I veckan fick vi veta att Jimmie Åkesson kommer tillbaka från sin sjukskrivning för att återta sin roll som partiledare för Sverigedemokraterna. Nästan samtidigt fick vi också veta att han skulle låta sig intervjuas i säsongens sista program av "Skavlan" på SVT. Ett kortare klipp från intervjun dök också upp.

Man kan tycka att det finns ett visst allmänintresse att få höra direkt från hästens mun hur den förste svenske partiledare för ett riksdagsparti som tvingats sjukskriva sig för utbrändhet har upplevt sin situation och hur det nu kan tänkas bli att ge sig in i den politiska hetluften. Skavlan är också ett program som inte har väjt för att ta in en del ganska kontroversiella gäster. Personligen tycker jag att det har bidragit till programmet ofta är både intressant och underhållande att titta på. 

Föga förvånande kom det snabbt fram motsatta åsikter i debatten. 

Innan någon ens sett intervjun så började kritiken. Malena Ernman hon visste minsann och Özz Nujen han visste minsann att här skulle Åkesson få sitta och gråta ut i Skavlans myssoffa i en välregisserad propagandaföreställning och göra rasistpropaganda. Och folk de delade på Facebook och Twitter och stämde in i kritiken. För jävligt var vad det var. 

Så hur var intervjun då? Har du inte sett den så rekommenderar jag dig att gå in på Svtplay och se den. Här är länken: (drygt 35 minuter in börjar det)

http://www.svtplay.se/video/2787169/skavlan  

Tja, inte blev det så mycket till myssoffa, än mindre något välregisserat propagandatillfälle.  Istället får man se Skavlan klämma åt Åkesson bättre och skickligare än jag sett någon intervjuare eller motdebattör göra tidigare. På ett rasande skickligt vis. Han använder bl.a en gammal, men väldigt effektiv intervjuteknik: Börja med att ställa enkla och närmast vänliga eller neutrala frågor till ditt intervjuobjekt. Bygg upp en bra stämning, få personen att öppna upp sig.

Sen skärper du tonen och blir steg för steg hårdare och hårdare. 

Mot slutet av intervjun är Åkesson närmast upptryckt mot repen av Skavlan. Man behöver långt ifrån vara uppfylld av ett patologiskt SD-hat som en Özz Nujen för att tycka att Åkesson gör en ynklig figur. Och att Skavlan har gjort en riktig journalistisk insats (dessutom uppenbarligen med grundlig research innan). Så långt från myssoffan man kan komma.

Vi kan alltså konstatera att en rad människor med förgrundsfigurer i "antirasiströrelsen" som Ernman och Nujen i spetsen har varit ute i totalt ogjort väder. Utan något på fötterna gick man ut och både dömde ut och fördömde något som man inte hade en aning om vad det skulle vara. Men det är säkert glömt i morgonen när nästa indignationsstorm utbryter.

I själva verket var det här ju heller inget unikt. Snarare ganska symtomatiskt för hur debatten numera ofta fungerar. Något händer, någon nyhet presenteras. Ofta som tidiga nyheter är så har man inte så mycket fakta och det finns goda möjligheter (eller risker) att saker och ting visar sig inte vara på det sätt som det först kanske verkar. Eller så kan man inte dra så mycket slutsatser alls. Men folk gör det ändå. Utifrån sina förutfattade och förutbestämda meningar. Utifrån sina känslor. 

Naturligvis har det alltid varit så här i någon mån. Jag har själv deltagit i nätdebatter och diskussioner sedan det sena 90-talet. Säkert långt innan många andra började uppmärksamma och förfasa sig över rasister och kvinnohatare på nätet hade jag mött dem i olika forum och läst deras till 90-95% ounderbyggda trams. Jag blev också snabbt trött på hur de alltid utan några som helst faktakrav reagerade på nyheter där de tyckte sig kunna läsa in saker som bekräftade deras världsbild. En överfallsvåldtäkt? "Det var säkert en blatte!" Och så vidare. Hela det sättet att okritiskt förhålla sig till fakta och direkt omsätta det på nätet har alltid varit kännetecknande för dessa människor.

Därför gör det mig så trött, irriterad och ibland uppriktigt sagt jävligt ledsen att se hur den sida som ska vara och säger sig vara "den goda" under de senaste åren alltmer har anammat exakt samma sätt att debattera. Dvs: Man skiter i stor utsträckning i fakta och gör sina tvärsäkra tolkningar på ett minimum av information. Och sen trumpetar man ut det. Ibland blir det ganska tragikomiskt när man kolliderar med motståndarsidan som har en precis lika tvärsäker uppfattning om det motsatta förhållandet. Ett typiskt exempel härförleden var den tråkiga händelsen med de två unga pojkarna på rymmen från ett LVU-boende som greps och hölls kvar av väktare på Malmö central. På basis av ett klipp på några tiotal sekunder så visste folk minsann exakt vad som hade hänt. Väktaren hade ingripit fullt berättigat mot en liten otäck ligist som förtjänade stryk, men inte hade han dunkat hans huvud mot golvet. Nej - väktaren hade helt oberättigat satt sig på pojken och han dunkade visst hans huvud i golvet.

Själv tittade jag på klippet ett antal gånger utan att känna att jag fick någon som helst grund för en slutsats åt vare sig det ena eller andra hållet. Men det kanske är jag som har attitydproblem. Som förväntar mig att det ska finnas nån slags eftertanke i en diskussion. Att fakta ska spela nån slags roll. Att man försöker föra någon slags argumentation.

Förmodligen är det synsättet bara naivt, särskilt när det gäller sociala media. Gång på gång ser jag ju att människor gör precis tvärtom. Ofta skriver folk som helt uppenbart knappt ens läst artikeln. Och en majoritet är inte ute efter att diskutera. De är ute efter att tala om för omvärlden vad de KÄNNER. Vi har ju bevars fått lära oss att det är viktigare än något annat. Känner du så, så gör du väl det. Vem är väl jag att ifrågasätta det? 

Det där sistnämnda var inte enbart ironiskt. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på. Kanske är det helt rätt att den här sortens kommunikation mellan människor mer handlar om att berätta för varandra vad vi KÄNNER. Och så kan vi få lite bekräftelse när andra skriver att de KÄNNER precis samma sak. Vad spelar det för roll hur det egentligen ligger till med den sak vi reagerat på eller emot? Imorgon eller senast om ett par dar är ändå allt glömt och vi rusar vidare mot nästa nyhet att bli upprörda över. 

Jag avslutar med ännu en länk som jag tror illustrerar ganska bra vad jag menar. Av nån anledning engagerade jag mig i "debatten". Under ett par dagar skrev jag flera inlägg där jag efterlyste fakta och motbevis istället för bara en massa påståenden, känsloargument och tarvliga personangrepp mot krönikören. I stort sett talade jag för döva öron. Men säkert sitter många och känner sig nöjda över att ha fått delge obekanta människor på Facebook den oerhört intressanta informationen om vad just dom KÄNNER. Vad som sen är sant och inte - vad spelar det för roll?

https://www.facebook.com/dn.se/posts/10152676725461680

I det förra återbesöket skrev jag om de långa mellanrummen mellan nedslagen i min bokhylla. Kanske blev det till en liten sporre, för trots att bara dryga två månader förflutit så är det redan dags igen.

Bokstaven F åstadkommer åtminstone jag genom att sätta de övre framtänderna lätt mot underläppen och samtidigt blåsa ut luft mellan dem. Kanske avslöjar jag här ett pinsamt talfel som jag levt i lycklig okunskap om, men det må vara hänt. F är ju annars i sådana sammanhang en bokstav som mer är känd för att uttalas när den inte borde göra det. Om man lider av en kraftig läspning så tenderar man att läfpa snarare än läspa. Det var en typisk sådan sak som det gick bra att skämta om förr i världen, men som jag misstänker skulle kunna väcka ont blod idag hos vissa. Jag led i varje fall inte av läspning som barn, men trots det så hamnade jag hos talpedagog på grund av mina S. Talpedagogen hette Ingrid Bergman och var som sin namne en tjusig kvinna i 60-årsåldern som därtill var oerhört snäll och tålmodig. Jag har för mig att jag gick hos henne i ett par år och försökte lära mig att bita ihop när jag sa S. Det gick inget vidare tyvärr. Rörelsen kändes helt onaturlig för mig och än idag gör jag den inte när ett Sssss väsande lämnar min mun. Ingen har dock klagat eller ens retat mig för mina S, så helt hopplösa är de väl inte antar jag.

Nå, nu var det ju F vi skulle tala om. Det är en bokstav som jag i de ordspelssammanhang jag alltjämt ganska ofta befinner mig i aldrig har hört någon människa säga något gott om. F brukar ses som en ovälkommen gäst på brickstället som man vill bli av med fortast möjligt. Trots sin allmänna motsträvighet så är den bara värd tre poäng, till skillnad från alfabetskompisar som P, U och Å: fyrapoängare som man däremot oftast blir glad av om man får upp. Denna ovilja mot F hindrar den ändå inte från att vara ganska väl representerad i min bokhylla. Det beror främst på en enskild författare, vilket vi strax ska återkomma till.

Först på F står Howard Fast med romanen Max. Skälet till att den står det är rent nostalgiskt: Fast var en av de författare som min pappa Klas tyckte om. Fast skrev ofta böcker som skildrade livsöden under en längre tid, ibland en hel släkt eller samling av människor under någon brytningsperiod i USA:s historia. Jag läste flera av dem under uppväxten och gillade dem. Men inte så mycket att jag efter pappas död var beredd att upplåta plats åt dem i mina redan överfulla bokhyllor. Dessutom var flertalet av dem pocketar och det går nu inte att komma ifrån att det är trevligare med inbundna böcker. Som jag minns det så drabbades jag ändå av någon slags nostalgi det där sista besöket i pappas lägenhet när min syster och jag tömde den på allt vi ville ha innan städfirman fick ta över och röja ur och slänga eller sälja allt som blev kvar. Resultatet blev att Max – en berättelse om en ung, fattig jude kring förra sekelskiftet som med två tomma händer skapar sig en förmögenhet i biograf och filmbranschen – fick följa med hem till bokhyllan. Och där står han kvar.

Efter Fast är det dags för näste amerikan: Robert L Fish och hans bok Jagad. Trots att det gått över 30 år sen jag läste den första gången så framstår den fortfarande som en av de absolut bästa och mest spännande thrillers jag läst. Idén är lika fantasieggande som genialisk: I andra världskrigets slutskede funderar en ung SS-officer på framtiden. Han är hängiven nazist och sociopat, men också realist. Han förstår att kriget är förlorat och att han själv som högt uppsatt i lägerledningen i ett ökänt koncentrationsläger redan står på de allierades Most wanted-lista. När andra planer spricker beslutar han att sätta sin mest drastiska i verket: Med hjälp av plastikoperationer och falska identitetspapper ska han återuppstå som den judiske lägerfången Benjamin Grossman! Han tänker sig att tillbringa återstoden av kriget i ett ”tryggt” läger under beskydd av någon han har en hållhake på för att sedan efter kriget diskret ge sig av till Schweiz där han har deponerat pengar. Men saker och ting går inte alls som han har tänkt sig och efter att med nöd och näppe ha överlevt de mest fruktansvärda förhållanden så kommer ödet kommer att föra honom till en plats och ett liv som är så rakt motsatt den han en gång var att hans gamla liv framstår som totalt overkligt. Men hans förflutna är på väg att hinna upp honom från flera olika håll… Boken är nog inte lätt att få tag i nuförtiden, men om du vill låna den så finns den här!

Torbjörn Flygt är näste man på tur. Näste man ja. Jag vet att det är dåligt med kvinnliga författare i min bokhylla och jag skäms lite för det. Jag försöker långsamt råda bot på det, bland annat med hjälp av en rad av nobelpristagaren Alice Munros novellsamlingar som jag tycker väldigt mycket om. Men det går långsamt som sagt. Om min Scrabblekompis bibliotekarie-Björn läser detta så kan jag också glädja dig med att jag beställde Gå vilse - en fälthandbok av Rebecca Solnit efter att ha läst din biblioteksblogg. Jag blev djupt fascinerad av den och tänker definitivt läsa mer av henne. Nåväl, Torbjörn Flygt är inte nobelpristagare och inte någon Rebecca Solnits jämlike heller. Men han är en bra författare som med Augustpristagarboken Underdog har skrivit en fin uppväxt- och generationsroman från Malmö. Det är dock inte Flygt som dominerar F i min bokhylla, det är Per Anders Fogelström.

Fogelström (1917-1998) är vår utan jämförelse främste Stockholmsskildrare. Det han inte kunde om staden och dess historia och geografi var nog nästan inte värt att veta. Ett vetande han dessutom tillägnade sig på den tid då information inte fanns ett musklick bort, utan där även ganska enkla upplysningar ofta krävde både slagningar i uppslagsverk och besök i bibliotek. Med åren fick han i och för sig en rätt väl tilltagen egen bokhylla med Stockholmiana att leta i: Hela 80 hyllmeter som nu finns hos Stadsmuséet.

Fogelström började sin litterära bana som journalist och författare av ungdoms- och relationsromaner. En del teman var för den tiden ganska djärva. Från början av 50-talet har jag Medan staden sover – en skildring av ett gäng arbetarkillar på Söder som begår ett inbrott och håller på att hamna riktigt snett. Flertalet av dem beslutar sig dock efter brottets efterspel för att skärpa till sig, men ledaren väljer en annan väg som kommer att sluta i katastrof. Man kan se temat som lite moralistiskt om man vill, men det är också en finstämd och levande skildring av ett antal fattiga ungdomar och deras drömmar.

Efter hand började dock Fogelström på allvar väva ihop sitt historiska intresse med romanskrivandet och på 60-talet utgav han den klassiska Stad-serien: Fem böcker med Mina drömmars stad som den första. De står alla i min bokhylla, liksom de en gång stod i pappas. Där läste jag dem första gången när jag var 11, kanske 12 år. Det har blivit ett antal omläsningar sen dess. Henning, Lotten, Tummen, Emelie, Maj och alla de andra. Helt vanliga människor vars vanliga liv Fogelström ändå lyckas göra spännande och engagerande att ta del av. Hundra år av Stockholmshistoria. Inte minst hans kvinnoporträtt är levande och kraftfulla: Starka, envisa kvinnor som trots fattigdom och svårigheter skapar en dräglig tillvaro för sin familj och också har kraften att hjälpa andra. Man anar en hel del av mamman: Hon som på 20-talet tvingades att ensam och med små ekonomiska medel ta hand om Per Anders och hans syskon när fadern försvann till Amerika för att aldrig återvända.

Ett decennium senare tog Fogelström upp den historiska tråden igen och i en slags prequel till Stad-serien skrev han tre historiska romaner till som utspelar sig i Stockholm från 1700-talets mitt och fram till strax före Mina drömmars stad. Vävarnas barn heter den första. Även dessa böcker är väldigt bra, om än inte riktigt av samma höga klass som den första serien. Jag har också ett gäng Fogelströmmare till, däribland en av faktaböcker han också skrev om Stockholm.

Fogelström på sitt älskade Söder, stående en bit ovanför Slussen.

Efter Fogelström kommer ett nyförvärv: Richard Fords Kanada. Jag hade inte läst något av Ford tidigare och när jag som vanligt shoppade lite pocketar inför en resa föll det sig naturligt att testa den. Jag tyckte om den: En tankfull, stillsam men suggestiv berättelse om två syskon vars trygga liv förändras dramatiskt när deras föräldrar gör något mycket oväntat. Sen står en thriller av Frederic Forsyth som heter Ikon och som jag minns att jag tyckte var spännande, men glömt hela handlingen av sen jag läste den någon gång i slutet på 90-talet.

Till sist på F har vi Jan Fridegård. Mest känd och hågkommen idag är han väl för sin berättelse Trägudars land från vikingatidens Sverige. Den har jag, men också några av hans självbiografiska berättelser om sitt alter ego: Lars Hård. Man måste beundra dessa arbetarförfattare. Ingenting hade de gratis, allting fick de kämpa för. När de väl blev publicerade – ofta efter många refuseringar vilket drabbade inte minst Fridegård – blev de ofta föremål för vass och elak kritik från akademiskt utbildade recensenter i de större dagstidningarna. Men de drevs av en vilja att nå ut med sina berättelser som var starkare än allt annat. I deras böcker ligger många nycklar till förståelse av dagens Sverige också: Varför blev det som det blev? Vilka sociala och ekonomiska omvälvningar var det som lyfte Sverige från ett fattigt och efterblivet bondeland till ett rikt I-land på bara några decennier? Fortfarande ligger detta Fattigsverige, ett land där fattigdomen inte var mörkhyad och hette Ahmed eller Fatima, utan ljushårig och hette Lars eller Märta, mindre än 100 år bort. Det vore synd om de nya generationerna läsare aldrig hittar Fridegård, Moberg, Moa Martinsson och de andra.

Med det är vägen genom F framme vid slutet. Fast just när jag trodde det så mindes jag plötsligt att i den lilla, lilla lyrikavdelningen i bokhyllan så står ju faktiskt en till. Från pappas bokhylla den också: Ett samlingsverk med Nils Ferlins dikter. Ur den får bloggens slutkläm komma idag:

Strof i april

Vägen till kärlekens paradis

Är gammal men evigt ny:

Två händer kan mötas – händelsevis,                                      

Inunder ett paraply.

Två händer kan mötas i glädje

Två händer kan mötas i sorg

Två händer kan mötas för vinnings skull

På världens marknadstorg.

Redan när damen som är två steg före mig i kön har betalat och ska börja packa sina varor anar jag att det kan bli problem. Utan att ta någon notis om sina varor ställer hon sig och börjar granska sitt kvitto ingående. Det är inte mycket hon har köpt, kanske ett dussin varor eller så. Men granskningen tar tid. När mannen som är efter henne är färdig och har betalat är hon just klar med att stirra på sitt kvitto. Nu vidtar nästa steg i kedjan. Man riktigt ser hur hon funderar på hur hon ska organisera upp packningsarbetet. Det gäller att ta det från grunden.

Nu börjar kassörskan slå in mina varor. De är inte jättemånga heller, men flera av dem är rätt tunga. Det är nytt diskmedel, ny spolglans, ny WC-anka. Jag flyttar blicken till mannen och inser att nu har vi problem på riktigt. Han stirrar visserligen inte på sitt kvitto. Men han packar inte han heller. Istället tar han långsamt och grundligt upp någon slags tygkasse ur sin medhavda väska och liksom vänder och vrider på kassan för att… ja för att vaddå? Det är oklart, men uppenbarligen måste det göras innan packning kan påbörjas.

Damen har nu faktiskt fått ner ett par varor i sin kasse, men än är hon inte färdig. Och fort går det inte. Mina varor däremot är snart inslagna av kassörskan. Även hon har nu upptäckt att det är stopp längre fram i maskineriet och slår stopp på bandet. Nu är hon färdig, jag sätter i mitt kort och betalar. Där kommer kvittot. Fortfarande är varken damen eller mannen färdiga med sitt packande, men man kan trösta sig med att båda gör det väldigt grundligt. Grundligare än jag någonsin packat en kasse i varje fall. Själv har jag ett litet utrymme alldeles efter kassaapparten, där mina grejer nu ligger i en tjock klump, att packa på. Det går, men jag får luta mig framåt i en inte direkt bekväm arbetsställning. Trots att trafikstockningen inte på något vis är mitt fel känner jag mig stressad och vill få undan mina saker så fort som möjligt. Det är i praktiken omöjligt att börja med nästa kunds varor innan jag är väck. Samtidigt som jag trycker ner den sista varan i mina två kassar ser jag att damen faktiskt också blir klar i samma stund. Och mannen är också på god väg. Livet i kassalinjen kan fortsätta igen!

Händelser som den här inträffar ganska ofta numera. Ju mer automatiserade eller åtminstone effektivare många processer har blivit, desto sämre hänger vi människor med i dem. Rätt många av oss i varje fall. Vi har dessvärre inte fått någon uppgradering av vår programvara eller snabbare mentala processorer. Naturligtvis har många äldre det särskilt svårt, men de är långt ifrån ensamma. Ingen av mannen och kvinnan framför mig i kön var äldre än i tidiga sextioårsåldern.

Samtidigt som många inte hänger med så har väl ändå vi det stora flertalet anpassat oss hyggligt och t.o.m skruvat upp förväntningarna på hur undan det ska gå i köer av olika slag. Vi känner därför en smygande irritation på den där långsamme mannen som fortfarande inte fått upp sin plånbok när kassören slår in hans sista vara. Eller sitt SL-kort när han ställer sig precis framför oss i automatspärren ner till perrongen. Vi kväver lusten att sucka demonstrativt åt kvinnan vid bankomaten som gör allting i slowmotion och när hon äntligen har fått sina pengar inte har vett att flytta på sig, utan står kvar och börjar organisera i sin plånbok. Ibland bryr vi oss förresten inte ens om att kväva den där sucken.

För några år sen började jag fundera lite mer kring de här sakerna. Jag har alltid varit otålig av mig, men med åren har jag börjat lugna ner mig lite och dessutom insett att jag inte alltid själv hänger med i de snabbaste svängarna längre. Några vetenskapliga studier att bjuda på har jag inte, men jag uppskattar att kanske någonstans runt 15-20% av alla människor är mer eller mindre långsamma på det här viset. Kanske till och med lite fler. Med det här viset menar jag att de oftast verkar liksom omedvetna om vad som försiggår runt omkring dem och att de stoppar upp och orsakar köer och väntetider för alla som vill att allt ska gå i raketfart. Jag antar att fenomenet är mest tydligt i Stockholm med dess uppskruvade tempo. Men jag tror det är ganska tydligt åtminstone på alla någorlunda stora orter också.

En del människor kan helt enkelt inte skynda sig, vi känner antagligen alla åtminstone några stycken som stämmer in på den beskrivningen. De gör det mesta i maklig takt, men grundligt och ordentligt. Hur mycket de är medvetna om de känslor de väcker hos sin stressade omvärld är svårt att säga. Ibland verkar de så totalt avslappnat avskärmade att jag kan känna en slags motvillig beundran. Ett typiskt exempel är kön vid lunchbuffén. Plötsligt stannar den upp. Det är nästan alltid samma sak: Vid salladen eller varmrätterna står en person och stirrar tankfullt på de olika alternativen som står till buds. Tar upp en slev och vrider och vänder lite på den. Sticker prövande ner den i någon bytta och tar långsamt och försiktigt upp en liten, väl avvägd mängd mat som den lika försiktigt placerar på sin tallrik. Stannar sen upp igen och tycks fundera över nästa drag. Ska det bli en till av samma sort eller nånting annat? Det som för en vanlig lunchgäst tar kanske femton, tjugo sekunder går lätt på minst en minut. Minst.

Vid det laget känner man ibland hur en irritation liksom pyser sakta upp ur kön och hur de fyra, fem som står närmast bakom liksom börjar trampa på stället för att få utlopp för otåligheten. Eller så fixerar man stoiskt någon punkt på motsatta väggen och försöker vänta ut.

Är olyckan riktigt framme kan det vilja sig så illa att två såna här personer lunchar ihop. Då kan de mycket väl stanna upp och börja en obekymrad konversation vid potatisen och riset utan att så mycket som att slänga ett getöga bakåt och se hur många som står där. Gör någon dem uppmärksamma på att kön bakom växer så rycker de liksom till och ser lite förskräckta ut i någon sekund. För att sen sjunka in i sitt eget behagliga tempo igen.

Naturligtvis är det möjligt att människor man ser bära sig åt så här ute på stan bara är tillfälligt tankspridda av något skäl. De kanske är snabba som vinden i vanliga fall. Men i vår närmiljö blir det ganska snart klart vem som är av den där långsamma sorten. På arbetsplatser är det här en knepig sak som vi ofta har svårt att prata om. I dagens uppskruvade tempo blir det allt mindre plats för den långsamma, grundliga typen: Hen som inte kan skynda sig. Kollegan som lovar att rapporten som övriga projektet behöver för att gå vidare ska vara klar nästa måndag, men som sen ändå ”har några grejer kvar bara” när måndagen kommer. Och nästa måndag och nästa måndag med. Det är ofta en kollega som är väldigt vänlig och trevlig, vilket gör det ännu svårare. Man får motstridiga känslor. Tycker synd om, blir irriterad, blir orolig för man ska hinna bli färdig i tid. Börjar umgås med hemliga önskningar om att kollegan skulle kunna ta vägen någon annanstans där den inte sinkar arbetet. Eller så arbetar man med någon form av arbetsuppgift där resultatet av att vissa hinner undan mindre är att andra måste göra mer för att det inte ska samlas på hög. Kanske känner man också att den långsamma kollegan blir olycklig och frustrerad av att hamna på efterkälken. Men vad ska man säga?

En del människor är långsamma därför att de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i någon form som helt enkelt inte ger dem möjlighet att behandla information och handla utifrån det i ett snabbare tempo. Andra är långsamma och sävliga mer som en del av sin personlighet. Många av oss som en gång var snabba i både tanke och handling kommer med åren att bli långsammare vi med. En dag kommer människor att stå och trampa bakom OSS i kön!

På något vis måste samhället ju fungera för alla sorters människor. Särskilt som det faktiskt finns så många som inte kan eller vill leva livet i den hastighet vi som vill vara moderna, urbana storstadsmänniskor betraktar som självklar. Kassalinjer och köer i restauranger kan säkert anpassas bättre till människors verkliga förutsättningar och vi som har bråttom kan öva oss i tålamodets konst. Det gör oss säkert bara gott.

Det finns dock större och svårare utmaningar i hur vi ska ha hitta lösningar i skolan och i arbetslivet för att människor som faktiskt kan göra bra resultat om de bara får lite tid på sig och inte stressas upp av en otålig omgivning också ska få plats. Jag tror inte att vi kan lösa det genom att inrätta hundratusentals beredskapsarbeten och skyddade anställningar, vi måste bli bättre på att organisera arbetet så att även människor som behöver ett lägre tempo kan få plats i den ordinarie verksamheten. Det gäller inte minst större arbetsplatser. Oavsett vad orsaken är. Kanske behöver vi också lugna ner oss några hekto på några områden också. Jag är inte säker på att samhället tjänar något alls på att fortsätta den ständiga jakten på ”effektivisering” inom i grunden personalintensiva verksamheter som vård och omsorg t ex. Jag tror att vi i viss utsträckning fortsätter med detta av bara farten. För att vi kan och för att vi lärt oss att annars är vi inte duktiga. Man kan ju fundera om inte de ständiga produktivitetsökningarna inom de verksamheter som kan automatiseras borde leda till att vi får råd att ha fler människor som arbetar med människor? Inte nödvändigtvis i ett rasande tempo hela tiden.