-          Avdelning framåååt…. Marsch!

-          Vänster, vänster, vänster, hööger, vänster!

Vi marscherade fram och tillbaka på kaserngården. Det var mer än tjugo grader kallt. Ett par killar fick faktiskt tillåtelse att gå inomhus efter ett tag. De hade börjat få vita nästippar, ett förstadium till rena förfrysningsskador.

Hände det här verkligen? Gick jag fram och tillbaka över asfalten tillsammans med ett gäng på runt tjugo andra nyinryckta killar, iklädda likadana, gröna uniformer mitt i smällkalla vintern? För att vi skulle lära oss att gå i takt och starta och stanna på kommando? Vad i helvete var det för mening med det? Var det inte absurt nog att vi skulle utbildas till att döda andra människor? På vad sätt skulle vi för övrigt bli skickligare på det av att lära oss marschera i takt?

Jag var i full färd med att på allvar göra bekantskap med den militära pedagogiken. Då, 1987, var den en märklig blandning av modernt nytänkande (försvaret hade länge legat i framkant vad gällde ledarskap, gruppsykologi m.m.) och gammaldags auktoritet och traditioner som inte fick ifrågasättas.

Om vi inte hade fattat det innan så tog det inte många dar innan det stod klart för oss.

Alla dessa regler och ritualer var på blodigt allvar. Det fanns ingen glimt i ögat under uppställningarna som åtminstone skedde tre gånger om dagen. Ingen antydan till att den visiterande officeren tyckte att det kanske var lite överdrivet att ge en soldat en tillrättavisning för att det fanns några små skrynklor på den bäddade sängen. Vikten av att hälsa på rätt sätt. Att omedelbart fara upp i enskild ställning när det ropades Givakt! Hur man gjorde korrekt honnör. Att aldrig, aldrig, aldrig någonsin gå utomhus utan uniformsmössan påtagen (Det kunde mycket väl få en för en själv fullständigt okänd officer att skrika på en, även om det också fanns de som ignorerade detta fruktansvärda brott mot militär etikett längre fram i utbildningen)

Det var för övrigt i stort sett lika illa att inte ta av sig mössan när man kom inomhus.

Hur man gör korrekt honnör. Även om en vanlig, enskild soldat sällan får anledning att göra det (man hälsar inte med honnör när man ingår i en trupp och heller inte inomhus) så tränade vi även på detta till alla gjorde honnören på rätt sätt (I det militära finns det som regel bara ett rätt sätt att göra en sak på)

Tidigt i utbildningen fick vi en fördjupad lektion om det militära regelverket av regementets rättsvårdsofficer. Jag minns att jag tänkte hur det var möjligt att det kunde finnas så många saker som var förbjudna. Och den som bröt mot någon av dessa regler riskerade bestraffning. Från kompaniförbud (att inte få lämna regementet när övriga hade natt- eller helgpermission) till civilt åtal.

Över allting svävade en outsagd men mycket tydlig begäran och förväntan: Ni ska lyda! Utan att ifrågasätta.

Vi, de nyinryckta, var lägst ner i den mest hierarkiska av organisationer. Vi skulle utbildas till vanliga soldater, kanonmat. Tänkandet, planerandet och besluten skulle andra stå för: Från våra gruppchefer och sen hela vägen upp via pluton-, kompani- och bataljonschefer till regementschefen. Vår uppgift var bara att lära oss att hantera vår egen utrustning och vad som förväntades av oss när olika order gavs. Någon plats för egna initiativ eller ifrågasättande fanns inte.

Allt detta stod plågsamt klart för mig redan denna första vecka i det militära. Liksom hur illa jag skulle trivas med det. Det tog inte många dar innan jag kände det: Jag kommer att få ett psykiskt sammanbrott om jag stannar kvar i det här vansinnet, jag klarar det inte!

Det var en absolut insikt, det gick inte att föreställa sig att jag skulle stå ut i sju och en halv månad till. Särskilt inte som tiden gick så outhärdligt långsamt. Ett dygn kändes som en evighet.

Eftersom även armén var tvungen att i viss mån följa med sin tid hade vi ändå redan en av de första dagarna fått träffa nån slags kurator som berättat för oss om regementets personalvård. För den som mådde dåligt fanns möjlighet att träffa en läkare eller om det var en psykolog. Var situationen ohållbar kunde man få något som kallades 300 dagar. Det innebar att man fick åka hem och så att säga stå på tillväxt lite i tio månader. Sen skulle det göras en utredning om man nu var lämplig för tjänstgöring igen.

I min fantasi hade jag redan gått dit flera gånger, haft mitt samtal, fått packa mina saker och åka hem från mardrömmen.

Det fanns dock ett aber: Hela min plan att få undan lumpen så fort som möjligt och sen kunna gå vidare med mitt liv skulle spolieras. Skulle jag börja på universitet den kommande hösten som jag hade tänkt mig och sen få avbryta efter en eller flera terminer när jag vant mig vid det livet för att åka hit igen? Jag skulle fortsätta ha militären hängande över mig som ett mörkt moln.

Och om jag bredde på så att jag fick frisedel då? Ja, då skulle jag oroa mig varje gång jag sökte jobb att frågan skulle komma upp. När det obligatoriska ”var gjorde du lumpen då?” kom när man träffade andra män, skulle man få stå där lätt generad och säga att ”nej jag har inte gjort lumpen”

Bara några år senare skulle det här ändras, när antalet som kallades in i varje årskull började sjunka kraftigt. Men för män i min generation var det faktiskt lite av ett socialt handikapp att inte ha gjort militärtjänst.  Träffade man tio vuxna män i olika åldrar så hade förmodligen nio av dem varit inkallade. Ibland alla tio. En del visserligen i betydligt lugnare befattningar, inom förband och försvarsgrenar där inställningen till militär disciplin inte var fullt lika hysterisk som inom infanteriet. En del hade kanske bara gjort ”gröntjänsten” på någon månad och sen suttit som kontorsbiträde på en skrivbordsstol resten. Men de var ändå en i gänget.

Och frågan kom nästan alltid upp. Kvinnor tyckte naturligtvis att detta lumparsnack var tröttsamt och ibland löjligt. Men jag undrar hur många som förstod vilken viktig roll det spelade som socialt kitt och hur män definierade sig själva och varandra med det.

Idag hade jag kanske kunnat sätta mig över allt det där. Men mitt snart tjugoåriga var påverkad av det i högsta grad. Ändå var jag, Henrik, dessa bitande kalla januaridagar 1987 övertygad om att jag inte skulle stå ut. Till slut bestämde jag mig ändå att jag skulle göra klart den första veckan, åka hem på helgpermis och sen ta kontakt med läkaren/psykologen när jag kom tillbaka till regementet.

Den första, evighetslånga veckan som infanterisoldat tog ändå slut. Vi hade haft aktiviteter varje dag i 14-15 timmar. Exercis, vapenutbildning. Man skulle lära sig att ta isär och sätta ihop geväret på tid. Det fanns för övrigt tidsnormer för nästan allt som skulle klaras av. Det mesta kunde man läsa sig till i det utbildningsmaterial vi fått: Soldaten i Fält och Soldatreglemente för personlig materiel, i dagligt tal kallade SoldF och SoldR Mtrl. Att militären hade pippi på förkortningar hade jag hört innan jag ryckte in och det stämde verkligen. Det verkade som att ingen vanlig militärterm var för kort för att inte förkortas ytterligare i text. Furir blev Fu. Granatgevär Grg. Och militären hade inte varit militären om inte Östergötlands försvarsområde som det var vår uppgift att försvara hade haft en prydlig förkortning om fyra tecken: Fo41.

Den upplaga av Soldaten i Fält som gällde när jag gjorde lumpen. En lärobok i konsten att kriga, författad i ett land som inte varit i krig på 200 år. 

Redan när jag låg inkallad hade jag funderingar på om det kunde finnas psykologiska förklaringar till denna extrema förkortningshysteri. Och jag tror nog att det ligger något i det. Förkortningar ger ett formellt intryck. De signalerar ordning, reda och bestämda rutiner. Hörnpelare i den militära världsbilden.

Nå, vi fick äntligen ta på oss civila kläder igen och åka hem. Fast bara för en helg. Senast klockan 07.00 måndag morgon skulle vi vara innanför kaserngrindarna igen. Att komma för sent var inte att tänka på, det hade man gjort klart för oss med all önskvärd tydlighet. Även så lite som en halvtimme kunde medföra att man fick kompaniförbud till klockan 24.00 på fredag kväll. Vi var helt enkelt tvungna att starta vår resa så tidigt att vi var garderade för alla eventualiteter som motorhaverier på bilen och totalstopp i tågtrafiken, det var vårt ansvar mot fosterlandet och armén som värnpliktiga bassar.

Det var naturligtvis skönt att få vara hemma ett par dar. Slippa uniformen, lukten av kaserndamm och den påtvingade närheten till en massa killar jag åtminstone hittills inte kände någon samhörighet med. Men jag hade svårt att koppla av. Insikten om att jag skulle tillbaka hängde som ett mörkt moln över mig. Fast jag skulle ju ta kontakt sjukstugan omgående och förklara att jag inte klarade av detta, skulle jag inte?

Det var med tungt hjärta jag drog på mig uniformen tidigt på måndagsmorgonen. Alltför snart hade helgens frist tagit slut och den tillfälliga friheten gjorde det nästan värre att vara tillbaka i kasernen. Ändå hade jag vid återkomsten fattat ett beslut: Jag skulle försöka kämpa några dar till innan jag gav upp. Som absolut mest den här veckan ut.

Men jag var fortfarande övertygad om att jag inte skulle stå ut här. Och att jag skulle bli tokig om jag ändå försökte.