Hur många människor kan ha avrättats i Sverige under 1600-talet? Det går bara att göra grova gissningar om. Göta Hovrätt fastställde 280 dödsdomar under tre perioder på totalt nästan 40 år i ett område där det uppskattningsvis bodde 150 000 människor enligt historikern Rudolf Thunander. I hela det nuvarande Sverige var invånarantalet vid mitten av seklet troligen drygt en miljon invånare.  Det ger en siffra på drygt 6 000 avrättade under hela seklet om man antar att förhållandena i hela landet var i stort var ungefär som i Småland och på Öland.

Svea Hovrätt redovisade i en skrivelse till länsstyrelsen att den under perioden 1634-1693 fastställde nästan 600 dödsdomar i fem mellansvenska län. Dessa län kan ha haft en folkmängd runt 300 000 invånare totalt vid den här tiden, det är bara en mycket grov gissning då befolkningsstatistik för 1600-talet är svår att hitta. Med samma sätt att räkna som ovan skulle det ge ungefär 4 000 avrättade totalt i hela Sverige. Då har vi inte tagit hänsyn vare sig till att alla dödsstraff i hovrätterna inte verkställdes, men inte heller till dödsdomarna som verkställdes utan att målet skickades till hovrätten. Det är också sannolikt så att antalet avrättningar var fler under 1600-talets första decennier, då man kan se att antalet fastställda dödsdomar sjunker mot slutet av seklet. 

Låt oss ändå vara väldigt försiktiga och säga att minst 5 000 människor halshöggs, hängdes och i några fall brändes eller rådbråkades till döds i Sverige på 1600-talet och att det nästan helt säkert var åtskilliga fler än så.

Under 1700-talet finns det från mitten av seklet bättre statistik, tack vare det nyinrättade Tabellverket. År 1750 blev till exempel 48 personer avrättade. Av dem var 16 kvinnor. Siffrorna låg sen någonstans där i snitt i något decennium innan de började sjunka. De sista åren av Gustaf III:s regering var det nere på 5-10 om året. När hans son Gustaf Adolf övertog tronen steg antalet igen till 15-20. Totalt för andra halvan av seklet genomfördes drygt 1200 exekutioner. Alla fortfarande i offentligheten och inför en mer eller mindre stor publik.

Det finns ingen speciell anledning att anta att mängden avrättningar var lägre de första femtio åren än var de var runt mitten. Även om vi räknar lågt och försiktigt här också kan vi utgå från att åtminstone någonstans mellan 3000 och 3500 människor miste sina liv på schavotten eller i galgen under 1700-talet.

Ändå kunde det ha varit mycket värre. Hovrätterna omvandlade många dödsdomar till mildare straff och så småningom började det också bli vanligt med benådningar från Kunglig maj:t som man skrev på den tiden. Bara under åren 1635 till 1644 kom det in över 1 000 dödsdomar till Göta Hovrätt från härads- och rådstugurätterna i Småland och på Öland. Men bara runt 15% blev fastställda. En stor del av förklaringen till de många benådningarna var ett brott som kallades enkelt hor: En gift person, man eller kvinna, hade haft samlag med en ogift person. Det hade av tradition bestraffats med böter, men med Karl IX beslut om att göra Moseböckerna till svensk lag blev det plötsligt belagt med dödsstraff. Vi vet inte om många hann dö innan domarna började skickas in till hovrätten något halvt decennium efter den nya lagen trätt i kraft. Vi kan bara konstatera att Göta Hovrätt åtminstone inte brydde sig om att följa lagens och bibelns bud. De omvandlade regelmässigt och utan några domskäl dödsstraffen till böter för de inblandade. Dessutom tvingades de göra en slags avbön i kyrkan och kunde få stå och skämmas i eller utanför den flera söndagar i rad.

Den som dömdes till skamstraff kunde också tvingas sitta stå fastspänd i en sån här. Det på en plats där förmodligen alla kände varandra mer eller mindre. Med tanke på hur viktig hedern och anseendet var vid denna tid var förmodligen lättnaden över att ha blivit benådad från sitt dödsstraff långt borta när man "satt i stocken"

Man kan dock anta att flertalet av de hundratals smålänningar som bara under dessa tio år blev dödsdömda för enfalt hor inte hade någon vidare koll på praxis i den fjärran hovrätten borta i Jönköping. Det måste ha varit mycket ängslan och ren ångest där de satt inlåsta innan beskedet om benådningen kom.

Vilka brott blev då människor faktiskt avrättade för i 1600-talets Sverige?

Stölder och andra egendomsbrott

Stöld var som vi såg redan i förra bloggposten ett brott man såg allvarligt på. Det är faktiskt fullt möjligt att fler människor avrättades för att de stulit än för att de begått grova våldsbrott under medeltiden. Fortfarande skulle de stränga reglerna från den medeltida Kristoffers landslag tillämpas av domstolarna och även en stöld av några klädesplagg, en stor gryta eller en get kunde ge dödsstraff, särskilt om personen redan vid något tidigare tillfälle dömts för en mindre stöld. Även här utvecklades dock en praxis där de flesta dömda slapp undan med böter och kanske någon form av kroppsstraff. De fall som hovrätten ändå fastställde handlade om personer som stulit för betydligt högre belopp och kanske dömdes för tredje eller fjärde gången. Kyrkstölder straffades också hårt.

I den ovannämnda statistiken från Svea Hovrätt över dödsdomar i tre län under sammanlagt 60 år på 1600-talet var ungefär 10% eller cirak 60 stycken av de fastställda dödsstraffen för någon typ av stöld. Mer än hälften av dem kom från seklets första hälft. Sen kom en förordning som i praktiken gjorde lag av hovrätternas praxis och höjde gränsen för vilket värde som krävdes på det stulna för att en dödsdom skulle kunna bli aktuell.

Trolldom och häxeri

Häxprocesserna känner de flesta till. Trolldom hade varit belagt med dödsstraff i Sverige sen medeltiden och man känner till enskilda fall i källorna från 1400-talet. På 1500-talet ökade häxprocesserna i omfattning, men dödsstraff utdömdes bara i enstaka fall och många friades i brist på konkreta bevis. Från 1620-talets början och nästan femtio år framåt var det sällsynt med trolldomsmål i domstolarna. Men 1668 bröt det som brukar kallas Det stora oväsendet ut. En masshysteri som spred sig som en epidemi genom stora delar av Sverige och på några ställen ledde till omfattande anklagelser och processer med groteska rättsövergrepp. Först år 1676 avstannade det hela efter att myndigheterna till slut börjat ifrågasätta sanningshalten och sättet som processerna bedrevs på. Då hade omkring 300 människor mist livet, de allra flesta av dem kvinnor. Den värsta enskilda händelsen ägde rum i Torsåker i Ångermanland där 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs i en massavrättning den 1 juni 1675, varefter kropparna brändes på bål. Den unge prästen Lars Christoffersson hade en ledande roll i processerna. I en minnesskrift över stiftets präster på 1920-talet förtiger Svenska kyrkan fullständigt både hans och en kyrkoherdes aktiva medverkan.

Efter 1676 förekom sporadiska utbrott av ”häxhysteri”, men nästan alla dödsdomar upphävdes av hovrätterna. År 1704 avrättades Anna Eriksdotter för häxeri i Stockholm. Hon kom att bli det sista dödsoffret. Dödsstraffet för trolldom stod dock kvar i 1734 års lag, men avskaffades av Gustav III.

Rättegång mot trolldomsanklagade kvinnor

Sedlighetsbrott

Att hovrätterna benådade alla som gjort sig skyldiga till enkelt hor innebär inte att de var lika milda när det gällde andra typer av sedlighetsbrott. I föregående bloggpost nämnde jag skyldskap och blodskam och lagens vidsträckta tolkning av vad som räknades som detta. Flera män och kvinnor dömdes t ex till döden för att ha haft samlag med sin makas syster eller sin mans bror. Sen förekom naturligtvis också fall av vad vi även idag betraktar som incest och dessa dödsdomar fastställde hovrätten utan kommentar. Totalt dömde Göta Hovrätt ut 20 dödsstraff på 40 år.

Lika allvarligt såg man på dubbelt hor: Sex mellan två personer som bägge var i äktenskap med andra. Under de första årtiondena av 1600-talet slutade de flesta överprövningarna i en dödsdom, men mot slutet av seklet blev tillämpningen mycket mildare.

En del sedlighetsbrott avslöjades förstås för att de inblandade togs på bar gärning, men i de flesta fall saknades direkta vittnen. Många erkände ändå, säkert ofta som en följd av tidens stränga sociala kontroll och rädsla för straff i livet efter döden. När anklagade fortsatte neka hände det att hovrätten tillgrep en metod som framstår nästan ännu mer barbarisk än själva avrättningarna. Man lät föra de anklagade till avrättningsplatsen där skarprättaren med assistenter väntade. En präst eller annan myndighetsperson förklarade att nu skulle de avrättas och uppmanade dem att erkänna sitt brott. Bekände de verkställdes avrättningen. Höll de däremot fast vid sitt nekande återfördes de till fängelset. I regel blev de efter detta frikända av hovrätten.

I ett fall fördes Jöns Pedersson och Ragnilla Eriksdotter från Västervik på det här sättet till avrättningsplatsen. De var anklagade för dubbelt hor eftersom bägge var gifta. Ragnilla bekände och blev halshuggen. Mannen däremot vidhöll sitt nekande, trots att han två gånger fick lägga sig med huvudet på stupstocken. Han blev frigiven trots att myndigheterna genom att avrätta kvinnan ju ansåg sig ha slagit fast att brottet verkligen ägt rum. Det var bara en av flera liknande händelser.

Tidelag

Sexuella aktiviteter med djur räknades egentligen in under sedlighetsbrotten. Jag skulle tro att de flesta av nutidens svenskar nästan inte vet någonting om hur oerhört strängt dåtidens rättssystem såg på detta och hur många människor som fick plikta med sina liv. Historikern Jonas Liliequist har beräknat att någonstans mellan 600 och 700 offentliga avrättningar av personer dömda för tidelagsbrott genomfördes i Sverige mellan 1635 och 1778 då den sista ägde rum. Straffet var nästan alltid att förutom att halshuggas dessutom brännas på bål efteråt. På 1500-talet vet man att det dessutom förekom levande begravning som straff.

En bisarr detalj i dessa processer var att djuret eller djuren som den dömde utfört tidelaget med också skulle dödas och att kropparna skulle grävas ner. Vid ett tillfälle fick en bödel i uppdrag att ha ihjäl 30 kor och begrava kadavren. Bakom verkar ha legat en vidskeplig skräck för att tidelaget skulle leda till att kon eller hästen födde ett monster som var en korsning mellan människa och djur, men faktiskt också att djuret betraktades som medskyldigt till brottet.

Dödsdomarna för tidelag verkar till skillnad från häxprocesserna oftast ha haft sin grund i handlingar som verkligen begåtts. Många blev angivna, men det förekom också självangivelser av personer som drabbats av svår samvetsnöd. Väl arresterade och anklagade verkar det som att väldigt många erkände. Om bevisning saknades och den anklagade nekade var det inte ovanligt att det istället blev en förtalsprocess av det hela mot anklagarna. Knappast konstigt, då bara rykten om tidelag kunde förstöra en människas anseende fullständigt.

I Liliequists källforskning kommer hemska detaljer fram. Vissa av de avrättade har varit unga pojkar som arbetat med att valla djur. En del kan inte ens ha kommit i puberteten. Exempelvis avrättades bara 10 år gamle Anders Mårtensson i Ärlinghundra på hösten 1661. Vanligast var dock drängar i tjugoårsåldern. Nästan alla avrättade var män, men det förekom också att kvinnor rannsakades och dömdes till döden. Titlar som ”bergsman” och ”inspectors son” visar att tidelag sågs som så ytterst allvarligt att inte heller personer ur samhällets mer priviligierade skikt slapp undan om det fanns bevis eller erkännande som ansågs tillräckliga.

Norrbo Bro, Delsbo härads gamla avrättningsplats. Här halshöggs år 1748 en soldat som dömts för tidelag med ett sto.

Den här bloggposten har i huvudsak behandlat gärningar vi inte ens betraktar som brott idag, eller brott som där de flesta på sin höjd tycker att ett kortare fängelsestraff kan vara lagom. Gärningar som på 1600- och 1700-talen i många fall ledde till att människor blev halshuggna eller hängda och nedgrävda i skogen, på avrättningsplatsen eller brända på bål. Inte i tiotal, inte i hundratal utan i tusental. Nästa gång går vi in på hur man såg på och dömde när det gällde riktiga våldsbrott.

De flesta av oss som lever i Sverige idag känner både obehag och upprördhet när vi tänker på att det fortfarande finns ganska många länder i världen där man dömer människor till döden och avrättar dem. Bara en minoritet – färre än en av sex vuxna – är positivt inställd till dödsstraff.

Jag antar att nästan alla känner till att även Sverige en gång dömde människor till döden och ibland avrättade dem. Men hur många vet i vilken omfattning det verkligen skedde och att man en gång för inte så länge sen kunde mista livet också på grund av saker som inte ens är brottsliga idag?

Dödsstraffets historia går tusentals år tillbaka i tiden. Bevarade källor visar att det användes både i det gamla Kina, i Babylonien och i faraonernas Egypten. Hur länge det förekommit här i Sverige går inte att veta säkert. Vi har ju med undantag för en och annan runsten inga skriftliga källor som går längre tillbaka än runt 800-900 år. Bland de äldsta bevarade finns landskapslagarna, som efter att ha hållits i minnet av lagmännen började skrivas ned på 1200-talet.

I landskapslagarna förekom dödsstraff för ett antal brott, men samtidigt fanns ofta goda möjligheter att slippa undan genom ekonomisk kompensation till brottsoffren. Böter kunde räcka även vid dråp. Lagarna speglar också en värld där det verkar som att man ofta inte inväntade domen på tinget, utan tog saken i egna händer. Den som dräpt någon son eller överraskats i bädden hos någons fru kunde bli ihjälslagen av anhöriga och sen avgjorde man på tinget om det kunde betraktas som försvarbart. Var gärningsmannen vid liv och om hans brott var för grovt för att sonas med pengar så dömdes han fredlös och då kunde hans brottsoffer eller offrets anhöriga själva ha ihjäl honom utan att det blev några efterräkningar.

En sida ur Östgötalagen. 

Det var ett system som inte bara sanktionerade utan också i vissa stycken uppmuntrade till hämndtänkande.

Vi vet egentligen ingenting om hur många som blev avrättade under den här delen av medeltiden, men det finns anledning att tro att det ändå var färre än senare. Inte långt efter att landskapslagarna plitades ner och kopierades av fromma munkar i olika kloster så började den växande kungamakten visa allt större intresse för att stifta rikstäckande lagar. Birger Jarl var först ut med sina berömda fridslagar och hans ättlingar följde honom. I mitten av 1300-talet under hans sonsonson Magnus Erikssons regering kom först en landslag för hela landet och därefter en stadslag som skrevs med särskild tanke på Stockholm.

I de här lagarna utökades antalet brott man kunde dömas till döden för och möjligheterna att komma undan med böter för exempelvis dråp minskade. Man kan säga att den dimension som handlar om att brottslingen ska betala sin skuld till samhället genom ett straff som samtidigt avskräcker andra blev viktigare än den där reglerandet av förövarens skuld till offren. De böter som dömdes ut skulle nu också mycket riktigt oftast delas lika mellan kungamakten, staden och offret.

En av de saker i de medeltida lagarna som kanske känns mest främmande för oss svenskar på 2000-talet är hur oerhört hårt man såg på stöldbrott. Samtidigt som det fortfarande gick att klara sig undan med böter för tämligen grova våldsbrott och ibland t.o.m dråp så kunde stöld även av föremål med obetydligt värde ge dödsstraff. Även om domstolarna långt ifrån alltid dömde lika hårt som lagens bokstav föreskrev så är det ingen tvekan om att många tjuvar avrättades under medeltiden. Det här kan man delvis förklara med att människor ägde så mycket mindre då än nu och att även förlusten av mindre föremål kunde bli väldigt kännbar. Samtidigt är det uppenbart att det också handlar om en annan syn på livet och värderingen av människoliv i förhållande till egendom. Det är nog svårt för oss att verkligen kunna tränga oss in i och på djupet förstå medeltidsmänniskans tankevärld.

Illustration till "Tjuvabalken" i Magnus Erikssons stadslag. Tydligare kan det väl knappast inskärpas vad som hotar den som inte följer dess bestämmelser?

Forskaren Niklas Ericsson gjorde en genomgång av domböckerna för Stockholms stad under närmare 20 år i slutet av 1400-talet. Han hittade 140 utdömda och sannolikt verkställda dödsstraff under den tiden. Bara 50 av dessa var för våldsbrott och av de övriga 90 var de flesta personer som dömts för rån och stölder. I dåtidens Stockholm bodde ungefär 6 000 – 7 000 personer, vilket betyder att 1 på 1000 avrättades varje år i snitt. Som en jämförelse var siffran i Saudiarabien, världens idag troligen värsta avrättningsland relativt sett, 1 på 187 000 för 2016.

Under 1400-talet dyker också bödeln eller skarprättaren som var den mer officiella benämningen på allvar upp i skriftliga källor. Att döda dömda brottslingar blev ett hantverk. Visserligen var bödeln avskydd, föraktad och fruktad och oftast hade yrket valt honom snarare än tvärtom: Myten att bödlar var dödsdömda som fick chansen att slippa bli avrättade mot att de åtog sig sysslan som skarprättare visar sig vara sann, åtminstone på medeltiden. Bödeln skulle också piska folk och verkställa andra kroppsstraff. Tjuvar som slapp galgen fick inte sällan öronen avskurna istället.

Det var en grym värld. Dödsstraffet drabbade oftast människor ur samhällets lägre skikt. Men även folk ur högre samhällsskikt kunde råka illa ut. För den som begått ett uppsåtligt mord fanns ingen nåd att hämta. Stormän och till och med präster råkade med jämna mellanrum illa ut när de satsat på fel person i en maktkamp. Magnus Ladulås lät år 1280 avrätta flera stormän som han ansåg konspirerat mot honom, en av de allra första enskilda dödsstraff vi har i våra källor. Traditionen fullföljdes av hans söner och många kungar efter dem. Stockholms blodbad efter den danske kungen Kristians erövring av huvudstaden må ha varit den enskilt värsta händelsen med närmare 100 avrättade efter en summarisk rättegång för kätteri. Flera tillhörde högadeln och det översta maktskiktet i dåtidens Sverige. Men även de äktsvenska kungarna hade ihjäl folk som de med rätt eller fel trodde försökte konspirera mot dem. Det gäller inte minst Gustav Vasa och alla hans tre kungliga söner.

En scen ur den s.k blodbadstavlan; målad på uppdrag av Gustav Vasaår 1524. Scenen till vänster föreställer halshuggningen av två biskopar som var inledningen på avrättningarna.ga

De vanligaste avrättningssätten var halshuggning och hängning. Hängning utfördes endast på män och ansågs mer förnedrande än att bli avrättad med svärd. Men dessa straff räckte inte. För de brott som sågs som särskilt grova kunde man få olika tilläggsstraff i syfte att göra avrättningen ännu grymmare. Högra handen kunde huggas av först. Man kunde spännas fast vid några stockar eller ett vagnshjul och sen få ben och leder krossade med en hammare eller slägga av bödeln innan man till slut slapp ifrån lidandet genom att bli halshuggen. Det talas också om levande begravning för vissa brott och brännande på bål. Det finns dock bara enstaka belägg för att det använts i källorna. När det gäller bålbränning var det vanligen så att den utfördes efter döden och oftast drabbade kvinnor. Män däremot kunde få sina kroppar styckade efter att de dött i galgen eller på stupstocken. Kroppsdelarna sattes sen upp på ett stegel på avrättningsplatsen. Där fick de sen sitta, naturligtvis både i straffande och avskräckande syfte. Av källorna vet man att dödsdömda faktiskt kunde oroa sig lika mycket för denna del av straff som själva avrättningen, ibland t.o.m mer. Det gällde också att kroppen inte fick vila i vigd jord, på kyrkogården.

Dessa så kallade kvalificerade straff behölls i lagen ända fram till 1841. Steglingar genomfördes åtminstone så sent som något decennium innan, alltså för mindre än 200 år sen.

Avrättningarna var alltid offentliga, en slags bisarra skådespel som ofta lockade många människor. Dessutom kunde bönder och andra utkommenderas för att med störar eller andra föremål bilda en vakt vid avrättningsplatsen och schavotten. Det gjordes lika mycket för att hindra den dödsdömde från att kunna rymma som att hålla nyfikna och ibland oregerliga folkmassor som pressade på mot schavotten, den plattform som byggdes upp för att genomföra avrättningen. Avrättningsplatser fanns över hela landet, både i städerna och på landsbygden. På mindre orter kunde det förstås gå åratal mellan avrättningarna, medan galgbackarna i större städer sällan fick någon längre paus.

Galgberget i Visby. Här tror man att avrättningar skedde enda sen tidig medeltid

Det här fortsatte hela vasatiden igenom och in i 1600-talet. Faktum är att lagarna inte mildrades det minsta lilla, tvärtom så skärptes de. Karl IX, kanske den grymmaste och otrevligaste av alla grymma och otrevliga män som suttit på Sveriges tron, kom på idén att komplettera de fortfarande gällande medeltida lagarna med lagreglerna i Moseböckerna i Gamla testamentet! De fördes helt enkelt in som en bilaga i lagboken år 1608.

Moses var en man som inte sparade på krutet mot missdådare bland sitt folk. Även banala brott skulle straffas med döden. Följden blev att man i Sverige nu även skulle dömas till döden för alla former av ”horsbrott”, d.v.s sex utanför äktenskapet där minst en av parterna var gift. Samma sak gällde ”skyldskap” eller ”blodskam”: Sexuella förbindelser där parterna var nära släkt.  Där ingick inte bara det vi idag klassar som incest. En kvinna fick en dödsdom för att ha legat med sin döda systers man! Mest extremt var kanske att barn som ”bannade sin fader eller moder” skulle ”döden dö”. För tjuveri gällde fortsatt de stränga straff som redan var inskrivna i de medeltida lagarna. För allt över en halv marks värde kunde det bli fråga om dödsstraff, även för enstaka stölder. Egentligen ganska triviala stöldbrott som att stjäla en större gryta kunde leda till en dödsdom.

Bakom denna hårda syn låg fortfarande tanken att lagarna skulle avskräcka människor från att begå brott. Men med reformationen blev också den religiösa dimensionen allt starkare. Det som sågs som brott var både en förbrytelse mot de världsliga lagarna och mot religionens principer. Brottslingen var både en brottsling och en syndare. Man föreställde sig att Gud var arg på Sverige för all synd som förekom i landet. Det gällde att agera kraftfullt mot synden, annars kunde hemska straffdomar drabba oss från högre makter. Dessutom var det viktigt för den enskild missdådaren att han eller hon fick ett syndastraff som kunde fungera som en försoning och leda till personen slapp ifrån en evig pina i helvetet.

I ett fattigt och outvecklat land där folk dessutom ofta tycks ha råkat i våldsamma konflikter med varandra för ett förfluget ord eller utmanande blick kunde en bokstavlig tillämpning av alla dessa lagar ha lett till att en stor del av befolkningen blivit hängda och halshuggna inom några decennier. Nu blev det inte riktigt så illa. Mycket av det kan förklaras med att man samtidigt inrättade hovrätterna och bestämde att flertalet dödsdomar utom de för de allra grövsta brotten alltid skulle kunna överklagas till dit. Det visade sig männen i hovrätterna trots att de egentligen förväntades följa lagarna mer eller mindre till punkt och pricka inte var lika blodtörstiga som lagstiftarna och underrätterna. Ändå skulle många, många människor mista sina liv i galgen eller på stupstocken detta århundrade som vi länge talade om med stolthet som stormaktstiden.

Mer om det i nästa bloggpost.