En svag, men ändå novembersol skiner denna lördag när jag ger mig ut på promenad. Ingen vill följa med, så jag sätter på mig hörlurarna och vandrar iväg i ensamt majestät. Det gör mig egentligen ingenting. Har alltid tyckt om att gå ensam och låta tankar och associationer få löpa fritt.

Min promenad startar i Vällingby centrum, jag bor ju där. Runt centrum ligger en blandning av femtiotalshus och nyare bebyggelse. En del är hyresrätter, andra som mitt höghus bostadsrätter. Här bor vanliga människor, men snittinkomsten är cirka 30% lägre än i Sverige totalt. Det är rimligen en följd av att här dels fortfarande bor många pensionärer och att allt fler personer med utländsk bakgrund flyttat in. Andelen utlandsfödda eller barn till två utlandsfödda är nu uppe i över 40%. I bostadsrättsföreningarna är mängden etniska svenskar fortfarande större och på de översta fyra våningarna i mitt höghus bär jag själv det mest exotiska efternamnet.

Nästan 40% röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. Vänsterpartiet är också betydligt starkare än i riket som helhet.

Vällingby centrum och min bostad: Startpunkt för vandringen.

Jag kommer raskt upp i mitt naturliga gångtempo som ligger på ganska exakt 9 minuter per kilometer. Efter några minuter och fyra-, femhundra meter är jag på Vällingbyhöjden. Den är och har alltid varit områdets gräddhylla. Radhus och en del villor inbäddade i lummig grönska. Det är inte överdådigt, men fint och liksom lite i förnäm avskildhet från resten av Vällingby. Här bodde under många år Olof Palme.

Radhus på Vällingbyhöjden, dock inte de Palme bodde i. 

Genomsnittsinkomsten är mer än dubbelt så hög som i flerfamiljshusen på andra sidan vägen. Man röstar borgerligt.

Vägen sluttar neråt. Jag kommer ner i dalgången som utgör gränsen mot Spånga och Nälsta. Här finns en blandad bebyggelse som till största delen består av radhus och medelstora villor. Det mesta är byggt på 60- och 70-tal, men här och där ligger fina gamla trävillor som kan vara uppåt 100 år gamla. Det är inte så många människor ute och går, men som alltid märks en skillnad. I Vällingby är det folk av alla kulörer och härstamningar. En vanlig morgon på tunnelbanan ser uppskattningsvis hälften av medpassagerarna ut att ha utomeuropeiskt ursprung. På gångvägarna genom grönområdena i Nälsta ser nästan alla man möter ut som typiska nordeuropéer.

Jag lämnar gångvägarna bakom mig och kommer in på villagatorna i Spånga. Här blir husen större, finare och naturligtvis dyrare. Medelinkomsten är också mer än 30 000 kronor högre än i kvarteren runt Vällingby centrum. Mer än var tredje väljare röstade moderat. Jag väljer en av villagatorna och slår i Ratsit. Bland de 43 personerna finns ett par namn som låter kinesiska och ett par finska. Annars är det bara svenska namn.

En ganska typisk trävilla i Spånga. 

Nu är jag nere i Spånga, vid gymnasiet där min äldste son studerar. Det verkar vara en trevlig skola. Den känns som lite av en mötesplats där ungdomar från många delar av västerort träffas; tonåringar vars vägar annars antagligen inte skulle korsas. Men det är klart: De med de högsta ambitionerna och betygen (vilket naturligtvis samvarierar starkt med social bakgrund) hittar man som regel inte här. De väljer gymnasieskolorna i Bromma och Blackeberg som har bland de absolut högsta intagningspoängen i hela Stockholm.

Promenaden fortsätter i en lång båge genom villaområdena.  Så småningom kommer jag upp på Spångavägen. Några hundra meter bort går Mälarbanan med tåg mot Västerås och Örebro. På andra sidan, inte mer än dryga kilometern bort, börjar miljonprogrammen i Järva. Närmast är Rinkeby. Här ligger medelinkomsten bara en liten bit över 12 000 kronor – inte en fjärdedel en gång av vad svenskarna i villorna ett par kilometer bort drar in. Mer än 90% av befolkningen är födda utomlands eller av två utrikesfödda föräldrar. När var jag själv där senast? För ett par år sen, för att äta indiskt med mina söner. Nu fortsätter jag istället min bågrörelse tillbaka mot utgångspunkten. Villor i mexitegel och putsfasader kantar min väg. När jag närmar mig Vällingby ser jag på höger sida ett av de pågående byggprojekten. Det är små radhus i spygult och grått som ser ut som nån slags förvuxna förrådsbaracker. Första gången jag såg dem undrade jag faktiskt om det skulle bli boende för nyanlända.

Husen är en del av den förtätning som sker här, liksom överallt annars i Stockholm där friyta finns. Den väl avvägda balans mellan bebyggelse och natur som en gång tänktes ut av arkitekterna bakom ”ABC-staden” på 50-talet bryts. Jag är inte generell motståndare till det, men jag vill gärna ha kvar lite fler grönytor än enbart parkerna. Jag tycker om de små skogsdungarna och gräsmattorna som finns kvar och skapar en öppnare känsla än i ren stadsbebyggelse. Radhusen och de flerfamiljshus som byggs intill har nu utplånat ett antal tusen kvadratmeter såna ytor. Vilka kommer att bo här? Kanske ett och annat äldre par som sålt villan. Yngre barnfamiljer på väg uppåt i bostadskarriären? Familjer från Järvaområdet som vill leva mindre segregerat? Välkomna hit, men vi blir ännu fler som ska trängas på tunnelbanan och på de få trafikleder Västerort har; trafikleder som numer är nästan lika igenkorkade på helger som under vardagarnas rusningstrafik.

Ovanför radhusen ligger egnahemsområdet. Små villor med ungefär 70 kvadratmeter boyta och lika mycket källare. En gång bodde här arbetare och lägre tjänstemän och många av dem byggde själva på helger och kvällar efter arbetsdagens slut. Det var inget märkvärdigt med att bo här, även ”vanligt folk” hade råd. Nu är det andra tider. I maj såldes t ex en villa på 82 kvadratmeter plus källare för 5,7 miljoner kronor. Det är nästan 70 000 kronor kvadratmetern. Har en undersköterska och en elektriker de inkomster och den kontantinsats som krävs för att kunna köpa och flytta dit med sin familj?

Kåk för närmare sex mille i Råcksta. När vi började titta på hus här i slutet av 90-talet var priset knappt en fjärdedel så högt. 

Jag går vidare och passerar området runt Beckomberga. Här har bebyggelsen liksom växt fram i tre lager. Först låga hyreshus för kanske fyrtio år sen, strax utanför sjukhusområdet. Sen en omgång med bostadsrätter på 90-talet, samtidigt som mentalsjukhuset gradvis stängdes ner. Nu har också själva sjukhusområdet och den stora parken fyllts med nya hus. Tätt, tätt står de, precis som i alla andra nya områden. Det är inte nära till någonting egentligen, men lägenheterna verkar ha gått åt utan problem. En trea här är nästan en miljon dyrare än min trea i det välhållna, välskötta höghuset i centrum med milsvid, fri utsikt. Är det bara det faktum att det är nytt, eller betalar människor extra för att flytta till ett område de tror har en bättre social struktur?

Hyreshus med loftgångar på Söderberga gårdsväg

På min andra sida har jag Råcksta och de tre ställen jag tidigare bott på här i Västerort: Radhuset på kullen, tvåan högst upp i trevåningshuset och trean mitt i höghuset vid tunnelbanan. Jag kommer fram till Vattenfalls gamla kontorshus. De är nu ombyggda till bostäder, även ett hyfsat antal välbehövliga små hyreslägenheter för yngre stockholmare. Lite statsradhus har man också lyckats klämma in. Denna nästintill sterila öken av betong och stål lyckades någon byggherre med sinne för marknadsföring övertyga kommunen om att få döpa om till Vällingby Parkstad. Har sett ett flertal andra nya områden senaste åren med lika missvisande, närmast bedrägliga namn.

Så här ser det ut i hjärtat av "Vällingby Parkstad". De anskrämliga kontorshusen är byggnadsminnesmärkta och blev bostäder först sedan tidigare ägare misslyckats med att hyra ut dem till nya företag efter Vattenfalls flytt

Jag viker av i sydlig riktning, går under tunnelbanan och kommer upp i Grimsta. Trots att området byggdes samtidigt som resten av Vällingby känns det lite mer miljonprogram och det har lite dåligt rykte bland oss i lokalbefolkningen. Husen är synbart av lägre kvalitet och står tätare. Över hälften av invånarna har utländsk bakgrund. Snittinkomsten är ytterligare en bit lägre än i övriga Vällingby. Området har också haft mer sociala problem. Men det ligger fint, alldeles i kanten av naturreservatet Grimstaskogen. En dryg kilometers promenad söderut och man är nere vid Mälaren och Kanaanbadet. Under sommarhalvåret går jag där ofta. Går man istället bara en liten bit längre åt öster, genom Blackeberg, så kommer man till Södra Ängby och de stora funkisvillorna som ligger som stora, vita sockerbitar på den skogsbeklädda kullen.  Här såldes det senaste huset i september i år för nästan 12 miljoner kronor.

Hyreshus i Grimsta med infälld Ängbyvilla. 

Min båge fortsätter västerut en bit till. Sen svänger jag av åt nordöst. Jag korsar Bergslagsvägen och tvingar bilkaravanerna att stanna upp i några sekunder. Tar gångvägen mellan trevåningshusen, passerar simhallen och kommer till den sista bosättningen på min väg. Eller, här bor ju ingen längre. Där gångvägen passerar under vägen och busstationen fanns tidigare en större, öppen yta, skyddad mot väder och vind. Här ställde några romer upp sina gamla lastbilsvrak. De blev bortkörda och kom tillbaka. Bortkörda och kom tillbaka igen. När man ibland passerade på kvällarna satt de på filtar och åt och pratade. Det luktade starkt av rödsprit från deras portabla kök. En gång började det brinna. När toaletterna uppe i centrum stängde vid klockan tio uträttade de sina behov i prång längre in i tunneln eller i rabatterna i hyreshuset strax intill.

Det är också en bild av Sverige på 2010-talet. Men nu är det slut. På det märkliga, nästan passivaggressiva vis som myndigheterna verkar agera i frågan så satte man efter den senaste avhysningen upp stora stålstaket som krympte utrymmet till kanske en tredjedel av dess tidigare storlek. Nu bor några stycken istället i tält i en tio meter lång gångtunnel på vägen från tunnelbanan i Råcksta till radhuset där mina söner bor när de inte är hos mig.

Jag kommer upp i Vällingby centrum, tillbaka till den punkt där jag startade.  I mobilen ser jag att jag varit ute i knappt en och en halv timme och gått i 9,5 kilometer. Nästan en mil. Jag har rört mig inom ett område på maximalt två kilometers avstånd fågelvägen från min bostad. Ändå har jag på min väg passerat genom nästan alla tänkbara typer av bostadsområden, med vitt skilda levnadsvillkor och sammansättning av människor. Ibland nästan sida vid sida, men ändå åtskilda av skarpa ekonomiska, sociala och också mentala gränser. Nästan som egna världar.

Stockholm och Sverige år 2016.  

Min vandring på kartan

Donald Trump kommer att bli USA:s näste president. Men Hillary Clinton vann the popular vote: Hon fick alltså flest röster. Detta faktum och en hel del andra siffror handlar den här bloggposten om. 

Det var jämnt. Sjukt jämnt. Enligt Wikipedia skiljer det just nu inte ens 400 000 röster mellan kandidaterna. Efter att 133 miljoner röstat. Vi räknar om det till svenska förhållanden för att få lite bättre grepp på siffrorna. I senaste valet röstade nästan 6,3 miljoner personer. Det motsvarar 5% av de som röstade i USA. Vilket betyder att om striden hade stått mellan de två traditionella blocken (något den förvisso inte visade sig göra) så hade det motsvarat ett slutresultat där det ena blocket slagit det andra med mindre än 20 000 röster.

20 000 röster. Just nu skiljer det 0,3 procent ungefär mellan Clinton och Trump. För att plocka ner siffrorna på ännu mer begripliga nivåer så kan vi tänka oss ett välbesökt årsmöte i någon förening. Exakt 99 medlemmar röstar om en fråga som splittrat dem rejält. När rösterna är räknade visar det sig att ena sidan vunnit med minsta möjliga marginal: 50 mot 49. 

Den marginalen är ändå mer än dubbelt så stor som den mellan de Clinton och Trump! 

Clinton fick flest röster, men Trump vann valet och ett betryggande övertag i elektorsrösterna. Vi ska strax titta på utfallet av lite andra alternativa sätt att räkna fram en vinnare, men låt oss först titta lite på själva principen.

Föga förvånande hörs röster på temat att det måste vara något fel på amerikanerna som har ett system där vinnaren kan förlora. Många minns med bitterhet när samma sak hände 2000 och skickade Jeårj Dubbel-Ve Buske till Vita Huset. Det går dock inte riktigt att frigöra sig från misstanken att många av de ilskna kritikerna hade varit tysta om situationen varit den omvända, tacksamma över att Hillary Clinton trots allt tog hem spelet. Vilket  är dumt, för om systemet ska kritiseras så ska det ske från en principiell utgångspunkt och inte för att man är arg och rädd för att Trump vann (hur förståeligt det än är).

I själva verket är inte det amerikanska systemet vare sig konstigt, ologiskt eller orimligt. Det bygger bara på ett annat synsätt: Ett som är naturligt om man betänker att USA är en federation av stater, inte en nation i den meningen som Sverige är det. Varje stat utser representanter till det gemensamma styret - Kongressen - i Washington i egna, lokala val. Den representationen är på ett ungefär viktad efter befolkningsstorleken i de olika staterna. Presidenten väljs faktiskt efter exakt samma fördelningsprincip. De s.k elektorerna som formellt väljer presidenten är lika många som antalet platser i kongressen + 3 stycken för huvudstadsdistriket. 

I nästan alla stater utses elektorerna enligt majoritetsval (winner takes it all). Det är också logiskt om man ser valet från den lokala synvinkeln: Staten röstar först fram vem just deras väljare vill ha som president och deltar sen i den gemensamma omröstningen i federationen med hela sin röststyrka lagd på den personen. 

Tycker man att själva systemet med gubbar och tanter som ska rösta istället för väljarna är fånigt, så kan man istället tänka på de 538 elektorsrösterna som mandat. Eller kanske som blåa och röda knappar som man lägger i en skål och sen räknar samman. Trump vann valet i Florida med 1,2% över Clinton. Florida la då 29 röda knappar i skålen där sen övriga stater ska lägga i 507 till. Clinton vann å andra sidan med mindre än 3000 röster i New Hampshire och fick då lägga i fyra blå knappar i skålen. Trump inga. 

Det är varken mer eller mindre ologiskt än ett system där allt räknas samman centralt. Bägge har sina fördelar och nackdelar, men det faller utanför den här bloggpostens syfte.

Systemet brukar ge vinnaren en större andel av elektorerna än av väljarrösterna. Exempelvis fick Obama i valet 2008 knappa 53% av väljarrösterna, men mer än två tredjedelar av elektorerna. Även Trump har ett övertag som ser förvånande stort ut:

Utfallet beror bl.a på de relativt knappa segrar Trump tog i folkrika nyckelstater som Florida och Pennsylvania. Men marginalen är inte så stor som den ser ut. I artikeln som bilderna är hämtade från har författaren räknat på vad som skulle ha hänt om en av hundra väljare, jämnt fördelat över alla stater, hade röstat på Clinton istället för på Trump. Och simsalabim:

Ganska fascinerande - inte sant? Vi pratar om knappa 1,3 miljoner väljare. Med svenska mått mätt 63 000 personer i senaste riksdagsvalet. Bryter vi ner det till ett enskilt valdistrikt av medelstorlek handlar det om något tiotal personer.

Mappen är intressant i sig själv också. Den övre, riktiga kartan ser obehagligt röd ut om man inte är Trumpanhängare och fan av Republikanernas moralkonservativa värderingar. Men vi luras av att den är uppbyggd efter något som egentligen är mindre relevant: Staternas fysiska storlek. I valet 2012 togs det fram kartor som försökt spegla befolkningsantalet i staternas relativa storlek på kartbilden:

Även om valkartan från 2012 var mer "blå" än årets eftersom Obama vann flera stater som Trump tog hem i år så ser vi att USA inte är så republikandominerat som man kan få för sig. Även om de förvisso har mer yta att röra sig på   

Nå, men vad händer om vi försöker räkna på ett annat vis då? Något mittemellan det faktiska systemet och "public vote"? Anta att vi bestämmer oss för att fördela elektorrösterna per stat proportionellt och exakt matematiskt. Vi utgår från resultaten på Wikipedia. Vinner Hillary?

För att få ett rättvisande svar på frågan måste vi ta hänsyn till de två största övriga kandidaterna som faktiskt skulle ha kunnat vinna elektorsröster (eller knappar i skålen). Så här fördelade sig de totala rösterna mellan de fyra(det återstår egentligen lite röster att räkna, men jag bortser från det här):

• Hillary Clinton - 60 017 405
• Donald Trump - 59 772 837
• Gary Johnson (libertarian) - 4 084 355
• Jill Stein (grön) - 1 225 174

Tittar vi som ett exempel på Alabama där 9 elektorröster (knappar) ska fördelas så blir utfallet detta:

• Clinton - 3,11 elektorer/knappar
• Trump - 5,66 
• Johnson - 0,19 
• Stein - 0,04 

Summerar vi alla 50 stater + District of Columbia så blir resultatet det här:

• Clinton - 259,3 elektorer/knappar
• Trump - 256,3 
• Johnson - 17,46 knappar
• Stein - 4,84 knappar

Clinton vinner alltså med liten marginal, vilket förstås var väntat om än inte självklart. Elektorsfördelningen är nämligen inte helt proportionell mot vare sig faktiska invånarantal eller röstande per delstat.

Nu kan man hävda med visst fog att vare sig elektorer eller knappar är särskilt enkla eller lämpliga att stycka upp i bitar på det här sättet. Så gör vi ju inte själva med våra mandat heller. Vi räknar därför om och använder bara hela elektorer i varje delstat. Når man över ett visst heltal proportionellt får man så många elektorer/knappar. Blir det någon eller några över fördelas de ut med hjälp av avrundning, där den som är närmast att nå upp till ett nytt heltal vinner. 

Till att börja med sätter vi också en gräns som säger att man måste nå upp till minst 1,0 proportionellt för att få en elektorsröst. Det leder t ex till att Hillary Clinton som proportionellt fick 0,84 i North Dakota inte får den statens tredje elektorsröst, den går istället till Trump (som hade 1,94)

Vi tittar på Alabama igen:

• Clinton - 3 elektorer/knappar
• Trump - 6 elektorer/knappar

Trump tar den nionde och sista eftersom 5,66 är närmare till 6 än vad 3,11 är till 4

När vi gått igenom alla 51 igen får vi följande slutresultat:

• Trump - 269 elektorer/knappar
• Clinton - 266 elektorer/knappar
• Johnson - 3 elektorer/knappar

Så fast vi fördelar ut proportionellt här vinner alltså Trump trots Clintons övertag i absolut antal röster!

Nå, man kan ju hävda att det där med att man måste ha minst 1,0 är en godtycklig begränsning. Så vi tar bort den och räknar om. Den huvudsakliga effekten av det är att Gary Johnson vinner ett antal elektorer till:

• Trump - 264 elektorer/knappar
• Clinton - 262 elektorer/knappar
• Johnson - 11 elektorer/knappar
• Stein - 1 elektor/knapp

Således hjälper inte en proportionell fördelning av rösterna från varje stat Clinton - hon förlorar även med ett sånt system!

Man kan i sammanhanget påminna om att inte ens det svenska systemet med sina utjämningsmandat kan garantera till 100% att den av två partier som fått flest röster verkligen också får flest mandat, eller åtminstone inte färre. 

Slutligen räknade jag också på vad som skulle bli resultatet av en helt proportionell, matematisk fördelning där man också tar hänsyn till faktiskt antal avgivna röster i de olika staterna. Det leder till att vissa får något fler ock andra något färre antal elektorer. Resultat:

• Clinton - 258,8
• Trump - 257,8

... så här vinner Clinton, men med en marginal om en enda elektorsröst! 

Slutsatsen tycks alltså bli att även andra former av beräkningssystem som inte bara lägger ihop alla röster i en enda hög på federal nivå kan ge Trump segern. Och med tanke på den närmast obefintliga marginalen mellan kandidaterna är det knappast förvånande.

Lägger vi bort våra egna sympatier och antipatier för respektive kandidat blir rimligen slutsatsen att det inte finns något bättre svar på frågan om vem som borde bli president än Det beror på.  

Andra spännande siffror

Det finns naturligtvis en mängd andra intressanta uppgifter från valet att begrunda. Här är några:

- Trump vann 30 stater mot Hillary Clintons 21 (vilket förstås är en av orsakerna till att han vann valet totalt)

- I 6 stater var segermarginalen under 2 procent: Florida,  Michigan, Minnesota, Pennsylvania, New Hampshire och Wisconsin

- I 7 stater var den å andra sidan över 30%: District of Columbia, Hawaii, Idaho, North Dakota, Oklahoma, West Virginia, Wyomning

- Hillary Clinton fick 47,7% av rösterna. En så låg andel för den som vann "popular vote" har inte noterats sen hennes man Bills seger i presidentvalet 1992 (43,0%). Orsaken till det var en ovanligt populär oberoende kandidat - affärsmannen Ross Perot - som fick 18% av rösterna i det valet. Före Bill Clinton måste man gå tillbaka till Richard Nixons seger 1968 - alla vinnare däremellan fick fler än 50% av rösterna. 

- Även om avståndet mellan kandidaterna blev så litet, så är det långt ifrån unikt. Mellan Gore och Bush 2000 var det drygt en halv miljon väljare. Richard Nixon hade ungefär samma marginal i valet 1968 och i valet 1960 förlorade han mot John F. Kennedy med bara drygt 100 000 röster. Ett annat mycket jämnt val var 1888 mellan Harrison och Cleveland. 

Kennedy - vann med förvånansvärt liten marginal i absoluta röstetal.

Vallokalsundersökningarna bjuder på en del spännande siffror också:

- Största skillnaden i hur man röstat mellan olika etniska grupper/kön: Svarta kvinnor (94% Clinton - 4% Trump) mot Vita män (31% Clinton - 63% Trump) 

- Trots all kritik mot Trump för sexism m.m så röstade 42% av de kvinnliga väljarna på honom. Det är uppskattningsvis ungefär 28 miljoner kvinnor över hela USA. 

- Hushållsinkomst verkar ha spelat liten roll. I de lägsta inkomstskikten (0-50 000 $) har Clinton vunnit med knappa 10%. I alla övriga skikt, inklusive de verkliga höginkomsttagarna har rösterna fördelat sig i stort sett jämnt. 

- Trump vann klart bland alla väljare som uppgivit sig vara kristna/tillhöra något kristet samfund (drygt 55% av gruppen som helhet). Nästan 70% av de som inte sade sig vara troende ö h t lade å andra sidan sin röst på Clinton.

- Röster bland landsbygdsboende ("rural areas") och bland boende i städer med > 50 000 invånare är i princip spegelbilder av varandra. 59-35 till Clinton i städerna och 62-34 till Trump på landsbygden. 

Ett par bilder illustrerar fenomenet:

Valresultatet per county, där färgskalan markerar hur stor marginal Trump respektive Clinton vann med. Då flertalet countyn precis som Sveriges kommuner är mindre till befolkningen och av mer eller mindre glesbygdskaraktär blir också största delen av kartan mörkare röd - en indikation på att Trump vann i dessa countyn med minst 15%

En detaljbild över Ohio. Statens tre största städer - Columbus, Cleveland och Cincinatti ligger som blåa öar i ett övrigt huvudsakligen rött hav.

- Trots Trumps utfall mot latinamerikaner under valrörelsen och hotet om muren beräknas ändå ungefär 30% av dem ha röstat på honom. I absoluta tal någonstans mellan 4,5 och 5 miljoner personer. 

- Hillary vann de yngre åldersgrupperna (upp till 39 år) och Trump de äldre. Hillarys segermarginal till Trump högre än det motsatta, till stor del beroende på att fler yngre väljare stödde oberoende kandidater. 

- Den mest genomgripande skillnaden mellan olika väljargrupper som därmed också kan antas ha haft störst betydelse för valresultatet:

* Vita, evangeliska kristna och "pånyttfödda" (born-again christians): Trump - 81% Clinton - 16% (totalt 26% av väljarkåren)

* Alla övriga: Clinton - 59% Trump - 35%

I absoluta tal bör någonstans runt 25 miljoner personer i den förstnämnda gruppen ha lagt sin röst på Trump. 

Innan vi springer iväg till slutsatsen att Trumps populism, rasism och lögner vann valet åt honom bör vi dock jämföra med hur rösterna fördelade sig i andra val. Tittar vi då på det senaste - när Barack Obama besegrade Mitt Romney 2012 - så ser vi att fördelningen av väljare mellan olika grupper faktiskt är ganska lik. I vissa grupper tycks faktiskt Trump ha lyckats sämre än Romney gjorde! 

Man skulle rentav kunna landa i slutsatsen att det var Clintons impopularitet snarare än Trumps dito som avgjorde valet. Men med statistik går det som bekant att bevisa nästan vad som helst - så jag nöjer mig med att konstatera att det i varje fall varit spännande att göra en djupdykning i alla dessa siffror. Presidentvalsmatte a'la 2016!

Jag är känd från TV, det är alldeles sant. Sex år gammal gjorde jag debut i dokumentären Från en barndomsvärld – den första delen i den serie av dokumentärfilmer av Rainer Hartleb som numer går under samlingsnamnet Barnen från Jordbro. Under några sekunder kan man studera mig när jag dansar runt en gran på en julfest på Lundaskolan. Skälet till min medverkan var att det var min mamma Inga-Britt som var lärare i klassen som Rainer följde. Det har blivit åtskilliga timmar film genom åren, men någon mer medverkan från min sida blev det inte. Däremot tror jag att filmsekvensen har varit med i nästan alla filmerna, inklusive den senaste Långt från Jordbro, som jag såg på en biograf på Söder. I klippet syns även min pappa och min mormor. Eftersom jag numer har lyckats ta mig en hygglig bit från den unge man som lärt sig att inte gråta så kommer tårarna när jag ser dem.

Julfesten 1972 i mammas klass.

Jordbro var också min barndoms värld, även om den med ovan nämnda undantag inte blev dokumenterad på film. En Stockholmsförort utkastad bland skogar och fält på Södertörn i mitten av 60-talet. Hit kom mina föräldrar, inflyttade till Stockholm för att det var här jobben fanns. De hamnade i Jordbro tillsammans med en massa andra lantisar, den första stora generationen invandrare och en och annan riktig nollåtta som väl mest hamnade där av nödtvång eller mot bättre vetande.

Vi har alla våra egna barndomsvärldar och jag tror inte att min är mer spännande eller speciell än någon annans. Men den här, inledande delen av min barndom tog slut 1976 när vi flyttade ner till Kolmården i Östergötland. Jag lämnade Jordbro och mina första nio levnadsår och alla minnen som hörde ihop med dem bakom mig. Det skulle dröja exakt tjugo år innan jag återvände. Och nästan tjugo år ytterligare innan nästa återbesök. De enda två jag gjort sen vi flyttade.

Och nu har det gått fyrtio år. Det verkar orimligt, men det är bara att räkna: 2016 minus 1976.

Mitt liv i Jordbro har på sätt och vis frusit i tiden eftersom det inte fyllts på med nya intryck och upplevelser. Så vad minns jag egentligen?  Det är ju nästan en femtedel av mitt liv så här långt och dessutom den första. Den tid i livet då mycket av det som ska bli vår personlighet formas. Jag tänker att frågan har ett allmänt intresse också: Vad kan ett barn komma ihåg av saker det inte har fått chansen att bygga minnen vidare på som tonåring eller vuxen?

Den första känslan är nedslående: Jag minns ju nästan ingenting! Brottstycken bara, en bild här och där. Vissa saker verkar helt meningslösa. Varför kommer jag t ex ihåg att jag hade en klasskompis som hette Åke, en kille som jag aldrig lekte med men som av nån anledning kom och hälsade på oss i Kolmården sommaren efter flytten?

Exakt hur vi kommer åt våra minnen vet man fortfarande inte. Fast det finns bra hypoteser. Man brukar ibland bland annat tala om nycklar: Saker som gör att vi kan återkalla ett minne. Ett välkänt exempel är författaren Marcel Proust vars minnen från barndomen aktiveras av att han äter en särskild sorts kaka. Och därifrån fortsätter han att dra sig till minnes. Har jag något kakminne? Ja, från det jag var liten har jag älskat mjuk pepparkaka. Mamma brukade ofta göra det hemma. Det fortsatte hon med även efter flytten, så det är inget äkta Jordbrominne. Jag kan ju inte hålla isär alla gånger hon gjorde det och jag och mina syskon slickade skålen efteråt. Men jag minns att vi ibland brukade besöka ett fik i grannförorten Handen där jag alltid ville ha en skiva mjuk pepparkaka. Den levererades inplastad.

Här måste jag göra halt. Gick det verkligen till så här? Svaret är att jag inte vet. Jag kan ringa mamma och fråga om hon minns. Men är hennes eventuella minnen av saken mer korrekta? Vi vet numer att minnen inte är några bandinspelningar. Tvärtom: De kan både blekna med åren och tillföras detaljer som inte är korrekta. Varje gång de plockas fram finns en risk att de blir förändrade innan de stoppas tillbaka i arkivet igen.

Det är en rätt trist sak det där. Våra minnen är aldrig så sköra som när vi drar oss till minnes dem. Varför är det så?

Förvanskade eller inte, jag har de minnen jag har. Och när jag sätter mig ner och låter tankarna löpa så kommer det faktiskt fram mer och mer. Mitt liv i Jordbro. Någon tydlig kronologi finns inte, men så funkar nog inte minnet överhuvudtaget. Det som kommer fram är brottstycken, korta bildsekvenser. Om vi leker med tanken att jag hade skilts från min familj 1976 och tvingats växa upp bland främlingar så misstänker jag att de mest hade förvirrat mig. Vad hände egentligen? Vem var jag? Det måste vara fruktansvärt.

Lyckligtvis är det ju inte så för mig. Jag har ju haft mina föräldrar och min syster. Även min minnesgoda mormor som livet ut – det liv som tog slut för bara några år sen – verkade bevara en enorm skatt av minnen från min och mina syskons och kusiners barndom och uppväxt. Därför har jag en livsberättelse som jag upplever går ihop från början och inte innehåller några allvarliga luckor eller frågetecken. Även om jag förstås som alla andra glömt det mesta jag varit med om.

Därför blir de där minnesspåren från Jordbro ett stöd och en skatt, istället för något som bara väcker ångest och frågor. Även om långt ifrån alla är ljusa.

Vad är det första jag minns? Här är jag osäker. Jag kan komma ihåg att jag länge mindes att jag stängde av kylskåpet eller frysen när jag var kanske två och ett halvt eller tre. Fast det är nog mer ett minne av ett minne, snarare än en äkta hågkomst. Ett äkta minne tror jag däremot är när jag är runt tre, fyra år och av någon anledning slår en leksaksbil (en brandbil?) i huvudet på Erika. Varför? Det minns jag inte. Men jag kan se hennes blonda hår och blodet som sipprar fram från hårbotten.

Ett bättre och vackrare första minne kunde man ju onekligen ha.

Händelsen måste ha ägt rum i lägenheten på Moränvägen där vi bodde tills jag var fem. Av den minns jag annars ingenting. Däremot har jag ett minnesfragment från mitt första dagis av att vi sitter på såna där små barnpallar.

År 1972 flyttar vi till ett hus på Klapperstensvägen, alldeles nybyggt. Fyra år hann vi bo där. Jag tror att jag skulle få till planlösningen rätt om jag ritade den. Huset var byggt i vinkel och i det vänstra hörnet, med dörr ut mot allrummet, låg mitt sovrum. När jag tänker på det är det ett enda minne som skymmer och kanske gör att jag inte kan se några detaljer: Flugan!

Jag är ganska säker på att det var sommaren 1975. Jag har gått ut första klass och tycker att jag är riktigt stor och modig när det gällde läskiga TV-program. Nu ska filmen Flugan om en vetenskapsman som experimenterar med teleportering med fruktansvärt resultat visas.  Mina föräldrar var ganska stränga när det gällde att skydda oss från olämpliga influenser och när går och frågar pappa så säger han förstås nej. Men jag fortsätter att tjata. Och undret sker! Min pappa som alltid lyssnade noga på ens argument men som aldrig lät sig övertalas av tjat om han valde att säga nej ändrar sig faktiskt! Dock med en allvarlig förmaning: Jag får skylla mig själv om jag blir skrämd av filmen. Inte kommer jag att bli skrämd, svarar jag kaxigt.

I flera månader efteråt tror jag att jag fick sova med ljuset tänt. Jag såg mannen med flughuvudet framför mig, han låg under min säng och skulle säkert komma fram om jag släckte ljuset. Herregud så rädd jag var!

En stor del av min värld finns de här åren på den lilla villagata, med totalt 14 eller kanske 16 hus. Här bor också Mats, Agneta och Mikaela som blir mina klasskamrater i klass 1B. Agneta har långt blont hår. Jag är kär i henne. Mats däremot gillar Mikaela. Men vad lekte vi egentligen när vi lekte?

Klapperstensvägen - från Google Maps. Vårt hus syns inte, men låg längst ner till höger. På parkeringen i förgrunden fick jag en gång en hockeyklubba i pannan när jag stod och tittade på några större killar som spelade. Kom hem med blodet rinnande ner i ögonen och skrämde halvt vettet ur stackars mamma.

På gatan, snett emot mig, bor också Kennet. Han är ett år äldre än oss andra, men liten till växten och söker sig förmodligen på grund av det till oss. Kennet, jag och Mats blir ett slags triangeldrama. Kennet är duktig på att spela ut oss mot varandra och fryser omväxlande ut än den ene, än den andre och får honom att känna sig osäker. Allt för att själv ha en säker position gissar jag. Varför fann vi oss i det?

Alla dessa år som har gått. Flera av föräldrarna på gatan, däribland min pappa, är döda idag. Nästan alla andra har flyttat. Men Kennets föräldrar bor kvar i samma hus, jag kollade alldeles nyss på Ratsit.

Mats och jag hittar dock tid för oss själva också. Han är lite filosofisk och grubblande, precis som jag. Men när jag försöker se honom framför mig stör en annan bild: Rollfiguren Hampus i Den vita stenen. Jag tror de var lite lika: Blonda, med framåtkammad lugg och lite plirig blick så där liksom. En gång hittade vi en herrtidning som någon av papporna köpt. Den inspirerade oss till ett projekt som vi döpte till Lavjåbook (jag är lite osäker på stavningen). Jag minns i varje fall att vi med stor koncentration fyllde åtminstone ett ritblock med mängder av bilder på nakna män och kvinnor. Exakt vad dom gjorde minns jag däremot inte. Vi kan knappast ha fått någon detaljerad inspiration av tidningen, de var tämligen oskyldiga på den tiden.

I skolan hann jag gå två år innan vi flyttade. Jag var inte särskilt sugen på att börja. När någon i familjen frågade strax innan hur det kändes så svarade jag efter en liten betänketid: Som att vända en tröja på avigan.

I mitt minne så hade vi klassrummet i en paviljong, en liten bit nedanför skolans huvudbyggnad. Jag kunde läsa när vi började, men skrivandet var det sämre beställt med. Ett mycket tydligt minne är att de första fyra bokstäverna vi ska lära oss är OSMR. När vi ska skriva dem får vi ett rutnät till hjälp. Trots det blir mina O:n allt annat än runda.

Från klassen jag gick ifrån trean till nian har jag många och klara minnen. Häromdan försökte jag se alla framför mig för min inre syn och det gick bra med nästan allihop. Från klassen i Jordbro minns jag bara några få namn och min fröken Lisbeth som var jättesnäll. Allt annat verkar ha gått förlorat. Överhuvudtaget kan jag inte komma ihåg några ansikten på vare sig vuxna eller barn från den tiden. Undantaget är Agneta som jag var kär i.

Bättre ställt verkar det vara med mitt minne för själva platsen. För tjugo år sen återvände jag som jag nämnt till Jordbro i samband med en svamputflykt. Utan problem körde jag genom hela samhället till villaområdet i utkanten. Skolan låg precis där jag mindes den. Jag kände igen husen och visste precis i vilka hus olika familjer hade bott. Men proportionerna stämde inte. Vändplanen som jag mindes som en jättestor asfaltsyta gick precis att snurra runt bilen på. Backen nedanför som vi åkte pulka i på vintrarna var varken lång eller särskilt brant. Och berget jag en gång gråtande bekände att jag ”lurat upp en liten kines på” (det var i själva verket en koreansk adoptivpojke) var föga mer än en liten kulle med lite glesa barrträd på.

Barnets perspektiv och den vuxnes var verkligen helt olika.

Så finns ju alla de där minnena som bara är spår som jag inte kan förankra exakt i tid, men som oftast är förenade med någon slags känsla som antagligen bidragit till att de bevarats:

-          Hur Erika och jag sprang nerför backen från vårt dagis till skolan och knackade på lärarrumsfönstret. Det öppnades, någon lyfte in oss och där var mamma!

-          ”Plurret” – vattensamlingen en bit upp i skogen ovanför vårt hus.

-          Cykeltävlingarna vi hade i skogen och på villagatorna. Vi noterade noga alla placeringar och namngav dem. Från guld, silver, brons, järn ner till sistaplatsen som fick ”skithuspapper”.

-          När vi gick runt och sålde hemmatillverkade lotter med priser i form av kasserade leksaker och annat junk vi plockat ihop hemma. Nitlotterna la vi tillbaka i burken, en gång blev en vuxen arg på det! Intäkterna åkte vi upp till lill-Ica och handlade läsk och godis för.

-          Kön till matsalen där Viktor från parallellklassen ibland gick och delade ut en smäll till varje person. Man hoppades bara att man själv inte skulle få en som var allt för hård. Hur kunde det tolereras av de vuxna? Var det ingen som såg?

-          Glasmontern med de varma, nygräddade munkarna på Konsum uppe i centrum.

-          ”Om du är snäll, får du en karamell. Om du är dum, blir du biten av fröken Öhrstedts hund”

-          Och så förstås: Erika och jag som gråtande springer efter mormor och morfars Ford Cortina på villagatan när de åker hem till Örebro efter ännu en helg hos oss. En märklig bland av suggestion, teater och äkta sorg skulle jag säga idag.

Alldeles efter skolavslutningen i andra klass 1976 kom flyttbilen och hämtade alla våra saker för transport ner till Kolmården och den stora villan nere vid Svinsjön som mamma och pappa hade köpt. En helt ny epok skulle börja i mitt liv och stora förändringar väntade under de närmaste åren. Om det visste mitt nioåriga jag förstås ingenting. Och av själva flytten kommer jag inte ihåg något heller. För så är vårt minne: Det mesta sjunker undan och försvinner. Kvar blir bara små öar som lyckas motstå tidens tand. Nu har jag visat dig några stycken av mina. Från en fjärran barndoms värld. 

Familjen. Bilden är tagen 1975 tror jag

Nästan varje gång jag läser Peter Kadhammars reportage tänker jag att det är så här journalistik borde vara. Många av hans kollegor verkar mer syssla med att skriva av TT, pressmeddelanden eller andra mediers artiklar. Eller så skriver de meningslösa skvallerreportage om vad Pep eller Zlatan senast sa eller vilken klänning prinsessan Sofia bar på den senaste kungliga tillställningen. Eller så skriver de krönikor som alltför ofta handlar om hur goda, alternativt förnuftiga de själva är.

Peter Kadhammar gör något annat: Han åker ut i verkligheten. Pratar med människor. Läser dokument. Och levererar reportage som är som reportage borde vara: Iakttagande, inkännande men utan att bli smetigt personliga eller tjäna som fond för att framhäva de egna åsikterna eller förträffligheten.

Nu har han varit i Biskopsgården i Göteborg. Ett av Sveriges utanförskapsområden. Platsen för ett brutalt gängkrig de senaste åren där åtskilliga personer dött och där även fullständigt oskyldiga personer fått sätta livet till. Fokus i hans reportage är hur en skola i området fungerar, eller snarare inte fungerar. Och hur det kan knytas till situationen i området i allmänhet.

Du ska naturligtvis läsa reportaget om du inte redan gjort det. Hoppa hellre över resten av den här bloggen om dagens läskvot förbrukas. http://gangvaldet.story.aftonbladet.se/chapter/har-ar-99-procent-av-eleverna-barn-till-invandrare/

När jag läser hans reportage stiger vreden i mig. Men inte bara vrede. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på de elever som ska försöka tillgodogöra sig kunskap i det kaos som beskrivs. Visst: Jag förstår att det omöjligt kan vara fullt så här illa hela tiden, på varenda lektion och i varenda klass. Men det som sker här är inget mindre än en skandal. Samhällets oförmåga att hantera den situation det själv har skapat genom en migrationspolitik som inte har motsvarats av samma nivå av satsningar på skola, bostäder och integration. De här områdena var utsatta redan från början. Nu har vi fyllt dem till bristningsgränsen därför att bostäder åt nyanlända inte gått att uppbringa någon annanstans. Till stor del orsakat av att politikerna hela 2000-talet pratat mer om att bygga än att se till att byggande faktiskt kom igång. Precis som de pratat om att satsa på skolan, fast först de allra senaste åren och i elfte timmen börjat vidta åtgärder för att återge yrket dess forna status och därmed locka fler och mer kvalificerade personer att välja läraryrket.

Jag läser brevet som Kadhammar fick ut efter en kontakt med stadsdelsnämnden. Fem unga tjejer, elever på skolan, som skrivit till kommunen om att det nästan bara är vikarier som undervisar. Vikarier som ofta varken kan något om ämnet de ska undervisa i eller tillräckligt med svenska. Unga människor som vill lära sig, som är oroliga för sin framtid skrev ett brev och fick till svar att de skulle prata med sin rektor. Vilket de skrivit klart och tydligt i brevet att de redan gjort.

Läs gärna sammanfattningarna i Kadhammars artikel från Skolinspektionens observationer av två lektioner på skolan också. Sån ”undervisning” erbjuder vi alltså barn i svenska grundskolor idag. I landet som en svensk statsminister för två år sen glödande av självbelåtenhet kallade en ”moralisk stormakt”. Det framstår närmast som ett under att 33% av eleverna ändå går ut nian med fullständiga och godkända betyg. Och det här är bara en av många exempel, för så här ser det i många, kanske de flesta av miljonprogramområdenas skolor. I hela Sverige klarar 75% av eleverna som en jämförelse.

Samtidigt verkar alla Kadhammar talar med överens om att situationen i skolan lika mycket beror på att området som sådant inte fungerar: Social utslagning, utanförskap och kriminella gäng som tagit över med hjälp av våld och hot. Skolan speglar det omgivande samhället helt enkelt. Och jag kan inte annat än dela hans slutsats: Samhället visar en impotens i sin oförmåga att hantera detta, att bryta gängens makt. Här blir det snarast ett aktivt val för ungdomarna att INTE bli kriminella säger en sociolog.

Förlorarna blir alla de i Biskopsgården som i stort sett i tysthet försöker leva hederliga liv. De fem tjejerna som skrev brevet. Den somaliske killen Kadhammar mötte vid ett besök hos en kvinnoförening och som var på väg till biblioteket för att plugga med en kompis. Och naturligtvis många fler.

Det stämmer säkert att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i och flertalet av oss har det väldigt bra. Men det är svårt att slå sig för bröstet när man läst det här reportaget. Eller det som Magda Gad (också en utmärkt journalist) skrev i Expressen i somras. http://www.expressen.se/nyheter/longread/utanforskapet-inifran/grabbarna-pa-seved/ Eller när man läser i Skolverkets statistik att två tredjedelar av de elever som invandrat till Sverige efter 2006 går ut grundskolan utan att ha nått kunskapskraven i alla ämnen.

Även om människor som bor eller arbetar i och med dessa områden slitit hårt i åratal för att åstadkomma positiva förändringar så har samhället i stort fram till ganska nyligen blundat. Trots att det sannerligen inte saknats varningssignaler. Men de passade uppenbarligen inte in i vår världsbild eller självbild.

Eller som artonårige Amal Ahmed uttryckte saken efter ett möte på skolan förra hösten efter att en tjugosexårig kriminell man skjutits ihjäl precis utanför:

- Det är tragiskt att det ska vara så här, år efter år. Det är som att politikerna har gett oss sitt årliga besök. Men det räcker inte med att prata om hur fina människor som bor här. Det måste göras något

Frågan är just vad detta något ska bli. Det svaret kommer att bli avgörande för många människors framtid. Jag hoppas att det i alla fall kommer att gå bra för fem unga tjejer som försökte ta det ansvar som mängder av politiker och opinionsbildare å det grövsta har svikit.

Peter Kadhammar. 

Tidigare i veckan började jag precis som titeln ovan antyder skriva en post som skulle vara en uppföljare till det jag skrev om Sverigedemokraterna alldeles efter valet för två år sen. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2014/09/15/10861171-uppvaknandet/ Jag ville summera vad som hänt sen dess och hur jag uppfattar läget nu när precis två år återstår till vi ska rösta fram en ny riksdag.

Men ibland är det svårt att blogga. Man hittar inte tonen, får inte fram det väsentliga, blir för abstrakt. Man får helt enkelt inte sagt det man ville säga. Så jag gav upp och bestämde mig för att istället försöka beskriva vad jag känner och vad jag tänker kring det jag känner.

När jag läste igenom min gamla bloggpost så kändes det mesta av det fortfarande aktuellt. Mycket har förvisso hänt på de två år som gått. Men de grundläggande frågorna kring hur vi borde förhålla oss till SD för att stoppa och helst vända trenden av tillströmmande sympatisörer står kvar obesvarade. Åtminstone i den meningen att det enda som hittills förmått bromsa deras uppgång var omläggningen av migrationspolitiken i fjol.

Vad känner jag då inför SD? Det är enklare att svara på frågan om vad jag känner för partiets företrädare, så låt oss börja där. Jag bryr mig inte särskilt mycket om de idioter på lokal nivå som med jämna mellanrum dyker upp i rikspressen för att de delat rasistiskt material eller näthatat. Det är förväntat att ett parti av den här typen drar till sig såna och det har varit skrämmande lätt att komma på valbar plats i många kommuner för människor utan både omdöme och politisk erfarenhet. Jag kan tycka att det är att göra det ganska lätt för sig att dra upp deras dumheter som bevis för partiets dumhet och ondska generellt. Betänk att partiet fick in närmare 1500 personer i kommun- och landstingsfullmäktige. En mycket stor majoritet av dessa har i alla fall inte gjort några skandaler som hamnat i media. Och då bör man ha i minnet att det är nog många som har letat…

Nej, jag tänker mer på partiets officiella företrädare. Alla i huvudsak män i min egen ålder och neråt. De är välformulerade och, med en del undantag, artiga och korrekta (okej då, inte Björn Söder). De har arbetat hårt i åratal nu på att få sitt parti att framstå som rumsrent (om de också försökt göra partiet det i praktiken är en fråga jag avstår från att spekulera i här). De verkar inte sällan rentav trevliga.

Men det är något som inte känns rätt, något som inte är autentiskt.

Jag ska direkt säga detta: Jag tror inte att Sverigedemokraternas ledning är onda. Jag tror inte att de är nazister eller ens fascister i förklädnad som bara väntar på det tillfälle då de kan låta masken falla. Jag tror inte att de har en hemlig agenda att störta demokratin, fängsla meningsmotståndare och starta etnisk rensning.

Men de saknar något: De känns inte snälla. Observera ordvalet: KÄNNS. Men där jag oftast även hos människor med andra politiska åsikter och rent av livsåskådningar ändå känner vänlighet, empati och en vilja att se positivt på andra människor så fångar jag inte upp många såna signaler hos de här personerna. De känns inte äkta.

Att inte vara snäll är inte nödvändigtvis det samma som att vara elak. Och det är precis som jag var inne på redan i min förra bloggpost inte elakhet eller ondska jag ser som förklaringar till vare sig varför Jimmie och de andra veteranerna eller alla nytillkomna väljare tror på partiet som lösningen på våra problem. Förklaringen är snarare en negativ världsbild: Rädsla och oro för förändring och det främmande. Och hos många, inte minst partiets hårda kärna, en ren misantropi. Alltså: Man har en i grunden negativ syn på andra människor och har svårt att tro andra om gott. Med en sån syn följer givetvis också en nedsatt empati, utom möjligen för en mindre krets av människor i ens närhet. Därmed är också grunden lagd för att blunda för andras lidande, eller rentav intala sig att lidandet inte existerar.

I mitt tycke blir det mycket lättare att förstå både partiet och dess sympatisörer om man ser från det perspektivet. Då blir också en del av partiets handlingar mer begripliga. Det som utmärkte dem hösten 2015 var inte tillfredsställelse över en situation som tvingade fram en radikal kursomläggning av den politik som de varit såna motståndare till. Inte en tillfredsställelse över att – i sina egna ögon – få rätt. Inte en beräknande cynism att utnyttja läget genom att annonsera i tunnelbanan och dela ut flygblad till migranter på grekiska öar.

Det var rädsla. När de använde ord som ”invasion” kom det från hjärtat. De såg migranterna som en flod som riskerade att utplåna det svenska, utplåna deras egen identitet. Rädslan hade de redan känt när strömmarna hit var mycket mindre och den hade format mycket av deras världsbild. Nu tycktes deras värsta mardrömmar bekräftas.

Inget av detta skriver jag för att ta SD i försvar. Inte heller påstår jag att misantropi skulle vara ofarligt i ett politiskt sammanhang. Men jag är fortfarande övertygad om att vi inte ska cementera ett SD med 15-20% eller i värsta fall ännu fler röster i flera riksdagsval framåt så måste vi försöka förstå.

Den som är rädd, den som misstror hellre än litar på. Den som känner sig hotad i hela sin identitet av förändring. Den personen kommer inte att låta sig bevekas av att få höra att hen är en idiot, främlingsfientlig eller ännu värre en nazist och fascist. (De få äkta nazisterna som finns i Sverige hatar för övrigt SD och ser dem som överlöpare, det behöver man inte läsa många inlägg på Flashback för att få klart för sig).

Sen finns naturligtvis hatarna också. Svansen som skriver gravt elaka och rasistiska saker i kommentarsfält och anonyma mejl. Som hotar med eller åtminstone önskar våldtäkt och misshandel. Jag tror i och för sig att det är misantropi och rädsla som driver även dem i de allra flesta fall, snarare än genuin elakhet och psykopatisk känslokyla. Men det ursäktar naturligtvis inte beteendet. Det är också en del av inautenciteten hos partiledningen att avståndstagandet från dem inte känns helt igenom äkta. Jag tror dock att man ska minnas att svansen är just en svans och att den typiske SD-väljaren knappast sitter och skickar mail till Zara Larsson med våldtäktshot i.

Jag har inga patentlösningar för hur det ska gå till att vända utvecklingen. Inte heller tror jag att SD:s hårda kärna, som enligt eftervalsanalyser uppgår till någonstans 3-4% av nuvarande väljarkår, går att påverka. Det är de övriga man måste inrikta sig på. Ett av de sannolikt effektivaste sätten att misslyckas är att fortsätta den isoleringspolitik som ger SD en perfekt offerroll och hjälper dem att odla myten om ”sjuklövern” som gått ihop för att föra en svenskfientlig politik och förstöra vår gemensamma framtid. Som förväntat hördes genast moralistiska brösttoner när Jan Björklund sände upp sin försöksballong om att bjuda in SD till samtal. Men jag tror mig förstå att han var ute efter just en desarmering av offerrollen. Det är inte troligt att partiet skulle gå med på några uppgörelser i sina egna hjärtefrågor och i övriga frågor där SD oftast – om vi ska vara ärliga – inte har en politik som på något avgörande vis skiljer sig från vad man hittar hos övriga riksdagspartier, tja jag tror inte att de kommer att skörda framgångar i opinionen för att de anslutit sig till ett förslag om ökat järnvägsunderhåll och fått igenom en extra satsning på renovering av stationen i Krylbo.

Nu hör jag förstås röster om ”legitimering” och ”normalisering”. Men saken är den att vi är redan där. Förmodligen har åtminstone en fjärdedel av valmanskåren åtminstone vid något tillfälle sen valet 2014 övervägt att rösta på SD i nästa riksdagsval. I stora grupper av människor, inte minst utanför de medelklassreservat i storstäderna som jag och de flesta av er som läser detta rör oss, är det idag inget konstigt eller skamligt att stödja partiet. Jag ser därför mycket lite att vinna på att fortsätta vägra att ens lyssna på partiet av det skälet.

I samhällsdebatten är ett annat bra sätt att cementera skyttegraven mellan SD-väljarna och resten av oss att fortsätta skriva svavelosande drapor om fascister, nazister och rasister. Eller att som en kolumnist i Aftonbladet häromdagen kalla en avdankad rocksångare som sjungit på något SD-event och sagt sig sympatisera med partiets politik för ”medlöpare till ny fascism”.

Ett steg i rätt riktning är däremot taget: Efter valet 2014 och inte minst efter hösten 2015 så går det nu att föra en öppen diskussion om migrationspolitik och integrationsproblem. Det är fortfarande ett mödosamt samtal därför att många har så otroligt starka åsikter och i diskussionens stora utmarker frodas rasism, hat och förakt. Men i min och många andras värld är det alltid bättre att människor får framföra sina åsikter. I en öppen diskussion finns också åtminstone en liten chans att påverka. Försöken att bromsa ökningen av invandringsfientlighet och ren rasism och SD:s framgångar i deras kölvatten genom att ”lägga locket på” hela frågan i mångt och mycket fick som jag ser det bara motsatt effekt: Folk blev övertygade om att ”sanningen” aktivt tystades ner och sökte sig till särskilda forum där enbart människor med samma tankar fanns. De ”alternativa” mediernas framgångar hade säkert inte blivit fullt så stora om vi haft ett er öppet klimat.

Inget av det jag säger ovan ska tolkas som att jag menar att man måste anlägga en positiv syn på SD som parti. Inte ens det faktum att jag menar att det har funnits och finns mer än korn av sanning i deras beskrivning av vissa saker, fast mycket varit och är groteskt överdrivet. I det verkliga livet är det tyvärr heller inte så enkelt att den som är dum och egoistisk och har en oärlig agenda automatiskt har fel i alla sakfrågor. Man kan ha rätt eller få rätt i en sakfråga fast den åsikt man kommit fram till är bildad från helt fel utgångspunkter. Men SD är i mina ögon fortfarande ett parti som bygger på en misantropisk och destruktiv syn på människorna och på samhället. Det kan inte komma något gott ur en politik som står på en sån plattform. Dessutom är politisk nationalism i sig själv en ytterligt farlig ideologi, eftersom den spelar på och underbygger motsättningar, misstro och rent av hat mellan olika grupper. Det är visserligen ett problem den i högsta grad delar med ideologier på den yttersta vänsterkanten och som jag avvisar lika bestämt av samma skäl. Men det gör ju inte saken bättre.

Ska man slutligen säga något om 2018 så ser jag som en typisk alliansväljare absolut inte samregerande eller ens nån form av organiserad samverkan med SD som ett ens övervägbart alternativ. Det vore till skillnad från inbjudan till samtal och uppgörelser i enstaka sakfrågor att ge partiet en position det inte ska ha. Detta trots att erfarenheten vad jag förstår visar att det mest effektiva sättet att få populistiska partier att tappa sitt väljarstöd är att faktiskt släppa in dem i regeringsställning. Men även min pragmatism har en gräns. En Allians som blir större än de rödgröna bör sätta sig i regering med inriktning på att göra upp i sakfrågor med alla partier som är intresserade. Samt naturligtvis, rent krasst, utnyttja det faktum att SD förmodligen i många fall inte kommer att rösta med de rödgröna, trots att de ogillar även Alliansens politik. Något annat rimligt alternativ ser jag inte, åtminstone inte om SD landar över förra valets resultat. Möjligen då en samlingsregering av mittenpartier och S. Tyvärr tror jag det är ett orealistiskt scenario, då inget i nuvarande politiska landskap talar för att väljarna skulle belöna en sån konstellation och att partierna skulle våga eller vilja ge sig in i det.

Två år kvar. Kommer något att förändras på den tiden, kommer vi att vinna tillbaka några av stora skaror väljare som gått till partiet? Kanske kommer bloggen tillbaka med en uppföljning hösten 2018.

Med jämna mellanrum de senaste åren har debatten rasat om det är rätt att inrätta särskilda tider på vissa badhus då endast kvinnor har tillträde. Häromdagen dök frågan upp i medierna igen. En mamma med två pojkar på fem och nio år nekades tillträde till ett badhus i Uppsala med motiveringen att det var ”Girls only”. Inga undantag; att de båda pojkarna inte ens var i närheten att av puberteten spelade ingen roll.

Frågan om särskilda tider i badhus för kvinnliga badgäster har många bottnar. Den är också intressant i så motto att den verkar dela opinionen på ett annat vis än längst de traditionella stridslinjerna. Så överraskade säkert demokratiministern och miljöpartisten Alice Bah Kuhnke många när hon i våras uttalade sig negativt om idén. Den som är intresserad kan nedan se vad undertecknad från min liberala och i vissa ögons säkert något högerspökiga samhällssyn kommer fram till.

Vid den senaste tidens diskussioner om ”svenska värderingar” har flera påpekat att det man i första hand borde utgå från i moral- och etikfrågor är den svenska lagstiftningen. En klok ståndpunkt, så låt oss se vad den säger.

 Bestämmelser om diskriminering hittar vi i Diskrimineringslagen (2008:567). I den inledande paragrafen uttrycks att lagens syfte är att

… motverka diskriminering
och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter
oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck,
etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning,
funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Viktigast är dock det som står i §12 i lagens tredje kapitel:

12 § Diskriminering är förbjuden för den som
1. utanför privat- och familjelivet tillhandahåller varor,
tjänster eller bostäder till allmänheten, (…)

Med andra ord är huvudregeln att man INTE får stänga ute personer från exempelvis en simhall för att de är babylonier eller snoppbärare. Det är viktigt att minnas det för fortsättningen. Dock finns ett undantag när det gäller kön:

12 a § Förbudet mot diskriminering i 12 § som har samband med
kön hindrar inte att kvinnor och män behandlas olika i fråga
om tjänster eller bostäder, om det har ett berättigat syfte
och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att
uppnå syftet.

Man FÅR alltså diskriminera under vissa förhållanden. Vilka dessa förhållanden kan vara ger oss inte lagtexten någon närmare upplysning om. Om man tittar i förarbetena till nuvarande lag får man bara lite mer kött på benen. Vad som verkar klart är att undantaget är avsett att gälla positiv särbehandling i syfte att främja jämställdhet i en vidare mening. Några exempel som nämns är kollon med självförsvarsutbildning för tjejer och särskilda insatser riktade mot killar för att locka dem till vårdyrken.

Kan särskilda badtider för kvinnor i våra simhallar anses främja jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter? För mig är det uppenbart att frågan måste lyftas till den nivån, både av juridiska och av moraliska skäl. Det räcker inte med en allmän önskan om att lyfta simkunnigheten bland muslimska kvinnor för att vifta undan den princip om likabehandling som – anser jag – är ett av fundamenten i ett humanistiskt samhälle. Det gäller inte minst med tanke på att simhallar är institutioner som drivs i offentlig regi och delvis finansieras av skattemedel.

Den liberala magkänslan är att säga nej, men man bör inte nöja sig med vad ens mage säger i en komplicerad fråga. Det är också lätt att stanna vid tanken att ett tillåtande utgör en indirekt legitimering av de krafter inom främst islam som vill fortsätta inskränka kvinnors rörelsefrihet och möjlighet att delta i samhällslivet på lika villkor. Men även om det på sätt och vis stämmer så innebär inte ett förbud mot skilda badtider att det andra perspektivet vinner. De krafter som gör att föräldrar inte vill tillåta sina döttrar eller män sina hustrur att bada när andra män är närvarande (oavsett klädsel) finns ju kvar och det är inte troligt åtminstone i närtid att ett förbud skulle göra att fler kvinnor och flickor fick tillåtelse eller utan bråk och konflikt i familjen kunde gå bada på en vanlig ”öppen” tid i simhallen.

Vi bör alltså släppa tanken på att ett förbud skulle ha någon reell, positiv inverkan på jämställdheten för de personer det gäller. Den kampen måste föras på andra arenor.

Istället bör vi titta på syftet med att vi har simhallar som kollektiva nyttigheter och delvis subventionerar dem. Simkunnighet är betydelsefullt, inte minst i vårt land där det nästan alltid är nära till vatten. Även den som medvetet undviker badande och simmande kommer med all sannolikhet att röra sig vid eller på vatten vid olika tillfällen i sitt liv. Med det kommer också risken att ofrivilligt hamna i vattnet eller att man är i sällskap med någon annan som gör det. Kanske som förälder till ett badande barn som plötsligt får panik ute i vattnet eller något ännu värre.

I det läget är simkunnighet inte bara ett allmänt positivt värde för att kunna ägna sig åt trevligt friluftsliv, utan en fråga om liv och död. Inte bara för den muslimska kvinnan själv som kanske ändå i någon mening får anses ha ett fritt val, utan andra som inte har haft minsta inflytande eller möjlighet att påverka att hon inte lärt sig simma.

DET är för mig ett tillräckligt starkt argument för att komma fram till att särskilda badtider för kvinnor ändå kan vara berättigat. Även ett enda barn som räddas från drunkningsdöden är tillräckligt för att rucka på principer. Särskilt när man inte har anledning att tro att det leder till något särskilt positivt att INTE göra det.

Att värna liv är helt enkelt en princip som väger starkare än jämställdhet. 

Man kan också lägga till att flickor och unga kvinnor som annars inte skulle få chansen genom det här kan få möjlighet till vattenvana och förhoppningsvis även lär sig simma på riktigt slipper ta itu med det om eller när de senare i livet frigör sig från familjen och traditionens förtryck och väljer sin egen väg i livet där badande bland andra människor oavsett kön ingår som en självklarhet. Därmed främjar man kanske ändå i slutändan allas lika rättigheter mer än man motverkar dem.

Förbehåll 1:

Särskilda badtider utgör en POSITIV RÄTTIGHET, eftersom de förutsätter inskränkning i någon annans rättigheter. Man bör inte dela ut såna lättvindigt, eftersom man då också inskränker andra människors rätt lika lättvindigt. Det måste bli en avvägning i varje enskilt fall. Många badhus är välbesökta och har stamgäster som simmat och badat på bestämda tider i många år. Naturligtvis är det inte helt rättvist mot dem att plötsligt beröva dem den möjligheten. Jag tror dock att det kan lösas på ett rimligt vis i de flesta fall och även bara några få timmar i veckan är bättre än inga alls.

Förbehåll 2:

Någonstans måste man ändå dra gränsen. För mig går den vid att betrakta små pojkar som någon slags sexuella varelser som inte kan tillåtas att bada med sin mamma på en ”Girls only”-tid ens om de som är eller anser sig vara tvingade därtill av religiösa skäl bär heltäckande badkläder. Jag accepterar att jag själv och mina tonårssöner får hålla oss borta. Men inte en femåring. Det är av samma skäl som jag är helt emot att man tar på småflickor slöjor och heltäckande kläder som vore de små vuxna. Jag bor bara några hundra meter från en muslimsk skola. Det är sorgligt att se att en klar majoritet även de minsta flickorna kläs som om de redan måste skydda familjens ”heder”. Att tillåta segregerade badtider innebär inte att man ska sluta arbeta aktivt med integrationen av dessa barn på sådana områden som att de t ex får delta i den ordinarie sim- och idrottsundervisningen. 

-          Jag trodde ändå inte att det skulle gå så här. Helt uppenbart ett utslag av positivt tänkande, snarare än nykter politisk analys.

-          Folkomröstningar är verkligen ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan de ses som den yttersta formen av demokrati: En viktig fråga avgörs direkt av väljarna och människor behöver inte hamna i svåra dilemman när det parti man normalt stöder har en annan uppfattning än den egna. Kanske legitimeras också positiva beslut (att gå med i EU t ex) bättre i folkdjupet.

Å andra sidan: Tenderar inte folkomröstningar ofta att dela upp de röstberättigade i två ganska jämnstora grupper vilket gör att åt vilket håll beslutet än går så är legitimiteten i det på ett djupare plan ganska tveksam. Samtidigt sår de också split på ett helt annat sätt än när vi röstar på partier. Jag tror inte heller att de bidrar till att människor röstar utifrån en balanserad analys av sakfrågan: Snarare polariserar debatten de båda åsiktslägren till att bara fokusera på de egna argumenten och bortse från relevansen i motståndarsidans. För så är det ju i verkligheten: I större frågor som delar en grupp människor så finns nästan alltid rimliga argument för bägge ståndpunkterna. Kanske till och med möjligheten att hitta en kompromisslösning mellan dem. Om vi inte kör fast i skyttegravarna.

-          Ska man överhuvudtaget utlysa folkomröstning i en ”negativ” fråga (att begära utträde ur EU till exempel) så bör det rimligen vara så att man har anledning att tro att det finns en starkare opinion än strax över hälften som kommer att rösta för. Och som verkligen kan förväntas göra det utifrån rimliga premisser och inte bara önsketänkande. Många britter tror uppenbarligen att de kommer att få det bättre i sin vardag av att ”Bryssel” inte lägger sig besluten längre och att polska hantverkare stoppas vid gränsen. Det tror inte jag

-          Oavsett vad man tycker om folkomröstningen så visar dock resultatet att det finns en brist på demokratisk/folklig legitimitet för EU i flera medlemsländer. Kanske framför allt de som inte befinner sig i det geografiska och politiska centrumet och dessutom är nettobidragsgivare. De frågorna har vare sig EU eller nationella politiker lyckats besvara på ett trovärdigt vis. ”What’s in it for us?” Här finns ett betydande pedagogiskt problem. Allt tyder på att den liberala grundidén om att ett fritt flöde av varor, pengar, tjänster och människor är positiva faktorer för en ekonomi på längre sikt. Men det är svårt att för sina väljare kunna peka ut exakt att detta flöde inom EU är en starkt bidragande faktor till den positiva ekonomiska utveckling som de flesta länder i EU ändå haft de senaste decennierna. Inklusive Storbritannien. Det är tyvärr desto lättare att peka på avigsidorna (som de ter sig i mångas ögon):

• Byråkrater i dyra kostymer som sprätter omkring i Bryssel och kostar miljarder
• Beslut som åtminstone upplevs som fåniga och frihetsinskränkande
• Miljarder vi betalar till andra länder i EU samtidigt som vi har egna problem och många egna invånare som har svårt att försörja sig.
• Folk som kommer och jobbar för lägre löner (ofta) och är beredda att jobba längre arbetsdagar och kanske faktiskt konkurrerar ut just mitt jobb
• Tiggare från fattiga länder i det forna öst som sitter framför varje mataffär och slår upp tältläger i skogar och på ödetomter.

-          När sen EU misslyckas totalt att hantera den migrationskris som uppstod förra året (oavsett i vilket åsiktsläger man befinner sig i angående vad unionen exakt borde ha gjort) så bidrar det naturligtvis inte heller till synen på EU som något som ger vanliga medborgare ett bättre liv. Överhuvudtaget har frågan runt både EU-intern migration och flyktingar/asylsökande inte kunnat få en tillräcklig förankring i den rika, västliga delen av EU. Bland annat därför att många politiker glömt bort att i en demokrati så kan man inte bara titta på valresultat här och nu, utan måste också tänka över om man har legitimitet i de frågor som väljarna uppfattar som viktigast. Annars finns risken att populistpartier snabbt poppar upp och skapar en mycket svårhanterlig situation.

-          Stad/landsbygdskonflikten är naturligtvis en faktor i detta också. Varken här eller i England har vi lyckats bromsa utvecklingen som gjort skillnaderna mellan dem i både ekonomiskt välstånd, subjektivt framtidstro och värderingar allt större. Den driver fram ett ökat motstånd och misstro mot både EU och det politiska etablissemanget i stort. Ser man det från synvinkeln hos de politiker och tjänstemän i GB som nu mister sin lukrativa plats vid EU:s köttgrytor så kan jag inte säga att jag tycker särskilt synd om dem.

-          Cameron gjorde fel, men resultatet är ett faktum. Nu måste både EU och de enskilda medlemsstaterna fundera över både konsekvenser och slutsatser. En del frågor blir sannolikt mycket svåra. Att låta Storbritannien kvarstå i någon slags priviligierad halvsituation där man står utanför men ändå inte (t ex får ha kvar alla frihandelsavtal men slipper betala pengar och slipper den fria rörligheten) kan driva fram starka opinioner för utträde i fler länder bland dem som i realiteten försörjer EU. Att vara mer njugg kan skada hela Europas ekonomi.

Jag avundas inte dem som ska fatta dessa svåra beslut de närmaste åren. 

För några år sen skrev jag lite om honom i en bloggpost om vårt konstiga efternamn. http://jonesiskt.bloggplatsen.se/2013/02/10/9448664-historien-om-jons/ Idag, när det på dagen gått tjugofem år sen han plötsligt lämnade oss, vill jag plocka fram minnet av honom.

Jag har många, positiva minnen av min farfar. Han hade en stark personlighet och jag beundrade honom på många sätt när jag var liten. Han var en farfar som tyckte om att göra saker: Ta med en ut på svampplockning eller bara en skogspromenad. Åka ut med båten och fiska (Hur spännande var inte det!). Åka till djurparken. Och när man inte gjorde det: Berätta och diskutera. Om allt mellan himmel och jord. Han var en god berättare, vilket också inkluderar en förmåga att skarva lite här och var. Men han gillade inte bara sin egen röst, utan kunde verkligen konsten att diskutera och ge och ta argument. Säkerligen hade hans förmåga vässats genom alla samtal med min mycket intelligenta och allmänbildade farmor. Fick han mothugg som han köpte åtminstone delvis kom bekräftelsen i form av ett ”Hållräjt”, naturligtvis framfört på det nordskånska idiom han behöll livet igenom.

Min farfar, Stig Jonés, föddes  den åttonde mars 1909 i Höganäs, i en tid som nu känns mycket avlägsen. Uppväxten med en mestadels frånvarande far formade säkert en del av hans personlighetsdrag. Föräldrarna hade stora planer för honom, planer som bland annat bestod i att han skulle studera. Såvitt jag vet är han den förste i släkten som får chansen att gå i läroverk och 1927 tog han studenten i Helsingborg med betyg som i varje fall var tillräckligt goda för att bli antagen som medicinarstudent i Lund.

Farfar vid sex månaders ålder med sina föräldrar. Hans pappa måste ha återvänt till Sydamerika ganska snart efter att kortet togs.

Vid runt två års ålder.

Nybakad student från Helsingborgs högre allmänna läroverk för gossar         

Samma år tog Stig också körkort. Han berättade för mig att han tagit en eller två körlektioner som bestått i att nödtorftigt manövrera en bil på något slags inhägnat område. Sen hade hans uppkörning bestått i att han kört ett varv runt kvarteret. Några år senare skaffade han en motorcykel och jag vet att han åtminstone vid något tillfälle körde omkull på ett sätt som kunde gått illa. Men han hade tur, som med så mycket annat i sitt liv.

Två år senare, när farfar avverkat det mesta av sin militärtjänst och var igång med medicinstudierna i Lund, så dog hans pappa och lämnade ett ganska rejält arv efter sig att dela på för hans änka och ende son. Enligt uppgift, som jag dock aldrig själv fick tillfälle att prata med honom om, så slösade farfar på en relativt kort tid bort pengarna på en kombination av nöjen, prylar och dåliga investeringar. Han var inte särskilt ekonomiskt lagd längre fram i livet heller: Snart hade en ordning etablerat sig där farmor tog hand om hans lön och gav honom fickpengar.

Stig skötte dock sina studier någorlunda väl, även om de såvitt jag förstår tog lite längre tid än de kanske borde ha gjort. Dessutom lär han i slutskedet tagit ett årslångt uppehåll för att arbeta med 1934 års Lundakarneval. Ett par år senare får han till slut ut sin läkarexamen och gifter sig med min farmor som han träffat några år tidigare i Lund. Trots den fördelaktiga position han redan skaffat sig i ett samhälle där de allra flesta inte ens läst på gymnasium så väntade till en början inga sötebrödsdagar. Han måste skaffa sig praktik och fick till en början kuska runt i landsorten mellan vikariat där han i vissa fall inte ens fick något betalt utöver mat och husrum. Med farmor som obetald sköterska, hänvisad till att genom självstudier i Norstedts stora läkarbok biträda honom. Dessa studier fick hon nytta av senare i livet. Farfar ville nämligen inte behöva agera läkare hemmavid när barnen blev sjuka eller gjorde sig illa, utan förlitade sig helt på att farmor skulle klara det. Vilket hon också gjorde.

Förmodligen från åren kring krigsutbrottet. Farfar hade kanske fallit dåtida rasbiologer väl i smaken med sitt utseende och härstamning - tills de fått veta att han gifte sig med en kvinna med judisk far. Mina farföräldrar var beredda på att gå under jorden vid en eventuell tysk invasion.    

Under krigsåren blev Stig pappa till min pappa och hans yngre bror Krister. Själv växlade han mellan underläkartjänster och beredskapstjänstgöring som militärläkare. Ofta frånvarande från sin familj. Här uppstår också en kris i äktenskapet som mina farföräldrar ibland kunde snudda vid som vore det en lustig episod i deras gemensamma liv. Farfar tjänstgjorde omgiven av i huvudsak kvinnlig personal, ibland unga kvinnor. Han hade en personlighet som man idag kanske skulle kalla ”happy-go-lucky”: Lättsam, inte besvärad av blyghet och såg dessutom bra ut. I den speciella stämning som tycks ha rått under beredskapsåren fick han chanser som han tog. En av dem utvecklade sig dock tydligen till något mer allvarligt och på något vis kom det till farmors kännedom, hur vet jag inte. Det slutade dock med försoning och ett beslut att tillverka ett ”kärleksbarn” en liten bit efter krigsslutet. Resultatet blir min faster. Hon höll på att dö under en dramatisk förlossning, men farfar som var med räddade hennes liv.

Nu började också hans läkarkarriär bli mer framgångsrik, även ekonomiskt sett. Efter några år som provinsialläkare i Lysekil fick han i slutet av 40-talet tjänst som företagsläkare på Höganäsbolaget och återvänder alltså till sin födelsebygd. Den banan fortsatte han på i resten av sitt yrkesliv.

På sin läkarmottagning, några år in på 50-talet.

Farfar får en gåva av fackklubben på Höganäsbolaget i samband med att han slutar där, ungefär lika gammal som jag är nu.

När mina och farfar Stigs vägar korsades – jag var hans första barnbarn – så hade han flyttat till ostkusten och en tjänst på järnverket i Oxelösund. Glad att ha fått en sonson var han, men intresset för att gulla med bebisar var nog inte så stort. När jag blev lite äldre blev utbytet större som jag redan beskrivit. Farfar tog gärna med mig på olika aktiviteter och jag följde lika gärna med. Farfar hade leklynnet kvar och samtidigt talade han till mig som om jag vore betydligt större och klokare än jag faktiskt var. Som det lillgamla och ofta grubblande barn jag var uppskattade jag det oerhört. Samtidigt hade jag en oerhörd respekt för farfar, helt enkelt för att han hade en så självklar auktoritet i sin person. Sa han nån gång till så lydde man.

Farfar trodde på learning by doing och var som jag nämnt inte någon nervöst lagd person. Därför var det helt naturligt för honom att en av de somrar jag var på västkusten – jag tror jag var åtta eller nio år – räcka mig styrningen på sin lilla utombordsmotor (Man skulle åka LUGNT på sjön – farfar brukade knyta näven åt racerbåtar och den värderingen är jag fortfarande påverkad av) och säga åt mig att köra båten. Vi var på väg till Lysekil för att handla. Det gick bra och ute på Gullmarens ganska lugna vatten var det inte så läskigt när jag väl vant mig. När vi närmade oss hamnen tittade jag på farfar och utgick från att han skulle ta över. Men han skakade bara på huvudet och sa åt mig att fortsätta. Du klarar det! Och det gjorde jag, trots rejäla fjärilar i magen, hela vägen in till kajen mellan flera andra båtar.

På Finnsbo 1974, farfar badar i bleckbaljan under överinseende av min syster Erika

Hos farmor och farfar rådde annars en i princip fri regim. Man var fri att komma och gå som man önskade och äta frukost och lunch (oftast någon form av plockmat) när man önskade. Ville man följa med på en aktivitet gjorde man det. Ville man sitta och prata med dem så hade de så gott som alltid tid för ett samtal om vad man nu än kunde tänkas vilja prata om. Den enda heliga punkten på dagen var middagen som intogs klockan sex och alltid var mycket vällagad. Dock inte med några större insatser från farfar förrän de sista åren, då farmors tilltagande skröplighet gjorde det nödvändigt för honom att kliva fram. Och det gjorde han.

När farfar gick i pension fick han möjlighet att odla och upptäcka fler intressen. Han var en av de mest mångsidigt intresserade människor jag känt, lika förtjust i att spela golf och trimorientera som att fiska, måla tavlor, släktforska och ständigt tränga in i nya kunskapsområden med hjälp av facklitteratur om de mest skilda saker. Samtidigt fick han förmånen att trappa ner sitt yrkesliv stegvis. Han arbetade ett par dagar i veckan på sin mottagning på järnverket flera år efter fyllda sjuttio.

Stig Jonés var en man med starka åsikter, som dessutom gärna fick dem att låta starkare än de faktiskt var. Han hade inget emot att provocera med idéer som att de mest förhärdade brottslingarna skulle skickas ner i den nerlagda Höganäsgruvan och stanna där. Dock med leverans av mat och andra förnödenheter. Som man kanske kan vänta sig hade han ganska konservativa åsikter och det han exempelvis hade att säga om Palme var inga vackra saker. På äldre dar var han barnsligt förtjust i att försöka komma på olika skattetekniska finter (inom lagens råmärken). Samtidigt fanns en empati och medkänsla som doldes bakom hans ibland bullriga yttre. Såvitt jag förstår var han omtyckt av sina patienter. Sin charm behöll han.  

Dessutom kunde han överraska med att plötsligt ändra uppfattning i frågor där han alltid gett uttryck för tvärsäkra uppfattningar. Under hela min uppväxt gjorde farmor alltid potatis åt honom när det serverades ris till middagen (Man är väl ingen jävla kuli). Men så en helg när jag hälsade på dem, farfar hade åtminstone passerat sjuttiofem, så såg jag till min förvåning hur han lassade upp ris på tallriken. Förbluffad frågade jag vad som hade hänt. Helt lugnt svarade farfar att han kommit på att han haft fel i alla år, ris var visst gott och tjänligt som människoföda även för en europé.

Ju äldre jag blev, desto större utbyte hade jag av samtalen med farfar. Jag tror också att hans ödmjukhet ökade med åldern. Med sin lugna grundtrygghet hade han aldrig känt behov av religion av något slag. Men en kväll efter att vi sett något naturvetenskapligt program sa han plötsligt att han förundrades över alla avancerade mekanismer hos naturen och att han ju äldre han blivit börjat tänka mer och mer att det ändå fanns någon slags medveten skapare bakom. Och han fortsatte att intressera sig för nya saker, han blev aldrig gammal i sinnet.

Farfar och jag i Oxelösund, 1983. Kanske inte en slump att jag imiterar hans sittposition.

Min farfar Stig var en morgonmänniska. Varje morgon, även efter pensionen, började med BBC:s morgonnyheter klockan 06:00. Åtminstone hela sommarhalvåret gick eller åkte han sen ner till havet och tog ett morgondopp. I ur och skur. Han älskade stora frukostar och lärde sig aldrig att jag inte ville ha något kokt ägg till min betydligt mindre.

Guldbröllop 1986. Mina farföräldrar var gifta i 55 år. Ett äktenskap med toppar och dalar som de flesta andra, men byggt på ömsesidig respekt och tror jag mig förstå en starkare kärlek än de gav uttryck för i ord.   

Farfar var en ovanligt levande person. Fast åren gick och även han åldrades så verkade det på något vis otänkbart att det skulle kunna vara på något annat sätt. Han behöll också sin goda hälsa. Fortfarande blev man hämtad av honom vid järnvägsstationen och det blev alltid en promenad eller två. Det var min älskade farmors skröplighet som oroade både honom och oss. Allt mindre orkade hon och allt mer fick han lägga sin ärligt talat lite mansgrisiga inställning till hushållsarbete åt sidan. Till slut kom också en cancerdiagnos. Farfar hade i alla år halvt på allvar sagt att han tänkte skjuta sig om farmor skulle gå bort före honom. Nu var han ändå, vid åttiotvå års ålder, beredd att acceptera faktum. De talade om hur livet skulle bli för honom efteråt, de sa upp gravplatsen på kyrkogården i Brunnby, ett par kilometer från den gård därifrån farfar och därmed även jag härstammar, och skaffade en i Oxelösund istället. Dit skulle farfar kunna gå sen, när farmor var borta.

Men livet låter sig inte alltid styras av våra planer. Den fjortonde juni 1991 hade mina farföräldrar besök av min farbror. Farfar hade klippt gräset för att det skulle vara snyggt och prydligt. Med gemensamma krafter tillredde de en middag som de åt tillsammans alla tre och drack vin till. Farmor mådde någorlunda. Farfar var på gott humör. Efter maten gick han upp för att titta på TV. Farmor och min farbror satt kvar i vardagsrummet och pratade. Efter en stund undrade ändå min farbror om inte farfars program var slut och han skulle ansluta. När han kom upp satt farfar hopsjunken i tevesoffan med slutna ögon. Min farbror, som också är läkare, gick fram och försökte väcka honom. När han rörde vid sin pappa insåg han att han var död. Sannolikt någon form av hjärtflimmer och sannolikt en helt smärtfri död.

Det finns ett Jonésiskt vis att förhålla sig till livet när man talar om det som jag skrev lite om i startposten till den här bloggen. Min farbror är en mästare när han vill det på att klä det i ord. Det gjorde han också här: Han levde sitt liv som en stor, lycklig skit och tamejfan fick han inte dö som en stor lycklig skit också. Ordvalet är inte avsett att vara nedsättande, däremot en god karaktäristik för en personlighet precis lagom självupptagen för sitt eget bästa.

Jag kände mig alldeles bedövad efter beskedet om farfars död. Några dagar senare anlände jag tillsammans med pappa och min syster för att ta hand om farmor i några dagar. Jag kände mig fortfarande egendomligt avstängd. Det gick inte att ta in, det var inte konkret fast farfars frånvaro i huset på Femöresundsvägen i högsta grad märktes. Vi tittade på en hög med böcker om romer som farfar lånat på biblioteket kort innan. Just det ämnet kan jag inte minnas att vi någonsin diskuterat och enligt farmor var det något han nyligen blivit intresserad av och vid åttiotvå bestämt sig för att tränga in i på djupet. Nu skulle han aldrig få läsa böckerna.

Fortfarande fylld av en overklighetskänsla gick jag till slut in på hans rum, mina farföräldrar hade haft skilda sovrum ända sedan fyrtiotalets slut. Jag tittade på alla föremål som jag kände så väl. Till slut föll min blick på träkistan där han förvarade diverse saker. Och där ovanpå låg de, hans glasögon. Glasögonen han alltid brukade ha på sig när vi träffades.

De glasögonen fick bedövningen att släppa och insikten om att farfar var död brusade in i mig med full kraft. Äntligen kom alla tårarna som inte hade förmått komma innan.

Med åren bleknar minnen, det är en ofrånkomlig del av att leva och bli äldre. Men farfars röst med sin trygga, skånska dialekt och tonfall kan jag fortfarande höra när jag vill. Och känslan av att vara ett barn som blir taget på allvar och behandlad med respekt bär jag med mig med den största tacksamhet och kärlek. 

Det här fotot, taget någon gång på 60-talet tror jag, stod inne i farmors rum. Nu står det i hennes och farfars äldste sonsons fotosamling ovanpå hörnskåpet.