Någon gång under våren 1955 stod en ännu inte myndig tonårspojke inför en domstol i Houston, Texas. Han var åtalad för rån och stölder. Pojken var ganska kortvuxen – bara 167 cm lång – och spensligt byggd. Sannolikt försökte han kompensera det med ett tufft uppträdande. Situationen var inte obekant för honom. Redan flera år tidigare hade han hamnat i trubbel med rättvisan och dömts till ungdomsvårdsskola. Den här gången skulle det bli ett riktigt fängelsestraff: Sju år. Trots att han ännu inte fyllt arton.

Sextio år senare befann han sig fortfarande i Texas fängelsesystem. Under all den tid som gått hade han varit på fri fot i sammanlagt två år. I närmare fyrtio år hade han suttit i dödscell.

Mannen hette Jack Harry Smith, tilltalsnamn Jack. Hans öde är också en berättelse om ett förslösat liv.

Naturligtvis har alla dödsdömda i någon mening förslösat sina egna liv. En del dömdes när de fortfarande bara stod med en fot i vuxenvärlden och hann på något vis aldrig börja leva på riktigt. Av de övriga har många har ändå levt ett liv med fler normala inslag innan de begick handlingen eller handlingarna som gjorde att de hamnade i dödscellen. Ganska många har haft familj och barn. De har haft arbeten. Jack Smith var aldrig gift och fick aldrig några barn. I hans personakt från Death Row står det att hans yrke är svetsare. Han kan dock knappast ha hunnit arbeta i yrket särskilt länge. Hans ”karriär” sammanfattas i några lakoniska meningar i personakten:

-          Den 30/5 1955: Anländer till fängelset med en dom på sju år för rån och stöld. Fångnummer #133858

-          Den 9/10 1958: Villkorlig frigivning till Harris County (Houston)

-          Den 13/1 1960: Anländer till fängelset med en livstidsdom för grovt rån. Nytt fångnummer: #154244

-          Den 8/1 1977: Villkorlig frigivning till Harris County

-          Den 9/10 1978: Anländer till Death Row med en dödsdom för mord. Dödsnummer: 615 (De dödsdömda i Texas har ett eget nummersystem, skilt från övriga fångars. Se vidare nedan)

Från den andra villkorliga frigivningen förflöt det på en dag när exakt ett år till nästa arrestering. Den skedde samma dag som Smith tillsammans med en medbrottsling rånade en närbutik. Under rånet dök det plötsligt upp en man genom en bakdörr. Mannen var liksom rånarna beväpnad och drog sin egen pistol mot dem. De sköt honom två gånger och flydde sen med sitt rånbyte och den mördade mannens pistol. Men bara några timmar senare greps de i en lägenhet där polisen också hittade en del av pengarna och pistolen.

Den döde var en femtiosexårig man vid namn Roy Deputter. Han bodde i ett rum bakom butiken och brukade hjälpa ägaren. Det finns uppgifter om att männen kände varandra, eller åtminstone rörde sig i samma kriminella kretsar. Jag har letat information om honom, men det enda jag hittat är en uppgift om var han är begraven och att han härstammade från Nederländerna.

Precis som i fallet med Michael Perry och hans medbrottsling slutade den rättsliga processen med att en av männen dömdes till döden, medan den andre fick livstids fängelse. I det här fallet avgjordes det hela av att den andre rånaren, Jerome Hamilton, vittnade om att det var Smith som med sin pistol sköt Deputter efter att denne först skjutit mot Hamilton som tog skydd bakom en hylla. Flera andra personer som befann sig i eller vid affären vid rånet identifierade också Smith som en av rånarna. Smith själv nekade de få gånger han fick en chans att uttala sig om saken offentligt.

När Jack Smith anlände till Death Row hösten 1978 var det beläget i Ellisfängelset. Hans dödsnummer – 615 – har en historia som går tillbaka till år 1923. Det året beslöt sig Texas för att centralisera all hantering av dödsdomar, dödsdömda och avrättningar. Den första dödsdomen utdelades till en svart man, Mack Matthews, som fick dödsnummer 001. Han avrättades i elektriska stolen i februari 1924 tillsammans med fyra andra. Systemet rullade sen på i fyrtio år med regelbundna avrättningar som sällan ägde rum senare än något år efter dödsdomen. I vissa fall benådades dock den dödsdömde och fick straffet omvandlat till livstids fängelse.

År 1964 stoppades i praktiken alla avrättningar i USA. Texas fortsatte dock att utfärda dödsdomar och år 1972 väntade ett femtiotal dödsdömda på vilket deras öde skulle bli. Då kom ett utslag i Högsta Domstolen som förklarade dödsstraff i sin dåvarande from som en ”grym och ovanlig” (cruel and unusual) bestraffning och därmed i strid med Förenta Staternas konstitution. Alla dödsdömda fick sina straff omvandlade till livstids fängelse. Den sist dömde av dem hade dödsnumret 506.

Året efter hade dock ett antal åtgärder vidtagits som gjorde det möjligt att återinföra dödsstraffet i Texas strafflagar och i början av år 1974 anlände den förste fången – nummer 507 – till det nyöppnade Death Row. Han hängde sig i sin cell efter bara några månader, men nya fångar kom in i snabb takt och vid Jack Smiths ankomst satt det alltså redan drygt 100 män där. Ännu hade dock ingen avrättats, för det nya systemet tillät betydligt fler överklaganden och möjligheter att överklaga.

När man läser de dödsdömdas aktblad (allt finns tillgängligt på fängelsemyndighetens hemsida) så slås man av hur unga många var när de dömdes. Fram till 1995 kunde även sjuttonåringar få dödsstraff och åtskilliga var de fångar som begått de mord de dömdes för som tonåringar. Många hade inga tidigare erfarenheter av fängelselivet innan de fick sin dödsdom. Den nu fyrtioårige Jack Smith var en garvad veteran i jämförelse med flertalet av sina medfångar. Kanske var det hans erfarenheter av hur hårt och många gånger brutalt livet var i Texas fängelser som fick honom att visa upp det där bistra ansiktsuttrycket när han fotograferades strax efter ankomsten till Death Row?

Det där fotot påverkade min bild av honom, men var det hela sanningen? År 1979 tilläts filmaren Bruce Jackson och hans fru att göra en dokumentär inifrån Death Row (något som hade varit otänkbart idag). I filmen och den bok de långt senare gav ut med stillbilder förekommer Jack Smith på några ställen. På bilderna finns inget av hårdheten från det ”officiella” fotot. Han berättade för filmarna att han arbetade med ett överklagande, men det var svårt eftersom han inte kunde läsa särskilt bra. På aktbladet står också mycket riktigt att hans skolgång bara varade i sex år. En fånge i cellen bredvid brukade hjälpa honom så gott det gick.

Jack Smith i sin cell på Ellisfängelset 1979. Där de dödsdömda nu sitter har de ståldörrar med endast en liten lucka på låg höjd. Luckan används för att leverera matbrickan. När fången ska släppas ut ur cellen måste han sätta sig på huk med ryggen vänd mot dörren och föra ut sina händer ur samma lucka så att en vakt kan ta på honom handbojor innan dörren öppnas.

I närheten av Smith satt en fånge med psykiska problem som förde oväsen både dag och natt. Flera andra av de dödsdömda påstod att de skulle ha dödat honom om de fick en möjlighet, bara för att kunna få sova. Jack Smith hade en annan syn på saken: ”Jag vill inte anklaga honom för något. Det är ledningens fel. Varför gör inte doktorerna något för honom? Varför gör inte psykiatrikerna något? Jag kan inte ge mig på den där mannen, för jag vet att han inte skulle bete sig som han gör nu om han inte vore sjuk”

Till en början verkade det inte som att det var något särskilt med Jack Smiths fall. Det innehöll inte några speciella, legala problem som borde få det att dra ut på tiden mer än de obligatoriska rundorna i olika domstolar krävde. Runt omkring honom började män som dömts ungefär samtidigt som honom att få avrättningsdatum och 1982 blev den förste verkligen avrättad, efter att det aldrig meddelats det sista-minuten-uppskov som alla förväntat sig än en gång skulle komma.

Mitt i detta, ännu inte femtio år gammal drabbades Jack Smith av en livshotande hjärtsjukdom. Myndigheterna trodde att han skulle dö av den och stoppade därför överklagandeprocessen. Men tiden gick och han dog inte. Istället fick han, så dödsdömd han var, genomgå en stor hjärtoperation. Operationen blev lyckosam och han kunde återvända till sin cell. När hans fall aktiverades igen hamnade det på en kvinnlig domares bord. Där blev det liggande i många år. Man tror att domaren tyckte synd om Smith. Kanske visste hon mer om hans bakgrund och uppväxt än vad jag kan berätta. Under alla förhållanden verkar han ha hamnat snett väldigt tidigt och haft små möjligheter att skapa sig en annan och bättre tillvaro. Dessutom fanns det inga arga anhöriga till mordoffret som pressade på, vilket annars inte är ovanligt när det gäller dödsdömda. Så hon verkar helt enkelt ha valt att inte göra någonting.

När domaren dog i cancer i slutet av nittiotalet hade Smith redan suttit på Death Row i nästan tjugo år, dubbla tiden mot genomsnittet. Nu hamnade hans fall på en ny domares bord, men knappt hade processen dragit igång efter det långa uppehållet förrän Smiths advokat dog. Nya förseningar: Först tog det tid att hitta en ny advokat, sen skulle den personen få tid att läsa in sig på materialet. Det nya milleniet kom. Jack Harry Smith hade nu kommit in i pensionsåldern och drabbades än en gång av allvarlig sjukdom, denna gång cancer. Han fick behandling och tillfrisknade. Hans nya advokat hade inte samma tur när han drabbades av samma sjukdom. Ännu mer tid förflöt.

Till slut kom ändå ett avgörande i en domstol, efter många år i limbo. Smiths överklagande avvisades på alla punkter och ett stort steg på vägen mot ett slutligt avgörande av fallet var taget. Men Jack Harry Smith var nu över sjuttio år gammal och mer än trettio år hade förflutit sen den dag han dömdes till döden. Han kördes nu för det mesta runt i rullstol när han behövde lämna sin cell. På det nytagna fotografi som fängelsemyndigheterna skickat till pressen såg man en gammal man, märkt av sjukdom och alla åren i isoleringscell.

Den äldste man som avrättats i Texas var 66 år gammal. Även om ingen från åklagarmyndigheten någonsin medgav det öppet så var deras intresse av att försöka fullfölja den rättsliga processen och få en domare att sätta ett avrättningsdatum för Jack Smith mycket begränsat. Stödet för dödsstraffet är mycket starkt i denna delstat, men risken för dålig publicitet i det här fallet var uppenbar. För att döma någon till döden krävs att juryn kommer fram till att personen utgör ett hot mot samhället även i framtiden. En sjuttiofemåring märkt av hjärtproblem och cancer som måste köras in i avrättningsrummet i rullstol stämmer inte riktigt in på den bilden. Dessutom hade aldrig någon på allvar hävdat att hans brott tillhörde ”the worst of the worst” – ett uttryck som ofta används för att beskriva vilka mord och vilka mördare som hör hemma i dödscellen. Det hade med all säkerhet inte gett dödsstraff idag.

Smith själv, som tidigare hävdat sin oskuld och påstått sig kunna bevisa den, sa sig inte längre komma ihåg vad som hänt eller inte hänt den där januaridagen 1978.

Officiellt hölls fallet öppet, men varken domstolen, åklagarmyndigheten eller försvaret drev det längre i praktiken. Att omvandla hans dödsdom eller rentav benåda honom på grund av hög ålder och dålig hälsa var det dock inte tal om. Smith blev kvar i dödscellen.

Att dömas till döden i Texas är inget framgångsrecept för att uppnå en hög ålder. Om man inte tillhör de få som får straffet omvandlat till livstids fängelse eller de ännu färre som lyckats få hela domen upphävd så är man i genomsnitt 39 år när man avrättas.  Få blir gamla i dödscellen. Jack Harry Smith besegrade de oddsen, kanske den enda seger han vann i sitt misslyckade liv. Trots staten Texas normala beslutsamhet att verkligen verkställa sina dödsdomar, trots allvarlig hjärtsjukdom och cancer så levde han flera år längre än medellivslängden för manliga amerikaner. Slutet kom ändå till sist: Den åttonde april 2016 dog han på fängelsesjukhuset, 78 år gammal.

Det hade gått mer än 37 år sen han fick sin dödsdom. Den dödsdom som aldrig blev verkställd.

Den sista kända bilden på Jack Harry Smith

Smiths öde är ovanligt i Texas, även om det finns ett fåtal män med dödsdomar från 70 och 80-talet som fortfarande är kvar i sina dödsceller. För USA som helhet är det inte lika unikt.  Dödsdömda män och i några få fall kvinnor som åldras och dör av sjukdom efter decennier i dödscell. Bara i Florida sitter mer än ett dussin som fyllt sjuttio, några av dem har dödsdomar som ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Ibland handlar det om rättsprocesser som dragit ut i det oändliga, ibland om att den dödsdömde har klassats som inte tillräknelig efter sin dom och därmed i enlighet med ett utslag från Högsta Domstolen inte kan avrättas.

Det sista kapitlet, eller om man så vill epilogen, i den sorgliga historien om Jack Harry Smiths liv ägde rum några veckor efter hans död, på Joe Byrd-kyrkogården. Det är en begravningsplats för interner i de fall de anhöriga inte göra anspråk på att själva begrava den avlidne. Även om de utgör en minoritet så brukar det numera ändå bli ett hundratal varje år och vid det här laget finns över tvåtusen gravar, de äldsta mer än ett sekel gamla.

Inga anhöriga gjorde anspråk på Jack Smiths kropp. Inga anhöriga deltog vid hans begravning. De enda åhörarna till fängelseprästens korta begravningstal var några av de förtroendefångar som arbetar med skötseln av kyrkogården.  Prästen rörde vid kistan, sa Smiths fullständiga namn, ålder, dödsdag och dödsorsak. En kort berättelse ur Gamla testamentet och därefter de avslutande orden:

There is nothing you can do that God will forsake you. He will never walk away - only you can

Kistan med Jack Harry Smiths kropp sänktes ner i den nygrävda graven som sen skottades igen av förtroendefångarna. Över graven skulle senare en mycket enkel, liten sten sättas upp. På stenen: Namn, dödsdatum och fängelsenummer.

En tragisk men på något vis följdriktig avslutning på ett förslösat liv. Ett liv präglat av brott fast det kom att tillbringas nästan helt och hållet bakom fängelsets taggtråd och murar. 

Gravstenar för avlidna fångar från olika fängelser i Texas på Joe Byrd Cemetary.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...