigen mer frågor än svar. Vad var bestämt om framtiden? Emil var hemma på vad som måste ha varit någon slags äldre motsvarighet till tjänstledighet. Han hade sitt arbete och inkomst på andra sidan havet och måste eller i varje fall ville återvända. Familjekrönikan säger nu att han försökte förmå sin brud till detta, men att hon hårdnackat vägrade. Till slut blev det så att Emil reste ensam och lovade att komma hem på besök regelbundet. Den 40-åriga Amelie var då gravid med min farfar. Han skulle bli den förste att få höra glåpord och taskiga skämt om det namn som någon då (Emil eller Amelie?) hade bestämt sig för skulle uttalas Joneees hemma i Skåne.

Emil själv då? Ja, han levde sitt liv som jag vet så lite om där borta på andra sidan Atlanten. Han kom på besök någon gång när farfar fortfarande var liten, men sen gick det många år. Hur mycket kontakt hade makarna egentligen under denna tid? Jag vet inte. Först 1921 dök han upp på ett längre besök. Min farfar berättade om detta halvt skämtsamt, men det måste ha varit en egendomlig och traumatisk upplevelse för en 12-årig pojke, bortskämd av sin mamma och gamla mormor, när en äldre herre han bara sett på kort plötsligt dök upp och skulle leva familjeliv med dem och samtidigt uppfostra sin son enligt de normer som förmodligen redan då hunnit bli föråldrade. Men mycket mer än så vet jag inte. Hur var egentligen relationen mellan makarna som levt åtskilda så många år? Vad kände de när Emil återvände till Sydamerika?

År 1927 var Emil hemma i Sverige sista gången och kunde då åtminstone enligt farfar umgås mer på jämställd fot med sin son. Han började bli gammal och få problem med hälsan. Jag har läst några av breven han skrev till son: Han talar bl.a om den ”vigt-redusering” som hans läkare givit order om. Om han lyckades vet jag inte, inte heller om han hade tänkt sig att återvända till Sverige och sin hustru och son när hans yrkesliv nu närmade sig slutet. Det skulle hursomhelst inte bli så. År 1929 då han befann sig i Chicago drabbades han av en dödlig hjärtinfarkt och dog bokstavligen sittande i sin stol. Åtminstone enligt min farfar. Det märkliga efternamn han ”uppfunnit” skulle dock leva vidare genom farfars barn, barnbarn och nu också några barnbarnsbarn. Det slår mig när jag skriver detta att jag faktiskt inte frågat ut min syster eller kusin hur mycket retord deras barn fått höra på temat Jonés. Gissningsvis mindre än vad de och jag fått uppleva, idag finns ju betydligt mer exotiska efternamn att hänga upp sig på om man vill hänga upp sig på såna saker.

Det var historien om Emil och om namnet Jonés. Mer än tidigare inser jag hur ofullständig den är; att den egentligen består av brottstycken och lustiga små detaljer. Om människan bakom säger den lite eller ingenting. Liksom de flesta andra familjehistorier och sägner i andra familjer antar jag. Det är sorgligt och jag kan önska att det på något vis gick att brygga över det svalg som skiljer Emil och mig åt i tiden. Att jag kunde sitta med honom en stund och fråga ut honom om väsentliga saker istället för om stoff till familjelegender.  Men så kommer det inte att bli. Du som läst hela vägen vet åtminstone lite mer om det där konstiga Jonésnamnet och hur det är att bära det.

När psalmen med bloggpostens titel gavs ut levde vi i en helt annan tid. Författaren till texten  – Christina Charlotta Lindholm – var folkskollärare och gav år 1872 ut en sångbok för skolbarn. Utgivandet skedde under pseudonym, då det ansågs opassande att kvinnor skrev texter för offentligt bruk. Psalmen blev senare återutgiven i ett antal olika samlingar, däribland i 1937 års psalmbok. I Emil i Lönneberga finns en scen där den framförs av hjonen i fattigstugan.

Egentligen är väl alla i debatten ense om att vi trots allt kommit en bit på väg sen den tiden här i Sverige. Barn dör inte längre av undernäring eller banala åkommor därför att ingen läkarvård finns att tillgå. Det skrivs att barn fryser för att de inte har ordentliga vinterkläder och det stämmer säkert, men de fryser nog knappast på samma sätt som de mest utsatta och fattiga barnen måste ha frusit på fröken Lindholms tid en kall och blåsig vinterdag när inte ens temperaturen inomhus orkade över nollgradersstrecket i den dragiga och utkylda backstugan i Småland eller Västmanland, eller i ett lika uselt skjul bakom något plank i utkanten av Stockholm, Norrköping eller Sundsvall. Att konstatera detta kan tyckas vara att slå in öppna dörrar, men jag tycker ändå att man ändå bör ha med sig det perspektivet någonstans i bakhuvudet när vi diskuterar barns villkor idag i vårt land. Vi behöver ju förresten inte ens gå tillbaka till 1800-talets backstugor och gråa vadmalskläder. Ännu decennierna mellan de båda världskrigen existerade en fattigdom vi svårligen kan föreställa oss idag. Min egen morfar, född år 1918 och en av totalt 12 syskon, växte upp under villkor som i många stycken känns jämförbara med hur barn i de fattigaste utvecklingsländerna lever idag. Sannolikt påverkade det både hans och hans syskons hälsa senare i livet också. Som vuxen var han 162 centimeter lång. Trots att han gifte sig med en ännu kortare kvinna är min mamma nästan en decimeter längre än honom; ett mycket tydligt indicium på att han varit utsatt för under- och felnäring under stora delar av sin uppväxt.

I dagens Sverige har vi ändå ett skyddsnät som garanterar att barnfamiljer ska ha inkomster som i varje fall ger hyran betald, mat på bordet, anständiga kläder och utrymme för en del annat också. Vi har gratis skolgång och fri sjukvård och tandvård av hög kvalitet. Det är långt mycket mer än vad barn i många länder i olika världsdelar har. Man må anklaga mig för brist på empati, men när jag ser den bilden har jag svårt att hålla med om att de upp till kanske en kvarts miljon barn som beroende på räknesätt faller in under olika fattigdomsbegrepp enligt Rädda Barnens och andras definitioner skulle leva under oacceptabla förhållanden. Därifrån är det dock rätt långt till att jag skulle ställa mig i den kör som på Flashback och i andra sociala medium hånar Rädda Barnen och andra organisationer och försöker reducera det hela till en fråga om oansvariga och dumma föräldrar som aldrig borde ha skaffat barn. När ett samhälle utvecklas ekonomiskt så är det nämligen också rimligt att ambitionerna kring levnadsvillkoren för dess medborgare också gör det. Det är inte politik, utan snarare grundläggande etik och moral. Den politiska dimensionen ligger mer i hur detta ska uppnås; Vilka medel i form av t ex fördelningspolitik genom tvångsåtgärder (skatter) är det okej att använda och var dras ansvarsgränsen mellan den enskilde medborgaren och samhället?  

En facebookvän länkade idag till en blogg där ett antal olika mätningar runt barns ekonomiska situation i Sverige presenteras: http://staffanlandin.wordpress.com/2013/01/22/sju-grafer-om-barnfattigdom/  Bra det, för jag tror som han att vi behöver fakta för en meningsfull diskussion. En annan sak är att även statistik kan tolkas olika beroende på vilka utgångspunkter man har. Den som vill se negativa faktorer i utvecklingen kan hävda att inkomststandarden för de fattigaste 10% av befolkningen inte ökat alls de senaste 20 åren, till skillnad från övriga grupper. Den som vill se positiva faktorer kan peka på att sedan 1997 har andelen barn som lever i hushåll med låg inkomststandard i princip halverats, eller att riktade insatser till just barnfamiljer gör att dessa faktiskt har det lite bättre än andra låginkomsttagare. Båda påståendena är riktiga (givet att själva statistiken är det förstås), men förmedlar ganska olika bilder.

I debatten har också begreppen absolut respektive relativ fattigdom använts livligt, ibland i en ganska infekterad stämning. Bloggaren ovan påpekar att de mått som bl.a Rädda Barnen utgått från inte är relativa i egentlig mening som en del påstått: De utgår från vissa givna inkomstnivåer och bryr sig inte om hur långt bort dessa befinner sig från den ekonomiska situation som relativt priviligierade barn som exempelvis mina egna två lever i. Även om han har rätt i detta, så tycker jag inte att man därigenom har löst alla principiella, politiska och moraliska problem som är knutna till denna definition. Till att börja med så har vi ju redan konstaterat att även ”absoluta” definitioner är relativa i någon mån när de sätts i ett isolerat sammanhang, utan hänsyn till någon historisk kontext eller internationella jämförelser. Ett ”fattigt” barn givet denna svenska standard skulle antagligen ses som relativt priviligierat i Bangladesh eller Etiopien. I den mån det existerar någon slags ”absolut” definition av begreppet fattig så skulle jag nog hävda att den innefattar ett antagande att man inte ens har livets nödtorft garanterad. Den som kan få sina basala behov tillfredsställda och har rimlig anledning att tro att den kommer att kunna få det även nästa månad eller om ett år lever inte i min värld i någon absolut, objektiv fattigdom.

Om man tittar på engelska Wikipedia som stödjer sig på en rad källor så har de en liknande definition. De räknar upp mat, vatten, hygienanläggningar, kläder, tak over huvudet, hälsovård och utbildning. Om vi bortser från enskilda fall av vanvård som är svåra att förebygga oavsett ekonomiskt system och ersättningsnivåer så klingar det lite märkligt att hävda att en kvarts miljon svenska barn skulle vara fattiga i någon slags absolut mening.  Vi har också ett politiskt problem inbyggt i definitionen. Ett av de centrala kriterierna utgår från det man ofta kallar för ”skälig levnadsnivå”: en antagen minimistandard som det ska vara möjligt att leva och existera på även under lite längre perioder. Man kan visserligen hävda att socialbidragssystemet inte utformades för att stora grupper skulle vara beroende av det under långa perioder. Men de likartade normer som finns och används av t ex Kronofogden vid utmätning (som kan pågå i åratal) ligger på ungefär samma nivå. Det är svårt att få ihop det logiskt att en ekonomisk nivå som regeringar av olika färger i åtminstone 30 år ansett vara ”skälig” skulle vara liktydigt med att någon som lever på den är fattig i absoluta termer. Det skulle ju innebära att t.o.m socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att det är okej att vara fattig i Sverige.

För mig gör det här det uppenbart att den svenska barnfattigdom vi diskuterar bygger på en implicit jämförelse med hur den större gruppen av barn i familjer med mer stabila inkomstförhållanden har det.  Därmed är det ändå när det kommer till kritan mer relativt till sin natur än det är absolut. Det är i sig inget fel, jag är inte en så renlärig liberal att jag vill förneka att också relativ fattigdom är något reellt som också kan orsaka både frustration och olycka. Vi människor är helt enkelt funtade på det sättet att vi har svårt att låta bli att jämföra oss med andra och i den processen fyllas av negativa känslor när vi märker att det går att ha det väsentligt bättre i en eller flera aspekter än vi själva har det. Jag växte själv upp i en tid när årliga utlandssemestrar var lyxkonsumtion och egen TV på rummet vore en fullständig otänkbarhet. Men visst kunde jag ibland känna avundsjuka på ungar som fick dyra märkeskläder eller rentav nya stereoanläggningar i present; saker som min mamma inte hade råd att köpa. Från mitt arbete med skuldsanering på 90-talet minns jag fortfarande en ensamstående mamma med ett ganska lågbetalt arbete som råkade vara bosatt på Östermalm. I en förtvivlad strävan att försöka ge sin dotter saker som skulle göra att skillnaden mellan henne och de priviligierade barn som utgjorde majoriteten av hennes klasskamrater så hade hon tagit sig vatten över huvudet och blivit överskuldsatt. Jag tvivlar inte på att många barn i betongförorter eller bruksorter med låga löner och hög arbetslöshet känner en tidig bitterhet när de läser om alla pojkar och flickor i medelklassen och uppåt för vilka egen, ny dator, senaste spelkonsolen och minst en rejäl utlandssemester om året är självklarheter.

Ändå är det en långt mycket svårare fråga i vilken grad och på vilket sätt samhället ska arbeta mot relativ fattigdom. Till att börja med tror jag att man måste erkänna att i ett samhälle som ändå till någon grad ska bygga på individens frihet så är den omöjlig att komma runt. Vissa människor är bättre utrustade att klara sig i konkurrensen och därmed skaffa sig högre inkomster och större förmögenheter. Olika typer av färdigheter efterfrågas till olika hög grad i en marknadsekonomi som i grunden ändå styrs av våra egna önskningar och behov (oavsett hur mycket vi försöker låtsas som att det är någon slags anonym ”marknad” som vi själva inte har någon påverkan på eller ansvar för). Strukturella förändringar gör att villkor snabbt förändras; en del lyfts uppåt och andra hamnar i bakvatten. Människor förmår också olika väl ta ansvar för sig själva och sina familjer. Jag tror inte att det vore ens praktiskt möjligt att bygga ett samhälle som utjämnar alla skillnader mellan barn som följer ur sådana faktorer. För mig är det inte heller önskvärt, eftersom ett sådant samhälle samtidigt skulle innebär att det mesta av både vårt ansvar för våra egna liv och vår frihet att utforma det efter våra egna önskningar skulle inskränkas på ett oacceptabelt sätt.

Det finns förstås också reella ekonomiska och praktiska problem om man vill angripa relativ barnfattigdom enligt dagens mått. Om vi höjer nivån med exempelvis 1000 kronor per barn så kommer andelen människor som plötsligt blir berättigade till kompletterande socialbidrag att öka. Ännu fler kommer att hamna nära normen och då får vi problem med olika marginaleffekter som uppstår i olika bidrags- och ersättningssystem.  Höj en tusenlapp till och plötsligt kanske en tredjedel av Sveriges barnfamiljer inte når upp till ”skälig levnadsnivå” av egen kraft. En sådan situation tror jag vore politisk omöjlig att försätta sig i, t o m för ett socialdemokratiskt parti med både starkare väljarstöd och bättre konjunktur i ryggen.  Ändå vill jag säga att så länge man bottnar relativ fattigdom i något som inte känns orimligt att åtminstone beskriva som en icke ekonomiskt priviligierad tillvaro så är jag i alla fall beredd att fortsätta diskussionen runt det när det gäller barn. Skulle mina barn någon gång klaga när de jämför sig med några Djursholmsbrats, skulle jag sannolikt skälla ut dem. Att det barn som vuxit upp i en sliten förortstrea utan några nya datorer, Canada Goose-jackor eller vintersemestrar i Thailand känner sig fattig kan jag däremot mycket väl begripa och känna empati för.

Ett litet fattigt barn jag är,
men glad jag är ändå.
Jag vet att min gode Fader kär
bär omsorg om de små.

Han älskar mig, han till mig ser,
han i sin vård mig tar.
Hans kärlek ger mig mycket mer
än allt vad världen har.