Inte igen.

Jo, igen.

Man vaknar, sätter på radion, teven eller datorn. Möts än en gång av de svarta rubrikerna.

Gårdagskvällens attentat i London.

Motstridiga känslor rusar genom kroppen: Rädsla, sorg, vrede, uppgivenhet. Inne i mig ekar frågor: Börjar jag bli känslomässigt avtrubbad? Orkar jag inte ta in detta fullt ut längre? Skjuter jag det ifrån mig, så länge som det inte sker i mitt eget absoluta grannskap?

Jag utgår från att väldigt många andra människor känner ungefär samma sak. Och visst har det väl hänt något? Sociala medier fylls inte längre av flaggor och ”Je suis” efter dåd i europeiska grannländer. Människor skriver inte i samma utsträckning om hur ledsna och upprörda de är.

Inte ens den där gruppen skribenter som alltid måste börja räkna pinnar och jämföra mord på oskyldiga med högerextrema brandattentat mot tomma flyktingförläggningar, prata om sprängdåd i Kabul eller Bagdad eller rentav påminna om hur många amerikaner som årligen dör i olyckor med gräsklippare orkar skriva så mycket längre.

Om vi gemensamt blundar kanske det onda inte syns?

Jag vet bara detta: Här mitt ibland oss finns individer som har avsvurit sig sin egen mänsklighet. De har låtit sina hjärnor förgiftas av en våldsam, ondskefull ideologi. En ideologi som har plockat ut de vidrigaste delarna ur Koranen och sen lagt till en hoper egna, fantasifulla tolkningar. Tolkningar som rättfärdigar övergrepp, våldtäkter och mord på fullständigt oskyldiga människor.

Även barn. De dödar små barn för helvete. I Nice dog bland andra en fyraårig, muslimsk pojke. Här i Stockholm en elvaårig flicka på väg hem från skolan. I Manchester ställde sig terroristen med sitt bombbälte utanför en konsert med en artist med i huvudsak barn och tonåringar som fans.

När barnen och ungdomarna kom ut utlöste han sin bomb.

Ja jag vet, man vill inte ta in det. Men det kommer att hända igen. När går någon in på en skola som Anton Pettersson Lundin, fast med betydligt större beslutsamhet och vapenarsenal?

Blir det i Sverige?

Vad kan vi då göra? Förutom att upprepa mantrat om att våldet och ondskan inte får segra.

I efterspelet till varje dåd kommer det fram historier som har kusligt många likheter. Ofta, väldigt ofta, har terroristen eller terroristen varit känd av säkerhetspolisen för kopplingar av olika slag till militant islamism.

Manchester 22 maj (22 döda) – check.

Stockholm 7 april (5 döda) – check

London 22 mars (5 döda) – check

Berlin 19 december 2016 (12 döda) – check

Brüssel 22 mars 2016 (32 döda) – check

Paris 13 november 2015 (130 döda) – check

Paris 7 januari 2015 (12 döda, ”Charlie Hebdo”) – check

I antalet döda ingår givetvis inte terroristerna själva.

Fler fall finns. En av männen som var inblandade i dådet mot en kyrka i Frankrike i fjol där en präst fick halsen avskuren stod t.o.m på en särskild bevakningslista hos säkerhetspolisen, men bedömdes ändå kunna få gå fri. I andra fall som i Nice (86 döda) var gärningsmannen inte känd för samröre med militanta islamister. Men i utredningen hittade man kopplingar till flera personer i såna grupperingar som på olika vis hjälpt och stöttat terroristen inför dådet.

Flera tycks ha radikaliserats relativt kort före sitt dåd, med hjälp av olika sidor på nätet och kontakter med militanta islamister och IS-rekryterare via olika kanaler.

Hur många fler finns det? Var händer det nästa gång?

Risken att själv drabbas av ett dåd är naturligtvis liten. Men rädslan att det ska hända någon av ens anhöriga eller en själv kommer man inte undan. På tunnelbanan, när man checkar in på flygplatsen. Utanför fotbollsarenan. Förra helgen såg jag att Elton John ska spela på Grönan i sommar. ”Kul, man borde gå dit”, tänkte jag. Sen kom tanken på trängseln och alla människor när det är konsert där. Och en eller två män med bombbälten som smiter förbi vakterna.

Ska vi börja ha poliser med skarpladdade k-pistar utanför konsertlokaler och nöjesställen nu? Det är djupt obehagligt att terrordåden leder till såna åtgärder.

På det här viset så lyckas ju faktiskt de militanta islamisterna med en del av sina målsättningar: De håller oss som en skräckens gisslan och driver fram en kraftigt förhöjd säkerhetsnivå och misstänksamhet i samhället. Allt mer resurser satsas i försöken att förhindra attacker.

Samtidigt tillåts människor som stöder och sympatiserar med detta vidriga våld att gå fria i våra samhällen. När sker nästa felbedömning? När visar sig nästa ”perifera figur” i något nätverk av islamistiska aktivister i själva verket vara en tickande bomb som utlöser sig själv? Med ett antal dödsoffer och mångdubbelt fler anhöriga drabbade av en sorg som kanske aldrig läker ut.

Jag har funderat på det här en längre tid nu.  Det öppna samhället. Yttrande- och åsiktsfriheten som våra västerländska demokratier vilar på. Det motbjudande i tanken på att straffbelägga ”thought crime”.  Att kanske spärra in människor enbart för att de hyser idéer om att med berått mod mörda oskyldiga i kampen för sin teokrati, sitt kalifat.

Men vad är konsekvensen av att fortsätta låta dessa individer gå fria? Trots övervakning lyckas ju inte våra säkerhetstjänster stoppa alla attentat. Det går på sin höjd ett par månader mellan dåden just nu.

Samtidigt fortsätter rekryteringen. Varje militant islamist har möjligheten att påverka släktingar, vänner och bekanta. Få dem att närma sig hans (eller någon gång hennes) svartvita, hatiska och blodbestänkta världsbild. Han kan finnas där när misslyckade och frustrerade människor som mannen som satt bakom ratten på lastbilen i Nice söker efter någon slags mening med sitt usla liv och i det sökandet kontaktar IS-sympatisörer.

Varför ska vi acceptera det? När vi ser resultatet: Fortsatt oro och rädsla. Och med jämna mellanrum fler döda och lemlästade människor. Fler begravningar. Ännu mer bottenlös sorg.

Om de nu är så få borde det väl faktiskt finnas praktiska möjligheter att göra något åt saken? Även om det kräver undantagslagar av en typ som många vis känns djupt obehagliga i ett rättssamhälle.

Det skulle naturligtvis bli många besvärliga gränsdragningar, svåra bevisfrågor. Det finns en svårdefinierad gräns mellan ”vanlig” islamism och militant islamism, där den förra ibland fungerar som inkörsport till den extrema radikalisering det innebär att bli en militant islamist. Ska vi tillåta hatpredikanterna som utan att direkt uppmana till våld ändå sår fröna av avståndstagande mot våra demokratiska värderingar och tron på sekulära samhällen med lika rättigheter för alla oavsett härkomst, religion eller sexuell läggning. Personer som stridit för IS eller liknande grupper i Mellanöstern kommer kanske att säga att de ångrat sig och bara umgås i dessa grupperingar av sociala skäl.

Ja, det kommer att bli svårt med bevisningen och med gränsdragningen. Självklart går det inte att spåra upp alla det handlar om. Men det är inte skäl nog att sitta passiv. Att fortsätta tillåta giftet att sprida sig i Sverige och i Europa. Med nya dåd och dödsoffer som följd.

De här individerna har som jag skrev ovan avsvurit sig sin mänsklighet. Därmed har de också förlorat de rättigheter som normalt tillkommer människor i fria, demokratiska samhällen.

Min ståndpunkt är från och med nu denna: En militant islamist inom det demokratiska Europas gränser ska bara tillåtas att ha något av följande tre tillstånd: Avprogrammerad. Inlåst. Död.

Någon annan plats i våra samhällen ska de inte ha. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Post Scriptum.

Jag funderade på en lämplig bildillustration till denna blogg. Det kan vara frestande att välja en som visar ett blomsterhav - en värdig manifestation av människors sorg, solidaritet och avståndstagande från våld och hat. 

Problemet är att såna bilder utesluter en väsentlig del av sanningen. Sanningen om terrordåden är också det vi oftast inte får se. De skadade och lemlästade människorna. Döda kroppar. Det konkreta resultatet av hatet och terrorn. Samtidigt vill jag inte medverka till att ni som läsare får såna bilder bara uppkörda i ansiktet utan förvarning. Det är inte lämpligt, det är inte rätt. Jag nöjer mig därför med en länk till en bild från en engelsk tidning från Manchester. Skadade människor ligger på ett hårt, kallt stengolv och får hjälp av sjukvårdspersonal. Kanske ligger där också någon som mist livet. Den som vill och orkar kan titta på den. Terrorns verkliga, osminkade ansikte.

https://www.thesun.co.uk/wp-content/uploads/2017/03/nintchdbpict0003260509252.jpg?strip=all&quality=100&w=960 

I den förra bloggposten berättade jag om min egen historia som deltagare i debatter, diskussioner och regelrätta gräl på sociala medier. Jag listade också ett antal mekanismer jag tror ligger bakom väldigt mycket av det vi ser av det dysfunktionella sätt att kommunicera med andra som alltför många människor dras in i på nätet. Nu ska vi titta på dem i lite mer detalj.

De som tycker mest skriver mest

Vid sidan av anonymiteten och lättheten i att posta ett inlägg är den kanske viktigaste insikten att de åsikter som bryts mot varandra på sociala medier inte är ett representativt urval av alla människors uppfattningar. De typiska kombattanterna i en diskussion om t ex bensinskatt är inte två individer som är oense om skatten borde höjas med 12 eller 25 öre litern. Det är snarare en mångårig medlem i Motormännen och en körkortslös miljöaktivist. Den förstnämnde anser att skatten istället ska sänkas rejält, medan den sistnämnde tycker att bensin gott kunde kosta 25 kronor litern.

Ju längre vi står från varandra i en sakfråga, desto svårare blir det att föra ett meningsfullt samtal om den. Det handlar förstås inte bara om den rent tekniska svårigheten att hitta en kompromiss, eller ens några likheter i synsätt. I många, kanske de flesta, sakfrågor handlar mycket av våra krockar om underliggande värderingar.

Värderingar sitter mycket djupare i oss än åsikter och låter sig inte ändras i första taget. Vi kan lätt bli starkt provocerade när någon ifrågasätter dem. Jag deltog en gång i en intressant övning på en ledarskapsutbildning som blottlade det här. Dock på ett så försåtligt vis att vi inte förstod först vad det var fråga om. I min grupp hamnade vi flera stycken i ett riktigt ordentligt gräl när grundläggande moraluppfattningar krockade.

Ju starkare åsikter, desto starkare är troligen de underliggande värderingarna. Därmed ökar också sannolikheten att debattören blir provocerad på ett personligt plan av det motparten skriver.

Ju starkare åsikter, desto lättare är det också att bli vass, kategorisk, ja fördömande i sina formuleringar. Detta gäller givetvis inte alla människor, jag vet personer som alltid håller sig lugna och korrekta. Men många av oss som har starka åsikter i olika frågor lider av detta.

I många forum och sakfrågor driver det här fram ett debattklimat där många redan från början går in i en diskussion med taggarna utåt mot verkliga och inbillade motståndare. Även den som försöker formulera en något mindre kategorisk, lite mer mot motståndarsidan försonlig ståndpunkt blir angripen och nästan betraktad som en fiende. Har sett flera intressanta exempel på det nyligen efter Jonas Gardells krönika han skrev efter att ha träffat Marcus Birro.

Extrema åsikter sätter tonen

Att människor med starka åsikter är överrepresenterade i nätdiskussioner leder inte bara till fler och värre konflikter mellan meningsmotståndare. Det påverkar hela samtalsklimatet och tonen bland övriga deltagare också.

Försök stå och tala i normal samtalston när de två andra personerna i samtalet står och skriker. Försök fånga människors uppmärksamhet för din idé att man ska utreda möjligheten till skärpta straff för rån mot gamla när det står någon bredvid och högljutt propagerar för att rånarna borde kastreras och låtsas in i ett övergivet gruvhål. Det lär inte gå bättre om det samtidigt dyker upp en person som hävdar att rånarna är offer för det kapitalistrasistiska utsugarsamhället och borde få stödsamtal och ekonomiskt stöd för att slippa råna för att få ihop till försörjningen av sin stackars familj.

Jag är helt övertygad om att det är en vanlig, mänsklig egenskap att vår uppmärksamhet lättare fångas av det anslående, det överdrivna och extrema. Hur mycket mer uppmärksamhet fick inte Trump i valet jämfört med sin motståndare? Visst – mycket av den var negativ. Men det hjälper dessvärre inte den som vill föra en sansad diskussion i DN:s kommentarsfält. Det lugna, resonerande inlägget hamnar i skuggan av de som skriker och framför olika extremståndpunkter.

Det är inte konstigt om många själva efter hand skruvar upp tonen för att nå genom bruset. De flesta som skriver föredrar förmodligen negativ respons från vissa framför ingen respons alls. Dessutom brukar det alltid finnas supporters för alla sidor i diskussioner som gärna trycker på Gilla-knappen till alla polemiska och svartvita inlägg.

Jag tror att de verkliga extremisterna, de totalt svartvita och oförsonliga på bägge sidor, inte är fullt så många som det verkar. Däremot tror jag att deras närvaro påverkar andra att låta på ett likartat vis. Och att det i de alltmer polariserade och hätska diskussionerna också uppstår en rörelse mot ytterkantsåsikter hos andra skribenter. Alltså inte bara att man skriker högre för att bli hörd, utan faktiskt blir påverkad av sitt eget skrikande i en mer extrem riktning.

Själv känner jag i varje fall att varje gång jag stannar upp, lugnar mig lite och försöker se på en sak lite mer varierat så glider jag ofta mot en mindre tvärsäker ståndpunkt. Ser fler nyanser. Förstår lite bättre andra människors bevekelsegrunder för att tycka motsatt mot mig.

Mycket vore vunnet tror jag om vi kunde ge dessa extremister mindre utrymme. De kommer inte att ändra sig, det ligger inte i deras natur, så det är alla vi andra som måste göra jobbet med oss själva.

Förenkling och förnekande av komplexitet

Om du av någon obegriplig anledning skulle hamna i diskussion med någon som försvarade aktiv pedofili så är din position enkel. Allting tyder på att är djupt skadligt för barn att utsättas för sexuella handlingar från en vuxen och det är en kränkning av barnets självklara rätt till sin fysiska och psykiska integritet. Det varken behövs eller ska vara några nyanser i den ståndpunkten.

Det finns föralldel en del andra frågor som har lika enkla eller nästa lika enkla svar för varje hederlig och moralisk person.

Det finns betydligt fler frågor som inte har det, fast vi gärna vill inbilla oss motsatsen. I själva verket är så gott som alla stora politiska och moraliska stridsfrågor som delar mänskligheten mer komplexa än vad väldigt många av oss förmår medge i en diskussion. Det är just det komplexa i dem som gör att människor kommer till så olika slutsatser och sen gemensamt ägnar sig åt att låtsas som att allt i själva verket är väldigt enkelt.

I en nätdiskussion blir bara det här ännu mer övertydligt.

Ta bara en av de mest grundläggande politiska stridsfrågorna: Frihet eller trygghet. De flesta av oss har en preferens åt ena hållet som tenderar att föra oss antingen åt vänster eller åt höger på den politiska skalan. Även om vi inte hamnar långt ut i ena ändan har vi ofta svårt att medge att det finns en grundläggande konflikt inbyggd mellan trygghet och frihet. Det är så mycket enklare att hävda att tryggheten kommer av sig själv (åtminstone för alla som förtjänar den) om vi bara maximerar allas frihet. Eller att frihet i själva verket är att ha en maximerad trygghet för alla, även om det innebär att ingen får starta företag eller flytta dit den önskar.

Det här innebär inte att det skulle saknas en verklig motsättning, men diskussioner förs ofta utifrån det här förenklade och falska perspektivet. Ingendera sidan kan erkänna att det finns problem med den egna ståndpunkten. Även organisationer och individer som förespråkar en mix mellan trygghet och frihet argumenterar ofta utifrån ett förenklat perspektiv, där just deras egna avvägningar är det ideala och oproblematiska.

I det verkliga livet hittar ju ofta politiska partier en gemensam grund för att kunna göra kompromisser i någon av alla frågor som går längs denna linje. Men i nätdiskussionen blir det lätt bara skyttegravskrig där ena sidan slår sin förenklade och idealiserade bild av sin egen ståndpunkt i huvudet på den andra och inte erkänner några brister och problem. Eller att det kan ligga något åtminstone i en del av motpartens uppfattningar.

Man kan se det som ett spel som bägge parter går med på att spela. Frågan om bensinskatten ovan kan reduceras till ett val mellan ekonomisk ruin för Sveriges privatbilister och en totalförstörd miljö. Betyg i skolan blir till ett val mellan sönderstressade och deprimerade elever eller lektioner med elever som pratar i mobilen och totalt skiter i sina skolresultat.

Det är inte en bra förutsättning för en meningsfull diskussion. Däremot är det lätt att börja gräla och anklaga sin motståndare för både de ena och det andra. De är ju inte riktigt kloka som tycker så där i en fråga som i själva verket är så enkel att man bara kan tycka på ett vis i den – så som man själv tycker!

Det begränsade utrymmet

Förr kunde människor brevväxla om en moralisk eller politisk fråga. I brev efter brev möttes och bemöttes olika argument. Det fanns både utrymme och tid att tränga in i frågan och både förstå sin motpart bättre och få fram det man själv tänkte och tyckte tydligt. Även idag kan vi sitta över en öl eller ett glas vin och tala i timmar om ett ämne vi kanske inte tycker riktigt lika i. Och ibland nå fram till större förståelse för varandras åsikt på kuppen.

Hur många rader kan vi skriva om ett ämne i en Facebooktråd? Hur länge har vi på oss innan hela diskussionen sjunker under händelsehorisonten? En dag, ett par på sin höjd? Ibland rör det sig om timmar. Vad får vi fram på den tiden och det utrymmet?

Jag har själv behövt hjälp på traven för att inse vidden av det här problemet. Jag har skrivit för långt, eller trott att det går att få fram det väsentliga på några få rader. Men i svåra ämnen går det sällan. Det blir missförstånd. Det blir inlägg som utväxlas utan att man egentligen kommer in i någon vettig diskussion innan tråden sjunkit ner i glömska.

Ändå försöker folk t.o.m debattera och gräla på Twitter!

Det är klart att det finns forum som är mer utformade för riktiga diskussioner, med bättre layout och mer utrymme. Men även där begränsas alla av att vår uppmärksamhet och uthållighet på nätet är begränsad. Viljan att verkligen läsa och sätta sig in i någons långa inlägg är begränsad. (Ja, jag är fullt medveten om att det gäller denna blogg lika mycket som någon annan).

Det var de fyra första punkterna på listan. Skriver jag fler här orkar nog inte ens de mest uthålliga läsa mer. Så vi spar resten till en annan dag. Stay tuned!

Få saker i det ständiga flödet av åsikter och uppfattningar lämnar något bestående intryck hos mig. Men i fjol såg jag en intervju med Paul Simon hos Skavlan. De talade bl.a om konflikterna inom det demokratiska partiet under presidentvalskampanjen och konfliktlinjerna som skär genom hela USA idag. Simon sa:

The country has become addicted to anger.

De här få orden, tillsammans med några tankar om vikten av att försöka undvika att underblåsa vrede och att inte fatta beslut i ett tillstånd av vrede träffade mig. På ett personligt plan kring min egen vrede. På ett samhällsplan kring oron för att det offentliga samtalet idag driver fram en allt djupare polarisering mellan olika grupper i samhället. Att greppa hela det ämnet i en enda bloggpost är dock en övermäktig uppgift. Istället begränsar jag mig till frågan om vad det egentligen är som händer på sociala medier och vad det gör med oss.

Paul Simon i Skavlans intervjustol. Inte bara en av vår tids mest gudabenådade låtskrivare, utan också en klok och eftertänksam person.

Jag har länge funderat på att skriva om det här. En titel som dök upp i huvudet var Gåvan vi inte var mogna för. Hur den fantastiska möjlighet sociala medier ger att kommunicera med människor var de än befinner sig om allt mellan himmel och jord till stor del har kommit att bli ett allas krig mot alla. Gräl, oförsonlighet, personangrepp, fula retoriska trick. Trakasserier och ren förföljelse. Och så allt detta hat och hot.

Att bara skriva en bloggpost om allt det här som alla redan vet och märker leder dock inte till mycket. I alla diskussioner om klimatet i sociala medier finns också en uppenbar risk att vi fokuserar på extrembeteendena: De som skickar bilder av sin penis, önskar att andra ska bli våldtagna eller rentav dödshotar människor vars åsikter eller uppträdande de ogillar. De personerna är självklart ett stort problem för alla som drabbas av dem. Men de är trots allt inte utmärkande för hur det stora flertalet uppträder när de är ute på nätet. Deras närvaro påverkar dock dynamiken på andra sätt, det ska jag återkomma till.

Men det jag vill tala om är vi andra och hur vi beter oss. Vi som deltar i kriget alltså och det är ju långtifrån alla. Varför blir det som det blir? Kan vi göra något åt det? Jag börjar med att berätta min egen historia. För hur ska man kunna förstå ett fenomen man själv är en del av om man inte förstår sin egen del i det?

Min egen historia

Jag började hänga på olika nätforum i slutet av 90-talet. Har alltid gillat att diskutera politik och samhällsfrågor. Under de här åren genomgick jag också en gradvis omprövning av mina åsikter och rörde mig från en position som någon slags halvcynisk högersosse till – under en period – tämligen idealistisk liberal.

Min grundinställning var att diskutera i sak och undvika personangrepp. Oftast gick det bra, men när jag mötte debattörer som kom med svepande anklagelser och känsloargument så blev jag arg. Ibland ledde det till sarkastiska svar och angrepp på personens bristande förmåga att diskutera på en rimlig, intellektuell nivå. Blev jag riktigt arg urartade även jag i personangrepp och rena idiotförklaringar.

Så här sett i backspegeln kan jag se att det här berodde på flera saker. Min egen korta stubin. Min tendens att se diskussionen som en tävling jag med min starka tävlingsinstinkt ville vinna till varje pris. Min nyvunna starka, politiska tro som för några år ersatte en hel del av mitt vanliga ”Å ena sidan si, å andra sidan så”-tyckande. En tro jag väldigt gärna ville försvara och kämpa mot personer som ifrågasatte. Och ifrågasatt blev jag ju, för både personer med starka vänstervärderingar och nationalister tycker ofta intensivt illa om liberaler.

Motkrafter fanns ändå. En del av dem jag ibland grälade med kom från den community av människor som gillade Scrabble. Folk jag efterhand lärde känna i verkligheten också. Insikten att nästan alla visade sig vara trevliga, sympatiska människor jag tyckte om att umgås med. Så länge vi undvek vissa typer av politiska diskussioner. När vi lärt känna varandra bättre blev dessutom debatterna i det nätforum vi hängde i också mindre vassa och mer öppna för varandras argument.  

Ändå blev jag fortfarande indragen i väldigt polemiska diskussioner där två saker ställdes mot varandra och motståndarsidan mer eller mindre förklarades naiv, okunnig, dum, oemottaglig för fakta etc etc. Jag började inse att i stridens hetta påverkades min egen syn på saker. Den blev mer svartvit, tappade sina nyanser. Även om jag inte övergav min liberala grundsyn så gick den mest entusiastiska perioden över och jag landade väl mer i någon slags ganska standard, allmänborgerlig syn på saker och ting. Men lusten att kasta mig in i en diskussion och få säga mitt, markera mot någons dumma/felaktiga påstående var fortfarande stark. Och jag följde den också ofta, kanske rentav oftast.

En sak jag inte riktigt ville se och som jag varit tvungen att få hjälp med att på allvar komma till insikt om är hur svårt, nästan omöjligt det är att diskutera vissa frågor. Särskilt på det begränsade utrymmet som finns i exempelvis en tråd på Facebook. Det är svårt nog på ett anonymt diskussionsforum. Men bland människor som känner eller åtminstone känner till varandra blir det nästan omöjligt att diskutera sådant som väcker starka känslor. Det är också svårt att veta hur en ton uppfattas. Det man själv uppfattar som korrekt, om än kanske inte så vänligt, ser en annan som vasst och otrevligt. Vill vi verkligen se en partner, förälder eller god vän inbegripen i ett gräl när vi loggar in för att se de senaste statusuppdateringarna och läsa om vänners semestrar, husköp eller roliga episoder de varit med om?

Tillsammans med en ökande oro över motsättningarna och åsiktsklyftorna i det svenska samhället så har det fått mig att de senaste åren lägga ännu mer vikt vid vad jag skriver och hur jag skriver. Att inte posta varje gång jag blir upprörd. Att hålla min ton saklig och sträva efter att inte stänga in mig i någon filterbubbla. Att försöka bli bättre på att se saker från flera sidor och låta det återspegla det jag ändå skriver. Att följa Paul Simons kloka ord och bekämpa min egen vrede istället för att låta den styra mig.

Det är min historia.

Krafterna som verkar

Så varför beter sig då alltför många av oss som vi gör på sociala medier, i nätforum eller överhuvudtaget på Internet? Vilka krafter är det egentligen som skapar dynamiken och tonläget när vi möts på Facebook och annorstädes på nätet? Varför havererar diskussionerna, varför visar det sig alltför många gånger att inte heller alla vi någorlunda ”vanliga” kan samtala någorlunda civiliserat?

många ställen att gräla på finns det...

Först vill jag säga att jag, vilket jag vet att jag inte är ensam om, upplever tendenser till besinning och tillnyktring. Jag ser fler än mig själv som jag märker har skruvat ner sitt tonläge på sociala medier de senaste åren. Självklart har många andra gått igenom ungefär samma tankeprocess som den jag beskrev ovan hos mig själv. Fler än jag själv sätter sig garanterat på händerna ibland när det kliar i fingrarna att få skriva något ilsket. Men det är inte mer än en början.

Anonymiteten

Den första och sen länge fastslagna insikten är att anonymiteten (verklig eller inbillad) och det faktum att vi inte befinner oss fysiskt i samma rum som den eller de vi kommunicerar får oss att släppa på spärrar vi har i vanliga fall mot att visa öppen aggression mot andra. Det är så självklart vid det här laget att jag inte ser något behov att skriva mer om det.

Enkelheten

Den andra och nästan lika etablerade insikten är att lättheten i att posta ett inlägg på ett nätforum eller skicka iväg ett mail bidrar till mer av osympatiskt beteende mot varandra. Förr var det bara en mindre del som orkade skriva insändare till tidningar eller klagobrev till politiker och andra makthavare. Säkert rann ilskan många gånger av innan man fått fram papper och penna eller skrivmaskin.

Det är inte mycket mer att säga om det heller. Istället går jag in på några inte fullt så etablerade förklaringar som jag menar är lika viktiga för en helhetsförståelse:

Faktorer som skapar det dåliga samtalsklimatet på sociala medier

-          De som tycker mest skriver mest

-          Extrema åsikter sätter tonen

-          Förenkling och förnekande av komplexitet

-          Det begränsade utrymmet

-          Ursäkta sitt eget beteende med andras

-          Illvilliga tolkningar, medvetna missuppfattningar och halmgubbar

-          Demonisering

-          Känslor och känsloargument

-          Megafon istället för telefon

-          Sociala medier som en arena för självförhärligande (självrättfärdighet och självförnuftighet)

Tio punkter, en hel del att avhandla.

Det ska jag göra i nästa avsnitt i bloggen. Stay tuned!

Frågan om hur samhället ska hantera människor som utan tillstånd vistas här har åter hamnat högt upp på den dagspolitiska agendan, efter dådet på Drottninggatan. Men Rakhmat Akilov är naturligtvis inte representativ för gruppen som helhet. Av de någonstans mellan 30 000 och 50 000 människor det rör sig om är det rimligen inte mer än ett litet antal sympatisörer med militant islamism och säkert ännu färre som verkligen skulle kunna tänka sig att begå eller medverka i ett terrordåd. Därmed inte sagt att vi kan bortse från problemet, men jag återkommer till det.

När man försöker närma sig det här svåra och kontroversiella ämnet måste man minnas att det bygger på en premiss: Att Sverige är en nationalstat med bestämda gränser inom vilka vi har rätt att bestämma vilka som får vistas där och ta del av vår gemensamma välfärd. Det står naturligtvis var och en fritt att förkasta den premissen, men i så fall blir också fortsatt diskussion ganska meningslös.

Eftersom Sverige har dessa regler kan man också bryta mot dem. Det finns i Utlänningslagen inte något specifikt begrepp för de personer som gör det. Ordet ”illegal” används inte en enda gång i lagtexten. I medierna och i det offentliga samtalet har som alla vet ”papperslös” varit mycket vanligt ett antal år. Den grön-liberala tankesmedjan Fores skriver på sin informativa sajt Migrationsinfo.se att det är ett bättre begrepp än exempelvis ”illegala invandrare” eftersom det kan ge felaktiga associationer mellan migration och kriminalitet.

Jag förstår argumentet, men faktum är att det är kriminaliserat att vistas i Sverige utan tillstånd. I Utlänningslagen föreskrivs böter eller fängelse i upp till ett år, även om det också står att åtal ska underlåtas ”i ringa fall”.

Samtidigt ska man inte glömma att det här rör sig om ett klassiskt ”brott utan offer”. Vi som ser samhället från en liberal utgångspunkt brukar inte tycka om den typen av lagar. Jag återkommer till det strax.

Sverige har parallellt med sin tämligen stränga reglering på området infört bestämmelser som ger papperslösa, dvs utlänningar utan tillstånd att vistas i riket, rättigheter vad gäller sjukvård, tandvård och för barn upp till arton år skolgång. I det sistnämnda fallet kan skolan t.o.m sekretessbelägga uppgifter om barnet och dess familj för att försvåra för andra myndigheter att spåra upp dem. Till det här kan man lägga att det också finns flera kommuner som tolkat Socialtjänstlagens bestämmelser så att personer i gruppen också ska kunna få ekonomiskt bistånd.

En människa med någon form av empati inser att det finns goda och humanitära skäl till dessa bestämmelser, inte minst vad gäller barn som ju inte bär något ansvar för sina föräldrars handlande. Problemet är att det har ställt oss med regelverk som delvis står i strid med och motverkar varandra. Ett av Utlänningslagens huvudsyften är att Sverige ska ha kontroll och självt råda över vilka personer som vistas här mer än helt tillfälligt och att personer som vistas här olovligt ska kunna utvisas ur landet så fort som möjligt. Men de andra regelverken gör det lättare att vistas i Sverige en längre tid utan att ha rätt till det.

Det är en svår avvägning.

Gruppen ”papperslösa” är allt annat än homogen. Här finns asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och gått under jorden. Här finns människor med utgångna arbetstillstånd som vill stanna i landet. Här finns folk som kommit hit för att jobba svart på restauranger, små byggföretag och liknande. Här finns fattiga romer som tigger och pantar burkar, samtidigt som de bor mer eller mindre på gatan eller olovligen ställer upp husvagnar, tält och skjul på andras mark. Här finns människor som kommit hit av kärlek och inte vill vänta på en långsam handläggning för uppehållstillstånd, utan vara med den de älskar här och nu. Här finns också ligor från Östeuropa som åker runt och stjäl och rånar gamla, kriminella ”gatubarn” från Marocko, vinddrivna missbrukare och småtjuvar. Naturligtvis överlappar också kategorierna ibland varandra.

Hur ska då Sverige hantera det här? Komplexa problem har inte enkla lösningar, så något enkelt, invändningsfritt svar finns inte. Jag ställer nedan några frågor och besvarar dem efter bästa förmåga och egen syn.

Kan problemet ens lösas?

Nej, inte i sin helhet. Inte ens om vi skrotar hela idén om det öppna samhället, går ut ur EU och sätter taggtråd runt alla Sveriges gränser. 

Självklart? Ja, men hela den infekterade migrationsfrågan är så polariserad. Extremståndpunkter och helt verklighetsfrämmande idéer om att helt stänga gränser eller ge alla som vill ha det asyl påverkar debatten och får den att tappa markkontakten. Givet premissen ovan om reglerad invandring kan vi alltså inte räkna med annat än att ett inte obetydligt antal människor även i framtiden kommer att bo mer eller mindre långvarigt i vårt land fast de inte har uppehållstillstånd. Alla politiska åtgärder måste utgå från det faktumet.

Hur mycket ska vi anstränga oss för att upprätthålla lagen?

Min egen syn är i grunden enkel: Våra lagar är demokratiskt beslutade och det är därför en demokratisk plikt för myndigheterna att efter bästa förmåga upprätthålla dem. Jag tror inte det är bra för respekten för rättssamhället att människor ser att lite eller inget görs för att lagar ska följas.

Så har det i mångt och mycket varit när det gäller frågan om vistelse utan tillstånd i landet. Även om det nu verkar uppenbart att pendeln håller på att svänga.

Dock: Mitt eget synsätt utgår från en grund som jag tror delas av väldigt många med s.k allmänborgerliga värderingar. Även om jag personligen inte gillar varenda paragraf i våra författningar. Det finns ett annorlunda synsätt som man ibland finner bland mer vänsterorienterade. Enligt det inte bara kan utan bör man strunta helt eller delvis i lagar om effekterna av att följa dem inte känns smakliga. Det kan gälla allt från tillämpning av Försäkringskassans bestämmelser till att demonstrera utan tillstånd eller t.o.m begå våldshandlingar som att fysiskt attackera andras demonstrationståg. Deras röster var länge tongivande i debatten och styrde därmed i mångt och mycket den faktiska politiken på området. 

Jag tror dock att de flesta medborgare vill att demokratiskt beslutade lagar och regler ska följas. Så länge jag inte överbevisas om motsatsen utgår jag från att det gäller även lagstiftning kring invandring.

Ändra lagen?

För min personliga del vore det i så fall bättre att avkriminalisera vistelse utan tillstånd i Sverige. Det finns inga tvingande skäl till att ha nuvarande bestämmelser som jag kan se. Det finns en rad andra områden i samhället redan där vi har lagar som medger olika former av tvångsåtgärder mot personer, utan att de begått något brott.

Vi skulle alltså då ta bort straffsanktionen men, givetvis, ha kvar bestämmelserna som medger att ta människor i förvar för att senare kunna utvisa dem.

En sån lagändring skulle också innebära att ett s.k brott utan offer försvinner. I mitt tycke är det en grundläggande, liberal uppfattning att strafflagar är till för att skydda människor mot konsekvenser av andras handlande. De negativa effekterna av att människor vistas här utan tillstånd är mer indirekta – se vidare nedan – och motiverar därför inte att handlingen ska vara straffbelagd. Dessutom är det en lag som slår mot människor som är i en utsatt situation.

Vi skulle också rätta till en del av den ovan nämnda motsägelsen i vår lagstiftning som innebär att vi å ena sidan säger att människor begår brott, men å andra sidan på olika vis hjälper och stöttar dem på sätt som gör att det blir lättare för dem att fortsätta med det.

Jag tror heller inte att straffsanktionen har någon som helst avskräckande inverkan, så den är meningslös även av det skälet.

Vilka åtgärder för att få människor utan tillstånd att vistas i Sverige att lämna landet är rimliga?

Att en lag ska följas kan aldrig innebära ett carte blanche för myndigheterna i ett rättssamhälle. Allt handlar om proportioner. Jagar vi en förrymd mördare är mycket långtgående åtgärder försvarbara. Jagar vi en snattare är det orimligt att polisen får stövla in med dragna vapen mitt i natten hos en kompis där snattaren enligt uppgift skulle kunna vistas.

För några år sen utsattes de s.k REVA-kontrollerna för mycket hård kritik. Jag ser i mitt flöde där en del mer liberalkonservativa skribenter återfinns att det höjs röster för att återinföra dem. Jag kan inte dela den uppfattningen. Det anstår helt enkelt inte en demokrati och ett öppet samhälle att poliser ska springa runt och stoppa människor på stan för att kontrollera uppehållstillstånd, sånt hör hemma i en polisstat. Det blir också omöjliga och orimliga avvägningar. Antingen göra som på flygplatserna och stoppa och kontrollera människor som det saknas all rimlig anledning att tro att de skulle kunna vara människor utan tillstånd att vara i landet. Eller välja ut personer med ett ”misstänkt utseende”. Vilket då medför att människor med medborgarskap, människor som t.o.m är födda här stoppas när de ska åka till jobbet eller skolan.

Det är inte rimligt på någon punkt.

Demonstrationer mot REVA

Överhuvudtaget är det mycket tveksamt om aktiva insatser enbart i syfte att spåra upp personer för att kunna verkställa utvisningar är rimliga utifrån ett proportionalitetstänkande. Åtminstone inte så länge det inte handlar om att ett ännu större skuggsamhälle har vuxit fram. Polisen har viktigare saker för sig än att stövla runt och knacka på dörrar hos vanliga människor med enda syfte att spåra upp en stackare som gömmer sig eller är här och jobbar för 50 kronor i timmen på en restaurang för att kunna skicka hem pengar till familjen.

Åtgärder får istället vidtas på andra sätt. Eftersom många idag avviker när de får avslagsbeslut på asylansökningar är det uppenbart att det måste till bättre riskbedömningar och utökade möjligheter att ta personer i förvar i samband med såna beslut. Därmed inte sagt att var och varannan asylsökande ska bli föremål för detta. Men när vi enligt vissa undersökningar har en situation där närmare hälften av de som får avslag avviker så måste vi rimligen titta på vad som kan göras för att få ner den siffran. Det gäller också hur antalet frivilliga återanvändare kan ökas genom olika åtgärder. Sammanfattningsvis så tror jag att antalet förvarsplatser behöver ökas och att möjligheterna att hålla personer som vägrar återvända frivillig i förvar under längre tid bör utredas.

För de som redan avvikit är det jag ser framför mig riktade åtgärder som genomförs av andra skäl än att enbart spåra upp papperslösa. Grovt sett rör det sig om två huvudområden:

-          Insatser mot kriminella och missbrukare

-          Insatser mot svartarbete

Vad bör göras avseende papperslösa som begår brott och/eller missbrukare?

Under det senaste året har jag läst flera reportage om hur papperslösa, som regel yngre män från Nordafrika och Afghanistan blivit en del av de utslagna och hemlösa i större svenska städer. Många missbrukar, polisen tycker sig se ett ökat inflöde av heroin.

Det ligger i både samhällets och dessa människors intresse att de spåras upp och sätts i förvar. Handlingsförlamningen vad gäller de s.k marockanska gatubarnen är upprörande från vilken synvinkel man än ser saken. Opinionsbildare som Fores borde också inse att just den association mellan kriminalitet och papperslösa som de vill undvika riskerar att bli starkare hos vanliga människor när man får fortsätta läsa artiklar om det här utan att just någonting händer.

Jag kan inte tänka mig annat än att riktade spaningsinsatser och tillslag mot dessa grupper av människor kommer att ge resultat både i form av uppklarade brott och att människor som är här illegalt kan tas i förvar och så småningom utvisas.

Givetvis ligger det mycket tragik bakom dessa människors öden. Men det är inte en ursäkt för att avstå från att handla. Och de brott de begår för att finansiera sitt uppehälle och missbruk drabbar vanliga, oskyldiga människor.

När det gäller de personer från företrädesvis olika länder i öst som kommer hit för att begå brott så tror jag att det helt enkelt är nödvändigt med hårdare straff. Det kommer inte att få fenomenet som sådant att försvinna, men nog skulle fler avskräckas om det man riskerade inte var något år eller två i fängelse som mest, utan kanske det tre- eller fyrdubbla. Särskilt tycker jag att man ska titta på de riktade åldringsbrotten, det gäller självklart också de som begås av svenskar.

Utgångspunkten vad gäller brott och rätten att vistas i Sverige i framtiden bör vara att allt utom ringa brott ska leda till utvisning på livstid och strängare straff för de som ändå väljer att på nytt återvända hit och leva som papperslös. Varför ska vi ens diskutera att en person som stulit av och rånat gamlingar eventuellt kunde få återvända till Sverige efter fem eller tio år?

Insatser mot svartarbete (Vilka är skadeverkningarna på samhället?)

Åsa Linderborg skrev en lite märklig artikel om det här i Aftonbladet, men efter att ha läst den ett par gånger tror jag att jag förstår vad hon menar. Och håller med, något som inte händer varje gång hon skriver något direkt.

De papperslösa är en del av den svarta sektorn av samhällsekonomin. Det är t.o.m troligt att de idag utgör en rätt betydande del av den. De arbetar för låga löner, under villkor som ofta inte uppfyller svensk arbetsskyddslagstiftning. Och de bidrar till att konkurrera ut eller omöjliggöra för företagare att bedriva helt laglydig verksamhet inom de sektorer där de återfinns.

Alla som vill ha ett välfärdssamhälle måste inse att basen i ett sådant, åtminstone än så länge, är beskattat lönearbete där arbetsgivaren också betalar in sociala avgifter och där den anställde är försäkrad mot skador och sjukdomar som kan uppkomma som en följd av arbetet. Den uppfattningen är inte förenlig med att samtidigt anlita svart arbetskraft för att få ett billigare Attefallshus uppfört på tomten. Eller tycka att det är bra och skönt att människor som gömmer sig för myndigheterna kan tjäna pengar på att diska, städa eller utföra skitiga och farliga saneringsarbeten på byggarbetsplatser.

Dessutom tränger det bort riktiga jobb. Säkerligen inte minst jobb som skulle kunna gå till människor som kommit hit och fått uppehållstillstånd.

Att vi på köpet skulle få betala lite mer för vår chicken tikka masala eller flyttstädningen är helt enkelt något vi måste acceptera.

Byggbranschen är sen länge särskilt drabbad av svartjobb och annat fusk. Naturligtvis är papperslösa som arbetar svart bara en del i detta.

Vi måste inse att det finns starka incitament för svartjobb och att de blir ännu starkare när det finns större grupper av människor som efterfrågar dem. Ett riktigt, vitt jobb inom typiska låglönebranscher har idag en minimilön på kanske 125-130 kronor i timmen. Med sociala avgifter och diverse annat en arbetsgivare ska stå för blir totalkostnaden kanske runt 175-180 kronor. Minst.

Självklart blir det då ”lönsamt” att begå brott och anlita folk för en femtiolapp istället. Ja även en hundring i timmen blir en rejäl besparing.

Det finns redan idag en mängd kontrollsystem hos min förra arbetsgivare Skatteverket. Sannolikt behövs det dock fler aktioner, samordnade mellan olika myndigheter. Den som har svart arbetskraft ska aldrig känna sig hyfsat trygg för att det inte kommer en razzia på restaurangen, bygget eller i lokalen där det städas. Primärsyftet ska vara att försvåra för kriminella företagare. Men i dessa razzior ska också ingå kontroll av alla personer som påträffas, med avseende på arbets- och uppehållstillstånd. Den som inte har sina papper i ordning ska tas i förvar och i normalfallet utvisas.

Asylsökande ska noga informeras om att det är ett brott att arbeta utan att deklarera sina inkomster till Skatteverket, även under asylprövningstiden.

Slarvar vi med detta eller begränsar åtgärderna för att vi tycker synd om de som drabbas så är det i praktiken samma sak som att vi ber om att få en ännu större svart sektor i ekonomin i framtiden. Det gäller både oss som enskilda individer och samhället i stort.

Ska papperslösa ha rätt till sjukvård, skola m.m?

Egentligen är detta inte en svår fråga i sig själv. Det handlar om grundläggande humanism. Vi ska naturligtvis hjälpa människor som blir sjuka. Barn behöver gå i skolan, oavsett skälet till att de är här. Även för andra typer av nödsituationer är det rimligt att papperslösa omfattas av kommunernas yttersta ansvar för de som bor och vistas inom kommunens gränser, som det föreskrivs i Socialtjänstlagen.

Samtidigt kan man, inte som jag redan varit inne på, blunda för att denna hjälp kan bidra till att skapa en motsägelsefull situation. Samhället beter sig inte konsekvent. Vi måste utgå från att de beslut vi har fattat är riktiga och att de ska verkställas, annars blir de ju meningslösa. Det är förståeligt att många som fått avslag inte vill återvända. Men om de inte ska få permanent uppehållstillstånd är risken att vi gör dem en björntjänst genom att på olika nivåer underlätta för dem att stanna i landet. Människor fastnar både rent faktiskt och psykologiskt i ett slags limbo, där de kan bli kvar i många år.

Inte minst när det är barn inblandade är detta oroande. Samhället bör verka för stödinsatser av olika slag som ska förmå människor att inse att det minst dåliga beslutet i situationen sannolikt är att återvända till hemlandet. Eftersom barnfamiljer genom skolan ändå har en kontakt med samhället borde det finnas en möjlighet att lämna ett sånt stöd via den.

Socialtjänstlagen bör däremot inte tolkas som vissa kommuner har gjort som att månatligt ekonomiskt bistånd ska betalas till papperslösa.

Sammanfattning

I denna blogg har jag försökt gå igenom den komplexa och svåra frågan om papperslösa, utan att göra anspråk på att ha expertkunskaper eller fånga alla delar och nyanser av den.

Min utgångspunkt var att Sverige har och ska ha reglerad invandring och att det är viktigt för det allmänna förtroendet för rättssamhället att lagarna på området upprätthålls och respekteras. Däremot skulle straffen för att vistas i Sverige utan tillstånd kunna avskaffas, eftersom det rör sig om ett s.k brott utan offer och egentligen inte behövs.

Jag kom också fram till att åtgärder som att göra husrannsakan i människors bostäder eller stoppa människor på stan eller i lokaltrafiken för att kontrollera om de saknar uppehållstillstånd inte är proportionella till problemet. Därför är de inte rimliga i ett öppet samhälle. Det bör däremot bli lättare att sätta människor i förvar om de kan misstänkas vilja avvika efter ett avslagsbeslut.

Samtidigt argumenterade jag för att insatser mot papperslösa som mer eller mindre lever på gatan, missbrukar och begår brott bör intensifieras och att målsättningen måste vara att dessa personer inte ska vistas ute i samhället. Alla brott utom de mest ringa som begås av papperslösa bör medföra utvisning på livstid.

En annan viktig åtgärd är att ytterligare öka kontrollerna av svartarbete och skattefusk i olika branscher som delvis kan fortgå därför att det finns en relativt stor mängd papperslösa som är villiga att ta dem. Det finns inga argument för den som vill ha en välfärdsstat för att blunda för eller se mellan fingrarna med detta.

Sverige bör behålla rätten till sjuk- och tandvård vid mer akuta besvär och barn ska även fortsättningsvis kunna gå i skolan. Dock bör samhället fundera över vilka mer aktiva insatser av motiverande/stödjande karaktär som kan vidtas för att få papperslösa att lämna tillvaron som gömd och återvända till hemlandet.

MUCK. Militär Utryckning Civila Kläder (Fast egentligen kommer ordet från romani och betyder ungefär ”fri” eller ”frisläppt).

Detta laddade ord, denna magiska tidpunkt fanns om inte alltid så väldigt ofta i våra tankar. Drömmen om att äntligen slippa loss från det militära tvånget och kunna återgå till sitt vanliga liv. Eller som i mitt fall: Gå vidare och börja det jag hoppades skulle bli starten på det riktiga, fria livet: Mina kommande studier på universitet.

I början kändes det bara som en avlägsen dröm. Framför oss låg dagar och veckar i en lång, lång radda. Kanske tycker du att 7½ månad inte känns jättelångt. Och visst, i det vanliga livet för oss som kommit upp en bit i åren så kan ju två tredjedelar av ett år kännas som en rätt kort tid. Åtminstone när den passerat. Då bör man komma ihåg att vi, soldaterna, var runt tjugo år. I den åldern känns 7½ månad betydligt längre. Som jag skrivit om tidigare var också själva tjänstgöringens karaktär sån att man ofta upplevde att tiden gick oerhört sakta. En vecka i fält kunde kännas närmast oändlig. När mitt femtioåriga jag summerar ännu en arbetsvecka så känns det märkligt för mig med: Den går ju liksom på ett litet kick.

Kanske kommer vi inte närmare sanningen om detta än att likt Einstein konstatera att upplevelsen av tid är relativ:

Put your hand on a hot stove for a minute, and it seems like an hour. Sit with a pretty girl for an hour, and it seems like a minute. That's relativity.

(Jag är säker på att om Einstein hade levt idag så hade han bytt ut ”pretty girl” mot något i stil med ”a person you find very attractive)

Dagarna och veckorna gick alltså låååångsamt. Men de gick ändå. I takt med att jag mentalt började anpassa mig lite bättre till militärlivet så blev det också allmänt sett lättare. Jag umgicks inte längre med tankar på att gå till läkaren och begära att få bli hemskickad. I det stora hela vantrivdes jag fortfarande, men det var en slags kontrollerad vantrivsel. Jag försökte fokusera på ljuspunkterna. En hel del dagar var ju faktiskt mer som en vanlig arbetsdag. Man slutade vid runt halv fem och då kunde man byta om till sina egna kläder och åka hem. På fredagarna fick man åka på helgpermission efter uppställning på kaserngården. Det var alltid lika skönt då att Höger och vänster om…. Marsch! Visserligen var man ofta trött som fan och vetskapen om att man måste tillbaka till regementet senast klockan 07.00 på måndag morgon fanns hela tiden i bakgrunden. Men man var ledig och ingen skrek order eller inspekterade att man rakat sig och satt halsduken rätt.

Jobbigast i början när man vant sig lite vid själva militärlivet och kaserndisciplinen var ändå kylan.

Att frysa är både en fysiologisk och psykologisk upplevelse. Frysa hade vi förstås gjort allihop tidigare. Vad vi snabbt upptäckte var att det är en väldig skillnad att exempelvis frysa i slalombacken en kall dag och ute på en militärövning. I slalombacken lättas upplevelsen av att du gör något roligt och att du dessutom vet att du kan gå in när du vill. I lumpen förvärras den av vetskapen att det inte finns just något du själv kan göra för att fly kylan. Om befälen bestämmer att du och de andra ska vara utomhus i tolv timmar till så är det så det kommer att bli.

Jag kan fortfarande återkalla hur miserabel jag kände mig. Inte minst när man frös om fötterna, inget sätter ner humöret som att vara kall och kanske blöt om dem. Det enda botemedlet var att hålla dem i ständig rörelse. Problemet var att när man fick paus från att springa, krypa och åla så var man ofta så fysiskt och psykiskt slutkörd att det enda man ville var att få ligga stilla. Var det då kallt var det skönt i kanske en minut eller två, när man fortfarande var varm och svettig.

Sen kallnade svetten och kylan från marken började vandra upp genom kängorna. Och man frös, frös som få av oss trott eller vetat att det varit möjligt att frysa innan. Vi brukade på fullt allvar säga till varandra att vi aldrig skulle sticka ut näsan utanför dörren frivilligt vintertid mer.

När det var som kallast var jag klädd så här:

Underkroppen:

-          Kalsonger

-          Egna långkalsonger

-          Arméns långkalsonger

-          Uniformsbyxor i ylle

-          Byxorna till snödräkten

Överkroppen:

-          Arméns undertröja

-          Uniformsskjorta

-          Ylletröja

-          Uniformsjackan

-          Snödräkt

Det höll en varm när man var i rörelse. Men det räckte inte när det blev paus. Orkade man tog man upp vindrocken ur ryggsäcken. Den som också var vårt enda täcke när vi sov i tält.

Vi hade ryckt in när det var som mest kallt och jävligt. Under ett par månader var det mer regel än undantag att temperaturen låg neråt 20 minusgrader eller ännu kallare. Vi hade ingen särskilt bra timing: Det dröjde ända till 2010 innan det kom en vinter i södra och mellersta Sverige som kom i närheten av 1987. När våren till slut ändå gjorde sitt intåg i april var det en väldig lättnad. Nu skulle vi inte behöva uppleva mer vinter som värnpliktiga.

Nånstans där på våren började vi också mer allmänt att räkna ner. Fortfarande var vi inte ens halvvägs, men vi hade ändå gjort undan tre månader. Många, så även jag, började rista små skåror i namnbrickan för att markera fullgjorda månader. Det var egentligen inte tillåtet, men befälen låtsades i regel som ingenting.   

Stämningen blev också lite bättre. Vi hade lärt känna varandra, vi hade vant oss vid de flesta momenten i den vardagliga tjänsten. Och nu slapp vi dessutom frysa så förbannat. Det går visserligen utmärkt att frysa även när temperaturen ligger på några plusgrader och man ligger stilla i ett dike och väntar på order om framryckning. Men det blev lättare att stå ut.

En bit in i maj kom så ett första, magiskt datum: Halvmuck. Nu kunde nerräkningen börja på allvar, det som återstod oss var kortare än det vi redan gjort. Jag räknade i stort sett hela tiden, trots att jag var medveten om att det antagligen fick tiden att kännas ännu längre. Ytterligare en bit in i maj kom nästa milstolpe: Antalet dagar kvar blev tvåsiffrigt.

Fortfarande var tjänsten ofta ansträngande. Både fysiskt och psykiskt. Jag minns en fältövning där jag för första gången insåg vad begreppet ”fältkoma” stod för. Efter en lång, lång övningsdag kom vi till slut efter midnatt fram till ett ställe där vi fick order att resa tälten och slå läger. Snön var borta och de riktigt ljusa sommarnätterna hade ännu inte gjort sitt intåg. Alltså var det beckmörkt i skogen. Vi ställde oss, som vi brukade, i en ring runt tältet för att med gemensamma krafter få upp det. Men på något vis lyckades vi inte, vi såg ju knappt handen framför oss.

Det fick oss alla, kanske ett halvdussin soldater, att bara ställa oss med armarna utefter sidorna och stirra rakt ut i luften. Vi var dödströtta, vi visste inte hur vi skulle lösa uppgiften. Så vi blev helt passiva, trots att vi inget hellre ville än att få upp tältet, tända i kaminen och gå och lägga oss.

Så kom sommaren. För min del med blandade känslor. Den femte fullgjorda månaden närmade sig och därmed två tredjedelar avklarade. Men jag skulle vara tvungen att lägga in mig på sjukhus och genomgå en större öronoperation. Det mystiska öronsuset och försämrade hörsel jag märkt av sen något år tillbaka visade sig vara en allvarlig sjukdom i mellanörat som krävde en lång och komplicerad operation i narkos. Att det skulle befria mig från full tjänstgöring i flera veckor var en klen tröst.

Operationen gick bra och jag återvände till regementet efter en dryg vecka. Slapp beredskapen över midsommar som tjugo andra stackare på plutonen åkte på. Det gick några veckor till. Jag förklarades fullt tjänsteduglig igen av öronläkaren ungefär samtidigt som vi gick på två veckors övningsuppehåll. Det var första gången sen inryckningen som vi varit lediga mer än tre dagar. När vi kom tillbaka återstod precis en månad. Jag hade trott att denna del skulle bli lättare än resten: Så lite kvar nu och dessutom sommar och i princip behagligt väder så länge det inte regnade för mycket.

I själva verket blev det tvärtom. Vi var nära slutet, men fortfarande var vi lika mycket under den militära disciplinen. Psykologiskt blev därför denna sista månad den jobbigaste näst den första. Den innehöll också en jobbig slutövning där vi bland annat hade en tävling mot regementets övriga plutoner och var igång nästan ett dygn i sträck. Mot slutet, efter en lång natt av konstant orientering i skogen iförda full stridsutrustning, var både jag och de andra mer slutkörda än någon annan gång under utbildningen. Jag hörde folk på fullt allvar hota varandra med stryk för en grinig kommentar.

Till slut kom den ändå, dagen M som i muck. Vi hade i ett par dar putsat och rengjort all utrustning, både den gemensamma och vår egen. Allt hade visiterats och godkänts av våra befäl. Sen hade det packats in i säckar och lådor och lämnats in till förrådet, där vi hade kvitterat ut grejerna 7½ månad tidigare. Nu stod vi civilklädda på kaserngården, uppställda en sista gång. Runt tvåhundra killar och unga män i åttonde kompaniet. Major Nilsson, kompanichefen, mönstrade oss och höjde sen sin knarriga stämma:

Ni står nu inför ett längre övningsuppehåll…

Jag kan inte minnas att han dragit några skämt vid tidigare uppställningar.

Jag har haft turen att få uppleva mycket glädje i mitt liv. Däribland också den största: Lyckan att få hålla sitt eget barn i famnen för första gången. Men om jag jämför känslor av lycka kondenserade i ett enda ögonblick så slår inget det jag kände när majoren till slut, för sista gången, ropade Höger och vänster om… Marsch!

På marsch satte vi alla fram eller snarare smällde ner högerdojan i asfalten allt vad vi kunde. Och skrek, skrek med våra fulla lungors kraft ut vår glädje och lycka. Över att äntligen vara fria igen. 

På en grusväg ute i ingenstans kom ungefär trettiofem soldater cyklande. De var iklädda grå ylleuniformer, modell 58 och trampade febrilt på sina gamla gröna, oväxlade militärcyklar. Gevären hade de fastspända på ryggen. Efter kom en grönmålad gammal traktor med släpkärra, fullstuvad med utrustning av olika slag.

En scen från beredskapsåren? Nej, det hände faktiskt 1987 och en av soldaterna var jag.

Det låter kanske komiskt. Men skrattet fastnar i halsen om man tänker på att det här var den utrustning vi skulle ha haft om det blivit krig på riktigt. Om det hade hänt och vi hade hamnat i strid är det troligt att flertalet av oss hade slutat på fältsjukhus eller på en krigskyrkogård. Till i princip ingen nytta. Jag ska återkomma till hur våra odds såg ut.

Vad var då vår uppgift (”Uppgift” var åtminstone 1987 ett riktigt militärt buzz word)? Vi ingick i något som kallades lokalförsvarsförband. Man kan säga att vi var en del av en kompromiss mellan motstridiga behov, önskemål och riskbedömningar som präglade det svenska försvaret under det kalla kriget.

Å ena sidan fanns en önskan om att ha ett modernt, högteknologiskt försvar med hög stridskapacitet som skulle kunna avskräcka fienden. Å andra sidan den krassa verkligheten att Sverige är ett stort, glesbefolkat land med en lång och svårförsvarad kuststräcka som vi varken hade pengar eller människor till att täcka med ett förstklassigt försvar. Till det kom en stark, politisk önskan om allmän värnplikt som bas för försvaret. Allmän i den meningen att alla män som inte hade allvarliga hälsoproblem skulle göra militärtjänst och därefter i närmare trettio år ingå i den militära beredskapen, något som krävde regelbundna repövningar.

För arméns del innebar det här att man hade ett antal modernt utrustade förband som skulle kunna stå emot större styrkor, förflytta sig över större områden med bandvagnar och liknande och vid behov även agera offensivt. För det måste även den som bara vill försvara sig mot en angripare kunna göra i den militära verkligheten.

Sen fanns resten, där flertalet av soldaterna hade sina krigsplaceringar. Vi hade som sagt var inte riktigt lika bra grejer. Å andra sidan var tanken att vi skulle kunna mobilisera snabbt och kunna vara snabbrörliga inom ett mindre område.

Genom att cykla. Ibland med hjälp av tolkning efter vår traktor 

Tolkning efter traktor. Ett besvärligt och rätt ansträngande vis att förflytta sig, även om det gick något fortare och förbrukade mindre resurser än att trampa själv.

Nåja, meningen var som sagt inte att vi modigt skulle gå till anfall över snötäckta fält mot fiendens stridsvagnar. Vår uppgift var att försvara olika platser där fienden eventuellt kunde tänkas vilja rycka fram. Hamninlopp. Öppna fält där luftlandsättning kunde ske. Eller bara lägga oss i bakhåll någonstans och skjuta när fienden åkte förbi. Tanken var att vår existens skulle bidra till att avskräcka fienden från att anfalla. Därför att det skulle ta resurser i anspråk att slå ut oss. För att vi på allvar skulle kunna hålla stånd mot en angripare, det var det ingen som räknade med. Det var knappt ens att man låtsades räkna med det.

På slutövningen åkte vi ut till det ställe i Östergötlands skärgård som just vårt kompani hade som huvuduppgift att försvara. Den major som var krigsplacerad som chef för bataljonen vi ingick i ställde upp oss och höll ett litet tal där han bland annat sa ungefär så här:

Om ni ser fienden komma där borta på fjärden med sina landstigningsbåtar så betyder det att först har flottan misslyckats med att slå ut deras angrepp med sina stridsfartyg. Sen har kustartilleriet på öarna en bit ut misslyckats de också med sina tunga vapen. Och om ingen av dem har lyckats, ja då lär inte ni ha någon chans heller!

Det kan man väl kalla ett motivationsskapande tal?

Trodde vi då att det kunde bli krig? Och vem var fienden? På den första frågan får jag väl svara nja. En viss avspänning hade börjat märkas i det kalla kriget i och med Gorbatjovs inträde på scenen ett par år tidigare. Men fortfarande stod järnridån oanfrätt och bägge sidor skramlade hotfullt med sina kärnvapen. Det var kanske inte helt lätt att se ett scenario där Sverige skulle invaderas, men otänkbart kändes det absolut inte.

På den andra frågan är svaret lättare: Det hymlades inte med vem som var fienden. Även om man vid övningar oftast bara använde ”fienden” eller bara ”fi” så förstod till och med de trögaste och mest politiskt ointresserade bassarna att det var Sovjetunionen vi övade oss att kriga mot. Eller ”ryssen” som man också kunde få höra.

Valaffisch från det s.k kosackvalet 1928. Rädsla för rysk expansion/aggression västerut har gamla anor och har också besannats mer än en gång, även om just Sverige sluppit undan sen 1809

Det här var måhända inte helt politiskt korrekt. Men samtidigt var det ju en slags officiell hemlighet, i princip delad av alla utom en del människor längst ut på den politiska vänsterkanten, att Sverige stod på västmakternas sida och bara hävdade vår ”alliansfrihet” som en läpparnas bekännelse. Fast vi vågade aldrig utgå från att NATO skulle komma till vår räddning vid ett eventuellt ryskt anfall och satsade därför betydligt mer pengar relativt sett än idag på vårt försvar.  När jag gjorde min grundutbildning var det 2,5% av statsbudgeten. År 2015 var det 1,1 procent.

Att det sen ofta var mer kvantitet än kvalitet är en annan sak.

I föregående bloggpost beskrev jag hur vi övade alla typer av krigföring man kan bedriva som en trupp med vanliga handeldvapen, ett par kulsprutor och granatgevär. Jag skulle ändå säga att vi blev rätt väl utbildade för vår uppgift. När man låtsaskrigar är det heller inte någon omöjlighet att slå ut både stridsvagnar, fientliga flygplan och marktrupper som anfaller i skogen. Men hur hade det blivit i verkligheten?

I slutet av sommaren 1990, en dryg månad innan vi gjorde vår första repövning i förbandet, invaderade Saddam Hussein Kuwait. I januari 1991 kom motanfallet från de allierade styrkorna. Detta krig visade en del saker som jag tvivlar på att det svenska försvaret hade haft helt klart för sig innan. Bland annat att en fiende med modern utrustning som ger honom ett teknologiskt övertag kommer att genomföra en stor del av sina operationer på natten, i mörker.

Vi hade en (1) s.k nattkikare på hela plutonen. Normalt sett förbehållen plutonchefen. Inte var den särskilt bra heller. På natten var vi i stort sett hjälplösa. Vid ett anfall i en mörk skog tar det några minuter innan ögonen vant sig så att man ser mer än någon meter. Och även när ögonen vant sig hade det varit en hopplös uppgift att strida mot soldater som kunde se i mörkret.

De allierade soldater som deltog i den avslutande markoffensiven i Kuwait hade såvitt jag förstått det både mörkersikten på sina vapen och egna, avancerade mörkerkikare. Saddam Hussein hade visserligen en numerärt stor armé att ställa upp. Men flertalet av dem var inte bättre utrustade än vad vi var.

De blev slaktade. Både bildligt och bokstavligt. Det dog 292 soldater från västmakterna, varav hälften i olyckor och s.k friendly fire (ett helt absurt uttryck). På den irakiska sidan miste runt 35 000 livet.

Nu var den sovjetiska armén kanske inte riktigt så välutrustad som den amerikanska, förutom kärnvapnen. Men vad hade vi i de illa utrustade och föga rörliga lokalförsvarsförbanden kunnat göra mot en större anfallsinsats?

Svaret är antagligen: I princip ingenting. Tillfälligt fördröja framryckningen här och där kanske. Det hade inte spelat någon roll i slutändan. Många av oss hade kanske fått offra våra liv. Kanske hade ett ryskt plan fått syn på oss där vi kom cyklande, helt oskyddade, på någon grusväg. Planet skulle ha dykt rakt mot oss innan vi hunnit ladda de tyngre vapnen och skickat en skur av kulsprutekulor i kolonnen av grönklädda, unga män på gröna cyklar.

Kanske hade jag dött där vid vägkanten, med bröstet genomborrat av en 7,62 millimeters kulspets.

Den här insikten nådde mig som sagt inte riktigt under själva värnplikten. Vi människor överskattar gärna på våra egna förmågor på olika områden. Inte minst kan vi ha svårt att inse att även om vi är hyggligt duktiga på något så finns det nästan alltid många som är ännu mycket bättre. När vi övade så kunde vi ju faktiskt efter ett tag få till ganska effektiva anfall och utveckla en ganska bra eldkraft. Det var lätt att där och då tro att det skulle ha räckt mot en riktig fiende.

Men det hade det sannolikt inte gjort. Och den tanken, att de som verkligen hade koll på läget nog på allvar räknade med att vi skulle bli något annat än kanonmat om det blev krig på riktigt är fortfarande rätt magstark att ta till sig. Dom försöker döda mig, låter Joseph Heller sin hjälte Yossarian säga gång på gång i den klassiska krigsromanen Moment 22. Så var det naturligtvis inte med det svenska försvaret och dess cyklande soldater. Men Dom räknar kallt med att vi såras eller dör om det smäller är inte så roligt att tänka heller. Även om det är en del av den iskalla logik som inte går att undvika i krig så får det ändå finnas gränser. Och mitt bestående intryck i dag är att rent militärt fyllde min och mina kamraters värnplikt nästan ingen funktion alls. De tog 7,5 – 10 månader av våra liv till i stort sett ingen nytta.

Efter Gulfkriget började – om än av andra orsaker – det svenska försvaret på allvar att krympas ner. Regementen försvann och förband som våra blev efter några år avrustade och upplösta. Man hade insett att den militära nyttan med att utbilda och utrusta nästan alla män i varje årsklass inte stod i proportion till kostnaden. Världen såg också under några år ut att bli en allt tryggare plats.

Idag är läget som bekant ett annat och värnplikten på väg att återinföras. Men några cyklande soldater med traktor och ylleuniformer på vintern får vi nog inte se igen. Vi tillhör historien. Tack och lov för det. 

Jag låg på mitt liggunderlag och frös. Frös som jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Stockvedsbrasan värmde inte mycket mer än den del av kroppen man hade närmast elden.  För tillfället var det huvudet. Jag hade provat att ligga tvärtom också. Då blev man visserligen hyggligt varm om fötterna i kängorna, men frös desto mer i ansiktet. Det var klar och iskall februarinatt. Kvicksilvret hade än en gång, denna isande vinter, sjunkit ner mot eller rentav under minus tjugo.

Vi var ute på en två dagar lång övning. Den gick ut på att simulera intensiv stridsberedskap i vintermiljö. Man kan väl säga att befälen hade haft tur med vädret.

Vi hade satt upp en postering som krävde att ungefär en tredjedel av oss stod på vakt runt om den lilla lägerplatsen där de som för tillfället hade frivakt låg hopkrupna runt brasan. Alla skulle vara tvungna att ta åtminstone två vaktpass under natten a’ en timme och få vila max två timmar emellan. Sova var i princip omöjligt, det var för kallt.

Naturligtvis var det bättre att ligga vid brasan än att stå något hundratal meter ut i skogen tillsammans med en lika frusen annan soldat i gruppen. Eller snarare: Något mindre eländigt. Vi var dessutom slutkörda efter en lång och ansträngande dag ute i skogen och hade inte fått särskilt mycket att äta heller.

Jag låg med huvudet tryckt mot stocken som avgränsade brasan. Det värmde ändå rätt skönt just där. Plötsligt kände jag att det började bli extra varmt mitt uppe på huvudet. Sen blev det hett. Jag ryckte till, eller var det någon annan som ropade? Slet av mig mössan. Det rök och osade bränt. Jag hade legat så nära elden att det hade blivit ett brännhål. Det sved i skallen, men några riktiga brännskador hade jag åtminstone inte fått.

Allt det där var utbildning.

Den militära utbildningen hade inte många likheter med den utbildning jag fått under mina tolv år i skolan. Därmed inte sagt att den saknade en pedagogisk tanke eller var helt felaktigt utformad. Det handlade snarare om att de kunskaper och färdigheter vi skulle inhämta skilde sig väldigt mycket ifrån de kunskaper man fått lära sig under grundskolan och en treårig, teoretisk gymnasielinje.

Jag har redan skrivit lite om den militära drillen. Allt det där med att gå i takt, stå i enskild ställning, hälsa på rätt sätt, knäppa översta knappen på uniformsjackan och alltid ha mössan på utomhus men aldrig inomhus. Det satte vi igång med omedelbart vid inryckningen, men egentligen var det en ganska liten del av den totala utbildningen. Inte minst för min pluton som aldrig fick gå högvakten. Kan inte påstå att vi var avundsjuka när vi såg andra soldater gå och springa runt på kaserngården i de till synes fullständigt meningslösa och löjliga mönstren som skulle utföras vid vaktombyten och liknande.

Det mesta av vår utbildning handlade om att lära oss kriga. Det kan låta som ett självklart påstående för någon som utbildas till soldat, men så enkelt är det inte. En armé består av flera olika vapenslag, med olika huvuduppgifter. En del vapenslag, som trängen och ingenjörstrupperna, har inte till uppgift att strida. De ska sköta sjukvård, leveranser av mat och andra nödvändigheter, bygga broar m.m Även inom de vapenslag som ska strida finns mängder av funktioner som sysslar med olika former av stöd och underhåll. Allt från att köra lastbilar till att laga mat. Alla dessa soldater får grundläggande utbildning för att kunna försvara sig själva, sina kamrater och sin förläggning om de skulle råka ut för ett anfall. Men den mesta tiden ägnar de åt att lära sig och öva på sin huvuduppgift, vare sig det är att reparera trasiga fordon eller skriva rapporter på en stab någonstans.

På varje stridande soldat går det åtminstone två, tre som sysslar med dessa andra saker.

Jag och de andra på plutonen var däremot riktiga infanterisoldater. På många sätt kan man säga att det är runt såna hela armén är uppbyggd. Det var vi som skulle strida i direkt kontakt med fienden. Skjuta honom med våra gevär eller kulsprutor. Kasta handgranater in i värnet där han tagit skydd. Spränga honom med minor eller dynamit när han kom åkande i sin jeep på en skogsväg. Alla andra skulle på olika vis understödja och möjliggöra det, vare sig det handlade om att skjuta granater över huvudet på oss och in i fiendetruppen eller köra bort oss i ambulanser när vi blivit sårade.

Att vara infanterist kan inte jämföras i hårdhet med att vara en riktig elitsoldat: En Navy Seal, Spetsnaz eller rentav en svensk kustjägare. Men det var ändå en tuff och hård utbildning för en uppgift som på engelska Wikipedia beskrivs så här:

…the infantry are the tip of the spear of a modern army, and continually undergo training that is typically more physically demanding and psychologically stressful than that of any other branch of the combat arms

Svenska skyttesoldater övar (Källa: Försvarsmakten)

Blir det krig löper naturligtvis infanterisoldaten en statistiskt betydligt högre risk än de flesta andra att bli skadad eller rentav dödad. En del av krigets iskalla taktik och logik har ofta varit att sätta in infanteriet i situationer där man vet att många kommer att dö och skadas. Kanonmat som det ibland uttrycks.

Om försvaret 1987 var en manlighetens värld i största allmänhet så var det förstås i än högre grad så hos oss. Det återspeglade sig som jag skrivit i attityden hos våra befäl och även mellan de värnpliktiga. Vi vars utbildning och uppgift verkligen gick direkt ut på att döda andra människor. Även om så krävdes på nära håll.

Vad var det då vi gjorde? Till att börja med lärde vi oss att skjuta med våra gevär, AK4:orna. Första gången på skjutbanan, ett par dar efter inryckning, hoppade vi alla högt när ett befäl la sig ner och sköt av en salva. Helvete vad det lät! Men vi vande oss snabbt. Vi sköt inte bara på skjutbana, utan även ute i terrängen i s.k stridsskjutningar. Självklart var det lite si och så med respekten för vapnet på vanliga övningar när vi hade lös ammunition. Men när man går på linje genom en tät skog med skarpladdade vapen, då kan jag lova att man är noga med att varken komma för långt fram eller bakom resten av soldaterna.

Vi sköt också med våra kulsprutor och granatgevären. Vi kastade skarpa handgranater. Vi sköt s.k lysgranater. Vi övade oss i att lägga ut och aptera minor, däribland den klassiska truppmina 12 med den surrealistiska texten på. Den utlöstes med en s.k försåtminering och kastade då ut ett stort antal stålkulor. Numer kräver internationella konventioner att det måste vara en soldat som utlöser laddningen manuellt. En slags krigets fair play?

bildbevis: Det står faktiskt "Denna sida mot fienden"

Förvånansvärt fort vande man sig vid denna mycket konkreta aspekt av utbildningen: Hur man på olika sätt kunde döda eller åtminstone allvarligt skada fiendesoldater. Det förblev på något vis ändå abstrakt. Jag kan tänka mig att det är annorlunda i en armé i ett land som relativt nyligen varit i krig och där befälen som utbildar själva varit i riktig strid.

Det ligger naturligtvis något absurt i att utbilda människor i att döda. Men det är en del av krigets logik. Vill vi kunna försvara oss mot ett angrepp så är det enda rimliga att utbilda de som ska sköta försvaret så till att kunna göra det så effektivt som möjligt. Och effektiviteten ligger i att slå ut fiendens trupper. Som en sergeant säger i en klassisk krigsroman: Vårt mål är att överleva och slå ut fienden. Låt dom andra jävlarna dö för sitt land!

Den moraliska frågan om vilken skuld de soldater man eventuellt sårar eller dödar i den processen har, de kanske är tvångsrekryterade och tycker lika illa om alltihop som man själv, var inget jag kan minnas någonsin diskuterades eller ens togs upp av våra officerare.

Sen ingick ju en massa andra praktiska saker också. Hur man förflyttar sig på olika vis i terrängen så effektivt som möjligt och ändå håller ihop gruppen och plutonen. Hur man bygger olika typer av försvarsanläggningar som skyttevärn. Hur man maskerar sig själv och utrustningen hela vägen upp till traktorn. Hur man orienterar efter karta. Sjukvård. Jag var som jag tidigare berättat gruppens sjukvårdsman. Det innebar att jag fick tre veckors extra utbildning i olika aspekter av akutsjukvård: Lägga första förband, spjäla brutna ben, rensa blockerade luftvägar. Det var väl egentligen den enda del av utbildningen jag upplevde som meningsfull och intressant för egen del. Dessutom var sjukvårdsofficerarna betydligt mer avslappnade och normala än våra infanteribefäl.

Allt övades under så realistiska förhållanden som möjligt. Förutom riktigt krig då. En av huvudpoängerna med det var att vi skulle kunna utföra våra uppgifter även när vi var dödströtta, hungriga och frusna. Det är förstås fullt rimligt: I en krigssituation kommer inte en fiende ta någon hänsyn till såna saker. Det kommer inte att gälla några arbetstidsregler.

Allt det där insåg även mitt tjugoåriga jag. Det betydde inte att jag gillade det. Jag fick inga kickar av att stå ut med strapatserna, kände inte att det gjorde mig mer manlig eller modig. Dessutom hade jag svårt att se nyttan med mitt bidrag. Jag var en vanlig soldat, en ganska medioker sådan, som sällan anförtroddes några svårare uppdrag eller överhuvudtaget fick uppgifter som krävde något annat än att bara orka springa, åla, krypa och klättra utan att snubbla och falla allt för ofta och utan att komma på efterkälken.

Det här var en kanske nödvändig, men inte desto mindre själsdödande aspekt av alltför många övningar. Jag insåg att vi vanliga soldater ofta var mer övningsmaterial än någon som själv fick ut särskilt mycket av exempelvis ett simulerat eldöverfall. Det var befälen på olika nivåer, allt från våra egna, värnpliktiga gruppchefer till den löjtnant, kapten eller rentav major som ledde låtsasstriden som var de som verkligen övade: Att ge order, bedöma läget och eventuellt komma med nya order. Att anpassa sina egna order till de order som kom uppifrån. Att koordinera åtta, trettiofyra, tvåhundra eller åttahundra soldater till anfall eller försvar.

Vi soldater sprang mest åt det håll vi fick order att springa och sköt mot den pappfigur eller låtsasstridsvagn som vi fick order att skjuta mot. Eller så väntade vi bara, en aspekt av soldatlivet som inte alltid kommer fram i krigsfilmer men är välkänd av alla som upplevt det. Vänta på transport, vänta på utspisning, vänta på order om framryckning, vänta på anfall. Det gick lättare att stå ut med när den iskalla vintern 1987 äntligen släppte greppet i början av april. Men det var tråkigt och fick tiden att gå ännu långsammare. Våra hjärnor efterfrågades helt enkelt inte av militären.

Ändå skulle jag efter utbildningen känna att det fanns erfarenheter i utbildningen som varit nyttiga och utvecklande för mig. Inte själva det militära hantverket, det förblev likgiltigt för mig. Men insikten att man orkar mycket mer och mycket längre än man tror. Att det går att springa några hundra meter till fast man är så jävla trött, har så ont i hela kroppen och skavsår på både fötter och höfter (efter stridsselen). Att det går att hålla igång en hel dag fast man totalt fått mindre än tio timmars sömn de föregående tre nätterna. Och så inte minst: Att samarbeta och samverka med andra personer som man inte har världens bästa personkemi med. Även under extremt stressande och tröttande förhållanden. Att resa tältet tillsammans och snabbgräva ett skyttevärn klockan tolv på kvällen fast alla är helt slut och egentligen bara vill slänga sig ner på marken och sluta ögonen. Att skjuta på de svagaste soldaternas cyklar i uppförsbackarna för att klara soldatmarschen på tid. Att bära en del av deras utrustning.

Vi kunde bli irriterade och förbannade, folk kunde t.o.m hota varandra med stryk. Men vi fortsatte. Och tog ett kollektivt ansvar för att lösa uppgiften.

Det jag lärde mig av dessa erfarenheter har jag definitivt burit med mig genom livet.

Hur slutade den kyliga övningen med stockvedsbrasan då? Tja, det blev morgon till sist i varje fall. Vi blev dock kvar i skogen hela dagen. Någon gång framåt kvällen fick vi äntligen sätta oss på cyklarna tillbaka mot regementet. Efter en kilometer eller två märkte jag att jag nickade till hela tiden, även om jag vaknade efter en sekund eller två. Trots att jag satt och trampade på en cykel, fullhängd med tung utrustning och i tjugogradig kyla. Cykeln vinglade, men jag körde inte omkull. När vi kommit hem, packat upp utrustningen och gjort höger, vänster om marsch så duschade jag, tog på mig mina egna, civila kläder och gick ner till soldathemmet. Där köpte jag chips, godis och läsk och satt sen och bara njöt av att vara inomhus i värmen. Och den kvällen var det t.o.m skönt att krypa ner i den skrangliga våningssängen på logementet. Under det rutiga påslakanet.  

Mina tidigare poster har i huvudsak handlat om mig själv som värnpliktig soldat. Känslorna. Tankarna. Upplevelserna som inte liknade något annat jag varit med om.

Det är förstås långt från hela sanningen om min lumpartid. Jag genomlevde ju de här månaderna tillsammans med en rad andra personer. Människor som skulle ta sig igenom den precis som jag själv. De allra flesta hade lika lite som jag valt att vara där. De längtade också hem. Till sina vanliga liv med jobb, flickvänner, fotboll, meka med bilar, musik, framtida studier.

Ödet, eller snarare Värnpliktsverket hade fört oss samman. Drygt trettio unga killar som förutom just detta att vi var unga killar hade lite eller ibland inget gemensamt. Trots detta var vi tvungna att leva tillsammans och lära oss samarbeta, ibland under både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden.

Låt oss börja med min grupp. Den som själv gjort lumpen vet att gruppen är alltings utgångspunkt. Jag har tidigare gjort en del narr av militär pedagogik, men faktum är att inom områden som ledarskap och gruppdynamik har försvaret länge legat långt framme.

Någonstans mellan åtta och tio personer brukar nämnas som övre gräns och i min grupp var vi just åtta. Trettio år efter inryckningen och mer än ett kvarts sekel sen jag senast träffade någon av dem skulle jag kunna räkna upp namnen även om jag väcktes mitt i natten: Lindwall, Hellman, Nilsson, Pettersson, Ljung, Jardstål, Johannessen. Och så jag då.

Varför efternamnen? I det militära tilltalas man med sitt efternamn i alla sammanhang av befälen. Soldaterna tar efter det sinsemellan. Flera av de andra killarna i plutonen lärde jag mig faktiskt aldrig förnamnen på.

Även om just jag själv var van att tilltalas med mitt konstiga efternamn i olika varianter så upplevde jag att det bidrog till en distans mellan oss lika mycket som reglerna om att tilltala befäl med deras grad. (Fänrik! Menige Jonés anhåller om att få gå på toaletten.)

Apropå namn och militärens fäbless för förkortningar så hade kompanichefen en namnbricka (både officerare och soldater måste alltid bära en sån) med den lakoniska texten: C8 Nilsson. C8 stod för chefen för åttonde kompaniet.

Gruppens betydelse är extra stor i en sån typ av tjänstgöring som jag gjorde. Vissa uppgifter i försvaret är mer individuella: Köra bilar, meka med flygplan eller sitta på en stab nånstans och skriva. För en infanterisoldat är däremot gruppen allt. Ensam har man litet eller inget stridsvärde. En stor del av militär taktik och strategi handlar om hur enheter på olika nivåer – plutoner, kompanier, bataljoner o.s.v – ska samverka för att lösa en gemensam stridsuppgift. Ytterst hänger allt på att de enskilda soldaterna och deras befäl vet hur de tillsammans ska lösa sin lilla del av helheten. Även gruppens egen chans att överleva i en stridssituation ökar om man klarar detta.

Av de här skälen så utgick nästan alla övningar från samverkan inom gruppen. Det förekom inga käcka ”Nu ska vi blanda om er lite så att ni får lära känna era andra kamrater lite bättre!”

I gruppen uppstod efter ett tag både gemenskap och lojalitet. Trots att vi långt ifrån var bästa vänner allihop eller ens gillade alla de andra. Med de andra soldaterna i plutonen var det inte alls samma sak. Efter ett tag hade man ändå ett ganska bra grepp om de allra flesta: Vilka var vänliga och trevliga, vilka kunde vara spydiga och komma med taskiga kommentarer. Vilka var roliga pratmakare, vilka var tystlåtna?

Tar vi ett kliv upp i den militära hierarkin, till kompaniet, så var de cirka 150 soldaterna på de andra plutonerna mestadels bara ansikten och namnbrickor. Kanske bytte man några ord i en matkö eller om man råkat hamna intill varandra vid vägkanten vid en rast. Mer var det inte.

Soldaterna vid andra kompanier var i stort sett helt anonyma. Våra vägar korsades sällan eller aldrig, om det inte var någon man råkade känna i det civila.

Den gemenskap vi levde i på plutonen och i gruppen präglades framför allt av detta: Det var en enkönad, manlig miljö där maskulinitetsnormer rådde och där mjukare värden och beteenden hade liten eller ingen plats. Det var fullständigt otänkbart att någon efter en ansträngande övning skulle lägga armarna om nån kompis axlar och säga ”Hur var det idag, var det jobbigt?” Om någon ändå beklagade sig över hur jobbigt allt var fick den vara glad om det kom ett instämmande ”Ja fy fan”. Men det kunde lika gärna komma en hånfull kommentar.

Och hur vi kände djupt inom oss, det höll vi för oss själva. En dryg månad efter inryckning fick vi ett tydligt bevis på det.

Det var en onsdag. Vi var lediga på kvällen, men istället för att åka hem som flertalet av oss brukade så hade vi varit på Lorry, ett ställe av en typ som fanns i varje garnisonsstad. Stället dit lumparkillarna gick på onsdagar. Någonstans runt midnatt kom vi tillbaka till logementet. En del var ganska berusade. Om bara runt sex timmar skulle det vara väckning.

Plötsligt tog en kille till orda. Det var en lång och långhårig hårdrockare, en av de meniga soldaterna. Han var den typen som inte sa jättemycket, men helt uppenbart hade respekt med sig och ansågs som cool. Han brukade le eller småskratta rätt ofta. Det gjorde han nu också när han yttrade denna enda replik:

”Nä grabbar. Nu skiter jag i det här”

Med de orden öppnade han sitt skåp, packade ner sina privata saker i väskan. Sen gick han sin väg.

Vi såg honom en enda gång till: En dag ett par månader senare var han tillbaka för att lämna in sin utrustning. Klädd i civila kläder. Någon hade hört att en officer hade försökt övertala honom att åtminstone bära den s.k grötrocken när han avrustade. Han hade tvärvägrat. Hur det gick för honom, om han fick frisedel av psykiska orsaker eller blev straffad för vapenvägran fick vi aldrig veta.

Han hade aldrig sagt något till någon om de känslor han uppenbarligen måste ha kämpat med precis som jag själv. Hur många fler hade mer eller mindre haft samma tankar?

Nu fanns det andra och något mindre drastiska sätt att komma undan åtminstone de jobbigaste inslagen i tjänstgöringen. Att vara sjuk hemma var svårt: Man måste ha ett läkarintyg på att man var för sjuk för att inte inställa sig på regementet. En kille i gruppen struntade i detta en gång när han mådde dåligt efter en helg och stannade hemma en dag till. Resultat: Kompaniförbud hela nästkommande helg. Däremot var det relativt sett enklare att gå till sjuksköterskan eller läkaren och få s.k inre tjänst för en verklig eller påstådd krämpa. Det betydde att man kunde stanna på logementet när de andra var ute i skogen och inte behöva göra så mycket mer än att städa och kanske rengöra någon utrustning en timme eller två.

Det är naturligtvis inte konstigt att vissa tog chansen till det. Snart märktes ett mönster där ett par, tre stycken i stort sett alltid blev sjuka så snart vi skulle ut på fältövning.

Militär verksamhet är lagarbete. En militär enhet har en viss uppgift att lösa och den ska den lösa, oavsett om ett antal soldater sårats eller dött. Det gäller på alla nivåer. Plutonen och dess grupper har som jag skrev i förra inlägget en viss mängd vapen och utrustning som den måste föra med sig. Den har sin andel av vaktpass som måste göras.

Blir det färre personer i plutonen så blir det större bördor för övriga. Både bildligt och bokstavligt.

Om man till det lägger kontrasten mellan att vara ute i skogen och frysa och vara trött mot att sitta inne i sköna stugvärmen på logementet med lite städning och vård av utrustning som enda plikt under dagen… Jag tror ni som läser kan föreställa er vilka känslor det väckte mot smitarna, så snart mönstret stod klart. Vilket det gjorde efter bara tre-fyra fältövningar.

Reaktionerna varierade. Men det här var som sagt en mansvärld där finkänslighet inte var en dygd. Huvudskakningar. Sarkastiska flin. Elaka kommentarer. Och så då den yttersta förolämpningen: Sandberg, din jävla fi… (givetvis uttalades hela ordet)

Samma killar som halvt skrytsamt, halvt längtansfullt kunde tala om hur härligt det skulle bli att få komma hem till flickvännen på helgen och ha sex använde detta ord för att uttrycka det djupaste förakt.

Skulle befälen ha ingripit om de hört ordvalet? Jag tvivlar. Det här var en tid då det fortfarande var riskfritt, åtminstone i en sån här miljö, att komma med slippriga, sexuella skämt eller allmänt nedsättande kommentarer om kvinnor. Vi kunde definitivt få höra av kapten att vi uppförde oss som kärringar om vi inte ansträngde oss tillräckligt mycket på någon övning.

Det var som sagt en mansvärld. Med förakt för svaghet och hyllande av tuffhet och hårdhet som naturliga ingredienser.

Smitarna med Sandberg i spetsen var ändå en liten minoritet. Den stora majoriteten kämpade på och rätt många missade inte ett enda av de drygt 50 dygn som vi låg ute i fält.  Så även de mindre trevliga killarna. Varför? Grupptryck antar jag om jag går till mig själv. Men också lojalitet. Insikten att ens kamrater fick det ännu värre om man själv lyckades bli sjukskriven. Och så samma moral som får de flesta människor att gå till jobbet även de dagar det tar emot. Självbilden tål helt enkelt inte att man smiter undan. Hur frestande det än är.

Tillbaks till kulturen som präglade oss. Den hade naturligtvis inte kommit med själva lumpen. Snarare förstärkte miljön de mönster som vi redan hade med oss. En kille skulle vara tuff. Inte gnälla. Klara utmaningar. Tåla att bli utsatt för skämt, även handgripliga, utan att klaga. Misslyckades man med något kom spydiga eller nedlåtande kommentarer ofta som ett brev på posten. Själv fick jag min beskärda del. Jag har aldrig varit särskilt praktiskt lagd och hade därför särskilt i början svårt att få grepp om hur man skulle sätta ihop geväret eller montera upp kaminen i tältet. Det fick jag höra och det bidrog ju inte direkt till att jag trivdes bättre med militärlivet.

Gruppbefälen var trevligare än de andra meniga soldaterna. De hade ju också ett ansvar att leda oss och föregå med gott exempel. Ibland märkte man dock att de fick lägga band på sig, som när plutonens mest valhänte soldat misslyckades för trettionde gången med att sätta ihop sitt gevär på den föreskrivna tiden. Och när det var som mest jobbigt: När vi var som mest trötta, hungriga och frusna, ja då kunde även de fara ut i ilskna utfall.

I manlighetskulturen ingick förstås också mycket sexsnack. Jag minns att det en gång hyrdes en ovanligt explicit, äcklig porrfilm som ett större gäng bänkade sig runt på ett av de andra logementen. Jag var inte inne där många sekunder innan jag kände att det här vill jag inte se på, men jag minns hur uppenbart det var att vissa skulle sitta där och göra högljudda kommentarer för att visa hur tuffa och okänsliga de var. Knappast någon kan ha fått ut något sexuellt av det.

Det fanns en tydlig social skiktning mellan värnpliktiga befäl och soldater. De flesta befälen hade gått en teoretisk gymnasieutbildning. Det är knappast en slump att våra bägge kompanibefäl, en utbildning som leder till att man blir värnpliktig officer, senare läste till civilingenjör och läkare (Nyfiken som jag är har jag förstås kollat upp det :-) ) Soldaterna däremot hade nästan alla typiska jobbaryrken. Den killen jag kom bäst överens med arbetade som styckare. Jag var på det viset en främmande fågel bland dem och kunde få pikar på det temat också. Den jag kände att jag kanske hade mest gemensamt med var ett av kompanibefälen, . Men i hans roll ingick att hålla en viss distans till oss, även om det märktes att han i grunden var en snäll och hygglig person. Så någon riktig vänskap fanns inte möjlighet att utveckla. Jag kände också en klar samhörighet med ett av de tre gruppbefälen. Det stod tidigt klart att vi hade samma syn på det militära. Vi kunde förbryllas och småskratta åt det allvar vissa kunde gå in med i vissa övningar. Som att ligga och sikta när man sköt med lösa skott. Vi hade också en förmåga att reflektera kring saker i utbildningen på en nivå som jag inte kände att det gick att hålla sig på med de andra.

Vid ett tillfälle visade det sig också att vi hade samma syn på var självrespektens gräns går.

Våra befäl, de stamanställda, kunde ibland bryta av de vanliga, formella hälsningarna vid avlämningarna med något lite skämtsamt. Typ: Ugh ugh, tramp- och traskindianer, varpå vi skulle svara Ugh ugh store hövding.

En eftermiddag var det kapten Larsson själv som tog hand om uppställningen. Han kom in i sin vanliga, stela stil med nollställt ansikte, ställde sig öga mot öga med truppen och skrek sen:

-          God eftermiddag stridskukar!

Som svar fick han bara ett tveksamt mummel. Han sa något om att det där dög inte och upprepade sin hälsning igen. Lite högre denna gång, några soldater svarade nu God eftermiddag kapten. Det var dock långt ifrån den vanliga kraft vi vant oss vid att svara honom med. Jag knep ihop munnen.

Nu såg man att kaptenen blev arg på riktigt. Han spände ögonen i oss och förklarade att vi var skyldiga att hälsa vid avlämningar och att han tänkte fortsätta tills vi gjorde det ordentligt. Hotet var tydligt.

I det här läget kände jag att nej, här gick min gräns. Ingen som kallade mig för en stridskuk skulle få ett svar tillbaka. Särskilt inte när det så uppenbart var en maktdemonstration. Så jag stod lika tyst när han för tredje gången klämde i med sitt God eftermiddag stridskukar! Denna gång fick han en ordentlig hälsning i retur. Den var inte riktigt i klass med vad vi brukade åstadkomma, men fick ändå godkänt.

När jag senare på kvällen talade Magnus som han hette och berättade vad jag känt och gjort så sa han att han också förblivit tyst och tänkt att han hellre skulle stå där resten av eftermiddagen och kvällen än låta sig förnedras genom att svara.

Befälen uppträdde väl annars bortsett från den här typen av snack i stort sett korrekt. Kollektiv bestraffning förekom däremot vid minst ett tillfälle, trots att det då förbjudits sen några år tillbaka. 

Kapten Larsson fick jag aldrig någon riktig kläm på som människa. Det lågmälda, lugna och lyssnande jag han visade vid utvärdering av gjorda övningar eller när man hade militärens motsvarighet till utvecklingssamtal med honom stod i för stor kontrast till mannen som skrek åt oss på avlämningar eller ute i skogen. Jag minns att någon av oss vid en utvärdering framförde att han gav mycket mer negativ feedback än positiv. Han höll med om att det nog kunde vara så, men någon ändring blev det väl inte.

Kapten gifte sig under vår grundutbildning. Någon hade en tidning där bröllopskortet var infört. Bara detta att se honom civilklädd kändes väldigt konstigt. Sista kvällen i det militära åkte vi tillsammans hela plutonen och spelade minigolf. Det var första gången jag såg honom i civila kläder på riktigt. En helt annan person. Jag tror att vissa militärer har lite av en dubbelidentitet där en hel del attityder och beteenden sitter i uniformen och försvinner med den varje gång den tas av.

När jag tittar på gruppfotot av oss minns jag mer. Bondsonen som körde vår traktor och var lika rädd om den som om det varit hans egen. Killen som hade sån fotsvett att vi skrek i tältet när han tog av sig kängorna på kvällen. Han som alltid spelade pajas och tog det mesta med en klackspark, men som en gång räddade tummen på en ung kille som fick den avsliten i en mopedolycka just när vi kom förbi. Han var den där typen som man hade en känsla av skulle bli en av de bästa soldaterna om det blev krig på riktigt. Gruppbefälet som hade en karisma man även kände som heterosexuell kille och som fick tjejer att flockas runt honom. Min egen gruppchef som vi kallade Bulldozer på grund av hans okuvliga, positiva energi som han gick in i varje uppgift med. . Killen som rökte och vars enda träning bestod av lite korpfotboll. Men som sprang 10 kilometer på 36 minuter, flera minuter bättre än någon annan. Killen som alltid åkte på att tömma dasstunnorna när vi var ute i skogen, därför att han märktes genom sin längd, långa hår och höga röst. (Själv lyckades jag genom en blandning av tur och uppmärksamhet att undvika det uppdraget hela lumpartiden igenom).

Och så alla de andra De som snackade jämt. De som nästan aldrig sa något. De som gnällde högljutt, det fanns några få. De som bar den tunga utrustningen mer än de andra utan att klaga. De som bara var.

Dessa killar och yngre män levde jag med i nästan åtta månader. Med tiden slipades en del kanter av och mot slutet kändes det som att stämningen mellan oss blev bättre. Kanske hängde det lite samman med att det är lättare att uthärda livet i skogen när det är sommar och sol än när det är tjugo grader kallt och flera decimeter snö man får pulsa runt i dagarna i ända. Kanske också att det snart var slut.

Tre år efter muck samlades vi igen, till en första repövning. Nästan alla var på plats. När vi drog på oss uniformerna ute i skogen, vid mobförrådet var det som att åren som gått bara försvann. Vi gled in i våra roller och inbördes mönster igen under den dryga vecka övningen varade. Drygt trettio unga män, födda runt mitten av sextiotalet. Värnpliktiga i ett annat Sverige.