Det kliver på ett ungt par i tunnelbanan och ställer sig alldeles bredvid mig. De är klädda i svart och verkar allmänt coola. Om mig tar de ingen notis, och varför skulle de det? Jag tror jag förstår på ett ungefär vilket intryck jag gör: Gubbe med blåjeans, blå täckjacka och rejäla promenadskor. Dessutom avslöjar den uppknäppta jackan en rutig skjorta.

Min existens är sannolikt totalt ointressant i deras värld. Bara ännu en i en anonym, grå massa av trista vuxna. Såna där som de själva aldrig tänker bli.

Det skiljer ungefär trettio år mellan oss. En dryg tredjedel av ett normallångt människoliv i den rika västvärlden. Är det så mycket egentligen? I det perspektiv som våra mänskliga livsvillkor tvingar in oss i är det väl det. Mycket händer på trettio år i en människas liv. Det är stor skillnad mellan att vara runt femtio och runt åttio också.

Vi har vårt mänskliga perspektiv på tid. Som individer är vi också begränsade av vad vi själva upplevt. Som tjugoåring var trettio år fortfarande en abstrakt tidslängd. Visserligen kunde hjärnan föreställa sig själva mängden ganska konkret, till skillnad från exempelvis en miljon (tro inte att du på riktigt kan föreställa dig hur mycket det är). Men jag kunde inte minnas mer än lite drygt tio år bakåt i tiden av någorlunda medvetet tänkande. Och även de av oss som lever längst får aldrig mer än ungefär hundra år med egna, personliga minnen.

När jag hunnit tänka ungefär det där så kommer en idé till mig: Kanske skulle det bli lättare att förstå vårt mänskliga tidsperspektiv och hur långt eller kort de där trettio åren som har så stor betydelse just nu egentligen är om man räknade om dem till en annan tidsskala. Varför inte ett år? Ett år är bra, det är något vi alla kan förhålla oss till och överblicka.

Idén som sån är förstås inte ny. Säkert har många av er läst det klassiska tankeexperimentet där Jordens historia räknas om till ett år. Med det för mänskligheten nedslående och tankeväckande resultatet att hela vår arts historia ägt rum på årets allra sista dag. Vår civilisation framträder först fem i tolv och Columbus färd till Amerika äger rum bara tjugo sekunder före tolvslaget!

Säkert har någon också räknat på kortare tidsperioder än så, men jag hittar inget när jag googlar. Så jag sätter mig ner vid datorn och börjar själv räkna och fundera. Jag bestämmer mig för att använda mig av ett antal framgångsrika, framstående och betydelsefulla kvinnor genom historien för att illustrera min berättelse. Vi börjar här och nu med vårt eget mänskliga tidsperspektiv.

Hundra år som ett år

Om ett sekel pressas ihop till ett år så blir varje decennium lite mer än en månad långt. Ett riktigt år motsvaras förstås av 3,65 dagar. Om vi räknar hundra år bakåt från nyårsafton om en dryg vecka så hamnar vi på januari 1917. Andra världskriget kommer att bryta ut runt den 25 mars och ungefär den 11 juli landar vi månen. De två händelserna ligger också ganska nära i tid till två av de tre kvinnorna.

Jag utgår lite från mig själv och väljer ett årsbarn: Julia Roberts. Hon behöver ingen närmare presentation tror jag. Julia har också den fördelen att det är ungefär trettio år mellan henne och våra två andra exempel: Svenska Zara Larsson och Jane Fonda. Som ni själva kan se föds Jane på senvintern, Julia mitt i sommaren och Zara när hösten har börjat koppla grepp på allvar om vårt sekelår.

Deras verkliga födelsedagar:

-          Jane Fonda, 21 december 1937

-          Julia Roberts, 28 oktober 1967

-          Zara Larsson, 16 december 1997

Tre kvinnor, tre generationer. Framgångsrika i nöjesbranschen, men också medvetna personer med tydliga värderingar. En ung och i början av sin karriär. En mitt i livet. En är snart åttio, om än fortfarande i full gång. Se gärna hennes serie Grace and Frankie på Netflix!

Tvåhundra år som ett år

Vi dubblar tidsperspektivet och ser vad som händer! In på scenen kommer också en ny kvinna, drottning Victoria av England som är sinnebilden för en hel epok och som föds alldeles i början av perioden: den 24 maj 1819. Eller den 5 januari med vår alternativa tideräkning.

När vi dubblar så börjar vi också förlora möjligheten till överblick. Victoria levde ett långt liv och dog i början av förra seklet. I hela världen finns nu ändå bara en handfull människor som varit samtida med henne. Det är tveksamt om det idag finns någon människa vid liv som träffat en människa född på 1700-talet.

Som ni själva kan se så får bara 100 år till en ganska dramatisk effekt. Avståndet mellan drottningen och våra tre nittonhundratalskvinnor är mer än sex tiondelar av vårt år. Jane Fondas födelsedag skjuts fram från senvinter till sensommar och Zara, ja hon har bara varit med under den sista, dryga månaden av vårt år.

Ett år i det här tidsperspektivet förflyter på 1,8 dagar – ungefär en fjärdedels vecka. Den som föds i slutet av maj och dör i mitten av oktober har ändå levt nästan åttio år enligt vår vanliga tideräkning. Men vi ska inte stanna här, vi ska dubbla igen.

Fyrahundra år som ett år

Nu hamnar vi i början av 1600-talet och i en tid som ingen av oss som nu lever ens har träffat någon som har träffat någon som levt då. Räknar vi på en generationslängd på någonstans mellan tjugofem och trettio år så betyder det att ett barn som föds idag befinner sig ungefär på fjorton generationers avstånd från den 1 januari i vårt nya år. Det är inte omöjligt att  barnets mormors mormors mormors mormors mormors mormors mormors mormor föddes just då.

In på vår tidslinje träder nu nästa kvinna: Vår egen drottning Kristina, född år 1626, eller den tionde januari vårt år. Kvinnan som avstod från makten och kungariket och gick i exil för att få leva livet som hon själv önskade det.

I fyrahundraårs-året så är ett av våra år inte ens en hel dag långt. Avståndet mellan Janes, Julias och Zaras födelser krymper därför ihop till mindre än en månad. Även Fondas långa liv utspelar sig under de sista, knappa två och en halv månaderna av året. På nyårsafton finns knappast personliga minnen hos någon levande människa som går längre tillbaka än de allra sista dagarna i september.

Vårt personliga tidsperspektiv börjar kännas alltmer begränsat. Vi ska ändå gå vidare: Till ett millenium.

Tusen år som ett år

Tusenårsriket användes av nazisterna som en symbol för den nästan eviga makt de tänkte sig att partiet och dess idéer skulle få. Hur motbjudande de än var på alla sätt så var just valet av siffra kanske inte så dum.

Går vi tusen år bakåt så hamnar vi vid vikingatidens slut här i Sverige. Vi letar dock inte efter någon sköldmö att placera på vår tidslinje, utan blickar mot Kina istället. Där regerade vid denna tid än kvinna som de facto-regent för sin sjuke, kejserlige make och senare, också formellt vid hans död för istället för kejsarens omyndige son. Kejsarinnan Liu av Songdynastin. Hon beskrivs av historiker som en kompetent regent. Tidpunkten 3 januari markerar den formella tronuppstigningen år 1022 enligt vår vanliga tideräkning.

På det tusenåra årets tidsskala placerar vi också in Jeanne d’Arc, den helgonförklarade upprorsledaren som föddes 1412 och dog innan hon hunnit fylla tjugo. På tidslinjen hamnar hon i slutet av maj. Långt från kejsarinnan, men ännu länge från vår nittonhundratalstrio. Där utspelas nu samtligas liv under årets sista månad och Zara Larsson föds först på julafton, när redan 98% av året har gått.

Tusen år… Men vår resa är inte slut.

Tvåtusen år som ett år

Vi är nu nära början av vår tideräkning. Ett av våra egna år utspelar sig nu på bara fyra timmar och tjugo minuter ungefär. Här hittar vi en av historiens mest mytomspunna kvinnliga gestalter: Drottning Kleopatra. Hon föds den 16 december det föregående tvåtusenårs-året, eller 69 f.Kr enligt vårt vanliga sätt att räkna.

När vi dubblar det tidsspann som ska täckas in av vårt år så hamnar förstås alla de andra gestalterna på årets andra halva. En person vi upplever så avlägsen i tiden som drottning Kristina föds först den 20 oktober

Jag undrar om vi förstår vad det här innebär. Även om vi naturligtvis är intellektuellt medvetna om att det ligger mycket historia mellan drottningarnas bägge liv så tror jag att vi intuitivt ser det som att bägge två tillhör en avlägsen, förfluten tid där allt gärna smälter ihop till ett enda ”för längesen”. Men när drottning Kristina levde och säkert fick läsa om Kleopatra i den gedigna utbildning hon fick så tänkte hon säkert med rätta på den epoken som mycket långt bak i tiden. Vilket den ju faktiskt var redan då. Om vi kunde resa i tiden så vore det fem gånger så långt att färdas för att komma till Kleopatra som att komma till Kristina.

Och Zara Larsson – ja hennes liv ryms i den sista procenten av året.

Börjar perspektiven bli svåra att överblicka även när vi tränger ihop dem så här? Var inte orolig, nu ska vi göra ett ännu större språng. Vi ska tio gånger så långt bakåt i tiden.

Tvåhundratusen år som ett år

Någonstans på upp till tvåhundratusen års avstånd från oss finns en kvinna som brukar kallas mitokondriska Eva. Det är vår urmoder, den kvinna som alla nu levande människor härstammar från på mödernet. Genom en analys av s.k mitokondriellt DNA hos ett ganska stort antal människor av olika etniskt ursprung och beräkningar av mutationstakten hos DNA:t har forskarna kommit fram till det här. Eva fick åtminstone två döttrar som fick egna döttrar och så vidare i en obruten linje fram till idag. Men inga andra kvinnor från samma tid har idag levande ättlingar som härstammar från henne på s.k rakt möderne (från dotter till dotter till dotter o.s.v)

Eva måste naturligtvis ha levt i Afrika, men mycket mer än så kan vi inte veta om henne. Andra fynd gör att vi ändå kan gissa hur han kan ha sett ut och det är den bilden som står på tidslinjen.

I Evas perspektiv framstår hela vår civilisations tid som en kort parentes, nästan futtig. På tidslinjen har jag också lagt in den berömda statyetten Venus från Willendorf, tillverkad för åtminstone 25000 år sen. Det är ändå mindre än en och en halv månad sen ur det här tidsperspektivet. Drottning Kleopatras tid är bara fyra dagar från vår egen och Fonda&co föds alla på nyårsaftonens kväll. Ett genomsnittligt människoliv i den rika delen av världen varar i bara lite mer än tre timmar.

Lucy – 3,2 miljoner år

Vi är framme vid slutet av vår tidsresa – en tidslinje där vårt år täcker in en tidsrymd av över 3 miljoner år. Så långt bak i tiden befinner sig Lucy, det berömda fyndet från Etiopien av en hominid. Det är nästan hälften av ett skelett av en medlem av Australopithecus. Lucy kanske på många sätt bör betraktas som mer av en människoapa än en människa, men såvitt vi vet idag är hon en av våra förmödrar. En i det släkte som så småningom skulle ge upphov till den moderna människan, Homo Sapiens.

Med Lucys tidsperspektiv krymper resten av den tid vi hittills rört oss i till nästan ingenting. Hade tusenårsriket blivit verklighet hade det bara upptagit två timmar och fyrtiofem minuter av vårt 3,2-miljonersår. Även mitokondriska Eva föds inte förrän nån gång på kvällen den 8:e december. Kleopatra ungefär när det är dags för nyårsaftonssupén. Och Zara, ja alla hennes nitton år på Jorden krymper ihop till tre minuter och tio sekunder.

Plötsligt verkar inte de trettio åren så mycket längre. Kanske har också du fått ett lite annat perspektiv på människan och hennes tid med hjälp av tio kvinnor och deras plats i tidens flöde.

I så fall är jag i all ödmjukhet nöjd med resultatet av min lilla räkneövning.