Laura och hennes vän skulle grilla den där eftermiddagen i Bogotá, sommaren 2013. De tog sig till en mataffär för att köpa revbensspjäll. När de kom fram till den manuella köttdisken såg Laura något som gjorde henne förvirrad. Bakom disken stod hennes kollega Jorge från ingenjörsfirman. Det verkade konstigt att en tjugofyraårig ingenjör som designade transportsystem för olja skulle arbeta extra som styckare, men kanske fanns det en förklaring. Laura hejade glatt, men fick nästan ingen reaktion tillbaka. Hennes vän visste emellertid besked: Mannen hette William, inte Jorge, och var kusin till hennes pojkvän. Hon kände honom ytligt.

Laura var förvirrad, kunde det verkligen finnas dubbelgångare som var så lika varandra? Kanske låtsades bara Jorge inte känna henne för att han skämdes över sitt extrajobb? Kunde det vara en tvilling? Allt stämde ju: Utseendet, sättet att gå, hur de log.

Nästa måndag på jobbet berättade hon om händelsen för Jorge. Han skrattade och sa att visst hade han en tvilling, men de var inte alls lika till utseendet. Inget mer hände då, men senare fick även Lauras vän ett jobb på ingenjörsfirman. Även hon slogs av likheten. Hon ordnade fram ett foto på William och Laura visade det för Jorge. Hans reaktion var omedelbar: ”Det är ju jag!” Han visade det för en vän och kollega. ”Du ser bra ut på det kortet”, blev reaktionen.

Jorge tittade på fler bilder och blev alltmer förvirrad. Så kom han till en där William satt tillsammans med en annan man, en man med samma ansikte som Jorges tvillingbror Carlos!

Nu rullades bit för bit en mycket märklig historia upp. År 1988 födde en kvinna tvillingar långt ute på landsbygden i Colombia. De var för tidigt födda och framför allt den ena pojken, William, var sjuk och skickades därför till ett sjukhus i huvudstaden. Vid samma tid födde en annan kvinna tvillingpojkar på samma sjukhus. Exakt hur det gick till har inte kunnat klarläggas. Men på något sätt skedde en förväxling. Det barn som en tid senare sändes hem till sina fattiga föräldrar, bägge lantarbetare, var inte William: Det var Carlos, bogotakvinnans ena son. Ingen upptäckte emellertid misstaget. Bägge familjerna trodde att de hade fått tvåäggstvillingar, för det blev snabbt uppenbart att deras pojkar varken var särskilt lika till utseende eller till sätt.

Ärftlighetsforskningen har länge varit intresserad av enäggstvillingar. De första organiserade undersökningarna skedde redan på 1920-talet i Tyskland. De har följts av en mängd studier genom åren med olika upplägg och resultat. Grundidén har varit att bättre försöka förstå genernas inverkan på en människas olika egenskaper. Hur lika – eller olika – blir egentligen två personer med samma uppsättning gener?

Ett av de studieobjekt som intresserat forskarna mest har varit den lilla grupp enäggstvillingar som adopterats bort i mycket tidig ålder och hamnat i olika hem. Enäggstvillingar som växer upp tillsammans har ju om inte identiska så väldigt lika miljöfaktorer som påverkar dem, vilket kan försvåra att avgöra genernas bidrag.

I slutet av 70-talet blev två tvillingbröder från Ohio för en kort tid något av superkändisar i USA. Bägge adoptivföräldrarna hade valt att kalla sin son James, så när de vid trettiosju års ålder möttes för första gången fann Jim Springer och Jim Lewis att de delade samma förnamn. Men det var bara en av en rad likheter. Att bägges första fru hade hetat Linda och den andra Betty kan man kanske skriva på slumpens konto. Likaså att de bägge kallat sina söner James Alan. Men vad ska man säga om att bägge hade samma favoritämnen i skolan, träslöjd och matte? Att bägge kedjerökte samma cigarettmärke och körde en Chevrolet? Att de hade samma typ av jobb, var intresserade av samma saker, t.ex att bygga miniatyrmöbler, och vid ett senare psykologiskt test som svar på en uppgift ritade precis samma sak? Att de brukade tillbringa sina semestrar på samma ställe i Miami Beach, fast de aldrig hade sprungit på varandra där. Sen var det förstås olika fysiska särdrag. Bland annat hade bägge vid nästan exakt samma tidpunkt snabbt och utan förklaring gått upp sex kilo i vikt. De led också av en speciell och ganska ovanlig typ av huvudvärk som forskare hade trott endast hade miljörelaterade orsaker. De talade också med i princip identisk intonation.

JimX2 (Springer & Lewis)

Hur mycket än både allmänheten och delvis forskarna själva fascinerades av den här och liknande historier så är syftet med tvillingstudierna mycket bredare än att komma fram till hur lika enäggstvillingar egentligen är eller blir. De har snarare varit ett användbart verktyg för att förstå hur mycket det biologiska arvet påverkar oss alla. Därför omfattar många studier också vanliga syskonpar och tvåäggstvillingar. Tvåäggstvillingar är visserligen inte mer genetiskt lika än andra biologiska helsyskon. De delar i genomsnitt hälften av arvsanlagen. Men de delar vad som länge var en förbisedd miljöeffekt: Tiden i livmodern. Idag vet man att den också kan ha en betydande inverkan på en individs egenskaper.

Frågan om arv eller miljö och deras effekt på beteenden och olika psykiska egenskaper och förmågor hos människor har varit en av de mest ideologiskt och politiskt laddade inom vetenskapen. Det har medfört polarisering och dragning åt extrema ståndpunkter åt bägge håll. Från att generna styr nästan allt till att deras betydelse är marginell. I sin bok Ett oskrivet blad visade den amerikanske professorn i psykologi och hjärnforskning Stephen Pinker att mycket av kontroversen kan härledas till olika ideologiers syn på människan i allmänhet. Av helt olika skäl och med olika motiveringar har nämligen både konservativa och vänsterradikaler ansett sig ha anledning att ifrågasätta det genetiska arvets betydelse och eftersom forskare sällan eller aldrig är mentalt frikopplade från världen utanför har de också påverkats av detta. Det går också att finna tydliga kopplingar till den traditionella västerländska dikotomin kropp och själ. Föreställningen att de egenskaper vi har som inte är direkt fysiska på något vis skulle vara mer eller mindre frikopplad från våra arvsanlag hade kanske inte haft lika lätt att etablera sig om vi som vissa andra kulturer hade haft ett mer holistiskt perspektiv på människan.

Tvillingstudierna har därför varit ett mycket effektivt medel för att om inte lösa ut hela tvisten, så åtminstone få de flesta att landa i mer balanserade uppfattningar om genernas respektive miljöns bidrag. Vad de nämligen har visat på ett sätt som inte längre kan ifrågasättas på allvar är att generna har en betydande inverkan på många av människors psykiska egenskaper som beteenden, personlighet, intelligens och för den delen också olika typer av avvikelser och störningar.

För några år sen kom en stor metastudie av holländska och australiensiska forskare som byggde på tusentals studier på en- och tvåäggstvillingar utförda under mer än 60 år över hela världen. Det sammanvägda resultatet var att genetiska faktorer förklarar nästan två tredjedelar (0.636) av den observerade variationen i egenskaper för enäggstvillingar. Nästan dubbelt så hög andel som gällde för tvåäggstvillingar (0.339). Korrelationen var i genomsnitt något starkare för rent fysiska egenskaper. På varenda studerad egenskap är enäggstvillingar klart mycket mer lika än de tvillingar som uppstått ur olika ägg och spermier.

Ett av flera intressanta exempel är så kallade uppförandestörningar, en diagnos inom barn- och ungdomspsykiatrin på utåtagerande beteenden som påverkar andra människor negativt. Det kan vara allt från mobbning till vandalism, stöld och andra lagbrott. Länge var det dominerande paradigmet inom psykiatrin att det är uppväxtmiljön som ligger bakom. Och utan tvivel har en dålig sådan stor betydelse för att ett barn ska få problem. Men tvillingstudierna har visat att över 65% av variationen i en population av enäggstvillingar förklaras av genetiskt arv. För tvåäggstvillingar är siffran 40%. Det är t.o.m en högre korrelation än vad som gäller för en så renodlat fysisk egenskap som hjärtats funktion. Några andra siffror för enäggstvillingar är psykiska och beteendemässiga störningar till följd av alkoholkonsumtion (0.630), ångestsyndrom av olika slag (0.548) och förmåga att kontrollera sin kroppsvikt (0.810).

Men låt oss återvända till de fyra tvillingarna från Colomiba: Jorge, Carlos, William och Wilber.

När Jorge och Carlos, tvillingparet från Bogota, började förstå att det antagligen skett någon form av förväxling så insåg bägge att det måste vara Carlos som var den förväxlade. Både William och systern Diana påminde mycket om sin mamma till utseendet: Finlemmade med höga kindknotor och vackra ansiktsdrag. Carlos var längre, kraftigare byggd och hade betydligt grövre ansiktsdrag. Men det var inte bara det. Carlos hade alltid känt sig udda i familjen. Syskonen och mamman kunde fantisera och leka låtsaslekar i timmar då de förställde sina röster och skrattade. De var utåtriktade och lättsamma medan Carlos hade en betydligt mer allvarsam och introvert personlighet. Han hade varit den som inspirerat sin bror till att sköta skolan och göra sina läxor. Nu, vid 26 års ålder, hade han efter studier vid en högskola i Bogota fått ett bra arbete som revisor.

Kontakten mellan de fyra männen inleddes på allvar när Jorge ringde William. De fick en god kontakt direkt. Bägge noterade att deras röster inte lät likadana. Förutom att de talade olika dialekter var Williams hesare. Bägge var nervösa, men förväntansfulla inför att träffas. Carlos och Wilber var däremot mycket mer avvaktande. Carlos ville inte ens följa med till det första mötet mellan bröderna, han hade reagerat med vrede första gången Jorge visat honom bilderna på de andra två.

En vän som följde med filmade Jorges och Williams första fysiska möte. De bägge männen såg på varandra kort, en tittade bort och lät den andre se på hans ansikte utan att behöva möta blicken. De skiftade. Så en ny ögonkontakt och för ett ögonblick en känsla av en djup intimitet. Männen log mot varandra och tittade bort igen. Jorge tyckte att det kändes som att titta i en spegel där ett parallellt universum fanns på andra sidan spegelglaset. Så såg han på Wilber som stod avvaktande en liten bit bort. Carlos dubbelgångare. Jorge skakade på huvudet. Wilber fnissade till, ett ljud som Jorge kände så väl igen. Exakt så där lät Carlos.

När Carlos och Wilber träffades första gången blev reaktionen lite annorlunda. Carlos tyckte först att det kändes som en ren mardröm att se Wilber stå framför honom. De såg bara på varann ett kort ögonblick. Sen ropade båda ”Ay!”, vände sig bort och satte handen framför ögonen. Bägge rodnade. Så började ändå Wilber tala. Chockad hörde Carlos att Wilber hade exakt samma mindre talfel som han själv haft som barn, men fått hjälp av en talpedagog med att arbeta bort.

De fyra männen började jämföra egenskaper. Likheter mellan de biologiska tvillingarna framstod snabbt. Vilka hade varit gnälliga och haft nära till tårar som barn? Carlos och Wilber. William hade samma utåtriktade, lättsamma temperament som Jorge. Carlos och Wilber var de mer organiserade och ordningsamma. Trots sin mer introverta läggning var de också betydligt mer intresserade av att ragga tjejer än sina bägge bröder.

Alla fyra bröderna samlade. Jorge och William till vänster, Carlos och Wilber till höger (NY Times)

Det fanns mer allvarliga överensstämmelser också. Vid ett tillfälle visade Carlos en bild från sin mobil där han, uppenbart alkoholpåverkad, gav sin bror Jorge en kyss på kinden. ”Jag älskar min bror, även om jag bara visar det på allvar när jag är full”. Hans ord påverkade William starkt. Han hade alltid känt att Wilber tog honom för given och bara visade sina känslor för honom vid mycket sällsynta tillfällen, i princip om han trodde att någon av dem kunde vara i allvarlig fara. Jorge och William utvecklade, trots att de bara känt varann en kort tid, snabbt en relation där de bland annat ofta ringde varandra sent på kvällen bara för att säga god natt.

Jorge var lika fascinerad som upptagen av att finna nya likheter mellan honom och William. Men Carlos sökte efter olikheter mellan sig själv och dubbelgångaren som växt upp på landsbygden. En av de första saker han noterade var händerna. Wilber hade större och grövre händer, fulla av ärr från när han skurit sig på olika knivar i sitt arbete som slaktare och även när han som yngre gallrat, röjt och skördat med machete. Carlos egna händer var prydliga, han gick regelbundet på manikyr och som många andra välutbildade colombianska män hade han klarlack på naglarna.

Jorge (till vänster) och William (BBC)

Männen fortsatte att umgås och lärde känna varandra allt bättre. De upptäckte fler likheter, många lustiga och märkliga. På en fotbollsmatch såg Carlos hur William kliade sig på baksidan av jeansen på exakt samma sätt som Jorge brukade göra. Jorge la en dag märke till att Wilber och Carlos bägge satt på samma lite udda sätt när de åt mat. Och Carlos upptäckte att han trots sin initiala skepticism kände sig avslappnad ihop med sin nya tvilling Wilber. De förstod utan många ord hur den andre fungerade. Wilber lyssnade och stöttade när Carlos pratade om kärleksproblem, men utan att komma med en massa goda råd som Jorge brukade göra. Wilber förstod hans manliga stolthet kring relationer med kvinnor, eftersom han kände på exakt samma sätt. Och bägge blev exakt lika irriterade när deras bröder retades med dem på det sätt de alltid gjort sen de var små.

Men de fortsatte också att upptäcka olikheter. Stadsbarnen Jorge och Carlos var längre än sina respektive enäggstvillingar från Colombias fattiga och underutvecklade landsbygd. Men William och Wilber var betydligt starkare som en följd av allt kroppsarbete de ägnat sig åt från tidiga år. Även om de redan hunnit bo några år i Bogota hade de en del att lära fortfarande. Jorge korrigerade vänligt och diskret William när han gjorde grammatiska fel. Carlos undervisade Wilber i konsten att närma sig en attraktiv bogotakvinna på en bar, eller det rätta sättet att dricka en shot på samma bar. William och Wilber blev å andra sidan förvånade när de en dag insåg att deras bröder aldrig hade skjutit med pistol eller gevär, något de själva gjort sen tidig ålder. Dessutom hade de legat i det militära och flera gånger varit i farliga situationer i konfrontationer med gerillan.

Det mest känsliga ämnet var ändå hur deras så skilda uppväxter hade påverkat deras studier och yrkesval. En dag när alla var samlade kom frågan upp. Carlos ville gärna tänka att hans framgångar var oberoende av detta. Så priviligierad hade ju trots allt inte deras uppväxt varit: Mamman hade arbetat som städerska och de bodde inneboende hos mormodern. Men de hade haft tillgång till bra och gratis skolor i huvudstaden hela vägen upp till varsin högskoleexamen.

”Kom igen Carlos”, sa Jorge. De hade redan diskuterat frågan inbördes. ”Tror du verkligen att du hade varit revisor idag om du växt upp här? Hade du ens skaffat dig en högre utbildning?” William sa ingenting men hans ansikte blev hårt och slutet. Han hade kämpat för att komplettera sin korta skolgång efter flytten till Bogota. Han hade lyckats avlägga en gymnasieexamen till slut, parallellt med sitt arbete som styckare. Men betygen hade inte varit särskilt bra.

Hur, tänkte William, skulle Carlos kunna föreställa sig vidden av skillnaden i deras olika uppväxter. Han tänkte på hur han redan som sexåring fått följa med sin mamma till närmaste stad för att handla. De fick gå hela vägen, det tog fem timmar. Sen övernattade de hos en vänlig kvinna i stan och nästa morgon begav de sig hem igen, med alla varor de köpt på ryggen. När han blivit äldre hade han arbetat ändlösa timmar i stekande sol med att skörda sockerrör. Under samma period i livet hade Carlos gått på en bra gymnasieskola, spelat basket med sina kompisar och flirtat med tjejer.

William kände sig kränkt. Allt handlade inte bara om vilja. Carlos skulle inte ha varit revisor om han vuxit upp här. Och någonstans fanns också smärtan i insikten att William själv hade fått uthärda detta liv på grund av förväxlingen på sjukhuset mellan honom och Carlos. Hur fäst han än var vid sin familj lämnade den tanken inte honom.

Carlos skulle med tiden komma till en mer nyanserad bild. Inte minst gjorde besöket i Wilber och Williams föräldrahem att han mer konkret förstod hur oerhört olika deras uppväxter hade varit. Han uppskattade Williams ambitioner och försök att kompensera sin bristande skolgång. Han hade önskat att hans biologiska tvilling Wilber skulle visa samma framåtanda. Men det gjorde han inte. Wilber var nöjd med sitt arbete som styckare och ville inte tillbaka till skolan. Han var som han själv uttryckte saken en mer okomplicerad person än sin biologiske bror. Visst hade de många likheter i det stora hela. Men med tiden blev också olikheterna i detaljer mer uppenbara. Carlos var mer allvarsam med ett cyniskt drag. Men hade också ett mildare sätt än Wilber. Hans tvilling hade lättare att skratta högt och trivdes bättre tillsammans med små barn. Efter en tid träffade han också en kvinna med små barn och flyttade ihop med henne.

Carlos och Wilber. Notera att Carlos är något längre. (NY Times)

Även Jorge och William hade förstås sina olikheter. Jorge, en rastlös drömmare och optimist, brukade säga att om du gör ditt bästa för världen får du det bästa tillbaka. William, lite smalare än sin biologiske bror och mer försiktig till sin läggning sa vid ett tillfälle då forskningsteamet som studerade dem talade med honom ”Ingenting i livet är lätt”. De hade vid det laget lärt känna bröderna rätt väl och kunde inte föreställa sig Jorge fälla en liknande replik. Att deras så vitt skilda uppväxtförhållanden spelade in här är inte någon vild gissning.

All den gemenskap som de respektive biologiska brödraparen kom att känna för varandra kunde heller inte ersätta det band som de kände för den bror de vuxit upp tillsammans med. ”Jag vill fortfarande vara din bror” sa Carlos till Jorge i ett känslosamt ögonblick alldeles i början. En tid senare kände han sig ändå lite utanför och bortvald på grund av den tid Jorge valde att tillbringa med William och hur lätt de båda biologiska bröderna tycktes komma överens. Jorge svarade med att en dag komma hem och visa upp en tatuering. På vänster sida av hans bröst satt sen tidigare en bild av deras mamma som sorgligt nog gått bort i cancer ett par år tidigare. På högra sidan satt nu en bild av Carlos som blev djupt rörd av Jorges gest och sa att det var den finaste present han någonsin fått.

Så hur formas vi då egentligen av vårt arv och den miljö vi växer upp i? Vad tvillingstudierna har visat är inte bara att det genetiska arvet faktiskt har stor betydelse för våra personliga egenskaper. De har också visat att det faktiskt finns en betydande variation i dessa egenskaper som inte förklaras av ärftlighet. Inte heller de enäggstvillingar som växer upp tillsammans blir kopior av varandra.

Vad ärftlighetsforskningen också visat är att idén om arv och miljö precis som föreställningen om kropp och själ är en falsk dikotomi. Runt 1990 tog ett nytt forskningsområde – epigenetiken – fart på allvar. Idag vet vi att det finns en rad mekanismer som reglerar om gener verkligen aktiveras eller inte och därmed om de påverkar organismen eller inte. Epigenetiska processer gör att enäggstvillingar faktiskt inte är identiska kopior av varandra ens när det kommer till genomet. Vi vet också att miljöfaktorer i högsta grad påverkar den processen, som inleds redan i moderlivet. Vad vi t.ex äter eller inte äter kan påverka på- och avaktivering av gener, vilket i sin tur kan öka eller minska risken för ohälsa. Det finns också tecken på att dessa förändringar i genernas funktion kan överföras från förälder till barn.

Flera olika mekanismer skapar de epigenetiska effekterna där gener slås av och på eller blir delvis aktiverade. (Sigmaaldrich.com)

Det har också kommit studier som visar hur vissa gener eller genkombinationer utgör riskfaktorer för exempelvis kriminellt/asocialt beteende. Men att den förhöjda risken bara gäller individer som har haft miljöbetingade riskfaktorer som missbrukande föräldrar och våld i hemmet. Så ju bättre förståelse vi får genom vetenskapen, desto tydligare blir det att de flesta av en organisms egenskaper, åtminstone de mer komplexa, är resultatet av ett samspel mellan arvsanlag och miljöfaktorer hela vägen ner på den molekylärbiologiska nivån. Och att det därmed som regel blir omöjligt att slå fast vad som är vad i det enskilda fallet.

I en artikel om tvillingstudier och ärftlighet jag en gång läste berättades det om två bröder som liksom de bägge Jim hade blivit bortadopterade redan som mycket små. En av de saker forskarna noterade vid sin kartläggning var att bägge var mycket ordningsamma, på eller över gränsen till pedantiska. När de fick frågan om varifrån de uppfattade att den egenskapen kom blev dock svaren helt olika. Den första tvillingen menade att orsaken var att hans adoptivmamma hade varit så väldigt slarvig att han hade fått en stark aversion mot all slags oreda och oordning på grund av det. Den andre tvillingen däremot sa att han hade blivit så bestämt uppfostrad på den här punkten av sin pedantiska adoptivmamma att han nu som vuxen närmast automatiskt följde det hon inpräntat i honom.

När jag läste det där småskrattade jag för mig själv åt hur arvsanlagen slår igenom och hur vi ofta inte är medvetna om att det är de som styr och därför konstruerar förklaringen vi förlägger till miljön. Men nu när historien dök upp i minnet igen är jag inte lika säker på den bilden. Är inte den här anekdoten snarare ett exempel på hur svårt det är att veta exakt vad som är vad? Vi kan nog utgå från att det inte är sannolikt att någon av bröderna hade blivit pedant om de inte hade haft såna tendenser i sina grundläggande av generna definierade personligheter. Mannen med den slarviga mamman hade uppfattat slarv och stök som mer normalt och okej. Hans bror hade förmodligen gjort uppror mot sin mammas ordningsregler, om inte förr efter att han flyttat hemifrån. Men hur mycket kan miljön ändå ha påverkat? Hade de verkligen blivit lika ordningsamma om de vuxit upp i hem som varit mer genomsnittliga på området?

Carlos, Jorge, Wilber och William har fortsatt att umgås och utforska de likheter och skillnader som finns mellan dem. Både de som troligen är resultatet av arvsanlag och de som beror på uppväxten. Men oavsett det så är de förstås som journalisten i New York Times konstaterar i sin långa artikel fyra unika individer som i varje ögonblick har sina egna unika känslor och tankar som manifesterar sig i deras ansiktsuttryck och handlingar. Fyra individer förenade men också på sitt vis alltjämt åtskilda av ett lika märkligt som unikt livsöde.

(BBC.com)

https://www.nytimes.com/2015/07/12/magazine/the-mixed-up-brothers-of-bogota.html

https://ki.se/forskning/nyfiken-pa-tvillingforskning

https://www.researchgate.net/publication/276922271_Meta-analysis_of_the_heritability_of_human_traits_based_on_fifty_years_of_twin_studies

https://ki.se/forskning/epigenetik-en-bro-mellan-arv-och-miljo

Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör: Biologin bakom människans bästa och sämsta (https://www.bokus.com/bok/9789127820005/varfor-vi-beter-oss-som-vi-gor-biologin-bakom-manniskans-basta-och-samsta/ )

Normalisering har – åtminstone enligt min upplevelse – seglat upp som lite av ett modebegrepp i den svenska samhällsdebatten de senaste åren. Det är många som oroar sig över att saker ska normaliseras: Allt från Sverigedemokraternas politik till dödsskjutningar i förorten.

Om jag lyckats fatta saken rätt så härstammar uttrycket från den kände, franske filosofen Michel Foucaults (1926-84) begrepp normaliseringsprocess. Med det avsåg han dock främst en delvis annan aspekt, nämligen anpassning till normen. Ett av hans exempel var hur militären har ett stort regelsystem som soldaterna förväntas följa. Som nyinryckt har man kanske liten eller ingen kännedom om det och har till en början svårt att acceptera sådant som att stå i givakt eller putsa skorna varje morgon. Men gradvis, om nödvändigt genom disciplinering, vänjer man sig vid och börjar följa systemets regler. En normaliseringsprocess har då ägt rum. Vilket för övrigt var precis vad jag upplevde under min egen tid i det militära som jag beskrev i bloggen härom året.

Norm och normal hör ihop. Det vi betraktar som normalt, t ex att borsta tänderna på morgonen, ser vi oftast också som en norm: Ett beteende eller en uppförandekod som man bör följa. Men det normala kan också helt enkelt vara en observation av ”hur det är”. De flesta av oss betraktar stölder som något oundvikligt och orkar inte bli upprörda över att vi måste låsa våra hem och våra bilar och ständigt att ha tillsyn över våra saker när vi rör oss utomhus bland andra människor. Förr i världen såg man däremot mycket mer allvarligt på stöld och länge kunde man bli hängd även för rätt obetydliga egendomsbrott. Processen därifrån och till idag skulle man kunna beskriva som att stöld till viss del har normaliserats. Som alla såna processer har den ägt rum på två nivåer: Hos enskilda individer och i samhället som helhet.

I mångt och mycket är normalisering bara ett finare ord för att vänja sig eller anpassa sig till en förändrad omgivning. Det här tror jag är en central insikt. Även om begreppet används i huvudsak i negativa sammanhang så är processen som sådan neutral. Det är varken bra eller dåligt i sig själv att anpassa sig, det är vad man anpassar sig till eller vänjer sig vid som betyder något.

Normaliseringsprocesser pågår hela tiden i oss som individer, men också på samhällsnivån. Där är det som sker ibland resultatet av ett medvetet arbete med att ändra våra attityder. Det som brukar kallas för normkritik kan egentligen lika gärna ses som en normaliseringsprocess i ordets dubbla bemärkelse. De som arbetar med det, även innan begreppet var uppfunnet, försöker dels att förändra våra normer kring exempelvis homosexualitet och dels få oss att sluta se saker som avvikande och därmed onormala – ett ord som i sin negativa laddning avslöjar det positiva som vi oftast tillskriver det vi betraktar som normalt.

RFSL-demonstration 1977 - en del av början på normaliseringsprocessen kring sexuella läggningar och könsidentiteter (QX.se)

Bara under de ungefär fyra decennier som mitt minne kan överblicka som någorlunda medveten, tänkande varelse så har det skett flera mycket framgångsrika såna normaliseringsprocesser. Just inställningen till homosexualitet och homosexuella är ett mycket bra exempel på det. Jämförelser mellan attitydundersökningar i början av 1980-talet och 2010-talet visar på stora mycket stora skillnader. För cirka 35 år sen hade den äldre generationen en i huvudsak negativ attityd och endast de som var i 20-årsåldern var övervägande positiva. Nu väger värderingarna över mot det positiva i alla dessa åldersgrupper och i min egen generation syns nästan inga homofoba åsikter i de studier som gjorts. Trots att jag minns att såna kommentarer var vanliga när jag var yngre. Det handlar alltså inte bara om att nya generationer med mer fördomsfri inställning ersätter de gamla, utan många individer har också ändrat sina värderingar med åren.

Liknande normaliseringsprocesser ser vi inom en rad områden, från jämställdhet till inställningen till funktionshinder. Min personliga bild är att det normala i största allmänhet täcker ett mycket bredare spektrum idag i de flesta människors världsbild. Det handlar inte i första hand om att vi blivit mer toleranta mot det avvikande, vi betraktar helt enkelt färre saker som avvikande.

Jag har ibland i samtal tagit min vana att äta mitt bröd utan smör och pålägg som exempel. När jag växte upp blev jag ständigt utsatt för kommentarer om detta från både barn och vuxna, ofta i en ifrågasättande ton. ”Vaarfööör haru inge smööör på mackan???” Det fanns helt enkelt en tydlig norm kring vad en smörgås var och om något gick utanför den väckte det folks misstänksamhet och ibland också löje. Idag höjer ingen på ögonbrynen, jag tror få personer ens tänker på vad deras kollegor och vänner har eller inte har på sin macka till lunchen.

norm en gång i tiden

Normalisering verkar från den punkt vi själva befinner oss på, vilket betyder att den kan se olika ut från person till person på ett visst område. Ett bra exempel är närvaron av tiggande romer från det forna Östeuropa i Sverige. För några år sen ökade antalet snabbt på kort tid och utlöste en polariserad debatt där många människor reagerade starkt från olika utgångspunkter. En del kände medlidande och obehag över deras förnedring och fattigdom, andra kände obehag och ilsket avståndstagande: Tiggarna hade inget här att göra. Många i den första gruppen gav pengar. En del ville att vi skulle ge bostad och socialbidrag åt tiggarna, andra att de skulle skickas hem till Rumänien.

Idag är det uppenbart att en normaliseringsprocess har ägt rum som påverkat bägge grupperna. Vi har – på gott och ont – vant oss vid tiggarna. Debatten är inte död, men har avtagit. Till och med på Flashback är varken ilskan eller aktiviteten i tråden om tiggeri som förr. Tiggarna är också färre och det är uppenbart att verksamheten inte ger lika stora intäkter som för några år sen. Många av de människor som gav i början ger inte längre och jag är övertygad om att en del av förklaringen är att den känslomässiga reaktionen inte är lika stark längre. Därför att åsynen av fattiga, tiggande människor blivit en del av vardagen.

Att den blir det är inte så konstigt. Vår perception får oss att reagera på avvikelser i vår omgivning. Både för att upptäcka faror och för att upptäcka möjligheter. Föreställ dig några jägare/samlare som går i djungeln på jakt efter mat eller något annat användbart. De söker efter något som bryter mönstret. Ett prassel, ljudet av grenar som knäcks, en speciell sorts växt med flikiga blad. Allt som är som det brukar har vi en stark tendens att sortera bort, tänk bara på hur lite synintryck du faktiskt registrerar när du är i din normala omgivning. Du ser inte tavlan på väggen, bokhyllan eller vardagsrumsmattan fast de faktiskt är i ditt synfält. 

Det handlar också om emotion. Att bearbeta sorg, trauman och överhuvudtaget alla händelser som får oss att må dåligt är också en normaliseringsprocess. Sömnforskaren Matthew Walker skriver i sin bok Sömngåtan – en av årets mest läsvärda fackböcker – om hur den processen verkar vara sammanlänkad med sömn. Forskning visar att personer med bättre och längre sömn bearbetade trauman bättre och fortare. Det tycks vara så att en av sömnens funktioner är att gradvis ladda ur traumatiska minnen deras känslokomponent. Att mista en förälder är för så gott som alla av oss som råkat ut för det en starkt omskakande upplevelse, oavsett vilken relation vi hade. Första tiden kan sorgen och chocken uppta det mesta av vår energi och uppmärksamhet. Efterhand blir sorgen lite lättare att bära och en dag, kanske ett eller ett par år in i framtiden, är det som återstår en saknad som kommer upp till ytan ibland och ett visst vemod. Förlusten av föräldern har, hur krasst det än må låta, blivit normaliserad i vårt psyke. Det är bara vid otillräcklig eller störd bearbetning av traumat, kanske för att man aldrig rett ut sår från uppväxten, som traumat blir kvar. Det är en psykologisk process, men ytterst är den rotad i våra fysiska hjärnfunktioner och de fungerar som de gör till stor del utanför vår kontroll.

Människan har en enorm förmåga att vänja sig även vid det som verkar omöjligt att vänja sig vid. Vi kan leva med sjukdomstillstånd som för en icke drabbad verkar orimligt att de skulle innebära något annat än lidande och sorg. Även i nazisternas läger existerade en slags vardag och fångarna kunde t.o.m känna glädje över den korta ledigheten på söndagen då man kunde hälsa på vänner i en annan barack och kanske till och med spela och sjunga en stund.  

När vi råkar ut för ett trauma eller livsförändring som omkullkastar vår vanliga tillvaro så reagerar de flesta av oss med en önskan om att så fort som möjligt återvända till det ”normala”: Att få ett jobb igen, att sluta vara ledsna för separationen, att bli frisk från den allvarliga sjukdomen. Går det inte försöker vårt psyke ofta med det näst bästa: Att skapa en vardag av den nya situationen. Det är lika lite som normalisering i allmänhet något bra eller dåligt i sig självt. Allt handlar om hur det får oss att handla konkret. Att acceptera att man blivit av med arbetet och se framåt istället för bakåt är bra. Att bygga upp en ny identitet som arbetslös och efter ett tag börja skygga för tanken att gå ut i arbete igen är det sannolikt inte.

Exemplen här handlar om i huvudsak processer hos enskilda individer. Men den normalisering av i grunden negativa företeelser som många är rädda för är något som kan verka både på ett individuellt plan och på ett kollektivt. Om vi t ex vänjer oss vid att unga män regelbundet skjuter ihjäl varandra i gängkonflikter så skulle det kunna leda till att samhället lägger mindre fokus och resurser på de mekanismer som bidrar till att gängen uppstår.

Problemet borde vara uppenbart om du orkat läsa så här långt: Vi kämpar mot naturliga processer som ”vill” få oss att slippa reagera så starkt. Det rör sig också om gradvisa förändringar, både hos oss själva och på samhällsnivån. Det är inte ens säkert längre att en dödsskjutning i Rosengård hamnar bland de översta nyheterna på Aftonbladets och Expressens webbsidor.

Det finns också en annan intressant aspekt av normalisering. Två amerikanska forskare har undersökt vad som styr vad vi betraktar som normalt. (https://www.nytimes.com/2017/01/28/opinion/sunday/the-normalization-trap.html ) De kom fram till en intressant slutsats: Vad vi ser som normalt tenderar att ligga någonstans mitt emellan vad vi ser som det ideala och hur vi uppfattar att verkligheten ser ut. Det här bekräftar till viss del oron för att exempelvis Donald Trumps grova propaganda och lögner ska normaliseras. Det kan vara mycket svårt för oss att upptäcka det: Idealet finns ju kvar och vi reagerar fortfarande på de värsta övertrampen. Men utan att vara medvetna om det har vi flyttat fram gränserna för det acceptabla. I värsta fall kanske vi förändrar vårt eget beteende i negativ riktning.

normaliserad? 

Ett annat problem är att vad som är funktionellt på den ena nivån inte nödvändigtvis är det på den andra. De flesta av oss klarar inte av att ta in hur mycket elände som helst. Vi fungerar inte i vardagen om vi ska gå och må dåligt över skjutvapenvåldet, den globala uppvärmningen, rasismen eller hat och hot i sociala medier mer eller mindre konstant. Vi behöver helt enkelt få normalisera det till viss del åtminstone. För att sen – förhoppningsvis – kunna engagera oss i det på ett sätt som skapar mindre negativ energi och oro i oss. Men för samhället är det förstås inte alls bra om de flesta människor bara resignerar inför problemen och istället flyr till trygga världar långt bortom den verkliga.

För den som ändå förmår hålla ett levande och starkt känslodrivet engagemang i en eller flera frågor, som inte vant sig vid klimathotet eller Sverigedemokraterna tänker jag att det är en svår avvägning också. Jag ser i mitt eget sociala flöde människor som kännetecknas av det. Som åtminstone periodvis skriver många inlägg och delar många artiklar om dessa eller något annat ämne. Ofta utan så många reaktioner, trots att många i deras nätverk utan tvivel håller med dem i sak. Hur hantera detta? Hur hantera om man dessutom känner att många har normaliserat hoten så till den grad att de inte ens tar dem på allvar (Eller förnekar dem, men då talar vi om en annan process än normalisering)?

Jag har tyvärr inga färdiga svar på de frågorna. Dock tror jag att man gör bäst i att erkänna normalisering som en naturlig kraft på ont och gott som verkar i människor och inte som något dysfunktionellt som ska bekämpas. Och för sin egen skull välja sina strider. Jag tror t ex inte att normaliseringen av SD kan stoppas, den har redan kommit längre än vad många förstår och kommer att fortsätta. Däremot är nog förutsättningarna för klimatfrågan bättre.

Men de sakerna hör hemma i en helt annan bloggpost. Nu tar bloggen jullov!

När Sverige på söndag går till val så gör vi det i ett politiskt landskap som inte liknar något vi haft tidigare. Vi gör det också i en atmosfär av oro och rädsla starkare än någonsin förr. Frågan är om något tidigare svenskt val har präglats så mycket av det. Jag vill gärna rekommendera den här podden från Sveriges radio:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1140963?programid=793 (”En tickande bomb”)

Forskning visar att förekomsten av ord som rädsla och risk har ökat i omfattning i offentliga texter under flera decennier. En del menar att vi lever i en rädslokultur. Den norske filosofen Lars Fr H Svendsen talar om att vi upplever världen genom ett slags rädslans prisma. Inför nya saker, inför förändring tenderar vår första fråga att bli ”Kan det här vara farligt?”, inte ”Kan det här vara något bra”. Inte så få tycks uppleva det som en personlig kränkning att på något vis exponeras för risk. Reaktionen på ”larm” av olika slag blir ibland närmast måttlös. Ett mindre fabrikationsfel som under extremt olyckliga omständigheter skulle kunna innebära en liten risk för olycka eller ohälsa leder inte sällan till att hundratusentals eller rentav miljontals produkter återkallas och förstörs. Vår tid är full av ”nollvisioner” kring allt från trafikdöd och arbetsolyckor till mobbning och rasism, inte sällan parad med stark oro och upprördhet för att det ändå förekommer. Allt detta fast vi totalt sett lever i en tryggare och säkrare värld än någonsin tidigare i historien. Och fast de flesta av oss nog inser att det ligger i själva livets villkor att risker inte helt kan elimineras och att människan alltid kommer att stå inför olika problem och hot som måste hanteras.

Politiken präglas förstås av det här också. Visst, vi har alltid varit rädda för olika saker. På 1910- och 20-talen påverkades det politiska klimatet av rädslan hos vissa grupper för en revolution liknande den som ledde till inbördeskrig i Finland. På 70- och 80-talen var många rädda och arga p.g.a kärnkraften och risken för haverier.  Ofta gällde det dock en fråga och rädslan genomsyrade inte hela väljarkåren.

Jag skulle tro att åtminstone någon som läst så här långt ser Sverigedemokraterna och deras katastrofretorik för sin inre syn. Det gör den förstås alldeles rätt i. Men SD är inte så unika i det här avseendet som en del verkar vilja tro. Hela det politiska samtalet just nu är präglat av undergångstänkande och rädsla som vi exponeras av från alla håll. Det är inte bara det att flertalet partier hakat på SD:s retorik om hur illa ställt det är med lag, ordning och trygghet i Sverige. De fortsätter att lansera sin egen, alternativa version av Harmagedon: Den om allt fruktansvärt som ska hända om SD tillåts fortsätta växa av väljarna och om de skulle få minsta politiskt inflytande. Till det kommer miljöfrågan där det också målats upp katastrofscenarion i grälla färger efter att sommarens torka och värmebölja fört upp frågan igen.

Observera att det här är en beskrivning av den politiska verkligheten, inte en värdering av allvarlighetsgraden och behovet av åtgärder i respektive scenario. Vad man som enskild, liten människa skulle behöva tänka på tror jag är dock detta:

-          Vi människor har en dragning åt det dramatiska och övertydliga som gör oss mottagliga för överdrifter och svartmålning av verkligheten

-          Det finns alltid politiska krafter i alla läger som medvetet försöker utnyttja det för att stärka sin egen position

-          När vi blir rädda och oroliga så fungerar vårt tänkande och omdöme sämre än annars.

Historiskt sett har de flesta av alla undergångsscenarion som följt oss genom vår historia visat sig vara överdrivna eller rentav felaktiga. Mänskligheten gick inte under på 1900-talet av ett globalt atomkrig. Milleniumbuggen ledde inte till utslagen el och störtade flygplan. Svininfluensan var på det stora hela taget inte värre än de normala, årliga influensaepidemierna. Mycket lite talar för att klimatförändringarna även om de inte stoppas skulle leda till en global civilisationskollaps, att det svenska samhället är på väg att falla ihop eller åtminstone förvandlas till ett nytt Colombia eller att vi är på väg mot en fascistisk diktatur med statlig censur, etnisk rensning och koncentrationsläger.

Problemet är att man aldrig kan bevisa icke-existens. Vi kan inte säga säkert att det inte kommer att hända. Och det utnyttjar både de som av olika skäl vill skrämma oss och våra egna hjärnor.

Det är då det gäller att sätta sig ned, ta ett djupt andetag och försöka tänka efter lite istället för att bara ryckas med av känslor. Särskilt i dagens nya verklighet där även små människor som du och jag lättare kan påverka andra genom att dela saker på sociala medier eller skriva egna inlägg där vi boostar våra egna och andras rädslor och ilska. För även ilskan spelar en roll här, den bor granne med rädslan och de kan driva varandra i en destruktiv rundgång.  

Här gäller verkligen två tankar i huvudet samtidigt också. Står vi inför ett stort problem p.g.a den globala uppvärmningen? Ja, sannolikt och det måste vi hantera. Har vi sett en utveckling åt fel håll de senaste åren när det gäller brott och otrygghet? Ja, åtminstone i viss utsträckning. Finns det problem kring integration och migration? Ja, definitivt. Är en fortsatt ökning av de värderingar som ligger bakom åtminstone en del av SD:s framgångar ett problem? Absolut.

Det är bara inte automatiskt samma sak som att vi står vid apokalypsens rand och stirrar ner i avgrunden.

Vi har hanterat massor av problem genom vår mänskliga historia tidigare. Vi har löst dem, eller åtminstone hittat sätt att hålla dem inom rimliga gränser. För det är också en insikt jag tror vi behöver mer av. I den krassa verkligheten är nollvisioner mycket svåra att uppfylla. Om vi mår mer eller mindre konstant dåligt av att mänskligheten orsakar problem med miljön, att vissa människor skriver eller ropar rasistiska slagord, att grova våldsbrott fortfarande inträffar eller att mindre grupper av människor sluter sig samman i antidemokratiska och antihumanistiska grupper så är vi dömda att må dåligt resten av det enda liv vi säkert vet att vi har.

Vi måste försöka hitta en balans mellan att inte sopa saker under mattan och acceptans för att det inte är möjligt att upprätta Utopia. Och att vi i ett öppet samhälle aldrig kan få alla andra människor att tycka och tänka ungefär som vi själva.

Ett annat problem i denna rädslokultur är hur vi hanterar andras rädslor och oro. Vi är inte alla rädda för samma saker. Till en inte så liten del tycks rädslorna kopplade till vilka allmänna värderingar man har. Då är inte nästa steg långt borta: Att förhåna och misstänkliggöra de rädslor man inte själv delar. Medan ens egen rädsla är rationell är den andres styrd av okunnighet, dumhet eller rentav ont uppsåt. Den synen upplever jag är mycket stark i alla åsiktsläger idag. Viljan till samtal, viljan att åtminstone försöka förstå hur en andre tänker och känner är låg. Personligen tror jag att detta är ett större hot än de nationella krafternas frammarsch eller socialt utanförskap, radikalisering och islamisering i våra förorter.

Där min namne Schyffert sa ”Var inte rädd” skulle jag hellre se att vi ställde en fråga: ”Varför är du rädd?” Och försökte lyssna med öppet sinne. Det har hjälpt mig själv en hel del att möta den reaktionen från en klok människa.

I denna valrörelse har som sagt många försökt spela på rädsla. Inte bara SD med sin svartmålning av tillståndet i nationen. Tyvärr framför nu också andra partier argument som går ut på att väljarna istället för att rösta på bästa politik ska rösta efter rädslan för just SD för att minimera risken att de får någon form av inflytande. Det är illa att politiker försöker använda rädslans makt till att få människor att lägga sin röst utifrån negativa val istället för positiva. Jag hoppas att så många som möjligt inte lyssnar till dessa destruktiva budskap, utan väljer det parti man faktiskt tror har den bästa politiken för Sverige och vars värderingar stämmer bäst överens med de egna.

Böcker är på sätt och vis som människor. Vissa möten med dem lämnar inga spår i oss, även om det kanske varit trevligt för stunden att ta del av deras sällskap. Andra får en viss, men ändå begränsad inverkan på oss. Kanske bär vi med oss minnet av mötet med dem och kommer att tänkta på dem då och då. Kanske låter vi oss också påverkas av dem vid något tillfälle ibland.

Så finns det – kanske – ett litet antal som gör ett bestående intryck. Böcker som verkligen påverkar oss på djupet. Böcker vars insikter och budskap vi kan bära med oss vidare genom livet. Jag vill berätta om tre böcker som på olika sätt blivit så för mig. Alla är facklitteratur, något som dock inte står i motsats till att även en roman eller rentav en diktsamling kan få samma inverkan på mig själv eller på någon annan.

Det här är böckerna jag talar om.

Två av böckerna har varit med ett tag (dock inte längre än att bägge publicerats första gången på 2000-talet). En är som du förmodligen redan vet ganska färsk, den gavs ut i fjol.

Mycket kort om författarna: Olav Hammer är religionshistoriker och professor. Daniel Kahnemann är psykolog som för sin forskning kring hur människor fattar beslut i ekonomiska frågor har fått Nobelpriset i Ekonomi. Hans Rosling var läkare, professor i internationell hälsa och folkbildare.

De här tre böckerna handlar delvis om helt olika saker, men de har också ett gemensamt tema: De tar upp och visar på alla brister vi har i vår kunskap om omvärlden, vår förmåga att förstå den och vår förmåga att fatta viktiga beslut baserade på sunt förnuft och kritiskt tänkande istället för på känslor, förutfattade meningar eller rentav på rena fördomar. Men det finns också ett hoppfullt budskap: Det finns sätt att jobba med de här bristerna, att bli bättre på att förstå och ta bra beslut.

När jag skriver VI menar jag mig själv, dig och alla vi känner. För det är det som är den centrala insikten att hämta ur alla matnyttiga och intressanta fakta som böckerna innehåller. Det här problemet är inte något som bara andra lider av. Det är inte något som är förbehållet naiva vänstersympatisörer, faktaresistenta sverigedemokrater, bokstavstroende religiösa, new age-flummare eller fyrkantigt och okritiskt vetenskapstroende ”fasttänkare” (en term som några medlemmar använde i ett forum jag deltog i för ett antal år sen om personer som ifrågasatte deras övertygelser kring healing, seanser, nära-dödenupplevelser och annat spännande).

Vi lider av det här allihop. Och resan mot en större insikt måste börja med oss själva, inte med andra. Tyvärr upplever jag att den debatt som startade för ett par år sen kring begrepp som faktaresistens, alternativa fakta och fake news rätt snabbt vreds till att handla om fel som ANDRA gjorde. Det blev ännu ett vapen att slå i huvudet på motståndaren. Och visst: Det är förledande enkelt. Det är inte svårt att hitta exempel på hur ”sverigevänner” okritiskt sprider och delar helt felaktiga påståenden om saker och ting och ignorerar upplysningar med trovärdiga källhänvisningar.

Den dåliga nyheten är att det faktum att motståndaren har fel i sak inte automatiskt stärker att jag har rätt. Många gånger är det fullt möjligt att vi har helt eller delvis fel bägge två.

Alla människor fungerar så här: Vi har mer eller mindre bestämda uppfattningar om hur det förhåller sig med olika saker, exempelvis kvaliteten i privat äldrevård. När vår hjärna tar emot olika faktauppgifter som berör en sån sak slår en mekanism till: Den tenderar att ta till sig sådant som stärker vår uppfattning och sila bort sånt som försvagar den. Att vi är medvetna om att det är så innebär inte att mekanismen slås av. Vi kan bekämpa den i viss utsträckning, men det är ett hårt arbete.

Mekanismen har också den luriga egenskapen att den är mycket lättare att se hos andra vars uppfattning i en fråga vi inte delar än hos oss själva och våra meningsfränder. Vi brister också i kritik mot påståenden som kommer från individer vars åsikter vi gillar eller som vi uppfattar som allmänt trovärdiga. Motsatsen gäller också. För mig är det t ex ganska uppenbart att mycket av det ifrågasättande som finns på sina håll mot teorin om global uppvärmning bottnar i att man uppfattar att den kommer från personer vars värderingar och politiska åsikter i övrigt man inte delar. 

Mekanismen hänger också tätt ihop med det grundläggande funktionssätt i våra hjärnor som Daniel Kahneman döpt till ”system 1 och system 2”.  Det handlar om att hjärnan i grunden är ganska lat – eller kostnadseffektiv om man vill ta till en räknenisseterm – och strävar efter att komma fram till svar på frågor med så liten ansträngning som det går. Den använder då system 1, som snabbt söker i våra inre kunskapsbanker och letar efter svar. Processen är i stort sett automatisk, vi behöver inte aktivera den med vår vilja. Den ger också ett rätt eller åtminstone tillräckligt rätt svar på många frågor, annars hade ju inte evolutionen drivit våra hjärnor till att fungera så.

Problemet är att veta när en fråga är mer komplicerad och fordrar att vi tänker efter, anstränger oss mer, söker efter andra, alternativa hypoteser, väger för och emot, ifrågasätter oss själva. När vi gör det använder vi system 2. Allt kritiskt, analytiskt tänkande vi är kapabla till utförs där. Men det är jobbigt, det kostar på. Vi drar oss därför ofta för att aktivera det. Även personer man skulle kunna tro funkade på ett motsatt vis, som t ex universitetsprofessorer.

Ett av de mest elakartade vis det här funkar på är att system 1 ofta lurar oss att svara på en annan fråga än den som egentligen ställs, eller borde ställas. Vad menas med det? Anta att du ska genomgå ett inte livsfarligt, men ändå rätt komplicerat kirurgiskt ingrepp. Du har i undersökningarna innan träffat två läkare. Den ena upplevde du som lite tvär och okänslig. Den andra utstrålade vänlighet och trygghet. Nu ska du välja operatör. Vem väljer du? Risken är stor att du använder system 1. Det svarar då inte på den korrekta frågan ”Vem är den bästa kirurgen”, utan istället på den enklare ”Vem känner jag mig mest trygg och omhändertagen med”. Det svaret finns tillgängligt direkt, medan den andra frågan kräver att du skaffar dig tillgång till operationsstatistik och liknande. Tyvärr är vi ofta inte medvetna om att vi gör så här. Lättjan är så att säga automatisk.

Som om det här inte vore nog så dras vi också med en besvärande defekt till som stör ut vår förmåga att vara smarta på riktigt: Vi har oerhört svårt att erkänna för oss själva hur begränsade och fragmentariska våra kunskaper om omvärlden i själva verket är.

Att inte förstå skapar ofta otrygghet i oss. Våra hjärnor söker ständigt efter sammanhang och samband. Det är väl belagt att vi är duktiga på det, men att det också får oss att se samband och mönster som inte finns på riktigt. I ett mer övergripande perspektiv tycks vi alla ha behov av en slags livsberättelse om oss själva och en berättelse om hur vår omvärld ser ut. Kunskapsluckorna tenderar vi att ignorera eller fylla ut med mer eller mindre lösa antaganden.

Det här sätter också ner vår förmåga till kritiskt tänkande. Vi vet redan hur det är, alltså behöver vi inte aktivera system 2. Särskilt inte om risken är att vi kommer ut på andra sidan med en insikt om att vi visste mycket mindre än vi trodde oss veta. Och ändå upplever ju ofta människor som tränger djupt in i ett kunskapsfält just detta: Man går igenom stadier då man tror sig ha greppat det centrala, bara för att sen när kunskapen växer inse hur otroligt mycket mer att lära och förstå det finns.

Verkligt kunniga människor bär därför inte sällan på en förvånande ödmjukhet. Nobelpristagaren Kahneman är ett mycket bra exempel på det. Han är också generös med exempel i boken på felslut och missar han själv gjort, trots alla sina fackkunskaper inom området mänskligt tänkande och beslutsfattande. Även Rosling och Hammer ger i sina böcker intressanta och illustrativa exempel på hur de själva gjort allvarliga misstag på grund av att de varit påverkade av förutfattade meningar eller att känslostyrda reaktioner blockerat det kritiska tänkandet.

Slutsatserna är alltså på sätt vis inte så upplyftande:

-          Vi (jag och du och alla andra) vet mycket mindre än vi tror

-          Vi har en stark tendens att hålla fast vid våra befintliga åsikter och tränga bort fakta som talar emot dem (Vi är alla mer eller mindre faktaresistenta)

-          Vi är lata av naturen när det gäller tänkande och låter oftast bli att aktivera den förmåga till kritiskt, analytiskt tänkande vi ändå har. Det får oss att fatta beslut baserade på känslor snarare än på fakta.

Den goda nyheten är att om jag är medveten om att även jag själv lider av detta, inte bara andra människor jag tycker är dumma och okunniga, så blir mina möjligheter att tänka bättre större. Men det är ingen vaccination, inget definitivt botemedel. Bristerna finns kvar och det kommer att krävas medveten ansträngning varje gång för att minska risken att trilla dit. Sen blir det förvisso lättare att se bristerna också i andras tänkande och slutsatser, men det ska inte leda till den så lättkomna tanken att eftersom de har fel så måste jag automatiskt ha rätt.

Vi måste heller inte tänka logiskt om allt. Vi måste inte köra in vår kärlek till fotbollslaget X, förhoppningen om att fånga gammelgäddan den här semestern, drömmen om jackpoten på V75-systemet för 120 kronor vi lämnar in varje lördag eller tron på någon form av gud och ett liv efter detta i system 2:s processor.

Det gäller bara att veta skillnaden. De här tre böckerna kan hjälpa dig en bit på vägen. På köpet kommer du att lära dig en massa intressanta saker om både mänskligt tänkande och fakta om världen i stort som du inte visste innan.

På Facebook delas en länk som handlar om hur vi konsumerar ekologiskt, rättvisemärkt och biodynamiskt utan att i de flesta fall personligen ha någon egentlig kunskap om det verkligen gynnar miljön, hjälper fattiga bönder eller är särskilt nyttigt.

Jag skulle tro att de flesta människor har en hygglig insikt om att världen är komplicerad och att våra egna, begränsade kunskaper om den ofta inte räcker till för att ha en säker uppfattning i en fråga. Vi vet också att människor är komplicerade och inte alltid beter sig särskilt konsekvent eller rätlinjigt. Men när det kommer till kritan verkar vi ändå ha svårt att förstå det. Det är som att vårt tänkande vill placera in medmänniskor i fack där vi sen kan dem; analyserade en gång för alla. Snäll. Självupptagen. Duktig. Lat. Idealistisk. Nervös och orolig.

Inte sällan gör vi det så enkelt för oss att vi mer eller mindre med automatik placerar människor i ett fack på någon enstaka parameter, utan att egentligen veta något om hur de egentligen är som personer. Men som stämmer med den världsbild vi redan har och anser vara den riktiga. Man från Somalia: Lågbegåvad, aggressiv, arbetsskygg, troligen fanatisk muslim. Röstade på SD i förra valet: Rasistisk, korkad, självupptagen man från någon mindre ort. Vänstermänniska: Naiv godhetsknarkare. Borgare: Kallhamrad egoist. (I dagens Facebookflöde hittar jag f.ö en artikel som citerar skådespelerskan Lena Endré som sagt att snälla människor röstar vänster. Punkt slut.)

Även om vi tillhör dem som inte dömer ut medmänniskor fullt så lättvindigt som ovan så är de flesta av oss snabba med att bilda oss en uppfattning om andra och sen ha den som mall i fortsättningen. Ibland ändrar vi på mallen, inte sällan med förvåning när personen inte visade sig bete sig eller tycka som vi trodde i en viss situation.

Ibland tvingas vi medge att människor vi känner eller känner till är motsägelsefulla och tycks rymma oförenliga egenskaper i sin personlighet. Vi tycker det är märkligt varje gång det händer och visst är det kanske så att människor oftare än inte beter sig som vi faktiskt förväntar oss. Snällheten går hela vägen in, liksom självupptagenheten. Men hur många beter sig verkligen alltid precis på samma sätt och som förväntat? Poeten Wislawa Szymborska skriver i sin dikt Bidrag till Statistiken som börjar med raden Av hundra människor (är)

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem

… och utifrån mina snart femtio år på Jorden skulle jag säga att siffran nog stämmer ganska bra. För även om de flesta människor är snälla och hyggliga i grunden så har flertalet av oss egenskaper som gör att vi inte vill eller kan vara det i alla situationer.

Det här är vi väl trots allt rätt medvetna om, men när diskrepanserna i människors beteende i olika situationer är större blir vi förvirrade. Ett ofta anfört exempel är män som arbetade som SS-vakter i koncentrationsläger och begick ofattbara grymheter mot fångarna under dagarna. För att sen på kvällarna leka med sina barn och med stort tålamod och vänlighet uppfostra familjens hund. På något vis tänker vi att det inte borde vara möjligt. Trots att historien visar att det är det. Sannolikt har personer som levt på det här viset gjort någon slags inre personlighetsklyvning för att kunna fungera i de båda rollerna. Men även grymma människor kan vara snälla ibland.

Fortfarande pågår en filosofisk och psykologisk debatt kring om människan är god eller ond av naturen. Ifall vårt naturliga sätt att vara är hjälpsam och altruistisk eller självupptagen och egoistisk. Om det utmärkande för oss som Homo Sapiens är förnuft eller känsla. Det är en diskussion som egentligen är obegriplig, för det är ju så uppenbart att svaret på alla frågorna är ”både och” eller ibland kanske till och med ”varken eller”

På senare år har jag funderat alltmer kring de här frågorna och modifierat eller åtminstone fördjupat flera av de synsätt jag hade som yngre. Den bild som då vuxit fram allt tydligare för mig är att både mänskligheten i stort och vi enskilda människovarelser kännetecknas av motsatserna. Mycket av våra liv och våra jag formas i spänningsfälten mellan olika motstridiga egenskaper som ryms i oss. Men även våra samhällen är till stor del ett resultat av den ständigt pågående konflikten. Kanske särskilt i västvärlden av idag, men formeln gäller överallt.

Enkla och okomplicerade har vi aldrig varit vi människor. Inte ens i paradiset, om ett sådant hade existerat. (Rubens)

För i stort sett varje mänsklig egenskap finns en motpol. Vi kan i våra egna personligheter dra mer eller mindre starkt åt ena eller andra hållet. Men även om vi själva är utpräglade åt det ena hållet så kommer samhället alltid att vara fullt av människor som drar åt det andra. Och många kämpar livet igenom en inre kamp kring sin egen kluvenhet. Hittills har jag mest talat om snällhet/empati kontra självupptagenhet och kanske rentav elakhet och ren grymhet. En annan dimension av stor betydelse skulle man kunna kalla asketism-njutningslystnad. Det tycks i människan finnas både en stark dragning åt självspäkning, försakelser och hårt arbete och åt frosseri, lättja och att blint hänge sig åt sina lustar av olika slag. Jag är övertygad att många av de fenomen vi ser i dagens samhälle kan hänföras dit. När vi känner en inre tillfredsställelse att vi kört veckans fjärde, stenhårda träningspass, druckit vår biodynamiska morotsjuice och ätit den kokta torsken med sås på ekologiska ägg så är det vår inre asket som styr oss. Känslan av att det är rätt att uppoffra, avstå och späka sig är minst lika viktig, kanske viktigare än det konkreta resultatet. Dieter, bantningskurer, hårda renoveringsprogram i sommarstugan på semestern och liknande hör dit också.

Det här har förstås alltid funnits i oss. De flesta har väl läst historier om hur människor reagerade under Digerdödens härjningar på 1300-talet: Från tåg av människor som gick omkring och slog sig själva med piskor och fastade till andra som ägnade sig åt utsvävningar och orgier med sprit och sex med främmande människor. Det civiliserade samhället bygger dock på att den asketiska sidan får övertaget. Naturfolk ägnar sig ofta bara några timmar om dagen åt att samla in mat. Resten av tiden upptas av vila, sociala aktiviteter av olika slag och lek, sång och dans. Det hade inte blivit några pyramider eller något Romarrike om människor hållit fast vid den arbetsmängden. Eller ägnat sig att umgås mer än att följa de order som kom från hövdingen, kungen eller kejsaren. Alltså har alla religiösa normsystem mer eller mindre betonat just asketism och försakelser. Inklusive det goda i att lyda överheten och veta sin plats i gruppen, stammen eller samhället i stort. Hade vi inte haft en inre drift att faktiskt foga oss på det viset tror jag inte att aldrig så mycket tvång uppifrån hade kunnat åstadkomma det.

Idag är vi friare än någonsin tidigare i historien och vad händer? Vi skapar självpåtagna bojor. Arbetar mer än vi måste. Tränar mer än vi behöver för hälsan. Äter mat vi inte ens gillar särskilt mycket och går ständigt omkring med dåligt samvete för att vi inte försakat tillräckligt. Samtidigt som de flesta av oss också kämpar med njutningslystnaden. Äter och dricker alldeles för mycket till helgen. Fastnar framför den nya TV-serien i soffan istället för att ta itu med att skruva ihop den där byrån. Köper en pryl vi egentligen inte behöver, eller beställer en weekendresa till Paris fast vi egentligen känner att vi borde ge mer pengar till fattiga och flyktingar istället. Eller kanske betala mer skatt till vård och omsorg. Går omkring med ett ständigt dåligt samvete för det ena eller andra.

Få är de människor som bara ohämmat kan lata sig och njuta av tillvaron eller arbeta hårt utan att unna sig just någonting och vara nöjda med det.

Självklart syns den här klyvningen i oss på samhällsnivån också. Mer nu än någonsin tidigare i historien skulle jag säga. Aldrig tidigare har väl det offentliga samtalet varit så fyllt av idealism och att göra det rätta på alla områden. Både privat och i samhället. Vi upprörs över orättvisor, vill stötta utsatta minoriteter, vill hjälpa fattiga människor till ett nytt liv i Europa, vill rädda miljön och stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som vi inför jobbskatteavdrag som driver privat konsumtion från oss som redan har och förbrukning av ändliga resurser.

Ett jobbskatteavdrag som inte ens de partier som säger sig stå för motsatta ideal ville ta bort när de kom till makten igen.

Vi ägnar oss åt en ohämmad privatkonsumtion som saknar motstycke i historien. Samma person som skrivit flera inlägg om klimatförändringarna i sociala medier under året kan mycket väl ta med sig hela familjen över jul till Thailand. Folk som klagar över orättvisorna i samhället och kapitalismens inneboende ruttenhet kan riva ut ett fullt funktionsdugligt kök i sitt hus och lägga hundratusen på ett nytt. I medierna syns mängder av träningsprogram, dieter och råd hur man lever ekologiskt och miljövänligt. Men lika mycket om hur man gör fett- och sockerfyllda efterrätter, tips på goda (och dyra) viner och öl, reportage från dyra och exotiska resmål, dyra modekläder och så sex, sex, sex. Samtidigt som det klagas över sexualiseringen i samhället. Inte sällan i en puritansk underton (Nästan alla debatter som på något vis handlar om sex, sexualitet och kvinnors kroppar innehåller såna inslag)

En del verkar förundrade över denna motsägelsefullhet, men för mig är det bara vad man kan vänta sig utifrån hur vi faktiskt är som människor.

En annan intressant dimension är Förnuft och Känsla. Vårt mänskliga psyke består av båda och det formar oundvikligen våra personligheter. Utan förnuftet hade vi aldrig byggt dagens civilisation med alla dessa fördelar i form av bra bostäder, tillgång till bra mat, bra sjukvård och olika tekniska hjälpmedel som underlättar vardagen enormt för oss och även ger oss en rikare och mer omväxlande fritid. Men utan känslorna vore vi robotar som inte skulle ha någon glädje av allt det där. Vårt känsloliv är i sig självt dock varken bra eller dåligt med automatik. Vi kan hysa både positiva känslor som hjälper oss i livet och negativa, destruktiva som förstör för oss själva och andra. Och vi kan framför allt lura oss själva många gånger genom att låta känsloreaktioner snarare än förnuftsresonemang styra oss. Vi har nästan alltid en tendens att reagera på en ny situation utifrån våra tidigare erfarenheter och välja en tolkning som passar in mot dem och bekräftar vår egen bild av oss själva. Ofta på litet eller inget faktaunderlag. Samtidigt som vi i en diskussion lätt blir övertygade om att motståndaren är styrd av känslor och irrationella argument, medan vi själva står för förnuftet.

På samhällsnivån ser vi det här också i det offentliga samtalet där fler än tidigare någonsin deltar via sociala medier. Men där det också är mer känslor och mindre sakargument än någonsin. Från alla sidor. Ibland blir det nästan tragikomiskt. Enskilda människor vacklar mellan att faktiskt komma med sakargument (förnuft) och rena appeller eller utfall som bara handlar om känslor. Människor fastnar också i alla möjliga, märkliga idésystem som de fångar upp på nätet. Dåligt underbyggda teorier om kost och hälsa. Vaccinationens faror. Rena konspirationsteorier. Nästan alltid handlar det nog om att man är driven av en känsla. Oro. Missnöje. Ängslan. Misstänksamhet. Ilska. Genom att lura sig själv att man använder sitt förnuft, när det egentligen handlar om att just ta in något i sitt eget system av tankar, värderingar och idéer som bekräftar en känsla man redan har. Och därmed gör en dåligt rustad för att verkligen tänka kritiskt.

Allt det här är mycket väl belagt i forskning vid det här laget och det finns flera utmärkta böcker som t ex Tänka snabbt och långsamt av nobelpristagaren Kahnemann som man kan läsa. Men att få in insikten i våra egna hjärnor är betydligt svårare. Och även i samhället. Vi skulle nog behöva ett slags psykologiskt försvar mot alla konstigheter som florerar på nätet och påverkar människors tänkande negativt. Men det finns mycket lite av sånt än så länge. Och trots allt vi faktiskt vet om hur människor funkar så bygger t ex nationalekonomin i stort sett fortfarande på principen att människor agerar rationellt i sina val. Trots att vi vet att det långt ifrån alltid är så.

Vad man själv kan göra är att aldrig glömma bort att den här klyvnaden finns i en själv lika mycket som i andra och kritiskt ifrågasätta sina egna ställningstaganden.

Vilka fler dimensioner skapar och definierar oss som människor? Längtan efter personlig frihet och självförverkligande kontra behovet av trygghet och närhet till andra människor är också central idag, särskilt i västvärlden. Även här vacklar många av oss och kämpar kanske hela livet med motstridiga känslor. Förr var man mer eller mindre tvingad att hålla ihop i sina relationer. Idag är det inte så och det utsätter många förhållanden för stora påfrestningar som de ofta inte klarar. De flesta av oss vill vara nära våra familjer och umgås med partner och barn. Men vi vill också få tid till våra hobbies och spännande saker utanför familjen. Resultatet för många verkar vara ett ständigt dåligt samvete, parat med en otillfredsställelse över att man inte hinner göra allt man egentligen skulle vilja göra på egen hand.

Näraliggande och på sätt och vis överlappande de andra är att leva i den inre världen och söka ro och balans, kontra att leva i den yttre och söka spänning och stimulans. Det kommer självhjälpsböcker i en aldrig sinande ström om hur vi ska kunna finna ”vårt inre lugn” och harmoni genom meditation, avslappning, mindfulness och allt vad det heter. Samtidigt som vi dagligen läser och hör om allt spännande som finns att göra och uppleva och som andra människor gör. Helst ska man för att vara perfekt både göra de där spännande och utvecklande sakerna och lägga en massa tid på sitt inre liv. Annars är man endera tråkig och passiv eller en ytlig spänningssökare.

Någon hade kanske hoppats att jag skulle sluta bloggposten med några recept på hur vi ska hantera alla dessa motsättningar och de spänningar de bygger upp i oss. Men om inga självhjälpsböcker på 400 sidor verkar klara av det (eftersom nya hela tiden skrivs) så kan jag ju inte rimligen gå i land med uppgiften på bara 4 sidor. Jag tror inte att man kan göra mycket annat än att vara medveten om hur man själv och andra faktiskt fungerar och inte ha en övertro på att det skulle kunna bli väsentligt annorlunda vare sig i samhället som stort eller i den egna tillvaron.

Människor är altruistiska och snälla i många fall, men också egoistiska och självupptagna. Det kan inget samhällsskick eller moralsystem ändra på. Faktum är att det kan bli mycket värre om man försöker bygga på en utopi som utgår från en människa som inte finns på riktigt. Vi kommer att fortsätta att göra både kloka och dumma saker. Vi kommer att kämpa mot motstridiga impulser inom oss själva och pendla mellan olika beteenden och förhållningssätt. Har vi ändå en realistisk bild av hur just vi själva fungerar kanske vi ändå kan slippa de värsta pendlingarna och anfallen av dåligt samvete. Samtidigt som vi avhåller oss från de beteenden som vi verkligen tycker är viktigast att låta bli även om vi ibland frestas att trilla dit igen.

Helt enkelt komma ihåg att ingen i slutändan är mer än människa. Men att det faktiskt finns gränser för vad en människa får och bör göra eller inte göra.

Så hette ett på sin tid mycket populärt program som gick i Sveriges Radio åren för runt 75 år sen. Två herrar (naturligtvis) satt och konverserade utifrån två helt skilda perspektiv på livet. Om den ene berättade hur glad han var för att det var sommar, så klagade den andre på dåligt väder och all mygg.

Kontrasten mellan människan som ser allting i ljust och tror att allt ska ordna sig till det bästa och människan som bara ser elände och väntar på att allt slutgiltigt ska gå åt helvete är välbekant för oss alla. Redan som barn snappar vi upp när de vuxna omkring oss pratar om andra vuxna som optimister eller pessimister. Inte sällan med en kritisk eller åtminstone ironisk udd. Om pessimisten är en gnällspik som kan förstöra stämningen på vilket tillställning som helst så är optimisten å andra sidan en naiv figur som inte kan ta till sig livets realiteter.

På senare år har jag reflekterat ganska mycket över hur mycket av människans tillvaro som formas i spänningsfälten som utmärker ett antal egenskaper vi har både som art och som individer. Vi är rationella och lösningsorienterade – men också benägna till vidskeplighet, magiskt tänkande och att vägra se verkligheten som den är. Vi har en stor förmåga till empati, medmänsklighet och samarbete. Men vi är också självupptagna, småsinta och ibland rentav grymma. Vi pendlar mellan att leva ut våra lustar, slösa och frossa och asketisk självdisciplin och ren försakelse av grundläggande behov. Och vi tror både på en lysande framtid och den totala undergången i både det stora och det lilla perspektivet.

När jag skriver ”som art och som individer” menar jag att de här egenskaperna är normalfördelade bland individerna i populationen, men att väldigt, väldigt många av oss också pendlar genom hela våra liv på flera av skalorna. Ibland beroende på omständigheterna. Ibland därför att vi helt enkelt verkar ha pendlandet inbyggt i våra personligheter.

Så är det förstås också med optimism och pessimism.

Låt oss börja med normalfördelningen. De flesta av våra egenskaper, som längd och vikt, bildar en kurva i befolkningen med en hög topp i mitten som sen sjunker ganska snabbt åt bägge håll. De flesta av oss är alltså ganska genomsnittliga. Om vi utgår från att även optimism/pessimism är en i grunden genetiskt styrd egenskap så kan vi förvänta oss att en mätning av vår benägenhet för det ena eller andra skulle ge en likartad kurva.

Psykologiska egenskaper är visserligen inte lika entydigt resultat av arv som fysiologiska. Vi kan utgå från att både sådant som vilka upplevelser av framgång/misslyckanden vi haft under våra liv och den allmänna, kulturella attityden påverkar oss. Men vi vet att mycket av vårt temperament är medfött, och vår benägenhet att vara optimistiska eller pessimistiska är helt klart en aspekt av det. De ”miljöfaktorer” jag tog som exempel kan därför väntas knuffa toppen på kurvan åt ena eller andra hållet, beroende på hur samhället i stort ser ut. Men den kommer knappast att förändra kurvan till ett rakt streck.

Naturligtvis finns det inget som säger att kurvans mitt måste ligga på en personlighet som är perfekt neutral, varken optimist eller pessimist. Några studier har gjorts som pekar mot att en majoritet av oss faktiskt drar åt det optimistiska hållet, någonstans mellan 60 och 80 %. Jag tycker att det är ganska logiskt. Under större delen av vår historia har våra livsvillkor varit osäkra och katastrofen har ofta lurat runt hörnet. Det hade nog inte gått något vidare för oss som art om de flesta av oss sett allt i svart. Ja, det är faktiskt så att en av våra mest utmärkande egenskaper som art tyder på en klar dragning åt optimism: Vår lust att migrera. Det finns knappt något hörn av världen förutom Antarktis dit inte några av våra förfäder har begett sig i små grupper för att utforska och i hopp om att få ett bättre liv.

Genom studier av dagens människor vet man att de flesta av oss är optimister när det gäller såna saker som olyckor och sjukdomar. Vi underskattar helt enkelt risken att vi personligen skulle drabbas av cancer eller någon annan allvarlig sjukdom. Och även om vi kan oroa oss mycket för att olyckor drabbar våra närmaste så tänker vi som regel inte att det verkligen kommer att hända. Det här är ett sunt förhållningssätt, så länge det inte leder till att vi blir oförsiktiga där det lönar sig att vara försiktig.

Att det är bra för vår hälsa och allmänna mående att vara optimistiska är också belagt i studier. Det verkar faktiskt som att optimister både mår psykiskt bättre, har en bättre fysisk hälsa och lever längre. Dock är det inget trollspö. Långtidsöverlevnaden för lungcancerpatienter eller AIDS-drabbade har inte visat sig ha någon korrelation med den drabbades personlighet.

De flesta av oss borde enligt ovan varken vara några extrema optimister eller pessimister. Möjligen då att vi har en viss benägenhet att ändå hoppas på det bästa. Men självklart finns det ändå gott om personer med en stor förmåga till positivt tänkande och tro på möjligheter på livets alla områden. Vi som inte riktigt är där själva (själv har jag funderat i många år på om jag är en optimistisk pessimist eller en pessimistisk optimist utan att komma till något säkert svar) kan ibland förundras över dem. Hur gör de? ”Olyckorna rann av honom som vatten”, sa min farbror i sitt begravningstal över min farfar som var en typisk optimist.

När jag tänker på den här sortens mer extrema optimism så ser jag den som ett tveeggat svärd (vilket jag naturligtvis inte skulle göra om jag vore en riktig optimist).

Å ena sidan ligger denna optimism bakom väldigt mycket av mänsklighetens landvinningar och framsteg. Nästan alla stora företag har en gång startats av en enda människa som hade tron på att just hans eller hennes stora och ofta för samtiden oprövade idé skulle visa sig bli en framgång. De som mot dåliga odds kämpade för frihet och demokrati för hundra år sen. De stora idrottsmännen och kvinnorna. Stora projekt som blir lyckade.

Vore alla pessimister eller lite försiktigt lagda halvoptimister så hade det inte blivit mycket av sånt.

Å andra sidan så är baksidan av optimism att den så gott som alltid underskattar svårigheterna och att väldigt många misstag och misslyckanden, ibland oreparerbara, följer i dess väg. Daniel Kahnemann ägnar ett kapitel åt saken i Tänka snabbt och långsamt. Det som är intressant här är att vår optimism inte bara ger oss ett känslomässigt försvar mot att se verkligheten. Den förvränger också de riskbedömningar vi faktiskt försöker göra. Ett av de tydligaste exemplen är just företagande. Ser man i det stora hela är det faktiskt ingen vidare idé att starta ett nytt företag. Inom fem år har mellan 60 och 70 % försvunnit, inte sällan genom konkurs och personliga ekonomiska förluster för de som var med. Men människor som startar företag tror inte att siffrorna gäller dem, även om de känner till oddsen. Det är därför vi kan se den fjärde ägaren på fem år till en restaurang med lite dåligt läge som ingen av de tidigare ägarna lyckats få lönsam.

Samma sak gäller förstås människor som till ingen nytta offrade sig i frihetsrörelser med liten eller ingen möjlighet att lyckas. Eller – om än inte på ett lika dramatiskt vis – för alla de som gav allt för att bli fotbollsproffs, men inte kom längre än till reservbänken i ett svenskt division 2-lag. Vi läser om de förlorarna ibland, men de skapar aldrig lika kraftfulla bilder inom oss som en Martin Luther King, en Zlatan eller en Ingvar Kamprad. Därför minns vi dem mycket sämre.

Även om de flesta människor har en naturlig aversion mot att ta risker så kan långt fler än de renodlade optimisterna ryckas med när en positiv atmosfär och förväntan uppstår kring något. Här är också en intressant aspekt av optimism/pessimism som har kunnat beläggas i forskningsstudier. Vi har våra grundpersonligheter, men kan både träna oss till eller påverkas till att bli mer eller mindre optimistiska i enskilda situationer eller sammanhang. Det är åtminstone min känsla att renodlade optimister driver fram exempelvis börsrallyn som slutar med krascher. Sett i efterhand framstår de klart för de flesta som vad de verkligen var. IT-bubblan runt millenniumskiftet var just en sådan. Företagen som haussades hade nästan ingen substans alls. Det var fromma förhoppningar runt en marknad som i stort sett inte fanns och en teknik som inte alls var redo för de krav som ställdes. I centrum stod typiska superoptimister som Jonas Birgersson och Johan Staël von Holstein. Men kraschens omfattning var också resultatet av att mer ”normala” människor lät sig ryckas med och blundade för tecken på att kejsaren var naken.

Å andra sidan hade vi aldrig varit där vi varit med vår stora och framgångsrika IT-industri om vi inte hade gett en rad optimister chansen vid olika tillfällen att utveckla och prova idéer som för de flesta framstod som science fiction eller åtminstone verklighetsfrämmande. Återigen: Det tveeggade svärdet.

Kan man koppla optimism/pessimism till politisk uppfattning och människosyn? Jag har inte hittat något forskningsstöd, men att optimism kan kopplas till idealism är väl knappast en vild gissning. Idealism handlar ju väldigt mycket om tron att det är möjligt att övervinna stora hinder och genomföra stora förändringar i människors livsvillkor på lokal eller rentav global nivå. Inte sällan väldigt snabbt också. Sambanden är garanterat inte perfekta, men vi lär hitta fler optimister i idealistiska eller rentav utopiska ideologier på vänsterkanten. Här finns naturligtvis också ett element av den större optimism många av oss hyser som yngre och som beror på att vi inte har konfronterats med verklighetens begränsningar i tillräcklig grad.

Omvänt så finns ju undersökningar som visar att SD-väljare i högre grad är misstänksamma, mindre benägna att lita på människor och oftare bor på den ort där de föddes. Själv är jag helt säker på att nationalism av den typ vi nu ser i Europa kan kopplas till pessimistiska personlighetsdrag hos många av sympatisörerna. Vill man påverka några av dem att komma tillbaka till de etablerade partierna måste man sannolikt välja en annan strategi än att utmåla dem som förändringsovilliga och rasistiska bakåtsträvare som inte klarar av att se möjligheterna i alla förändringar som samhället nu genomgår.

Naturligtvis dyker också årets stora politiska fråga upp i sammanhanget. Även här tycker jag mig kunna dra tydliga paralleller till personlighetsdrag, både hos offentliga debattörer och hos människor jag känner. Även om den primära drivkraften är en stark humanism och idealism så krävs det en stark och närmast obändig optimism för att tro att det vore möjligt att ta emot en halv miljon människor eller mer på årsbasis och ordna fram undervisning, bostäder och anpassa all annan samhällsservice inom rimlig tid, särskilt i ett läge där det redan rådde brist på i stort sett alla de kritiska resurserna.  Därför har vi också sett både partier och enskilda personer svänga kraftigt i tron på vilken politik som är möjlig att föra i rådande läge.

I den upprörda debatt som varit under hösten kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är lika mycket just skillnaderna i temperament här som gör att människor hamnar på olika sidor och att t.o.m tidigare åsiktsfränder och vänner blivit närmast fiender när. För egentligen ser man ju precis samma fenomen på andra områden också. Jag har själv i huvudsak arbetat inom olika projekt hela 2000-talet. Där blir det ibland rejäla konfrontationer mellan människor som tror att allt är möjligt och människor som ser svårigheter och problem i mycket större grad.

Superoptimisten är inte sällan projektledare eller linjechef av något slag, vi lever ju i en tid där ”positivt tänkande” och ”förändringsvilja” är starkare honnörsord än nästan något annat i både det privata näringslivet och i offentliga sektorn. De har kommit dit de är och valt den banan för att de har en stark tro på att nästan allt är möjligt. De som arbetar på verkstadsgolvet är sällan lika gedigna optimister. Naturligtvis kan det också hänga samman med att den som arbetar med att lösa konkreta problem har svårare att bortse från dem, eller tidigare erfarenheter där det faktiskt gick åt helvete. Inte sällan för att optimister i ledningen vägrade se verkligheten. Jag har sett åtminstone två stora projekt som stannade på niosiffriga belopp sluta på det viset. Men jag har också sett projekt leverera med god hjälp av människor med en stark tro på att det svåra ändå var möjligt.

Hitler och Napoleon var optimistiska fältherrar som störtade sina länder i olycka. Churchill var också en stor optimist, ibland bortom alla rimliga gränser. Han blev hjälte, trots flera dåliga beslut på vägen.

Det finns inget självklart svar på vad av optimism och pessimism som är att föredra. Ibland är det ena rätt, ibland det andra. Att se det man själv inte är som något slags karaktärsfel tror jag är direkt farligt. Tyvärr tycker jag man ser den tendensen både hos mer optimistiskt och mer pessimistiskt lagda idag. Men sanningen är att bägge behövs. I politiken. I arbetslivet. I vår egen, personliga tillvaro.

Vad blir då en balanserad slutkläm på det här? Forskningen pekar mot att både optimism och en viss grad av pessimism har sitt värde för oss som individer. Pessimism får oss ibland att undvika onödiga risker och får oss också att hantera misslyckanden lite bättre. En vis människa sa också att optimismen aldrig får uppleva lyckan i en oväntad framgång. Vi är inte heller slavar under våra gener, utan det finns stöd för idén att vi kan träna oss till ett mer positivt tänkande (fast i svåra fall som buttersmurfen är det väl mer tveksamt om det går). Som en helhet är det troligt att vi har nytta av både optimister och pessimister. Och själva kan vi, beroende på vilken naturlig dragning vi har i vår personlighet, försöka träna oss till att bli bättre på att vara antingen optimistiska eller lite mer realistiska ibland kanske.

Lycka till med det allihop som orkade läsa hela vägen hit! (Förmodligen ett tecken på optimistisk läggning och en tro på att något alldeles extra intressant visdomsord skulle komma här på slutet)

Häromkvällen när jag lagt mig för att sova kom mina tankar av någon anledning in på en liten semesterresa jag gjorde förra sommaren tillsammans med den kvinna jag älskar. När jag tänker tillbaka på saker jag varit med om så är de oftast en aning oskarpa i konturen och har inte så jättemycket detaljer. Men nu var det som att den där dimman som brukar omge mina minnen skingrades. Plötsligt var jag tillbaka i en sekvens under resan: Vi hade parkerat bilen vid ett litet fiskeläge och vandrade ner mot hamnen. Jag såg husen, blommorna, vägen vi gick på, bryggan där båtar låg förtöjda. Jag såg en familj som stod i strandkanten och fiskade krabbor. Allting tycktes så skarpt och tydligt i minnet att det kunde ha varit en film som spelades upp. Det var nästan som att jag hade återförts till det där ögonblicket och upplevde det på nytt. En kort stund vandrade jag fascinerad i ett minneslandskap utan de vanliga dimslöjorna. Sen löstes upplevelsen upp i de osammanhängande fragment av tankar och känslor som kommer innan man somnar. Och så somnade jag förstås. Nästa dag var fortfarande en ganska skarp bild kvar, men den där absoluta klarheten hade gått förlorad.

Exakt vad det var som hände i min hjärna vet jag inte. Däremot vet jag litegrann om hur minnet fungerar rent allmänt. Hur vi tänker och kanske framför allt hur vi minns har fascinerat mig egentligen hela livet. Vad är egentligen ett minne? Hur uppstår det? Blir det kvar för alltid i min hjärna när det väl präglats in? Är det som en slags bandinspelning, eller är det något annat? Är alla minnen medvetna i den meningen att vi kan återge dem muntligt?

Vi vet idag väldigt mycket mer om hur hjärnan fungerar än vi gjorde för säg trettio år sen. Ändå är mycket fortfarande en gåta och flera viktiga frågor fortfarande obesvarade. En sak är dock säker: Hjärnan är en enormt komplex apparat och de processer i den som leder till att jag kan minnas lukten, smaken och utseendet på en citron eller att jag gjorde en resa till London hösten 1994 med några vänner låter sig inte beskrivas på ett enkelt sätt ens om vi utgår från det forskningen tror sig veta. Som inom många andra områden behöver vi därför jobba med förenklingar för att göra det lite mer begripligt. Vi behöver göra en slags modell.

En sådan modell är arbetsminnet och långtidsminnet. De existerar inte som två fysiskt totalt skilda delar eller processer i hjärnan. Men de utgör ändå två helt olika sätt som hjärnan arbetar på vid olika tillfällen. Arbetsminnet arbetar här och nu. Den tar in mentala enheter av information och bearbetar dem aktivt för att till exempel analysera vad ett visst ord betyder i ett visst sammanhang, om ett logiskt påstående är sant eller inte eller för att utföra en beräkning. När informationen är färdigbearbetad och svaret levererat så ”rensas” minnet, särskilt om jag får en ny uppgift att utföra som tar det i anspråk. Ber jag dig att plussa ihop talen 14, 17 och 42 så kommer du – om du är hyfsad i huvudräkning – att inom några sekunder ge mig det rätta svaret: 73. Ger jag dig bara en eller ett par nya uppgifter så är det inte sannolikt att du någon minut senare minns vilka talen jag gav dig var. Svaret är dock lite mer sannolikt att du kommer ihåg.

Arbetsminnet är på många vis väldigt effektivt och löser många av våra vardagsproblem åt oss, ofta utan att vi egentligen reflekterar över det. Det har dock sina begränsningar. Människohjärnan har inte några dubbla processorer, trots många människors grundmurade tro på att de är bra på ”multitasking”. När vi faktiskt gör flera saker samtidigt så beror det på att minst en av dem är automatiserad. "IQ" som inte kunde tugga bubbelgum och gå samtidigt hade uppenbarligen inte lyckats så bra med det. Men inte bara han, utan vi andra också är känsliga redan för enkla störningsmoment. Att t ex högt upprepa ett siffertal medan man adderar två andra sätter effektivt ner arbetsminnets kapacitet och därmed resultatet. Dessutom är mängden informationsbitar vi kan hantera simultant inte så stor. Många experiment på området har fastslagit att det i genomsnitt (det varierar mellan individer) rör sig om sju stycken. Så länge vi inte ägnar oss åt någon form av minnestekniker (se mer om det längre fram!) kommer vi till exempel inte att kunna upprepa fler än runt sju stycken siffror i en godtycklig sifferserie som vi får se på papper eller får uppläst för oss.

För mig som är en inbiten Scrabble- och Wordfeudspelare är det en händelse som ser ut som en tanke att det är just sju bokstavsbrickor man har på sitt ställ. En viktig del av spelet är att kunna hitta ord som använder alla dessa bokstäver i ett drag – en så kallad rullning. Det ger femtio bonuspoäng (fyrtio i Wordfeud). Uppfinnaren av spelet valde säkert antalet brickor utifrån att det varken skulle vara för lätt eller svårt att få ut ord med hänsyn till de teoretiska möjligheter som finns i form av ord i ordlistan. Fem brickor hade blivit för enkelt (och tråkigt). Tio brickor snudd på omöjligt. Men det råkar också gå väldigt bra ihop med hur våra hjärnor faktiskt fungerar här och det är säkert en stor del av förklaringen till spelets framgång.

Om ditt arbetsminne är ”normalbra” så har du garanterat inte det minsta svårt att kasta om bokstäverna

JHE

… till ett svenskt ord. Inte heller

DDEKU

… borde bereda dig stora svårigheter. Ger jag dig däremot bokstäverna

AIOPSTT

… så blir det genast svårare. Om du nu inte är en av mina Scrabblevänner förstås och har tränat din hjärna i åratal på just den här typen av problemlösning. Är du inte det är det som sagt lite knepigt, men troligen inte omöjligt om du får klura en stund. Går vi sen upp två steg till:

AELNPTTVÖ

… så börjar det bli svårt även för oss med tränade Scrabblehjärnor. Helt enkelt därför att vi är vid gränsen för vad även ett bra arbetsminne kan klara i form av informationsbitar. Det är därför inte bara den låga sannolikheten att kunna lägga längre ord, utan också våra begränsningar som gör att man rätt sällan ser ord längre än åtta bokstäver på ett bräde.

Det sista exemplet är hämtat från en riktig match där jag lyckades hitta och lägga ordet. Det är för övrigt VATTENPÖL om du inte redan listat ut det. Betydde det att jag utförde en prestation på toppen av en vanlig, mänsklig hjärnas förmåga? Nej, så enkelt är det inte. Kom ihåg ordet informationsbit. En informationsbit är något som – i sitt sammanhang – kan fungera som en slags helhet som vi kan hålla i arbetsminnet som en enda bit information fast den strängt taget kan bestå av flera.

Låt oss hoppa tillbaka till exemplet med sifferraden. När du försöker minnas ett telefonnummer någon just talat om för dig (mindre vanligt nu i smartphonens tidevarv) så använder du antagligen utan att inse det en teknik där du skapar större informationsbitar. Låt oss tänka oss ett fast abonnemang med numret 08653781. Åtta siffror innebär åtta bitar information i grunden och bara de relativt få sekunder det tar att få fram ett block för att anteckna numret gör därför att många av oss inte kommer att kunna hålla kvar det i arbetsminnet ens så kort tid.

När du löser problemet genom att dela upp den sifferrad du får uppläst i grupper: 08 65 37 81, så har du i ett slag reducerat kravet på arbetsminnet till fyra bitar information. Du utnyttjar faktumet att du liksom de allra flesta människor bör ha åtminstone alla tvåsiffriga tal som egna, mentala representationer i ditt långtidsminne. Du minns alltså helheten ”65” istället för de enskilda siffrorna 6 och 5. Hur långt upp i talsystemet du kan ”fuska” så här beror nog på hur mycket du jonglerat med tal i ditt liv. Det finns säkert de som har mentala representationer av alla tresiffriga tal, men fyrsiffriga är nog väldigt ovanligt. Det är knappast heller en slump att vi föredrar att dela upp längre telefonnummer i gruppen tre, två, två och inte två, två, tre. Siffrorna sist i telefonnumret är de som måste hållas längst i arbetsminnet och det är därför garanterat enklare att få det rätt med 746 81 49 än med 74 68 149.

Även om man ibland stöter på personer som delar in nummer på ett sätt man själv inte alls känner sig bekväm med.

Alla nya ordspelare får tidigt lära sig att göra samma sak för att ”hitta” ord bland sina brickor. Vi plockar ut vanliga för- och efterleder som FÖR- , UT-, IN-, -ERA, -ING när vi hittar de bokstäverna på vårt brickställ. I ett slag har vi fått ner antalet mentala enheter till sex eller fem och då får hjärnan också lättare att lösa problemet. Vilket var precis vad jag gjorde med vattenpölen. Det här får också till följd att ord som inte kan ”anagrammas” fram med hjälp av den här metoden kan vara förvånansvärt svåra att hitta, även för ganska duktiga spelare. Och även om de är väldigt vanliga, alldagliga ord som vi hör eller ser nästan varje dag. Hur lång tid tog det för dig att se att sjubokstavsordet ovan var POTATIS?

I grunden tror man att det är ungefär så här arbetsminnet fungerar, även när ägnar sig åt att analysera betydligt mer komplex information än i exemplen här. Inte bara tror, allt jag skriver här är väl belagt genom experiment. För säkerhets skull är det kanske bäst att komplettera med en definition som kommer från en av världens främsta experter på arbetsminnet, den brittiske psykologen Alan Baddeley

Arbetsminnet avser ett system i hjärnan som kan hålla kvar och hantera den information som r nödvändig för att utföra komplicerade kognitiva uppgifter såsom läsförståelse, inlärning samt logiskt tänkande.

Det finns forskare inom området som går så långt som att hävda att intelligens (i betydelsen: den egenskap vi mäter med intelligenstest) i allt väsentligt är en funktion av hur starkt arbetsminne man har. Den slutsatsen är dock inte oomtvistad. Däremot finns det klara och starka samband mellan det nedsatt funktion i arbetsminnet och olika neuropsykiatriska syndrom som ADHD. Ja, det finns till och med forskare som hävdar att det i mångt och mycket är ett utflöde av samma sak. Problemen att fokusera sin uppmärksamhet skulle då helt enkelt kunna ses som en aspekt av ett dåligt arbetsminne. Som vanligt i en komplicerad verklighet kan man tänka sig att detta fungerar på olika vis. Dels klarar man inte av att koncentrera sig tillräckligt länge för att lösa en viss uppgift eftersom ens arbetsminne helt enkelt inte har den kapaciteten. Dels blir man så trött av den extra fokusering som krävs för att lösa uppgifter som för en person med bättre arbetsminne är enkla att man av det skälet inte orkar hålla det uppmärksamhetsfokus man nu ändå har någon längre stund.

Skulle man då kunna tänka sig att komma runt detta genom att träna upp sitt arbetsminne? Ja faktiskt finns en hel del experimentell forskning som tyder på det. Exempelvis den svenske forskaren Torkel Klingberg nådde bra resultat i en studie med barn med ADHD som fick träna med ett specialdesignat dataspel. Effekterna kvarstod också tre månader efter avslutad träning.

Man får dock inte blanda ihop arbetsminnet med minnesprestationer som har att göra med olika minnestekniker och expertkunskap. Schackspelare på stormästarnivå har en överlägsen förmåga att minnas ställningar på ett schackbräde, men de har inte ett generellt bättre arbetsminne än andra utanför sin ”expertdomän”. De utnyttjar kunskaper de har i sitt långtidsminne till att kunna lagra och komma ihåg mönster av information som är meningsfulla för dem. Ställer man pjäserna i positioner de inte skulle kunna ha i ett riktigt schackparti klarar sig inte stormästarna bättre än vanliga, medelgoda schackspelare. Men nu är vi på väg in i en helt annan del av minnet och dit in hinner vi inte tränga i den här bloggposten. Nästa gång – när motivationen är tillräckligt hög – ska jag skriva om långtidsminnet.