Sverige, det lilla landet långt uppe i norr som kanske ibland överskattar såväl sin storlek som sin betydelse i stora världen. Landet vars existens möjliggörs av något som ligger helt utanför vår egen kontroll, nämligen Golfströmmen. Landet som fram till för bara tio år sen inte hade en egen nationaldag. Detta trots att det är en av världens äldsta alltjämt existerande statsbildningar och egentligen aldrig varit ockuperat. Eller var det kanske just därför?

Idag firar vi i varje fall både valet av Gustav Eriksson till svensk kung år 1523 och regeringsformen år 1809. Trots att den sistnämnda upphävdes för mer än fyrtio år sen och den förstnämnde knappast kan betraktas som något moraliskt föredöme, ens med sin egen samtids mått.

Det finns många åsikter om vad Sverige är och inte är. För några är det bara en teoretisk konstruktion som håller vissa människor fysiskt utestängda och oss som bor här mentalt instängda och hindrar oss från att bli fria världsmedborgare. För andra är det något nästan mytiskt, något heligt som definierar hela deras liv och självbild. Det går nästan inte att tro att det är samma företeelse de talar om.

Vad är då Sverige egentligen? Hur länge har det funnits? Är du lite historieintresserad vet du redan att den frågan inte är särskilt lätt att besvara. Sverige som statsbildning nämns första gången i bevarade källor för runt tusen år sen och vi har sen länge börjat våra regentlängder med Erik Segersäll som var kung vid 900-talets slut över ett område som kan ha bestått av Svealand, Östergötland och Västergötland. Men någon nationalstat värd namnet existerade inte. Exempelvis hade de olika landskapen sina egna lagar och lagmän som uttolkade dem. Av de magra källor vi har kan vi också på goda grunder gissa oss till att dåtidens ”svenskar” knappast såg sig som det själva. De var i första hand svear, götar eller kanske gutar.

På 1200-talet blir förhållandena lite mer stabila under Birger Jarl och Sverige börjar expandera geografiskt: Norrut och österut där Finland ska bli vår ”östra riksdel” i mer än 500 år. Men fortfarande är centralmakten inte särskilt stark. I olika delar av det dåtida riket finns stormanssläkter som driver sina egna agendor och kan liera sig med utländska krigsherrar om de tror att det tjänar deras egna syften.

Med kungen som idag kallas Gustav Vasa börjar ett mer organiserat rike växa fram, med en centralmakt som får allt större möjligheter att kontrollera även mer avlägsna landsändar. Ibland med vapen och våld. Statlig propaganda förhärligar den svenske kungen och svartmålar både inhemska och utländska verkliga och inbillade fiender. Översättningar av bibeln till svenska banar väg för en litteratur på det egna språket, även om den processen tar tid. Stormaktstiden kommer och Sverige växer både nu även söderut och västerut när Danmark i olika fredsfördrag tvingas ge upp Skånelandskapen, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Dessutom kontrollerar vi under en tid också en stor del av kustlandskapen vid Östersjöns sydkust. En modern statsförvaltning börjar också ta form.

Sverige som begrepp och synen på oss själva som svenskar växer fram på allvar under den här perioden. Däremot finns knappast ett nationalmedvetande av den typ vi idag förknippar med begreppet nationalism. Den är en senare produkt och framträder på allvar först under 1800-talet. Då har Sverige redan förlorat sin stormaktsstatus och sina förläningar. Den stora smällen kommer 1809 när ”Östra riksdelen” måste avträdas till Ryssland efter ett misslyckat krig. Idag är det i stort sett glömt, men historiker vet att man betraktade Sverige-Finland som en helhet. Det som låg på andra sidan Östersjön var inte mindre Sverige, även om de flesta som bodde där talade ett annat språk. Den stormaktstid som en del vurmande nationalister drömmer om var Sverige åtminstone femspråkigt när man räknar in estniskan och tyskan som talades i Östersjöprovinserna och samiskan!

Sen väljer vi rätt sida i nästa krig och lyckas som en kompensation för den stukade självkänslan få överta Norge år 1814. Men den lyckan varar bara i 90 år och 1905 måste den siste unionskungen, Oscar II, på ålderns höst ändra sitt valspråk från Brödrafolkens väl till Sveriges väl. För övrigt efter en uppslitande konflikt där vissa medlemmar i kungahuset ville att Sverige skulle ta till vapen mot de uppstudsiga norrmännen!

Lite mer än hundra år gammalt, äldre är alltså inte det Sverige som många verkar betrakta som något oföränderligt, närmast evigt. Nationalismen, född på allvar under nationalromantiken, har bara något knappt sekel mer på nacken. Den föddes under en tid då Sverige var en fattig avkrok där medborgarrätt hette pengar, där det rådde religiöst tvång och där så småningom en stor del av befolkningen under ungefär 75 år skulle emigrera till USA i hopp om ett bättre liv och framtid. Inte mycket att vara stort över, kan man tycka så här i efterhand.

Men lilla Sverige skulle som vi alla vet ta sig. Med hjälp av Luther, ett antal kluriga uppfinnare och lite tur som höll oss utanför två världskrig. På några decennier steg vi från ett fattigt land i Europas utkant till ett av världens rikaste länder. På vägen byggde vi också upp en riktig demokrati och ett välfärdssystem som utrotade det mesta av den fattigdom och otrygghet som historiskt varit de flestas arvedel. Åtminstone om man räknar alla som levde mer eller mindre i dess skugga också.

Det fanns något annat i den där ekvationen också, som ibland förbises. Samhället då som nu var fyllt av konflikter och motsättningar. Men där det i andra länder blev ibland förlamande politiska strider, våld mellan olika grupper och ibland t.o.m inbördeskrig så lyckades vi i Sverige undvika nästan allt det där. Genom dialog istället för att bara stå och skrika. Genom viljan att kompromissa, även i hjärtefrågor ibland. Genom känslan att samhället faktiskt var till för alla och att fredlig samexistens är att föredra framför att få sin vilja igenom med våld, tvång och hot. Och nästan alla grupper i samhället deltog i den där processen. Utan att bli helt överens i alla frågor. Utan att alla motsättningar upphörde. Fast man ibland blev arg och tyckte att de andra var dumma, trångsynta etc etc.

På det viset och kanske med viss hjälp av en kultur som betonade pragmatism och individer snarare än absoluta sanningar och (folk)grupper så formade vi och byggde tillsammans ett av världens mest öppna, toleranta, fredliga och framgångsrika samhällen.

Det är faktiskt något att vara stolt över idag. Men också något att hålla i minnet. Jag vet att jag inte är ensam att oroas över en tilltagande polarisering. Det är en polarisering som kommit smygande under de senaste decennierna. Den drivs av sådant som ökande ekonomiska klyftor mellan välmående storstäder och landsbygd och en ökad social problematik i slitna förorter där vi misslyckats med att integrera många av de människor som kommit de senaste 10-20 åren. Både socialt och ekonomiskt. Men det räcker inte som förklaring.  

Något har hänt i Sverige, precis som i många andra länder. Där det förr fanns en rättning åt mitten och en kamp om mittenväljarna så bevittnar vi idag ett både röstnings- och värderingsmässigt flöde ut mot de politiska höger- och vänsterkanterna. Vem kunde ana att en Bernie Sanders med en socialistisk agenda skulle kunna utmana om en presidentkandidatur på allvar i USA? Och vem kunde i sina värsta mardrömmar tro att ett nationalistiskt parti med en smutsig bakgrund skulle få nästan 14% av rösterna i ett riksdagsval? Samtidigt som nästan lika många röstade vänsterut på partier vars åsikter i flera frågor ligger långt eller mycket långt från de som en majoritet av befolkningen hyser?

Oavsett vad som är hönan och ägget så kan vi se en ökad oförsonlighet mot åsikter som inte stämmer med de egna på alla håll. Både partier och enskilda människor driver aggressivt agendor de måste inse skulle skapa en djup splittring och oro om de genomfördes. Motståndare brännmärks som idioter, förrädare eller fascister och nazister. Sociala medier är ett verktyg som vi ärligt talat inte verkar ha varit mogna att hantera, även om jag tycker mig ha sett tendenser till besinning på sistone.

Människor med extrema och svartvita åsikter och världsbilder har alltid funnits. Men jag är rädd att de har fått ett större utrymme i vårt nya informationssamhälle. De når ut på ett vis som de inte gjorde tidigare och vi andra påverkas av dem. Därför att det alltid är förledande lätt att påverkas av människor som predikar enkla och drastiska lösningar. Öppna gränsen helt! Nej, stäng den helt!

Vi ser också att det är så mycket lättare att få likes och följare om man är drastisk och rent av oförsonlig i det man skriver. Och vi påverkas av den insikten när vi själva skriver och bildar egna värderingar. Medvetet och omedvetet. Samtidigt som besinningens och nyanseringens röster ofta drunknar i alla andra inlägg. Eller bara ignoreras.

Jag önskar att jag kunde skriva att det här klimatet inte får så stor inverkan på politiken, men tyvärr tror jag inte det är sant. Eller hur ska man annars förklara att vi t ex har en skolpolitik som med sina möjligheter för vinstdrivande företag tydligen är närmast världsunik? En politik som helt uppenbart många människor är både skeptiska och mycket kritiska till? Hade verkligen en regering för trettio år sen drivit igenom något sådant?

Men till syvende och sist så har vi bara ett land. Det finns bara ett Sverige. Vi har inte samma syn på vad det borde vara och hur det borde se ut. Det kommer aldrig att finnas en politik eller samhällsutveckling som gör alla lika nöjda. Men vi måste ändå söka efter vägar som leder till att människor och grupper inte dras isär ännu mer. Även när det innebär i mångas ögon tråkiga eller på gränsen till oacceptabla kompromisser i olika frågor. För ju mer värderingsklyftorna och upplevelser av orättvisa och att bli ignorerad ökar(det gäller i lika grad metallarbetaren Roger i Munkfors och Amina från Angered), desto mer riskerar vi att tappa de unika egenskaper som gjort Sverige till ett så framgångsrikt, tryggt och politiskt stabilt land.

Våra politiska ledare och andra med inflytande i samhället har ett stort ansvar här. Men också du och jag kan göra något och bör fråga oss själva vad. Kan vi acceptera att vissa betonar gemensam trygghet och andra personlig frihet utan att anklaga varandra för att vara förbudsivrare eller kallhamrade egoister? (för de flesta människor i Sverige är faktiskt ingetdera) Hur kan vi bygga broar istället för att spä på motsättningar? Hur kan vi som lever i urbana storstadsmiljöer med välbetalda jobb försöka leva oss in i livsvillkoren på landsbygden och avfolkningsorter där många idag går med en känsla av att vara helt ignorerade av oss? Kan vi få plats med både människor som känner sig som världsmedborgare, kurder eller kineser i första hand och människor vars identitet hänger samman med en stark känsla av att vara rotade just här på jorden och därför utan att det i grunden bottnar i illvilja känner en oro för att det de betraktar som Sverige och svenskt ska försvinna?

De frågorna – som var och en själv måste besvara – blir min hälsning till Sverige på vår nationaldag!

En vanlig dags vanliga inköp i mataffären. Kassaapparaten stannar på 119.99 Det är nånting fascinerande i den där raden med siffror, en speciell harmoni. När jag vandrar hemåt med min matkasse fortsätter den att ljuda i mitt huvud: Elvatusenniohundranittionio, Elvatusenniohundranittionio. Jag inser att en av alla saker de där fem siffrorna kan symbolisera är ett årtal. Tiotusen år framåt i tiden från år 1999. Det förra milleniets sista år och också det år min äldste son föddes, vilket förstås gör det till ett särskilt år för mig i dubbel bemärkelse.

Årtal har alltid fascinerat mig. Varför vet jag inte. Inte långt efter att jag lärt mig läsa började jag sitta och slå i uppslagsböcker och läste artiklar om olika människor eller historiska händelser. Snart märkte jag, utan att reflektera över det medvetet, att årtalen lätt fastnade i mitt minne. Som barn kan man investera stora mängder tid och energi i saker som intresserar en. Ett av flera såna projekt för mig var svenska kungar, särskilt då när de regerat. Utan att ha det som medvetet mål hade jag snart lärt mig hela regentlängden från Erik Segersäll i slutet av 900-talet till Carl XVI Gustaf. Fråga mig inte hur jag gjorde.

Fortfarande har jag en hel del i grunden rätt meningslös ”TP-kunskap” som vilar på årtal. Jag har tagit mängder av frågor i olika frågesporter genom åren som varit av typen ”Han föddes i X 1867 och dog 1933 i Y. Vem var han?”. Dessvärre måste jag erkänna att det inte alltid jag vet mycket mer om personen än när hen föddes och dog, vad hen hette och inom ungefär vilket fält hen var verksam.

Årtal har en laddning för mig, de är mer än bara siffror. Jag vet inte hur det är för människor i allmänhet. Att till exempel se eller höra 1945 väcker alltid någon tanke, känsla eller åtminstone medvetenhet om Andra världskriget och freden som äntligen kom. Det är kanske ett lite extremt exempel, men jag har många andra. 1956 – både Ungernrevolten, kommunismens ondska och alla de svenska idrottsstjärnorna. Dessutom ett OS-år. 1987 – lumpen, min öronoperation, morfar dör. Alla årtal nära släktingar fötts eller dött på väcker känslor, även de jag endast känner genom andras berättelser. Starkast är de jag haft nära relationer till. Jag kommer nog aldrig att se eller höra 1921 utan att mormor kommer fram ur minnenas skuggor. Hon skrattar och gör att hela årtalet blir varmt och positivt laddat.

Intresset – eller om man så vill, fixeringen – för årtal gör också att jag ganska snart brukar ta reda på när människor jag lärt känna är födda. Dock utan att glömma bort regeln att aldrig fråga en dam om hennes ålder. Det brukar också sitta kvar och för alla närmare vänner och släkt skulle jag aldrig glömma bort det. För mig är det helt enkelt en del av en människas identitet, en pusselbit jag brukar känna att jag behöver för att känna att jag verkligen känner henne eller honom.

Om jag hör ett årtal från 1900-talet så tar det mig mindre än en sekund att räkna ut hur långt tillbaka i tiden det är i år. Lika snabbt går det att räkna åt andra hållet. Det tycker jag inte är något märkvärdigt, men jag märker att många har det betydligt trögare. Och vissa har inte ens full koll på föräldrars och syskons födelseår, något som framstår som smått obegripligt för mig med min årtalsfixering.

Tavlor målade av On Kawara - en japansk konstnär som i decennier gjorde tavlor med årtal och datum på.

Tillbaka till år 11999. Nu har vi 9983 år kvar dit. Är det ens möjligt att föreställa sig? Hur kommer villkoren för mänskligheten att se ut då? Finns vi ens kvar? Och om vi finns kvar, finns det då någon som bryr sig om oss som levde för tiotusen år sen? Kommer de att ha koll på historien så långt bakåt. Det är en fråga som känns mer klurig och mångbottnad ju mer man funderar på den.

Om civilisationen som vi känner den går under kan vi nog lugnt utgå från att det mesta av vår kvarlåtenskap i form av elektroniska spår och mer konkreta artefakter går under med den. Även om de överlevande människorna och deras ättlingar så småningom bygger upp en ny civilisation så kommer deras kunskap om oss troligen att vara ytterst fragmentarisk och bygga lika mycket på gissningar och spekulation som på hårda fakta. Ungefär så som det ser ut för oss själva om vi går bara ett par tusen år bakåt i tiden. Det finns till och med en risk att allt gått förlorat och att bara myter finns kvar.

Men även om civilisationen överlever finns det flera saker som kan hindra våra efterkommande att få vetskap om oss och vår tid. Ett problem är hur informationen ska överleva och fortfarande vara tolkningsbar. Redan idag funderar arkivarier mycket över frågan om hur vi ska skapa tekniker och format som garanterar att allt vi sparat ner i databaser och i filsystem av olika slag ska kunna läsas om tio, femtio eller hundra år.

Själv tror jag inte att det kommer att vara huvudproblemet. Problemet är snarare alla de år som ligger emellan människorna i år 11999 och oss. År under vilken mänsklighetens samlade mängd information om vi bevarar civilisationen kommer att fortsätta växa till ett allt högre och alltmer obestigbart berg. Hur avancerade söktjänster vi än kan bygga. Vem ska hinna eller orka gräva i allt det där? Och även om några hinner – torra historiker finns nog även i den framtiden – vilka kommer att ha tid och lust att lyssna till dem när de berättar om livet på Jorden runt år 2000?

Åren emellan oss kommer också att resa ett annat hinder. Språk och kulturella föreställningar och sedvanor kommer att förändras. Förmodligen ännu fortare än idag. Om människor fortfarande pratar svenska om tusen år så kommer den att ha ändrats på så många punkter att vi med all säkerhet skulle ha stora svårigheter att förstå varandra.

Tiodubbla den tiden och det är osannolikt att det finns någon som helst gemensam språklig grund att stå på. Hur många framtida historiker kommer då att behärska tjugohundratalsengelska så att de kan läsa våra böcker och webbsidor och titta på filmer och filmklipp? Om det nu inte uppfunnits något i stil med babelfisken.

Människorna år 11999 kommer säkert också att ha ett begränsat intresse av oss på grund av avståndet. Det kommer att ha hänt så mycket i världen mellan dem och oss och vi är av naturliga skäl oftast mer intresserade av saker som vi känner har någon mer direkt koppling till oss själva och vårt eget liv. Men det är klart att man kan hoppas att inga fler riktigt stora krig har utkämpats när människan kommer dit. I så fall är det kanske inte helt otänkbart att ett visst intresse för Andra världskriget skulle kunna finnas kvar bland ett gäng historienördar.

Men det kan lika gärna vara så att det är en helt bortglömd händelse. Att 1945 bara är ett meningslöst årtal bland alla andra i tidens djupa brunn.

Våra framtida ättlingar har ändå fördelen av att om de tänker på oss veta att vi ändå existerat. Stora tidsavstånd är alltid mer eller mindre abstrakta för oss. Det spelar ingen roll hur intresserade vi är av historia och årtal. Men bakåt är ändå lite lättare. Trots all SF-litteratur och alla SF-filmer verkar vi ha märkbart svårt de flesta av oss att visualisera en framtid som bara är något decennium bort med någon större skärpa. Det blir också tydligt när man tittar på äldre SF-filmer eller läser förutsägelser om framtiden som gjordes säg år 1960. Det blir gärna en egendomlig blandning av totalt orealistiska saker som är lika långt bort att bli verklighet nu som då och förutsägelser som begränsas av att man är fånge i sin egen tid.

Jag tror att det finns något skrämmande i att tänka sig år långt framåt i tiden också. Det påminner oss om vår egen begränsade livstid. Vi skrattar åt talesätt som Om hundra år är vi ändå döda allihop. Men inom oss går det en kall kåre. Är det inte på något vis en förolämpning att tänka sig att bara några decennier framåt i tiden ligger det en oändlig rad av år framåt som vi inte kommer att få vara med om? Då det istället är några andra som andas, äter, sover, älskar och gör allt vad nu framtidens människor kommer att göra.

Vi vill inte gärna tänka på det där och därför vill vi inte på allvar föreställa oss människor om tiotusen år i en tid då vi på sin höjd är en hög dammiga minnen i något sällan eller aldrig besökt digitalt arkiv. Om vi ens är det? Fast jag tror att om det finns människor kvar år 11999 så kommer de att vara just människor fortfarande. Vår biologi och vårt genetiska arv kommer inte att ha förändrats på ett avgörande vis. Medicinska framsteg har kanske förlängt våra liv med hundratals år och botat många av våra sjukdomar. Men vi kommer fortfarande att vara en märklig blandning av förnuft och känsla, av disciplin och destruktivitet, av fysiska behov och av psykiska. Och en mängd andra saker. Vi kommer att vara olika då med och ha olika syn på allt från hur samhällen ska byggas till skönhetsideal.

Och en del av oss kommer säkert fortfarande intressera sig för i grunden helt meningslösa saker. Som exempelvis årtal.

Så var det dags för lite identitetspolitik igen. Och den här gången är det ingen mindre än Jan Lööf som hamnat i skottgluggen, angripen av sin eget förlag. Jag vet inte hur mycket mitt blodtryck steg av att läsa nedanstående artikel i DN: http://mobil.dn.se/kultur-noje/jan-loofs-populara-bocker-kan-stoppas/ Lite lugnade jag mig av att alla som kommenterat saken på Facebook verkar rörande överens om det vansinniga i tilltaget. Frågan är bara om det vinner över de idéer som tycks röra sig i huvudena hos kvinnorna på förlaget som enligt egen utsago ägnar mycket tid internt åt att gå igenom äldre utgivningar. I syfte då att revidera och skriva om historien i bästa 1984-stil.

Jag har tidigare skrivit om min syn på de här idéerna som hur välmenande de än är leder i helt fel riktning och dessutom bygger på en många gånger felaktig syn på det som granskas http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2012/12/17/9159216-censur-i-tomteverkstan/. Jag ska därför inte återupprepa de principiella argumenten i den, utan ägna mig mer åt just Jan Lööf och de aktuella böckerna.

Jan Lööf är en genialisk tecknare och historieberättare som skapat flera av det senaste halvseklets mest klassiska svenska bilderböcker. Dessutom har han tecknat serier där Ville som ursprungligen publicerades i tidningen Vi som följetong utgör kronan på verket. Hans teckningsstil är på samma gång burlesk, absurd och realistisk. Han älskar att rita bilar, maskiner och apparater av alla de slag och de är alltid verklighetstroget återgivna i både detalj och funktion, även om de alltid är tecknade i hans speciella stil.

När Jan Lööf ritar människor så gör han det också på ett speciellt och helt igenom personligt vis. Förutom när han ritar barn så är ett genomgående drag att figurerna i hans böcker är mer eller mindre överdrivna, fast de samtidigt är realistiskt ritade. Män har nästan alltid mer eller mindre grova anletsdrag med stora öron och näsor. Ofta är de fula eller ser lite robotlika ut. De är karikatyrer. Den stilen använder han oberoende av ålder och etnisk härkomst och vad det verkar oberoende av vad han känner för figuren i fråga. Det är hans teckningsstil helt enkelt.

Innan de politiska strömningar som krävde kulturell rättning i det identitetspolitiska ledet fick fäste på allvar i Sverige brukade man kalla sånt för konstnärlig frihet. Särskilt när det inte fanns någon anledning att misstänka onda avsikter hos konstnären.

Det är inte heller vilka böcker som helst man gett sig på. Morfar är Sjörövare är en av hans allra första och mest klassiska berättelser. Och Ta fast Fabian – ja det är en av mina absoluta favoriter i barnboksgenren. Som tur är tyckte mina söner samma sak när de var små. Jag vet inte hur många dussin gånger jag läste den för dem som godnattsaga när de var små. Inte heller hur många gånger jag upptäckte någon ny rolig detalj i hans fantasieggande och detaljrika teckningar från olika Stockholmsmiljöer som apan Fabian förflyttar sig genom på sin flykt från de elaka djurskötarna.

Alldeles bortsett från det är det också en djupt mänsklig berättelse om apan som tas från sin mamma, men med intelligens och beslutsamhet lyckas återvända till Afrika och sitt liv i frihet.

Hur någon kan få för sig att klanka ner på den för en enda teckning – dessutom uppenbarligen av en person som Janne själv beundrade och tyckte om – övergår mitt förstånd.

Så vad är det då som hänt? Har horder av barn av afrikansk eller arabisk härkomst vänt sig till bibliotek, bokhandlare eller bokförlag och gråtande berättat om hur ledsna de blivit och hur ”rasifierade” de känt sig av att läsa Jan Lööfs sagor? Nej, åtminstone inte vad som framgår. Man har fått ”reaktioner från läsare” skriver man. Det tvivlar jag inte på, men jag tror inte ett ögonblick att det finns några ledsna barn. Bara ilskna identitetspolitiker som letar fel och läser in ”strukturell rasism” i allt som skildrar en ”icke-vit” på minsta humoristiska eller kanske småfåniga vis. Oavsett om samma berättelse skildrar horder av ”CIS-män” på precis samma vis.

Man kan nu invända att uppsåtet ändå är gott och att ingen vill någon något illa. Det må vara sant, men det gör inte det hela mindre ”problematiskt” (för att använda ett annat av identitetsvänsterns favorituttryck i dessa dagar). För den som kan sin historia finns det något djupt obehagligt i det här. När man talar om censur i diktaturer finns det en tendens att mest föreställa sig brutala män i långa rockar som kommer och beslagtar hela travar med ”förhatlig litteratur” och slänger på bokbål eller i dokumentförstörare. Men sanningen är att en lika stor del består av självcensur och ängsliga människor som ger sig på andras verk i vad de tror är en kamp för det goda och rätta.

Just själva idén att ett verk inte borde ges ut för att det kan väcka anstöt eller skildrar något ”olämpligt” ämne är en bärande idé i detta tankemönster och dominerade t ex den sovjetiska litteraturen i många decennier. Även efter Stalins fall. Resultatet blev därefter: Mängder av i grunden värdelös, men ”god” litteratur gavs ut och berömdes av recensenter och litteraturkritiker. Medan författare av stor litteratur som blev utgivna trots att de tog upp något som sågs som ”kontroversiellt” enligt rådande ”socialistiska” normer inte sällan fick löpa gatlopp efter att någon bombastisk hävdare av dåtidens politiska korrekthet satte igång ett drev mot vad det nu var för något i verket som bröt mot det ideal som skulle känneteckna litteraturen.

Och att i efterhand a’la George Orwells 1984 ge sig in och korrigera och förbjuda litteratur man plötsligt kommit på att den var olämplig förekom det också. Och förekommer fortfarande. Det är motbjudande och skrämmande när det sker i diktaturer. Men det är tamejfan mer än obehagligt också när det sker helt frivilligt på förlag i en demokrati med i stort sett full yttrandefrihet.

Man kan bara hoppas att de politiskt korrekta damerna på förlaget tar åt sig av kritiken och inser att det måste vara en försvinnande liten minoritet människor som på fullt allvar vill censurera några av Sveriges bästa och roligaste barnböcker.

Rör inte min Jan!

I morgon fredag är det exakt tjugofem år sen jag började min första anställning efter mina studier. Ett kvartssekel. Ordet får en inte direkt att känna sig ung och fräsch. Att inse att så pass många år faktiskt har gått sen den där dagen skapar också en viss existentiell ångest. Så värst länge sen var det väl egentligen inte sen jag klev in på socialkontoret i Finspång? Har inte tiden rullat på obegripligt snabbt sen den där dagen? Låt oss räkna lika långt FRAMÅT i tiden. Då är jag sjuttiofyra år gammal. Om jag ens lever. Även om jag skulle göra det och vara vid relativt god hälsa så är jag gammal på riktigt då.

Det sänder en liten ilning av obehag längs ryggraden.

Samtidigt innebär det här fjärdedels århundrandet att man börjar få lite perspektiv på saker och ting som har med arbete och den offentliga sektorn att göra. Jag har arbetat med en rad olika uppgifter i en mängd olika konstellationer av människor. Jag har sett värderingar och prioriteringar utvecklas och förändras hos både ledning, medarbetare och alla dem (ni, vi) som vi arbetar för. En hel del till det bättre, annat mer tveksamt. Som i resten av samhället har det skett en rent otrolig IT-utveckling som jag kunnat följa på nära håll. På socialkontoret 1991 var det bara jag, min kollega och några chefer som hade PC. Resten hade terminaler som gick mot en ”stordator” som stod i en skrubb mitt emot mitt kontorsrum och brummade. Eller så hade de inte ens det, utan skrev på maskin. Många register och rutiner fördes helt för hand i kortlådor och pärmar. Idag har vi systemstöd för nästan allting man kan tänka sig.

Historien om min första offentliga anställning är också en påminnelse om hur mycket här i livet som styrs av slump och tillfälligheter och hur bra och dåliga saker för oss åt håll som kanske inte var dit vi tänkte oss men ändå visar sig vara rätt.

År 1986 hade jag ett halvår efter studenten innan jag skulle rycka in i lumpen. Jag fick sommarjobb på en konsumbutik och var ”i princip” lovad att få förlängt hösten. Men någon kom tillbaka från sin militärtjänst tidigare än beräknat och i augusti fick jag veta att jag tyvärr inte kunde få fortsätta. Med fyra månader kvar till inryckning var jag helt villrådig och gick till arbetsförmedlingen. På den tiden fanns något som hette ungdomslagsarbete. Man fick arbeta 4 timmar om dagen och fick ut runt tretusen kronor efter skatt. Förmedlaren erbjöd mig ett arbete som assistent åt en kvinna på kommunen som arbetsledde barnskötare som gick hem till sjuka barn.

Det jobbet gav mig referenser som hjälpte mig att ordna ett eftertraktat sommarjobb som kanslist under sommarloven på universitetet. Sista året kom en studiekamrat som jobbat på samma kontor och föreslog att vi skulle söka som socialbidragshandläggare istället, eftersom det var bättre betalt. Vi fick jobbet bägge två och arbetade också extra under den sista terminen.

Utan den meriten vet jag inte hur det hade gått för mig. För medan jag slutförde mina studier till ”personalvetare” så började den jättelika lågkonjunkturen så smått att göra sig gällande och mängden lediga personaljobb rasade snabbt. Bara några få av oss femtitalet studenter lyckades. Själv sökte jag en hel mängd och var på några intervjuer utan att få napp. Då, medan jag och min vän Magnus skrev på C-uppsatsen, började jag också söka socialsekreterarjobb. Och i en kommun sex mil bort från mitt studentrum i Linköping fick jag napp. Kommunen skulle starta en verksamhet med budget- och skuldrådgivning med två nya medarbetare. Min chef ville ha in en yngre kille i sitt arbetslag och lyckades övertyga en skeptisk socialnämndsordförande att ge mig chansen.

Jag är otroligt tacksam för det än idag. Jag känner folk som istället blev arbetslösa i flera år, det kunde lika gärna ha varit jag.

Från min första anställning. Bilden användes i en personalkatalog eller någon form av informationsmaterial

Rådgivarjobbet lärde mig mycket om hur både samhället och människor fungerar. Efter några år, när jag kände att det var dags att röra på mig, blev det språngbrädan till en anställning på Kronofogden i Stockholm. Skuldsaneringslagen var helt ny och på enheten ville man bland annat ha in någon med erfarenhet från just det jag arbetat med.

Det jobbet lärde mig också mycket och ledde dessutom till att jag idag har två fina, om än något tonårstruliga söner. Men allt har sin tid och efter några år började jag känna att jag måste komma vidare. En dag när jag var lite uttråkad surfade jag på myndighetens då helt nya intranät. Av en ren slump fick jag syn på en annons att Riksskatteverkets IT-avdelning rekryterade ett antal trainees från verksamheten. Jag hade aldrig tidigare på allvar övervägt att ”jobba med data”, men fick för mig att jag ju alltid kunde slänga in en ansökan.

Snart nitton år senare och ett antal olika projekt senare sitter jag och försöker klura ut hur vi ska kunna översätta och synkronisera all information i Kronofogdens urgamla system för indrivning till det nya system vi bygger som ska ta hand om alla ärenden. Var jag hade varit om det inte hade varit för den där personalaren på Konsum som svek sitt mer-eller-mindre-löfte eller för lågkonjunkturen 1991 har jag ingen aning om.

Men det hade knappast varit just här i alla fall.

Att jag blivit kvar i den ofantliga sektorn och varit statstjänsteman i mer än två decennier är däremot kanske inte en slump. En sanning är att jag varit lite rädd för att prova något helt nytt och ge upp min relativt trygga, statliga anställning. En annan är att jag inte behövt. Att sitta mitt i IT-revolutionen på en av våra allra största myndigheter har inneburit en mängd intressanta uppdrag och arbetsuppgifter. Varje gång jag efter 1-3 år känt att nu är det dags för något nytt så har jag fått möjlighet till det. All kompetensutveckling jag efterfrågat har jag fått och min löneutveckling har varit god. När jag till slut ändå bytte arbetsgivare häromåret, så gick jag för säkerhets skull till en annan myndighet.

Kan jag då se tillbaka på det här kvartsseklet och känna mig stolt över mina egna insatser och den verksamhet jag varit en liten, men ändå del av?

Det mesta man gör i livet kunde man alltid ha gjort lite bättre. Som så många andra antar jag så har jag haft några downperioder när jag haft lite motivationsproblem och kanske ansträngt mig mindre än jag borde. Varje gång har jag dock löst det genom att byta till ett nytt projekt. Då har motivationen och arbetsglädjen återvänt.

Jag tycker mig med gott samvete kunna säga att jag bidragit med något och inte varit ”tärande”, även om min lön hela tiden betalats med skattemedel. Jag kunde inte hjälpa alla med ekonomiska problem i kommunen. Men en del kunde jag åtminstone hjälpa att lösa de mest akuta svårigheterna för. Några till och med att komma helt på fötter även på lång sikt. Flera gånger bidrog jag till att rädda personer från vräkning genom att använda det förtroende jag byggt upp hos de största hyresvärdarna till att få dem att gå med på avbetalningsplaner även för större hyresskulder.

Som handläggare avslog jag ansökningar om skuldsanering för människor som kanske borde ha fått det redan där och då. Men jag beviljade också en hel del och kunde därmed bidra till att människor kunde komma ur hopplösa skuldfällor och starta ett nytt liv.

Det är jag övertygad om har gagnat även samhället i stort.

Och som ”IT-människa” då? Efter några år i början då jag faktiskt programmerade och testade en del, så har jag i huvudsak arbetat med att utreda och skriva krav på hur nya system och applikationer ska fungera. Jag har tagit fram stöd för exekutiv fastighetsförsäljning och digitaliserat den dryga miljon anmälningar om ny folkbokföringsadress som varje år kommer in till Skatteverket. Jag har arbetat med elektronisk ärende- och dokumenthantering och varit med om att ta fram portalen Verksamt.se för företagare. Jag har gjort ett ärendehanteringssystem för att de över 500 handläggarna på Skatteverket som svarar på era frågor om allt mellan himmel och jord via telefon eller e-post ska kunna hjälpa er effektivare. Och en rad andra saker. Inget av det gjorde jag ensam, jag var en i en grupp av engagerade människor som arbetade ihop mot ett gemensamt slutmål. Jag tror och känner att jag har lämnat bidrag av värde varje gång.

Författaren pekar med hela handen. Klottret på whiteboarden handlar om ett litet system för administration av bl.a konsultavtal. 

Den offentliga sektorn har som sagt förändrats på många plan under mitt kvartssekel i den. Idag är det självklart att den är till för medborgarna och inte tvärtom. Service är ett ledord som genomsyrar det mesta. Mycket har blivit effektivare också, kanske för effektivt ibland. Det är många som blir utbrända även på myndigheter. Förändringsbenägenhet betonas och det är ofta bra. Men ibland går det lite för långt, liksom fixeringen vid att placera sig högt i de regelbundet återkommande popularitetsmätningarna.

Man ska inte glömma bort att många myndigheter faktiskt har ett uppdrag som inte bara går ut på att göra alla nöjda och glada. Skatteverket SKA kontrollera människors deklarationer och bidra till att människor som undanhållit skatt blir eftertaxerade och i vissa fall även straffade. Det ligger inte nödvändigtvis alltid ett egenvärde i att så många som möjligt ska tycka bra om en. Ibland kommer också myndighetsperspektivet bort när det ska ageras ”affärsmässigt”, inte minst därför att det finns chefer och andra ansvariga som drömmer om att vara något de inte är.

Allt det där till trots så tvekar jag inte att säga att jag efter tjugofem år ser mig själv både som en stolt och lojal offentlig tjänsteman. Valet av ordet tjänsteman (som jag betraktar som helt könsneutralt) är för mig också en markering av att jag ser mig som en del av en lång och positiv tradition i Sverige. I rollen som tjänsteman för mig ingår förutom hederlighet och ansvarstagande också lojalitet med uppdragsgivaren som är både arbetsgivaren och medborgarna. Det är inte bara tomma ord och det gäller skulle jag hävda de flesta av mina kollegor också. Vi vill göra bra saker för medborgarna. Men vi vill också motverka slöseri och ineffektiv användning av våra skattepengar. Det är långt ifrån ovanligt att idéer blir kritiserade och avfärdade just därför att vi inte anser att kostnaden står i proportion till nyttan med dem. Det är skönt att inte tvingas till att göra saker som är dåliga för att maximera någons vinst och att jag känner så är säkert också en av anledningarna till att jag fortfarande är kvar i det allmännas tjänst. Efter tjugofem år som gått obegripligt fort. 

Statstjänstemannens emblem får utgöra slutkläm på dagens blogg.

Bloggen har vid ett par tillfällen handlat om åldersrekord och hur vi blir allt äldre:

http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2012/03/28/7627698-gammal-som-gatan/

http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2013/01/14/9311857-gammal-som-gatan-nu-lite-aldre-anda/

Just nu är vi av allt att döma mycket nära slutet på en epok. I hela världen finns bara två människor kvar födda på 1800-talet. Åtminstone om man bara räknar in fall som verifierats av Gerontology Research Group. Båda är födda det andra halvåret 1899: En amerikansk kvinna bosatt i New York och en italienska. Det finns bara två säkra fall av kvinnor som levt mer än ett år längre än den ålder de nu befinner sig i.

Äldst i världen just nu - Susannah Mushatt-Jones

Antalet verkligt gamla människor fortsätter dock att öka. Som jag skrev om i en av de tidigare inläggen så är huvudorsaken att så många fler av oss blir gamla överhuvudtaget idag. Ju fler som blir åttio, desto fler blir nittio. Ju fler som blir nittio, desto fler som blir hundra. Förbättrad äldreomsorg och sjukvård även för de allra äldsta bidrar förstås också. Men inte alls så mycket som man kanske skulle kunna tro. Vi kan till exempel jämföra två generationer av svenska kvinnor: De som föddes 1830 och de som föddes 1910.

En kvinna född år 1830 hade vid 35 års ålder levt i genomsnitt halva sitt liv. Men genomsnitt innebär inte någon garanti för den enskilda individen. Risken att hon inte skulle överleva till sin nästa födelsedag var 0,86 %. Det kanske inte låter så mycket: 99 av 100 klarade sig ju i ett år till. Men för kvinnor födda 1910 var dödsrisken vid samma ålder bara 0,22. En reducering med tre fjärdedelar. Och deras förväntade återstående livslängd hade ökat med ett helt decennium! (För kvinnor födda år 1970 har dödsrisken vid 35 minskat ännu mer dramatiskt och är bara 0,05. Färre än en kvinna av tvåtusen alltså!)

Vid 95 års ålder är skillnaderna mycket mindre. Risken för en kvinna född 1830 att dö före sin nästa födelsedag låg på ungefär 32 %. För en kvinna född 1910 var risken 25 %. Så där 35-åringarna i den yngre generationen bara hade en fjärdedel så stor risk att dö inom ett år så var risken vid 95 visserligen lägre, men ändå fortfarande dryga tre fjärdedelar av den äldre generationens. Det var alltså i huvudsak dödligheten i yngre åldrar som var orsaken till att så få blev riktigt gamla. Det här syns ännu mer tydligt när man tittar på det faktiska antalet personer. Bara drygt 200 kvinnor födda år 1830 levde till 95, medan däremot närmare 4000 av kvinnorna födda år 1910 gjorde det.

Självklart blir det många fler hundraåringar då.

Livet förr i tiden var kortare. Mycket kortare. Inte bara för att många dog i spädbarnsåren, utan för att döden också skördade i de åldersgrupper vi idag nästan helt slipper se i tidningarnas dödsannonser. Och när vi någon gång gör det är orsaken för det mesta olyckor, självmord eller medfödda, allvarliga sjukdomar. Men före antibiotikan och före den moderna sjukvården dog många av sjukdomar som inte ens utgör en allvarlig hälsorisk idag. Fortfarande på 1930-talet dog årligen 10 000 människor i alla åldrar i Sverige i tuberkulos. Då hade man ändå fått sjukdomen under bättre kontroll än några decennier tidigare. Även sjukdomar vi fortfarande dör av var farligare.

Medellivslängden vid födseln vid mitten av 1800-talet låg i Sverige bara på drygt 40 år. För de som överlevde barndomen var det mer, men inte mer än knappa 60 år. Idag är medellivslängden drygt 80 år. En nästan otrolig utveckling.

Medellivslängdens ökning i Sverige under de senaste 150 åren. 

Livet för 100-200 år sen var på alla sätt mycket mer otryggt än idag. Men faktum är att det blir ännu värre när vi färdas bakåt i tiden. På 1800-talet hade ändå de hygieniska förhållandena förbättrats. Barnadödligheten hade börjat sjunka på allvar. Sådana enkla saker som införandet av potatis som basföda bland fattiga människor förbättrade näringsintaget avsevärt och bidrog till att människor blev friskare och levde längre.

Hur illa var det då innan? 1600-talets Europa plågades fortfarande av återkommande utbrott av pest. För Digerdöden var bara inledningen på en flera hundra år lång period av pestepidemier som dödade mängder av människor. De usla sanitära förhållandena i städerna var en starkt bidragande orsak. Bland de första säkrare uppgifter vi har kommer från Londonbon John Graunt som i mitten av 1600-talet gjorde en kartläggning av dödsorsaker och hur gamla människor var när de dog i huvudstaden.

En av de saker han upptäckte var den dominerande roll som olika smittsamma sjukdomar spelade. De gjorde att dödsrisken inte varierade nämnvärt mellan olika åldrar: Yngre och äldre var lika utsatta för sådant som de kolera, smittkoppor och de regelbundet återkommande utbrotten av pest. En del av hans siffror var uppskattningar och gissningar och har ifrågasatts av senare tiders statistiker. Men helt fel ute var han garanterat inte. Vad han bland annat fann var att mer än var tredje människa i huvudstaden dog före sex års ålder, en närmast ofattbar siffra. Man har beräknat medellivslängden till ungefär 35 år vid födseln.

Andra undersökningar bekräftar den här mörka bilden och det gäller inte bara de större städerna. I början av 2000-talet genomfördes en undersökning av drygt 1300 skelett som hittades vid en arkeologisk utgrävning på Irland, i närheten av samhället Ballyshannon. De hade levat och dött på medeltiden, från 1200-talet och fram till 1500-talet. Runt en tredjedel bedömdes vara skelett från personer som dött som barn. Av de återstående kunde närmare 700 stycken könsbestämmas och personens ålder vid dödstillfället fastställas med någorlunda precision (en exakt åldersbestämning är inte möjlig att göra).

De data som framträder är om möjligt ännu mer ofattbara för en modern människa här i västvärlden än John Graunts siffror. Forskarna delade in personerna som dött som vuxna i tre åldersgrupper: Unga vuxna (18-35 år), Medelålders (36-50 år) och Äldre (över 50 år). Det visade sig att över hälften av skeletten kommer från den första gruppen. Vad det betyder är att även när man räknat bort barnadödligheten så dog mer än varannan människa långt innan de ens fyllt 40. Av de som klarade sig så långt dog de flesta som medelålders. Faktum är att färre än en på tio överlevde sin femtioårsdag.

Siffrorna stämmer väl med resultaten från liknande undersökningar.

Osteologer har även letat efter spår av olika sjukdomar man vet hör samman med undernäring och nedsatt immunförsvar. Föga förvånande var förekomsten av såna hög. De människor som fick sin sista vila på begravningsplatsen hade i de flesta fall levt ett eländigt och utsatt liv, utan tillräckligt att äta och exponerade för olika sjukdomar, både smittsamma och sådana som uppkommer helt enkelt därför att kroppen inte får den näring den behöver. Resultatet blev en ond spiral: Immunsystemet försvagades och gjorde dem ännu mer mottagliga för nya sjukdomar. Förmodligen var många aldrig riktigt friska: Man led av kroniska diarréer, inflammationer i tänderna, varbölder och annat som förutom att sänka livskvaliteten också förkortade livet genom att göra bäraren allt mindre motståndskraftig mot allvarligare sjukdomar. För människor som hade tillräckligt att äta och levde under allmänt bättre förhållanden hade en betydligt bättre chans att överleva även ytterst allvarliga sjukdomar som pesten.

Kan vi föreställa oss hur dåtidens människor såg på livet och döden? Idag ser vi det normala som att dö gammal, vid åtminstone 80 års ålder eller äldre. Även om rätt många av oss inte kommer att bli riktigt så gamla så har vi ändå god anledning att se det på det viset. Vi räknar inte på allvar med att bli sjuka och dö förrän vi åtminstone hunnit en bit upp i pensionsåldern. Men för medeltidens människa måste det ha varit tvärtom: Döden slog till när som helst och att dö gammal och av ålderdom var inte det vanliga sättet – det var ett undantag. De rika och välbärgade var lite tryggare, men även de dog unga i barnsäng, dåligt omskötta sår eller en plötslig febersjukdom. Och om de inte gjorde det så tog livet i de flesta fall slut någonstans runt 60, 70 år. Ytterst få levde väsentligt längre än så. John Graunt beräknade att inte ens 1% fick fira sin 80-årsdag. Personer som Michelangelo (1475-1564) är märkliga undantag, jämförbara med någon som lever åtskilliga år efter 100-årsdagen idag. Ännu mer så i Sverige än nere på kontinenten. De historiskt kända personer som fram till 1600-talet levt i mer än 80 år kan nog nästan räknas på ena handens fingrar. Trots att jag är historieintresserad kan jag bara komma på tre stycken: Ärkebiskopen Jakob Ulfsson som man bedömer var drygt 80 år vid sin död 1521, Gustav Vasas tredje hustru Katarina Stenbock och hans dotter Cecilia. Det är betecknande att ingen svensk kung såvitt man vet levt i mer än 80 år före Karl XIV Johan på 1800-talet.

Cecilia (1540-1627), dotter till Gustaf Eriksson Vasa. En dåtida krutgumma som är mest känd för det s.k Vadstenabullret, när hon som 19-åring orsakade skandal när hennes älskare togs på bar gärning då han klättrade in genom fönstret i hennes sovkammare, ett beteende slottsvakten redan observerat vid flera tillfällen. 

Från kyrkomålningar, testamenten och liknande förstår vi också att dåtidens människor levde med döden så otroligt mycket närmare än vi. Och den påverkade naturligtvis inte bara dem själva. Hur många föräldrar fick inte begrava flertalet av sina barn? Hur många barn miste inte en förälder redan som små? Hur många blev inte föräldralösa? Jag har inte läst något om det, men det måste ha varit oerhört vanligt att barn fick växa upp hos släktingar, eller rentav hos främlingar som förbarmade sig över dem eller genom något slags avtal med kyrkan fick ekonomisk ersättning. Hur påverkade det deras liv? Satte den ständigt närvarande döden ner människors empati och respekt för livet? Det verkar finnas en del forskare som är inne på den tanken.

Idag är många intresserade av den här tiden och genom lajver och alla fantasyböcker som utspelar sig i en slags kvasimedeltidsmiljö får de en romantiserad bild av den. För inte är de ofta sjukdomarna och det kroppsliga lidandet kommer fram i böckerna, filmerna och spelen? Även när man försöker sig på en viss realism genom att sminka smuts i skådespelarnas ansikten och låta någon enstaka figur hosta blod så tror jag inte att man kommer sanningen särskilt nära. Vi skulle nog bli chockade om vi plötsligt förflyttades till 1300-talet. Vi skulle se människor som småvuxna, hopsjunkna, ofta mer eller mindre vanställda av olika sjukdomar. Tandlösa, uppsvullna, luktande. Och levde vi där ett tag skulle vi se hur barn, ungdomar och unga vuxna dog hela tiden – ja den typiska begravningen var inte av en äldre människa utan av en riktigt ung.

Jag tror det mesta av det romantiska skimret skulle blekna bort om vi fick uppleva det.

Så låt oss vara tacksamma för att vi idag i allt större delar av världen lever ett liv med god tillgång på föda, goda hygienförhållanden och god sjukvård. Och att vi ibland oss har fler än någonsin som faktiskt är gamla som gatan. Hundraåringarna visar nämligen inte bara att vissa kan leva riktigt länge, utan att vi alla lever ett mycket friskare och längre liv än någonsin tidigare under vår arts historia.

Lördagen den 1 mars 1986. Telefonen ringer. Mitt nittonåriga jag vaknar sömndrucken och undrar varför någon ringer så tidigt på morgonen (klockan är inte ens nio). Jag svarar. Det är mamma (som är på landet) och jag hör genast på hennes röst att någonting har hänt. Hon ber om ursäkt för att hon ringer så tidigt (hon vet att en lördag går jag knappast upp före elva, tolv). Är det morfar hinner jag tänka. Sen säger mamma:

Det har hänt något alldeles fruktansvärt. Olof Palme har blivit mördad.

Några minuter senare knackar jag på dörren till Erikas rum där hon ligger och sover tillsammans med sin pojkvän. Även jag känner att jag måste berätta. Trettio år senare är de där ögonblicken fortfarande skarpa, liksom för väldigt många andra som upplevde dem antar jag.

Det som händer sen är efter alla år som gått mer fragmentariskt, men många bitar är ändå kvar. De svarta rubrikerna i tidningarnas extraupplagor. Den dova, chockade stämningen bland människor. Berget av rosor på Sveavägen. En röst i ett reportage, en ung kvinna som med gråten i rösten på skånska säger: ”Det är inte sant. Det är inte i Sverige”.

Sen den solkiga fortsättningen. En polischef utan all erfarenhet av riktigt polisarbete tillsätts som chef för det som kommer att bli den utan konkurrens största brottsutredningen i svensk kriminalhistoria. Presskonferens med uppknäppt skjorta och en revolver i varje hand. Kurdspår. Sydafrikaspår. Och så Christer Pettersson. En missbrukare, bosatt i en loftgångslägenhet i Rotebro norr om Stockholm. Kan det verkligen vara möjligt att Sveriges störste statsman (enligt hans supportrar) fallit offer för en ensam knarkare? Årslång häktning. Rättegång. Kan man lita på Lisbeth Palmes ögonvittnesmål? Den oeniga domen. Hovrätten som försätter Pettersson på fri fot. Pressbilderna där han står med en spritflaska i varje hand – en slags märklig parallell till Holmér och hans puffror.

Sen blir det ännu mer solkigt. Ebbe Carlsson. Olaglig avlyssningsutrustning. Byte av spaningsledare. Förhör i KU. Privatspanare som torgför alltmer långsökta och orimliga teorier.

Där någonstans tappar jag intresset. För att inte återfå det. Orkar inte längre läsa den senaste teorin som med jämna mellanrum ger en löpsedel i någon av kvällstidningarna. Tröttnar på de evinnerliga analyserna om orsakerna till Palmehatet som tenderar att bryta ut på årsdagar eller när någon ny bok om honom släpps. Orsakerna var kända redan i hans livstid och det är svårt att se att någon ny kunskap kan vinnas på att idissla dem en gång till. Det finns mycket mer aktuellt hat idag från alla håll och kanter i samhället att fokusera på istället.

Fast Christer Petterssons och mina vägar korsas en gång. På en parkväg i Solna får jag se honom komma gående i motsatt riktning. Tillsammans med ett par kumpaner. Jag skäms inte för att säga att jag bytte riktning in på en annan väg. De där ögonen… Sen ser jag honom ytterligare vid några tillfällen. Sina sista år bodde han hos Maranata, alldeles vid Solvalla, där jag nästan varje vardag passerade med bil. Bara ett par månader innan han dog såg jag honom sista gången: Stående vid busshållplatsen en ganska tidig morgon.

Och åren har runnit iväg. Trettio stycken. Vi är inte desamma längre. Mer än en tredjedel av de som levde då finns inte mer och därmed inte heller deras minnen. Många har kommit till, fötts eller invandrat. Människor utan personliga minnen av Palme och hans tid. Vi som var vuxna eller unga vuxna och haft möjlighet att bilda mer personliga och kanske reflekterande minnen är nu alla runt femtio eller äldre. De som kände honom personligen som vänner och kollegor börjar bli gamla på allvar och en hel del av dem har själva gått bort nu. Palme, ja han skulle ha fyllt nittio nästa år. Fast som alla som dör i förtid (även om han var nästan sextio) så verkar han ha blivit frusen i tiden. Fortfarande talar en del människor om att han skulle ha behövts här och nu. Som om en gammal gubbe skulle haft en roll att spela i dagspolitiken.

Det är ändå här det mest intressanta runt Palme står att finna idag. Visst har det gjorts många försök jag uppfattar som relativt ärliga att beskriva honom som den sammansatta person han var. Men sannolikt är det omöjligt att undvika att en framstående politiker som dör som han gjorde blir mytologiserad och åtminstone delvis förvandlad till en symbol. En symbol antingen för det som var rätt eller det som var fel i den epok där han spelade den kanske viktigaste rollen av alla.

Många drömmer sig idag tillbaka till den tiden. Till myten hör också att om bara Palme levt så skulle saker och ting varit annorlunda. Jag är övertygad om att det är fel. Det som har hänt i Sverige från 80-talet och framåt är i mina ögon till största del en oundviklig följd av värderingsförskjutningar som samhällsförändringar som inte uppkommit trots utan snarare till följd av det som socialdemokratins välfärdsarkitekter med bland annat Palme i spetsen skapade efter andra världskriget.  

När människor fick det allt bättre och samtidigt blev mer välutbildade så var det bara en tidsfråga innan de ideal som folkhemmet hade byggts på skulle ifrågasättas. På sätt och vis skedde det redan under sextiotalets vänstervåg, även om den fokuserade på annat än välfärdsstaten med dess regleringar och förbud ”för allas bästa”. Socialdemokratin hade lite i samma stil som Gorbatjov och hans Glasnost trott att man kunde uppmuntra personlig frihet, höja bildningsnivån och bygga en välfärdsstat som byggde på individens autonomi, snarare än på familjen utan att det skulle leda till att den i grunden auktoritära samhällssyn som deras politik vilade på skulle få allt fler motståndare.

I Palmes Sverige hade man, även om det till stor del är glömt nu, inte ens rätten att köpa en telefon som inte var tillverkad och såld i Televerkets egna ”butiker”. Än mindre kunde man välja dagis, skola eller läkare. Reklamradio var förbjuden. LO-medlemmar ansågs vara socialdemokrater antingen de ville det eller inte och kollektivanslöts därför som medlemmar i partiet. Så sent som i slutet av 80-talet ville partiets kvinnoförbund förbjuda parabolantenner för att inte svenskar skulle drabbas av skadligt inflytande från amerikansk kultur. De sociala skyddsnäten var däremot goda, men priset var mycket höga löneskatter.

Människor fick helt enkelt i mycket mindre grad bestämma över de pengar de själva hade tjänat.

Steg för steg har detta förändrats. Nästan aldrig har det parti Palme ledde i drygt sexton års tid gått i bräschen. Snarast har det ofta skett motvilligt och ibland under högljudda protester och domedagsretorik. Men utvecklingen har fortsatt och sossarna har sällan velat backa tillbaka när de fått makten att göra det. Det är många, så även jag, som ifrågasätter om privatiseringsvågen har drivits för långt. Men att staten skulle lägga sig i våra val av mobiltelefoner eller förbjuda föräldrar att själva bestämma vilket dagis deras barn ska gå på tror jag inte det skulle gå att samla ihop ens en betydelsefull minoritet för.

Det välvilliga förmynderi som faktiskt var en av de bärande delarna i sossarnas samhällsbygge är passé idag och skulle inte accepteras ens av flertalet människor med vänstersympatier.

Inget talar för att något hade utvecklats väsentligt annorlunda om Palme suttit kvar som partiledare i säg tio år till. Det är helt enkelt att överskatta hans roll, inflytande och person. Han var vare sig det demokratiska folkhemmets vite riddare eller socialismens onda genius. Det är inte rätt att göra honom till en myt och det bidrar definitivt inte till att dagens generation unga som inte upplevt hans tid får en rimlig bild av hur den på gott och ont var och vem han var.

Om människan Palme har jag med flit inte skrivit något. Det finns det andra som är bättre lämpade att berätta. Jag är som sagt inte så intresserad av att psykoanalysera en sen länge död man en hundrafemtitolfte gång. Men jag är intresserad av att läsa om hur levande och reflekterande människor har påverkats av sin egen bakgrund och historia. Därför rekommenderar jag varmt om du inte redan läst den intervjun med Palmes söner Joakim och Mårten. Journalistik som tillåts få utrymme och tid för reflektion. Journalistik som inte skriver på näsan eller försöker skapa sensation. Journalistik man skulle önska att det fanns mer av idag. Läs mer här:

http://fokus.dn.se/palme/

Men själva mordet då? Ja idag, efter trettio år känns det faktiskt inte särskilt intressant längre. Om det inte hade varit för symboliken hade utredningen nog lagts vilande för rätt många år sen. Borde ha gjort det. För chansen att få fast gärningsmannen eller åtminstone slå fast vem det var är praktiskt taget noll och har så varit i många år. Vem det var? Ni som känner mig vet att jag brukar förespråka att söka den enklaste lösningen som förklarar alla kända observationer. Åtminstone såna som kan beläggas som sanna. Inte krångla till det. Även om det finns en del frågetecken leder den metoden fram till ett svar som i mina ögon sannolikt är det rätta. Svaret återfinns på gravplats SO 39 4984 på Solna Kyrkogård. 

Vällingby - vällingarnas by. En gammal kulturbygd alldeles intill Mälaren som varit bebodd åtminstone sen järnåldern och som fram till slutet av 1940-talet fortfarande var rena landet. Åkrar, ängar, några gårdar, ett antal mindre hus där lantarbetare och deras familjer bodde. En liten byskola. Grusvägar. Mindre än en mil bort från stadspulsen vid Fridhemsplan. Helt säkert lever fortfarande människor som vuxit upp i denna miljö.

Så kom 1950-talet och med det framväxten av det nya Sverige. Stockholms Stad hade förvärvat marken några år tidigare och nu skulle ett stolt projekt förverkligas. Med en ambitionsnivå långt från dagens "förtätningar" med maximering av både antal lägenheter och vinster för bygghetrrarna. Vällingby skulle bli ett slags flaggskepp för ABC-tanken: Arbete, Bostad, Centrum. Människor skulle flytta dit, antingen från trånga och omoderna lägenheter i innerstaden eller utifrån landet, och leva hela sina liv där var det meningen. Så blev det inte riktigt, men det är ändå en väldig skillnad mot de förorter som växte fram under miljonprogrammet. I Vällingby finns en tanke bakom allt: Hur vägar och gångvägar är placerade, hur hög och låg bebyggelse blandas, hur husen ska harmonisera med den omgivande topografin. Och det finns plats att andas på i form av öppna, gröna ytor. 

Vällingby är också mitt hem på jorden, sen ganska precis 16 år. Därmed är det också nu med marginal den plats jag bott på längst. Jag minns fortfarande när vi tog vårt nyinköpta radhus i besittning. Vi ställde ner barnvagnsinsatsen med min äldste son, då ungefär fem månader, på golvet i vardagsrummet och gick förundrade omkring i det tomma huset. Här skulle vi alltså bo!

Jag har alltid trivts här. Ett skäl är att det är eller åtminstone varit ett slags tvärsnitt av samhället. Här bor folk från alla samhällsklasser utom möjligen de allra rikaste. Här finns människor i olika åldrar och med alla tänkbara bakgrunder. Jag ville varken att mina barn skulle växa upp i något ghetto där man knappt märkte att man var i Sverige eller i ett övre medelklassreservat som skulle ge dem en falsk bild av hur samhället idag ser ut. En viss oro för framtiden har jag dock. Vällingby har numer en klart högre andel människor med utomeuropeisk bakgrund än snittet i Stockholm och det ökar. Det finns tecken på att det pågår en s.k filtreringsprocess här - motsatsen till gentrifiering. Människor med högre inkomster och stabil förankring i samhället flyttar och ersätts av personer på den andra ändan av skalan. De senaste åren har det varit flera gangstermord i närområdet, det har skjutits skarpt i centrum och förra veckan sprängde någon en affärslokal i källarplanet i ett bostadshus mitt i natten och flera människor skadades i den efterföljande branden och fick föras till sjukhus. I barnens skola har problemen också märkts, inte minst med tanke på att en hel del svenska medelklassföräldrar väljer att flytta barnen till privata skolor längre bort. 

Men: Det är ändå mitt Vällingby och även om jag en dag flyttar härifrån så kommer det alltid att ha en plats i mitt hjärta. Idag visade det sig i sin vackraste vinterskrud och jag fick en impuls att gå runt och ta lite kort, trots kylan. Ni får ta det för vad det är, jag är en ingen större fotograf och äger heller ingen fin kamera. Förhoppningsvis ger det ändå en bild av MIN hembygd, även om det inte är en hembygd med röda små stugor, trolska sjöar och grönskande sädesfält! 

Höghus i gnistrande vintersol. En härlig syn för en höghusfantast som undertecknad och en ganska typisk vällingbyvy.

Från nionde våningen i mitt eget höghus. De norra delarna av centrala Vällingby. Långt bort skymtar Kista Science Tower.

Västerortskyrkan. Tro det eller ej, men den världsberömde arkitekten Le Corbusier framhöll den en gång under en föreläsningsturné i USA som en av tre kyrkor i Europa man inte fick missa om man ville se vackra kyrkor. De andra två? Sacre-Coeur i Paris och Peterskyrkan i Rom!

KFEM-huset - ritat av Gert Wingårdh - möter en besökare till anrika Vällingby centrum som anländer österifrån, via Råcksta. Det stora nytillskottet under renoveringen av Centrumet i början av 2000-talet. Här har många affärer öppnat och lagt ner sen dess.

Trevåningshus i lite olika design och kulör utgör den vanligaste bebyggelsen. Även jag själv bodde i ett sånt här ett par år.

Det finaste höghuset i hela Vällingby tyckte jag redan när jag flyttade till området. Tio år senare fick jag möjlighet att flytta dit! Sjätte balkongen nedifrån var min. Noga räknat befinner vi oss i stadsdelen Råcksta, cirka 150 meter från tunnelbanan. Enda nackdelen var det infernaliska gnisslet från tågen som körde in i vagnhallen under sommarhalvåret. Samt att ungarna delade rum och blev alltmer osams på grund av det. Nu har vi flyttat till större sen 1,5 år tillbaka och friden härskar oftast.

Långseleringen - även känt som de engelska radhusen. En idyll som ligger lite i en slags förnäm avskildhet på en kulle ovanför övrig bebyggelse. Här bodde jag de första sju åren i Vällingby och här bor fortfarande mina barn när de inte är hos mig.

Mera Långseleringen. Hela området är bostadsrättsförening, men radhusen var faktiskt hyresrätter till mitten av 90-talet!

Vällingbyskolan. I 2015 års julkalender kunde man se en arkivsnutt med barn som sprang runt på skolgården nån gång på 50-talet. De är pensionärer nu! Hit kom jag första gången för mer än tio år sen med en lite sammanbiten sexåring i handen. Han har nu lämnat skolan och går på gymnasium i Spånga. Time flies!

Radhus på Vällingbyhöjden, det exklusivaste området i stadsdelen. Här skulle jag inte ha något emot att bo!

Inte så mycket snö än, men nog ser man på rimfrosten att det är en riktig vinterdag!

I sydvästra hörnet av Vällingby finns det ett par runda hus. Jag blir alltid lika fascinerad när jag promenerar förbi. Har dock inte fått möjlighet att se hur det ser ut invändigt. Är det svårt att sätta upp hyllor och tavlor på väggarna tro?

En bildblogg från Vällingby vore inte komplett utan tunnelbanan. Den är vår livsnerv och utan konkurrens främsta, kollektiva transportmedel. 

Genom stora delar av Vällingby löper Ådalen - en slags grön lunga (även om den är vit just nu) som också bidrar till att vi kan förflytta oss via lugna gångvägar nästan vart vi än ska. Efter ett och ett halvt decennium här har jag sen länge utforskat området på både tvären och längden till fots.

Klassiska Trappan i Vällingby centrum, just nu under ombyggnad. Här har Benny Andersson, uppvuxen och bosatt alldeles i närheten, spelat och repat och lyssnat på andra band i fritidsgården som ligger alldeles ovanför.

Centrum. Uppe på taket syns det klassiska V:et - än idag det främsta landmärket i Vällingby.

"Trapphusen" (som även syns från mitt fönster). Ett av de bästa exemplen på hur arkitektur och terräng fått samspela. Det är svårt att se någon byggherre med dagens prefabricerade, vinstmaximerande hus ge sig på något dylikt. I förgrunden Solursparken. 

Sista bilden. Mitt hem på Jorden - Ångermannagatan 170. Näst längst upp till vänster ser ni min balkong. Härifrån är det en dryg minut att ta sig till busstorget och tunnelbanan. Lägg på en knapp minut till och man är mitt i Sveriges kanske mest klassiska utomhuscentrum. Ja - det är väldigt bekvämt att bo så!   

Egentligen är det snudd på meningslöst att skriva om fenomen i språket man inte gillar. Språket låter sig inte övertygas så lätt. Även om det är många fler än en själv som rasar mot ”förflackning”, ”utarmning” eller vad man nu väljer för etikett så fortsätter språket att utvecklas och förändras i den riktning majoriteten bestämmer. Inte den som språkpoliserna vill.  

Idag ska vi tala om ord. Men inte vilka ord som helst, utan om devalverade ord. I fjol skrev jag en blogg om eufemismer; Vårt behov av att linda in saker som är obehagliga, känsliga eller kontroversiella i hopp om att det ska kännas lite lättare att tala om dem. Det här handlar om motsatsen: Hur styrkan i ord och begrepp försvagas av att de används alltmer utvidgat och i sammanhang som gör att de snart förlorar sin mening.

På löpsedeln till en av kvällstidningarna kan man idag beskåda följande:

För några år sen (Google hittar i varje fall belägg från 2011) började vissa medier plötsligt skriva om ”köldsmällar” och ”köldsmockor”. Det kan ju tyckas lite märkligt i en tid när det alltmer sällan verkar bli riktigt kallt i de delar av landet där majoriteten av oss bor. Förr talade man om en ”köldknäpp” eller helt enkelt vinterkyla. På något vis har det som tidigare räckte att beskriva som en knäpp blivit till en smocka. Det skulle kunna handla om ändrade klimatförhållanden. En svensk under de kyliga krigsåren på 1940-talet hade knappast talat om 15 till 20 minusgrader som ”sträng vinterkyla”. Det var snarare ganska normalt vinterväder långt ner i södra Sverige.

Men jag tror knappast det är orsaken.

I själva verket passar ”smockan” eller ”smällen” in i ett mönster som vi känner väl igen från medierna och som nu också alltmer sprider sig från kvällstidningarnas gapiga journalistik ut i resten av mediebruset. Det är ”hån”, ”raseri”, ”chocker”, ”attacker”, ”katastrofer” på löpande band.

För att nå ut måste man skrika, åtminstone kan man få för sig att det är den devisen artiklar och filmade inslag görs efter. I ljuset av det ska man kanske inte förvåna sig över att rubrikmakaren inte väljer

KYLA PÅ VÄG IN ÖVER LANDET

utan i stället drar till med

RYSKA KÖLDSMOCKAN SLÅR TILL!

Även om det faktiskt kan uppstå något som kallas för köldskott när det blir riktigt kallt från isar så är en ”smäll” eller en ”smocka” inte särskilt välfunnet. Det känns visserligen i ansiktet att kliva ut i 25 minusgrader. Men som att få en smocka? Och när det är så kallt är det oftast högtryck, klart väder och ganska svag eller ingen vind alls. Inte så mycket smällar där heller alltså Dessutom lever vi ju faktiskt fortfarande i ett samhälle med vana och beredskap för vinterkyla. Det går ingen nöd på oss, förutom att pendlarna i de större städerna inte alltid kommer till jobbet när upphandlade tåg söderifrån inte visade sig vara gjorda för en skandinavisk vinter.

Tramsiga och överdrivna ordval i sig själv kanske inte är något stort språkligt problem. Om det inte vore just för devalveringen. Folksagan om pojken som ropade varg har inte förlorat sin aktualitet bara för att vi lever i samhälle där informationsteknologin bär orden över hela jorden på några få sekunder.

Under den tidsperiod jag kan blicka bakåt med personliga minnens hjälp kan jag se att det här har hänt med ett antal ord som faktiskt fyller viktiga funktioner i språket. Ett bra exempel är ”hån”. När jag började bemästra språkets finare nyanser på allvar som barn och tonåring var det fortfarande ett ord med stark laddning. Den som hånade någon var verkligt elak och hänsynslös. Inte bara taskig och dum i största allmänhet. Det fanns en hel skala begrepp med stigande styrka för att beskriva graden i det icke-snälla beteendet: Retsam, Ironisk, Taskig, Spydig, Hånfull.  

Idag vet vi alla hur det kan se ut på Aftonblajet.se: En småironisk kommentar, ofta med glimten i ögat från en spelare i ett motståndarlag eller mellan två tävlande i något musikarrangemang blir med till sannolikhet gränsande visshet uppsnappad och av rubriksättarna omvandlad till ”Hånet mot…”

Jag anser mig inte vara någon språklig bakåtsträvare och jag accepterar att en del av språkutvecklingen är att ord kan ändra både valör och betydelse över tid. Men här handlar det om att medier driver en utveckling där vi berövas möjligheten att uttrycka oss med nyansering och precision. Hur klargör jag att någon uttryckt sig verkligt hånfullt (i ordets ursprungliga betydelse) när det numera kan betyda nästan vad som helst som inte är helt igenom snällt eller neutralt?

Alla dessa ”devalveringsord” är begrepp som är viktiga därför att vi behöver dem för att rätt kunna beskriva saker som är allvarliga när de inträffar. Om ett antal irriterade eller möjligen rätt arga mail och inlägg på sociala medier efter problem med röstningsfunktionen i Mellon beskrivs som ”Folkets raseri” så kan man undra hur journalisten skulle beskriva det som hänt när en tonåring med en beteendeproblematik under högljutt skrikande slagit sönder en hel köksinredning på ett HVB-hem och misshandlat en i personalen. Låter inte ”raserianfall” lite svagt plötsligt?

Ibland blir det bara löjligt. Alla ”chocker” hit och dit har åtminstone i mina öron vattnat ur ordet till nästan ingenting. Det är inte bara det att det används om besked som knappast kan ha varit vare sig totalt överraskande eller innebära att en mycket allvarlig situation plötsligt uppstått (typexempel senaste bottensiffran i förtroende för statsministern). Dessutom har ordets spridits till den allt större skvallerdelen av det som förr kallades kvällstidningsjournalistik och där numer både ”troschocker”, ”nakenchocker” och ”rumpchocker” är legio. Fast knappast någon längre höjer ett ögonbryn.

Och för guds skull: Ett idrottsligt misslyckande kan knappast kvala in som en ”katastrof”. Inte ens när vi missar att kvala in till fotbolls-VM.

Börjar vi inte kunna se ett mönster här, a’la pojken och vargen? I försöken att förstora upp även små saker med språkets hjälp så blir resultatet det motsatta: Nästan ingenting blir stort längre. Utom de verkligt stora händelserna förstås, de som når in under huden på oss. Men där handlar det om att vi tar till oss det inträffade mer på ett känslomässigt, icke-verbalt vis. Även om det är tur att mediernas språkinfantilisering inte kan trubba av oss där så behöver vi ändå orden för att rätt kunna beskriva allt det där som är nånstans mittemellan. Eller ”på en skala” som vi gärna säger idag.

Hittills har jag bara tagit negativt laddade ord som exempel, men det finns förstås många positiva ord som förlorat i laddning steg för steg när de överanvänts. Mitt personliga hatobjekt som jag säkert inte är ensam om är ”stjärna”. När jag var liten var det faktiskt förbehållet de riktigt stora artisterna och idrottsmännen. Jussi Björling, Birgit Nilsson och Ingemar Stenmark var stjärnor.

Numer kan det betyda nästan vadsomhelst och behöver inte inkludera vare sig någon större prestation eller långvarig berömmelse hos ”stjärnan”. Tänk bara på det fullständigt bisarra ordet ”realitystjärna” – personer vars främsta och enda merit ofta är en stor portion exhibitionism och en ADHD som gör att de inte kan sätta rimliga gränser för sitt eget beteende framför tevekamerorna.

Återigen kan vi se att det faktiskt uppstår ett konkret, språkligt problem här. Hur beskriver jag till exempel Ingemar Stenmarks karriär för någon yngre person som vuxit upp med den nutida betydelsen (eller snarare bristen därpå) av ordet? Visst: Man kan säga något i stil med ”En av våra absolut största idrottsstjärnor”. Men ger det verkligen rätt bild för någon som lärt sig att en ”stjärna” inte behöver vara duktig på någonting eller ens särskilt välkänd?

Hittills har jag i huvudsak beskrivit utvecklingen som driven av journalister och andra skribenter. Men det är förstås en förenkling. Vi är inte bara dumma, verbala automater som tar in det andra matar oss med. Det är ganska troligt att det rör sig om en process där media haft en viktig roll, men där också vi själva alltmer svänger oss med vissa ord och uttryck på ett ogenomtänkt och onyanserat sätt. Vi vill ju också ut, vill också bli hörda och sedda. I en tid där det brusar allt högre och allt fler vill vara med och höras är det inte konstigt att vi faller för frestelsen att använda överord om saker. Är ”vi” unga har vi kanske inte heller kunskapen om vad ett ord egentligen betytt traditionellt. Vi kan också med egna ögon se att det knappast är nyansering som lönar sig. Oavsett åsikt så är det idag oftast den som ropar högst och använder de starkaste orden som får flest delningar och likes. Varför då bekymra sig om var på skalan från retsam till hån som den där meningsmotståndarens kommentar egentligen befann sig? Gå rakt på ”hån” bara! Och varför inte passa på att bli lite ”kränkt” själv också? Ett ord som verkligen har genomgått en anmärkningsvärd devalvering på bara tio, tjugo år. Vilket är desto mer tragiskt med tanke på att nätet tyvärr har inneburit att fler människor utsätts för riktiga, verbala kränkningar än tidigare. Vad ska vi använda för ord för det när samma ord används för att till exempel beskriva känslan hos någon som fick en rasistiskt färgad kommentar på Facebook raderad?

Å andra sidan finns det faktiskt också en möjlighet att själva överanvändningen av ord inte bara betyder att de devalveras, utan att faktiskt våra känslor runt något blir starkare just beroende på vilken etikett vi sätter på det. Det skulle kunna vara så att vår idoldyrkan och fascination inför ”kändisar” (oavsett graden eller arten av kändisskapet) blir starkare av att ständigt få höra dem omnämnas som ”stjärnor”. Eller att laddningen i ordet ”kränkt” faktiskt får fler människor att känna sig just det för saker där det annars kanske hade stannat vid att man känt sig irriterad och kanske lite småförbannad en stund. Frågor runt hur vi använder och uppfattar språket är som sagt sällan entydiga, utan snarare mångdimensionella och komplexa.

Men det får bli ämnet för en eventuell framtida bloggpost. Gott nytt år kära bloggläsare och må det bli både underbart, fantastiskt och härligt för er. I ordens ursprungliga, icke devalverade betydelse!