Debatten om hur mycket framtidens bebyggelse ska tillåtas ta ut svängarna blossar upp igen. Eller okej, blossa upp kanske var lite för mycket sagt. I en medievärld där minsta lilla meningsmotsättning mellan två "kändisar" blir till attacker eller hån, vill man undvika att falla in i liknande språkbanor. Nå, låt oss uttrycka det som så att det verkar råda delade meningar om hur det ska se ut där vi bor, arbetar och handlar i framtiden. Inte minst i kungliga hufwudstaden. Så där lite intuitivt skulle man ju kunna tro att den enda riktiga storstaden i Sverige skulle ha en progressiv syn på det här med arkitektur och välkomna hus som utnyttjar den begränsade markytan i innerstan väl - dvs bygger på höjden - och som dessutom bidrar till att förstärka intrycket av storstad. Men icke. För här har vi nämligen saker som Stockholms skyline att ta hänsyn till. När man hör den nämnas är det dock sällan byggnader som sträcker sig mot skyn som åsyftas. Nej, istället handlar det om att hålla ner stan mot marken - här ska minsann inga träd, förlåt hus få växa sig högre än någon annan.

Intressant nog verkar detta vara en fråga som skär genom de politiska blocken och förmodligen också genom andra grupper och sammanslutningar. I denna intressanta DN-artikel har jag t ex idag lärt mig att Centern, kanske något förvånande, tillsammans med kådisarna vill bygga mer på höjden. Moderaterna är däremot mer tveksamma och Folkpartiet i princip helt emot. Med all säkerhet går uppfattningarna isär i det rödgröna laget också.

Vad är det då man vill bevara, alternativt är så rädd för? Förmodligen är det vyer som den här som många ser framför sig:

Visst är den vacker, det håller jag med om. Men frågan är om vi ska leva i något som ska vara ett monument över det förflutna i första hand, eller en modern stad med infrastruktur som uppfyller de behov vi har idag. Jag har svårt att se att Stockholm skulle förstöras av att man tillät lite fler höga byggnader att skjuta upp här och där. Naturligtvis ska man inte slänga all stadsplanering överbord. Ett besök i Los Angeles räckte för min del för att inse värdet av att man ändå har någon slags reglering över vad som ska byggas var och hur hus får se ut. Men för den skull måste Stockholm kanske inte se ut som ett monument över förra sekelskiftets byggnadsstil med bara enstaka anakronismer? Vi har brist på utrymme idag inom stadens hank och stör, men luften är (än så länge) fri. Den borde utnyttjas bättre.

Även i ett lite vidare perspektiv än det strikt 08-mässiga, kan man fundera över detta med skydd av gamla byggnader och miljöer. DN-artikeln tar upp några ganska absurda exempel. Man får också reda på att inte mindre än 30% av landets yta är definierat som "riksintresse" av det ena eller andra skälet; ett faktum som utnyttjats ett flertal gånger för att stoppa byggprojekt. Jag tycker det är helt absurt. Ska vi mer eller mindre betrakta en tredjedel av landets yta som något slags museum? Stoppa byggandet av villaområden med hänvisning till att några jävla renar sorterades där av sina samiska renägare förr i tiden? Jag har själv bott i K-märkta hus som var K-märkta eftersom de ansågs som ett gott exempel på funkisstilen. Detta medförde bl.a att vi vid fasadrenoveringen bara fick använda samma färg på putsen som den haft i original. Bygga balkonger var inte att tänka på. Om de varit de enda K-märkta funkislängorna i stan hade man väl kunnat förstå det. Men så var det förstås inte.

Jag har alltid varit intresserad av historia och tycker om att ströva i och titta på historiska miljöer. Men jag tror också att vi i första hand ska leva i nutiden och anpassa vår omgivning efter de behov och den livsstil vi nu har. Lite som jag skrev i gårdagens post om att spara saker som "minnen" så är jag också tveksam till om vi verkligen bevarar vår historia på det vis som k-märkningskramarna hoppas genom att låta alla möjliga märkliga byggnader från olika tidsepoker stå oförändrade överallt. I bästa fall smälter de in i den nya miljö som omger dem, i sämsta ser de bara malplacerade ut och hindrar dessutom förverkligandet av viktigare behov än att av "kulturminnesskäl" bevara en anskrämligt ful fabriksbyggnad från 1951.

Kanske ska vi istället satsa på att skapa ett särskilt reservat där k-märkarna kan få härja bäst de vill och "skydda" allting som är äldre än 23 år mot all tänkbar, klåfingrig förändring. Låt oss ge dem en liten stad nånstans där de kan drömma sig tillbaka till det förflutna då allt var mer idylliskt, mer estetiskt och mer greppbart. Jag föreslår Herrljunga!