Något försenad får till slut även jag upp mina adventsprydnader. Egentligen är stjärnorna och ljusstakarna inte så mycket prydnad från insidan som det är en gemensam insats för att lysa upp vintermörkret utomhus. I våras citerade jag Frans G. Bengtsson på Facebook om hur vi aldrig tröttnar på att än en gång i maj mötas av grönska, blommor och fågelsång. Lite samma sak är det faktiskt när man går en kvällspromenad efter första advent och ser hur det lyser i de flesta fönster man passerar.

Advent… För den kristna är det en slags glädjens nedräkning antar jag. För oss andra mer en tradition som finns där i bakgrunden, mer eller mindre självklar. Man sätter upp sina prydnader, ordnar kanske ett adventsfika. Hur kände man när man var liten? Nog fanns det en ökad förväntan kring insikten om att julafton kom allt närmare? Hemma hos oss kom det varje år en stor kartong med posten från farmor. Den innehöll adventsband till alla. I ett rött silkessnöre hade farmor knutit fast godisbitar; en för varje dag. Vardagar var det en enkel karamell. På adventssöndagarna något större. Kanske en Japp. På julafton brukade det vara en ganska stor chokladkaka.

Vad jag minns så fuskade jag aldrig, tog aldrig några godisbitar i förväg. Men hur var det nu, det där med minnet? Kan vi verkligen lita på att jag minns rätt och inte har förskönat mig själv, omedvetet och i efterhand?

Adventstid är också julpsalmer. Har man som jag sjungit några år i kyrkokör som barn så räcker det för att de ska sitta någonstans i ryggmärgen. Både känslo- och minnesmässigt. Sånger jag knappast sjungit på den här sidan 1980 kommer hela eller större delen av texten beredvilligt fram ur vilka synapser de nu ligger lagrade i när jag kommer att tänka på dem:

Adventstid kom till mitt ensliga hus

Jag sätter i staken ett sparat ljus

Något ska ske bortom frostig advent

Jag väntar en gåva som Herren sänt.

Varefter jag blir äldre så märker jag att upplevelsen att lyssna på denna musik som jag alltid tyckt om sen jag var liten fördjupas. Det blir faktiskt även för mig, agnostikern, en andlig upplevelse. Den här andliga dimensionen i tillvaron har kanske aldrig varit helt stängd för mig, han som är eller åtminstone strävar efter att vara en rationell skeptiker. Men den har varit på sparlåga. Nu når jag den lättare. Kanske bland annat för att jag blivit bättre på att vara i en känsla utan att alltid vilja tolka den intellektuellt.

Att gripas av en julsång och stämningen när den framförs ger glädje och en känsla av att det finns något större. Den känslan tror jag vi alla har i oss, den är en mycket central del av att vara människa. Jag tänker nog fortfarande att känslan inte är övernaturlig, utan har sin grund i hur vår psykiska utrustning är uppbyggd och fungerar. Men den tanken är inte så viktig och den förminskar heller inte upplevelsen. Säkert njuter många som har ännu närmare till sina känslor ännu mer intensivt och glädjefyllt än jag förmår. Men jag är nöjd utifrån mina egna förutsättningar.

Kanske hjälper det här mig också att lättare känna tacksamhet över det som är bra. Jag har kärlek och närstående som bryr sig om mig och som jag bryr mig om i mitt liv. Jag har ett bra arbete, ekonomisk trygghet. Jag är såvitt jag vet i det stora hela frisk. Som alla andra oroar jag mig för vissa saker, känner mig kritisk eller rentav arg mot en hel del saker i samtiden. Har en grå vardag och studsar inte alltid upp ur sängen på morgonen, fylld av energi. Särskilt inte så här års. Men det är oundvikliga delar av livet. Det kommer säkert att komma sämre dagar, men jag försöker låta bli att grubbla så mycket på det och tänka att även denna dag blev en i det stora hela bra dag.

Det är många som inte kan säga samma sak. Varje gång jag tänker på det så är jag tacksam. Faktiskt, hur smetigt det än kan låta.

Klockan har passerat sju. Snart är min Staropramen Granat urdrucken. Middagen blir lite sen idag, min äldste är på fotbollsträning. När han kommer hem blir det tortillas med köttfärs, kanske det mest fantasilöst, fredagsmysiga måltidsval man kan tänka sig. Men vi gillar det, så varför känna dåligt samvete? Lika lite som att jag tänker skämmas för att vi kommer att äta framför teven, förmodligen samtidigt som vi tittar på en film eller ett nytt avsnitt av The Americans.

Det är fredagskväll i adventstid. I mitt sovrumsfönster lyser den nyuppsatta, något snett hängande stjärnan. Förhoppningsvis tittar åtminstone någon sen kvälls- eller nattvandrare upp mot höghusfasaden i kväll och skänker den och övriga adventsljus en tacksamhetens tanke.