Efter min andra vecka i lumpen mådde jag fortfarande inte bra. Det var svårt att överhuvudtaget hitta något positivt i den livssituation jag befann mig i. Tankarna på att ta kontakt med militärläkaren och be att få bli hemskickad var fortfarande starka. Men jag sköt dem framför mig.

Den tredje veckan. Det började uppstå någon slags tillvänjning. Inte så att jag vantrivdes mindre. Det gick bara lite lättare att stå ut med och acceptera vantrivseln.

Jag började också kunna suga ut lite positiv energi ur mer ljusa stunder. Vi var inte längre tvungna att vara kvar på regementet över natten. Vissa kvällar var det ”kvällstjänst”, men några dar i veckan slutade vi precis som på ett vanligt jobb vid halvfemtiden. Då bytte jag om till civila kläder och tog tåget hem till pappa i Norrköping. Kontrasten var väldigt skön. Att få känna sig som en vanlig människa för en stund. Det var värt varenda minut, fast man var tvungen att gå upp kvart över fem för att hinna tillbaka i tid till regementet.

Men så kom den första fältveckan.

Vi hade hunnit med en hel del besök ute i skogarna och på fälten runt regementet under de inledande tre veckorna. Provat på att sätta upp tält. Sprungit med gevären. Ålat och hasat på den frusna marken. Övat oss i att ”ta skydd” (Man skulle slänga sig raklång med ansiktet rätt ner i den iskalla snön, vi höll på tills befälen var nöjda med allas sätt att göra det på). Nu skulle vi vara ute en hel vecka i sträck. Under så kallade fältmässiga förhållanden och stridsberedskap. Givetvis väntades ingen riktig fiende gå till anfall mot oss. Men vi skulle låtsas att det kunde göra det.

Den iskalla kylan – mer än tjugo grader kallt som dagstemperatur – som rått de första veckorna hade tillfälligt gett med sig och när vi kom ut i skogen var det bara ett par minusgrader.

Det var ungefär allt positivt som fanns att säga.

Hur ska man beskriva en typisk dag i fält i infanteriet? Någon gång runt klockan sex senast var det väckning. Trött och frusen vacklade man ut ur tältet med geväret i ena handen och ”snuskburken” i den andra. Förmodligen låg man förlagd några hundra meter från kompaniets tross där kompaniköket fanns. Tysta och sura gick man på led genom en mörk skog där man till en början knappt såg handen framför sig. Det rådde ljud- och ljusdisciplin, så att försöka sig på att tända en ficklampa kunde resultera i att en officer som råkade se fick ett vansinnesutbrott. Eller så kunde någon mer fosterlandssinnad soldat i plutonen börja väsa åt en.

Väl framme fick man vad som nu serverades till frukost denna dag av kockarna. Jag minns knappt vad det brukade vara. Mackor, gröt. Jag hoppades alltid på varm fruktsoppa. Man fick sen välja mellan att försöka hitta en sten eller stubbe att sitta på och halvt frysa arslet av sig. Eller äta stående. Frös gjorde man då med.

Vad hände sen? Tillbaka till tältet och ta på sig all utrustning.

Den jävla utrustningen.

Att vara soldat i en armé är att bära och släpa. Att vara stridande soldat i botten av pyramiden är att bära och släpa mest. På fötterna hade vi kängor. Rejäla, men tunga. Inte bekväma att springa i precis. Sen var det kläderna. Uniformen vägde bara den en del. På vintern hade man också en snödräkt ovanpå, som kamouflage och extra skydd mot kylan. Sen var det stridsselen. Den innehöll flera fickor där man skulle förvara magasin till geväret och diverse mindre utrustningsgrejer. På selen satt också en vattenflaska som alltid skulle vara fylld. Bak på ryggen hade den en hake där en hopfällbar spade skulle sitta. Totalt vägde den flera kilo och hade en benägenhet att skava ordentligt på både höfterna och axlarna. Jag vet inte hur många gånger jag rättade till den i ett fåfängt försök att minska smärta och irritation.

Jag hatade den. Att äntligen få kränga av den på kvällen var en oändlig lättnad.

Stridsselen. Den ser kanske beskedlig ut, men jag lovar: Fullt packad var den ett mindre tortyrredskap. Numer ersatt av modernare och gissningsvis betydligt bättre stridsvästar.

Sen var det ju hjälmen på huvudet.  Tung och klumpig och hur effektivt skydd den egentligen gav vet jag inte. Den skulle bäras både av säkerhetsskäl och som ett led i själva övningarna. Den skavde den med, halkade gärna på sned när man sprang och gjorde en trött och spänd i nacken.

Och så var det förstås geväret. Som soldater med direkt strid som huvuduppgift hade vi AK4, ett stort och ganska klumpigt gevär som väger drygt 5 kilo. Geväret skulle man alltid ha med sig och man fick egentligen bara lägga det ifrån sig när man hade rast. Då aldrig utom syn- och grepphåll. Att bryta mot det kunde ge allvarliga konsekvenser om ett befäl fick syn på en. Vi brukade skämta om att skriva en så kallad AFSE – en anmälan om borttappad utrustning – på den. Men i verkligheten hade ingen velat vara i den situationen. Det hade kunnat leda till ersättningskrav på tusentals kronor och i värsta fall civil rättegång. Beroende på vad man sysslade med så kunde geväret antingen bäras i en rem på ryggen, eller så skulle man bära det i händerna. Vilket som så var det alltid i vägen och tyngde.

AK4. Den går att montera isär i förvånansvärt många delar. Som sen ska kunna sättas ihop också på tid. Det krävdes en hel del övning för att klara det. Det låter utav helvete när man skjuter med det. Att det faktiskt är ett i högsta grad dödligt vapen tänkte man snart inte på.   

Inte sällan skulle man också bära stridspackning. En ryggsäck som såg ut att höra hemma på ett museum och satt därefter på ryggen och som reglementsenligt packad vägde runt fyra kilo till.

Och det var bara den personliga utrustningen.

En trupp som förflyttar sig för en stridsuppgift har andra saker att kånka på också. Utrustning som måste fördelas mellan soldaterna. Jag var gruppens sjukvårdsman och bar därför alltid en särskild sjukvårdsväska som adderade ett par kilo till. Sen fanns det bårar som visserligen var lätta, men obekväma att bära även när de var isärmonterade. Tyngst och jobbigast var dock kulsprutan. Oftast hade vi en i vår grupp på åtta man som vi turades om att bära. Den vägde drygt tio kilo. Att gå med den och samtidigt ha sitt eget vapen på ryggen var ingen sinekur direkt, allra minst i djup snö och tät skog. Dessutom fanns det ammunitionslådor på några kilo till som inte gick att bära på annat vis än en i varje hand.

Slutligen pansarskotten.

Dessa pansarskott är en perfekt illustration av den militära pedagogiken, i varje fall den som rådde 1987. I original är de egentligen inte mycket mer än ett plaströr med en avfyrningsmekanism som man stoppar en granat i, slänger upp på axeln och sen bränner av ett skott mot en stridsvagn eller något annat tyngre bestyckat fientligt fordon. Originalen fick vi dock aldrig se. De användes inte i fredstid, det sas att ett av hundra i snitt exploderade när de avfyrades. Med inte särskilt trevliga konsekvenser för skytten. Istället hade vi en övningsvariant som användes vid stridsskjutningsövningar och laddades med en liten kpist-kula. Men de flesta övningar sköt vi med lös ammunition. Dock inte med pansarskottet. Det var bara en attrapp, ett grönt plaströr på någon dryg meter som vi hade några stycken av på plutonen och skulle turas om att bära.

Bara för att vänja oss vid att bära på dem.

Allt det där hade vi fått på oss när klockan var ungefär sju. Precis som på kasernen var det morgonuppställning. Dock efter vad jag minns det mindre skrikigt eftersom vi inte skulle röja oss för fienden.

Sen bar det iväg. Till fots eller på den härliga, oväxlade armécykeln som vägde ett ton. Man visste att framför en låg åtminstone fjorton timmar av bärande, springande, skjutande, kravlande. Att svettas och frysa om vartannat. Alla moment var förstås inte lika jobbiga och ibland fick man faktiskt sitta ner en stund medan kaptenen eller någon annan föreläste om någon stridsteknik eller hur utrustningen skulle hanteras. Sen var det dags att smyga i skogen mot något påhittat mål eller rusa skrikande över ett snöigt fält, skjutandes med löspluggen för att slå ut en osynlig fiende som förskansat sig på en liten kulle hundra meter bort. Det var inte svårt att föreställa sig hur det skulle ha gått för oss om det hade varit verklighet.

Och tiden gick långsamt. Så ooootrooooligt låååångsamt.

Någonstans vid niotiden på kvällen brukade det ändå vara slut för dan. Kanske. Det var ju övning, så vi måste vara beredda på att vi kunde bli anfallna på natten. Ibland var det full stridsberedskap, då skulle vi ligga fullt påklädda med kängorna på och geväret bredvid. Men man fick i alla fall krypa in i tältet. Där var kallt och rått till en början, men när vår kaminspecialist Hellman fått fyr blev det snart varmt. Om vi inte fått hett vatten så gick det att värma ovanpå kaminen i snuskburken och så kunde man dricka lite te eller fruktsoppa ur sin kåsa. De flesta av oss hade massor av godis med oss, den enda tröst som egentligen fanns där ute i skogen. Det här var ju också före mobilernas tid, så det gick varken att förströ sig med något eller att kontakta någon därhemma.

Militärtält. Under övning var vi dessutom tvungna att ha ett maskeringsnät över det. 

Ganska snart la vi oss tillrätta på våra liggunderlag, alla var dödströtta. Liggunderlagen var tunna, så det gällde att ladda med mängder av granris under, eftersom tälten stod direkt på den frusna marken. Ändå var det väldigt obekvämt. Sovsäck hade bara de tre värnpliktiga kompanibefälen. Vi andra fick rulla in oss i vindrocken bäst det gick. Det brukade gå okej i början, men längre fram på natten blev tältet oftast kallare och då var det standard att vakna flera gånger och frysa. Om man nu fick ligga och sova. En person måste sitta eldpost, vakta kaminen och vara beredd att rädda oss vid en brand. Det gick an, även om det inte var något vidare att bli väckt klockan fem i tre av den man skulle avlösa. Men så var det vaktposterna.

Som en del i övningen skulle vi alltid ha vaktposter ute när vi var i förläggningen. Vi fick själva fördela vaktpassen mellan oss. Det betydde minst ett pass om en timme, var vi få kunde det i värsta fall bli ett till. Hade man tur fick man passet alldeles i början av kvällen, eller sista timmen på morgonen före väckning. Men det kunde förstås bli klockan två också.

Att stå ensam på natten i en mörk och kall skog med geväret i händerna och spana mellan trädstammarna är ingen vidare roligare sysselsättning. Här slogs alla rekord i långsamt framkrypande tid. Jag brukade försöka låta bli att stirra på klockan för ofta. Men det var svårt att låta bli.

När man stod där och glodde rakt ut i skogen var det lätt att inbilla sig saker som inte fanns där. I en riktig krigssituation måste det vara verkligt skrämmande och det har också skildrats ingående i flera av de stora krigsromanerna. Men även när det bara var övning kunde det vara läskigt. Och det kunde ju faktiskt komma en ”b-styrka” också med uppgift att göra ett anfall mot oss. Då var det bara för alla i tältet att rusa upp, kränga på sig uniformen och springa ut med geväret i högsta hugg. Trots att man inte såg något till en början. Mer än en gång fick jag rejäla och smärtsamma smällar av grenar i ansiktet vid såna tillfällen.

Allt som allt brukade man i snitt få sova runt tre, fyra timmar. Sällan i ett sträck. Det bidrog förstås till att man blev alltmer psykiskt utmattad och allmänt låg och på dåligt humör ju längre veckan gick. Självklart ledde det till konflikter och gräl mellan soldaterna.

Den första fältveckan tog ändå slut. Någon gång vid lunch på fredagen kom vi tillbaka till regementet. Trötta och smutsiga – ingen hade duschat på hela veckan. Nu väntade flera timmars jobb med att ”vårda” utrustningen. Tvätta, borsta, polera. Värst var geväret. Att få det rent inne i loppet och pipan kunde ta rejält med tid. Att låta bli var inget alternativ. Befälen visiterade allting och stack in fingret eller en hoprullad trasa. Var det svarta stänk av krut på dem blev det anmärkning och ny rengöring. Och allt skulle fixas, både den egna utrustning och våra gemensamma grejer som tält och annat. Till och med spaden skulle torkas av och smörjas in med vapenfett.

Till slut fick vi ändå byta om till civila kläder, ställa upp och göra höger och vänster om marsch. Jag hade aldrig njutit så av att krypa ner i sängen hemma mellan rena, fräscha lakan som jag gjorde den kvällen. Väldigt tidigt för att vara mig. Jag tror jag sov fjorton timmar i sträck.

Och hur påfrestande denna första fältvecka än varit så hade tankarna på att ge upp och begära att skickas hem kommit ännu längre i bakgrunden. Och jag hade ju faktiskt gjort en månad snart, mer än en åttondel av grundutbildningen.

Kanske skulle det gå att stå ut i alla fall.

-          Avdelning framåååt…. Marsch!

-          Vänster, vänster, vänster, hööger, vänster!

Vi marscherade fram och tillbaka på kaserngården. Det var mer än tjugo grader kallt. Ett par killar fick faktiskt tillåtelse att gå inomhus efter ett tag. De hade börjat få vita nästippar, ett förstadium till rena förfrysningsskador.

Hände det här verkligen? Gick jag fram och tillbaka över asfalten tillsammans med ett gäng på runt tjugo andra nyinryckta killar, iklädda likadana, gröna uniformer mitt i smällkalla vintern? För att vi skulle lära oss att gå i takt och starta och stanna på kommando? Vad i helvete var det för mening med det? Var det inte absurt nog att vi skulle utbildas till att döda andra människor? På vad sätt skulle vi för övrigt bli skickligare på det av att lära oss marschera i takt?

Jag var i full färd med att på allvar göra bekantskap med den militära pedagogiken. Då, 1987, var den en märklig blandning av modernt nytänkande (försvaret hade länge legat i framkant vad gällde ledarskap, gruppsykologi m.m.) och gammaldags auktoritet och traditioner som inte fick ifrågasättas.

Om vi inte hade fattat det innan så tog det inte många dar innan det stod klart för oss.

Alla dessa regler och ritualer var på blodigt allvar. Det fanns ingen glimt i ögat under uppställningarna som åtminstone skedde tre gånger om dagen. Ingen antydan till att den visiterande officeren tyckte att det kanske var lite överdrivet att ge en soldat en tillrättavisning för att det fanns några små skrynklor på den bäddade sängen. Vikten av att hälsa på rätt sätt. Att omedelbart fara upp i enskild ställning när det ropades Givakt! Hur man gjorde korrekt honnör. Att aldrig, aldrig, aldrig någonsin gå utomhus utan uniformsmössan påtagen (Det kunde mycket väl få en för en själv fullständigt okänd officer att skrika på en, även om det också fanns de som ignorerade detta fruktansvärda brott mot militär etikett längre fram i utbildningen)

Det var för övrigt i stort sett lika illa att inte ta av sig mössan när man kom inomhus.

Hur man gör korrekt honnör. Även om en vanlig, enskild soldat sällan får anledning att göra det (man hälsar inte med honnör när man ingår i en trupp och heller inte inomhus) så tränade vi även på detta till alla gjorde honnören på rätt sätt (I det militära finns det som regel bara ett rätt sätt att göra en sak på)

Tidigt i utbildningen fick vi en fördjupad lektion om det militära regelverket av regementets rättsvårdsofficer. Jag minns att jag tänkte hur det var möjligt att det kunde finnas så många saker som var förbjudna. Och den som bröt mot någon av dessa regler riskerade bestraffning. Från kompaniförbud (att inte få lämna regementet när övriga hade natt- eller helgpermission) till civilt åtal.

Över allting svävade en outsagd men mycket tydlig begäran och förväntan: Ni ska lyda! Utan att ifrågasätta.

Vi, de nyinryckta, var lägst ner i den mest hierarkiska av organisationer. Vi skulle utbildas till vanliga soldater, kanonmat. Tänkandet, planerandet och besluten skulle andra stå för: Från våra gruppchefer och sen hela vägen upp via pluton-, kompani- och bataljonschefer till regementschefen. Vår uppgift var bara att lära oss att hantera vår egen utrustning och vad som förväntades av oss när olika order gavs. Någon plats för egna initiativ eller ifrågasättande fanns inte.

Allt detta stod plågsamt klart för mig redan denna första vecka i det militära. Liksom hur illa jag skulle trivas med det. Det tog inte många dar innan jag kände det: Jag kommer att få ett psykiskt sammanbrott om jag stannar kvar i det här vansinnet, jag klarar det inte!

Det var en absolut insikt, det gick inte att föreställa sig att jag skulle stå ut i sju och en halv månad till. Särskilt inte som tiden gick så outhärdligt långsamt. Ett dygn kändes som en evighet.

Eftersom även armén var tvungen att i viss mån följa med sin tid hade vi ändå redan en av de första dagarna fått träffa nån slags kurator som berättat för oss om regementets personalvård. För den som mådde dåligt fanns möjlighet att träffa en läkare eller om det var en psykolog. Var situationen ohållbar kunde man få något som kallades 300 dagar. Det innebar att man fick åka hem och så att säga stå på tillväxt lite i tio månader. Sen skulle det göras en utredning om man nu var lämplig för tjänstgöring igen.

I min fantasi hade jag redan gått dit flera gånger, haft mitt samtal, fått packa mina saker och åka hem från mardrömmen.

Det fanns dock ett aber: Hela min plan att få undan lumpen så fort som möjligt och sen kunna gå vidare med mitt liv skulle spolieras. Skulle jag börja på universitet den kommande hösten som jag hade tänkt mig och sen få avbryta efter en eller flera terminer när jag vant mig vid det livet för att åka hit igen? Jag skulle fortsätta ha militären hängande över mig som ett mörkt moln.

Och om jag bredde på så att jag fick frisedel då? Ja, då skulle jag oroa mig varje gång jag sökte jobb att frågan skulle komma upp. När det obligatoriska ”var gjorde du lumpen då?” kom när man träffade andra män, skulle man få stå där lätt generad och säga att ”nej jag har inte gjort lumpen”

Bara några år senare skulle det här ändras, när antalet som kallades in i varje årskull började sjunka kraftigt. Men för män i min generation var det faktiskt lite av ett socialt handikapp att inte ha gjort militärtjänst.  Träffade man tio vuxna män i olika åldrar så hade förmodligen nio av dem varit inkallade. Ibland alla tio. En del visserligen i betydligt lugnare befattningar, inom förband och försvarsgrenar där inställningen till militär disciplin inte var fullt lika hysterisk som inom infanteriet. En del hade kanske bara gjort ”gröntjänsten” på någon månad och sen suttit som kontorsbiträde på en skrivbordsstol resten. Men de var ändå en i gänget.

Och frågan kom nästan alltid upp. Kvinnor tyckte naturligtvis att detta lumparsnack var tröttsamt och ibland löjligt. Men jag undrar hur många som förstod vilken viktig roll det spelade som socialt kitt och hur män definierade sig själva och varandra med det.

Idag hade jag kanske kunnat sätta mig över allt det där. Men mitt snart tjugoåriga var påverkad av det i högsta grad. Ändå var jag, Henrik, dessa bitande kalla januaridagar 1987 övertygad om att jag inte skulle stå ut. Till slut bestämde jag mig ändå att jag skulle göra klart den första veckan, åka hem på helgpermis och sen ta kontakt med läkaren/psykologen när jag kom tillbaka till regementet.

Den första, evighetslånga veckan som infanterisoldat tog ändå slut. Vi hade haft aktiviteter varje dag i 14-15 timmar. Exercis, vapenutbildning. Man skulle lära sig att ta isär och sätta ihop geväret på tid. Det fanns för övrigt tidsnormer för nästan allt som skulle klaras av. Det mesta kunde man läsa sig till i det utbildningsmaterial vi fått: Soldaten i Fält och Soldatreglemente för personlig materiel, i dagligt tal kallade SoldF och SoldR Mtrl. Att militären hade pippi på förkortningar hade jag hört innan jag ryckte in och det stämde verkligen. Det verkade som att ingen vanlig militärterm var för kort för att inte förkortas ytterligare i text. Furir blev Fu. Granatgevär Grg. Och militären hade inte varit militären om inte Östergötlands försvarsområde som det var vår uppgift att försvara hade haft en prydlig förkortning om fyra tecken: Fo41.

Den upplaga av Soldaten i Fält som gällde när jag gjorde lumpen. En lärobok i konsten att kriga, författad i ett land som inte varit i krig på 200 år. 

Redan när jag låg inkallad hade jag funderingar på om det kunde finnas psykologiska förklaringar till denna extrema förkortningshysteri. Och jag tror nog att det ligger något i det. Förkortningar ger ett formellt intryck. De signalerar ordning, reda och bestämda rutiner. Hörnpelare i den militära världsbilden.

Nå, vi fick äntligen ta på oss civila kläder igen och åka hem. Fast bara för en helg. Senast klockan 07.00 måndag morgon skulle vi vara innanför kaserngrindarna igen. Att komma för sent var inte att tänka på, det hade man gjort klart för oss med all önskvärd tydlighet. Även så lite som en halvtimme kunde medföra att man fick kompaniförbud till klockan 24.00 på fredag kväll. Vi var helt enkelt tvungna att starta vår resa så tidigt att vi var garderade för alla eventualiteter som motorhaverier på bilen och totalstopp i tågtrafiken, det var vårt ansvar mot fosterlandet och armén som värnpliktiga bassar.

Det var naturligtvis skönt att få vara hemma ett par dar. Slippa uniformen, lukten av kaserndamm och den påtvingade närheten till en massa killar jag åtminstone hittills inte kände någon samhörighet med. Men jag hade svårt att koppla av. Insikten om att jag skulle tillbaka hängde som ett mörkt moln över mig. Fast jag skulle ju ta kontakt sjukstugan omgående och förklara att jag inte klarade av detta, skulle jag inte?

Det var med tungt hjärta jag drog på mig uniformen tidigt på måndagsmorgonen. Alltför snart hade helgens frist tagit slut och den tillfälliga friheten gjorde det nästan värre att vara tillbaka i kasernen. Ändå hade jag vid återkomsten fattat ett beslut: Jag skulle försöka kämpa några dar till innan jag gav upp. Som absolut mest den här veckan ut.

Men jag var fortfarande övertygad om att jag inte skulle stå ut här. Och att jag skulle bli tokig om jag ändå försökte. 

En kylig måndagsmorgon, den 12 januari 1987 packade sig tre killar in i en drygt tio år gammal Ford Capri för att bege sig drygt sex mil söderut. De var ganska tystlåtna och lite bleka om nosen. Med sig hade de varsitt papper som de allra flesta män i deras generation och många före dem var väl bekanta med.

En order om inställelse till militärtjänstgöring.

Killarna var på väg till Linköping. Där skulle de tillbringa de närmaste två tredjedelarna av året som soldater vid infanteriet och artilleriet.

En av killarna var jag.

Trettio år senare. Jag läser att Sverige ska återinföra värnplikten. Minnena väcks. En annan tid.

Det finns en förhistoria också. En gång var jag en liten kille som tänkte och grubblade mycket. Som kunde oroa sig för saker som låg långt in i framtiden. Att det verkade så svårt att deklarera till exempel. Och en kväll, jag var kanske sju eller åtta år, grät jag för att jag inte ville göra lumpen.

Det är lätt att skratta åt historien, jag brukar själv göra det när jag ibland berättar den. Men barns oro är inte mindre konkret eller plågsam än vuxnas. Den där oron skulle också följa mig under min uppväxt. Visserligen blev jag lite lugnad av att man kunde göra vapenfri tjänst, som min morbror hade gjort. Men det var inte säkert att man blev beviljad det, det krävdes allvarliga samvetsbetänkligheter mot att bära vapen och skjuta mot en eventuellt anfallande fiende.

Jag växte upp och en dag var det dags att mönstra. Vid det laget hade jag tänkt en hel del. Även på den tiden hade jag rätt stränga krav på mig själv om att mina åsikter och handlingar skulle hänga ihop och kunna motiveras logiskt. Mitt tänkande var förstås på många sätt ofärdigt och barnsligt fortfarande. Men jag hade ställt upp ett hypotetiskt scenario: Vad skulle jag göra om främmande soldater invaderat Sverige och kom springande mot familjens hus och jag hade tillgång till ett vapen. Frågan hade fått ett tydligt svar: Jag ansåg mig vara i min fulla rätt, ja rent av att det var min skyldighet att försvara mig och familjen mot inkräktarna. Även genom att skjuta för att döda.

I det läget kändes det inte särskilt fräscht att ljuga för mönstringsförrättaren om vilken pacifist jag var. Inte heller att försöka fejka på testerna. Att eventuellt få frisedel av någon slags psykologiska skäl ansågs också riskfyllt på den tiden: Många arbetsgivare ville veta lite om ens militärtjänstgöring och att ha fått frisedel av personliga orsaker kunde leda till att man ansågs olämplig för jobbet. Alltså gjorde jag mitt bästa på både de fysiska och intellektuella testen.

När jag så småningom fick prata med psykologen sa jag däremot som det var: Att jag inte kunde anföra några skäl till att jag skulle slippa undan. Men att jag inte hade någon motivation och bara såg det som ett nödvändigt ont att genomlida.

Hos mönstringsförrättaren fick jag välja: Jag hade klarat telegrafistprovet (inte helt lätt) och kunde därför få göra tio månader som telegrafist. Jag skulle dock få vänta nästan ett år från gymnasiet. Eller så kunde jag få rycka in efter ett halvår som skyttesoldat vid infanteriet, den mest traditionella ”lumpen” av alla.

Jag fattade att telegrafistutbildningen nog skulle passa mig bättre. Men jag ville få det militära överstökat så fort som möjligt. Så jag valde skyttesoldat. Och nu var dagen I här. I som i inryckning.

Hur kändes det att ställa ifrån sig bilen på parkeringen utanför regementet och långsamt gå mot kaserngrindarna? Insikten att jag var på väg mot något jag var tvingad till, en ”tjänstgöring” jag inte kunde hoppa av utan att riskera att hamna i fängelse? Att jag skulle tvingas bära kläder jag inte själv valt och lyda order som officerare skulle ge mig? Tvingas leva ihop med andra killar som jag inte själv valt och kanske inte hade något gemensamt med? För en individualist med misstro mot auktoriteter var det inte direkt ett drömscenario.

Det kändes i magen.

Jag minns också hur absurt det kändes att visa upp inkallelseordern och gå in på regementet där killar i uniform – gruppbefälen som ryckt in ett par månader före oss – väntade. Den där dagen som jag tänkt på så länge och som känts både skrämmande och overklig var här nu. På riktigt.

Vi nyinryckta fick ställa upp för första gången. Befäl informerade. Vi skulle gå till förrådet och hämta ut vår utrustning. Efter det skulle vi till ”luckan” – det logement som skulle vara vår fasta punkt under utbildningen. Så marscherade vi iväg.

På förrådet fick vi ut våra saker. En enorm massa saker. Jag hade haft en dimmig bild av att en soldat hade typ en uniform, en hjälm, ett gevär, kängor och en ryggsäck. Det var bara en liten del. Små saker. Stora saker. Saker man inte hade en aning om hur de skulle användas eller till vad. Inte en uniform, utan fyra stycken (om man räknade in ”grötrocken”). Det blev en rejäl säck med utrustning att släpa bort till åttonde kompaniets kasern. Där luktade det gammalt ylle, vapenfett och kaserndamm. Den lukten skulle förfölja en hela tjänstgöringstiden. Även under helgpermissionerna, den satt sig fast i kläderna envisare än någon annan lukt jag upplevt.

Uppe på logementet fick vi order att ta av oss våra civila kläder och ta på oss våra uniformer, modell 59. Det kändes verkligen att det var en order. Vi hade ingen möjlighet att vägra, här bestämde någon annan över oss. Långsamt och ovant krängde vi på oss plagget och fäste ett slags livrem runt magen. Den skulle alltid bäras när vi inte hade stridsselen på oss. Någon praktisk funktion fyllde den inte. Det kändes som att jag berövades på min individualitet. Samtidigt blev det också mer konkret: Nu var jag en militär.

Fältuniform m59. Inga coola kamouflagefärger här inte.

Resten av dagen förflöt med genomgångar av utrustningen och en massa andra praktiska saker. Och så regler, regler, regler. Vi fick veta att vi skulle få skriva ett prov om alla dessa regler man måste följa. Detta prov skulle man ha alla rätt på, man fick skriva om det tills man lyckades med det. Intensiteten bedövade i någon mån den miljöchock jag naturligtvis led av. Det här var så fullständigt annorlunda mot allting annat jag upplevt tidigare i mitt snart tjugo år långa liv.

Först någon gång efter klockan nio lugnade det ner sig lite. Vi fick gå upp och sätta oss i ett klassrum. För första gången dök vår kompanichef, kapten Larsson upp. Det var en ljushårig, smal man, strax under trettio. Han såg snäll ut, inte alls tuff. Alla, både nyinryckta soldater, gruppbefälen och de anställda officerarna presenterade sig och berättade lite kort om sig själva. Kapten Larsson talade lågmält och med mild stämma. Han tyckte om att vistas i naturen och spela gitarr.

Efter det fick vi gå och lägga oss. Denna första vecka hade vi ingen nattpermission, så även de som bodde nära fick vackert krypa ner i våningssängarna på logementet. Vad jag kan minnas talades det inte mycket. Det hade inte blivit mycket tillfälle för oss nya soldater att kommunicera denna första dag. Jag var i första pluton, på första grupp. Det lät ju bra, men betydde inte ett dugg i praktiken. I min grupp var vi åtta stycken och alla bodde i logementet längst till höger, längst bort från duscharna och toaletterna som inte hade några ordentliga dörrar. Jag har för mig att de slutade någonstans strax ovanför knähöjd. Privatliv var inte en prioriterad fråga på ett svenskt, militärt förband år 1987. Jag skulle snarare säga att en del av den militära pedagogiken fortfarande gick ut på att beröva oss mycket av det och känslan av att vara fria, självständiga individer. Så att vi kunde bli en i ledet, en kugge som inrättade sig i maskineriet.

Om det verkligen var det bästa sättet att göra bra soldater av oss undrar jag fortfarande. Bättre människor blev vi i varje fall inte av det.

Det kändes enormt konstigt att ligga där i mörkret, omgiven av människor som i stort sett fortfarande var främlingar. Ändå lyckades jag somna efter en stund. Mer än ett halvår senare, när vår utbildning närmade sig slutet, kom vi att prata om denna första kväll och natt. Till min förvåning bekände även flera av de tuffare killarna att de hade haft enormt svårt att komma till ro. Några hade faktiskt inte sovit en blund.

Ett typiskt logement på ett typiskt svenskt regemente. Ungefär så här såg mitt ut också, inklusive det blåvitrutiga överkasten.

Första morgonen på regementet. Väckning ungefär vid halv sju. Gruppbefälen jagade på oss: ”Upp, ta på er uniformerna”. De var nervösa, det var deras ansvar att se till att vi kom iväg till frukosten klädda reglementsenligt och sen hann tillbaka och hann göra oss i ordning före morgonuppställningen klockan halv åtta. Det gick lite trögt, vi var fortfarande ovana vid alla detaljer. Uniformsbyxorna skulle hakas fast i kängorna, översta knappen i skjortan och på uniformsjackan knäppas. En halsduk skulle anbringas på ett speciellt sätt. Alla skulle se likadana ut, detta var oändligt viktigt. Eftersom det var vinter och riktigt kallt skulle vi ha vintermössan på oss. Den var fodrad och hade öronlappar. Dessa öronlappar kunde anbringas på tre olika sätt: ”Läge ett”, ”Läge två” och ”Läge tre”. Alla soldater måste ha den i samma läge. Frös man och ville fälla ner lapparna så att de satt runt hakan så fick man i så fall anmäla det till befälet som eventuellt då gick med på att hela plutonen om dryga trettio man skulle sätta mössan i ”läge tre”.

Jag minns inget av denna första frukost, annat än att vi fick marschera dit på kolonn. Men vi hann tillbaka till uppställningen. Klockan halv åtta stod vi i korridoren, varje grupp för sig, i två raka led. Dörren rycktes upp och in kom kapten Larsson med bestämda steg. Han stannade upp mitt emellan andra och tredje grupp och vände sig mot oss.

”Lämna av!”

En av de värnpliktiga befälen tog ett steg fram: ”Kapten, första pluton, samtliga närvarande!”

”Jag tar befälet. God morgon soldater!”

Orden uttalades inte i samtalston. De skreks fram. Vi stod stela i givakt och svarade som vi blivit instruerade:

”God morgon kapten!”

”Jag tar befälet, manöver!”

Av den lågmälde, milde mannen som tyckte om att spela gitarr syntes inte ett spår. Kaptenens ansikte var hårt, allvarligt. Han påbörjade visitationen. Rak i ryggen ställde han sig framför soldaten längst till vänster i det första ledet, på max en halv meters avstånd. Soldaten som blev visiterad skulle ställa sig i enskild ställning. Kaptenen stirrade soldaten rakt i ögonen och höll kvar blick i ett par sekunder. Så sänkte han blicken och mönstrade soldaten från topp till tå.

”Pettersson, halsduken sitter snett. Rätta till efter uppställningen”

”Ja kapten”

Alla de drygt trettio killarna fick samma behandling. Flera av oss nyinryckta fick anmärkningar på olika detaljer. Skoputs, knappar, rakning. Eller att de inte sträckte på sig ordentligt. Jag minns fortfarande känslan när kaptenen kom till mig. Det kändes som ett absurt skådespel. En pjäs jag inte bett om att få vara med i, men ändå nu skulle tvingas spela min roll i. Under nästan åtta månader. 

Får det lov att vara lite svenskt stål herr Diktator? Kanske förstklassig, medicinsk utrustning? Eller varför inte köpa ett gäng blågula lastbilar? Här har du min hand, trevligt att göra affärer.

Sverige har en lång, om än kanske inte så stolt, tradition av handel med diktaturer. Från den omdiskuterade försäljningen av svenskt stål till den tyska vapenindustrin under WW2 till Kina och Saudiarabien. Och så nu, när sanktionerna mot landet håller på att hävas: Iran.

från helgens möte (SVT)

Att göra affärer med diktaturer är förstås inte oproblematiskt när man själv är en demokrati. Det kan bli gnissel redan om man tillåter sina storföretag att sälja till länder där man fängslar och t.o.m skjuter folk bara för att de har fel åsikter eller sexuell läggning. Än mer knepigt kan det bli om man dessutom bestämmer sig att delta aktivt i processen från landets ledning.

Har man sen också en ovanligt hög profil i frågor som rör mänskliga rättigheter och till och med utnämnt sig själv till en moralisk stormakt, ja då kan det börja bli besvärligt på riktigt.

Ändå har svenska regeringar gång på gång visat sig villiga att sätta sig i exakt den positionen.

Kanske kommer man denna gång undan hyggligt i huvudfrågan därför att opinionen i sociala medier, alltid lika snabb att snöa in på cykelställsfrågor, riktat in sig på slöjan som handelsminister Ann Linde bar vid besöket i Teheran. Kanske slipper man undan en del kritik från vänster på grund av rädslan hos vissa att uttala något som kan tolkas som kritik mot islam och därmed ”spela mörka krafter i händerna” (Sverigedemokrater däremot skiter nog fullständigt i vem vi handlar med så länge det rullar in pengar till Sverige). Och högerut… tja, där brukar ju devisen någonstans vara att man inte ska blanda ihop affärer och politik.

Säkert har nog politiska riskanalyser på ungefär detta tema gjorts av regeringen innan säljresan, förlåt statsbesöket till Teheran planerades in.

Hur som helst så luktar inte pengar. Och även om handen man skakar varit indränkt i blod så har dess bärare tvättat den ordentligt ren och säkert manikurerat den också innan det hälsas.

Nu låter det kanske som att jag tycker det här är en enkel fråga. Men det tycker jag bara i den meningen att det är omoraliskt att göra affärer på statsnivå med diktaturer. Åtminstone såna som så grovt kränkt och kränker mänskliga rättigheter som exemplen här. Frågan är snarare vilken grad av omoral man kan tillåta sig i en imperfekt värld. Och vilket mått av hyckleri man kan gå med på när det hela ska rättfärdigas.

Idén att ekonomisk bojkott och isolering leder till att diktaturer faller har dessvärre ett ganska svagt stöd i verkligheten. Snarare visar ett antal exempel i relativ närtid att diktatorn snarast stärker sitt grepp om makten.

Lidande blir bara de breda folklagren, tyrannen och hans hejdukar ser alltid till att få vad de behöver. Därmed faller det kanske tyngsta skälet till att inte ha handelsutbyte.

Å andra sidan kan en positiv ekonomisk utveckling leda till att härskarna stärker sitt grepp om makten också, genom att man blir mer populära eller åtminstone tolereras av breda folklager. Det är väl rätt uppenbart att det är en viktig faktor till att kommunisterna kan sitta kvar i Kina.

Ett rätt trist, men ändå i den krassa verkligheten rimligt argument, är att om vi inte säljer så gör någon annan det istället. En hög moral leder alltså inte till något annat än att vi inte får vara med och dela på kakan.

En regering har också i första hand ett ansvar för det land den styr. Insikten att en stor del av vårt välstånd och därmed vår välfärd kommer från våra exportinkomster finns hos alla politiker med någon form av förankring i verkligheten. Liksom att det är lagrar man aldrig kan vila på, utan ständigt måste kämpa för att erövra på nytt. Vi behöver nya handelsavtal, nya storaffärer med stora köpare. På många håll i världen kan det åtminstone underlätta väsentligt att landa såna om offentliga makthavare är inblandade. Vår nuvarande statsminister med sin djupa förankring i den del av fackföreningsrörelsen där jobben till stor del skapas under såna villkor vet förstås det bättre än någon annan. Till skillnad från sin företrädare Persson som lovprisade kommunistbossarna i Kina så tror jag inte att han tycker bättre om mullorna i Iran och deras vidriga regim än de flesta andra av oss.

Men han håller god min i övertygelsen att det är det bästa han kan göra för Sverige.

Nu vore ju inte Sverige Sverige om vi i offentligheten anförde dessa trots allt beaktningsvärda argument för att svälja omoralen eller åtminstone komma fram till att inget blir bättre av att vi ger fan i att göra affärer. Krocken med de vi vill vara eller önskar att vi vore blir för stark. Så istället tar vi till det argument som ungefär lyder så här: Genom att föra en DIALOG och vara PÅ PLATS så kan vi PÅVERKA. Med andra ord: Big business som ger massor av svenska exportinkomster leder också till att vår affärspartner påverkas av de överlägsna svenska värderingarna de möter i kontakterna med oss. Mer mänskliga rättigheter och mer demokrati eller åtminstone mindre diktatur blir resultatet.

Det här låter förvisso väldigt bra. Det är bara ett litet problem.

Det finns vad jag vet ingenting som tyder på att det verkligen fungerar på det viset.

Den svenska stålförsäljningen till Tyskland under kriget gjorde knappast nazisterna mindre nazistiska. Snarare förlängde den kriget enligt experter. Kina har vad jag förstår på bland annat min kusin Arons och hans frus rapporter inte tagit minsta steg i positiv riktning på området sedan statsminister Perssons fjäskresa. Snarare tvärtom.

Saudiarabien ska vi ju bara inte prata om. Inte heller den praktfulla, svenska pudeln efter ett oförsiktigt uttalande från vår utrikesminister.

Kan någon mer upplyst upplysa mig om det finns något tecken på att Iran – ett stolt land med en befolkning drygt åtta gånger större än lilla Sveriges – genom försiktig undervisning i svensk syn på exempelvis homosexualitet skulle rucka en millimeter på de positioner man anser sig vara förpliktigade att följa därför att en stridslysten, makthungrig arabisk köpman dikterade dem för sina anhängare för 1400 år sen?

Frågan är om man alltid ska säga som det är. Vita lögner drar vi alla till med ibland och med åren lär man sig att man själv och andra inte nödvändigtvis i alla sammanhang mår bäst av att beskriva verkligheten som den är när den är för skruttig. Kanske är skönmålningen trots allt att föredra framför den ohejdade cynism som kan bli följden. En försäkran till oss själva om att vi trots allt inte har övergivit våra ideal, att vi fortfarande vill verka inte bara i ord för en värld där människor inte förföljs för sina åsikter, sin sexuella läggning eller sin etnicitet.

Det är bara det att jag har så jävla svårt för allt jag uppfattar som hyckleri.

Om vi borde göra affärer med länder som Iran på statsnivå, allt sammantaget? Ja, det är en jävligt svår fråga. Jag är nog tacksam att jag slipper ta såna beslut. Men det gör ont i bröstet när jag tänker på det – där det brukar sägas att samvetet sitter.

Dagens bloggpost går rakt på sak: Hur kommer det parlamentariska läget i riksdagen att se ut efter nästa val och hur kommer det att gå ihop med den nuvarande linjen – eller snarare brist på en linje – från Alliansen.

Veckan som gick bjöd ju onekligen på dramatik. Moderaterna fortsatte sin kursomläggning och meddelade att man nu är beredda att förhandla i sakfrågor med Sverigedemokraterna. Centern gick nästan omedelbart ut och förklarade reservationslöst att några förhandlingar med SD blir det inte. Partiets gruppledare i riksdagen använde t.o.m ordet ”aldrig”. Samtidigt har Annie Lööf polemiserat hårt mot Socialdemokraterna och förklarat att det inte är aktuellt att bilda en regering vänsterut om Alliansen ”vinner” valet (Vad innebörden i det ordet är just nu är jag dock osäker på).

Liberalerna uttalade genom Jan Björklund att det varken var aktuellt att förhandla med SD och än mindre regera med aktivt stöd från partiet. Samme Björklund uttalade i höstas att Stefan Löfven borde bjuda in SD till samtal som övriga partier för att inte ge dem ”en onödig martyrroll”, så partiets linje är lite - hm - otydlig.

Att det är oklart vad Alliansen vill eller hur de tänker sig agera i det faktiska politiska landskapet är lite av årets understatement så här långt.

Hur kommer då det politiska landskapet att se ut efter nästa val?

Opinionsundersökningar visar på ganska jämnt läge mellan de traditionella blocken, men det är en falsk bild. Just nu gör nämligen KD:s oförmåga att kravla sig över riksdagsspärren i mätningarna att det mesta tyder på att Alliansens drömmar om att bli större än de rödgröna kommer att stanna vid just det. Sajten Pollofpolls.se publicerar sammanvägningar av alla opinionsinstituts mätningar. Så här skulle det enligt dem se ut i Riksdagen om det var val idag:

Redan det här läget är både intressant och oroväckande, jag återkommer till det. Låt oss anta att KD lyckas skrapa ihop en procent till, som de tar i lika delar från de rödgröna och sina allianskompisar. Eftersom läget redan är så jämnt får vi då plötsligt en alliansmajoritet i riksdagen:

 Fördelat på block skulle det bli så här:

- De rödgröna: 138 mandat

- Alliansen: 145 mandat 

Vad skulle nu Alliansen göra i det här läget? Till det yttre kanske det ser ut som nuvarande riksdag utom att styrkeförhållandena är omvända mellan blocken : Ett block är större än det andra och bägge blocken är fortfarande mer än dubbelt så stora som SD. Men något avgörande har hänt:

S + SD: 94+66 = 160 mandat.

De förutsättningar som den på papperet upphävda men i realiteten fortfarande delvis respekterade ”Decemberöverenskommelsen” byggde på gäller inte längre. Det räcker inte med att det block som befinner sig i opposition låter bli att utmana regeringen med en gemensam budget. Allt SD behöver göra för att skapa en präktig regeringskris är att rösta på Socialdemokraternas budgetförslag.

Varje annan proposition av större eller mindre dignitet från regeringen kan förstås fällas lika enkelt.

Tittar vi på det faktiska opinionsläget enligt pollofpolls ser vi att det ser lika ut, fast tvärtom. En rödgrön regeringskoalition skulle samla 145 mandat. M och SD skulle ha 149.

Det vore väl närmast politiskt självmord att utropa en ny rödgrön regering i det läget för Stefan Löfvén. Men vi ska återgå till Alliansen, för det är deras linje som är huvudämnet idag. Hand upp den som tror att det kommer att bli förenat med vissa svårigheter att bilda en alliansregering utan att förhandla med något eller några partier om ett aktivt stöd. Man skulle rentav kunna hävda att det vore en pyrrhusseger för Alliansen att hamna i det här läget.

Det må kännas fortsatt otänkbart att sätta sig vid ett förhandlingsbord med SD. Om inte partiet lägger om sin utlovade kurs i regeringsfrågan är det dock svårt att se hur det ska undvikas. Få S att avstå från att lägga en motbudget? Förhandla om aktivt stöd i de flesta frågor vänsterut? Frågan är bara om det då vore meningsfullt att tala om en ”alliansregering” Varför skulle de fyra allianspartierna överhuvudtaget sätta sig i en så otacksam och svårmanövrerad situation?

Men det finns knappast något annat sätt att lösa det på om man gör det aktiva valet att alltid, i varenda fråga räkna bort 20% av riksdagsmandaten i sina försök att få majoritet.

Det är alltid förenat med risker för politiker att ställa ut absoluta löften om sitt partis agerande i framtiden. Minns Birgitta Dahls ”oåterkalleliga” löfte om att stänga två kärnkraftreaktorer. Centern och Liberalerna kan hamna i en liknande eller värre situation. För hur skulle de kunna ta sig ur klämman utan att bryta centrala utfästelser? De skulle kunna välja att inleda samtal med S om en mittenregering. Men i ett läge där Alliansen ändå har ”vunnit” över de rödgröna skulle det uppfattas som ett jättesvek av många väljare och medierna skulle naturligtvis inte vara sena med att påminna vad som tidigare yttrats i frågan.

Vi ska också komma ihåg att de här siffrorna inte alls är några worst casescenarion. SD är fortfarande ”bara” tredje största parti och når inte över den magiska 20%-gränsen. Några procent till och vi kan ha en situation där även en mittenregering kan fällas enbart genom att SD röstar med M. En ”mittenregering” som då plötsligt skulle tvingas söka aktivt stöd från vänsterpartierna i Riksdagen istället. Plus då den psykologiska effekten av att SD t ex skulle gå förbi M. Eller så måste S och M svälja all stolthet och regera tillsammans. Men skulle de våga det? Vad skulle väljarna säga?

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det svenska, politiska klimatet inte sällan präglas av en storvulen idealism som också innehåller klara drag av en övertygelse om att vi är bättre, eller åtminstone lite bättre än andra länder. Inklusive våra grannar. Trots smärtsamma krockar med verkligheten. Många är de debattartiklar och uttalanden jag läst genom åren på temat hur olämpligt både Danmark, Norge och Finland betett sig när de etablerade partierna gått in i aktiva regeringssamarbeten med högernationella partier. Men är det så enkelt att undvika?

Sällan eller aldrig snuddar den som skriver vid följande insikt: Parlamentarism innebär förvisso att inget parti som får mindre än hälften av mandaten är garanterat ett uns inflytande över politiken. Men av det följer inte att det är enkelt att åstadkomma det för övriga partier. Ju större ett parti är, desto svårare blir det. Särskilt om partiet ligger utanför de vanliga blocken och aktivt försöker spela ut övriga mot varandra. Det kan kräva oheliga och svårmanövrerade allianser som har svårt att enas kring en politisk linje. Förtroendet hos väljarna riskerar då att gröpas ur ytterligare. Vilket det parti man ville isolera troligen kommer att tjäna ännu mer på.

Har man sen parallellt med försöken att isolera ett parti försökt att bedriva blockpolitik och övertyga väljarna om att det i princip inte finns på världskartan att man ska samarbeta med det andra blocket – ja då kan man vakna upp med en rejäl huvudvärk på morgonen efter valdagen.

Blir det verkligheten för Alliansen måndagen den 10 september 2018?

De senaste två åren har diskussionens vågor gått höga kring om Sverige blivit mer otryggt, eller om det tvärtom blir allt tryggare att leva här. Gårdagens Agenda i SVT innehöll en slags avläggare till debatten: Det faktum att Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) sen 2005 inte redovisat hur stor del av de som döms för olika brott i Sverige som har någon form av utländsk bakgrund. Jag såg det inte själv, men tydligen har en upprörd debatt följt på Twitter.

Det är helt uppenbart att debatten kring brott har eldats på av de senaste årens dödsskjutningar i Sveriges storstäder. Även sådant som stenkastning mot räddningspersonal och folk som skjuter nyårsraketer mot både hus och människor har fått stor medial uppmärksamhet. Ingen kan ju förneka dessa händelser, men innebär det att det generellt sett blivit mer otryggt i Sverige?

Debatten har som så ofta polariserats i två läger, där det ena lite tillspetsat hävdar att Sverige håller på att bli ett laglöst gangstersamhälle, medan det andra lika säkert hävdar att Sverige aldrig varit så tryggt som nu. Brottsligheten ökar! Nej, den minskar! Den gamla sanningen att med statistik kan man bevisa vad som helst tycks gälla, ty båda sidor åberopar siffror som stöd för sin uppfattning. Det är också uppenbart att valet av sida har en hög korrelation till vilken uppfattning man har om Sveriges migrationspolitik de närmaste åren.  

Ska man försöka se nyktert på det så hoppas jag att de flesta kan hålla med om att det är olyckligt att på det här viset koppla ihop sin uppfattning i två frågor som självklart inte har något absolut samband med varandra. Risken är uppenbar att man kommer att tolka alla siffror på ett sätt som stöder den slutsats man vill komma fram till.

Vad ska vi då utgå från? Anmälda brott? Fällande domar? Människors egna rapporter om brott de utsatts för? Hur trygga eller otrygga de känner sig? Alla är behäftade med tolkningsproblem och risk för mätfel. Exempelvis är bortfallet i de attitydundersökningar BRÅ årligen genomfört sen 2006 stort. Det mest rimliga verkar vara att triangulera och jämföra resultaten.

Vi börjar med själva upplevelsen: I den nyligen publicerade NTU-undersökningen från BRÅ kan vi bland annat se följande för 2016:

-          Att de flesta (80%) känner sig trygga eller ganska trygga när de rör sig utomhus sent på kvällen i sitt eget bostadsområde. Siffran sjönk något från året före, men är inte lägre än när mätningarna startade.

-          Drygt 30% av kvinnorna känner stor otrygghet eller går inte ut kvällstid till följd av oro, en ökning med 6% från året innan.

-          Nästan 80% oroar sig i viss eller stor utsträckning för brottsligheten i samhället. Den siffran har varit ganska konstant sedan mätningarna startade.

-          Andelen som oroar sig ofta eller ganska ofta över att närstående ska drabbas av brott ökade från 24 till 29% och närmar sig därmed de nivåer som rådde när mätningarna startade.

Bloggens slutsats: Resultaten tyder inte på att vi blivit otryggare under de senaste tio åren. Men vi har inte blivit tryggare heller och det senaste året noteras negativa förändringar som inte noterats i mätningarna tidigare.

Nästa punkt är vad människor själva rapporterar när det gäller utsatthet för brott av olika typer. Den har som nämnts kritiserats för stort bortfall, som också misstänks vara högre bland grupper som troligen är mer utsatta för brott (unga, personer med invandrarbakgrund). Det är svårt att bedöma vad som ligger i det. Siffrorna gäller 2015.

Vad vi ser när det gäller brott mot person (misshandel, sexuella övergrepp m.m.) är en svagt ökande trend när det gäller självrapporterad utsatthet. Den enda brottstyp där en tydlig, minskande trend kan utläsas är misshandel. Nedan siffror för 2005, 2014 och 2015 (procent av alla tillfrågade som blivit utsatta):

För tre av brottstyperna – hot, sexualbrott och bedrägerier – noterades ett ”all time high” för år 2015. Den högsta, tidigare siffran för sexualbrott var 1,3 (2013).

För egendomsbrott är trenden antingen ganska stillastående eller (för fordonsstölder av olika slag) sjunkande.

Bloggens slutsats: Den typ av brott som rimligen genererar störst känslor av otrygghet har utom vad gäller misshandel en stigande eller oförändrad tendens enligt egenrapporteringen. Det är inte självklart att vi kan dra slutsatsen ur detta att samhället blivit otryggare. Den motsatta uppfattningen verkar däremot kunna uteslutas på ganska goda grunder. I absolut bästa fall råder någon slags status quo. Om vi bortser från sexualbrotten. Varför vi nu skulle göra det.

Så kommer vi då till statistiken för anmälda brott. Här kom också alldeles i dagarna en rapport med preliminär statistik för 2016. Vad säger då den, jämfört med våra jämförelseår 2005 och 2015?

Låt oss börja med det totala antalet anmälda brott:

2005:                  1 241 843

2015:                  1 495 556

2016:                  1 502 023

Det totala antalet anmälda brott är naturligtvis ett väldigt trubbigt instrument. Här ryms ju allt från företag som släpper ut skit i en å, folk som anmäler varandra för ärekränkning etc till mord på öppen gata. Men något säger det väl ändå. När vi jämför siffrorna måste vi ta hänsyn till befolkningsökningen. 2005 hade Sverige drygt 9 miljoner invånare, vilket innebär att vi är ungefär 10% fler idag. Enligt BRÅ:s egna siffror var det 13 753 brott per 100 000 invånare 2005, mot 15 247 i fjol.

Det känns inte helt självklart att utifrån den siffran hävda att folk som säger att brottsligheten ökar är faktaresistenta. Inte heller begriper jag riktigt tvärsäkerheten hos den BRÅ-forskare som i samband med gårdagens program uttalade att brottsligheten minsann minskade i Sverige.

Relativt sett har antalet anmälda brott under alla förhållanden ökat med mer än 10% under de här 10 åren. Från i fjol ser vi dock en liten, relativ minskning. Å andra sidan var det en ökning med 4% från 2014.

Mycket mer intressant är förstås att titta på brottstyper. Här kan vi se att mellan 2015 och 2016 var det förvisso ett antal typer av brott som minskade och i vissa fall ganska ordentligt. Frågan är bara om det är sådant som förfalskningsbrott, falsk tillvitelse, olaga diskriminering, tjänstefel och försvårande av skattekontroll som får människor att uppleva en större trygghet i sin vardag och utbrista i ett glädjerusigt ”Hurra!”

Det är nämligen på den här typen av brott vi hittar det mesta av nedgångarna. I de brott som riktar sig mot enskilda personer ser vi ingen minskning. Allra minst i de brottstyper som rimligen är de som oroar oss vanliga individer mest, oavsett om vi heter Kalle, Kerstin, Ramona eller Mahmoud.

Så här ser det ut (fortfarande gäller siffrorna anmälda brott):

-          Mord, dråp och misshandel med dödlig utgång       +11%

-          Försök till mord eller dråp                                    +7%

-          Misshandel                                                           +4%

-          Brott mot frihet och frid                                       +9%

-          Sexualbrott                                                          +13%

-          Rån                                                                     +1

Som synes är det ökningar som långt ifrån är obetydliga. Vi vet förvisso att anmälda brott inte är detsamma som begångna brott, det gäller inte minst mord/dråp där många så småningom avskrivs som naturlig död. Men att ökningen i allt väsentligt skulle bero på något annat än att de faktiska brotten inom de här olika brottstyperna har ökat känns ganska oseriöst att påstå. För mord och dråp VET vi dessutom att en ganska lång trend med under 100 om året har brutits och att vi av allt att döma nu noterat tre år i rad med över.

Det verkar faktiskt som att de som oroar sig har ett visst fog för sin oro…

Men om man tittar över längre tid då? Mellan enskilda år finns trots allt slumpmässiga, statistiska variationer. Vi vet redan att det totala antalet brott ökade mellan 2005 och 2016. Hur ser det ut i anmälningsstatistiken för de brott som skrämmer oss mest?

Kom ihåg att befolkningsökningen var cirka 10% under perioden. Även med hänsyn till det ser vi ökningar som långtifrån är obetydliga. Värst är sexualbrotten. Förändringen i lagstiftningen gör att det tyvärr inte är möjligt att särredovisa våldtäkter. Vi ser också att övriga, grova våldsbrott ökar och att brotten mot frihet och frid (här ligger sånt som olaga hot, grov kvinnofridskränkning m.m.) också har ökat kraftigt. Den enda kategori där vi noterar en självklart glädjande minskning är rånen.

Det kan också noteras att även om den totala mängden förmögenhetsbrott (allt från inbrott och snatterier till beväpnade bankrån) minskat sista åren så är trenden på tio år med hänsyn till folkökningen i princip stillastående. En grupp som har ökat kraftigt (+76%) är narkotikabrotten. Att en ökad mängd narkotika i samhället även driver annan brottslighet är knappast något djärvt antagande.

En särskild grupp brottsoffer som förtjänar att lyftas fram är våra äldre. Här måste man tyvärr konstatera att de senaste åren inneburit en närmast lavinartad ökning av inbrott, stölder och rena rån mot personer som har det gemensamt att de är gamla och svaga och därför utgör tacksamma offer för samvetslösa ligor som specialiserat sig helt på detta. Enligt en artikel i Expressen ökade antalet anmälningar mellan 2009 och 2016 med 266 procent och det förövas nu tusentals av dessa skändliga brott varje år. En ännu mer aktuell artikel från DN återfinns i källförteckningen.

Bloggens slutsats: Statistiken när det gäller anmälda brott visar inte på någon positiv utveckling när det gäller de typer av brott som har störst inverkan på vår upplevelse av trygghet. Det rör sig om kraftiga ökningar och det är svårt att tro att allt detta skulle kunna bero på exempelvis ökad anmälningsbenägenhet. Att dra slutsatsen att statistiken pekar mot ett tryggare Sverige är givetvis fullständigt omöjligt.

När vi sammanfattar resultaten ovan så talar de faktiskt för att samhället på flera viktiga punkter blivit otryggare. Visst: Sverige är fortfarande ett tryggt land att leva i om man ser det ur ett internationellt perspektiv (risken att bli mördad är t ex mer än 60 gånger större om man bor i Chavez gamla socialistparadis Venezuela). Men därav följer ju inte att allt är frid och fröjd och att vi kan bortse från våra egna problem eftersom andra har det mycket värre (ett argument man ibland hör vissa ekon av)

Tyvärr är jag rädd att oviljan att erkänna de problem som faktiskt finns både från ”officiellt håll” och många enskilda personer i debatten handlar om en rädsla att spela Sverigedemokraterna i händerna. Jag tror att det är en kontraproduktiv inställning, precis som idén att vi inte ska få veta vilken roll migrationen spelar. Att dölja information av den typen fast många efterfrågar den är jag övertygad gör mer skada än nytta. Och det hjälper garanterat inte en millimeter för att bekämpa SD:s framgångar i opinionen.

Källor (samtliga från BRÅ, hemsida http://bra.se ):

Nationella trygghetsundersökningen 2016 (http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2017-01-10-nationella-trygghetsundersokningen-2016.html )

Anmälda brott 2016 – preliminär statistik

Anmälda brott 2015 – slutlig statistik

Anmälda brott 2005 – slutlig statistik

http://www.expressen.se/dinapengar/har-ar-ligornas-metod-for-att-lura-vara-gamla/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ligor-inriktade-mot-aldre-alltmer-valorganiserade/

Det kliver på ett ungt par i tunnelbanan och ställer sig alldeles bredvid mig. De är klädda i svart och verkar allmänt coola. Om mig tar de ingen notis, och varför skulle de det? Jag tror jag förstår på ett ungefär vilket intryck jag gör: Gubbe med blåjeans, blå täckjacka och rejäla promenadskor. Dessutom avslöjar den uppknäppta jackan en rutig skjorta.

Min existens är sannolikt totalt ointressant i deras värld. Bara ännu en i en anonym, grå massa av trista vuxna. Såna där som de själva aldrig tänker bli.

Det skiljer ungefär trettio år mellan oss. En dryg tredjedel av ett normallångt människoliv i den rika västvärlden. Är det så mycket egentligen? I det perspektiv som våra mänskliga livsvillkor tvingar in oss i är det väl det. Mycket händer på trettio år i en människas liv. Det är stor skillnad mellan att vara runt femtio och runt åttio också.

Vi har vårt mänskliga perspektiv på tid. Som individer är vi också begränsade av vad vi själva upplevt. Som tjugoåring var trettio år fortfarande en abstrakt tidslängd. Visserligen kunde hjärnan föreställa sig själva mängden ganska konkret, till skillnad från exempelvis en miljon (tro inte att du på riktigt kan föreställa dig hur mycket det är). Men jag kunde inte minnas mer än lite drygt tio år bakåt i tiden av någorlunda medvetet tänkande. Och även de av oss som lever längst får aldrig mer än ungefär hundra år med egna, personliga minnen.

När jag hunnit tänka ungefär det där så kommer en idé till mig: Kanske skulle det bli lättare att förstå vårt mänskliga tidsperspektiv och hur långt eller kort de där trettio åren som har så stor betydelse just nu egentligen är om man räknade om dem till en annan tidsskala. Varför inte ett år? Ett år är bra, det är något vi alla kan förhålla oss till och överblicka.

Idén som sån är förstås inte ny. Säkert har många av er läst det klassiska tankeexperimentet där Jordens historia räknas om till ett år. Med det för mänskligheten nedslående och tankeväckande resultatet att hela vår arts historia ägt rum på årets allra sista dag. Vår civilisation framträder först fem i tolv och Columbus färd till Amerika äger rum bara tjugo sekunder före tolvslaget!

Säkert har någon också räknat på kortare tidsperioder än så, men jag hittar inget när jag googlar. Så jag sätter mig ner vid datorn och börjar själv räkna och fundera. Jag bestämmer mig för att använda mig av ett antal framgångsrika, framstående och betydelsefulla kvinnor genom historien för att illustrera min berättelse. Vi börjar här och nu med vårt eget mänskliga tidsperspektiv.

Hundra år som ett år

Om ett sekel pressas ihop till ett år så blir varje decennium lite mer än en månad långt. Ett riktigt år motsvaras förstås av 3,65 dagar. Om vi räknar hundra år bakåt från nyårsafton om en dryg vecka så hamnar vi på januari 1917. Andra världskriget kommer att bryta ut runt den 25 mars och ungefär den 11 juli landar vi månen. De två händelserna ligger också ganska nära i tid till två av de tre kvinnorna.

Jag utgår lite från mig själv och väljer ett årsbarn: Julia Roberts. Hon behöver ingen närmare presentation tror jag. Julia har också den fördelen att det är ungefär trettio år mellan henne och våra två andra exempel: Svenska Zara Larsson och Jane Fonda. Som ni själva kan se föds Jane på senvintern, Julia mitt i sommaren och Zara när hösten har börjat koppla grepp på allvar om vårt sekelår.

Deras verkliga födelsedagar:

-          Jane Fonda, 21 december 1937

-          Julia Roberts, 28 oktober 1967

-          Zara Larsson, 16 december 1997

Tre kvinnor, tre generationer. Framgångsrika i nöjesbranschen, men också medvetna personer med tydliga värderingar. En ung och i början av sin karriär. En mitt i livet. En är snart åttio, om än fortfarande i full gång. Se gärna hennes serie Grace and Frankie på Netflix!

Tvåhundra år som ett år

Vi dubblar tidsperspektivet och ser vad som händer! In på scenen kommer också en ny kvinna, drottning Victoria av England som är sinnebilden för en hel epok och som föds alldeles i början av perioden: den 24 maj 1819. Eller den 5 januari med vår alternativa tideräkning.

När vi dubblar så börjar vi också förlora möjligheten till överblick. Victoria levde ett långt liv och dog i början av förra seklet. I hela världen finns nu ändå bara en handfull människor som varit samtida med henne. Det är tveksamt om det idag finns någon människa vid liv som träffat en människa född på 1700-talet.

Som ni själva kan se så får bara 100 år till en ganska dramatisk effekt. Avståndet mellan drottningen och våra tre nittonhundratalskvinnor är mer än sex tiondelar av vårt år. Jane Fondas födelsedag skjuts fram från senvinter till sensommar och Zara, ja hon har bara varit med under den sista, dryga månaden av vårt år.

Ett år i det här tidsperspektivet förflyter på 1,8 dagar – ungefär en fjärdedels vecka. Den som föds i slutet av maj och dör i mitten av oktober har ändå levt nästan åttio år enligt vår vanliga tideräkning. Men vi ska inte stanna här, vi ska dubbla igen.

Fyrahundra år som ett år

Nu hamnar vi i början av 1600-talet och i en tid som ingen av oss som nu lever ens har träffat någon som har träffat någon som levt då. Räknar vi på en generationslängd på någonstans mellan tjugofem och trettio år så betyder det att ett barn som föds idag befinner sig ungefär på fjorton generationers avstånd från den 1 januari i vårt nya år. Det är inte omöjligt att  barnets mormors mormors mormors mormors mormors mormors mormors mormor föddes just då.

In på vår tidslinje träder nu nästa kvinna: Vår egen drottning Kristina, född år 1626, eller den tionde januari vårt år. Kvinnan som avstod från makten och kungariket och gick i exil för att få leva livet som hon själv önskade det.

I fyrahundraårs-året så är ett av våra år inte ens en hel dag långt. Avståndet mellan Janes, Julias och Zaras födelser krymper därför ihop till mindre än en månad. Även Fondas långa liv utspelar sig under de sista, knappa två och en halv månaderna av året. På nyårsafton finns knappast personliga minnen hos någon levande människa som går längre tillbaka än de allra sista dagarna i september.

Vårt personliga tidsperspektiv börjar kännas alltmer begränsat. Vi ska ändå gå vidare: Till ett millenium.

Tusen år som ett år

Tusenårsriket användes av nazisterna som en symbol för den nästan eviga makt de tänkte sig att partiet och dess idéer skulle få. Hur motbjudande de än var på alla sätt så var just valet av siffra kanske inte så dum.

Går vi tusen år bakåt så hamnar vi vid vikingatidens slut här i Sverige. Vi letar dock inte efter någon sköldmö att placera på vår tidslinje, utan blickar mot Kina istället. Där regerade vid denna tid än kvinna som de facto-regent för sin sjuke, kejserlige make och senare, också formellt vid hans död för istället för kejsarens omyndige son. Kejsarinnan Liu av Songdynastin. Hon beskrivs av historiker som en kompetent regent. Tidpunkten 3 januari markerar den formella tronuppstigningen år 1022 enligt vår vanliga tideräkning.

På det tusenåra årets tidsskala placerar vi också in Jeanne d’Arc, den helgonförklarade upprorsledaren som föddes 1412 och dog innan hon hunnit fylla tjugo. På tidslinjen hamnar hon i slutet av maj. Långt från kejsarinnan, men ännu länge från vår nittonhundratalstrio. Där utspelas nu samtligas liv under årets sista månad och Zara Larsson föds först på julafton, när redan 98% av året har gått.

Tusen år… Men vår resa är inte slut.

Tvåtusen år som ett år

Vi är nu nära början av vår tideräkning. Ett av våra egna år utspelar sig nu på bara fyra timmar och tjugo minuter ungefär. Här hittar vi en av historiens mest mytomspunna kvinnliga gestalter: Drottning Kleopatra. Hon föds den 16 december det föregående tvåtusenårs-året, eller 69 f.Kr enligt vårt vanliga sätt att räkna.

När vi dubblar det tidsspann som ska täckas in av vårt år så hamnar förstås alla de andra gestalterna på årets andra halva. En person vi upplever så avlägsen i tiden som drottning Kristina föds först den 20 oktober

Jag undrar om vi förstår vad det här innebär. Även om vi naturligtvis är intellektuellt medvetna om att det ligger mycket historia mellan drottningarnas bägge liv så tror jag att vi intuitivt ser det som att bägge två tillhör en avlägsen, förfluten tid där allt gärna smälter ihop till ett enda ”för längesen”. Men när drottning Kristina levde och säkert fick läsa om Kleopatra i den gedigna utbildning hon fick så tänkte hon säkert med rätta på den epoken som mycket långt bak i tiden. Vilket den ju faktiskt var redan då. Om vi kunde resa i tiden så vore det fem gånger så långt att färdas för att komma till Kleopatra som att komma till Kristina.

Och Zara Larsson – ja hennes liv ryms i den sista procenten av året.

Börjar perspektiven bli svåra att överblicka även när vi tränger ihop dem så här? Var inte orolig, nu ska vi göra ett ännu större språng. Vi ska tio gånger så långt bakåt i tiden.

Tvåhundratusen år som ett år

Någonstans på upp till tvåhundratusen års avstånd från oss finns en kvinna som brukar kallas mitokondriska Eva. Det är vår urmoder, den kvinna som alla nu levande människor härstammar från på mödernet. Genom en analys av s.k mitokondriellt DNA hos ett ganska stort antal människor av olika etniskt ursprung och beräkningar av mutationstakten hos DNA:t har forskarna kommit fram till det här. Eva fick åtminstone två döttrar som fick egna döttrar och så vidare i en obruten linje fram till idag. Men inga andra kvinnor från samma tid har idag levande ättlingar som härstammar från henne på s.k rakt möderne (från dotter till dotter till dotter o.s.v)

Eva måste naturligtvis ha levt i Afrika, men mycket mer än så kan vi inte veta om henne. Andra fynd gör att vi ändå kan gissa hur han kan ha sett ut och det är den bilden som står på tidslinjen.

I Evas perspektiv framstår hela vår civilisations tid som en kort parentes, nästan futtig. På tidslinjen har jag också lagt in den berömda statyetten Venus från Willendorf, tillverkad för åtminstone 25000 år sen. Det är ändå mindre än en och en halv månad sen ur det här tidsperspektivet. Drottning Kleopatras tid är bara fyra dagar från vår egen och Fonda&co föds alla på nyårsaftonens kväll. Ett genomsnittligt människoliv i den rika delen av världen varar i bara lite mer än tre timmar.

Lucy – 3,2 miljoner år

Vi är framme vid slutet av vår tidsresa – en tidslinje där vårt år täcker in en tidsrymd av över 3 miljoner år. Så långt bak i tiden befinner sig Lucy, det berömda fyndet från Etiopien av en hominid. Det är nästan hälften av ett skelett av en medlem av Australopithecus. Lucy kanske på många sätt bör betraktas som mer av en människoapa än en människa, men såvitt vi vet idag är hon en av våra förmödrar. En i det släkte som så småningom skulle ge upphov till den moderna människan, Homo Sapiens.

Med Lucys tidsperspektiv krymper resten av den tid vi hittills rört oss i till nästan ingenting. Hade tusenårsriket blivit verklighet hade det bara upptagit två timmar och fyrtiofem minuter av vårt 3,2-miljonersår. Även mitokondriska Eva föds inte förrän nån gång på kvällen den 8:e december. Kleopatra ungefär när det är dags för nyårsaftonssupén. Och Zara, ja alla hennes nitton år på Jorden krymper ihop till tre minuter och tio sekunder.

Plötsligt verkar inte de trettio åren så mycket längre. Kanske har också du fått ett lite annat perspektiv på människan och hennes tid med hjälp av tio kvinnor och deras plats i tidens flöde.

I så fall är jag i all ödmjukhet nöjd med resultatet av min lilla räkneövning. 

Något försenad får till slut även jag upp mina adventsprydnader. Egentligen är stjärnorna och ljusstakarna inte så mycket prydnad från insidan som det är en gemensam insats för att lysa upp vintermörkret utomhus. I våras citerade jag Frans G. Bengtsson på Facebook om hur vi aldrig tröttnar på att än en gång i maj mötas av grönska, blommor och fågelsång. Lite samma sak är det faktiskt när man går en kvällspromenad efter första advent och ser hur det lyser i de flesta fönster man passerar.

Advent… För den kristna är det en slags glädjens nedräkning antar jag. För oss andra mer en tradition som finns där i bakgrunden, mer eller mindre självklar. Man sätter upp sina prydnader, ordnar kanske ett adventsfika. Hur kände man när man var liten? Nog fanns det en ökad förväntan kring insikten om att julafton kom allt närmare? Hemma hos oss kom det varje år en stor kartong med posten från farmor. Den innehöll adventsband till alla. I ett rött silkessnöre hade farmor knutit fast godisbitar; en för varje dag. Vardagar var det en enkel karamell. På adventssöndagarna något större. Kanske en Japp. På julafton brukade det vara en ganska stor chokladkaka.

Vad jag minns så fuskade jag aldrig, tog aldrig några godisbitar i förväg. Men hur var det nu, det där med minnet? Kan vi verkligen lita på att jag minns rätt och inte har förskönat mig själv, omedvetet och i efterhand?

Adventstid är också julpsalmer. Har man som jag sjungit några år i kyrkokör som barn så räcker det för att de ska sitta någonstans i ryggmärgen. Både känslo- och minnesmässigt. Sånger jag knappast sjungit på den här sidan 1980 kommer hela eller större delen av texten beredvilligt fram ur vilka synapser de nu ligger lagrade i när jag kommer att tänka på dem:

Adventstid kom till mitt ensliga hus

Jag sätter i staken ett sparat ljus

Något ska ske bortom frostig advent

Jag väntar en gåva som Herren sänt.

Varefter jag blir äldre så märker jag att upplevelsen att lyssna på denna musik som jag alltid tyckt om sen jag var liten fördjupas. Det blir faktiskt även för mig, agnostikern, en andlig upplevelse. Den här andliga dimensionen i tillvaron har kanske aldrig varit helt stängd för mig, han som är eller åtminstone strävar efter att vara en rationell skeptiker. Men den har varit på sparlåga. Nu når jag den lättare. Kanske bland annat för att jag blivit bättre på att vara i en känsla utan att alltid vilja tolka den intellektuellt.

Att gripas av en julsång och stämningen när den framförs ger glädje och en känsla av att det finns något större. Den känslan tror jag vi alla har i oss, den är en mycket central del av att vara människa. Jag tänker nog fortfarande att känslan inte är övernaturlig, utan har sin grund i hur vår psykiska utrustning är uppbyggd och fungerar. Men den tanken är inte så viktig och den förminskar heller inte upplevelsen. Säkert njuter många som har ännu närmare till sina känslor ännu mer intensivt och glädjefyllt än jag förmår. Men jag är nöjd utifrån mina egna förutsättningar.

Kanske hjälper det här mig också att lättare känna tacksamhet över det som är bra. Jag har kärlek och närstående som bryr sig om mig och som jag bryr mig om i mitt liv. Jag har ett bra arbete, ekonomisk trygghet. Jag är såvitt jag vet i det stora hela frisk. Som alla andra oroar jag mig för vissa saker, känner mig kritisk eller rentav arg mot en hel del saker i samtiden. Har en grå vardag och studsar inte alltid upp ur sängen på morgonen, fylld av energi. Särskilt inte så här års. Men det är oundvikliga delar av livet. Det kommer säkert att komma sämre dagar, men jag försöker låta bli att grubbla så mycket på det och tänka att även denna dag blev en i det stora hela bra dag.

Det är många som inte kan säga samma sak. Varje gång jag tänker på det så är jag tacksam. Faktiskt, hur smetigt det än kan låta.

Klockan har passerat sju. Snart är min Staropramen Granat urdrucken. Middagen blir lite sen idag, min äldste är på fotbollsträning. När han kommer hem blir det tortillas med köttfärs, kanske det mest fantasilöst, fredagsmysiga måltidsval man kan tänka sig. Men vi gillar det, så varför känna dåligt samvete? Lika lite som att jag tänker skämmas för att vi kommer att äta framför teven, förmodligen samtidigt som vi tittar på en film eller ett nytt avsnitt av The Americans.

Det är fredagskväll i adventstid. I mitt sovrumsfönster lyser den nyuppsatta, något snett hängande stjärnan. Förhoppningsvis tittar åtminstone någon sen kvälls- eller nattvandrare upp mot höghusfasaden i kväll och skänker den och övriga adventsljus en tacksamhetens tanke.